Källa: Marx Engels Werke bd XXV, s. 7-919; "Das
Kapital. Band III. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ruth Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
En analys av jordegendomen i dess olika historiska former ligger utanför ramen för detta arbete. Vi sysselsätter oss därmed endast i den mån som en del av det mervärde som kapitalet utvinner tillfaller jordägaren. Vi förutsätter alltså, att jordbruket alldeles som manufakturen behärskas av det kapitalistiska produktionssättet, d.v.s. att lantbruket bedrives av kapitalister, som skiljer sig från övriga kapitalister närmast bara genom det element i vilket deras kapital och det av detta kapital i rörelse satta lönarbete är placerat. Vi förutsätter att storarrendatorn producerar vete o.s.v. liksom fabrikanten garn eller maskiner. Förutsättningen, att det kapitalistiska produktionssättet bemäktigat sig lantbruket, innesluter, att det behärskar alla produktionens och det borgerliga samhällets sfärer, att alltså även sådana betingelser som kapitalens fria konkurrens, möjligheten att överföra dem från en produktionssfär till en annan, genomsnittsprofitens lika höjd o.s.v. är fullt utvecklade. Den form av jordegendom som vi behandlar är en specifik historisk form av denna, den genom kapitalets och det kapitalistiska produktionssättets inverkan förvandlade formen av antingen feodal jordegendomen eller det som näringsgren bedrivna småbondejordbruket, där innehav av jord framstår som en av produktionsbetingelserna för den direkte producenten och hans äganderätt till jorden som den fördelaktigaste betingelsen, som betingelsen för blomstring av hans produktionssätt. Då det kapitalistiska produktionssättet överhuvud förutsätter att arbetarna exproprieras från arbetsbetingelserna, så förutsätter det i jordbruket att lantarbetarna exproprieras från jorden och underordnas en kapitalist som bedriver jordbruket för profitens skull. Det är alltså en oväsentlig invändning för syftet med vår analys, att också andra former av jordbruk och jordegendom har existerat och ännu existerar. Denna invändning kan bara träffa de ekonomer, som behandlar det kapitalistiska produktionssättet i jordbruket och den däremot svarande formen av jordegendom inte som historiska utan som eviga kategorier.
För oss är det nödvändigt att studera jordegendomens moderna form, emedan det helt allmänt gäller att undersöka de bestämda produktions- och utbytesförhållanden som blir resultatet av att kapitalet investeras i lantbruket. Om man utesluter detta blir analysen av kapitalet inte fullständig. Vi begränsar oss alltså till kapitalinvesteringar i det egentliga jordbruket, d.v.s. produktionen av de vegetabilier av vilka befolkningen huvudsakligen lever. Vi kan säga vete, eftersom detta är det viktigaste näringsmedlet för de moderna kapitalistiskt utvecklade folken. (Eller i stället för jordbruk kan vi använda gruvdrift, eftersom lagarna är desamma.)
En av de stora förtjänsterna A. Smith har, är att han visat hur jordräntan för kapital som investerats i andra lantbruksprodukter t.ex. hampa, färgväxter, självständig boskapsskötsel o.s.v. är bestämd genom den jordränta, som det i produktionen av det viktigaste näringsmedlet placerade kapitalet avkastar [85]. I själva verket har det efter honom inte skett något framsteg i detta hänseende. Vad vi skulle ha att erinra i syfte att begränsa eller tillägga hör inte till den självständiga behandlingen av jordegendomen. Därför ska vi inte särskilt analysera jordegendomen, om den inte hänför sig till den för veteproduktion bestämda marken, utan bara här och där komma tillbaka till den som en illustration.
För fullständighetens skull måste här noteras att med termen jord även förstås vatten etc. såvida det har en ägare och framstår som ett bihang till jorden.
Jordegendom förutsätter att vissa personer har monopol över bestämda stycken av jordytan som en sfär för deras privata vilja med uteslutande av alla andras.[117*] När detta förutsatts, är det fråga om att utveckla det ekonomiska värdet, d.v.s. att utnyttja detta monopol på basen av kapitalistisk produktion. Den juridiska makten för dessa personer att bruka och missbruka sin portion av jordytan avgör ingenting. Utnyttjandet hänger helt på de ekonomiska betingelserna som är oberoende av deras vilja. Själva den juridiska föreställningen betyder ingenting mera än att jordägaren kan förfara med marken som varje varuägare med sin vara; och denna föreställning - den juridiska föreställningen om fri privat äganderätt till jord - gör sitt inträde i den gamla världen endast vid tidpunkten för den spontant framvuxna samhällsordningens upplösning och i den moderna världen med utvecklingen av den kapitalistiska produktionen. Till Asien har den importerats här och där av européerna. I avsnittet om den ursprungliga ackumulationen (bok I, kap. 24) har vi sett hur detta produktionssätt förutsätter å ena sidan att de direkta producenterna lösgöras från sin beroendeställning som enbart ett tillbehör till jorden (i form av vasaller, livegna, slavar etc.), å andra sidan att folkets massa exproprieras från jord och brukningsmedel. Såtillvida är jordägarnas monopol en historisk förutsättning för det kapitalistiska produktionssättet liksom för alla tidigare, som har vilat på utsugning av massan i en eller annan form. Men den form som jordägandet har, när kapitalismen först konfronteras med det under sin begynnelseperiod, motsvarar inte denna. Utan den skapar själv en form genom att jordbruket underordnas kapitalet. Därmed förvandlas feodal jordegendom, klanegendom eller småbondeegendom med markgemenskap till en ekonomisk form som motsvarar detta produktionssätt hur olika dess juridiska former än är. Det är ett av det kapitalistiska produktionssättets stora resultat, att det förvandlar jordbruket ur ett enbart empiriskt och nedärvt förfarande hos den mest outvecklade delen av samhället till medveten, vetenskaplig användning av agronomin, så långt detta överhuvud taget är möjligt inom de med privategendomen givna förhållandena;[118*] att det å ena sidan fullständigt lösgör jordegendomen från herre- och drängförhållanden, å andra sidan skiljer jorden som arbetsbetingelse helt och hållet från jordegendomen och jordägaren, för vilken den inte längre representerar någonting annat än en viss skatt i penningform, som han medelst sitt monopol upptar av industrikapitalisten, storarrendatorn. Upplöser detta sammanhang i sådan grad, att jordägaren kan tillbringa hela sitt liv i Konstantinopel, medan hans jordegendom ligger i Skottland. Jordegendom får så sin rent ekonomiska form genom att lägga av alla sina tidigare politiska och sociala utstofferingar och dekorationer, kort sagt alla dessa traditionella tillbehör, vilka av industrikapitalisterna själva, liksom av deras teoretiska förespråkare, som vi senare ska se, i stridens hetta under deras kamp mot jordegendomen beskylles för att vara onyttiga och tarvliga. Rationaliseringen av jordbruket å ena sidan, som nu först gör det möjligt att bedriva det samhälleligt, men som å andra sidan driver jordägandet in absurdum, detta är de stora förtjänsterna av det kapitalistiska produktionssättet. I likhet med alla dess övriga historiska framsteg, köptes också dessa närmast genom en fullständigt utarmning av de direkta producenterna.
Innan vi övergår till själva problemet, är ytterligare några föranmärkningar nödvändiga för att förebygga missförstånd.
Förutsättningen för det kapitalistiska produktionssättet är alltså denna:
de verkliga åkerbrukarna är lönarbetare, sysselsatta av en kapitalist, storarrendator, som bedriver lantbruket som ett särskilt exploateringsfält för kapitalet, som investering av sitt kapital i en särskild produktionsgren. Denne arrendatorkapitalist betalar jordägaren, ägare till den av honom exploaterade jorden, på bestämda terminer, t.ex. årligen, en i kontraktet fastställd penningsumma (alldeles som den som lånar ett penningkapital betalar en viss ränta) för rättigheten att använda sitt kapital inom detta särskilda produktionsfält. Denna penningsumma heter jordränta antingen den betalas för åkermark, byggnadsmark, gruvor, fiskevatten, skogar o.s.v. Den betalas för hela den tid under vilken jordägaren kontraktsenligt lånat ut marken till arrendatorn, hyrt ut den. Jordräntan är alltså här den form, i vilken jordegendomen ekonomiskt realiserar sig, värdeökas. Här har vi vidare alla de tre klasser, vilka konstituerar ramen för det moderna samhället, tillsammans och motställda varandra - löntagare, industrikapitalist och jordägare.
Kapital kan fixeras i jorden, införlivas därmed dels mera tillfälligt som förbättringar av kemisk natur, gödsling etc., dels mera permanent som när det gäller dränering, bevattningsanläggningar, nivelleringar, ekonomibyggnader o.s.v. Jag har på annat ställe kallat det med jorden sålunda införlivade kapitalet la terre-capital.[119*] Det faller under det fasta kapitalets kategorier. Räntan för det med jorden införlivade kapitalet och de förbättringar som sålunda bevarar den som produktionsinstrument kan bilda en del av den ränta som av arrendatorn betalas till jordägaren,[120*] men den konstituerar inte den egentliga jordräntan som betalas för marken som sådan vare sig den befinner sig i naturtillstånd eller är kultiverad. Vid en systematisk behandling av jordegendomen, som ligger utanför vår plan, skulle denna del av jordägarens inkomster ha behandlats utförligt. Här räcker det med några ord. De mer temporära kapitalinvesteringar som de vanliga produktionsprocesserna i jordbruket för med sig, göras alla utan undantag av arrendatorn. Dessa investeringar liksom själva odlingen överhuvud taget förbättrar marken,[121*] om de bedrivas någorlunda rationellt, alltså inte reduceras till brutal utsugning av jorden som tidigare hos de amerikanska slavägarna - mot sådant säkrar sig dock herrar jordägare genom kontrakt - de stegrar dess produkt och förvandlar jorden från enbart materia till jordkapital. Ett odlat fält är mera värt än ett icke odlat av samma naturliga kvalitet. Även de mer permanenta med jorden införlivade fasta kapital, som förbrukas under längre tid, investeras i vissa områden till stor del, ofta helt, av arrendatorn. Men så snart den kontraktsenliga arrendetiden utlöpt tillfaller de med jorden införlivade förbättringarna markens besittare som egendom och oskiljbart tillbehör till substansen, till marken, och detta är en av de orsaker, varför med den kapitalistiska produktionens utveckling jordägaren försöker att så mycket som möjligt förkorta arrendetiden. När det nya arrendekontraktet upprättas, tillfogar jordägaren räntan för det med jorden införlivade kapitalet till den egentliga jordräntan; antingen han nu hyr ut marken till den arrendator som gjort förbättringarna eller till någon annan. Hans ränta sväller sålunda; eller om han vill sälja jorden - vi ska strax se hur dess pris bestämmes - har nu dess värde stigit. Han säljer inte bara marken utan den förbättrade marken, det med jorden införlivade kapitalet som inte kostat honom något. Detta är en av hemligheterna - alldeles bortsett från den egentliga jordräntans rörelse - med jordägarnas stigande rikedom, deras oupphörligt svällande räntor och det med den ekonomiska utvecklingens framsteg växande penningvärdet av deras landområden. Resultatet av den samhälleliga utvecklingen, som frambringats utan deras åtgörande stoppar de sålunda i sina privata fickor - fruges consumere nati [88]. Men detta är samtidigt ett av de största hindren för ett rationellt jordbruk, genom att arrendatorn undviker alla förbättringar och utlägg, vars fullständiga tillbakaflöde inte går till honom. Under förra århundradet finner vi denna omständighet åter och åter fördömd som ett sådant hinder av James Anderson, den egentlige upptäckaren av den moderna ränteteorin [89], vilken tillika praktiserat som arrendator och var en för sin tid betydande agronom, lika väl som i våra dagar av motståndarna till nutida ägoförhållanden i England.
a.a. Walton, History of the Landed Tenures of Great Britain and Ireland, London 1865, säger därom s. 96, 97:
"Alla ansträngningar av de talrika lantbrukssällskapen i vårt land kan inte åstadkomma några betydande eller verkligt märkbara resultat för jordbrukets utveckling, så länge sådana förbättringar i vida högre grad ökar jordegendomens värde och höjden av jordägarens ränta än de förbättrar arrendatorns eller lantarbetarens läge. Arrendatorn vet i allmänhet precis lika bra som jordägaren, hans agent eller t.o.m. presidenten för lantbrukssällskapet, att god dränering, riklig gödsling och god brukning i förbindelse med ökad användning av arbete för att grundligt rensa och bearbeta marken kan frambringa underbara resultat såväl i markförbättring som i stegrad produktion. Men allt detta fordrar avsevärda utgifter, och arrendatorerna vet likaledes mycket väl, att hur mycket de än förbättrar jorden eller höjer dess värde, jordägarna i längden kommer att skörda den största fördelen av detta i form av höjda räntor och stegrat jordvärde ... de är sluga nog att märka vad dessa talare (jordägare och deras agenter vid lantbruksdagar) egendomligt nog alltid glömmer att säga - nämligen att lejonparten av alla förbättringar som arrendatorn gör alltid måste hamna i jordägarens ficka ... Hur mycket än den tidigare arrendatorn må ha förbättrat arrendet ska hans efterträdare alltid finna, att jordägaren höjer räntan i förhållande till det genom tidigare förbättringar stegrade jordvärdet."
I det egentliga jordbruket framstår denna process ännu inte så klar som när marken användes som byggnadstomt. Största delen av den mark, som i England brukas för byggnadsändamål men inte som fri mark, uthyres av jordägarna på 99 år eller om möjligt på kortare tid. Efter denna tids förlopp tillfaller byggnaderna med marken jordägaren.
"De (arrendatorerna) är förpliktade att när hyreskontraktet löper ut överlämna huset till den stora markägaren i gott beboeligt skick, sedan de intill denna tid betalat en överdrivet hög jordränta. Knappt har hyreskontraktet löpt ut så kommer jordägarens agent eller inspektor, besiktigar Ert hus, sörjer för att Ni sätter det i gott stånd, tar det så i besittning och fogar det till sin herres område. Faktum är, att om detta system i sin fulla verkan tillätes ytterligare för någon längre tid, kommer Konungarikets hela husbestånd liksom all jordegendom att befinna sig i händerna på de stora jordägarna. Hela West End i London, norr och söder om Temple Bar [90], tillhör nästan uteslutande ett halvt dussin stora jordägare. Det är uthyrt till enorma jordräntor och där hyreskontrakten inte ännu är helt utlöpta förfaller de nu undan för undan. Detsamma gäller i högre eller lägre grad om varje stad i detta land. Men inte ens vid detta stannar detta giriga system av exklusivitet och monopol. Nästan samtliga varv i våra hamnstäder befinner sig till följd av samma usurpationsprocess i händerna på de stora jordslukarna" (a.a., s. 92, 93).
Under dessa omständigheter är det klart, att om folkräkningen för England och Wales 1861 vid en totalbefolkning av 20.066.224 anger antalet husägare till 36.032, proportionen mellan ägare och antalet hus samt befolkningen skulle erhålla ett helt annat utseende, om man tog de stora ägarna för sig och de små för sig.
Detta exempel rörande äganderätten till byggnader är viktigt, 1. emedan det klart visar skillnaden mellan den egentliga jordräntan och räntan för det med marken införlivade fasta kapitalet, som kan bilda ett tillskott till jordräntan. Räntan på byggnaderna, liksom för jordbruket också på det kapital arrendatorn införlivar med jorden, tillfaller industrikapitalisten, byggnadsspekulanten eller arrendatorn under tiden för hyreskontraktet och har i och för sig ingenting att göra med jordräntan, som årligen betalas i bestämda terminer för utnyttjandet av marken. 2. Emedan det visar hur det införlivade främmande kapitalet tillsammans med marken tillslut övergår till jordägaren och räntan därför kommer hans ränta att stiga.
Några skriftställare har försökt, dels som jordegendomens förespråkare gentemot de borgerliga ekonomernas angrepp, dels i strävandet att förvandla det kapitalistiska systemet till ett system av "harmonier" i stället för motsägelser, som t.ex. Carey, att framställa jordräntan, jordegendomens specifika ekonomiska uttryck, som identiskt med räntan. Därmed vore nämligen motsättningen mellan jordägare och kapitalist utsuddad. Den omvända metoden användes i början av den kapitalistiska produktionen. Då gällde i den populära föreställningen ännu jordegendomen som privategendomens ursprungliga och respektabla form, medan kapitalräntan deklarerades som ocker. Dudley North, Locke etc. framställde därför kapitalräntan som en med jordräntan analog form alldeles som Turgot härledde räntans berättigande ur jordräntans existens. - Dessa nyare skriftställare glömmer - alldeles bortsett från att jordräntan kan existera och existerar i sin rena form utan tillägg av någon ränta för med marken införlivat kapital - att jordägaren på detta sätt inte bara får ränta av andras kapital som ingenting kostar honom utan därtill får det främmande kapitalet utan kompensation. Ett rättfärdigande av jordegendomen liksom av alla andra egendomsformer i ett visst produktionssätt utgår från att själva produktionssättet besitter en kortfristig historisk nödvändighet, alltså även de produktions- och utbytesförhållanden som härröra ur detta. Visserligen skiljer sig, som vi senare ska se, jordegendomen från övriga arter av egendom genom att den på en viss utvecklingsnivå framstår som överflödig och skadlig t.o.m. från det kapitalistiska produktionssättets ståndpunkt.
Jordräntan kan i en annan form förväxlas med ränta av kapital och dess specifika karaktär sålunda misstydas. Jordräntan antar formen av en bestämd penningsumma som jordägaren årligen erhåller för att han utarrenderar ett stycke av jordklotet. Vi har sett hur varje bestämd penninginkomst blir kapitaliserad, d.v.s. kan betraktas som ränta av ett imaginärt kapital. Är t.ex. den genomsnittliga räntefoten 5%, så kan alltså även en årlig jordränta om 200 £ betraktas som ränta på ett kapital om 4.000 £. Det är den sålunda kapitaliserade jordräntan, som bildar markens köppris eller värde, en kategori som uppenbarligen är irrationell alldeles som arbetets pris, då jorden inte är produkten av arbete, alltså inte heller har något värde. Men å andra sidan gömmer sig bakom denna irrationella form ett verkligt produktionsförhållande. Om en kapitalist köper mark, som avkastar en årlig ränta om 200 £, för 4.000 £, så drar han en genomsnittlig årlig ränta på 5% av 4.000 £, alldeles som om han hade investerat detta kapital i räntebärande papper eller direkt lånat ut det till 5%. Detta är att värdeöka ett kapital om 4.000 £ till 5%. Under denna förutsättning skulle han på 20 år ha återvunnit inköpspriset för sin egendom genom den inkomst den ger. I England beräknas därför köppriset på lantegendomar efter så och så många "years' purchase" <antal år på vilka avkastningen ger igen köpesumman>, vilket bara är ett annat uttryck för kapitaliseringen av jordräntan. I själva verket är det inte jordens utan jordräntans köppris som jorden avkastar som är beräknat efter den vanliga räntefoten. Denna kapitalisering av jordräntan förutsätter emellertid att den existerar, medan jordräntan inte omvänt kan härledas och förklaras ur sin egen kapitalisering. Dess existens oberoende av försäljningen är snarare här den förutsättning som är utgångspunkten.
Därav följer att, om jordräntan förutsättes konstant, markpriset kan stiga eller falla omvänt som räntefoten stiger eller faller. Om den vanliga räntefoten föll från 5 till 4%, så skulle en årlig jordränta om 200 £ representera den årliga värdeökningen av ett kapital om 5.000 £ i stället för 4.000 £. Priset för samma stycke mark hade sålunda stigit från 4.000 till 5.000 £ eller från 20 years' purchase till 25. Det motsatta skulle inträffa i omvänt fall. Detta är en markprisets rörelse, som är oberoende av jordräntans rörelse och regleras enbart genom räntefoten. Men då vi har sett att profitkvoten har en tendens att falla under samhällsutvecklingens gång och därmed även räntefoten såvida den regleras genom profitkvoten; att vidare, även bortsett från profitkvoten, räntefoten har en tendens att falla till följd av det lånbara penningkapitalets tillväxt, så följer att markpriset har en tendens att stiga även oberoende av jordräntans rörelse och priset för de markprodukter varav den bildar en del.
Förväxling av jordräntan själv med den ränteform som den antar för köparen av marken - en förväxling som vilar på en fullständig obekantskap med jordräntans natur - måste leda till de underligaste felslut. Då jordegendom i alla gamla länder gäller som en särskilt förnäm form av egendom och dess inköp dessutom som särskilt säker kapitalinvestering, så står den räntefot till vilken jordräntan köpes mestadels lägre än för andra kapitalinvesteringar på längre tid, så att t.ex. en markköpare bara får 4% på köppriset, medan han eljest för samma kapital skulle få 5%. Eller, vilket kommer på ett ut, han betalar mer kapital för jordräntan än han skulle betala för samma årliga penninginkomst i andra investeringar. I sin överhuvud taget alltigenom usla skrift La propriété (ett avtryck av hans 1849 i franska nationalförsamlingen framförda tal mot Proudhon) [91] tar Thiers detta som bevis för jordräntans låga nivå, medan det bara bevisar höjden av dess köppris.
Det faktum, att den kapitaliserade jordräntan framstår som markpris eller markvärde och att jorden därför köpes och säljes som varje annan vara, gäller för några apologeter som grund för att rättfärdiga jordegendomen, eftersom köparen betalar en ekvivalent för den liksom för varje annan vara och största delen av jordegendomen har växlat ägare på detta sätt. Men då gäller också denna grund för att rättfärdiga slaveriet, eftersom för slavägaren, som betalat slaven kontant, avkastningen av dennes arbete bara representerar räntan på det kapital som investerats när han köptes. Att ur jordräntans köp och försäljning härleda ett berättigande av dess existens betyder överhuvud taget att rättfärdiga dess existens med dess existens.
Hur viktigt det än är för den vetenskapliga analysen av jordräntan - d.v.s. av den självständiga, specifika formen av jordegendom på basen av ett kapitalistiskt produktionssätt - att betrakta den ren och fri från alla förfalskande och utsuddande tillsatser, lika viktigt är det å andra sidan för att förstå jordegendomens praktiska verkningar och t.o.m. för den teoretiska insikten i en massa fakta, som motsäger jordräntans begrepp och natur men dock framträder som existensformer för jordräntan, att känna till de element ur vilka dessa störningar av teorin härröra.
Praktiskt framstår naturligtvis som jordränta allt som i form av arrendepengar betalas av arrendatorn till jordägaren för tillåtelsen att bruka jorden. Av vilka beståndsdelar denna tribut än är sammansatt, ur vilka källor den än må härröra, har den det gemensamt med den egentliga jordräntan, att monopol på ett stycke av jorden sätter den s.k. jordägaren i stånd att uppta tribut, att pålägga skatt. Det har detta gemensamt med den egentliga jordräntan, att det bestämmer markpriset, vilket som ovan visats ingenting annat är än kapitaliserad inkomst av markens utarrendering.
Vi har redan sett, att räntan för det med marken införlivade kapitalet kan bilda en sådan främmande beståndsdel av jordräntan, en beståndsdel som måste bilda ett ständigt växande tillskott till ett lands totalränta ju mer den ekonomiska utvecklingen går framåt. Men bortsett från denna ränta är det möjligt, vid fullständig frånvaro av egentlig jordränta och därmed markens faktiska värdelöshet, att under arrendepengarna till en del och i vissa fall helt och hållet gömmer sig ett avdrag antingen från genomsnittsprofiten eller från den normala arbetslönen eller från båda på en gång. Denna del, vare sig det nu är av profiten eller av arbetslönen, framträder här som jordränta emedan den betalas till jordägaren i form av arrendepengar stället för att, som vore normalt, tillfalla industrikapitalisten eller lönarbetaren. Ekonomiskt sett, bildar varken den ena eller den andra delen jordränta; men praktiskt bildar den inkomst för jordägaren, ett ekonomiskt utnyttjande av hans monopol alldeles som den verkliga jordräntan och verkar lika bestämmande på markpriset som denna.
Här talar vi inte om sådana förhållanden under vilka jordräntan, som är jordegendomens uttrycksform under kapitalistiskt produktionssätt, formellt existerar utan att det kapitalistiska produktionssättet har utbildats, d.v.s. utan att arrendatorn själv är en industrikapitalist eller arten av hans hushållning kapitalistisk. Detta är t.ex. fallet på Irland. Där är arrendatorn själv i allmänhet en småbonde. Vad han betalar jordägaren som arrende absorberar ofta inte bara en del av hans profit, d.v.s. hans eget merarbete, som han har rätt till som innehavare av sina egna arbetsinstrument, utan också en del av den normala arbetslönen, som han under andra förhållanden skulle få för samma arbetsmängd. Dessutom exproprieras hans lilla kapital, som han till största delen med eget arbete införlivar med jorden, av jordägaren, som här inte alls gör någonting för markens förbättring, alldeles som av en ockrare under liknande förhållanden. Bara med den skillnaden att ockraren åtminstone riskerar sitt eget kapital vid operationen. Detta permanenta rofferi är föremålet för tvisten om den irländska lantbrukslagstiftningen, som väsentligen går ut på att en jordägare som säger upp sin arrendator ska tvingas hålla denne skadeslös för de jordförbättringar han utfört eller det med jorden införlivade kapitalet [92]. Palmerston brukade helt cyniskt svara: "Underhuset är jordägarnas hus."
Vi talar inte heller om sådana extraordinära förhållanden, under vilka t.o.m. i länder med kapitalistisk produktion jordägare kan utpressa höga arrendeavgifter som inte står i någon relation till jordens produkt, som t.ex. i de engelska industriområdena, där man arrenderar ut små markbitar till fabriksarbetarna för små trädgårdar eller amatörmässigt åkerbruk på lediga stunder. (Reports of Inspectors of Factories.)
Vi talar om jordbruksräntan i länder med utvecklad kapitalistisk produktion. Bland de engelska arrendatorerna finns t.ex. ett antal små kapitalister, som genom uppfostran, bildning, tradition, konkurrens och andra omständigheter är förutbestämda och tvungna att investera sitt kapital i jordbruket som arrendatorer. De är tvungna att nöja sig med mindre än genomsnittsprofiten och att avlämna en del därav till ägaren i form av jordränta. Detta är den enda betingelsen under vilken det är tillåtet för dem att investera sitt kapital i mark, i jordbruket. Då jordägarna överallt kan utöva ett betydande, i England t.o.m. mycket betydande inflytande på lagstiftningen kan detta utnyttjas till att pressa hela klassen av arrendatorer. Spannmålslagarna av 1815 t.ex. [17] - en brödskatt som erkänts vara pålagd landet för att de overksamma jordägarna skulle få behålla den under antijakobinerkriget abnormt höjda räntan - hade visserligen den effekten, bortsett från enstaka exceptionellt fruktbara år, att hålla priset på lantbruksprodukter över den nivå till vilken det skulle ha fallit vid fri spannmålsimport. Men resultatet blev inte att priserna hölls på den höjd som av de lagstiftande jordägarna dekreterades som normalpris, så att de bildade en laglig gräns för införsel av spannmål. Arrendekontrakten slöt man emellertid under intrycket av dessa normalpriser. Så snart illusionerna brustit gjorde man en ny lag med nya normalpriser, vilka på samma sätt som de gamla bara blev ett vanmäktigt uttryck för jordägarnas giriga fantasier. På detta sätt lurades arrendatorerna från 1815 till in emot 30-talet. Därav kom det under denna tid stående temat om agricultural distress <jordbruksnäringens nödtillstånd>. Därav under denna period expropriation och ruin för en hel generation av arrendatorer och ersättande av dessa med en ny klass kapitalister.[122*]
Ett mycket allmännare och viktigare faktum är emellertid att de egentliga jordbruksarbetarnas nivå pressades ned under normalt genomsnitt, så att en del av arbetslönen drogs från arbetaren och bildade en beståndsdel av arrendeavgiften och sålunda under sken av jordränta tillföll jordägaren i stället för arbetaren. Detta gäller allmänt t.ex. i England och Skottland med undantag för några mera gynnsamt ställda grevskap. De parlamentariska undersökningsutskotten för utredning angående arbetslönens höjd [93], som tillsattes innan man genomförde spannmålslagarna i England - fortfarande de mest värdefulla och nästan helt outnyttjade bidragen till arbetslönens historia under 1800-talet, samtidigt ett skammens monument, som den engelska aristokratin och bourgeoisin upprättat åt sig själva - bevisar utan varje tvivel, att de höga räntesatserna och den stegring av jordpriserna som motsvarar dem under jakobinerkriget till en del berodde enbart på avdrag från arbetslön och att denna pressades ned t.o.m. under det fysiska existensminimum; d.v.s. att en del av den normala arbetslönen utbetalades till jordägaren. Olika omständigheter, bl.a. penningvärdets försämring, användningen av fattiglagarna i åkerbruksdistrikten o.s.v. hade gjort denna operation möjlig, samtidigt som arrendatorernas inkomster steg enormt och jordägarna berikade sig fabulöst. Ja, ett av huvudargumenten från arrendatorernas och jordägarnas sida för att införa spannmålstullarna var, att det var fysiskt omöjligt att sänka dagsverkarnas arbetslön mera. Detta tillstånd har inte väsentligt förändrats och i England liksom i alla europeiska länder ingår liksom tidigare en del av den normala arbetslönen i jordräntan. När greve Shaftesbury, då för tiden lord Ashley, en av de filantropiska aristokraterna, blev så utomordentligt rörd av de engelska fabriksarbetarnas läge och gjorde sig till deras parlamentariska förespråkare under agitationen för 10-timmars dagen, publicerade de industriellas förespråkare som motdrag en statistik över lantarbetarnas lön i de byar som tillhörde honom (se bok I, kap. 23, 5 e: De brittiska jordbruksproletärerna), vilken klart visade hur en del av denne filantrops jordränta består av ett rov från lantarbetarnas arbetslön, som hans arrendatorer skötte för hans räkning. Detta avslöjande är intressant också därför att de fakta det visar kan ställas vid sidan av det värsta som kommissionerna 1814 och 1815 avslöjade. Så ofta omständigheterna framtvingar en tillfällig höjning av lantarbetarnas arbetslön, ljuder också arrendatorernas nödrop, att en höjning av arbetslön till dess normala nivå sådan den är i andra industrigrenar är omöjlig och måste ruinera dem, om inte jordräntan samtidigt sänkes. Detta rop innehåller alltså ett medgivande, att arrendatorn under namnet jordränta gör ett avdrag från arbetslönen som utbetalas till jordägaren. I England steg t.ex. 1849-1859 arbetslönen för lantarbetare till följd av samverkande övermäktiga omständigheter som: utvandringen från Irland som avskar tillförseln av lantarbetare därifrån; utomordentligt stor övergång av jordbruksbefolkning till fabriksindustrin; en krigstidsefterfrågan på soldater; utomordentligt stor utvandring till Australien och Förenta Staterna (Kalifornien) och andra grunder, som inte behöver nämnas här. Samtidigt föll spannmålens genomsnittspriser under denna period med mer än 16%, med undantag för de ogynnsamma skördarna 1854-1856. Arrendatorerna ropade på nedsättning av räntorna. Det lyckades dem i enstaka fall, men i allmänhet misslyckades de att få igenom detta krav. De tog sin tillflykt till en reducering av produktionskostnaderna bl.a. genom att införa en mängd mobila ångmaskiner och annat maskineri, som delvis ersatte och utträngde hästarna, delvis också genom att frigöra daglönare framkallade en konstlad överbefolkning och därmed en ny lönesänkning. Och detta skedde trots den allmänna relativa minskningen av jordbruksbefolkningen under detta decennium jämfört med totalbefolkningens tillväxt och trots den absoluta minskningen av jordbruksbefolkningen i några rena jordbruksdistrikt.[123*] Fawcett, vid denna tid professor i politisk ekonomi i Cambridge, död 1884 som generalpostmästare, sade också på Social Science Congress 12 oktober 1865:
"Lantarbetarna började utvandra och arrendatorerna har redan börjat klaga över att de inte blir i stånd att betala så höga räntor som de brukar betala, eftersom arbetet blir dyrare till följd av utvandringen."
Här är alltså hög jordränta direkt identifierad med låg arbetslön. Och i den mån jordprisets höjd är betingad genom denna omständighet som ökar räntan, är jordens värdestegring identisk med arbetets värdeminskning, jordprisets höga nivå identisk med arbetsprisets låga.
Detsamma gäller för Frankrike:
"Arrendepriset stiger, emedan priset på bröd, vin, kött, grönsaker och frukt å ena sidan stiger och å den andra priset på arbete förblir oförändrat. Om gammalt folk jämför med sina fäders räkenskaper, vilket för oss ungefär 100 år tillbaka, så ska de finna att vid den tiden priset på en arbetsdag på Frankrikes landsbygd var precis detsamma som nu. Priset på kött har tredubblats sedan den tiden ... Vem är offer för denna omvälvning? Är det den rike ägaren till lantegendomen eller den fattige, som bearbetar den? ... Stegringen av arrendepriserna är ett bevis på en offentlig olycka." (Du Mécanisme de la Société en France et en Angleterre. Par M. Rubichon. 2me éd. Paris 1837, s. 101.)
Exempel på ränta som följd av ett avdrag å ena sidan från genomsnittsprofiten å den andra från genomsnittslönen:
Den tidigare citerade Morton [95], agent för jordförsäljning och lantbruksingenjör, säger att man i många trakter gjort den iakttagelsen, att räntan för stora arrenden är lägre än för mindre, emedan
"konkurrensen om de mindre vanligen är större än om de stora, och emedan små arrendatorer som sällan är i stånd att inlåta sig på andra affärer än lantbruk ofta är villiga att betala en ränta, om vilken de själva vet att den är för hög, pressade av nödtvånget att finna en mera lämplig affär".
(John C. Morton, The Resources of Estates, London 1858, s. 116.) I England kommer dock denna skillnad så småningom att utplånas. Enligt hans åsikt har utvandringen särskilt av klassen småarrendatorer mycket stort samband med detta. Samme Morton ger exempel, där uppenbart avdrag från arrendatorns egen arbetslön och därmed ännu säkrare för dem han sysselsätter ingår i jordräntan. Nämligen vid arrenden under 70-80 acres (30-34 hektar), som inte kan hålla tvåspannsplog.
"Om inte arrendatorn arbetar med egna händer lika flitigt som någon arbetare, kan han inte reda sig med sitt arrende. Om han överlåter arbetets utförande till sitt folk och inskränker sig till att endast hålla uppsikt, så kommer han högst sannolikt mycket snart att finna, att han är ur stånd att betala sin ränta" (a.a., s. 118).
Morton drar slutsatsen, att om inte arrendatorerna i trakten är mycket fattiga, arrendena inte borde vara under 70 acres stora, så att arrendatorn kan hålla 2-3 hästar.
Herr Léonce de Lavergne, Membre de l'Institut et de la Société Centrale d'Agriculture, är utomordentligt vis. I hans Economi rurale de l'Angleterre (citerat efter den engelska översättningen, London 1855) gör han följande jämförelse i fråga om den årliga fördelen med nötkreatur, som är arbetsdjur i Frankrike men inte i England, där de är ersatta med hästar (s. 42):
| Frankrike: | Mjölk | 4 | milj. | £ | England: | Mjölk | 16 | milj. | £ | |
| kött | 16 | milj. | £ | kött | 20 | milj. | £ | |||
| arbete | 8 | milj. | £ | arbete | - | - | - | |||
| 28 | milj. | £ | 36 | milj. | £ | |||||
Men den högre produkten får han fram, eftersom enligt hans egen uppgift mjölken i England är dubbelt så dyr som i Frankrike, medan han antar samma pris i båda länderna för kött (s. 35); därför reduceras den engelska mjölkprodukten till 8 milj. £ och totalprodukten till 28 milj., samma som i Frankrike. Det är faktiskt att gå för långt, att som herr Lavergne samtidigt låta produktmängder och prisdifferenser ingå i beräkningen. Så att om England producerar vissa artiklar dyrare än Frankrike, detta framstår som ett företräde för det engelska jordbruket, medan det på sin höjd betyder större profit för jordägare och arrendatorer.
Att herr Lavergne inte bara känner det engelska lantbrukets ekonomiska framsteg utan också tror på de engelska arrendatorernas och jordägarnas fördomar, bevisar han s. 48:
"En stor nackdel är vanligen förbunden med spannmålsodling ... den utarmar jorden som bär den."
Herr Lavergne tror inte bara att andra växter inte gör detta; han tror, att foderväxter och rotfrukter berikar jorden:
"Foderväxterna drar huvudelementen för sin tillväxt ur atmosfären, medan de ger mer tillbaka till jorden än de tar ur den; de hjälper alltså såväl direkt som genom sin förvandling till animalisk gödsel på dubbelt sätt att ersätta den skada som spannmålsväxter och andra utarmande skördar har ställt till med. Därför är det en grundsats att de ska odlas i växling med dessa skördar, häri består den så kallade Norfolkrotationen" (s. 50, 51).
Inget under om herr Lavergne, som tror på denna lantliga engelska saga också tror att sedan spannmålstullarnas upphävande de engelska lantarbetarnas lön inte längre är så onormal som tidigare. Se vad vi tidigare sagt därom i bok I, kap. 23, 5. Låt oss också höra John Brights tal i Birmingham 13 dec. 1865. Sedan han talat om de 5 milj. familjer som inte är företrädda i parlamentet fortsätter han:
"Bland dessa är det 1 miljon eller snarare mer än 1 miljon i Det Förenade konungariket som blir uppförda på olyckslistan över utarmade. Sedan är det ytterligare en annan miljon som håller sig just ovanför utarmningen men ständigt svävar i fara att hänföras dit. Gynnsammare är inte deras läge och utsikter. Betrakta nu en gång de okunniga lägre skikten i denna del av samhället. Betrakta deras utstötta läge, deras armod, deras lidanden, deras fullständiga hopplöshet. T.o.m. i Förenta staterna, t.o.m. i Sydstaterna under slaveriets herravälde, hade varje neger den tron, att för honom en gång skulle komma ett jubelår. Men för dessa människor, för denna massa av de lägsta skikten i vårt land finns - det är jag här för att säga - varken tron på någon som helst bättring eller ens någon längtan därefter. Har ni nyligen läst i tidningarna om John Cross, en lantarbetar från Dorsetshire? Han arbetade sex dagar i veckan, hade förträffliga vitsord av sin arbetsgivare, för vilken han arbetat 24 år för 8 sh. i veckolön. John Cross hade familj om 7 barn att underhålla på denna lön i sin skjul. För att värma sin sjukliga hustru och hennes dibarn tog han - lagligt uttryckt, tror jag, stal han - en fårfålla av trä till ett värde av 6 d. För denna förseelse dömdes han av fredsdomarna till 14 eller 20 dagars fängelse. Jag kan säga er, att man kan finna många tusen fall sådana som John Cross' i hela landet och särskilt i södern och att deras läge är sådant, att hittills inte ens den uppriktigaste forskare kunnat lösa gåtan hur de håller ihop själ och kropp. Och kasta nu ögonen över hela landet och betrakta dessa 5 miljoner familjer och det förtvivlade tillståndet inom detta skikt. Kan man ej i sanningens namn säga, att den från rösträtt uteslutna massan av nationen brandskattas och åter brandskattas nästan utan att känna någon vila? Jämför dem med den härskande klassen - men om jag gör det ska man anklaga mig för kommunism ... men jämför denna stora nation som sliter ut sig och är utan rösträtt med den del man kan anse som det härskande klasserna. Se på deras rikedom, deras prål, deras lyx. Se hur de tröttar ut sig - ty också bland dem finns trötthet, men det är överflödets trötthet - och se hur de ila från plats till plats som om det bara gällde att upptäcka nya nöjen." (Morning Star [96] 14 dec. 1865.)
I det följande visas, hur merarbete och därmed merprodukt överhuvud förväxlas med jordräntan, denna åtminstone då den baseras på kapitalistiskt produktionssätt kvantitativt och kvalitativt specifikt bestämda del av merprodukten. Den naturliga grundvalen för merarbetet, d.v.s. en naturbetingelse utan vilken den inte är möjlig, är att naturen lämnar de nödvändiga underhållsmedlen vid en arbetstid som inte tar hela dagen, antingen landets produkter är vegetabiliska eller animaliska, fiske etc. Denna jordbruksarbetets naturliga produktivitet (här det enkla, samlande, jagande, fiskande, boskapsskötande arbetet inneslutet) är basen för allt merarbete liksom allt arbete närmast och ursprungligast är inriktat på tillägnande och produktion av näring. (Djuret ger ju också sin fäll för att värma i ett kallt klimat; dessutom grottboningar etc.)
Samma förvirring beträffande merprodukt och jordränta förekommer annorlunda uttryckt hos Dove [97]. Ursprungligen är jordbruksarbete och industriellt arbete inte skilda; det senare ansluter sig till det förstnämnda. Merarbete och merprodukt hos den jordbrukande stammen, husgemenskap eller familj omfattar såväl jordbruks- som industriellt arbete. De går hand i hand. Jakt, fiske, jordbruk är omöjliga utan motsvarande redskap. Vävning, spinning etc. bedrivas först som biyrken till jordbruket.
Vi har tidigare visat, att liksom den enskilde arbetarens arbete sönderfaller i nödvändigt arbete och merarbete, så kan man dela arbetarklassens totalarbete på så sätt, att den del som producerar de totala existensmedlen för arbetarklassen (inräknat de härför erforderliga produktionsmedlen) förrättar det nödvändiga arbetet för hela samhället. Det av hela den övriga delen av arbetarklassen förrättade arbetet kan betraktas som merarbete. Men det nödvändiga arbetet innesluter ingalunda bara jordbruksarbete utan också det arbete som producerar alla övriga produkter som måste ingå i arbetarens genomsnittskonsumtion. Samhälleligt talat förrättar dessutom somliga enbart nödvändigt arbete, medan de andra bara förrättar merarbete. Detta är bara arbetsdelning dem emellan. Likaså förhåller det sig med arbetets delning mellan jordbruks- och industriella arbetare överhuvud. Mot rent industriell karaktär av arbete å den ena sidan svarar ren jordbrukskaraktär å den andra. Detta jordbruksarbete i sin rena form är ingalunda ursprungligt utan själv en produkt - och det en mycket modern - som den samhälleliga utvecklingen inte alls har uppnått överallt och som motsvarar ett alldeles bestämt produktionsstadium. Liksom en del av jordbruksarbetet blir försakligat i produkter, som antingen bara tjänar lyxförbrukningen eller bildar råmaterial för industrier men inte ingår i näringsmedlen, för att inte tala om massornas näring, så blir å andra sidan en del av industriarbetet försakligat i produkter, som tjänar som nödvändiga konsumtionsmedel såväl för jordbruksarbetare som andra arbetare. Det är felaktigt att uppfatta detta industriarbete - från samhällelig ståndpunkt - som merarbete. Det är till en del nödvändigt arbete lika väl som den nödvändiga delen av jordbruksarbetet. Det är också bara en självständig form av en del av det ursprungligen med jordbruksarbetet förbundna industriella arbetet, en nödvändig ömsesidig komplettering av det nu därifrån skilda rena jordbruksarbetet. (Rent materiellt betraktat producerar t.ex. 500 maskinvävare i mycket högre grad extravävnad, d.v.s. mer än som krävs för deras egen beklädnad.)
Slutligen måste man hålla i minnet, när man betraktar jordräntans företeelseformer, d.v.s. arrendeavgiften, som betalas till jordägaren under rubriken jordränta för nyttjande av jorden antingen för produktiva eller konsumtionsändamål, att priset på ting som i och för sig inte har något värde, d.v.s. liksom jorden inte är produkt av arbete, eller som antikviteter, konstverk av vissa mästare etc. inte kan reproduceras genom arbete, kan bestämmas av mycket tillfälliga kombinationer. För att sälja en sak kräves ingenting annat än att den kan monopoliseras och avyttras.
Vid behandlingen av jordräntan gäller det att undvika tre stora misstag, som grumlar analysen.
1. Förväxling av de olika former av jordränta som motsvarar olika utvecklingsstadier i den samhälleliga produktionsprocessen.
Vilken jordräntans specifika form än må vara, alla typer har det gemensamt, att den ekonomiska form i vilken jordegendomen realiseras är att dess ägare tillägnar sig jordränta, och att å ena sida jordränta förutsätter jordegendom, att bestämda individer äger bestämda stycken av jordklotet: antingen ägaren är en person som representerar samfälligheten, som i Asien, Egypten etc., eller denna jordegendom bara är ett betydelselöst attribut till bestämda personers ägande av de direkta producenternas person, som vid slav- eller livegenskapssystemet; eller det råder ett system av ren privat äganderätt till naturen, ren egendomstitel till marken; eller det slutligen är ett sådant förhållande till jorden, när kolonister och småbönder äger marken, som ser ut att direkt inkludera att producenten tillägnar sig och producerar sitt begränsade jordstyckes produkter i det isolerade och socialt outvecklade arbetet.
Detta gemensamma i räntans olika former - att vara sättet att ekonomiskt realisera jordegendomen, den juridiska fiktion i kraft av vilken olika individer äger bestämda delar av jordklotet för sig uteslutande - gör att man förbiser skillnaderna.
2. All jordränta är mervärde, produkt av merarbete. Den är ännu direkt merprodukt i dess mindre utvecklade form, naturaränta. Därav uppstår det misstaget, att en ränta som motsvarar det kapitalistiska produktionssättet, som alltid är överskott över profiten, d.v.s. över en värdedel av varan som själv består av mervärde (merarbete) - att denna särskilda och specifika beståndsdel av mervärdet skulle kunna förklaras genom att man förklarar de allmänna existensbetingelserna för mervärde och profit. Dessa betingelser är: de direkta producenterna måste arbeta utöver den tid som kräves för att reproducera deras egen arbetskraft, dem själva. De måste överhuvud taget förrätta merarbete. Detta är den subjektiva betingelsen. Men den objektiva är, att de också kan utföra merarbete; att naturbetingelserna är av sådan art, att en del av deras disponibla arbetstid är tillräcklig för deras reproduktion och självuppehälle som producenter, så att produktionen av deras nödvändiga existensmedel inte konsumerar hela deras arbetskraft. Naturens fruktbarhet bildar här en gräns, en utgångspunkt, basen. Å andra sidan bildar utvecklingen av deras arbetes samhälleliga produktivkraft den andra gränsen. Djupare sett, då produktionen av näringsmedel är den allra första betingelsen för deras liv och för all produktion överhuvud måste det arbete som användes i denna produktion, alltså jordbruksarbetet i vidaste I ekonomiska mening vara fruktbart nog för att inte hela den disponibla arbetstiden ska absorberas i produktionen av näringsmedel för de direkta producenterna; alltså merarbete i jordbruket och därmed merprodukt av jordbruket vara möjliga. Vidare, att det totala arbetet i jordbruket - nödvändigt och merarbete - räcker för att en del av samhället ska kunna frambringa den nödvändiga näringsmedlen för hela samhället, alltså även för de icke jordbrukande arbetarna. Att alltså denna stora arbetsdelning mellan jordbrukare och industriella är möjlig och likaså den mellan de åkerbrukare som producerar näring och de som producerar råvaror. Ehuru de direkta näringsproducenternas arbete för sig själva sönderfaller i nödvändigt och merarbete, representerar det sålunda, när det gäller samhället, endast det nödvändiga arbetet för produktion av näringsmedel. Detsamma försiggår för övrigt vid all arbetsdelning inom hela samhället till skillnad från arbetsdelningen inom den enskilda verkstaden. Det är det nödvändiga arbetet för produktion av särskilda artiklar - för tillfredsställelse av ett särskilt behov i samhället av dessa speciella artiklar. Är denna fördelning proportionell, så blir produkterna från de olika grupperna sålda till sina värden (vid senare utveckling till sina produktionspriser) eller också till priser som är modifikationer, bestämda genom allmänna lagar, av dessa värden resp. produktionspriser. I själva verket är det värdets lag sådan den gör sig gällande inte beträffande de enskilda varorna eller artiklarna utan beträffande de vid varje tidpunkt totala produkterna från de särskilda samhälleliga produktionssfärerna som genom arbetsdelningen har blivit självständiga; så att i de olika grupperna för varje enskild vara användes blott den nödvändiga arbetstiden och av den samhälleliga totalarbetstiden blott den nödvändiga proportionella kvantiteten. Ty bruksvärdet förblir betingelse. Men om bruksvärdet i fråga om den enskilda varan är beroende av att den i och för sig tillgodoser ett behov, så beror det som samhälleliga produktmassa av att det är relevant för det kvantitativt bestämda samhälleliga behovet av varje särskild art av produkt och att arbetet därför i förhållande till dessa samhälleliga behov, som är kvantitativt avgränsade, är proportionellt fördelat på de olika produktionssfärerna. (Denna punkt ska uppmärksammas vid fördelningen av kapitalet till de olika produktionssfärerna.) Det samhälleliga behovet, d.v.s. bruksvärdet i samhällelig potens, framträder här bestämmande för de andelar av den samhälleliga arbetstiden som tillfaller olika särskilda produktionssfärer. Men det är bara samma lag som redan visar sig för den enskilda varan, nämligen: att dess bruksvärde är förutsättning för dess bytesvärde och därmed dess värde. Denna punkt har endast så mycket att göra med förhållandet mellan nödvändigt arbete och merarbete, att om denna proportion inte hålles, varans värde, alltså även det däri gömda mervärdet, inte kan realiseras. Det produceras t.ex. proportionellt för mycket bomullsväv, fastän i denna totalproduktion av väv endast den under de givna betingelserna därför nödvändiga arbetstiden realiseras. Men det har överhuvud förbrukats för mycket samhälleligt arbete i denna särskilda gren; d.v.s. en del av produkten är onyttig. Det hela säljes därför endast som om det hade producerats bara i den nödvändiga proportionen. Denna kvantitativa gräns för de kvoter av samhällelig arbetstid som kan användas i de särskilda produktionssfärerna är ett ytterligare utvecklat uttryck för värdelagen överhuvud; ehuru den nödvändiga arbetstiden här får en annan betydelse. Det är endast just så mycket därav, som är nödvändigt för att tillgodose det samhälleliga behovet. Begränsningen inträder här genom bruksvärdet. Samhället kan under de givna produktionsbetingelserna använda bara så mycket av sin totala arbetstid på detta enskilda produktslag. Men de subjektiva och objektiva betingelserna för merarbete och mervärde överhuvud har ingenting att göra med den bestämda formen varken av profiten eller räntan. De gäller för mervärdet som sådant, vilken särskild form det än antar. Därför förklarar de inte jordräntan.
3. Just när det gäller jordegendomens värdeökning i fråga om utvecklingen av jordräntan, framträder följande som en karaktäristisk säregenhet, nämligen att dess belopp inte alls är bestämt genom mottagarens åtgärder utan genom utvecklingen av det samhälleliga arbetet i vilket han inte har någon del. Det som på basen av varuproduktion, närmare bestämt den kapitalistiska produktionen, som till hela sin omfattning är varuproduktion, är för alla produktionsgrenar och deras produkter gemensamt uppfattas därför lätt som något för jordräntan säreget (och för jordbruksprodukten överhuvud) .
Under samhällsutvecklingen stiger jordräntans höjd (och därmed jordens värde) som resultat av det samhälleliga totalarbetet. Å ena sidan växer därmed marknad och efterfrågan för jordens produkter, å andra sidan växer den direkta efterfrågan på själva jorden som en konkurrerande produktionsbetingelse för alla möjliga, även inte jordbruksinriktade yrkesgrenar. Mer exakt, om man bara talar om den egentliga jordbruksräntan, utvecklas räntan och därmed markens värde med marknaden för jordbruksprodukten och därför med tillväxten av den icke jordbrukande befolkningen; med dess behov av och dess efterfrågan på dels näringsmedel dels råmaterial. Det ligger i det kapitalistiska produktionssättets natur, att det oavlåtligt minskar antalet jordbrukare i förhållande till icke jordbrukare. Detta emedan tillväxten inom industrin (i trängre mening) av det konstanta kapitalet i proportion till det variabla är förenad med absolut tillväxt, fastän relativ minskning, av det variabla kapitalet; medan i jordbruket det variabla kapital, som erfordras för exploatering av ett visst jordstycke, absolut avtar. Det kan alltså växa endast om ny mark odlas, och detta förutsätter i sin tur ännu större tillväxt av den icke jordbrukande befolkningen.
I själva verket föreligger här inte någon för jordbruket och dess produkter säregen företeelse. Tvärtom, detsamma gäller för alla andra produktionsgrenar och produkter på basis av varuproduktionen och dess mest absoluta form, den kapitalistiska produktionen. Dessa produkter är varor, bruksvärden, som har ett bytesvärde som är möjligt att realisera i pengar bara i den omfattning andra varor bildar deras ekvivalent, andra produkter alltså konfronteras med dem som varor och värden. I den omfattning i vilken de inte produceras som direkta existensmedel för producenterna själva utan som varor, som produkter, vilka genom att förvandlas i bytesvärde (pengar), genom att avyttras förvandlas till bruksvärden. Marknaden för dessa varor utvecklas genom den samhälleliga arbetsdelningen; differentieringen av produktiva arbeten förvandlar deras respektive produkter ömsesidigt till varor, till ekvivalenter för varandra, gör att de ömsesidigt betjänar sig av varandra som marknad. Detta är inte något speciellt för jordbruksprodukter.
Jordräntan kan utvecklas som penningränta bara på basis av varuproduktion, närmare bestämt kapitalistisk produktion; alltså i samma mån som den övriga produktionen utvecklas självständigt i förhållande till jordbruksproduktionen; ty i samma mån blir jordbruksprodukten vara, bytesvärde och värde. I samma mån som varuproduktionen och därmed produktionen av värde utvecklas med den kapitalistiska produktionen, utvecklas produktionen av mervärde och merprodukt. Men i samma proportion som merprodukten ökar utvecklas jordegendomens förmåga att uppfånga en del av detta mervärde medelst jordmonopolet, därmed stiger värdet av jordräntan och jordpriset. Kapitalisten har ännu en självständig funktion i utvecklingen av mervärde och merprodukt. Jordägaren behöver bara fånga upp den utan hans åtgörande växande andelen i merprodukt och mervärde. Detta är det säregna i hans ställning, men däremot inte att värdet på jordens produkter och därmed jordens värde alltid växer i den mån som marknaden utvidgas och efterfrågan tilltar och samtidigt med detta den varuvärld som konfronteras med jordprodukten, alltså med andra ord massan av andra varuproducenter och den icke jordbruksbaserade varuproduktionen. Men då detta sker utan jordägarens åtgörande, framträder det i fråga om honom som något specifikt, att värdemängden, mervärdemängden och förvandlingen av en del av detta mervärde i jordränta är beroende av den samhälleliga produktionsprocessen av varuproduktionens utveckling överhuvud taget. Därför försöker t.ex. Dove att härleda jordräntan ur denna utveckling [98]. Han säger, att jordräntan inte beror på mängden av jordbruksprodukter utan på deras värde; men att detta värde är beroende av den icke jordbrukande befolkningens storlek och produktivitet. Detta gäller emellertid om varje annan produkt, att den utvecklar sig som vara, dels med massan, dels med mångfalden av andra varor som bildar dess ekvivalenter. Detta har visats redan i samband med den allmänna presentationen av värdet. Å ena sidan beror bytesmöjligheterna för en produkt allmänt sett på mångfalden av varor som existerar vid sidan om den. Å andra sidan är bytesmöjligheten särskilt beroende av i hur stor mängd varan själv kan produceras.
Ingen producent, den industrielle lika litet som jordbrukaren, producerar värde eller vara, om man betraktar honom isolerad från andra. Hans produkt blir värde och vara bara i ett bestämt samhälleligt sammanhang. För det första om den framstår som uttryck för samhälleligt arbete, alltså överhuvud taget den individuelle producentens egen arbetstid som del av den samhälleliga arbetstiden, för det andra, denna samhälleliga karaktär av hans arbete framträder som en samhällelig stämpel på produkten genom dess penningkaraktär och allmänna utbytbarhet, som är bestämd genom priset.
Om alltså å ena sidan mervärdet eller i ännu mer inskränkt mening merprodukten i allmänhet blir förklarad i stället för jordräntan, så förbises å andra sidan att jordbruksprodukterna ensamma tillskrivas en egenskap som tillkommer alla produkter som varor och värden. Än mer förflackas det hela, om man från den allmänna bestämningen av värdet går tillbaka till realiserandet av ett bestämt varuvärde. Varje vara kan realisera sitt värde endast i cirkulationsprocessen. Om och hur långt den realiserar detta värde beror på marknadsbetingelserna vid varje tillfälle.
Det är alltså inte säreget för jordräntan, att jordbruksproduktionen utvecklas till värden och som värden, d.v.s. att de som varor konfronteras med andra varor och dessa icke jordbruksprodukter konfronteras med dem som varor eller att de utvecklar sig som särskilda uttryck av samhälleligt arbete. Det säregna är, att med de betingelser som jordbruksprodukterna har för sin utveckling som värden (varor), och med betingelserna för att realisera deras värden också jordegendomens makt att tillägna sig en växande del av dessa värden, som skapats utan dess åtgörande, en växande del av mervärdet förvandlas till jordränta.
Vid analysen av jordräntan ska vi till en början utgå från förutsättningen, att produkter som betalar en sådan ränta, vid vilka en del av mervärdet och därför också en del av totalpriset förvandlas till jordränta, att alltså jord- eller gruvprodukter som alla andra varor säljas till sin produktionspriser. (För vårt syfte räcker det att behandla jordbruksprodukter eller också gruvprodukter.) Detta betyder att deras försäljningspriser är lika med deras kostnadselement (värdet av det förbrukade konstanta och variabla kapitalet) plus en profit bestämd genom den allmänna profitkvoten, beräknad på det investerade totalkapitalet förbrukat såväl som oförbrukat. Vi antar alltså, att de genomsnittliga försäljningspriserna för dessa produkter är lika med deras produktionspriser. Frågan blir då, hur under denna förutsättning en jordränta kan utvecklas, d.v.s. en del av profiten förvandlas till jordränta och därmed en del av varupriset tillfalla jordägaren.
För att demonstrera den allmänna karaktären av denna form av jordränta förutsätter vi, att det övervägande antalet fabriker i ett land drivas med ångmaskiner men ett visst mindre antal med naturliga vattenfall. Låt oss förutsätta, att produktionspriset i dessa industrigrenar är 115 för en varumängd i vilken ett kapital på 100 har konsumerats. De 15% profit är beräknade inte bara på det konstanta kapitalet om 100 utan på det totala kapital som har använts i produktionen av detta varuvärde. Vi har tidigare visat att denna produktionsprocess inte är bestämd av det individuella kostnadspriset för varje enskild industriproducent utan av det genomsnittliga kostnadspriset för varan under kapitalets genomsnittsbetingelser i hela produktionssfären. Detta är faktiskt det genomsnittliga marknadspriset till skillnad från dess variationer. Varornas värdenatur framträder överhuvud taget i marknadsprisets form och vidare i det reglerande marknadsprisets eller marknadsproduktionsprisets form, det bestämmes inte av den arbetstid som en viss enskild producent behöver för att producera en bestämd varukvantitet eller enskilda varor utan av den samhälleligt nödvändiga arbetstiden; den arbetstid som kräves för att under givna genomsnittliga samhällsbetingelser frambringa den samhälleligt erfordrade totalkvantiteten av de på marknaden befintliga varuslagen.
Då bestämda talförhållanden här inte har någon betydelse, kan vi vidare anta, att kostnadspriset i de fabriker som drivas med vattenkraft utgör 90 i stället för 100. Då det produktionspris som reglerar marknaden för massan av dessa varor = 115 med en profit om 15%, så kommer fabrikanterna som driver sina maskiner med vattenkraft att likaledes sälja till 115, d.v.s. till det marknadspriset reglerande genomsnittspriset. Deras profit utgör därför 25 i stället för 15; det reglerande produktionspriset gav dem en extraprofit om 10% inte emedan de säljer sin vara över utan emedan de säljer den till produktionspriset, emedan deras produktion eller deras kapital fungerar under undantagsvis gynnsamma betingelser som står över genomsnittsnivån i denna sfär.
Två ting blir genast uppenbara:
För det första, extraprofiten för de producenter som använder det naturliga vattenfallet som drivkraft är till att börja med av samma klass som all extraprofit (och vi har redan analyserat denna kategori när vi behandlade produktionspriserna) som inte är ett tillfälligt resultat av transaktioner i cirkulationsprocessen, av tillfälliga fluktuationer i marknadspriserna. Alltså är denna extraprofit också lika med differensen mellan det individuella produktionspriset för dessa gynnade producenter och det allmänna, samhälleliga, marknaden reglerande produktionspriset för hela denna produktionssfär. Denna differens är lika med överskottet av varans allmänna produktionspris över dess individuella produktionspris. De två reglerande gränserna för detta överskott är å ena sidan det individuella kostnadspriset och därmed det individuella produktionspriset, å den andra det allmänna produktionspriset. Den med vattenfallet som drivkraft producerade varans värde är mindre, därför att en mindre totalkvantitet arbete erfordras för dess produktion, nämligen mindre arbete som i försakligad form ingår som del av det konstanta kapitalet. Det arbete som användes är mera produktivt, dess individuella produktivkraft är större än det arbetes produktivkraft som användes i de flesta fabriker av samma slag. Dess större produktivkraft visar sig däri, att det för att producera samma varumängd behöver en mindre kvantitet konstant kapital, en mindre kvantitet försakligat arbete än de andra; dessutom vid sidan därav också en mindre kvantitet levande arbete eftersom vattenhjulet inte behöver upphettas. Denna större individuella produktivkraft, som det använda arbetet har, minskar varans värde men också kostnadspriset och därmed produktionspriset. För industrikapitalisten framstår detta så att varans kostnadspris är mindre. Han har mindre försakligat arbete att betala och likaså mindre arbetslön, då han använt mindre mängd levande arbetskraft. Då kostnadspriset för hans vara är mindre, är också hans individuella produktionspris mindre. Kostnadspriset för honom är 90 i stället för 100. Alltså blir också hans individuella produktionspris i stället för 115 bara 1031/2 (100 : 115 = 90 : 1031/2). Differensen mellan hans individuella produktionspris och det allmänna är begränsad genom differensen mellan hans individuella kostnadspris och det allmänna. Detta är en av de storheter som bildar gränserna för hans extraprofit. Den andra är storleken av det allmänna produktionspriset, vari den allmänna profitkvoten ingår som en av de reglerande faktorerna. Blev kolet billigare, så avtog differensen mellan det individuella och det allmänna kostnadspriset och därmed hans extraprofit. Måste han sälja varan till dess individuella värde eller det genom dess individuella värde bestämda produktionspriset, så föll differensen bort. Den är å ena sidan resultatet av att varan säljes till sitt allmänna marknadspris, till det pris vartill konkurrensen utjämnar de enskilda priserna, å andra sidan av att den större individuella produktivkraften hos det arbete som sättes i rörelse inte kommer arbetarna till godo utan kapitalisten som utnyttjar dem; att den framträder som kapitalets produktivkraft.
Då det allmänna produktionsprisets höjd, varav den allmänna profitkvotens höjd är en faktor, är en av gränserna för denna extraprofit, så kan den bara uppkomma ur differensen mellan det allmänna och det individuella produktionspriset, därmed ur differensen mellan den allmänna och den individuella profitkvoten. Ett överskott över denna differens förutsätter att produkten säljes över, inte till det genom marknaden reglerade produktionspriset.
För det andra, hittills skiljer sig den fabrikants extraprofit, som använder det naturliga vattenfallet i stället för ånga som drivkraft, på intet sätt från all annan extraprofit. All normal extraprofit, d.v.s. den som inte åstadkommits genom tillfälliga försäljningsaffärer eller genom fluktuationer i marknadspriset, är bestämd genom differensen mellan det individuella produktionspriset för detta särskilda kapitals varor och det allmänna produktionspriset, som överhuvud reglerar varornas marknadspris för kapitalet inom denna produktionssfär eller marknadspriserna för det i denna produktionssfär investerade totalkapitalets varor.
Men nu kommer skillnaden.
Vilken omständighet har fabrikanten i det föreliggande fallet att tacka för sin extraprofit, överskottet som det genom den allmänna profitkvoten reglerade produktionspriset avkastar åt honom personligen?
I första instans en naturkraft, vattenfallets drivkraft, som är given av naturen och inte likt kolen, som förvandlar vatten till ånga, själv är en Produkt av arbete och därmed har värde, måste betalas genom en ekvivalent, alltså kostar något. Det är en naturlig produktionsfaktor, i vars frambringande inte något arbete ingår.
Men detta är inte allt. Fabrikanten som arbetar med ångmaskinen använder också naturkrafter som inte kostar honom något men som gör arbetet produktivare, och såvida den därigenom förbilligar framställningen av de existensmedel som arbetarna behöver, höjer mervärdet och därmed profiten. Dessa är alltså monopoliserade av kapitalet likaväl som arbetets samhälleliga naturkrafter, som härröra ur samverkan, arbetsdelning o.s.v. Fabrikanten betalar kolen men inte vattnets förmåga att ändra sitt aggregationstillstånd, att övergå till ånga, inte ångans elasticitet o.s.v. Denna monopolisering av naturkraften, d.v.s. den stegring av arbetskraften som den åstadkommer, är gemensam för allt kapital som arbetar med ångmaskiner. Den kan höja den del av arbetsprodukten som framställer mervärde gentemot den del som blir arbetslön. Såvida den gör detta, höjer den den allmänna profitkvoten, men den skapar ingen extraprofit, vilken just består i den individuella profitens överskott över genomsnittsprofiten. Att användningen av en naturkraft, vattenfallet, här skapar extraprofit kan alltså inte ensamt härröra ur det faktum, att den stegrade produktivkraften hos arbetet här beror på användning av en naturkraft. Det måste inträda ytterligare modifierande omständigheter.
Omvänt. Enbart det faktum, att man använder naturkraft i industrin, kan inverka på den allmänna profitkvotens höjd, emedan det har effekt på den arbetsmängd som krävs för produktion av nödvändiga existensmedel. Men den skapar i och för sig ingen avvikelse från den allmänna profitkvoten, och just en sådan är det här fråga om. Vidare: extraprofiten som eljest realiserar ett individuellt kapital i en särskild produktionssfär - ty avvikelserna i profitkvoterna de särskilda produktionssfärerna emellan utjämnas kontinuerligt till genomsnittsprofitkvot - uppkommer, bortsett från de enbart tillfälliga avvikelserna, genom att kostnadspriset, alltså produktionskostnaderna minskar. Detta beror antingen på den omständigheten, att mer kapital än genomsnittligt användes och därför produktionens faux frais minskar, medan de allmänna orsakerna till stegring av arbetets produktivkraft (samverkan, arbetsdelning etc.), kan få en högre effektivitetsgrad, med mer intensitet, eftersom aktionsfältet blir större; eller den omständigheten kan inverka, att, bortsett från det fungerande kapitalets storlek, bättre arbetsmetoder, nya uppfinningar, förbättrade maskiner, kemiska fabrikshemligheter etc., kort sagt nya, förbättrade, över genomsnittsnivån stående produktionsmedel och produktionsmetoder användas. En minskning av kostnadspriset och den extraprofit som blir dess resultat härrör i detta fall ur det sätt på vilket det fungerande kapitalet investeras. Antingen så, att det är koncentrerat i exceptionellt stor mängd på en hand (en omständighet som upphäves, så snart kapital av denna storlek blir genomsnitt) eller kapital av bestämd storlek fungerar på ett särskilt produktivt sätt - en omständighet som faller bort, så snart det exceptionella produktionssättet blir allmänt eller överflyglas av ett ännu mer utvecklat.
Orsaken till extraprofiten härrör här alltså från kapitalet själv (arbetet som det sätter i rörelse inbegripet); antingen av en skillnad i storlek av det investerade kapitalet eller en ändamålsenligare användning av detsamma; och i och för sig finns det inget som hindrar att allt kapital i samma produktionssfär anlägges på samma sätt. Konkurrensen mellan kapitalen strävar tvärtom att mer och mer utjämna dessa olikheter; att värdet bestämmes genom den samhälleligt nödvändiga arbetstiden medför billigare varor och ett tvång att framställa varorna under samma gynnsamma förhållanden. Men det förhåller sig annorlunda med extraprofiten för fabrikanten som använder vattenfallet. Den stegrade produktivkraften för det arbete han använder härrör varken ur kapitalet och arbetet själv eller ur enbart användningen av en från kapital och arbete åtskild men med kapitalet införlivad naturkraft. Den uppkommer genom den större organiska produktivkraften hos arbetet som är bunden vid utnyttjandet av en naturkraft men inte en naturkraft som står till förfogande för allt kapital i samma produktionssfär, som t.ex. ångans elasticitet; vars användning alltså inte är självklar så snart kapital överhuvud investeras i denna sfär. Utan en naturkraft som kan monopoliseras, vilken liksom vattenfallet bara står till förfogande för den som råder över särskilda stycken av jorden och dess tillbehör. Det hänger inte alls på kapitalet att kalla till liv denna naturbetingelse för arbetets större produktivkraft på samma sätt som varje kapital kan förvandla vatten till ånga. Den finns bara lokalt i naturen och kan, där den inte finnes, inte åstadkommas genom ett visst utlägg av kapital. Den är inte bunden vid produkter, som kan framställas genom arbete som maskiner, kol etc. utan vid bestämda naturförhållanden hos vissa delar av jorden. Den del av fabrikanterna som besitter vattenfallen utesluter den del som inte besitter dem från användning av denna naturkraft, emedan jorden och än mer den med vattenkraft utrustade jorden är begränsad. Detta utesluter inte, att fastän antalet naturliga vattenfall i ett land är begränsat, mängden av den till industri användbara vattenkraften kan utökas. Vattenfallet kan avledas för att man ska kunna fullständigt utnyttja dess drivkraft. Är fallhöjden given kan vattenhjulet förbättras för att använda så mycket som möjligt av vattenkraften; där det vanliga hjulet inte passar, kan turbiner användas etc. Innehavet av denna naturkraft bildar ett monopol i händerna på sina ägare, en betingelse för hög produktivkraft för det investerade kapitalet, som inte kan framställas genom själva kapitalets produktionsprocess.[124*] Denna naturkraft som sålunda är möjlig att monopolisera, häftar alltid vid jorden. En sådan naturkraft hör inte till de allmänna betingelserna för den ifrågavarande produktionssfären och inte heller till de betingelser för denna som allmänt kan framställas.
Tänker vi oss nu vattenfallen med tillhörande mark i händerna på individer, som gäller som innehavare av denna del av jordklotet, som jordägare. Dessa ägare kan hindra en investering av kapital i vattenfallen och deras utnyttjande genom kapitalet. De kan tillåta ett utnyttjande eller vägra det. Men kapitalet kan av sig själv inte skapa vattenfallen. Den extraprofit, som härrör ur detta utnyttjande av vattenfall, härrör alltså inte ur kapitalet utan ur användningen av en monopoliserbar och monopoliserad naturkraft genom kapitalet. Under dessa omständigheter blir extraprofiten jordränta, d.v.s. den tillfaller ägaren av vattenfallet. Betalar fabrikanten åt denne 10 £ årligen för hans vattenfall, så utgör hans profit 15 £; 15% på de 100 £, till vilka hans produktionskostnader då belöper sig, och han står sig lika bra, möjligtvis bättre än alla andra kapitalister inom hans produktionssfär som arbetar med ånga. Det skulle inte ändra något i sak om kapitalisten själv ägde vattenfallet. Han skulle som förut få extraprofiten om 10 £ inte som kapitalist utan som ägare till vattenfallet, och just därför att detta överskott inte härrör ur hans kapital som sådant utan ur förfogandet över en från hans kapital skilj bar och monopoliserbar, till sin omfattning begränsad naturkraft förvandlas det till jordränta.
För det första: det är klart, att denna jordränta alltid är differentialränta, ty den ingår inte bestämmande i varans allmänna produktionspris utan förutsätter detta. Den härrör alltid ur differensen mellan det individuella produktionspriset för det enskilda kapital, till vars förfogande den monopoliserade naturkraften står, och det allmänna produktionspriset för det inom ifrågavarande produktionssfär överhuvud investerade kapitalet.
För det andra: denna jordränta härrör inte ur den absoluta förhöjningen av det investerade kapitalets produktivkraft, resp. det arbete som det tillägnar sig, som överhuvud bara kan minska varornas värde; utan beror på den större relativa fruktbarheten för vissa inom en produktionssfär investerade enskilda kapital jämfört med de kapitalinvesteringar som är uteslutna från dessa exceptionella av naturen skapade gynnsamma betingelser för produktivkraften. Om t.ex. utnyttjande av ångan medför övervägande fördelar som var uteslutna vid utnyttjandet av vattenkraften, fastän kol har värde och vattenkraften inte har värde, och om dessa fördelar kompenserade detta, så skulle vattenkraften inte användas och kunde inte frambringa någon extraprofit och därmed ingen jordränta.
För det tredje: naturkraften är inte källan till extraprofiten utan bara en naturlig bas för densamma, emedan den är naturlig bas för arbetets exceptionellt höjda produktivkraft. På samma sätt är bruksvärdet överhuvud bärare av bytesvärdet men inte dess orsak. Samma bruksvärde hade, om det kunde fås utan arbete, inget bytesvärde men behöll som förut sin naturliga nytta som bruksvärde. Men å andra sidan har ett ting inget bytesvärde utan bruksvärde, alltså utan en sådan naturlig bärare av arbetet. Om de olika värdena inte utjämnades till produktionspriser och de olika individuella produktionspriserna till ett allmänt marknaden reglerande produktionspris, så skulle enbart stegringen av arbetets produktivkraft genom användningen av vattenfallet bara sänka priset på de med vattenfallet producerade varorna utan att höja den i dessa varor liggande profitdelen, alldeles som å andra sidan denna stegrade produktivkraft hos arbetet inte skulle förvandlas till mervärde, om inte kapitalet tillägnade sig den naturliga och den samhälleliga produktivkraften hos det använda arbetet som sin egen.
För det fjärde: äganderätten till vattenfallet har i och för sig inte något att skaffa med skapandet av den del av mervärdet (profiten) och därmed av priset på den vara, som produceras med hjälp av vattenfallet. Denna extraprofit existerade även om ingen jordegendom existerade, om t.ex. fabrikanten kunde utnyttja den jord till vilken vattenfallet hör som herrelöst land. Jordäganderätten skapar alltså inte den värdedel som förvandlas till extraprofit utan den gör det bara möjligt för jordägaren, ägaren till vattenfallet att plocka denna extraprofit över från fabrikantens ficka till sin egen. Det är inte en orsak till skapandet av denna extraprofit utan till dess förvandling till formen av jordränta, därmed till att jord- eller vattenfallsägaren kan tillägna sig denna del av profiten resp. varupriset.
För det femte: det är klart att priset för vattenfallet, alltså det pris som jordägaren kunde få om han sålde det till en tredje person eller till fabrikanten själv, till en början inte ingår i varornas produktionspris, fastän i fabrikantens individuella kostnadspris. Ty räntan härrör ur det oberoende av vattenfallet reglerade produktionspriset för de med ångmaskiner producerade varorna av samma slag. Vidare är emellertid detta vattenfalls pris överhuvud ett irrationellt uttryck, bakom vilket ett reellt ekonomiskt förhållande är gömt. Vattenfallet liksom jorden i allmänhet, liksom all naturkraft har intet värde, emedan det inte representerar något däri försakligat arbete och därmed inte heller något pris, eftersom detta normalt inte är något annat än i pengar uttryckt värde. Där inget värde finns, kan eo ipso <just därigenom> inget heller uttryckas i pengar. Detta pris är ingenting annat än den kapitaliserade räntan. Jordegendomen sätter ägaren i stånd att lägga beslag på differensen mellan den individuella profiten och genomsnittsprofiten; den sålunda inhåvade profiten som årligen förnyas kan kapitaliseras och framträder då som priset på själva naturkraften. Är extraprofiten, som vattenfallets utnyttjande avkastar åt fabrikanten, 10 £ årligen och genomsnittsräntan 5%, så representerar dessa 10 £ årligen räntan på ett kapital om 200 £; och denna kapitalisering av de årliga 10 £, som vattenfallet sätter sin ägare i stånd att lägga beslag på från fabrikanten, framträder då som vattenfallets kapitalvärde. Att detta i sig själv inte har något värde utan att dess pris enbart är en reflex av den inhåvade extraprofiten, kapitalistiskt kalkylerad, bevisas omedelbart av att priset om 200 £ representerar produkten av extraprofiten om 10 £ under 20 år, medan under eljest konstanta omständigheter samma vattenfall för obestämd tid 30, 100, x år sätter ägaren i stånd att årligen håva in dessa 10 £, och medan å andra sidan, om en ny produktionsmetod, som inte kan använda vattenkraften, skulle sänka kostnadspriset för de med ångmaskin producerade varorna från 100 till 90 £, extraprofiten och därmed räntan och därmed vattenfallets pris försvann.
Sedan vi sålunda fastställt differentialräntans allmänna begrepp, övergår vi till att behandla den inom det egentliga jordbruket. Vad som säges därom gäller i det stora hela också om gruvdriften.
Ricardo har fullständigt rätt i följande observation:
"Rent is always the difference between the produce obtained by the employment of two equal quantities of capital and labour." <"Jordränta är alltid differensen mellan de produkter som erhållas vid användning av två lika kvantiteter kapital och arbete."> (Principles, s. 59.) (Han menar differentialränta; han förutsätter att ingen annan ränta än denna existerar.)
"På samma kvantitet mark", borde han ha tillfogat, såvida det handlar om jordränta och inte om extraprofit.
Med andra ord: om extraprofit frambringas normalt och inte genom tillfälliga händelser i cirkulationsprocessen, produceras den alltid som differens mellan produkter av två lika mängder kapital och arbete, och denna extraprofit blir jordränta, om två lika mängder kapital och arbete sysselsättas på lika stora jordytor med olika resultat. Det är f.ö. inte obetingat nödvändigt att denna extraprofit uppkommer ur de olika resultaten av lika mängder sysselsatt kapital. Olika stora kapital kan också vara sysselsatta i olika anläggningar; detta är t.o.m. den vanligaste förutsättningen; men lika proportionella delar, alltså t.ex. 100 £ av varje, ger olika resultat, d.v.s. profitkvoten är olika. Detta är den allmänna förutsättningen för extraprofitens existens i vilken kapitalinvestering det än gäller. En andra förutsättning är, att denna extraprofit förvandlas till formen av jordränta (allmänt taget, jordränta som en från profiten skild form); det måste alltid undersökas när, hur, under vilka omständigheter denna förvandling försiggår.
Ricardo har vidare rätt i följande observation, om den begränsas till differentialränta:
"Whatever diminishes the inequality in the produce obtained on the same or on new land, tends to lower rent; and whatever increases that inequality, necessarily produces an opposite effect, and tends to raise it" <"Allt, som minskar olikheten i produkt som erhålles på samma eller på ny mark, tenderar att sänka räntan; och allt som ökar denna olikhet framkallar obetingat en motsatt effekt och tenderar att höja den."> (s. 74).
Till dessa orsaker hör emellertid inte bara de allmänna (fruktbarhet och läge) utan 1) skattefördelningen i den mån den verkar likformigt eller inte; det senare är alltid fallet om den som i England inte är centraliserad och om man skattlägger marken och inte räntan; 2) de olikheter som blir resultatet av olika utveckling av jordbruket i olika landsdelar, genom att denna industrigren på grund av sin traditionella karaktär är svårare ätt nivellera än manufakturen och 3) den ojämna fördelningen av kapitalet bland arrendatorerna. Då det kapitalistiska produktionssättets besittningstagande av jordbruket, dess förvandling av självhushållande bönder till lönarbetare faktiskt är den sista erövringen för detta produktionssätt, så är dessa olikheter här större än i någon annan industrigren.
Efter dessa preliminära anmärkningar vill jag först helt kort summera det karaktäristiska i min analys till skillnad från Ricardos etc.
Vi betraktar först olika resultat uppnådda av lika mängd kapital använda på olika landområden av samma omfång; eller, om dessa har olika omfång, resultat som beräknats på lika stora ytor.
De två allmänna av kapitalet oberoende orsakerna till dessa olika resultat är 1) fruktbarheten. (Till denna punkt blir det nödvändigt att diskutera vad som menas med naturlig fruktbarhet och vilka faktorer som ingår.) 2) Landområdenas läge. Det sistnämnda är avgörande i kolonier och i allmänhet avgörande för den ordning i vilken landområden successivt kan tagas i bruk. Vidare är det klart, att dessa två grunder till differentialränta kan verka i motsatt riktning. En jordbit kan vara mycket välbelägen och mycket litet fruktbar och tvärtom. Denna omständighet är viktig, eftersom den förklarar varför man vid uppodling av marken i ett givet land lika väl kan gå vidare från bättre jord till sämre som omvänt. Slutligen är det klart, att framsteg i den samhälleliga produktionen å ena sidan helt allmänt verkar nivellerande på jordområdens läge som grund till differentialränta, genom att lokala marknader, kommunikations- och transportmedel skapar bättre läge; å andra sidan stegras skillnaderna i landområdenas lokala välbelägenhet genom skilsmässan mellan jordbruk och manufaktur och genom att stora produktionscentra bildas å ena sidan samtidigt med relativ isolering av landet å andra sidan.
Men vi lämnar för tillfället denna punkt, belägenhet, ur räkningen och betraktar enbart den naturliga fruktbarheten. Bortsett från klimatiska och andra faktorer är skillnaden i den naturliga fruktbarheten en fråga om kemisk sammansättning av markytan, d.v.s. dess olika halt av växternas näringsämnen. Men även om man förutsätter samma kemiska halt och i denna mening lika naturlig fruktbarhet hos två markytor, blir deras verkliga, effektiva fruktbarhet olika allteftersom dessa näringsämnen befinner sig i former i vilka de är mer eller mindre lätta att assimilera, omedelbart användbara för växternas näring. Det kommer alltså att bero dels på den kemiska, dels på den mekaniska utvecklingen av jordbruket, hur långt denna samma naturliga fruktbarhet på av naturen lika fruktbara landområden kan göras disponibel. Fruktbarheten innesluter därför, trots att den är en objektiv egenskap hos jorden, ekonomiskt alltid en relation, relation till jordbrukets givna kemiska och mekaniska utvecklingsläge och ändras därför med detta utvecklingsläge. Hinder, som har gjort en lika fruktbar mark faktiskt mindre givande, kan avlägsnas som ett resultat av kemiska medel (t.ex. användning av viss flytande gödsel på styv lerjord eller också obränd kalk på tung lerjord) eller mekaniska medel (t.ex. särskilda plogar för tyngre jord, även dränering hör till). Eller genom att själva ordningsföljden i brukandet av olika slags jord växlar, som fallet varit beträffande lätt sandjord och tung lerjord för en viss utvecklingsperiod av det engelska jordbruket. Detta visar åter hur man historiskt - under odlingens successiva förlopp - lika väl kan övergå från mer fruktbar och till mindre fruktbar mark som omvänt. Detsamma kan ske genom förbättringar i jordens sammansättning, som frambringas med konstlade medel eller genom enbart en förändring i jordbruksmetoden. Slutligen kan samma resultat framgå ur förändring i jordarternas hierarki till följd av olika förhållanden till de undre jordlagren, så snart också dessa dras in i kultiveringen och räknas till själva åkerjorden. Detta är betingat dels genom användning av nya jordbruksmetoder (som foderväxter), dels genom mekaniska medel, som antingen gör alven till åkerjord eller blandar den eller odlar alven utan att kasta upp den till ytan.
Alla dessa inflytelser på differentialfruktbarheten hos olika landområden går ut på, att nivån av arbetets produktivkraft, här jordbrukets förmåga att omedelbart utnyttja markens naturliga fruktbarhet för den ekonomiska fruktbarheten - en förmåga som är olika på olika utvecklingsstadier - lika mycket är en faktor i jordens naturliga fruktbarhet som dess kemiska sammansättning och dess övriga naturliga egenskaper.
Vi förutsätter alltså ett givet utvecklingsstadium av jordbruket. Vi förutsätter vidare, att jordarternas rangordning är beräknad med avseende på detta utvecklingsstadium som det naturligen alltid är fallet för samtidiga kapitalinvesteringar på olika landområden. Då kan differentialräntan visa stigande eller fallande ordningsföljd, ty även om ordningsföljden är given för totaliteten av verkligt odlade landområden, har ständigt en successiv utveckling försiggått under vilken den uppkom.
Låt oss anta 4 slags jord, A, B, C, D. Låt oss vidare anta priset på 1 quarter vete = 3 £ eller 60 sh. Då räntan är ren differentialränta, är detta pris om 60 sh. per quarter för den sämsta marken lika med produktionskostnaderna, d.v.s. lika med kapitalet plus genomsnittsprofiten.
A är denna sämsta mark och ger för 50 sh utlägg 1 quarter = 60 sh; alltså 10 sh profit eller 20%.
B ger för samma utlägg 2 quarters = 120 sh. Detta vore 70 sh profit eller en extraprofit om 60 sh.
C ger vid samma utlägg 3 qrs. = 180 sh; totalprofit = 130 sh; extraprofit = 120 sh.
D ger 4 qrs. = 240 sh = 180 sh extraprofit.
Vi skulle då ha följande ordningsföljd:
| Tabell I. | |||||||||||||
| Jordtyp | Produkt | Kapital- utlägg |
Profit | Jordränta | |||||||||
| qrs. | sh. | qrs. | sh. | qrs. | sh. | ||||||||
| A | 1 | 60 | 50 | 1/6 | 10 | - | - | ||||||
| B | 2 | 120 | 50 | 1 | 1/6 | 70 | 1 | 60 | |||||
| C | 3 | 180 | 50 | 2 | 1/6 | 130 | 2 | 120 | |||||
| D | 4 | 240 | 50 | 3 | 1/6 | 190 | 3 | 180 | |||||
| Totalt: | 10 | 600 | 6 | 360 | |||||||||
Resp. jordräntorna var för D = 190 sh - 10 sh eller differensen mellan D och A; för C = 130 - 10 sh eller differensen mellan C och A; för B 70 sh - 10 sh eller differensen mellan B och A; och totala jordräntan för B, C. D = 6 qrs. = 360 sh, lika med summan av differensen mellan D och A, C och A, B och A.
Denna ordningsföljd, som representerar en given produkt i ett givet tillstånd kan lika väl betraktas abstrakt (och vi har redan angett grunderna till att detta också kan bli fallet i verkligheten) går i fallande ordningsföljd (från D till A, från fruktbarare till allt ofruktbarare jord) och i stigande ordningsföljd (från A till D, från relativt ofruktbar till allt fruktbarare jord), slutligen växlande, än fallande än stigande, t.ex. från D till C, från C till A, från A till B.
Processen vid en fallande ordningen var denna: priset per qr. stiger så småningom från t.ex. 15 sh till 60. Så snart de av D producerade 4 qrs. (varunder man kan tänka sig miljoner) inte längre räcker, steg vetepriset så mycket att den felande tillförseln från C kunde skaffas fram. D.v.s. priset måste ha stigit till 20 sh. per qr. Så snart vetepriset steg till 30 sh. per qr., kunde B, och så snart det steg till 60 kunde A tas i bruk, utan att det därvid använda kapitalet behövde nöja sig med en mindre profitkvot än 20%. Sålunda bildades en ränta för D, först om 5 sh per qr = 20 sh för de
4 qrs. som det producerar; sedan av 15 sh per qr = 60 sh, sedan av 45 sh per qr = 180 sh för 4 qrs.
Var profitkvoten för D ursprungligen likaledes = 20%, så var dess totalprofit på dessa 4 qrs också bara 10 sh, vilket emellertid representerade mer spannmål vid ett spannmålspris om 15 sh än vid det om 60 sh. Men då spannmålen ingår i arbetskraftens reproduktion och av varje qr en del måste ersätta arbetslön och en annan konstant kapital, så blev under denna förutsättning mervärdet högre, alltså även under för övrigt konstanta förhållanden profitkvoten. (Angående profitkvoten ska saken undersökas särskilt och mera i detalj.)
Var däremot ordningsföljden omvänd, om processen började från A, så steg först priset per qr över 60 sh så snart nytt åkerland måste tas i bruk; men då den nödvändiga tillförseln levererades från B, den nödiga tillförseln om 2 qrs, föll den åter till 60 sh, genom att B då producerade ett qr till 30 sh men sålde det till 60, emedan dess tillförsel nätt och jämt räckte till för att täcka efterfrågan. Så utbildades närmast en ränta om 60 sh för B och på samma vis för C och D; alltid förutsatt att ehuru de båda levererade varje qr till 20 och till 15 sh verkligt värde, marknadspriset stannar vid 60 sh, emedan tillförseln av det ena qr som A levererar liksom förut är nödvändigt för att tillgodose totalbehovet. I detta fall skulle stigande efterfrågan över det behov som först A, sedan A och B tillfredsställde, inte ha åstadkommit att B, C, D efter varandra kunde tas i bruk utan en allmän utvidgning av odlingsområde och att de mera fruktbara landområdena kanske först senare blev uppodlade.
I första ordningsföljden skulle med prisets tillväxt jordräntan stiga och profitkvoten avta. Detta avtagande kunde helt eller delvis avstanna; denna punkt ska senare närmare behandlas. Det får inte glömmas, att den allmänna profitkvoten inte är likformigt bestämd genom mervärdet i alla produktionssfärer. Det är inte profiten inom jordbruket som bestämmer industriprofiten utan tvärtom. Men detta behandlas senare.
I andra ordningsföljden förblev profitkvoten på det satsade kapitalet oförändrad. Mängden profit skulle representeras av mindre spannmål; men spannmålens relativa pris jämfört med andra varor skulle ha stigit. Skillnaden vore, att där en tillväxt av profiten försiggår skulle denna strömma till de kapitalistiska storarrendatorerna, men i stället för att visa sig som växande profit skulle den skiljas ut i form av jordränta. Spannmålspriset förblev emellertid under den givna förutsättningen oförändrat.
Utveckling och tillväxt av differentialräntan förblev desamma såväl vid konstanta som vid stigande priser och såväl vid kontinuerlig progress från sämre till bättre jord som vid kontinuerlig regress från bättre till sämre jord.
Hittills har vi antagit att 1) priset i den ena ordningsföljden stiger, i den andra förblir stationärt och att 2) man oavbrutet går från bättre till sämre eller omvänt från sämre till bättre jord.
Men låt oss anta, att spannmålsbehovet stiger från de ursprungliga 10 till 17 qrs., vidare att den sämsta jorden A uttränges av en annan jord A, som med produktionskostnad om 60 sh (50 sh kostnad + 10 sh för 20% profit) levererar 11/3 qr, vars produktionspris per qr alltså = 45 sh; eller att den gamla jorden A till följd av fortsatt rationell brukning har förbättrats eller trots konstanta kostnader brukats mer produktivt, t.ex. genom att man infört klöver etc. så att des produkt vid konstant kapitalinvestering stiger till 11/3 qr. Låt oss vidare anta, att jordtyperna B, C, D levererar samma produkt som tidigare men att nya jordslag, A', med en fruktbarhet som ligger mellan A och B kommit i bruk, vidare B', B'' med en fruktbarhet mellan B och C nyodlats; i detta fall skulle följande hända.
För det första: produktionspriset per qr vete eller dess reglerande marknadspris skulle falla från 60 till 45 sh, eller med 25%.
För det andra: samtidigt skulle man ha övergått från den fruktbarare till den ofruktbarare jorden och från mindre fruktbara till fruktbarare. Jorden A' är fruktbarare än A men ofruktbarare än de hittills brukade B, C, D; och B', B'' är fruktbarare än A, A' och B men ofruktbarare än C och D. Ordningsföljden skulle alltså ha gått kors och tvärs; men skulle inte ha gått över till absolut ofruktbarare jord jämfört med A utan till relativt ofruktbarare jämfört med de hittills fruktbaraste jordtyperna C och D. Man skulle å andra sidan inte ha övergått till absolut fruktbarare jord men till relativt fruktbarare jämfört med den hittills ofruktbaraste A, respektive A och B.
För det tredje: räntan på B skulle ha fallit; likaså räntan på C och D;
| Tabell II. | ||||||||||||||
| Jordtyp | Produkt | Kapital- utlägg |
Profit | Jordränta | Produktions- pris per qr. |
|||||||||
| qrs. | sh. | qrs. | sh. | qrs. | sh. | |||||||||
| A | 1 | 1/3 | 60 | 50 | 2/9 | 10 | - | - | 45 sh. | |||||
| A' | 1 | 2/3 | 75 | 50 | 5/9 | 25 | 1/3 | 15 | 36 sh. | |||||
| B | 2 | 90 | 50 | 8/9 | 40 | 2/3 | 30 | 30 sh. | ||||||
| B' | 2 | 1/3 | 105 | 50 | 1 | 2/9 | 55 | 1 | 45 | 255/7 sh. | ||||
| B'' | 2 | 2/3 | 120 | 50 | 1 | 5/9 | 70 | 1 | 1/3 | 60 | 221/2 sh. | |||
| C | 3 | 135 | 50 | 1 | 8/9 | 85 | 1 | 2/3 | 75 | 20 sh. | ||||
| D | 4 | 180 | 50 | 2 | 8/9 | 130 | 2 | 2/3 | 120 | 15 sh. | ||||
| Totalt: | 17 | 7 | 2/3 | 345 | ||||||||||
men totalräntan i spannmål skulle ha stigit från 6 qrs till 72/3; antalet brukade och räntebärande landområden hade tilltagit och produktmassan från 10 qrs till 17. Profiten skulle, om konstant för A, i spannmål uttryckt ha stigit; men profitkvoten själv hade kunnat stiga i och med det relativa mervärdet. I detta fall skulle på grund av att livsmedlen blivit billigare arbetslönen alltså investeringen i variabelt kapital, ha fallit, alltså även det totala utlägget. I pengar skulle totalräntan ha fallit från 360 sh till 345.
Vi ställer upp den nya ordningsföljden. (Tabell II.)
Hade slutligen jordtyperna A, B, C och D varit odlade som förut men deras avkastningsförmåga stegrats så att A i stället för 1 qr hade producerat 2, B i stället för 2 qrs hade producerat 4, så att alltså samma orsakerna hade inverkat olika på de olika jordarna, så skulle totalproduktionen ha stigit från 10 qrs till 23. Antar vi att efterfrågan till följd av befolkningsökning och prisminskning hade absorberat dessa 23 qrs så framgick följande resultat:
| Tabell III. | ||||||||||||||
| Jord- typ |
Produkt | Kapital- utlägg |
Produktions- pris per qr. |
Profit | Jordränta | |||||||||
| qrs. | sh. | qrs. | sh. | qrs. | sh. | |||||||||
| A | 2 | 60 | 50 | 30 | 1/3 | 10 | 0 | 0 | ||||||
| B | 4 | 120 | 50 | 15 | 21/3 | 70 | 2 | 60 | ||||||
| C | 7 | 210 | 50 | 81/7 | 51/3 | 160 | 5 | 150 | ||||||
| D | 10 | 300 | 50 | 6 | 81/3 | 250 | 8 | 240 | ||||||
| Totalt: | 23 | 15 | 450 | |||||||||||
Talförhållandena är här, som i de övriga tabellerna godtyckliga, men antagandena är genomgående rationella.
Det första och viktigaste antagandet är, att förbättringen i jordbruket inte verkar likformigt på de olika jordarna och här har större effekt på de bästa jordtyperna C och D än på A och B. Erfarenheten har visat, att det i regel förhåller sig så, även om det motsatta kan vara fallet. Verkade förbättringen mer på den sämre marken än på den bättre, så skulle räntan på den senare ha fallit i stället för att stiga. I tabellen har emellertid med den absoluta tillväxten av alla jordslags fruktbarhet också förutsatts en tillväxt av den högre relativa fruktbarheten hos de bättre jordtyperna C och D, därmed tillväxt av produktens differens vid lika kapitalinvestering och därmed tillväxt av differentialräntan.
Den andra förutsättningen är, att totalbehovet håller jämna steg med den växande totalprodukten. För det första behöver man inte tänka sig att tillväxten kommer plötsligt utan småningom tills ordningsföljden III har uppnåtts. För det andra är det en felaktig föreställning, att konsumtionen av nödvändiga livsmedel inte växer när de blir billigare. Avskaffandet av spannmålslagarna [17] i England (se Newman) [99]. Har bevisat motsatsen, och den felaktiga föreställningen har uppstått bara därför att stora och plötsliga olikheter i skördarna, som endast beror på väderleken, framkallar oproportionerligt fallande eller oproportionerligt stigande spannmålspriser. Om ett sådant kortvarigt och plötsligt förbilligande inte får tid att utöva sin fulla verkan så att konsumtionen utvidgas, så gäller motsatsen, där förbilligandet är ett resultat av att det reglerande produktionspriset sjunker, alltså är varaktigt. För det tredje: en del av spannmålen kan konsumeras som brännvin eller öl, och en stigande konsumtion av dessa bägge artiklar är ingalunda bunden inom trånga gränser. För det fjärde beror det dels på befolkningens tillväxt, dels på om landet är spannmålsexporterande, vilket England var ännu efter mitten av 1700-talet, så att behovet inte regleras enbart av gränserna för den nationella konsumtionen. Slutligen kan ökning och förbilligande av veteproduktionen ha den följden, att vete i stället för råg eller havre blir huvudnäringsmedel för folkets stora massa och alltså marknaden redan därigenom växer liksom vid avtagande produkt och stigande pris det motsatta fallet kan inträda. - Under dessa förutsättningar och vid de antagna talförhållandena ger alltså tabell III det resultatet, att priset per qr. faller från 60 till 30 sh, alltså med 50%, att produktionen jämförd med tabell I växer från 10 till 23 qrs, alltså med 130%; att räntan förblir stationär på jorden B, höjes med 25% på C och med 331/3% på D, och att totalräntan stiger från 18 till 221/2 £, alltså med 25%.
Av jämförelsen mellan de tre tabellerna (av vilka serien I tages dubbelt, så att den stiger från A till D och sjunker från D till A) vilka antingen kan uppskattas som givna stadier i ett givet samhällstillstånd - t.ex. vid sidan av varandra i tre olika länder - eller som på varandra följande olika tidsavsnitt av ett och samma lands utveckling, framgår:
1. Att serien, då den är färdig - vilken utvecklingsgång den än genomgått - alltid uppträder som fallande; ty vid betraktandet av jordräntan kommer man alltid först att utgå från den mark som avkastar maximal ränta och komma sist till den som inte avkastar någon.
2. Produktionspriset på den sämsta marken, den som inte bär någon jordränta, är alltid det reglerande marknadspriset, även om detta i tabell I förblir oförändrat när det förekommer i en stigande serie endast genom att allt bättre jord odlas. I detta fall är priset på den spannmål som produceras på den bästa jorden såtillvida reglerande som dess kvantitet är avgörande för hur länge jorden A förblir reglerande. Skulle B, C, D producera Över behovet, så upphörde A att vara reglerande. Detta föresvävar Storch [100], då han gör den bästa jordtypen till reglerande. På detta sätt reglerar det amerikanska spannmålspriset det engelska.
3. Differentialräntan uppstår ur den skillnad i jordarnas naturliga fruktbarhet, som är given för varje stadium av jordbrukets utveckling (här bortsett från belägenhet), med andra ord alltså ur det begränsade omfånget av de bästa landområdena och den omständigheten att lika kapital måste investeras på olika typer av jord, vilka alltså för samma kapital avkastar olika produkt.
4. Differentialräntas existens och en graderad differentialränta kan framgå lika väl i en nedåtgående serie genom att gå från bättre mark till sämre som omvänt från sämre till bättre eller kors och tvärs i växlande riktning. (Serien I kan bildas genom att gå från D till A lika väl som från A till D. Serie II omfattar rörelser av båda slagen.)
5. Beroende på hur den bildas kan differentialräntan utvecklas vid stationärt, stigande och fallande pris på jordprodukten. Vid fallande pris kan totalprodukten och totalräntan stiga och jordränta bildas på jordområden som dittills inte givit sådan, även om den sämsta jorden A blivit utträngd av den bättre eller själv blivit bättre, och även jordräntan sjunker på andra, bättre och t.o.m. de bästa jordarna (tabell II); denna process kan också vara förenad med ett fall i totalräntan (i pengar). Slutligen kan vid prisfall beroende på en allmänt förbättrad kultivering, så att produkten och produktionspriset för den sämsta jorden sjunker, jordräntan på en del av de bättre jordtyperna förbli konstant eller sjunka men växa på de bästa jordarna. Differentialräntan för varje jordtyp, jämförd med den sämsta jorden, hänger visserligen på priset t.ex. per qr vete, om differensen i produktkvantitet är given. Men om priset är givet, hänger den på storleken i differens hos produktmängden och om vid stigande absolut fruktbarhet hos all jord den för de bättre jordtyperna stiger relativt mer än för de sämre, då växer därmed också storleken av denna differens. Så är (tabell I) vid ett pris av 60 sh jordräntan på D bestämd genom dess differentiella produkt i jämförelse med A, alltså genom överskottet av 3 qrs; räntan är därför = 3 × 60 = 180 sh. Men i tabell III, där priset = 30 sh, är den bestämd genom kvantiteten överskottsprodukt från D utöver A = 8 qrs; men 8 × 30 = 240 sh.
Härmed bortfaller den första felaktiga förutsättningen för differentialräntan som råder ännu hos West, Malthus, Ricardo, nämligen att den nödvändigtvis förutsätter en ordning där man går till allt sämre jord eller att jordbrukets fruktbarhet oavbrutet avtar [101]. Differentialräntan kan, som vi har sett, bildas vid övergång till allt bättre jord; den kan existera om en bättre jord i stället för den tidigare sämre intar den lägsta platsen; den kan vara förbunden med stigande framsteg i jordbruket. Dess betingelse är endast jordarnas olikhet. Såvida utvecklingen av produktiviteten kommer i betraktande, förutsätter den att en stegring i totalarealens absoluta fruktbarhet inte upphäver denna olikhet utan antingen ökar den, låter den förbli stationär eller bara reducerar den.
I England rådde trots fallande pris på guld eller silver från början till mitten av 1700-talet oupphörligt sjunkande spannmålspriser vid sidan av samtidigt (om perioden betraktas i sin helhet) tillväxt av jordränta, den totala jordräntan, den odlade jordens omfång, jordbruksproduktion och befolkning. Detta motsvarar tabell I kombinerad med tabell II i stigande serie men så att den sämsta jorden A antingen blir förbättrad eller utslagen från spannmålsodlingen, vilket dock inte betyder, att den inte begagnas till andra lantbruks- eller industriella ändamål.
Från början av 1800-talet (datum ska närmare preciseras) till 1815 stegrades oupphörligt spannmålspriserna med ständig tillväxt av jordränta, hela räntebeloppet, arealen odlad jord, jordbruksproduktion och befolkning. Detta motsvarar tabell I i nedåtgående serie (här ska källor angående odlingen av sämre jordområden under denna tid citeras).
På Pettys och Davenants tid kom klagomål från lantbefolkning och jordägare över förbättringar och nyodlingar; fallande jordränta på de bättre jordarna, stegring av totalräntan genom att den räntebärande marken utvidgades.
(Till dessa tre punkter ska ytterligare citat senare anföras; likaså angående differensen i fruktbarhet mellan olika, odlade delar av marken i ett land.)
Angående differentialräntan i allmänhet måste det noteras, att marknadsvärdet alltid står över det totala produktionspriset för den totala produktkvantiteten. Låt oss t.ex. ta tabell I. De 10 qrs totalprodukt säljas till 600 sh, emedan marknadspriset bestämmes genom produktionspriset för A, som utgör 60 sh per qr. Men det verkliga produktionspriset är:
| A | 1 qr | = | 60 sh | 1 qr | = | 60 sh | |
| B | 2 qrs | = | 60 sh | 1 qr | = | 30 sh | |
| C | 3 qrs | = | 60 sh | 1 qr | = | 20 sh | |
| D | 4 qrs | = | 60 sh | 1 qr | = | 15 sh | |
| 10 qrs | = | 240 sh | genomsnitt | 1 qr | = | 24 sh | |
Det verkliga produktionspriset för de 10 qrs är 240 sh: de säljas till 600, 250% för dyrt. Det verkliga genomsnittspriset för 1 qr är 24 sh; marknadspriset 60 sh, likaledes 250% för dyrt.
Detta är bestämningen genom marknadsvärdet som det hävdar sig medelst konkurrensen på basen av det kapitalistiska produktionssättet; den åstadkommer ett falskt samhälleligt värde. Detta är ett resultat av lagen för marknadsvärdet, som jordprodukterna är underkastade. Bestämningen av produkternas marknadsvärde, alltså även jordprodukternas, är en samhällelig akt, trots att den är samhälleligt omedveten och oavsiktligt fullbordad, som med nödvändighet beror på produktens bytesvärde, inte på jorden och differenserna i dess fruktbarhet. Tänker man sig den kapitalistiska formen av samhället upphävd och samhället organiserat som medveten och planmässig organisation, så representerade de 10 qrs en kvantitet självständig arbetstid lika med den som innefattas i 240 sh. Samhället skulle alltså inte köpa denna jordprodukt till det 21/2 dubbla av den verkliga arbetstid som finns däri; grundvalen för en jordägarklass föll därmed bort. Detta skulle få samma verkan som ett förbilligande av produkten med samma belopp genom import. Lika riktigt som det därför är att säga, att - med det nuvarande produktionssättet bibehållet men förutsatt att differentialräntan tillfaller staten - priserna för jordens produkter vid i övrigt lika förhållanden skulle vara desamma, lika falskt är det att säga, att värdet av produkterna blev detsamma om den kapitalistiska produktionen ersattes av en samhällelig organisation. Genom lika marknadspris för varor av samma art hävdar sig värdets samhälleliga karaktär på basen av det kapitalistiska produktionssättet och allmänt den på varuutbyte mellan enskilda beroende produktionen. Vad samhället, betraktat som konsument, betalar för mycket för jordprodukterna, vilket utgör ett minus i realiserandet av dess arbetstid i agrikulturell produktion, bildar nu ett plus för en del av samhället, jordägarna.
En andra omständighet, viktig för det som behandlas under II i nästa kapitel är följande:
Det är inte bara fråga om jordränta per acre eller per hektar, överhuvud om skillnaden mellan produktionspris och marknadspris eller mellan individuellt och allmänt produktionspris per acre, utan det är också en fråga om hur många acres av varje jordtyp som odlas. Betydelsen ligger här i första hand på storleken av räntesumman, d.v.s. totalräntan av hela den odlade arealen; men det tjänar oss samtidigt som övergång till en undersökning av stegringen i jordräntekvoten, ehuru varken priser stiger eller skillnaderna i olika jordtypers relativa fruktbarhet ökar om priserna sjunker. Vi hade ovan:
| Tabell I. | |||||||
| Jordtyp | Acre | Produktions- kostnad |
Produkt | Spannmåls- ränta |
Penning- ränta |
||
| A | 1 | 3 £ | 1 | qr. | 0 qr. | 0 | |
| B | 1 | 3 £ | 2 | qrs. | 1 qr. | 3 | £ |
| C | 1 | 3 £ | 3 | qrs. | 2 qrs. | 6 | £ |
| D | 1 | 3 £ | 4 | qrs. | 3 qrs. | 9 | £ |
| Summa: | 4 acres | 10 | qrs. | 6 qrs. | 18 | £ | |
Antar vi nu, att antalet odlade acres fördubblas i varje klass, så har vi:
| Tabell I a. | ||||||||
| Jordtyp | Acre | Produktions- kostnad |
Produkt | Spannmåls- ränta |
Penning- ränta |
|||
| A | 2 | 6 £ | 2 | qrs. | 0 | 0 | ||
| B | 2 | 6 £ | 4 | qrs. | 2 | qrs. | 6 | £ |
| C | 2 | 6 £ | 6 | qrs. | 4< | |||