Källa: Marx Engels Werke bd XXIV, s. 7-518; "Das
Kapital. Band II. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ivan Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Vi har redan tidigare sett, att ett givet kapitals totala kretslopp är likamed summan av dess omloppstid och dess produktionstid. Kretsloppet omfattar den tid som förflyter från det ögonblick, då kapitalvärdet satsas i en bestämd form, och till dess det återvänder i samma form.
Den kapitalistiska produktionens egentliga syfte är alltid att föröka det värde, som investeras i produktionsprocessen, oavsett om kapitalet ursprungligen har satsats i form av pengar eller i form av varor, vilkas värde då uttryckes i pengar på grundval av varornas pris. I bägge fallen antar det satsade kapitalvärdet nya existensformer under kretsloppet. Medan dessa förändringar pågår, blir kapitalet - oavsett vilken form det för tillfället har antagit - alltid bokfört som pengar i kapitalistens räkenskapsböcker.
Antingen vi beskriver kapitalets kretslopp med formeln G ... G' (penningkapitalets kretslopp) eller formeln P ... P (det produktiva kapitalets kretslopp), så innebär bägge: 1) att det satsade värdet har fungerat som kapital, och att värdet har ökat; 2) att det vid kretsloppets avslutning på nytt har antagit sin ursprungliga form. Det investerade kapitalets värdeökning och dess återvändande till sin ursprungliga penningform framgår direkt av formeln G ... G'. Men samma sak gäller också för den andra formeln. Ty utgångspunkten för formeln P ... P är produktionselementens tillvaro, varor med ett givet värde. Formeln innesluter ökningen av detta värde (W' och G') och dess återvändande till sin ursprungliga form, ty vid kretsloppets slut har det satsade värdet åter antagit samma form av produktivt kapital, som det hade vid kretsloppets början.[XXXIV*]
Vi har tidigare konstaterat: "Om produktionen har kapitalistisk form, så har reproduktionen det också. Liksom arbetsprocessen i det kapitalistiska produktionssättet endast framstår som ett medel för mervärdeprocessen, så tjänar reproduktionen endast som ett medel att reproducera det tillskjutna värdet såsom kapital, d.v.s. såsom ett värde som alstrar mervärde." (Bok I, kap. XXI, s. 497).
De tre formlerna för kapitalets kretslopp: I) G ... G', II) P ... P och III) W' ... W', skiljer sig från varandra i flera hänseenden. I formeln P ... P är reproduktionsprocessen, kretsloppets upprepning, redan ett faktum, medan G ... G', penningkapitalets kretslopp, endast innebär en potentiell möjlighet för kretsloppets fortsättning. Men bägge dessa formler skiljer sig från varukapitalets kretslopp, W' ... W', därigenom, att det satsade värdet, i ena fallet i penningform, i andra fallet i form av arbetskraft och produktionsmedel, bildar kretsloppets utgångspunkt och avslutning. I formeln G ... G' är återgången G' = G + g, d.v.s. kretsloppet avslutas med en penningsumma som motsvarar det ursprungligen satsade beloppet plus ett mervärde. Om processen förnyas i samma skala, så öppnar G på nytt kretsloppet, medan mervärdet g inte ingår däri utan endast visar oss, att kapitalet har förökat sitt värde, har frambragt ett mervärde som lämnar kretsloppet. Även i P ... P, det produktiva kapitalets kretslopp, är det det investerade kapitalvärdet P, som bildar utgångspunkten, här i form av produktionsmedel och arbetskraft. Formeln innebär, att kapitalvärdet ökar. Vid enkel reproduktion börjar kretsloppet på nytt med produktionsmedel och arbetskraft av samma värde som förut. Om i stället mervärdet ackumuleras, så öppnas processen på nytt med P', alltså med ett förökat kapitalvärde. Men detta förökade kapitalvärde har samma form som tidigare. I formeln W ... W däremot öppnas inte kretsloppet med ett investerat kapitalvärde utan med varor, som har utgått ur produktionsprocessen och vilkas värde inte endast omfattar det satsade kapitalvärdet utan också mervärdet. Denna form har stor betydelse för framställningen i denna boks tredje avdelning, där de enskilda kapitalens rörelser skall studeras i samband med det samhälleliga totalkapitalets kretslopp. Den är däremot inte användbar vid undersökningen av det enskilda kapitalets omslag, som alltid börjar med en kapitalinsats, antingen i form av pengar eller i varuform, och som alltid förutsätter att kapitalvärdet återvänder till sin ursprungliga form vid kretsloppets avslutning. I fortsättningen kommer vi att använda formel I (penningkapitalets kretslopp), när vi huvudsakligen undersöker omslagets betydelse för mervärdebildningen, medan vi däremot kommer att använda formel II (det produktiva kapitalets kretslopp), när vi undersöker omslagets inflytande på produktionen.
Lika svårt som ekonomerna har att hålla kretsloppens olika former isär, lika litet har de undersökt dessa former med särskild hänsyn till kapitalets omslag. I allmänhet föredrar man G ... G', formeln för penningkapitalets kretslopp, emedan den ligger närmast den enskilde kapitalistens föreställningsvärld och närmast motsvarar hans bokföring, t.o.m. när pengarna endast formellt bildar utgångspunkten i form av räknepengar. Andra ekonomer utgår från det produktiva kapitalet utan att närmare göra klart för sig, huruvida kapitalet då återvänder i varuform eller penningform:
"Det ekonomiska kretsloppet, ... d.v.s. hela produktionsförloppet, från den tidpunkt, då utlägget sker, till den dag då resultatet kommer. I jordbruket är sådden kretsloppets begynnelse och skörden dess avslutning." (S. P. Newman: "Elements of Pol. Econ.", Andover och New York, s. 81.)
Andra börjar med w' (formel III):
"Hela näringslivet kan betraktas som en cirkelgång, som vi kan kalla ett ekonomiskt kretslopp, där ett omlopp är fullbordat varje gång verksamheten, så snart de successiva transaktionerna genomförts, har återvänt till sin utgångspunkt. Begynnelsen kan dateras till den tidpunkt, då kapitalisten tar emot de tillgångar, med vilkas hjälp hans kapital återvänder. Han kan sedan på nytt värva arbetare och ge dem deras underhåll - eller rättare sagt möjlighet att skaffa sig det. Från dem tar han sedan emot de färdiga varorna som han kan göra affärer med. Dessa varor sänder han ut på varumarknaden, där de skall avsluta kretsloppet, genom att han säljer dem och får igen hela sitt kapitalutlägg." (Th. Chalmers: "On Political Economy", 2:a ed., Glasgow 1832, s. 85.)
Så snart hela det kapitalvärde, som en enskild kapitalist har satsat i en eller annan verksamhet, har genomlöpt sitt kretslopp, har det också på nytt antagit sin ursprungliga form och kan nu åter öppna kretsloppet. Processen måste upprepas, om värdet i fortsättningen skall fungera som kapital och även framdeles avkasta mervärde. I kapitalets tillvaro utgör det enskilda kretsloppet endast ett avsnitt, som oavbrutet upprepas, alltså en period. När penningkapitalet har genomlöpt sitt kretslopp (G ... G'), föreligger det återigen i penningform och skall på nytt genomlöpa hela serien av formförändringar, reproduceras och förökas. När det produktiva kapitalets kretslopp (P ... P) är fullbordat, har kapitalet på nytt antagit formen av produktionsmedel och arbetskraft, som utgör betingelserna för ett nytt kretslopp. Kapitalets kretslopp, inte betraktat som en enstaka företeelse utan som en ständigt upprepad process, kallas dess omslag. Tiden för detta omslag är likamed summan av dess produktionstid och dess omloppstid. Omslagstiden är den tid, som förflyter från den tidpunkt, då det samlade kapitalvärdet öppnar ett kretslopp, till den tidpunkt, då det kan öppna nästa kretslopp. Omslagstiden betecknar den periodiska rörelsen i kapitalets livsprocess eller, om man så vill, den tid som åtgår, då ett kapital förnyas, upprepar sin värdeökning och sin produktionsprocess.
Bortsett från individuella tillfälligheter, som kan förkorta eller förlänga omslagstiden för det enskilda kapitalet, så är kapitalets omslagstid olika allt efter de olikartade produktionsgrenar, i vilka det är satsat.
Liksom arbetsdagen är den naturliga måttsenheten för arbetskraftens funktion, så utgör kalenderåret den naturliga måttsenheten för kapitalets omslagstid. Denna måttsenhet har sin naturliga grundval däri, att de viktigaste jordbruksprodukterna skördas en gång om året i den tempererade zonen, som är den kapitalistiska produktionens ursprungsområde.
Om vi betecknar året som måttsenhet för omslagstiden med U, ett visst kapitals omslagstid med u, antalet omslag under ett år med n, så är n = U/u. Om alltså omslagstiden u är 3 månader, så är n = 12/3 = 4, d.v.s. kapitalet slår om 4 gånger om året. Om omslagstiden u är 18 månader, blir omslagstalet 12/18 = 2/3, d.v.s. kapitalet har under ett år tillryggalagt endast 2/3 av sin omslagstid. Om omslagstiden tar flera år, får man multiplicera nämnaren med antalet år.
Från kapitalistens synpunkt är omslagstiden den tidsrymd, under vilken han måste ha sitt kapital investerat, för att värdet skall förökas och kapitalet återvända i sin ursprungliga gestalt.
Innan vi närmare undersöker omslagets inflytande på produktions- och värdeökningsprocessen, måste vi först analysera två nya begrepp, som härledes ur kretsloppet och inverkar på omslagets former.
I Bok I, kap. VI (s. 175-176) konstaterades följande: En del av det konstanta kapitalet ingår inte direkt i de produkter, som det bidrar till att framställa, men behåller däremot samma form, som det hade då det först ingick i produktionsprocessen. Det utför alltså under en längre eller kortare tidsperiod i ständigt upprepade arbetsprocesser åter och åter samma funktioner. Detta gäller t.ex. fabriksbyggnader, maskiner etc., kort sagt allt vad vi sammanfattar under beteckningen arbetsmedel. Arbetsmedlen avger värde till produkten i samma förhållande som deras eget bruksvärde och därmed också bytesvärde minskar. Det värde, som sålunda överföres till den enskilda produkten, kan beräknas på grundval av arbetsmedlens genomsnittliga livslängd, från det ögonblick de inträder i produktionsprocessen och till dess de är utslitna och måste ersättas av nya.
Det karakteristiska för denna del av det konstanta kapitalet - de egentliga arbetsmedlen - är alltså följande:
En del av kapitalet har satsats i form av konstant kapital, d.v.s. som produktionsmedel, och dessa fungerar nu som faktorer i arbetsprocessen, så länge den självständiga bruksgestalt varar, som de hade vid inträdet i processen. Dessa produktionsmedel ingår i den färdiga produkten, lämnar produktionsprocessen och ingår i varucirkulationen som en del av produkten. Arbetsmedlen däremot lämnar aldrig produktionsprocessen, sedan de en gång har inträtt däri. Deras funktion binder dem vid produktionen. Därför sitter också en motsvarande del av det investerade kapitalvärdet fast i produktionsprocessen. När arbetsmedlen brukas och därmed också blir nedslitna, överföres en del av deras värde till produkten, medan återstoden av värdet alltjämt är bunden till arbetsmedlet och därmed också till produktionsprocessen. Detta värde avtar emellertid från den ena arbetsprocessen till den andra, till dess arbetsmedlet är helt utslitet och hela dess ursprungliga värde har fördelats på en stor mängd produkter, framställda under en längre eller kortare tid. Så länge arbetsmedlen är funktionsdugliga och i verksamhet, är de också bärare av konstant kapitalvärde, medan en del av deras ursprungliga värde har överförts till arbetsprodukter, som nu cirkulerar på varumarknaden. Ju längre tid det tar, innan arbetsmedlen är utslitna, ju längre tid de alltså varar, desto längre tid förblir det konstanta kapitalvärdet kvar i denna bruksform. Men oavsett om arbetsmedlet varar längre eller kortare tid, så står alltid det värde, som överföres till den enskilda produkten, i omvänd proportion till arbetsmedlens totala funktionstid. Om man har två maskiner av samma värde, varav den ena blir utsliten efter fem år, medan den andra stoppar i tio, så avger den förstnämnda under samma tid dubbelt så mycket värde som den senare.
Den del av kapitalet, som är nedlagd i arbetsmedel, cirkulerar på varumarknaden alldeles som allt annat kapital. När allt kommer omkring, befinner sig hela kapitalvärdet i oavbruten cirkulation, och i denna mening är alltså allt kapital rörligt kapital. Men arbetsmedlens cirkulation, som det här gäller, är egenartad. För det första cirkulerar inte arbetsmedlen i sin bruksform, utan det är endast deras värde som cirkulerar, och för det andra införes detta värde endast gradvis, successivt, i cirkulationen, i samma mån som det överföres till de produkter, som cirkulerar som varor. Så länge arbetsmedlet fungerar, fortsätter dess ursprungliga värde att delvis vara knutet till detsamma, självständigt vis-à-vis det värde som har överförts till de varor som det har bidragit till att producera. Det är denna säregenhet, som ger denna del av det konstanta kapitalet karaktären av fast kapital. Alla andra materiella beståndsdelar av det kapital, som har satsats i produktionsprocessen, bildar i motsats härtill cirkulerande eller rörligt kapital.
Hjälpämnen, som förbrukas av arbetsmedlen (som t.ex. kol av ångmaskinen), eller som förbättrar produktionens yttre betingelser (som t.ex. gas för arbetslokalernas belysning), ingår inte materiellt i produkten. Endast värdet överföres till den färdiga produkten och cirkulerar på marknaden. I detta hänseende förhåller sig hjälpämnena som fast kapital. Å andra sidan förbrukas de i sin helhet under arbetsprocessen och måste ersättas med nya hjälpämnen, om arbetsprocessen skall upprepas. De behåller inte sin självständiga bruksform under och efter användningen, och alltså blir inte heller någon del av kapitalvärdet fixerad i den ursprungliga, materiella formen. Den omständigheten, att dessa hjälpämnen inte ingår materiellt i produkten, utan att endast värdet ingår som en del av produktvärdet, och det därmed sammanhängande förhållandet att dessa ämnens hela funktion är bunden till produktionsprocessen, har förlett enskilda ekonomer som t.ex. Ramsay, samtidigt som även fast och konstant kapital förväxlas, att hänföra hjälpämnena till det fasta kapitalets kategori.
En del av de produktionsmedel, som materiellt ingår i produkten, alltså råmaterial etc., antar därigenom former som tillåter dem att ingå i den individuella konsumtionen. De egentliga arbetsmedlen, det fasta kapitalets materiella bärare, är däremot endast föremål för produktiv konsumtion och kan inte förbrukas individuellt, emedan de inte ingår i den produkt eller det bruksvärde, som de bidrar till att framställa, utan tvärtom bevarar sin självständiga form i förhållande till produkten, så länge de tjänstgör i produktionsprocessen. Transportmedlen utgör ett undantag. Den nyttoeffekt som de frambringar, när de deltar i produktionsprocessen - själva platsförändringen - kan samtidigt ingå t.ex. i en resandes individuella konsumtion. Han betalar då också för konsumtionen, alldeles på samma sätt som han betalar för varje annan konsumtionsvara. Vi har tidigare påvisat, att gränsen mellan råmaterial och hjälpämnen kan vara oklar, som t.ex. i den kemiska produktionen.[XXXV*] Förhållandet är delvis detsamma, när det gäller gränsen mellan å ena sidan arbetsmedlen, å andra sidan hjälpämnen och råmaterial. I jordbruket t.ex. går gödnings- och andra jordförbättringsämnen delvis in i växtprodukten och blir en del av denna. Å andra sidan är verkningarna utspridda över en längre tidsperiod, t.ex. 4-5 år. En del av gödningsämnena ingår därför direkt i produkten och överför därmed sitt värde till den, medan en annan del ligger kvar i jorden i samma form som förut och behåller sitt värde. Denna andra del fortsätter att fungera som produktionsmedel och antar därvid formen av fast kapital. En oxe är fast kapital, så länge han tjänstgör som dragdjur, men om han slaktas och uppätes, fungerar han inte längre som arbetsmedel och alltså inte heller som fast kapital.
Vår indelning av de produktiva värdena i fast och rörligt kapital grundas uteslutande på det säregna sätt, varpå dessa värden cirkulerar. Detta speciella cirkulationssätt beror i sin tur på det särskilda sätt, på vilket arbetsmedlet avger sitt värde till produkten, eller det sätt varpå det förhåller sig som värdebildande faktor i produktionsprocessen. Och denna process i sin tur härrör ur arbetsmedlens speciella sätt att fungera i arbetsprocessen.
Vi vet, att ett bruksvärde, som framkommer som produkt ur en arbetsprocess, senare kan ingå som produktionsmedel i en annan. Huruvida bruksvärdet då antar karaktären av fast kapital, beror uteslutande på dess funktion i den arbetsprocess, där det användes. Däremot blir det inte fast kapital i samma ögonblick det lämnar sin egen produktionsprocess som produkt. Som produkt är t.ex. en maskin en del av maskinfabrikantens varukapital. Fast kapital blir den först för den köpare, som använder den produktivt.
Under i övrigt likartade förhållanden blir arbetsmedlets karaktär av fast kapital mer utpräglad, ju varaktigare arbetsmedlet är. Av dess varaktighet beror nämligen skillnaden mellan dess samlade värde och den del av värdet som det avger till produkten under de upprepade arbetsprocesserna. Ju långsammare denna värdeöverföring försiggår - och arbetsmedlen avger värde vid varje upprepning av samma arbetsprocess - desto större blir det fasta kapitalet, och desto större blir skillnaden mellan det kapital som användes och det som konsumeras i produktionsprocessen. När denna differens har försvunnit, är också arbetsmedlet förbrukat och har förlorat sitt värde samtidigt med sitt bruksvärde. Det har upphört att vara värdebärare. Då arbetsmedlet, i likhet med varje annan bärare av konstant kapital, endast avger värde till produkten i samma utsträckning som det självt förlorar både bruksvärde och värde, så är det klart, att ju långsammare ett bruksvärde går förlorat, ju längre det kan användas i produktionsprocessen, desto längre blir också den tidsperiod under vilken det fungerar som en del av det konstanta kapitalet.
Hjälpämnen, råmaterial, halvfabrikat etc. kan överföra sitt värde till produkten på samma sätt som ett vanligt arbetsmedel och även cirkulera som ett sådant. De fungerar då som fast kapital, trots att det här inte rör sig om arbetsmedel i egentlig mening. Detta är t.ex. fallet med de nyssnämnda jordförbättringsmedlen, vilka tillför jorden kemiska beståndsdelar, vars verkan sträcker sig över flera produktionsperioder eller år. Här blir en del av värdet kvar i jorden som fast kapital, medan en annan del överföres till produkten och följer med i dess cirkulation. I detta fall överföres inte endast en del av det fasta kapitalets värde till produkten, utan också bruksvärdet, den substans som är bärare av denna värdedel, ingår däri.
Bortsett från den grundläggande villfarelsen - förväxlingen av kategorierna fast och rörligt kapital med kategorierna konstant och variabelt kapital - har ekonomernas hittillsvarande begreppsförvirring närmast följande orsaker:
Man uppfattar bestämda materiella egenskaper hos arbetsmedlen som egenskaper hos det fasta kapitalet självt, som t.ex. en byggnads fysiska orörlighet. Det är då en lätt sak att påvisa, att andra arbetsmedel, som också fungerar som fast kapital, har rakt motsatta egenskaper, som t.ex. ett fartyg, som ju i första hand kännetecknas av fysisk rörlighet.
Eller man förväxlar de ekonomiska former, som värdet antar under cirkulationen, med sakliga egenskaper. Man resonerar, som om det redan låge i sakens natur, att ett föremål är kapital i en eller annan form, fast eller rörligt, medan det i själva verket endast blir kapital under vissa samhälleliga betingelser. Vi påvisade i Bok I (kap. V, s. 153-157), att produktionsmedlen i varje arbetsprocess - oavsett under vilka samhälleliga betingelser den försiggår - uppdelas i arbetsmedel och arbetsföremål. Först i den kapitalistiska produktionen blir bägge delarna kapital, nämligen "produktivt kapital", just som detta karakteriserades i förra avdelningen. Därmed återspeglas skillnaden mellan arbetsmedel och arbetsföremål, som har sin grund i arbetsprocessens natur, i den nya skillnaden i form mellan fast och rörligt kapital. Först härigenom [genom produktionens kapitalistiska form] kan ett föremål, som fungerar som arbetsmedel, bli fast kapital. Om det, på grund av sina materiella egenskaper, också kan fungera på annat sätt än som arbetsmedel, så är det eller är det inte fast kapital, beroende på användningssättet. Ett dragdjur är fast kapital, medan det som slaktdjur blir råmaterial, alltså inte fast utan rörligt kapital.
Det som avgör, om ett produktionsmedel är fast kapital, är inte arbetsprocessens tidslängd. Även om råvaran bearbetas i upprepade, sammanhängande arbetsprocesser, som är nödvändiga för framställning av den färdiga produkten, antar produktionsmedlet ändå inte formen av fast kapital, inte ens om kapitalinsatsen blir lika långvarig som för många slags arbetsmedel. Utsäde t.ex. är inte något fast kapital utan ett råmaterial, som kan vara bundet till produktionsprocessen ungefär ett år. Allt kapital är bundet till produktionsprocessen, så länge det fungerar som produktivt kapital, och det gäller alla delar av det produktiva kapitalet, utan hänsyn till dess materiella form, dess funktion eller det sätt varpå värdet ingår i cirkulationen. Om produktionsprocessen varar kortare eller längre tid, och om de använda produktionsmedlen alltså blir bundna till produktionsprocessen under motsvarande kortare eller längre tid, har ingenting att göra med skillnaden mellan fast och rörligt kapital.[23*]
Vissa arbetsmedel, såsom t.ex. de flesta maskiner, blir fastlåsta på det ställe, där de skall tjänstgöra, så snart de ingår i produktionsprocessen som arbetsmedel eller göres i ordning för sin produktiva funktion. Andra är på grund av sin materiella beskaffenhet bundna till en bestämd plats. Så är fallet med sådana produktionsmedel som t.ex. gödningsämnen och odlad jord, fabriksbyggnader, masugnar, kanaler, järnvägar o.s.v. Arbetsmedlets permanenta bundenhet vid den produktionsprocess, inom vilken den skall fungera, är här samtidigt betingad av dess materiella existenssätt. Å andra sidan kan vissa arbetsmedel inte fullgöra sin funktion i produktionsprocessen utan att ständigt ändra plats, förflytta sig, som t.ex. ett lok, ett fartyg, att dragdjur etc. Det är inte arbetsmedlets orörlighet, som i ena fallet ger det karaktären av fast kapital, och det upphör inte heller i andra fallet att vara fast kapital, för att det rör sig, förflyttar sig. Men den omständigheten, att ett arbetsmedel är fast knutet till en viss plats, att det har slagit rötter i själva jorden, ger denna del av det fasta kapitalet en säregen ställning i nationernas ekonomi. Det kan inte exporteras till utlandet, inte uppträda som varor på världsmarknaden. Äganderätten till detta fasta kapital kan växla, det kan köpas och säljas och på så sätt cirkulera ideellt, och denna äganderätt kan t.o.m. cirkulera på utländska marknader, t.ex. i form av aktier. Men dessa skiften av ägare till det fasta kapitalet ändrar ingenting i förhållandet mellan den materiellt bundna och den rörliga delen av ett lands rikedom.[24*]
Det fasta kapitalets säregna cirkulation åstadkommer också, att dess omslag blir säreget. Det värde, som det förlorar genom förslitning, ingår i kretsloppet som en del av produktvärdet. Produkten förvandlas under cirkulationen från vara till pengar. Därmed förvandlas också den del av produktens värde, som härstammar från arbetsmedlet, till pengar, och hela arbetsmedlets värde övergår successivt i penningform, i samma utsträckning som det självt upphör att vara värdebärare. Arbetsmedlets värde får på detta sätt en dubbelexistens. En del förblir bunden vid produktionsprocessen i sin ursprungliga bruksform, medan en annan del lösgör sig därifrån och antar penningform. Efter hand som arbetsmedlet nyttjas, avtar ständigt den del av värdet, som existerar i själva arbetsmedlet, medan den del, som existerar i penningform, ständigt ökar, tills arbetsmedlet slutligen är helt utslitet och dess värde i sin helhet har förvandlats till pengar. Det är dessa förhållanden, som ger det fasta kapitalets omslag dess säregna karaktär. Visserligen förvandlas dess värde till pengar i takt med varornas försäljning, men dessa pengars förvandling till nytt produktivt kapital försiggår på ett helt annat sätt än för de övriga produktionsfaktorerna. Denna del av cirkulationen bestämmes inte endast av varornas försäljning utan först och främst av arbetsmedlets egen reproduktionsperiod, d.v.s. den tid som förflyter, till dess arbetsmedlet är utslitet och måste förnyas. Om en maskins funktionstid är t.ex. 10 år, så är omslagstiden för det kapital, som är nedlagt i maskinen, också 10 år. Innan denna tid har förflutit, skall maskinen inte utbytas utan fortsätter att fungera i sin ursprungliga form. Maskinens värde omsättes under denna tidsperiod successivt som delar av de varuvärden, som den bidrar till att framställa. Därvid förvandlas den gradvis till pengar, till dess den efter 10 års förlopp helt har förvandlats till en penningsumma, som då användes för inköp av en ny maskin av motsvarande slag. Då är maskinens omslag avslutat. Innan denna reproduktionstid börjar, ackumuleras arbetsmedlets värde successivt, närmast i form av en investeringsfond.
Det produktiva kapitalets övriga delar består dels av konstant kapital i form av hjälpämnen och råmaterial, dels av variabelt kapital i form av arbetskraft.
Under analysen av arbetsprocessen och den värdeskapande processen (bok I, kap. V) fann vi, att det produktiva kapitalets olika beståndsdelar förhåller sig helt olika som produktbildare och värdeskapare. Värdet av den konstanta kapitaldel, som består av hjälpämnen och råmaterial, bevaras oförändrat - alldeles som värdet av den del som består av arbetsmedel - i och med att det överföres till produkten. Arbetskraften däremot överför förutom sitt eget värde dessutom en värdeökning till produkten. En del av hjälpämnena förbrukas under arbetsprocessen utan att materiellt ingå i produkten, medan en del andra ingår i det material, varav produkten består. Alla dessa olikheter är emellertid utan betydelse för cirkulationen och därmed även för omslagssättet. Om hjälpämnena och råvarorna helt förbrukas under framställningen av produkten, överföres också hela deras värde till produkten. Detta värde följer därför i sin helhet med i produktens cirkulation, förvandlas till pengar och från pengar återigen tillbaka till produktivt kapital. Omslaget blir inte avbrutet, som fallet är med det fasta kapitalet, utan genomlöper ständigt alla kretsloppets former, så att dessa delar av det produktiva kapitalet ständigt på nytt antar sin ursprungliga produktiva form.
Vad beträffar den variabla beståndsdelen av det produktiva kapitalet, som är satsad i arbetskraft, gäller: Arbetskraften köpes för en bestämd tidsperiod. Så snart kapitalisten har köpt arbetskraften och införlivat den med produktionsprocessen, bildar den hans kapitals variabla beståndsdel. Under denna tid är den dagligen i verksamhet och överför till produkten inte endast sitt eget dagsvärde utan dessutom ett mervärde, som vi dock tillsvidare bortser ifrån. Om arbetskraften köpes för t.ex. en vecka i taget, måste den vid varje veckoslut köpas på nytt. Arbetskraftens värde, som överföres till produkten och förvandlas till pengar genom varornas försäljning, måste ständigt på nytt återförvandlas till arbetskraft. Kretsloppet måste oavbrutet genomlöpas i sin helhet, d.v.s. göra omslag, för att den kontinuerliga produktionen inte skall bli avbruten.
Den del av det produktiva kapitalet, som är investerad i arbetskraft, går alltså i sin helhet över på produkten (vi bortser här fortfarande från mervärdet), genomlöper varucirkulationens bägge formförändringar och förblir genom denna ständiga förnyelse oavbrutet införlivad med produktionsprocessen. Trots att arbetskraften för övrigt fullständigt skiljer sig från råmaterial och hjälpämnen, när det gäller värdebildningen, så sker dess värdeomslag på samma sätt. Därigenom får denna del av det produktiva kapitalet - den del som är nedlagd i arbetskraft, råmaterial och hjälpämnen, och som vi sammanfattar under beteckningen rörligt kapital - ett gemensamt kännetecken, som skiljer den från det fasta kapitalet.
Som vi tidigare påvisat,[XXXVI*] är de pengar, som kapitalisten betalar arbetaren för förbrukningen av dennes arbetskraft, i verkligheten endast ett medel, som sätter arbetaren i stånd att köpa sina nödvändiga existensmedel. I så måtto består det variabla kapitalet materiellt av existensmedel. Men här, då vi undersöker omslaget, rör det sig om formen. Det som kapitalisten köper, är inte arbetarens existensmedel utan själva arbetskraften. Det som utgör hans variabla kapital, är inte arbetarens existensmedel utan hans verksamma arbetskraft. Det som kapitalisten produktivt konsumerar i arbetsprocessen, är själva arbetskraften och inte arbetarens existensmedel. Det är arbetaren själv, som använder de pengar, som han får för sin arbetskraft, till inköp av existensmedel för att leva och för att förnya sin egen arbetskraft. På samma sätt gör kapitalisten, när han omsätter en del av sitt mervärde i existensmedel för eget bruk, utan att man fördenskull påstår, att han får existensmedel som betalning för de varor han säljer. T.o.m. i de fall, då arbetaren får en del av sin lön utbetald in natura, i form av existensmedel, så är detta under kapitalistiska förhållanden en helt ny transaktion. Han säljer sin arbetskraft för ett bestämt pris, och man träffar en överenskommelse, att en del av detta pris skall betalas i form av existensmedel. Detta ändrar blott betalningens form men inte det faktum, att det som han verkligen säljer, är arbetskraften. Avtalet om att en del av lönen skall utgå i form av existensmedel är inte ett avtal mellan arbetare och kapitalist utan ett avtal mellan arbetaren som köpare av en vara och kapitalisten som säljare av samma vara, medan själva försäljningen av arbetskraft, som skedde i första hand, är en transaktion mellan arbetaren som säljare av en vara. (arbetskraften) och kapitalisten som köpare av samma vara. Förhållandet är detsamma, som om t.ex. en maskinfabrikant sålde maskiner till ett järnbruk och toge en leverans smidesjärn som likvid. Det är alltså inte arbetarnas existensmedel, som får karaktären av rörligt kapital i motsats till det fasta kapitalet, inte heller deras arbetskraft, utan den del av det produktiva kapitalets värde, som har använts till inköp av arbetskraft. Det är denna värdedel hos det produktiva kapitalet, som genom formen för sitt omslag får en karaktär, som är gemensam med några och står i motsättning till andra beståndsdelar av den konstanta kapitaldelen.
Värdet av det rörliga kapital, som är nedlagt i arbetskraft och produktionsmedel, förskotteras endast för den tidsperiod som åtgår för att framställa den färdiga produkten, alltefter produktionens skala, som i sin tur är beroende av det fasta kapitalets storlek. Det rörliga kapitalets värde överföres i sin helhet på produkten, återvänder därefter ur cirkulationen genom produktens försäljning och kan på nytt ingå i produktionen. Arbetskraften och produktionsmedlen, vari den rörliga kapitaldelen existerar, blir undandragna cirkulationen i den omfattning, som är nödvändig för framställning och försäljning av den färdiga produkten, men de måste oavbrutet ersättas och förnyas genom återköp, genom återförvandling från penningform till produktivt kapital. Det rörliga kapitalet köpes på marknaden i mindre poster än det fasta kapitalet, men i stället måste det köpas så mycket oftare, ty det måste förnyas på kortare tid. Denna ständiga förnyelse möjliggöres genom produktens ständiga försäljning, som förmedlar hela det rörliga kapitalets cirkulation. Det är inte endast dess värde utan även dess materiella form, som oavbrutet genomlöper hela kretsloppet och genomgår dess formförändringar. Värdet blir ständigt återbildat från varor till samma varors produktionsfaktorer.
Samtidigt med sitt eget värde överför arbetskraften oupphörligt mervärde till produkten, ett mervärde som är materialiserat obetalt arbete. Mervärdet cirkulerar också på marknaden på samma sätt som produktvärdets övriga beståndsdelar, och vid försäljningen förvandlas det till pengar. Då det här närmast är fråga om kapitalvärdets omslag, bortser vi därför tillsvidare från mervärdets omslag, som försiggår samtidigt.
Av det hittills anförda framgår följande:
1. Det fasta och rörliga kapitalets formgivning beror endast på det olikartade omslaget hos det kapitalvärde eller produktiva kapital, som fungerar i produktionsprocessen. Denna olikhet i omslaget beror å sin sida på de olika sätt, varpå det produktiva kapitalets olika beståndsdelar överför sitt värde på produkten. Dessa beståndsdelars andel i produktionen av produktvärdet eller deras roll i värdeökningsprocessen har däremot ingen betydelse i detta sammanhang. I produktionen ingår en rad faktorer, som i materiellt hänseende är mycket olikartade, och denna olikhet medför bland annat, att vissa produktionsfaktorer i sin helhet förbrukas under en enda produktionsprocess, medan andras förslitning sker gradvis under en längre tid och under framställningen av ett större antal produkter. Resultatet blir en motsvarande olikhet i värdets kretslopp och i omslaget.
Det är alltså endast det produktiva kapitalet, som kan uppdelas i fast och rörligt. Däremot existerar inte denna motsättning för industrikapitalets bägge övriga existensformer, varukapitalet och penningkapitalet, och inte heller för dem båda i förhållande till det produktiva kapitalet. Den äger giltighet endast för och inom det produktiva kapitalet. Hur mycket penningkapital och varukapital än må fungera som kapital och cirkulera i rörlig form, så kan de inte bli rörligt kapital i motsats till fast, förrän de har omvandlats till rörliga beståndsdelar av det produktiva kapitalet. Men emedan bägge dessa kapitalformer förekommer i cirkulationen, har - som vi skall finna - den ekonomiska vetenskapen sedan Adam Smiths tid låtit förleda sig att sammanblanda dem med den rörliga delen av det produktiva kapitalet under beteckningen "cirkulerande kapital". Dessa två kapitalformer är också i själva verket cirkulationskapital i motsats till det produktiva kapitalet, men de är inte rörligt kapital i motsats till fast.
2. Den fasta kapitalbeståndsdelens omslag omfattar flera omslag av de rörliga kapitalbeståndsdelarna. Under samma tid, som det fasta kapitalet behöver för ett omslag, slår det rörliga kapitalet om flera gånger. Den ena värdebeståndsdelen av det produktiva kapitalet får formen av fast kapital endast under förutsättning att det produktionsmedel, vari det existerar, inte förslites under den tid, som åtgår för produktens framställning och utlämning ur produktionsprocessen i varuform. En del av det fasta kapitalets värde måste alltid förbli bundet i den gamla bruksformen, medan en annan del överföres till den färdiga produkten, som samtidigt omsätter totalvärdet av det rörliga kapital, som har använts under produktionen.
3. Det fasta kapitalet satsas i produktionsprocessen för hela den tid, som förflyter, tills det produktionsmedel, vari värdet är nedlagt, har blivit helt förbrukat. Detta värde blir i penningform på en gång insatt i cirkulationen, medan samma pengar endast successivt återkommer ur cirkulationen genom försäljningen av de varor, som det fasta kapitalet bidragit till att framställa. Å andra sidan blir också de produktionsmedel det rör sig om uttagna ur cirkulationen och införlivade med produktionsprocessen för hela sin funktionstid. Men under hela denna tid behöver de inte ersättas med nya exemplar av samma slag, och inte heller behöver de reproduceras. De fortsätter under längre eller kortare tid att bidra till produktionen av de varor, som går ut på marknaden, utan att motsvarande värden samtidigt tas tillbaka därifrån. Under hela denna tid är det därför inte heller nödvändigt, att kapitalisten förnyar sin investering. Slutligen: Det produktionsmedel, vari det fasta kapitalvärdet är nedlagt, deltar inte materiellt i kretsloppet, utan det är endast dess värde, som genomlöper kretsloppet, gradvis och efter hand. D.v.s. en del av det fasta kapitalets värde blir ständigt omsatt i varuform och förvandlad till pengar, utan att värdet återförvandlas från pengar till sin ursprungliga form. Denna återförvandling av pengarna till nya produktionsmedel äger rum, först sedan de gamla produktionsmedlen är helt förbrukade.
4. Om produktionsprocessen skall fortsätta kontinuerligt, måste det rörliga kapitalets beståndsdelar ständigt vara tillgängliga, alldeles som det fasta kapitalets. Men det rörliga kapitalets beståndsdelar blir ständigt förnyade in natura (produktionsmedlen genom inköp av nya exemplar, arbetskraften genom oupphörligt förnyade inköp), medan däremot det fasta kapitalets beståndsdelar under sin tillvaro inte kan förnyas, så länge de ännu fungerar. Råmaterial och hjälpämnen finns ständigt i produktionsprocessen, men nya exemplar av samma slag ersätter oupphörligt de gamla, som har förbrukats under framställningen av produkterna. Arbetskraften finns också ständigt i produktionsprocessen, men endast på grund av ständigt förnyade inköp, varvid personskifte ofta förekommer. Däremot fortsätter samma byggnader, maskiner etc. att göra tjänst i samma produktionsprocess, samtidigt som det rörliga kapitalet har sina upprepade omslag.
I varje särskild kapitalplacering har det fasta kapitalets olika element olika varaktighet och därför också olika omslagstider. I en järnvägsanläggning t.ex. har räls, syllar, schaktningsarbeten, stationsbyggnader, broar, tunnlar, lok och vagnar olika livslängd och olika reproduktionstid. Som följd därav har också det investerade kapitalet olika omslagstider. Byggnader, perronger, vattentorn, viadukter, tunnlar, skärningar och banvallar, kort sagt: allt som i engelskt järnvägsväsen betecknas som works of art, kan fungera utan underhåll en lång följd av år. Det som är mest utsatt för förslitning är rälsen och den rullande materielen (rolling stock).
Då man först började bygga moderna järnvägar, rådde den uppfattningen, även bland de dugligaste och praktiskt mest erfarna ingenjörerna, att en järnvägsanläggning skulle ha en sekellång varaktighet, och att slitaget på rälsen skulle vara så obetydligt, att det ur praktisk-ekonomisk synpunkt helt kunde lämnas ur räkningen. Skenor av god kvalitet ansågs böra hålla i 100-150 år. Ganska snart upptäckte man emellertid, att en skenas livslängd - som naturligtvis är beroende av flera faktorer: tågens hastighet och vikt, trafikfrekvensen, skenornas dimensioner och en mängd andra biomständigheter - i genomsnitt inte översteg 20 år. På vissa delsträckor med speciellt hög trafikfrekvens slits skenorna t.o.m. ut på ett år. I mitten på 60-talet började man använda stålskenor, som kostar ungefär dubbelt så mycket som järnskenor men i stället har mer än dubbelt så lång varaktighet. Träsyllar beräknas hålla 12-15 år. Beträffande den rullande materielen har det visat sig, att godsvagnar är utsatta för betydligt snabbare förslitning än personvagnar. Ett loks livslängd beräknades år 1867 till 10 à 12 år.
Den huvudsakliga förslitningen beror på själva användningen. Slitaget på rälsen står i regel i direkt proportion till antalet tåg. (R. C., nr 17.645).[25*] Vid högre hastigheter ökade slitaget i snabbare proportion än kvadraten på hastigheten; d.v.s. vid fördubblad tåghastighet ökade slitaget mer än fyrdubbelt. (R. C, nr 17.046).
En annan form av förslitning sker genom naturkrafternas inverkan. Så är t.ex. syllarna inte endast utsatta för slitage på grund av tågtrafiken, utan dessutom medför luftfuktighet och nederbörd, att de ruttnar. "Underhållskostnaderna för en bansträcka beror inte så mycket på förslitningen genom tågtrafiken som på kvaliteten hos det trä, järn och murbruk, som utsättes för luftens inverkan. En enda sträng vintermånad kan åstadkomma större skada på banan än ett helt års tågtrafik." (R. P. Williams, On the Maintenance of Permanent Way. Föredrag i Institute of Civil Engineers, hösten 1867. [12]).
Slutligen spelar här liksom överallt i storindustrin den moraliska förslitningen sin stora roll. "Efter tio års förlopp kan man vanligen köpa samma antal vagnar och lok för 30.000 £, som förut kostade 40.000 £. Man måste sålunda beträffande denna materiel räkna med en nedskrivning av 25% på marknadspriset, även om ingen nedskrivning av bruksvärdet skett." (Lardner, "Railway Economy" [s. 120]).
"Rörbroar förnyas inte i sin nuvarande form, och att reparera dem lönar sig inte". (Emedan man nu använder ändamålsenligare brokonstruktioner.) (W. P. Adams, "Roads and Rails", London 1862 [s. 136]).
Genom industrins framsteg blir arbetsmedlen i stor utsträckning oavbrutet revolutionerade. När de måste förnyas, ersättes de därför inte av nya exemplar av den nuvarande utan av den revolutionerade formen. Å ena sidan utgör det redan investerade fasta kapitalet ett hinder för ett snabbt och allmänt införande av förbättrade arbetsmedel. Kapitalet är nu en gång placerat i en bestämd form och har en viss genomsnittlig varaktighet, ett förhållande som motiverar ett gradvis införande av nya maskiner etc. Å andra sidan framtvingar konkurrensen, i synnerhet när avgörande tekniska framsteg har gjorts, ett utbyte av gamla arbetsmedel mot nya, redan innan de gamla är utslitna. Det är framförallt de stora ekonomiska kriserna som framtvingar en sådan forcerad förnyelse av gammal materiel i samhällelig skala.
Den egentliga förslitningen - bortsett från den moraliska - är det värde, som det fasta kapitalet successivt avger till produkten, i genomsnitt i samma proportion som bruksvärdet minskar genom användningen.
Delvis har det fasta kapitalet en viss genomsnittlig varaktighet. Det måste då i sin helhet förskotteras för denna tidsperiod, och när det är förbrukat, måste det ersättas i sin helhet. För levande arbetsmedel, som t.ex. hästar, har naturen själv bestämt reproduktionstiden. När den genomsnittliga livstiden är tillända, måste de förbrukade exemplaren ersättas med nya. En häst kan inte ersättas med en bit i taget utan endast med en annan häst.
Andra element av det fasta kapitalet kan förnyas periodiskt eller successivt. Denna periodiska eller successiva kapitalförnyelse bör noga skiljas från den successiva utvidgningen av en affärsrörelse.
Det fasta kapitalets enskilda beståndsdelar kan delvis vara av samma slag, samtidigt som varje enskild del har olika varaktighet, varför det fasta kapitalet måste förnyas successivt och styckvis. Rälsen på järnvägsstationerna måste t.ex. utbytas oftare än rälsen ute på linjen. Liknande är förhållandet med syllarna. Enligt Lardner utbyttes på de belgiska järnvägarna under 50-talet årligen 8% av syllarna, d.v.s. samtliga utbyttes under en 12-årsperiod. [13] Förhållandet är här alltså, att ett visst belopp förskotteras i form av ett bestämt slags fast kapital. Detta utlägg sker på en gång. Men en viss del av detta fasta kapital, vars värde har ingått i produktens värde och förvandlats till pengar, blir varje år ersatt in natura, medan den andra delen fortsätter att existera i den ursprungliga naturaformen. Det är engångsutlägget och den endast styckvisa reproduktionen, som ger detta kapital dess prägel av fast kapital i motsats till det rörliga kapitalet.
Andra delar av det fasta kapitalet består av olika beståndsdelar av olika varaktighet, vilka därför också måste förnyas på olika tidpunkter. Detta gäller i synnerhet beträffande maskiner. Vad här nyss anförts om den olika livslängden hos ett fast kapitals olika beståndsdelar, gäller här om livslängden hos olika beståndsdelar i samma maskin, som figurerar som en beståndsdel av detta fasta kapital.
Ett företag kan utvidgas successivt som följd av maskineriets förnyelse. Samtidigt som det fasta kapitalet fortsätter att göra tjänst i produktionsprocessen, kommer en del av dess värde att överföras till produkten och förvandlas till pengar. Dessa pengar hopsamlas därpå i en reservfond, som senare skall användas till förnyelse av det utslitna maskineriet. Pengarna kan emellertid också användas till utvidgning av företaget eller till införande av förbättringar, som ökar maskineriets effektivitet. På denna grundval är reproduktion i utvidgad skala möjlig under kortare eller längre tid. Denna reproduktion i utvidgad skala beror inte på ackumulationen - mervärdets förvandling till kapital - utan på att den del av det fasta kapitalet, som har överförts till produkten, användes till inköp av nya produktionsmedel, redan innan de gamla maskinerna är utslitna. Det beror naturligtvis på affärsföretagets speciella art, hur långt och i vilken utsträckning en dylik successiv expansion är möjlig, alldeles som det beror på maskineriets art, hur stor reservfonden måste vara för att kunna användas till inköp av nya maskiner. I vilken utsträckning detaljförbättringar av de gamla maskinerna är genomförbara, beror givetvis också på förbättringarnas art och maskinernas egen konstruktion.[XXXVII*]
På vad sätt sådana utvidgningar genomföres, beror på omständigheterna. Bildlikt uttryckt: Ibland kan man utöka en byggnad genom att bygga på flera våningar. I andra fall måste utökningen ske i sidled, varvid större tomtyta blir erforderlig. I den kapitalistiska produktionen förslösas mycket kapital genom dylika ryckvisa utvidgningar av det enskilda företaget, emedan expansionen inte sker i överensstämmelse med någon samhällelig plan utan bestämmes av de oerhört växlande förhållanden, under vilka den enskilde kapitalisten verkar. Följden blir ett enormt slöseri med produktivkrafterna.
Den gradvisa nyinvesteringen av penningreserverna är lättast att genomföra i jordbruket. Både den odlingsbara jorden och det ökande boskapsbeståndet kan i allmänhet utan svårighet gradvis absorbera nytt kapital.
Det fasta kapitalet kräver särskilda underhållskostnader. En del av underhållet åstadkommes under själva arbetsprocessen; det fasta kapitalet fördärvas, om det inte tjänstgör i arbetsprocessen. (Se Bok I, kap. VI o. XIII). Den engelska lagstiftningen betraktar det därför också som vanhävd (waste), om en utarrenderad jordlott inte odlas på sedvanligt sätt. (W. A. Holdsworth, Barrister at Law, "The Law of Landlord and Tenant", London 1857, s. 96). Detta underhåll, som åstadkommes under arbetsprocessen, är en gratis naturgåva av det levande arbetet. Och denna arbetets bevarande karaktär är av dubbel art. Å ena sidan bevaras de förbrukade produktionsmedlens värde genom att överföras till produkten. Å andra sidan bevarar arbetet den del av arbetsmedlens värde, som inte överföres på produkten, genom att arbetsmedlets bruksvärde bibehålles medelst den produktiva verksamheten.
Det fasta kapitalets underhåll kräver emellertid också positiva åtgärder. Maskineriet måste då och då rengöras. Det är här fråga om ett tilläggsarbete, utan vilket maskineriet inte skulle kunna fungera, ett beskydd mot skadliga påverkningar, som är oundvikliga i produktionsprocessen, alltså maskineriets bevarande i arbetsdugligt skick i ordets bokstavliga bemärkelse. Det fasta kapitalets normala livslängd beräknas givetvis alltid med hänsyn till att denna betingelse blir uppfylld, alldeles som man förutsätter, att en människa, som i genomsnitt lever i 30 år, också tvättar sig regelbundet. Det är här inte heller fråga om ersättning för värdeminskning genom förslitning, utan om ett ständigt återkommande tilläggsarbete, som maskinens användning nödvändiggör. Under denna arbetsprocess fungerar den inte som arbetsmedel utan som råmaterial. Det kapital, som användes i detta underhållsarbete, är rörligt kapital, trots att det inte användes i den allmänna arbetsprocess, som framställer produkterna. Detta arbete utföres emellertid i samband med produktionen, och dess värde måste därför också ersättas genom produkternas försäljning, liksom de utgifter som tillkommer endast tillhör den del av det rörliga kapitalet, som användes för täckning av de allmänna improduktiva utgifterna, och som fördelas på produkternas värde enligt en årlig genomsnittskalkyl. Vi har tidigare sett, att detta rengöringsarbete i den egentliga industrin utföres gratis av arbetarna, antingen under vilopauserna eller under själva produktionsprocessen, där det är upphovet till de flesta olycksfallen. Detta arbete inräknas inte i produktens pris. Konsumenten erhåller det alltså gratis, medan kapitalisten samtidigt slipper ifrån att betala denna del av sina maskiners underhåll. Arbetaren betalar personligen detta underhåll, och detta är ett av de mysterier, som är förknippade med kapitalets självunderhåll. I verkligheten skapas här ett arbetarens juridiska anspråk på maskineriet, och enligt vanlig borgerlig rättspraxis skulle det göra honom till meddelägare i produktionsmedlen. I vissa produktionsgrenar räknas dock detta underhållsarbete till de löpande omkostnaderna, alltså som delar av det rörliga kapitalet, nämligen i sådana företag där maskineriet vid rengöringen måste tas ut ur produktionsprocessen och rengöringen inte kan ske under pågående drift. Detta gäller t.ex. järnvägarnas rullande materiel, lok och vagnar. Ett lok exempelvis måste var tredje dag köras till lokstallet för att där rengöras, och därvid måste ångpannan först avkylas för att inte skadas under rengöringen. (R. C, nr 17.823).
De egentliga reparationerna kräver utlägg av kapital och arbete, som inte inräknats i det ursprungligen investerade kapitalet och alltså inte heller alltid kan ersättas och täckas genom det fasta kapitalets successiva värdeersättning. Om det fasta kapitalets värde är t.ex. = 10.000 £ och dess totala livstid = 10 år, så ersätter dessa 10.000 £, efter 10 år helt förvandlade till pengar, endast värdet av det ursprungliga anläggningskapitalet, men de ersätter inte det kapital och arbete, som under tiden lagts ut för reparationer. Detta är en överskjutande värdebeståndsdel, som inte förskotteras på en gång utan vid behov, och vars olika förskottsperioder helt naturligt måste bli tillfälliga. Dylika kapitalutlägg i arbetsmedel och arbetskraft, som senare satsas i småposter, kräver allesammans fast kapital.
Alla skador, som maskineriets enskilda delar blir utsatta för, är enligt sakens natur tillfälliga, och tillfälliga blir därför också de därigenom behövliga reparationerna. Men man kan ur denna massa utskilja två slags reparationsarbeten, som har en mer eller mindre fast karaktär och infaller under bestämda perioder av det fasta kapitalets livstid; och det är dels maskineriets barnsjukdomar, dels de betydligt talrikare åkommor, som drabbar åldersperioden över medellivslängden. Även om en maskin har en aldrig så fulländad konstruktion vid inträdet i produktionsprocessen, så framträder snart under de dagliga påfrestningarna diverse brister, som måste korrigeras efteråt. Å andra sidan: Ju längre tid en maskin fungerat utöver den normalt genomsnittliga livstiden, ju mera normalt slitage som alltså har hopat sig i den, varigenom materialet blivit nött och ålderdomsskröpligt, desto talrikare och kostsammare blir de reparationer, som är nödvändiga, för att den skall kunna tjänstgöra, tills den är helt utsliten. Det är på samma sätt, som när en gammal man för att inte dö i förtid åsamkas större utgifter för läkarvård och medicin än en man, som står i sin mannaålders fulla kraft. Trots sin tillfälliga karaktär fördelas alltså reparationskostnaderna i ojämna mängder på det fasta kapitalets olika funktionsperioder.
Av detta liksom av reparationernas i övrigt tillfälliga karaktär kan följande slutsatser dras:
Å ena sidan är de verkliga reparationskostnaderna av tillfällig natur liksom själva de omständigheter, som åstadkommer dessa reparationer, och de nödvändiga reparationernas omfång är olika fördelat på det fasta kapitalets olika funktionsperioder. Å andra sidan förutsätter man, när man uppskattar det fasta kapitalets genomsnittliga livslängd, att det ständigt skall hållas i arbetsdugligt skick, dels genom rengöring (varvid även lokalernas renhållning medräknas), dels genom reparationer, så ofta som dylika erfordras. Värdeöverföringen genom det fasta kapitalets förslitning är beräknad efter dess genomsnittliga livslängd, men denna genomsnittsperiod är själv beräknad på att man oavbrutet satsar det tillsatskapital, som erfordras för att hålla det i fullgott skick.
Emellertid är det också ganska klart, att det värde som tillsättes produkten genom dessa reparationer inte kan tas ut i varupriset, samtidigt med att reparationskostnaderna betalas. En spinneriägare kan t.ex. inte sätta ett högre pris på garnet denna vecka, för att en spinnmaskin gick sönder härom dagen och måste repareras. Företagets genomsnittliga kostnader har inte på något sätt förändrats genom detta missöde med en maskin. I detta fall, liksom vid all värdebestämning, är det genomsnittet som är avgörande. Erfarenheten visar storleken av de utgifter som i genomsnitt tillkommer på grund av dylika missöden och till följd av de nödvändiga reparationerna av det fasta kapital, som har investerats i en viss industrigren. Dessa genomsnittliga utgifter fördelas på det fasta kapitalets hela funktionsperiod, slås ut på produkternas pris och ersättes genom varornas försäljning.
Det kapital, vars värde ersättes på detta sätt, utgör en del av det rörliga kapitalet, även om utläggets art varierar. Då det är av största vikt, att alla maskinfel snabbt blir avhjälpta, har varje större fabrik vid sidan av den egentliga fabrikspersonalen en grupp tekniker, ingenjörer, mekaniker, snickare, murare etc. Deras lön utgör en del av det variabla kapitalet, och värdet av deras arbete slås ut på produkterna. Men utgifterna för produktionsmedel bestämmes enligt en genomsnittsberäkning och utgör enligt denna beräkning oavbrutet en värdedel i produkten, trots att utgifterna i verkligheten utbetalas i oregelbundna perioder och därför också ingår i det fasta kapitalet i oregelbundna perioder. Det kapital, som nedlägges i egentliga reparationer, utgör i flera avseenden ett kapital av speciellt slag, som inte kan hänföras vare sig till det rörliga eller det fasta kapitalet men i stort sett måste betraktas som en del av det rörliga kapitalet.
Bokföringens art påverkar naturligtvis inte det verkliga sammanhanget mellan tingen, varöver man för bok. Men det är intressant att lägga märke till att det i många affärsbranscher är vanligt att räkna ihop reparationskostnaderna med det fasta kapitalets verkliga förslitning på följande sätt. Vi antar, att det satsade fasta kapitalet är 10.000 £ och dess genomsnittliga livslängd 15 år. Den årliga förslitningen är då 6662/3 £. Om emellertid livslängden beräknas till endast 10 år, så lägges årligen 1.000 £ för det fasta kapitalets förslitning i stället för 6663/2 £; d.v.s. man reserverar 3331/3 £ för reparationsarbeten etc. (Talen 10 och 15 är endast på måfå valda exempel). Dessa beräkningar hindrar naturligtvis inte, att det fasta kapitalet och reparationskostnaderna tillhör skilda kategorier. Enligt denna beräkningsmetod har man t.ex. antagit, att den lägsta kostnadsnivån för underhåll och reparationer av ångfartyg skulle vara 15%, alltså en reproduktionstid på 62/3 år. På 60-talet subventionerade den engelska regeringen det stora rederiföretaget Peninsular and Oriental Steam Navigation Co (P. & O.) med 16% pr år, vilket alltså motsvarar en reproduktionstid av 61/3 år. Vad beträffar järnvägar, så är medellivslängden för ett lok 10 år, men om reparationerna inräknas, antas förslitningen till 121/2%, vilket reducerar livslängden till 8 år. För gods- och personvagnar beräknas förslitningen till 9%, alltså en medellivslängd på 111/9 år.
Beträffande hyreskontrakt för hus och andra ting, som för ägarna utgör fast kapital, har lagstiftningen överallt erkänt skillnaden mellan å ena sidan det normala slitaget, som åstadkommes av tidens tand, naturkrafternas inflytande och själva den normala förslitningen och å andra sidan de tillfälliga reparationer, som erfordras för att hålla huset i stånd under dess normala livslängd och normala användning. De förstnämnda kostnaderna faller i regel på ägaren, de senare på hyresgästen. Reparationerna kan i sin tur indelas i vanliga småreparationer och reparationer av större omfattning. De sistnämnda innebär delvis en förnyelse av det fasta kapitalet och faller också på ägaren, såvida inte kontraktet uttryckligen säger motsatsen. Ett exempel enligt engelsk rättspraxis:
"En hyresgäst, som hyr år efter år, är endast skyldig att hålla huset vind och vattentätt, så länge detta kan ske utan mera omfattande reparationer, och överhuvud endast svara för sådana reparationer som kan betecknas som vanliga. Och även i detta fall måste man ta hänsyn till husets ålder och allmänna beskaffenhet vid den tidpunkt då hyresgästen övertog det, ty han är inte skyldig vare sig att ersätta gammal och utsliten materiel eller att gottgöra den värdeminskning, som oundvikligen uppkommit på grund av husets ålder och regelbundna användning." (Holdsworth: "Law of Landlord and Tenant", s. 90, 91).
Något helt annat än ersättningen för förslitningen och underhålls- och reparationskostnaderna är försäkringen, som gäller förstörelse genom exceptionella naturföreteelser, eldsvåda, översvämning etc. Denna förstörelse måste gottgöras ur mervärdet och förorsakar ett avdrag från detta. Eller, om saken betraktas från samhällelig ståndpunkt: Alldeles bortsett från befolkningstillväxten måste samhället som helhet producera mera, än vad som behövs för att ersätta den normala förslitningen och konsumtionen. Produktionen måste dessutom vara tillräcklig för att ersätta den förstörelse, som uppkommer genom naturkatastrofer och andra oförutsedda händelser. I själva verket är det endast en mycket liten del av det kapital, som skall användas till ersättning för förslitningen av det fasta kapitalet, som föreligger i form av penningreserver. Huvuddelen av detta kapital är redan placerad i själva produktionsapparaten, dels i form av successiva utvidgningar av det enskilda produktionsföretaget under själva reproduktionsperioden, dels i form av självständiga anläggningar, som producerar fast kapital. Så är t.ex. en maskinfabrik inriktad på det syftemålet, att kundkretsens fabriker årligen utvidgas, och att en del därav ständigt behöver mer eller mindre omfattande reparationer.
När förslitningen och reparationskostnaderna beräknas på grundval av ett samhälleligt genomsnitt, kan det inte undvikas, att stora olikheter uppkommer, t.o.m. för kapitalanläggningar av samma storleksordning eller som även i övrigt arbetar under samma förhållanden och i samma bransch. I praktiken varar maskineriet längre än genomsnittsperioden för den ene kapitalisten men kortare tid än den genomsnittliga för den andre. Den enes reparationskostnader ligger över genomsnittet, den andres under o.s.v. Det pristillägg på varan, som skall täcka förslitning och reparationer, är däremot lika för dem alla och bestämmes av genomsnittet. Den ene får alltså igen mera, än han lagt ut, den andre mindre. Detta liksom en rad andra omständigheter, som vid lika exploatering av arbetskraften ger olika kapitalister i samma bransch olika stor vinst, bidrar till att försvåra förståelsen av mervärdets verkliga natur.
Gränsen mellan egentliga reparationer och ersättning för slitage, mellan underhålls- och förnyelsekostnader, är mer eller mindre flytande. Detta är orsaken till den ständiga tvisten t.ex. i järnvägsbolagen, huruvida vissa utgifter skall bokföras på underhålls- eller förnyelsekontot, om de skall bestridas av de löpande utgifterna eller av grundkapitalet (driftskostnader eller kapitalutgifter). Överförandet av reparationskostnaderna på kapitalkontot i stället för vinst- och förlustkontot är en välkänd metod, som järnvägsdirektionerna använder för att på konstlad väg öka bolagsvinsterna. Erfarenheten har emellertid redan gett den första vinken om hur dessa utgifter skall bokföras. Efterarbetena under järnvägens första verksamhetsperiod är t.ex. "inga reparationer utan måste betraktas som en integrerande del av banbygget och bör alltså bokföras på kapitalkontot, eftersom de inte beror på förslitningen eller trafikens normala inverkan utan hänger samman med anläggningens ursprungliga och oundvikligen ofullbordade skick." (Lardner: a.a. s. 40). "Däremot är det den enda riktiga metoden att belasta varje års inkomst med den värdeminskning, som är en nödvändig förutsättning för denna inkomst, oavsett om beloppet har utbetalats eller inte." (Captain Fitzmaurice: "Committee of Inquiry on Caledonian Railway", avtryckt i "Money Market Review", 1868).
I praktiken blir det omöjligt och meningslöst att skilja mellan ersättning och underhåll av det fasta kapitalet i jordbruket, i varje fall när det ännu inte arbetar med ångkraft. "På en lantgård med ett komplett, dock inte onödigt stort förråd av jordbruksredskap (arbets- och hushållningsredskap av alla slag) brukar man, grovt räknat, göra årliga avskrivningar med i genomsnitt 15-25% av anskaffningsvärdet." (Kirchhof: "Handbuch der landwirtschaftlichen Betriebslehre", Dessau 1852, s. 137).
När det gäller en järnvägs rullande materiel, är det alldeles omöjligt att skilja på reparationer och ersättning. "Vi håller vår rullande materiel konstant till antalet. Hur många lok vi än har, så uppehåller vi detta antal. Om ett lok blir utslitet under årens lopp och måste ersättas med ett nytt, så bygger vi ett nytt och bokför kostnaden på utgiftskontot, medan vi givetvis samtidigt krediterar kontot för inkomsten av den materiel, som blivit över från det gamla loket. Det blir alltid en hel del över ... Hjul, axlar, ångpanna etc., kort sagt en stor del av det gamla loket blir över." (T. Gooch, Chairman of Great Western Railway Co.[XXXVIII*], R. C. nr 17.327-29). - "Att reparera betyder att förnya; för mig existerar inte ordet ersättning; ... om ett järnvägsbolag har köpt en vagn eller ett lok, så borde man underhålla dem så väl, att de kan fortsätta att rulla i evighet." (17.784) "Vi räknar med 8½ pence pr engelsk mil i lokomotivkostnader. Med dessa 8½ pence underhåller vi loken permanent - Vi förnyar dem. Om ni köper en ny maskin, så ger ni utpengar i onödan ... På den gamla maskinen finns alltid ett par hjul, en axel eller någon annan del, som alltjämt är användbar, och med sådana delar kan man sätta ihop en maskin billigare, en som är lika bra som en ny." (17.790) "Jag producerar nu varje vecka ett nytt lok, d.v.s. ett nästan nytt, ty pannan, cylindrarna och chassiet är nya, medan resten utgöres av delar från det gamla loket." (17.823. Archibald Sturrock, Locomotive Superintendent of Great Northern Railway[XXXIX*], i R. C. år 1867). På samma sätt med vagnarna: "Under årens lopp blir lok- och vagnparken oavbrutet förnyad; den ena gången byter man ut hjulen, den andra gången blir det nya chassier. De delar, som mest är i rörelse, är mest utsatta för slitning, och de blir undan för undan utbytta; lok och vagnar genomgår då en sådan rad av reparationer, att det efteråt inte finns ett spår kvar av det gamla materialet ... Men t.o.m. om det är alldeles omöjligt att reparera dessa gamla vagn- och lokdelar, kan de efter nedskrotning åter ingå i processen som råvara till nya delar och försvinner därför aldrig helt och hållet från järnvägen. Det rörliga kapitalet befinner sig alltså i ständig reproduktion; vad som måste ske med hela bansträckan på en gång, om hela anläggningen förnyas, det sker med den rullande materielen undan för undan, år från år. Denna materiel har en flerårig existens, och den befinner sig i en oavbruten föryngringsprocess." (Lardner, a.a. s. 116).
Denna process, som den här är framställd av Lardner, när det gäller järnvägar, passar inte som mönster för en enskild fabrik men utgör en god bild av den ständiga, partiella, tillsammans med reparationerna löpande reproduktionen av det fasta kapitalet inom en hel industribransch eller överhuvud inom den totala produktionen, som den ter sig i samhällelig skala.
Det finns siffror, som bevisar hur finurliga direktioner kan manipulera med begreppen reparationer och ersättning för att höja företagsvinsterna. I det ovan citerade föredraget av R. B. Williams lämnades uppgifter om en del engelska järnvägsbolags genomsnittliga avskrivningar under flera år för reparationer och underhåll av bansträckor och byggnader. Följande siffror nämndes, och de avser avskrivningar på vinst- och förlustkontot (årligen pr engelsk mil av resp. bansträckor):
| London & North Western | 370 | £ | |
| Midland | 225 | £ | |
| London & South Western | 257 | £ | |
| Great Northern | 360 | £ | |
| Lancashire & Yorkshire | 377 | £ | |
| South Eastern | 263 | £ | |
| Brighton | 266 | £ | |
| Manchester & Sheffield | 200 | £ |
Differenserna mellan dessa siffror beror till mycket liten del på motsvarande olikheter i de verkliga utgifterna. De beror nästan uteslutande på de olika beräkningsmetoderna, allt eftersom utgifterna har debiterats kapitalkontot eller vinst- och förlustkontot. Williams säger rent ut:
"De mindre beloppen bokföres, när detta erfordras för en högre utdelning, medan beloppen ökas, när inkomsterna tillåter detta."[12]
I enskilda fall är det fasta kapitalets förslitning - och därmed också dess ersättning - utan varje praktisk betydelse, så att endast reparationskostnaderna tas med i beräkningen. Vad Lardner säger om "works of art" ifråga om järnvägar, gäller generellt för alla sådana anläggningar av varaktig natur, kanaler, dockor, järn- och stenbroar etc.:
"Den förslitning, som mera solida anläggningar utsättes för genom tidens tand, försiggår nästan omärkligt under kortare tidsperioder, men efter långa tidsrymder, såsom hela sekler, måste t.o.m. de mest solida konstruktioner helt eller delvis förnyas. Vid beräkningen av de årliga reparationskostnaderna måste man emellertid också räkna med de tillfälliga skador, som då och då kan drabba även de solidaste och varaktigaste anläggningar. Denna omärkliga förslitning kan, i jämförelse med det mera påtagliga slitaget hos andra delar av banan, jämföras med de sekulära och periodiska variationerna i himlakropparnas rörelser. Tidens inverkan på en järnvägs mera massiva konstruktioner, såsom broar, tunnlar, viadukter etc., ger exempel på vad man kan kalla en sekulär förslitning. Den snabbare och mera påtagliga värdeminskning, som kompenseras på kortare tider genom reparationer eller ersättning, är en motsvarighet till de periodiska variationerna. Även oberoende av dessa regelbundet återkommande reparationer går inte åren spårlöst förbi, och hur länge det än må dröja, så måste ovillkorligen den dagen komma, då anläggningen är utsliten och en nybyggnad blir nödvändig. I ekonomiskt hänseende kan emellertid denna tidpunkt vara så avlägsen, att man i praktiken inte behöver räkna med den." (Lardner: a.a. s. 38, 39).
Detta gäller alla sådana anläggningar av sekulär varaktighet, där det förskotterade kapitalet alltså inte ersättes undan för undan i takt med förslitningen, utan man endast överför de årliga genomsnittskostnaderna för underhåll och reparationer på produktpriset.
Som vi har sett, användes huvuddelen av de pengar, som motsvarar det fasta kapitalets värdeminskning, till nyanskaffningar under året eller t.o.m. under kortare intervaller. Ändå behöver varje kapitalist en amorteringsfond för den del av det fasta kapitalet, som först efter flera års förlopp på en gång inträder i reproduktionen och då måste ersättas i sin helhet. En stor del av det fasta kapitalet är av sådan beskaffenhet, att det inte kan reproduceras successivt. Även när reproduktionen sker successivt, kan det vara nödvändigt att hopsamla en större eller mindre penningreserv, innan en nyanskaffning blir möjlig. Därvid räcker inte vilken godtycklig penningsumma som helst, utan det fordras ett belopp av bestämd storlek.
Om vi undersöker dessa förhållanden under förutsättning av enkel penningcirkulation och utan att ta hänsyn till kreditsystemet (vilket vi senare skall analysera), så finner vi denna rörelsens mekanism: I första boken (kap. III, 3a) visades, att om en del av de pengar, som finns i ett samhälle, ständigt ligger outnyttjade i form av skatt, medan en annan del tjänstgör som cirkulationsmedel eller som reservfond för de pengar, som direkt deltar i cirkulationen, så växlar beständigt den proportion, vari den totala penningmängden fördelas på skatt och cirkulationsmedel. När en större kapitalist använder sin hopsamlade reserv till inköp av nytt maskineri eller annat fast kapital, kastas pengarna in i cirkulationen på en gång för att sedan så småningom fördelas som cirkulationsmedel och reserver i andra kapitalisters händer. Genom amorteringsfonden, vari i förhållande till det fasta kapitalets förslitning dess värde återvänder till utgångspunkten, bildar en del av de cirkulerande pengarna återigen en skatt - för längre eller kortare tid - i händerna på samma kapitalist, vars skatt hade förvandlats till cirkulationsmedel och avlägsnats från honom. De reserver, som har hopsamlats i ett samhälle, är samtidigt i oavbruten rörelse genom att omväxlande tjänstgöra som cirkulationsmedel för att sedan på nytt avlägsnas ur penningcirkulationen som reserver. Efter hand som kreditsystemet utvecklas - och dess utveckling löper med nödvändighet parallellt med storindustrins och den kapitalistiska produktionens utveckling - upplöses dessa penningreserver och fungerar i stället som kapital, dock inte i händerna på ägarna utan på andra kapitalister, som får förfoganderätten över dem.
Vi har tidigare påvisat, att det produktiva kapitalets fasta och rörliga beståndsdelar är olikartade och slår om på olika tidpunkter, likaså att det fasta kapitalets olika beståndsdelar i samma företag också har olika omslagsperioder alltefter deras olika varaktighet och reproduktionstid. (Beträffande den verkliga eller skenbara olikheten i omslaget för olika beståndsdelar av det rörliga kapitalet i samma företag, se avsnitt 6 i slutet av detta kapital.)
1) Det förskotterade kapitalets totala omslag är genomsnittsomslaget för dess olika beståndsdelar; angående beräkningssättet se vidare här nedan. Om det endast rör sig om olika tidsperioder, är det naturligtvis enklast att beräkna genomsnittet, men:
2) här föreligger inte endast en kvantitativ utan också en kvalitativ skillnad.
Det rörliga kapital, som ingår i produktionsprocessen, överför hela sitt värde på produkten och måste därför oavbrutet ersättas in natura genom produktens försäljning, om produktionsprocessen skall kunna försiggå utan avbrott. Det fasta kapital, som ingår i produktionsprocessen, överför endast en del av sitt värde (förslitningen) på produkten och fortsätter trots slitaget att fungera i produktionsprocessen; det behöver därför endast ersättas in natura med kortare eller längre intervaller och i varje fall inte så ofta som det rörliga kapitalet. Denna nödvändighet av ersättning, reproduktionsterminen, är inte endast kvantitativt olika för det fasta kapitalets olika beståndsdelar, utan som vi har sett kan en del av det varaktigare, fleråriga fasta kapitalet ersättas årligen eller med kortare intervaller och införlivas med det gamla fasta kapitalet in natura. När det gäller fast kapital av annan beskaffenhet, kan ersättningen endast ske på en gång, när det är helt utslitet. Det är därför nödvändigt att reducera det fasta kapitalets olika delars speciella omslag till en likartad form av omslag, så att de endast blir åtskilda kvantitativt, till omslagstiden.
Denna kvalitativa samhörighet förekommer inte, om vi till utgångspunkt tar P ... P - den kontinuerliga produktionsprocessens form. Vissa element av P måste nämligen oavbrutet ersättas in natura, andra inte. I penningkapitalets kretslopp, G ... G' framträder däremot denna samhörighet i omslaget. Vi tar t.ex. en maskin till ett värde av 10.000 £, som varar i 10 år, och varav alltså årligen 1/10 = 1.000 £ återförvandlas till pengar vid produkternas försäljning. Dessa 1.000 £ har under loppet av ett år återförvandlats från penningkapital till produktivt kapital och varukapital och därifrån till penningkapital, på samma sätt som det rörliga kapitalet. Om vi lägger penningkapitalet till grund, är det alldeles likgiltigt, huruvida dessa 1.000 £ efter ytterligare ett år användes till inköp av nytt maskineri. När vi skall beräkna det produktivt kapitalets totala omslag, tar vi därför alltid penningformen till utgångspunkt, så att penningformen också avslutar omslaget. Vi betraktar alltid värdet, som om det var satsat i penningform, även när det rör sig om en oavbruten produktionsprocess, där värdets penningform endast är räknepengar. På detta sätt kan vi alltid beräkna det genomsnittliga omslaget.
3) Härav följer, att även om fast kapital, vars reproduktion och omslagstid omspänner flera år, utgör den övervägande delen av det satsade produktiva kapitalet, så kan det rörliga kapitalets upprepade omslag under loppet av ett enda år betydligt överstiga det satsade kapitalets" totalvärde.
Vi antar, att det fasta kapitalet = 80.000 £, dess reproduktionstid = 10 år, d.v.s. att 8.000 £ pr år återgår till sin penningform, eller 1/10 av dess omslag genomföres årligen. Vi antar vidare, att det rörliga kapitalet = 20.000 £ och slår om 5 gånger om året. Det totala kapitalet är då = 100.000 £. Det omslagna fasta kapitalet är = 8.000 £, det omslagna rörliga kapitalet = 5 × 20.000 = 100.000 £. Det under året omslagna kapitalet är alltså = 108.000 £, d.v.s. 8.000 £ mera än det satsade kapitalet. 1 + 2/25 av kapitalet har slagit om.
4) Det satsade kapitalets värdeomslag skiljer sig alltså från dess verkliga reproduktionstid eller den reella omslagstiden för dess beståndsdelar. Ett kapital på 4.000 £ slår t.ex. om fem gånger pr år. Det omslagna kapitalet är då 5 × 4.000 = 20.000 £. Men det som vid slutet av varje omslag återvänder för att på nytt satsade, är det ursprungligen satsade kapitalet på 4.000 £. Dess storlek förändras inte genom antalet omslagsperioder, under vilka det på nytt fungerar som kapital (bortsett från mervärdet).
I vårt exempel i punkt 3 har alltså enligt förutsättningen vid årets slut till kapitalistens hand återvänt a) ett värdebelopp på 20.000 £, som han på nytt satsar i kapitalets rörliga beståndsdelar, och b) ett belopp på 8.000 £, som lösgjorts genom förslitningen av det satsade fasta kapitalets värde. Dessutom fortsätter som förut samma fasta kapital sin existens i produktionsprocessen, men nu med ett värde, som minskat från 80.000 till 72.000 £. Det skulle alltså behövas ytterligare en nioårig period av produktionsprocessen, innan det satsade fasta kapitalet har levat ut sin tid och både som produktbildare och som värdeskapare blivit utslitet och måste ersättas. Det satsade kapitalvärdet måste alltså genomgå en cykel av omslag, i ovannämnda fall t.ex. en cykel av 10 årliga omslag - och då är denna cykel bestämd genom det använda fasta kapitalets livstid, därmed också dess reproduktions - eller omslagstid.
Det kapitalistiska produktionssättets utveckling medför, att det fasta kapitalets värde och varaktighet ständigt ökar, och samtidigt förlänges det fasta kapitalets omslagstid, så att den nu kan uppskattas till omkring tio år. Medan å ena sidan det fasta kapitalets utveckling förlänger omslagstiden, så blir den å andra sidan förkortad genom den ständiga omvälvning av produktionsmedlen, som ävenledes oavbrutet tilltar i takt med det kapitalistiska produktionssättets utveckling. Därav följer också växlingen i produktionsmedel och nödvändigheten att ständigt ersätta dem till följd av deras moraliska förslitning, långt innan de är fysiskt utslitna. Man kan förmoda, att en period på i genomsnitt 10 år är vanlig i storindustrins viktigaste branscher. Det väsentliga härvidlag är dock inte en bestämd siffra. Så mycket står klart: Genom denna cykel av sammanhängande omslag, som omfattar en tidsrymd av flera år, då kapitalet är bundet genom sin fasta beståndsdel, bildas ett materiellt underlag för de periodiska kriserna, varvid näringslivet genomgår en serie, som börjar med avspänning, fortsätter med normal livaktighet och högkonjunktur samt slutar i en kris. Visserligen satsas det fasta kapitalet vid mycket varierande tidpunkter. Emellertid är krisen alltid utgångspunkten för stora nyinvesteringar och bildar också i större eller mindre utsträckning den materiella grundvalen för nästa omslagsperiod i samhällelig omfattning.[25a*]
5) Beträffande de metoder, som tillämpas vid beräkningen av omslaget, ger vi här ordet åt en amerikansk ekonom:
"I vissa industrigrenar slår hela kapitalet om flera gånger under ett år, i andra branscher slår en del av kapitalet om mer än en gång om året, medan en annan del har en längre omslagstid. Kapitalisten måste emellertid beräkna sin profit efter den genomsnittstid, som hela hans kapital behöver för att slå om en gång. Vi antar, att en kapitalist har hälften av sitt kapital satsat i byggnader och maskiner, som skall förnyas efter tio år, en fjärdedel i verktyg etc., som skall förnyas efter två år, och den sista fjärdedelen placerad i arbetslöner och råvaror, som skall slå om två gånger om året. Vi säger, att hans kapital är 50.000 dollars. Då kommer hans ärliga utlägg att se ut så här:
| 50.000 | = 25.000 dollars | på | 10 | år = | 2.500 | dollars | pr år |
| 2 | |||||||
| 50.000 | = 12.500 dollars | på | 2 | år = | 6.250 | dollars | pr år |
| 4 | |||||||
| 50.000 | = 12.500 dollars | på | 1/2 | år = | 25.000 | dollars | pr år |
| 4 | |||||||
| på | 1 | år = | 33.750 | dollars | |||
Den genomsnittliga omslagstiden för hela hans kapital är alltså 50.000 / 33.750 = 11/3 år eller 16 månader." [14] ... "Vi antar ett annat fall: En fjärdedel av totalkapitalet på 50.000 dollars cirkulerar i tio år, en fjärdedel på ett år, den återstående hälften 2 gånger på ett år. Då blir det årliga utlägget:
| 12.500 | = | 1.250 | dollars | ||
| 10 | |||||
| 12.500 | = | 12.500 | dollars | ||
| 25.500 | X 2 | = | 50.000 | dollars | |
| omslag | på 1 år | = | 63.750 | dollars | " |
(Scrope: "Pol. Economy", ed. Alonzo Potter, New York 1841, s. 141, 142). [15]
6) Verkliga och skenbara olikheter i de olika kapitaldelarnas omslag. - Samme Scrope säger på samma ställe [s. 141]:
"Det kapital, som en fabrikant, jordbrukare eller köpman lägger ut i form av arbetslöner, cirkulerar fortast, då det kanske slår om en gång i veckan, om hans personal har veckolön, genom veckoinkomsterna av hans försäljningar eller inlöpande fakturalikvider. Det kapital, som satsats i råvaror eller färdiga produkter, cirkulerar långsammare; låt oss säga, att det slår om två eller fyra gånger om året, beroende på den tid som förflyter mellan inköpet av det ena och försäljningen av det andra, förutsatt att hans inköp och försäljningar sker på samma betalningsvillkor. Det kapital, som bundits i verktyg och maskiner, cirkulerar ännu långsammare, då det i genomsnitt slår om, d.v.s. konsumeras och förnyas, kanske endast en gång vart femte eller tionde år. Vissa verktyg kan dock slitas ut på betydligt kortare tid. Det kapital, som investerats i byggnader, t.ex. fabrikslokaler, butiker, lagerhus och magasin, samt i vägar, bevattningsanläggningar etc., ser överhuvud knappt ut att cirkulera. Men även dylika anläggningar blir i själva verket, likaväl som de förut nämnda, fullständigt förbrukade, medan de bidrar till produktionen, och måste reproduceras, för att produktionen skall kunna fortsätta. Enda skillnaden är, att de konsumeras och reproduceras långsammare än de övriga ... Det i detta fall aktuella kapitalet slår om kanske först efter 20 eller 50 år."
Scrope förväxlar här den skillnad i rörelsen hos bestämda delar av det rörliga kapitalet, som betingas av betalningsterminer och kreditförhållanden för den enskilde kapitalisten, med de omslag som beror på kapitalets egen natur. För det första måste man observera, att beträffande själva arbetslönen uppstår olikheter beroende på betalningsterminens längd, d.v.s. den tid under vilken arbetaren ger kapitalisten kredit, alltså beroende på förut påvisade lagen:
"För alla periodiska betalningar, oavsett deras ursprung, står betalningsmedlets nödvändiga mängd i direkt proportion till om lönen utbetalas pr vecka, månad, kvartal, halvår o.s.v. Här gäller den betalningsperiodens längd." (Bok I, kap. III: b, s. 122.)
För det andra: I veckoprodukten ingår inte endast hela det nyvärde, som tillkommit vid dess produktion genom veckoarbetet, utan även hela värdet av de råvaror och hjälpämnen, som förbrukats i veckoprodukten. Med produkten cirkulerar detta värde, som nedlagts i den. Genom försäljningen erhåller produkten penningform och måste på nytt omsättas i samma produktionselement. Detta gäller lika mycket arbetskraften som råvarorna och hjälpämnena. Men vi har redan sett (kap. VI: 2a), att produktionens kontinuitet kräver ett förråd av produktionsmedel, olika för olika affärsgrenar, och i samma bransch återigen olika för olika beståndsdelar av detta element i det rörliga kapitalet, t.ex. för kol och bomull. Trots att dessa ämnen oupphörligt måste ersättas in natura, behöver man inte beständigt göra nyinköp av dem. Hur ofta nyinköp måste ske, beror på det upplagda förrådets storlek, hur länge det dröjer innan det är förbrukat. När det gäller arbetskraften, förekommer ingen sådan förrådsbildning. Återförvandlingen till pengar sker för den kapitaldel, som investerats i arbete, parallellt med samma återförvandling för den kapitaldel, som nedlagts i råvaror och hjälpämnen. Men dessa återförvandlingar av pengarna, å ena sidan till arbetskraft, å andra sidan till råvaror, försiggår skilda från varandra på grund av de bägge beståndsdelarnas olika köp- och betalningsterminer: den ena köpes som produktivt förråd för längre tidsperioder, den andra som arbetskraft för kortare perioder, t.ex. en vecka. Å andra sidan måste kapitalisten jämte förrådet av produktionsmedel även hålla ett förråd av färdiga varor. Bortsett från försäljningssvårigheter etc. skall t.ex. en viss mängd produceras på beställning. Medan den sista delen därav produceras, ligger den färdiga delen på lagret och inväntar den tidpunkt, då hela beställningen är klar för leverans. Andra differenser i det rörliga kapitalets omslag uppkommer, så snart enskilda element därav måste bli kvar längre än andra i ett preliminärt stadium av produktionsprocessen (exempelvis torkning av virke).
Kreditväsendet, som Scrope här tar hänsyn till, liksom även till handelskapitalet, modifiera omslaget för den enskilde kapitalisten. I samhällelig skala modifieras omslaget av kreditväsendet, endast i den mån det påskyndar inte bara produktionen utan även konsumtionen.
Hos Quesnay framträder skillnaden mellan fast och rörligt kapital som avances primitives[XL*] och avances annuelles[XLI*]. Han framställer helt korrekt denna skillnad som en differens inom det produktiva kapital, som införlivats med den omedelbara produktionsprocessen. Då det kapital, som användes i jordbruket, för Quesnay gäller såsom det enda verkligt produktiva, så framträder dessa skillnader endast beträffande jordbrukskapitalet. För det rörliga kapitalet blir därför omslagstiden 1 år, medan den blir längre (t.ex. 10 år) för det fasta kapitalet. Inom parentes sagt kom fysiokraterna under utvecklingens förlopp att överföra dessa skillnader även på andra slag av kapital, på industrikapitalet överhuvud. Ur samhällelig synpunkt förblir skillnaden mellan årliga och fleråriga insatsen så viktig, att många ekonomer, t.o.m. efter Adam Smith, återgår till denna bestämning.
Skillnaden mellan dessa två delar av kapitalet visar sig först, sedan de insatta pengarna har omsatts i produktivt kapital, eftersom skillnaden endast och allenast berör det sistnämnda. Quesnay har därför ingen som helst tanke på att hänföra penningen vare sig till de ursprungliga eller till de årliga insatserna. Som produktionsinsats - d.v.s. som produktivt kapital - har kapitalets bägge delar antagit en form, som skiljer dem både från pengarna och från de varor, som föreligger på marknaden. Quesnay skiljer då också alldeles riktigt mellan det produktiva kapitalets bägge delar med hänsyn till det sätt, varpå värdet överföres till den färdiga produkten, det sätt varpå det cirkulerar som en del av produktvärdet och därmed också med hänsyn till de förhållanden, under vilka kapitalets olika delar förnyas, i det att värdet av den årliga insatsen förnyas i sin helhet varje år, medan värdet av det övriga kapitalet ersättas successivt under längre perioder.[26*]
Adam Smiths enda framsteg är, att han generaliserar begreppen och tillämpar dem på alla former av produktivt kapital, inte som Quesnay endast på jordbrukskapitalet. Därav följer utan vidare, att de allmängiltiga begreppen fast och rörligt kapital träder i stället för de ursprungliga och årliga insatserna, som är hämtade från jordbrukets speciella förhållanden, så att ett omslag av det fasta kapitalet alltid omfattar mer än ett omslag av det rörliga kapitalet, oavsett dettas varaktighet. Därmed har Adam Smith förvandlat de årliga insatserna till rörligt kapital och de ursprungliga insatserna till fast kapital. Men till denna generalisering av begreppen inskränker sig också hans framsteg. Hans framställning är för övrigt betydligt underlägsen Quesnays.
Det grovt empiriska sätt, på vilket Smith inleder undersökningen, avslöjar omedelbart oklarheten:
"There are two different ways in which an capital may be employed so as to yield a revenue or profit to its employer."[XLII*] ("Wealth of Nations", bok II, kap. I, s. 185, ed. Aberdeen 1848.)
De olika sätt, varpå ett värde kan utnyttjas för att fungera som kapital och avkasta ett mervärde, är lika mångskiftande som investeringsmöjligheterna överhuvud. Det handlar om de olika produktionsgrenar, vari kapital kan placeras. I denna formulering sträcker sig frågan ännu längre. Den inkluderar frågan, huruvida värde, även om det inte utnyttjas som produktivt kapital, kan för sin ägare fungera som kapital, t.ex. som räntebärande kapital, köpmanskapital etc. Men här har vi redan fullständigt avlägsnat oss från undersökningens verkliga syfte, nämligen frågan, hur det produktiva kapitalets uppdelning i sina olika element, bortsett från deras olika användningsområden, inverkar på deras omslag.
Adam Smith fortsätter omedelbart: "First, it may be employed in raising, manufacturing, or purchasing goods, and selling them again with a profit."[XLIII*] Det enda, som Smith här har att säga oss, är att kapitalet kan användas i både jordbruket, manufakturen och handeln. Han talar alltså endast om kapitalets olika användningsområden, även om sådana, där - såsom i handeln - kapitalet inte medverkar i den omedelbara produktionsprocessen och alltså inte fungerar som produktivt kapital. Därmed överger han helt den grundval, varpå fysiokraterna bygger, när de framställer skillnaden mellan det produktiva kapitalets olika delar och deras inflytande på omslaget. Ja, han använder t.o.m. handelskapitalet som exempel i en fråga, där det uteslutande handlar om de olika sätt, varpå det produktiva kapitalets enskilda delar ingår i produktionsprocessen och den värdeskapande processen, och den inverkan, som skillnaden mellan dessa enskilda delar utöver på kapitalets omslag och reproduktion.
Smith fortsätter: "The capital employed in this manner yields no revenue or profit to its employer, while it either remains in his possenssion or continues in the same shape."[XLIV*] - The capital employed in this manner! Men Smith talar om kapital, som är satsat i jordbruket eller i industrin, och han omtalar sedan, att detta kapital sönderfaller i fast och rörligt! Kapitalets användning på detta sätt kan alltså inte göra det till vare sig fast eller rörligt.
Eller menar han måhända, att när ett kapital användes för produktion av varor, som skall säljas med profit, måste värdet, sedan det har förvandlats till varor, också säljas för att genom denna försäljning för det första övergå från säljarens till köparens ägo och för det andra förvandlas från varor till pengar, och att det därför är till ingen nytta för producenten, så länge det - från hans synpunkt sett - behåller sin gamla form? Men då ställer sig saken på följande sätt: Samma kapital, som var produktivt, så länge det deltog i produktionsprocessen, har nu gått in i cirkulationen och fungerar där som varukapital och penningkapital; det är därför inte längre vare sig fast eller rörligt kapital. Och detta gäller i lika hög grad de beståndsdelar av produktvärdet, som kommer från råvaror och hjälpämnen, alltså från rörligt kapital, som det värde som tillföres genom arbetsmedlens förslitning, alltså genom fast kapital. Inte heller genom detta resonemang kommer vi alltså ett steg närmare skillnaden mellan fast och rörligt kapital.
Vidare hos Smith:
"The goods of the merchant yield him no revenue or profit till he sells them for money, and the mony yields him as little till it is again exchanged for goods. His capital is continually going from him in one shape, and returning to him in another, and it is only by means of such cirkulation, or successive exchanges, that it can yield him any profit. Such capitals, therefore, may very properly be called cirkulating capitals."[XLV*]
Det som Smith här karakteriserar som rörligt kapital, vill jag kalla cirkulationskapital, kapital i de former det antar under cirkulationen, där det genomlöper varubytets formförändringar, dess ämnesomsättning och ägareskiften - med andra ord varukapital och penningkapital i motsats till det produktiva kapitalet, som tillhör produktionsprocessen. Men detta har inget att göra med frågan, hur industrikapitalisten uppdelar sitt kapital, när han placerar det i ett produktivt företag, utan det rör sig om de olika former, som samma industrikapital i sitt livslopp oupphörligen antar och avlägger. Adam Smiths idéer beskriver här en kräftgång i jämförelse med fysiokraterna, och den består däri, att han blandar ihop värdets formförändringar under cirkulationen med de formförändringar, som kapitalvärdet undergår, medan det ännu har formen av produktivt kapital, och där kretsloppets säregna karaktär beror på det sätt, varpå det produktiva kapitalets olika faktorer deltar i den värdeskapande processen och överför sitt värde till produkten. Vi skall längre fram närmare undersöka följderna av denna grundläggande sammanblandning av å ena sidan skillnaden mellan produktivt kapital och cirkulationskapital och å andra sidan skillnaden mellan fast och rörligt kapital. Den del av det investerade kapitalet, som placerats i fast kapital, omsätts med produkten på samma sätt som det rörliga kapitalet, och bägge blir på samma sätt förvandlade till pengar vid varornas försäljning. Skillnaden består endast däri, att det fasta kapitalets värde omsättes successivt, vilket medför att det ävenså successivt återvänder till industrikapitalet i penningform och inte kan reproduceras i sin naturaform förrän efter kortare eller längre tids förlopp.
Att Adam Smith med rörligt kapital här inte menar något annat än cirkulationskapital, d.v.s. kapitalvärde i den form det antar under cirkulationen (varukapital och penningkapital), det framgår med all önskvärd tydlighet av det synnerligen olämpliga exempel, som han har valt. Han tar som exempel en kapitalform, som inte har något att göra med produktionsprocessen utan hör hemma i cirkulationen, alltså endast består av cirkulationskapital, nämligen handelskapitalet.
Hur absurt det är att börja med ett exempel, där kapitalet överhuvud inte figurerar som produktivt kapital, det får vi strax därpå veta av honom själv: "The capital of the merchant is altogether a circulating capital."[XLVI*] Men skillnaden mellan rörligt och fast kapital skall ju, som han själv senare uttryckligen säger, härledas ur väsensskillnader inom det produktiva kapitalet självt. Å ena sidan har Smith den fysiokratiska definitionen i huvudet, å andra sidan de formförändringar som kapitalvärdet genomlöper under sitt kretslopp, och bägge begreppen blandas ihop huller om buller.
Det är emellertid alldeles omöjligt att inse, hur profit skulle kunna uppkomma, endast genom att värdet ändrar form från pengar till varor och från varor till pengar. Varje förklaring blir här omöjlig, emedan han som utgångspunkt tar handelskapitalet, som uteslutande fungerar inom cirkulationen. Vi skall senare återkomma till detta. Men låt oss innan dess höra, vad han har att säga om det fasta kapitalet:
"Secondly, it (capital) may be employed in the improvement of land, in the purchase of useful machines and instruments of trade, or in such like things as yield a revenue or profit without changing masters, or circulating any further. Such capitals, therefore, may very properly be called fixed capitals. Different occupations require very different proportions between the fixed and circulating capital employed in them ... Some part of the capital of every master artificer or manufacturer must be fixed in the instruments of his trade. This part, however, is very small in some, and very great in others ... The far greater part of the capital of all such master artificers" ()[XLVII*] "however is circulated, either in the wages of the workmen, or in the price of the materials, and to be repaid with a profit by the price of the work."[XLVIII*]
Bortsett från de barnsliga idéerna om profitens källa är det också i övrigt påtagligt, hur oklart och förvirrat hela resonemanget är: Från maskinfabrikantens synpunkt är t.ex. maskinen en produkt, som cirkulerar som varukapital, och (för att tala med Smith) "is parted with, changes masters, circulates further".[XLIX*] Enligt hans egen definition skulle maskinen alltså inte vara fast utan rörligt kapital. Denna förvirring beror i sin tur på att han förväxlar skillnaden mellan fast och rörligt kapital, som hör hemma i produktionsprocessen, med de former, som samma kapitalvärde antar under cirkulationen - med varukapital och penningkapital. Alltefter sin roll i kapitalets livsprocess kan samma ting alltså hos Adam Smith fungera som fast kapital, när det är bundet till produktionsprocessen, och som "rörligt" kapital, varukapital, när det har överflyttats till cirkulationen.
Men Smith förändrar på en gång hela indelningsgrunden och kullkastar, vad han några rader tidigare har inlett hela undersökningen med. Först säger han: "Det finns två olika sätt, på vilka ett kapital kan användas för att avkasta inkomster eller profit för ägaren", nämligen som fast eller som rörligt kapital. Detta skulle alltså vara olika sätt att använda olika, av varandra oberoende kapital, som kapital t.ex. kan användas antingen i industrin eller i jordbruket. - Men nu heter det: "Different occupation require very different proportions between the fixed and ciculating capitals employed in them."[L*] Fast och rörligt kapital är nu inte längre olika, självständiga kapitalplaceringar utan betecknas som olika delar av samma produktiva kapital, vilka i olika investeringsområden utgör olika andelar av kapitalets totalvärde. Det är alltså olikheter, som har sitt ursprung i själva det produktiva kapitalets faktiska uppdelning, och som därför endast gäller med avseende på detta. Men detta visar, att handelskapitalet inte kan betraktas som rörligt kapital in motsats till det fasta kapitalet, som Adam Smith framställer saken med orden: "En köpmans kapital är helt och hållet rörligt kapital." Det är i själva verket ett kapital, som endast fungerar inom cirkulationen och därför står i motsättning till det produktiva kapitalet - det kapital, som är bundet i produktionsprocessen - i dess helhet. Det kan därför inte heller kombineras med den rörliga delen av det produktiva kapitalet och ställas i motsättning till det produktiva kapitalets fasta beståndsdel.
I de exempel, som Smith anför, räknas arbetsmedlen till det fasta kapitalet, medan han som rörligt kapital karakteriserar arbetslöner och råvaror - hjälpämnen inberäknade (repaid with a profit by the price of the work).
Här utgår han alltså närmast från arbetsprocessens olika beståndsdelar, å ena sidan arbetskraft (arbete) och råvaror, å andra sidan arbetsmedlen. Men alla dessa är beståndsdelar av det produktiva kapitalet, emedan ett värde, som skall tjänstgöra som kapital, är investerat i dem. På så sätt utgör de de materiella beståndsdelarna, existensformerna för det produktiva kapitalet, d.v.s. det kapital som fungerar i produktionsprocessen. Varför kallas nu den ena delen fast? Emedan "some parts of the capital must be fixed in the instruments of trade".[LI*] Men även den andra delen är bunden, i arbetslön och råvaror. Emellertid, maskiner och "instruments trade ... such like things ... yield a revenue or profit without changing masters, or circulating any further. Such capitals, therefore, may very properly be called fixed capitals."[LII*]
Vi kan t.ex. ta bergsbruket. Här användes inte alls någon råvara, eftersom arbetsobjektet, t.ex. kopparmalm, är en naturprodukt, som först måste utvinnas genom arbete. Den koppar, som skall framställas, processens materiella produkt, som senare går ut på marknaden som en vara, bilder ingen beståndsdel av det produktiva kapitalet, eftersom ingen del av kapitalvärdet har investerats i kopparmalm. Medan kopparmalmen materiellt ingår i produkten utan att tillföra den något värde, ingår å andra sidan produktionsprocessens övriga beståndsdelar - arbetskraften, hjälpämnena, såsom kol, vatten o.s.v., - överhuvud inte materiellt i den färdiga produkten men tillför den hela sitt värde. Kolen förbränns helt och hållet, och maskinerna blir slitna, men endast värdet överföres till produkten. Slutligen står arbetaren lika självständig som maskinen i förhållande till produkten, kopparn. Endast det värde, som han producerar genom sitt arbete, utgör nu en beståndsdel av kopparvärdet. I detta exempel byter alltså ingen enda av det produktiva kapitalets beståndsdelar ägare, och inte heller fortsätter någon av dem i cirkulationen, emedan ingen av dem ingår materiellt i produkten. Vart tog då det rörliga kapitalet vägen? Enligt Adam Smiths definition skulle hela det kapital, som användes i en koppargruva, bestå av fast kapital.
Sen kan vi ta ett exempel från en industri, i vilken redan bearbetade råvaror och även hjälpämnen materiellt ingår i produkten. Vi väljer ett bomullsspinneri. När produkten (garnet) säljes, byter också råvaran (bomullen) ägare, lämnar produktionsprocessen och inträder i konsumtionsprocessen. Men så länge bomullen utgör en del av det produktiva kapitalet, säljer ägaren den inte, utan han bearbetar den och förvandlar den till garn. Han släpper den inte ur sina händer. Eller, för att använda Smiths grovt missvisande och banala uttryckssätt, han inhöster ingen profit "by parting with it, by its changing masters, or by circulating it."[LIII*] Lika orimligt som det skulle vara, att han läte sina maskiner ingå i cirkulationen, lika otänkbart är det för honom att låta råmaterialet göra det. Det är bundet till produktionsprocessen i lika hög grad som spinnmaskinerna och fabriksbyggnaderna. Ja, en del av det produktiva kapitlet måste vara investerad i kol, bomull etc. lika beständigt som i arbetsmedel. Skillnaden är endast den, att den kvantitet bomull och kol, som behövs för t.ex. en veckas produktion, alltid förbrukas i sin helhet under produktionen av veckoprodukten och därför varje vecka måste ersättas av en ny sats bomull och kol. Trots att denna del av det produktiva kapitalet förblir oförändrat till sin art, förnyas förrådet oavbrutet, medan samma spinnmaskin och samma fabriksbyggnad fortsätter att göra tjänst under många veckors produktion utan att behöva förnyas. Som element av det produktiva kapitalet är alla dess beståndsdelar oavbrutet införlivade med produktionsprocessen, som inte skulle kunna försiggå utan dem. Och alla det produktiva kapitalets beståndsdelar, fasta såväl som rörliga, skiljer sig i lika hög grad från cirkulationskapitalet, d.v.s. varukapitalet och penningkapitalet.
På samma sätt förhåller det sig med arbetskraften. En del av det produktiva kapitalet måste ständigt vara bunden i denna form, och överallt använder samme kapitalist inte endast samma maskiner utan också samma arbetare under en längre tid. Skillnaden mellan arbetarna och maskinerna består inte i att de sistnämnda i motsats till arbetskraften köpes en gång för alla. Detta är f.ö. inte alltid fallet beträffande maskinerna, ty de kan ju köpas på avbetalning. Skillnaden består i stället däri, att arbetskraftens värde i sin helhet ingår i produkten, medan endast en del av maskinvärdet överföres till den enskilda produkten.
Adam Smith blandar ihop olika begrepp, då han säger om det rörliga kapitalet i motsats till det fasta: "The capital employed in this manner yields no revenue or profit to its employer, while it either remains in his possession or continues in the same shape."[LIV*] Han jämställer här varans rent formella formförändringar vid köp och försäljning med den materiella formförändring, som sker under själva produktionsprocessen. Han blandar utan vidare ihop varans förvandling till pengar och pengarnas förvandling till vara, alltså köp och försäljning, med den förvandling, som produktionselementen måste genomgå för att kunna framträda som färdig produkt. Hans exempel på rörligt kapital är köpmanskapitalet, där varorna förvandlas till pengar och pengarna till varor - formförändringen W-G-W, som tillhör varucirkulationen. För det fungerande industrikapitalet har emellertid denna formförändring inom cirkulationen den betydelsen, att de producerade varorna och de pengar, som försäljningen inbringar, på nytt förvandlas till produktionsfaktorer - produktionsmedel och arbetskraft - och därigenom möjliggör den oavbrutna reproduktionsprocessen. Hela denna formförändring äger rum i cirkulationen, och det är den, som förmedlar varornas övergång från en ägare till en annan. Inom produktionsprocessen och arbetsprocessen försiggår däremot de formförändringar, som är nödvändiga för att förvandla produktionselementen till den åsyftade produkten. Adam Smith håller fast vid att en del av produktionsmedlen (de egentliga arbetsmedlen) tjänstgör i arbetsprocessen (vilket han felaktigt uttrycker: yield a profit to their master[LV*]) utan att förändra sin ursprungliga form och blir endast gradvis utslitna, medan en annan del (råvarorna och hjälpämnena) ändrar form och just genom denna formförändring fyller sin funktion som produktionsmedel. Men de olikartade sätt, varpå dessa enskilda delar av det produktiva kapitalet förhåller sig under arbetsprocessen, bildar endast den materiella grundvalen för skillnaden mellan fast och rörligt kapital - inte skillnaden själv. Detta framgår redan därav, att denna materiella grundval är lika för alla produktionssystem, både kapitalistiska och inte kapitalistiska. Denna materiella olikhet mellan det produktiva kapitalets enskilda delar ligger emellertid till grund för de olika sätt, varpå värdeöverföringen till produkten sker, och därmed även för värdets återvändande till den kapitalistiske producenten genom produktens försäljning - och först här finner vi skillnaden mellan fast och rörligt kapital. Kapitalet är alltså inte fast, för att kapitalvärdet är bundet vid arbetsmedlet, utan för att en del av det värde, som är placerat i arbetsmedel, förblir bunden till dessa, samtidigt som en annan del cirkulerar som en beståndsdel av produktens värde.
"If it" (the stock) "is employed in procuring future profit, it must procure this profit by staying with him" (the employer), "or by going from him. In the one case it is a fixed, in the other it is a circulating capital."[LVI*] (s. 189).
Man blir överraskad av att i detta uttalande möta den vanlige kapitalistens grovt empiriska föreställning om vad profit egentligen är, en åsikt som står i skarp motsättning till Adam Smiths djupare vetenskapliga insikter. I produktens pris har här medtagits värdet av både råvaror och arbetskraft, liksom också ersättning för värdet av arbetsmedlens förslitning. Men härigenom uppkommer ingen profit. Huruvida det värde, som har satsats i produktionsprocessen, ersättes i sin helhet eller successivt, på en gång eller gradvis genom produkternas försäljning, kan endast spela någon roll för den tidpunkt, då värdet återvänder till den kapitalistiske producenten i penningform. Men mervärdet kan uppenbarligen inte uppkomma på detta sätt. Underlaget för Smiths resonemang är den vanliga inbillningen, att mervärdet uppkommer under cirkulationen, emedan det får penningform först vid produktens försäljning. I verkligheten är uppräkningen av de olika sätt, varpå profiten uppkommer, endast ett felaktigt uttryck för att det produktiva kapitalets olika beståndsdelar fungerar på olika sätt under produktionsprocessen. Slutligen härledes hela resonemanget inte ur det produktiva kapitalets egen funktion, av arbetsprocessen eller den värdeskapande processen, utan har endast subjektiv giltighet för den enskilde kapitalisten, som utnyttjar den ena kapitaldelen på ett sätt, den andra på ett annat sätt.
Quesnay däremot härleder dessa olikheter ur arbetsprocessens egen natur. För att denna process skall kunna pågå oavbrutet, måste hela värdet av det årliga tillskottet ersättas genom årsproduktens värde, medan däremot den ursprungliga insatsen endast behöver ersättas successivt, varav följer att den är återbetald och reproducerad först efter en längre tid, exempelvis en 10-årsperiod. Adam Smiths resonemang är alltså betydligt svagare än Quesnays.
Smith ger överhuvud ingen annan definition på det fasta kapitalet, än att det består av arbetsmedel, som inte ändrar form under produktionsprocessens förlopp, och som fortsätter att göra tjänst, tills de är helt utslitna, samtidigt som de bevarar sin självständighet gentemot produkten. Han förbiser, att det produktiva kapitalets alla beståndsdelar bevarar sin självständiga form (som arbetsmedel, råmaterial och arbetskraft) gentemot den produkt, som cirkulerar som vara, och att skillnaden mellan å ena sidan arbetsmedlen och å andra sidan råmaterial och arbetskraft endast består däri, att arbetskraften i motsats till arbetsmedlen ständigt inköpes på nytt i stället för att köpas för arbetarnas hela livstid, och att råvarorna ständigt består av nytt material i motsats till arbetsmedlen, där samma föremål oupphörligt fortsätter att fungera. Samtidigt skapas den falska föreställningen, att det fasta kapitalets värde inte deltar i cirkulationen, detta trots att Adam Smith givetvis tidigare har påvisat, att det fasta kapitalets förslitning ingår som en del av produktens pris.
Beträffande det fasta och det rörliga kapitalet framhäver han inte heller, att skillnaden mellan dem endast består däri, att det rörliga kapitalet helt och hållet ersättes genom produktens värde och därför också genomgår exakt samma formförändringar som produkten själv, vilket däremot inte är fallet med det fasta kapitalet. Han blandar i stället ihop det rörliga kapitalet med de former, som kapitalet ikläder sig, när det lämnar produktionsprocessen och inträder i cirkulationen som varukapital och penningkapital. Men bägge formerna, varukapital och penningkapital, är i lika hög grad bärare av värdet hos både de fasta och de rörliga beståndsdelarna av det produktiva kapitalet. Bägge är omsättningskapital i motsats till det produktiva kapitalet men inte cirkulerande kapital i motsats till det fasta.
Slutligen döljes själva kärnan i det kapitalistiska produktionssättet genom den felaktiga framställningen av profitens uppkomst. Smith framställer saken så, att profiten uppkommer ur det fasta kapitalet, genom att detta stannar kvar i produktionsprocessen, och ur det rörliga kapitalet, genom att detta lämnar produktionsprocessen och fortsätter cirkulationen. På detta sätt döljer identiteten i omslaget den väsentliga skillnaden mellan det variabla kapitalets och den rörliga delens av det konstanta kapitalet andel i den värdeskapande processen och i produktionen av mervärde. Härigenom fördunklas i ännu högre grad den kapitalistiska produktionens hemlighet. Den gemensamma beteckningen cirkulerande kapital upphäver nyssnämnda skillnad, vilket den politiska ekonomin på senare tid har fört ännu vidare genom att betona skillnaden mellan fast och rörligt kapital i stället för skillnaden mellan variabelt och konstant kapital såsom det väsentliga och avgörande.
Sedan Adam Smith först har betecknat fast och rörligt kapital som två skilda slag av kapitalinvestering, vilka var för sig kan avkasta profit, säger han:
"Inget fast kapital kan ge någon avkastning utan med tillhjälp av rörligt kapital. De effektivaste maskiner och arbetsverktyg kan ingenting producera utan medverkan av rörligt kapital, som skaffar fram de råvaror som skall bearbetas och svarar för underhållet av de arbetare som skall använda arbetsmedlen." (a.a. s. 188).
Här kommer det fram, vad de föregående termerna: yield a revenue, make a profit[LVII*] etc. betyder, nämligen att bägge kapitaldelarna medverkar vid produktbildningen.
Smith ger nu följande exempel:
"That part of the capital of the farmer which is employed in the implements of agriculture is a fixed, that which is employed in the wages and maintenance of his labouring servants is a circulating capital."[LVIII*]
(Här betecknas alltså skillnaden mellan fast och rörligt kapital helt korrekt som en följd av olikartad cirkulation, det produktiva kapitalets olika beståndsdelars omslag.)
"He makes a profit of the one by keeping it in his own possession, and of the other by parting with it. The price or value of his labouring cattle is a fixed capital"
(här återkommer den korrekta åsikten, att skillnaden hänför sig till värdet, inte till det materiella elementet),
"in the same manner as that of the instruments of husbandry; their maintenance" (dragdjurens) "is a circulating capital, in the same may as that of the labouring servants. The farmer makes his profit by keeping the labouring cattle, and by parting with their maintenance.[LIX*]
(Arrendatorn behåller kreaturfodret, säljer det inte. Han konsumerar det som kreatursfoder, medan han förbrukar boskapen själv som arbetsinstrument. Skillnaden är endast den, att det kreatursfoder, som ingår i arbetsdjurets uppehälle, helt och hållet förbrukas och ständigt måste ersättas med nytt kreatursfoder ur jordbrukets produktion eller genom inköp. Kreaturen själva blir ersatta, endast i den mån de i tur och ordning blir arbetsodugliga.)
"Both the price and the maintenance of the cattle which are bought in and fattened, not for labour but for sale, are a circulating capital. The farmer makes his profit by parting with them."[LX*]
(Varje varuproducent, alltså även den kapitalistiske, säljer sin produkt, resultatet av hans produktionsprocess, men fördenskull bildar denna produkt varken någon fast eller rörlig beståndsdel av hans produktiva kapital. Detta befinner sig nu snarare i en form, vari det har utstötts ur produktionsprocessen, och måste fungera som varukapital. Slaktdjuren fungerar i produktionsprocessen som råmaterial, detta till skillnad från dragdjuren som är arbetsinstrument. De förstnämnda ingår därför som en substans i produkten, och hela deras värde ingår i densamma liksom även hjälpämnenas [fodermedlen]. Därför utgör de en rörlig del av det produktiva kapitalet, inte för att den försålda produkten - slaktdjuren - här har samma naturaform som råmaterialet, den ännu inte gödda boskapen. Detta är en tillfällighet. Men samtidigt hade Smith av detta exempel kunnat lära, att det inte är produktionselementets materiella gestalt, som avgör om dess inneboende värde skall benämnas fast eller rörligt, utan detta bestämmes av dess funktion i produktionsprocessen.)
"The whole value of the seed too is a fixed capital. Though it goes backwards and forwards between the ground and the granary, it never changes masters, and therefore it does not properly circulate. The farmer makes his profit not by its sale, but by its increase."[LXI*]
I detta uttalande om utsädet framträder hela inkonsekvensen i Smiths tankegång. Enligt Smith skulle utsädet vara fast kapital, om det inte förekomme någon change of masters[LXII*], d.v.s. om utsädet ersattes direkt ur årets skörd och droges från denna. Det skulle däremot vara rörligt kapital, om man först sålde hela årsprodukten och sedan för en del av de influtna pengarna köpte utsäde av någon annan jordbrukare. I ena fallet skulle change of masters föreligga, i det andra fallet inte. Smith förväxlar här än en gång rörligt kapital och varukapital. Produkten är varukapitalets materiella bärare. Men det gäller givetvis endast den del av produkten, som verkligen ingår i cirkulationen och inte direkt återvänder in i produktionsprocessen, varifrån den just kommit som produkt.
Antingen bonden tar utsädet från sin egen skörd eller först säljer hela skörden och sedan använder en del av pengarna för inköp av utsäde, så ersätter han i bägge fallen endast det utsäde, som bildade grunden till hans förra skörd, och genom denna ersättning inhöstar han ingen profit. I det ena fallet inträder utsädet tillsammans med resten av produkten i cirkulationen såsom vara, och i det andra fallet figurerar det endast i bokföringen som en värdebeståndsdel av det investerade kapitalet. Men i bägge fallen förblir det en rörlig beståndsdel av det produktiva kapitalet. Det förbrukas helt och hållet för att frambringa den färdiga produkten, och det måste i sin helhet ersättas ur denna för att möjliggöra reproduktionen.
"Råmaterialet och biämnena förlorar alltså den självständiga gestalt, som de hade då de inträdde i arbetsprocessen som bruksvärden. Annorlunda är det med de egentliga arbetsmedlen. Ett instrument, en maskin, en fabriksbyggnad, ett kärl o.s.v. tjänstgör i arbetsprocessen, endast så länge de bevarar sin ursprungliga gestalt och imorgon åter kan fortsätta i arbetsprocessen i precis samma form som igår. Liksom de under sitt livslopp, arbetsprocessen, bevarar sin självständiga gestalt gentemot produkten, så bevarar de den också, sedan de tjänat ut. Kvarlevorna av maskiner, verktyg, fabriksbyggnader o.s.v. existerar alltjämt åtskilda från de produkter, som de bidrog till att framställa." (Bok I, kap. VI, s. 175.)
Produktionsmedlen användes alltså på olika sätt under framställningen av produkterna. Vissa av dem bevarar sin självständiga form i förhållande till produkterna, medan vissa andra förändrar sin form eller t.o.m. förlorar den helt och hållet. Denna skillnad beror på arbetsprocessens egen natur och gäller därför också de arbetsprocesser, vilka endast går ut på att tillfredsställa producentens egna behov utan produktbyte eller varuproduktion, som t.ex. i forna tiders patriarkaliska gårdsbruk. Adam Smith förfalskar dessa förhållanden genom att 1) införa den här alls inte tillämpliga bestämningen av profiten, att vissa förhållanden ger ägarna profit genom att bibehålla sin gestalt, andra genom att förlora den; 2) blanda ihop de materiella förändringar, som en del av produktionsmedlen undergår i arbetsprocessen, med de formförändringar som har att göra med varubytet, formförändringar som samtidigt innebär förändringar i äganderätten till de cirkulerande varorna.
Kapitalets omslag förutsätter, att reproduktionen förmedlas genom cirkulationen, alltså genom produktens försäljning och förvandling till pengar, vilka i sin tur förvandlas till produktionselement (produktionsmedel och arbetskraft). Men i den mån den kapitalistiske producenten använder en del av sin produkt som produktionsmedel i sitt eget företag, säljer han i själva verket produkten till sig själv, och på detta sätt figurerar transaktionen i hans bokföring. Denna del av reproduktionen är då inte förmedlad genom cirkulationen utan sker omedelbart, inom hans eget företag. Den del av produkten, som sålunda åter fungerar som produktionsmedel, ersätter emellertid rörligt kapital, inte fast, om 1) dess värde i sin helhet ingår i produkten och 2) om den själv in natura helt har blivit ersatt genom ett nytt exemplar ur den nya produkten.
Adam Smith låter oss nu veta, vad rörligt och fast kapital består av. Han räknar upp de materiella ting, som är fast kapital, och de som är rörligt, precis som om begreppen fast och rörligt kapital vore materiella naturegenskaper hos tingen och inte berodde på deras funktion i den kapitalistiska produktionsprocessen. Och ändå gör han i samma kapitel (vol. II, kap. 1) den anmärkningen, att, ehuru ett visst ting, t.ex. ett boningshus, som är avsett för omedelbar konsumtion,
"may yield a revenue to its proprietor, and thereby serve in the function of a capital to him, it cannot yield any to the public, nor serve in the function of a capital to it, and the revenue of the whole body of the people can never be in the smallest degree increased by it"[LXIII*] (a.a. s. 186).
Här säger alltså Adam Smith rentut, att kapitalegenskapen inte är knuten till tingen under alla förhållanden utan är en funktion, som de allt efter omständigheterna kan utöva eller inte. Men vad som gäller för kapitalet i allmänhet, det måste också gälla för dess enskilda delar.
Samma ting kan utgöra en beståndsdel av det rörliga eller av det fasta kapitalet, beroende på vilken funktion det fyller i arbetsprocessen. En oxe, som tjänstgör som dragare (arbetsmedel), utgör t.ex. en materiell existensform för det fasta kapitalet, medan samma oxe såsom slaktdjur (råvara) är en beståndsdel av bondens rörliga kapital. Å andra sidan kan samma ting dels fungera som en beståndsdel av det produktiva kapitalet, dels tillhöra den omedelbara konsumtionsfonden. Ett hus är t.ex., om det tjänstgör som arbetslokal, en fast beståndsdel av det produktiva kapitalet, men om det användes som boningshus, är det i denna egenskap överhuvud inte alls någon form av kapital. I många fall kan samma arbetsmedel fungera än som produktionsmedel, än som konsumtionsmedel.
Det ena av de misstag, som följer av Smiths uppfattning, är att han karakteriserar det fasta och det rörliga kapitalet som egenskaper hos tingen. Redan analysen av arbetsprocessen (Bo