Källa: Marx Engels Werke bd XXIII, s. 11-802; "Das
Kapital. Band I. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ivan Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Förvandlingen av en penningsumma till produktionsmedel och arbetskraft är den första rörelse den värdemängd genomlöper, som skall fungera som kapital. Det sker på marknaden, inom varucirkulationens område.
Rörelsens andra fas, produktionsprocessen, är avslutad, så snart produktionsmedlen förvandlats till vara, vars värde överstiger värdet av beståndsdelarna, alltså innehåller värdet av det ursprungligen satsade kapitalet, ökat med ett mervärde. Dessa varor måste sedan på nytt kastas in i cirkulationen. De måste säljas, deras värde måste förvandlas till pengar, dessa pengar måste på nytt förvandlas till kapital, och samma process måste ständigt upprepas. Detta kretslopp, som ständigt upprepas, är kapitalets cirkulation.
Den första betingelsen för ackumulationen är, att kapitalisten lyckats sälja sina varor och åter förvandla största delen av de därvid influtna pengarna till kapital. I det följande förutsätter vi, att kapitalet genomlöper cirkulationsprocessen på normalt sätt. Den mera ingående analysen av denna process hör hemma i bok II. De reella betingelserna för reproduktionen, d.v.s. för dess oavbrutna fortgång, framträder dels först inom cirkulationen, dels kan de behandlas, först sedan cirkulationsprocessen undersökts.[CLXIV*]
Men detta är inte allt.[CLXIV*] Kapitalisten, som frambringar mervärde, d.v.s. direkt pumpar ut obetalt arbete ur arbetaren och låter det ta fast form i varor, är visserligen den som först tillägnar sig mervärdet men ingalunda dess siste ägare. Han måste efteråt dela det med kapitalister, som utför andra funktioner i samhället, markägare och andra. Mervärdet delas därför i olika delar. Dessa tillfaller olika kategorier av personer och får olika, inbördes självständiga former, såsom profit, penningränta, handelsvinst, jordränta o.s.v. Dessa förvandlade former av mervärde kan inte behandlas förrän i bok III.
Vi förutsätter alltså här å ena sidan, att den kapitalist, som producerar varorna, säljer dem till deras värde, och uppehåller oss inte vidare vid hans återvändande till marknaden och inte heller vid de nya former, som kapitalet antar i cirkulationen, eller de konkreta betingelser för reproduktion, som döljer sig i dessa former. Å andra sidan betraktar vi den kapitalistiska producenten som ägare av hela mervärdet eller, om man så vill, som representant för alla dem som delar bytet. Till en början betraktar vi alltså ackumulationen abstrakt, d.v.s. endast som ett led i den omedelbara produktionsprocessen.
Såvitt för övrigt ackumulation förekommer, lyckas det kapitalisten att sälja den producerande varan och återigen förvandla de därur frigjorda pengarna till kapital. Vidare: Uppdelningen av mervärdet i olika delar har ingen betydelse för dess uppkomst och har ingen inverkan på de betingelser, som är nödvändiga, för att det skall kunna ingå i ackumulationen. Den kapitalistiske producenten tillägnar sig alltid mervärdet i första hand, oavsett om han senare i större eller mindre utsträckning måste dela det med andra. De förutsättningar, som vi lägger till grund för vår framställning, finns alltså även i det verkliga förloppet. Å andra sidan fördunklas ackumulationsprocessens enkla grundform genom mervärdets sönderdelning och genom den förmedlande cirkulationsrörelsen. För att åstadkomma en ren analys av ackumulationen måste vi därför tillsvidare bortse från alla företeelser, som döljer mekanismens inre spel, och studera ackumulationen från produktionens synpunkt.
Vilken samhällelig form produktionsprocessen än må ha, så måste den vara kontinuerlig eller periodiskt genomlöpa samma stadier om och om igen. Lika litet som ett samhälle kan upphöra att konsumera, lika litet kan det upphöra att producera. Betraktad i sitt inre sammanhang och under sin ständiga rörelse och förnyelse är varje samhällelig produktionsprocess samtidigt en reproduktionsprocess.
Betingelserna för produktion är samtidigt betingelser för reproduktion. Inget samhälle kan fortlöpande producera, d.v.s. reproducera, utan att ständigt förvandla en del av sina produkter till produktionsmedel eller medel för ny produktion. Under i övrigt oförändrade förhållanden kan samhället endast reproducera eller bevara sin rikedom på samma nivå genom att ersätta de förbrukade produktionsmedlen. Man måste ersätta arbetsmedel, råvaror och hjälpämnen genom att avsätta en motsvarande mängd nytt material av årets produkter och överföra dem till produktionsprocessen. En bestämd mängd av den årliga produkten tillhör alltså produktionen. Då dessa produkter redan från början är avsedda för produktiv konsumtion, existerar de mestadels i en form, som utesluter individuell förbrukning.
Om produktionen har kapitalistisk form, så har reproduktionen det också. Liksom arbetsprocessen i det kapitalistiska produktionssättet endast framstår som ett medel för mervärdeprocessen, så tjänar reproduktionen endast som ett medel att reproducera det tillskjutna värdet såsom kapital, d.v.s. såsom ett värde som alstrar mervärde. En människa spelar kapitalistens roll, endast så länge hennes pengar fungerar som kapital. Om den satsade penningsumman på t.ex. 100 p.st. under årets lopp förvandlats till kapital och frambragt ett mervärde på 20 p.st., så måste pengarna nästa år upprepa samma process. Som periodiskt tillskott till kapitalvärdet eller som periodisk frukt av det satsade kapitalet får mervärdet formen av en inkomst, som härrör från kapitalet.[773*]
Om denna inkomst helt och hållet förbrukas av kapitalisten, eller om den konsumeras efter hand som den flyter in, så äger enkel reproduktion rum under i övrigt oförändrade förhållanden. Trots att enkel reproduktion endast är en oavbruten upprepning av produktionsprocessen i oförändrad omfattning, ger denna ständiga upprepning eller kontinuitet i viss grad processen en ny karaktär, eller rättare, den befriar den från de felaktiga intryck, som ett enkelt kretslopp kan ge.
Produktionsprocessen inledes med inköp av arbetskraft för en bestämd tid, och detta köp upprepas ständigt, så snart arbetets försäljningstermin är slut och en bestämd produktionsperiod, såsom en vecka, en månad o.s.v., därmed är till ända. Arbetaren får emellertid sin betalning, först sedan hans arbetskraft har verkat och förvandlat både sitt eget värde och mervärdet till varor. Han har alltså producerat både mervärdet, som vi hittills har betraktat som kapitalistens konsumtionsfond, och det variabla kapitalet, den fond som användes för att betala honom själv, innan värdet flyter tillbaka till honom som arbetslön, och han sysselsättes endast så länge han oavbrutet kan reproducera detta värde. Det är grundvalen för de ekonomiska formler, som omnämnes under II i 16:e kapitlet, formler som söker framställa arbetslönen som en del av själva produkten.[774*] Det är en del av den produkt, som arbetaren oavbrutet reproducerar, som ständigt flyter tillbaka till honom som arbetslön. Visserligen betalar kapitalisten honom varuvärdet i form av pengar. Men dessa pengar är endast produkten - eller rättare en del av produkten - i förvandlad form. Medan arbetaren förvandlar en del av produktionsmedlen till produkter, förvandlas en del av hans tidigare produkter till pengar. Det är hans eget arbete från förra veckan eller förra halvåret, som användes för att betala hans arbete för i dag eller för nästa halvår. De illusioner, som penningformen framkallar, försvinner, så snart man betraktar kapitalistklassen och arbetarklassen som helhet i stället för den enskilde kapitalisten och den enskilde arbetaren. Kapitalistklassen ger ständigt arbetarklassen anvisningar i penningform på en del av de produkter, som arbetaren själv har producerat och som kapitalisten har tillägnat sig. Dessa anvisningar lämnar arbetaren ständigt tillbaka till kapitalisten och tar på så sätt igen den del av sin egen produkt, som tillfaller honom. Produktens varuform och varans penningform förkläder transaktionen.
Det variabla kapitalet är alltså ingenting annat än en speciell historisk form för arbetsfonden (labour fund) eller den fond av existensmedel, som arbetaren behöver för sitt eget och sin familjs uppehälle, och som han under alla samhälleliga produktionssystem alltid själv måste producera och reproducera.[774a*] Arbetsfonden kommer honom alltid till del endast i form av betalningsmedel för hans arbete, medan hans egen produkt ständigt avlägsnar sig från honom i form av kapital. Men att arbetsfonden framträder i denna form, ändrar inte faktum, att arbetaren tar emot sitt eget materialiserade arbete som arbetslön från kapitalisten.[775*]
Låt oss ta en Fronbauer (dagsverksbonde).[CLXV*] Han arbetar med sina egna produktionsmedel på sin egen åker, t.ex. 3 dagar i veckan. Under veckans tre övriga arbetsdagar gör han dagsverken på herrgården. Han reproducerar oupphörligt sin egen arbetsfond, och denna får aldrig formen av betalningsmedel, som någon annan ger honom som lön för hans arbete. Å andra sidan tär hans obetalda tvångsarbete aldrig formen av frivilligt och betalt arbete. Om godsägaren i morgon tillägnar sig hans åker, kreatur, utsäde, kort och gott hans produktionsmedel, så har han därefter inget annat att göra än att sälja sin arbetskraft till godsägaren. Under i övrigt oförändrade förhållanden måste han nu som förut arbeta 6 dagar i veckan, 3 dagar åt sig själv och 3 för godsägaren, som nu förvandlats till kapitalist. Dagsverkaren kommer som förr att förbruka produktionsmedlen som produktionsmedel och överföra deras värde till produkten. Som förr kommer en viss del av produkten att ingå i reproduktionen. Men när fronarbetaren blir lönarbetare, antar den arbetsfond, som han nu liksom förut producerar och reproducerar, formen av ett kapital, som nu användes till att betala hans arbetslön.
Den borgerlige ekonomen, vars inskränkta hjärna inte kan skilja uppenbarelseformen från det som uppenbaras däri, sluter ögonen för det faktum, att det t.o.m. bland jordbrukare på den europeiska kontinenten och i Nordamerika hör till undantagen, att arbetsfonden uppträder i form av kapital, som ett förskott till den omedelbare producenten från företagaren-kapitalisten.[CLXVI*][776*]
Visserligen förlorar det variabla kapitalet sin karaktär av ett värde, som tillskjutits ur kapitalistens egna fonder,[776a*] endast om man fäster uppmärksamheten på den ständiga förnyelsen av den kapitalistiska produktionsprocessen. Men någon gång och någonstans måste den ju ha börjat och ha pågått någon tid, då arbetaren ännu inte kunde betalas ur sin egen produkt eller leva av tomma luften.[CLXVII*] Från vår hittillsvarande ståndpunkt måste vi därför anta, att kapitalisten någon gång i det förflutna genom något slags ursprunglig ackumulation, som inte berodde på andras obetalda arbete, blev penningägare och kunde uppträda på marknaden som köpare av arbetskraft.
Men den kapitalistiska produktionsprocessens eller den enkla produktionens oavbrutna existens medför också andra egendomliga verkningar, som har betydelse inte endast för det variabla utan också för det totala kapitalet.
Om ett kapital på 1.000 p.st. årligen frambringar ett mervärde på 200 p.st., och om detta årliga mervärde förbrukas, så är det klart, att när denna process har upprepats i 5 år, är summan av det förbrukade mervärdet, 5 × 200, lika stor som det ursprungliga kapitalet på 1.000 p.st. Om endast en del av det årliga mervärdet, låt oss säga hälften, förbrukas, så skulle resultatet bli det samma, sedan produktionsprocessen pågått i 10 år, ty 10 × 100 = 1.000. Allmänt uttryckt: om man dividerar det satsade kapitalvärdet med det årligen förbrukade mervärdet, så får man det antal år eller det antal reproduktionsperioder, efter vilkas slut det ursprungliga kapitalet har förbrukats av kapitalisten och därmed är försvunnet.
Även om kapitalisten föreställer sig, att han förbrukar mervärdet, d.v.s. produkten av andras obetalda arbete, medan han bevarar det ursprungliga kapitalvärdet, kan dock ingenting ändra det faktum, att hans kapitalvärde efter ett visst antal år är likamed summan av de mervärden, som han under tiden utan vederlag har tillägnat sig, och att den värdesumma han förbrukat är likamed det ursprungliga kapitalvärdet. Visserligen äger han fortfarande ett kapital av oförändrad storlek, och en del av detta - byggnader, maskiner o.s.v. - fanns redan, då han startade sitt företag. Men här är det frågan om kapitalets värde, inte om dess materiella beståndsdelar. Om någon förbrukar allt vad han äger genom att dra på sig skulder, som motsvarar värdet av hela hans egendom, så blir resultatet, att hans egendom endast representerar totalsumman av hans skulder. På samma sätt blir det, när kapitalisten har förbrukat en summa, som motsvarar det kapital han ursprungligen satsade. Det värde, som då återstår, representerar summan av det mervärde, som han har tillägnat sig utan vederlag. Av det ursprungligen investerade kapitalet återstår inte en enda atom.
Helt bortsett från all ackumulation förvandlar alltså den enkla reproduktionen efter kortare eller längre tid med nödvändighet varje kapital till ackumulerat kapital eller kapitaliserat mervärde, endast därigenom att produktionsprocessen oavbrutet fortsätter. Även om det kapital, som fanns då produktionsprocessen började, var hopsamlat genom ägarens eget personliga arbete, förvandlas det dock förr eller senare till ett värde, som ägaren har tillägnat sig utan vederlag, obetalt materialiserat arbete i form av pengar eller i annan form.
I början av vår undersökning, i fjärde kapitlet, fann vi att varuproduktion och varucirkulation inte är nog för att förvandla pengar till kapital. Först och främst måste det å ena sidan finnas ägare av värde eller pengar, å andra sidan ägare av en värdeskapande kraft, arbetskraften. Ägarna av produktionsmedlen och existensmedlen och de som inte äger något annat än sin arbetskraft måste möta varandra som köpare och säljare. Att produkten och själva arbetet, de objektiva arbetsbetingelserna och den subjektiva arbetskraften, är skilda från varandra, utgör alltså utgångspunkten och det sakliga underlaget för den kapitalistiska produktionsprocessen.
Men det som från början endast var utgångspunkten för den kapitalistiska produktionen, upprätthålles ständigt redan därigenom att processen fortsätter, genom den enkla reproduktionen, som därmed också förevigar den kapitalistiska produktionen. Å ena sidan förvandlar produktionsprocessen ständigt den materiella rikedomen till kapital, till medel för kapitalets förökning och kapitalisternas konsumtion. Å andra sidan utgår arbetaren ständigt ur processen i samma tillstånd som han trädde in i den - en personlig källa till rikedom men i avsaknad av alla medel att för egen del förverkliga denna rikedom. Emedan han skildes från sitt eget arbete, innan han trädde in i produktionsprocessen, och avträdde det till kapitalisten, som införlivade det med kapitalet, frambringar arbetet ständigt produkter, som inte tillhör arbetaren.
Då produktionsprocessen samtidigt är en process, där kapitalisten förbrukar arbetskraften, förvandlas arbetarens produkter inte endast till varor, utan också till kapital, till värden som utsuger den värdeskapande kraften, till existensmedel som köper människor, och till produktionsmedel som utnyttjar producenten.[777*] Arbetaren själv producerar därför ständigt den materiella rikedomen i form av kapital, en främmande makt som behärskar och exploaterar honom, och kapitalisten producerar ständigt arbetskraften i form av en subjektiv rikedomskälla, som alltid är skild från de medel, som är nödvändiga för att den skall kunna förverkligas i produkter, en abstrakt rikedomskälla, som endast existerar i arbetarens person - kort sagt: arbetaren som lönarbetare.[778*] Denna oavbrutna reproduktion, detta förevigande av arbetaren är den nödvändiga förutsättningen för kapitalistisk produktion.
Arbetarens konsumtion är av två slag. I produktionsprocessen konsumerar han produktionsmedel genom sitt arbete och förvandlar dem till produkter av högre värde än det satsade kapitalet. Detta är hans produktiva konsumtion. Den är samtidigt kapitalistens konsumtion av den arbetskraft, som han har köpt. Å andra sidan förbrukar arbetaren de pengar, som han fått som betalning för sin arbetskraft, till inköp av de existensmedel, som han behöver för sitt uppehälle. Detta är hans individuella konsumtion. Arbetarens produktiva och individuella konsumtion är alltså två skilda saker. I ena fallet verkar han som kapitalets drivande kraft och tillhör kapitalisten. I andra fallet tillhör han sig själv och utför sina individuella livsfunktioner utanför produktionsprocessen. Resultatet är i ena fallet att kapitalisten lever, i andra fallet att arbetaren själv lever.
Under vår undersökning av arbetsdagen visade det sig, att arbetaren ofta tvingas att göra sin individuella konsumtion till ett tillfälligt led i själva produktionsprocessen. Då tillför han sig själv livsmedel för att hålla sin arbetskraft i gång, på samma sätt som man tillför ångmaskinen kol och vatten, hjullagren olja o.s.v. Hans livsmedel är då rena konsumtionsmedel för ett produktionsmedel, hans individuella konsumtion är omedelbar produktiv konsumtion. Detta uppträder dock som ett oväsentligt missbruk i den kapitalistiska produktionsprocessen.[779*]
Saken ter sig helt annorlunda, när vi betraktar, inte den enskilde kapitalisten och den enskilde arbetaren, utan arbetarklassen och kapitalistklassen, inte produktionen av en enskild vara, utan den kapitalistiska produktionsprocessen i dess helhet och i samhällelig omfattning.
Då kapitalisten omsätter en del av sitt kapital i arbetskraft, värdeökar han därmed sitt totalkapital. Men inte nog därmed. Han slår två flugor i en smäll. Han tar ut profit, inte bara av det han får av arbetaren, utan också av det han ger denne.
Det kapital, som användes för inköp av arbetskraft, omsättes i livsmedel, som förbrukas och tjänar till att reproducera arbetarens muskler, benstomme, nerver, hjärna o.s.v. och till att frambringa nya arbetare. Inom gränserna för det absolut nödvändiga är därför arbetarklassens individuella konsumtion en återförvandling till ny arbetskraft av de livsmedel, som kapitalet har betalat för arbetskraften, och denna nya arbetskraft kan återigen exploateras av kapitalet. Detta är produktion och reproduktion av kapitalistens mest oumbärliga produktionsmedel, arbetaren själv. Arbetarens individuella konsumtion är alltså ett led i kapitalets produktion och reproduktion, antingen konsumtionen sker inom eller utom fabriken, innanför eller utanför arbetsprocessen, alldeles som rengöringen av en maskin, oavsett om den sker, medan maskinen går eller då den står stilla.
Det spelar ingen roll, att arbetaren förbrukar sina livsmedel, inte för att tillfredsställa kapitalisten utan för att tillfredsställa sig själv. Lastdjurets konsumtion blir inte ett mindre nödvändigt moment i produktionsprocessen, för att kreaturet njuter av sin föda. Arbetarklassens ständiga fortbestånd och reproduktion förblir alltid en betingelse för kapitalets reproduktion. Kapitalisten kan lugnt överlåta uppfyllandet av detta till arbetarnas självbevarelse- och fortplantningsdrift. Han sörjer bara för att såvitt möjligt begränsa arbetarens individuella konsumtion till det allra nödvändigaste och står skyhögt över sina sydamerikanska kolleger, som i sin råhet tvingar arbetarna att äta kraftigare mat än de själva önskar.[780*]
Därför betraktar också kapitalisten och hans ideolog, den politiske ekonomen, endast den del av arbetarens konsumtion, som är nödvändig för att hålla arbetarklassen vid liv, såsom produktiv konsumtion - alltså vad arbetarklassen absolut måste förbruka, för att kapitalet skall kunna förbruka arbetskraften. Vad arbetaren förbrukar utöver detta för sitt eget nöjes skull, är improduktiv konsumtion.[781*] Om kapitalets ackumulation skulle medföra, att arbetslönerna stege och därmed också att arbetarnas konsumtion ökade, utan att kapitalet förbrukade mer arbetskraft, så vore detta kapitaltillskott improduktivt konsumerat.[782*] Arbetarens individuella konsumtion är i verkligheten improduktiv för honom själv, ty hans konsumtion reproducerar endast nödtorftigt honom själv. Men den är produktiv för kapitalisten och staten, ty den är samtidigt produktionen av den kraft, som producerar andras rikedom.[783*]
Från samhällelig synpunkt är alltså arbetarklassen, även utanför den omedelbara arbetsprocessen, ett tillbehör till kapitalet i lika hög grad som det döda arbetsmedlet. T.o.m. arbetarens individuella konsumtion är inom vissa gränser endast ett led i kapitalets reproduktionsprocess. Men processen ombesörjer själv, att dessa levande produktionsmedel inte löper sin väg, genom att den ständigt tar produkten ifrån dem och överför den till kapitalet. Den individuella konsumtionen ombesörjer å ena sidan arbetarnas eget uppehälle och reproduktion men garanterar å andra sidan genom livsmedlens förbrukning, att de ständigt på nytt uppträder på arbetsmarknaden. Den romerske slaven var fängslad med kedjor, medan lönarbetaren med osynliga trådar är bunden vid sin ägare. Han ser ut att vara fri, för att han ständigt byter arbetsköpare, och emedan rättsordningen upprätthåller den fiktionen, att han ingår en frivillig överenskommelse.
Förr i tiden bevakade kapitalet sin äganderätt till den frie arbetaren genom tvångslagar, när så befanns nödvändigt. Så rådde t.ex. utvandringsförbud för de engelska maskinarbetarna ända fram till 1815, och överträdelse bestraffades strängt.
Arbetarklassens reproduktion innefattar även yrkesskicklighetens överförande och hopande från generation till generation.[784*] I vilken grad kapitalisten bokför den yrkesskickliga arbetarklassen i sitt inventarium och i själva verket betraktar den som det variabla kapitalets verkliga existensform, det kommer fram - kapitalisten erkänner det öppet - då en kris hotar beröva honom den. På grund av det amerikanska inbördeskriget och åtföljande bomullskris blev som bekant flertalet av Lancashires bomullsarbetare arbetslösa. Från arbetarklassen liksom även från andra samhällslager föreslogs då, att statsunderstöd skulle beviljas eller en frivillig nationalinsamling startas för att underlätta "de överflödigas" utvandring till engelska kolonier eller till Förenta staterna. Då publicerade Times (24 mars 1863) ett brev från Edmund Potter, förutvarande president för handelskammaren i Manchester. Detta brev betecknades i underhuset med all rätt som "fabrikanternas manifest".[785*] Vi återger här några karakteristiska utdrag, där kapitalets äganderätt till arbetskraften oförblommerat uttalas:
"De arbetslösa får höra, att tillgången på bomullsarbetare är för stor ... den borde kanske reduceras med en tredjedel, för att det sedan skulle bli en normal efterfrågan på de övriga två tredjedelarna ... Den allmänna opinionen kräver utvandring ... Mästaren" (d.v.s. bomullsfabrikanten) "kan inte passivt se på, hur hans tillgång på arbetare minskas; enligt hans åsikt är det lika orättvist som olämpligt ... Om allmänna medel skall användas för att understödja utvandringen, då har han rätt att göra sin mening hörd och kanske att protestera."
Samme Potter förklarar sedan, hur nyttig bomullsindustrin har varit, hur den "otvivelaktigt har absorberat befolkningsöverskottet från Irland och de engelska jordbruksdistrikten", vilka dimensioner den har, hur den år 1860 svarade för 5/13 av hela den engelska exporten, hur den om några få år på nytt kommer att tillväxa på grund av utvidgad marknad, särskilt på Indien, och att tillräcklig "bomullstillförsel till 6 pence pr pund" kommer att framtvingas. Därpå fortsätter han:
"Förr eller senare - kanske inom ett par tre år - kommer den nödvändiga kvantiteten att produceras ... Då vill jag ställa frågan, om denna industri är värd att bevara, om det är mödan värt att hålla maskinerna" (de levande arbetsmaskinerna) "i ordning, och om det inte vore den största dårskap att låta dem försvinna? För min del tror jag det. Jag medger, att arbetarna inte är egendom (I allow that the workers are not a property), varken Lancashires eller fabrikanternas. Men de är bägges styrka. De är den yrkeskunniga, skolade kraften, som inte kan ersättas under loppet av en generation. Det andra maskineriet däremot, som de sätter i gång (the mere machinery which they work), kan till största delen och med fördel ersättas och förbättras inom 12 månader.[786*] Uppmuntra eller tillåt" (!) "arbetskraftens utvandring - vad blir det sedan av kapitalisterna? (Encourage or allow the working power to emigrate, and what of the capitalist?)".
Detta nödrop påminner om hovmarskalk Kalb. [133].
"Ta bort eliten av arbetarna, och det fasta kapitalet förlorar det mesta av sitt värde, och det rörliga kapitalet vågar inte ta risken att arbeta med otillräcklig och sekunda arbetskraft ... Man påstår, att arbetarna själva önskar emigrera. Det är mycket naturligt från deras synpunkt ... Reducera, sammanpressa bomullsbranschen genom att ta bort dess arbetskraft (by taking away its working power), minska den totala lönesumman med 1/5 eller 5 miljoner, vad skall det då bli av den närmast högre klassen, av småhandlarna? Hur skall det gå med jordräntorna, med bostadshyrorna? ... med småarrendatorerna, husägarna, jordägarna? Och säg nu, om man kan tänka ut en för alla klasser i detta land effektivare självmordsplan än att försvaga nationen genom att exportera dess bästa fabriksarbetare och nedvärdera en del av dess mest produktiva kapital och rikedom? Jag föreslår ett lån på 5 ā 6 miljoner pund sterling, fördelat på 2-3 år, förvaltat av en specialkommission i samverkan med fattigvårdsmyndigheterna i bomullsdistrikten och med speciella lagbestämmelser. Allmosetagarna bör åläggas ett visst mått av tvångsarbete, för att deras moraliska kraft skall upprätthållas ... Kan det tänkas något värre för jordägare eller företagare (can anything be worse for landowners or masters) än att låta de bästa arbetarna försvinna och demoralisera återstoden genom en stor, omfattande emigration, som tömmer en hel provins på värde och kapital?"[786a*]
Potter, bomullsfabrikanternas utvalde förespråkare, skiljer på två slags "maskineri", som bäggedera tillhör kapitalisten. Det ena står i hans lokal, och det andra håller nattetid och om söndagarna till på annat håll, i sina bostäder. Det ena är dött, det andra levande. Inte nog med att det döda maskineriet försämras och förlorar i värde varje dag, utan en stor del därav föråldras dessutom genom de ständiga tekniska framstegen och detta i så hög grad, att det med fördel och på några få månader kan ersättas med nytt maskineri. Det levande maskineriet förbättras tvärtom, ju längre det varar, ju mera det samlar in av generationers skicklighet. "Times" svarade fabriksmagnaten bl.a. följande:
"Mr E. Potter är så överväldigad av bomullsfabrikanternas utomordentliga betydelse, att han för att uppehålla denna klass och föreviga dess yrke vill inspärra en halv miljon arbetare mot deras vilja i ett stort moraliskt fattighus. Är denna industri värd att bevara? frågar mr Potter. Säkerligen, svarar vi, med alla anständiga medel. Är det mödan värt, frågar han vidare, att hålla maskineriet i ordning? Här hajar vi till. Med maskineri menar mr Potter det mänskliga maskineriet, och han bedyrar, att han inte har för avsikt att behandla det som absolut egendom. Vi måste tillstå, att vi inte anser det 'mödan värt' eller ens möjligt att hålla det mänskliga maskineriet i ordning, d.v.s. inspärra och inolja det, tills man behöver det igen. Mänskligt maskineri har den egenskapen, att det lätt rostar, om det inte är i verksamhet, och det hjälper inte, hur mycket man oljar och putsar det. Dessutom är det mänskliga maskineriet, såsom vi nyligen sett med egna ögon, i stånd att på egen hand släppa på ångan och explodera eller löpa amok i våra storstäder. Det må vara riktigt, som mr Potter säger, att det tar längre tid att reproducera arbetare, men med tillgång på mekaniker och pengar kan vi alltid finna dugliga och arbetsamma män, med vilkas hjälp vi kan åstadkomma fler fabriksarbetare, än vi någonsin kan förbruka ... Mr Potter pratar om att bomullsindustrin skall blomstra upp igen om ett par tre år, och kräver att vi inte skall uppmuntra eller tillåta emigration! Han medger, att det är naturligt om arbetarna önskar utvandra, men han anser att nationen måste inspärra denna halva miljon arbetare och deras 700.000 anhöriga i bomullsdistriktet mot deras vilja och, vilket blir den oundvikliga konsekvensen, slå ner deras missnöje med våld och hålla dem vid liv genom allmosor - allt detta för att fabrikanterna en vacker dag möjligen kan behöva dem igen ... Den tid är nu kommen, då den allmänna opinionen här i landet måste göra något för att rädda 'denna arbetskraft' undan dem, som vill behandla arbetarna, såsom de behandlar kol, järn och bomull (to save this 'working power' from those who would deal with it as they deal with iron, coal and cotton)."[787*]
Artikeln i "Times" var bara en jeu d'esprit[CLXVIII*]. Den "allmänna opinionen" delade i själva verket mr Potters mening, att fabriksarbetarna utgör ett rörligt tillbehör till fabrikerna. Deras utvandring förhindrades.[788*] Man spärrade in dem i bomullsdistriktens "moraliska fattighus", och de utgör liksom förut "styrkan (the strength) för Lancashires bomullsfabrikanter".
Den kapitalistiska produktionsprocessen upprätthåller alltså automatiskt genom sitt eget förlopp skilsmässan mellan arbetskraften och arbetsbetingelserna. Den reproducerar och permanentar därmed betingelserna för exploateringen av arbetaren. Den tvingar ständigt arbetaren att sälja sin arbetskraft för att leva och sätter ständigt kapitalisten i stånd att köpa den för att berika sig.[789*] Det är inte längre en tillfällighet, att kapitalisten och arbetaren möter varandra på varumarknaden som köpare och säljare. Själva processen kastar ständigt arbetaren tillbaka ut på arbetsmarknaden som försäljare av arbetskraft och förvandlar hans produkt till ett köpmedel, varmed samma arbetskraft betalas. I verkligheten tillhör arbetaren kapitalet, innan han säljer sig åt kapitalisten. Hans ekonomiska livegenskap[790*] både förmedlas och döljes genom den periodiska upprepningen av hans försäljning, genom att arbetsköparna ständigt växlar och arbetskraftens marknadspris varierar.[791*]
Den kapitalistiska produktionsprocessen, betraktad i sitt sammanhang eller som reproduktionsprocess, producerar alltså inte endast vara, inte endast mervärde, utan den producerar och reproducerar själva kapitalförhållandet mellan å ena sidan kapitalisten, å andra sidan lönarbetaren.[792*]
Vi har tidigare undersökt, hur mervärdet uppstår ur kapitalet. Vi skall nu visa, hur kapitalet uppstår ur mervärdet. Om mervärdet inte förbrukas av sin ägare för hans personliga behov utan användes som kapital, så bildas ett nytt kapital, som tillföres det gamla, ackumuleras.[CLXX*] Mervärdets användning som kapital eller återförvandling till kapital kallas kapitalets ackumulation.[793*]
Låt oss först betrakta detta förlopp från den enskilde kapitalistens synpunkt. En spinnerifabrikör har t.ex. satsat ett kapital på 10.000 p.st., varav 4/5 i bomull, maskiner etc. och 1/5 i arbetslöner. Han producerar årligen t.ex. 240.000 pund garn till ett värde av 12.000 p.st. Om mervärdekvoten är 100 %, så finns mervärdet i merprodukten som en nettoprodukt av 40.000 pund garn = 1/6 av bruttoprodukten, totalprodukten. Denna merprodukt har ett värde av 2.000 p.st., som realiseras vid garnets försäljning. Om dessa 2.000 p.st. åter satsas som kapital, så växer det ursprungliga kapitalet från 10.000 till 12.000 p.st. - det har ackumulerats.[CLXX*]
Ett värde på 2.000 p.st. är ett värde på 2.000 p.st., och varken syn- eller luktsinnet kan upplysa oss om att det är mervärde. Ett visst värdes karaktär av mervärde visar, hur det kom i ägarens händer, men har ingen betydelse för värdets eller pengarnas natur.
För att förvandla dessa nytillkomna 2.000 p.st. till kapital måste garnfabrikanten under i övrigt oförändrade förhållanden använda 4/5 till inköp av bomull o.s.v. och 1/5 till inköp av nya spinneriarbetare, vilka själva på marknaden kan skaffa sig de existensmedel, vars värde fabrikanten förskotterat dem. Sedan fungerar det nya kapitalet, 2.000 p.st., i spinneriet och inbringar i sin tur ett mervärde på 400 p.st.
Kapitalvärdet tillsköts ursprungligen i form av pengar. Mervärdet däremot uppträder till en början som värdet av en viss del av bruttoprodukten. Om denna säljes och förvandlas till pengar, återfår kapitalvärdet sin ursprungliga form, men mervärdets ursprungliga existensform förvandlas. Från detta ögonblick är dock både kapitalvärde och mervärde penningsummor, och deras återförvandling till kapital sker på alldeles samma sätt. Kapitalisten placerar bägge i varuinköp, som han behöver för att på nytt sätta i gång produktionen, nu i större skala än förut. Men för att han skall kunna köpa dessa varor, måste de finnas i marknaden.
Betingelsen för att hans egna garner skall ingå i cirkulationen är, att han i likhet med alla andra kapitalister för ut sin årsprodukt i marknaden. Men innan de kommer ut i marknaden, måste de existera i den årliga produktionsfonden. De utgör en bestämd del av den totalsumma av alla slags föremål, vartill summan av de enskilda kapitalen eller det samhälleliga totalkapitalet förvandlades under årets lopp, och varav varje enskild kapitalist endast äger en del. Omsättningen på varumarknaden medför endast, att årsproduktionens enskilda beståndsdelar byter ägare, att de går från hand till hand, men omsättningen kan varken öka den samlade årsproduktionen eller förändra arten av de producerade varorna. På vad sätt de produkter, som har frambragts under årets lopp, skall förbrukas, beror på produktionens egen sammansättning och inte alls av varuomsättningen.
Först måste produktionen leverera alla de föremål (bruksvärden), som skall ersätta den del av det materiella kapitalet, som har förbrukats under årets lopp. Efter detta avdrag återstår netto- eller merprodukten, vari mervärdet ligger dolt. Och varav består denna merprodukt? Kanske bl.a. av ting, som är bestämda att tillfredsställa kapitalistklassens behov och begärelser, ting, som alltså ingår i dess konsumtionsfond? Men om detta vore allt, så skulle mervärdet bli fullständigt bortslösat och endast enkel reproduktion bleve följden.
För att det skall kunna bli en ackumulation, måste man förvandla en del av merprodukten till kapital. Men utan att göra underverk kan man inte förvandla andra ting till kapital än sådana, som är användbara i arbetsprocessen, d.v.s. produktionsmedel, och vidare sådana, som arbetaren kan uppehålla sig med, d.v.s. existensmedel. Alltså måste en del av det årliga merarbetet ha använts för framställning av ytterligare produktions- och existensmedel utöver den mängd som erfordras för att ersätta det tillskjutna kapitalet. Med andra ord: mervärdet kan endast förvandlas till kapital i den utsträckning merprodukten på förhand innehåller ett kapitals materiella beståndsdelar.[793a*]
Kapitalistklassen måste emellertid också ha ett tillskott av arbete, för att dessa materiella produkter skall kunna fungera som verkligt kapital. Om inte de redan sysselsatta arbetarna skall exploateras i högre grad än förut, genom ökad arbetsintensitet eller längre arbetsdag, så måste mer arbetskraft anskaffas. För den saken har den kapitalistiska produktionens mekanism också sörjt, i det den reproducerar arbetarklassen såsom en av arbetslön beroende klass, vars vanliga lön räcker till att säkra inte bara dess uppehälle utan också dess fortplantning. Kapitalet behöver nu endast införliva det tillskott av produktionsmedel, som årsprodukten innehåller, med det tillskott av arbetskraft i olika åldersstadier, som arbetarklassen årligen levererar, och mervärdets förvandling till kapital är tryggad. Konkret betraktad upplöses ackumulationen i kapitalets reproduktion efter en progressivt växande skala. Den enkla reproduktionens kretslopp vidgas och förvandlas till en spiral, för att använda Sismondis uttryck.[793b*]
Låt oss nu återvända till vårt exempel. Det är den gamla historien: Abraham födde Isak, Isak födde Jakob o.s.v. [136] Det ursprungliga kapitalet 10.000 p.st. alstrar ett mervärde på 2.000 p.st., som kapitaliseras. Det nya kapitalet på 2.000 p.st., som vi kan kalla tillskottskapital I, alstrar ett mervärde på 400 p.st., om uppdelningen i konstant och variabelt kapital samt mervärdekvoten förblir de samma som för det ursprungliga kapitalet. Sedan detta mervärde återigen kapitaliserats, d.v.s. förvandlats till ett tillskottskapital II, alstrar det ett nytt mervärde på 80 p.st. o.s.v.
Vi bortser här från den del av mervärdet, som kapitalisten förbrukar. Det intresserar oss inte heller i detta sammanhang, huruvida tilläggskapitalet blir sammanslaget med det ursprungliga kapitalet eller skilt därifrån som ett självständigt kapital. Det är också likgiltigt, om samme kapitalist, som ackumulerat kapitalet, också utnyttjar det eller överlåter detta åt någon annan. Men vi får inte glömma, att vid sidan av det nybildade kapitalet fortsätter det ursprungliga kapitalet att reproduceras och frambringa mervärde, och att samma sak gäller för varje nytt kapital, som ackumuleras, i förhållande till det tilläggskapital, som det självt alstrar.
Det ursprungliga kapitalet bildades genom att 10.000 p.st. satsades. Varifrån hade ägaren fått den summan? Genom sitt eget och sina fäders idoga arbete! svarar oss i korus den politiska ekonomins talesmän,[793c*] och deras påstående verkar vara det enda, som stämmer med varuproduktionens lagar.
Helt annorlunda förhåller det sig med tillskottskapitalet på 2.000 p.st. Dess ursprung känner vi fullständigt. Det är kapitaliserat mervärde. Det innehåller ända från början inte ett uns värde, som inte härstammar från andras obetalda arbete. De produktionsmedel, som använder den nya arbetskraften, och de existensmedel, som uppehåller den, är inget annat än delar av den merprodukt, den tribut, som kapitalistklassen årligen tar ut av arbetarklassen. När kapitalistklassen använder en del av denna tribut till att köpa arbetskraft och betala den till fulla värdet, så att lika värden bytes med varandra, är det i alla fall erövrarens gamla handlingssätt, när han köper varor av de besegrade för de pengar, som han har rövat från dem.
Medan det nya kapitalet sätter sina egna producenter i verksamhet, måste de gamla arbetarna fortsätta att öka det gamla kapitalvärdet och dessutom köpa tillbaka resultatet av sitt tidigare arbete med mer tilläggsarbete, än det har kostat. Om man betraktar förloppet som en affär mellan hela kapitalistklassen och hela arbetarklassen, så ändrar det ingenting i saken, om det är andras obetalda arbete, som användes till att sätta de nya arbetarna i verksamhet. Kapitalisten kan också använda det nya kapitalet för att köpa en maskin, som kastar ut tillskottskapitalets producent på gatan och ersätter honom med ett par minderåriga. I varje fall har arbetarklassen genom sitt merarbete det ena året frambragt det kapital, som nästa år skall sysselsätta ny arbetskraft.[794*] Det är detta man kallar att skapa kapital av kapital.
Förutsättningen för ackumulationen av det första tillskottskapitalet på 2.000 p.st. var, att kapitalisten kunde satsa ett kapital på 10.000 p.st., som tillhörde honom på grund av hans "ursprungliga arbete". Förutsättningen för det andra tillskottskapitalet på 400 p.st. är däremot inget annat än den föregående ackumulationen av de första 2.000 p.st., som är kapitaliserat mervärde. Äganderätten till tidigare utfört, obetalt arbete verkar vara den enda betingelsen för rätten att tillägna sig levande, obetalt arbete i ständigt stigande skala. Ju mer kapitalisten har ackumulerat, desto mer kan han ackumulera.
Det mervärde, varav det första nya kapitalet består, skapades genom att en del av det ursprungliga kapitalet användes till inköp av arbetskraft. Detta köp skedde i enlighet med varubytets lagar och förutsatte, juridiskt sett, ingenting annat än att arbetarna hade fri bestämmanderätt över sig själva, medan penningägarna och varuägarna fritt förfogade över de värden, som tillhörde dem. De efterföljande tillskottskapitalen frambragtes alla av det närmast föregående nya kapitalet, alltså som resultat av de förhållanden, som ursprungligen förelåg. Försåvitt varje enskilt köp av arbetskraft ständigt sker i enlighet med varubytets lagar, i det att kapitalisten ständigt köper den och arbetaren ständigt säljer den - och vi utgår ifrån att den köpes och säljes till sitt verkliga värde - händer en anmärkningsvärd sak. Den lag för äganderätt och förvärv av egendom, som grundas på produktion och omsättning av varor, slår tydligen genom sin egen inre logik oundvikligen om till sin motsats. Det byte av lika värden, som tycktes karakterisera den ursprungliga handeln, har vänts i sin motsats, så att själva byteshandeln har blivit en illusion. För det första är det kapital, som användes för att köpa arbetskraft, endast en del av den arbetsprodukt som kapitalisten har tillägnat sig utan vederlag, och för det andra måste producenten, arbetaren, inte bara ersätta denna arbetsprodukt utan dessutom leverera ett tillägg av merarbete. Bytesförhållandet mellan kapitalist och arbetare blir alltså endast en form, som rör omsättningen men inte har något med innehållet att göra - endast mystifierar det. Formen är arbetskraftens ständiga köp och försäljning. Innehållet är, att kapitalisten ständigt använder en del av de arbetsprodukter, som han oupphörligt tillägnar sig utan vederlag, till att skaffa sig herravälde över en ständigt ökande mängd levande arbete. Ursprungligen tycktes grundvalen för äganderätten vara ägarens eget arbete. Man måste åtminstone anta, att detta var förhållandet, då alla varuägare var likaberättigade och var och en endast kunde tillägna sig andras varor genom att sälja sin egen vara, medan denna endast kunde frambringas genom arbete. Äganderätten visar sig nu från kapitalistens synpunkt vara en rätt att tillägna sig resultatet av andras obetalda arbete och från arbetarens synpunkt en spärr, som hindrar honom från att komma i besittning av sin egen arbetsprodukt. Skilsmässan mellan egendom och arbete blir den nödvändiga konsekvensen av en lag, som skenbart utgick från att de var identiska.[795*]
Den kapitalistiska metoden att berika sig synes alltså trampa varuproduktionens ursprungliga lagar under fötterna, men ändå uppkommer den ingalunda genom kränkning av dessa lagar utan tvärtom genom deras tillämpning. En kort återblick på hela den utveckling, som leder till den kapitalistiska ackumulationen, skall bidra till att klargöra detta.
Vi såg, att den ursprungliga förvandlingen av ett värde till kapital sker i full överensstämmelse med varubytets lagar. Den ena parten säljer sin arbetskraft, den andra köper den. Säljaren tar emot sin varas värde och överlämnar sedan denna varas bruksvärde - arbetet - till köparen. Denne använder därpå det arbete, som han nu äger, till att förvandla de produktionsmedel, som han redan på förhand ägde, till en ny produkt, som också juridiskt tillhör honom.
Värdet av denna produkt innehåller för det första värdet av de förbrukade produktionsmedlen. Det nyttiga arbetet kan inte förbruka produktionsmedlen utan att samtidigt överföra deras värde till den nya produkten, och om arbetskraften skall vara säljbar, måste den vara i stånd att leverera nyttigt arbete i den industrigren, där den skall användas.
Den nya produktens värde innehåller dessutom en ersättning för arbetskraftens värde och ett mervärde. Den arbetskraft, som såldes för en bestämd tidsperiod, en dag, en vecka o.s.v., har nämligen mindre värde än den själv frambringar under samma tidsperiod. Men arbetaren har fått betalt för sin varas bytesvärde och har sålt dess bruksvärde - som fallet är vid varje köp och försäljning.
Att denna säregna vara, arbetskraften, har det egenartade bruksvärdet att leverera arbete, alltså att skapa värde, det kan inte påverka varuproduktionens allmänna lagar. När man i produktvärdet inte bara återfinner det värde, som är utbetalt i arbetslöner, utan dessutom ett mervärde, så innebär detta inte något övergrepp mot säljaren utan beror endast på att köparen har förbrukat den inköpta varan.
Varubytets lag förutsätter likhet endast mellan varornas bytesvärden. Den förutsätter t.o.m. på förhand, att varorna har olika bruksvärde, och lagen har överhuvud ingenting att göra med varornas förbrukning, som börjar först sedan handeln är avslutad.
Penningens ursprungliga förvandling till kapital sker alltså helt i enlighet med varuproduktionens ekonomiska lagar och med den därav härledda äganderätten. Men trots detta blir resultaten:
1. att produkten tillhör kapitalisten, inte arbetaren;
2. att värdet av denna produkt inte bara innehåller värdet av det satsade kapitalet utan också ett mervärde, som har kostat arbetaren arbete, men som inte har kostat kapitalisten någonting och ändå blir kapitalistens rättmätiga egendom;
3. att arbetaren har vidmakthållit sin arbetskraft och kan sälja den på nytt, om han finner en köpare.
Den enkla reproduktionen är endast en periodisk upprepning av den första transaktionen. Varje gång den upprepas, blir pengar ständigt på nytt förvandlade till kapital. Det sker alltså inget brott mot lagen; den får tvärtom tillfälle att varaktigt göra sig gällande.
"När flera bytesoperationer följer efter varandra, blir den sista inget annat än en representant för den första."[796*]
Som vi har sett, är redan den enkla reproduktionen tillräcklig för att ge den första transaktionen - penningens förvandling till kapital - en helt annan karaktär, än om vi uppfattat den som en isolerad företeelse.
"Bland dem, som delar nationalinkomsten, får den ena parten (arbetarna) varje år ny rätt därtill genom nytt arbete, medan den andra parten (kapitalisterna) redan på förhand har tillägnat sig en permanent rätt därtill genom ursprungligt arbete."[796a*]
För övrigt är det ju inte endast på arbetslivets område, som förstfödslorätten gör underverk.
Det gör inte heller något till saken, om den enkla reproduktionen ersättes av reproduktion i utvidgad skala, av ackumulation. I första fallet slösar kapitalisten bort hela mervärdet, medan han i det senare fallet manifesterar sitt medborgaransvar genom att endast förbruka en del och göra kapital av resten.
Mervärdet är kapitalistens egendom, det har aldrig tillhört någon annan. Då han satsar det i produktionen, förskotterar han ur sina egna fonder, precis på samma sätt som då han första gången uppträdde på varumarknaden. Att värdet denna gång härstammar från hans arbetares obetalda arbete, har absolut inget med saken att göra. Om arbetaren B sysselsättes med hjälp av det mervärde, som arbetaren A har frambragt, så har för det första A levererat detta mervärde, utan att man lurat honom på ett enda öre i det riktiga priset på hans vara, och för det andra så angår denna affär alls inte B. Allt vad B begär och har rätt att begära, är att kapitalisten betalar honom värdet av hans arbetskraft.
"Bägge parter vann på affären: arbetaren, emedan man förskotterat honom hans arbetes frukter" (läs: andra arbetares obetalda arbete), "innan det fullbordats" (läs: innan hans eget burit frukt); "mästaren, emedan denne arbetares arbete var värt mera än hans lön" (läs: producerade mera värde än lönens).[796b*]
Visserligen ter sig saken helt annorlunda, om vi studerar den kapitalistiska produktionen under dess oavbrutna förnyelse och fäster uppmärksamheten inte på den enskilde kapitalisten och den enskilde arbetaren utan på kapitalistklassen och arbetarklassen i dess helhet. Men då måste vi också anlägga en måttstock, som är helt främmande för varuproduktionen.
I varuproduktionen står endast oavhängiga köpare och säljare mot varandra. Deras ömsesidiga förbindelse är avslutad, så snart det ingångna avtalet är uppfyllt. Om handeln återupptas, sker det genom ett nytt avtal, som inte har något att göra med det föregående, och det är en ren tillfällighet, om samma köpare och säljare träffas på nytt.
Om varuproduktionen eller någon företeelse, som har med den att göra, skall bedömas efter sina egna ekonomiska lagar, så måste vi betrakta varje bytestransaktion för sig, utan något som helst sammanhang med den närmast föregående eller den närmast efterföljande. Och då köp och försäljningar endast avslutas mellan enskilda individer, måste man undvika att däri söka relationer mellan hela samhällsklasser.
Hur lång rad av periodiska reproduktioner och ackumulationer det för tillfället fungerande kapitalet än må ha genomgått, så bevarar det alltjämt sin ursprungliga renhet. Så länge man i varje enskild bytestransaktion tillämpar byteslagarna, kan sättet för besittningstagandet helt förändras, utan att den äganderätt, som beror på varuproduktionen, på något sätt beröres av det. Samma äganderätt, som var gällande på den tiden, då produkten ännu tillhörde producenterna och dessa endast kunde berika sig genom sitt eget arbete och endast kunde byta lika värden, gäller ännu i den kapitalistiska epoken, då den samhälleliga rikedomen i ständigt stigande grad tillfaller dem, som är i den ställningen, att de ständigt på nytt kan tillägna sig andras obetalda arbete.
Detta resultat blir oundvikligt, så snart arbetaren själv fritt säljer arbetskraften som en vara. Men det är också först från denna tidpunkt, som varuproduktionen blir allmän och typisk produktionsform, och från samma tidpunkt tar produktionen sikte på försäljning, medan all rikedom som produceras ingår i cirkulationen. Först då lönarbetet har blivit grundvalen för varuproduktionen, får den herravälde över hela samhället; men först då kan den också utveckla hela sin dolda kraft. Att säga, att lönarbetet förfalskar varuproduktionen, är detsamma som att säga, att om varuproduktionen skall förbli oförfalskad, så får den inte utvecklas. I samma utsträckning som den i enlighet med sina inre lagar utvecklas till kapitalistisk produktion, i samma utsträckning slår varuproduktionens egendomslagar om till lagar för kapitalistisk äganderätt. Man måste därför beundra Proudhons[CLXXII*] fiffighet, när han vill avskaffa den kapitalistiska äganderätten genom att mot den sätta upp - varuproduktionens eviga äganderättslagar.
Vi har sett, att t.o.m. vid enkel reproduktion allt satsat kapital, på vilket sätt det än må vara förvärvat från början, förvandlas till ackumulerat kapital eller kapitaliserat mervärde. Men i produktionens oavbrutna ström blir allt ursprungligt kapital av försvinnande liten storlek i jämförelse med det ackumulerade kapitalet eller det mervärde eller den merprodukt, som förvandlats till kapital, detta oavsett huruvida kapitalet verkar under ledning av den kapitalist, som har ackumulerat det, eller under någon annans ledning. Den politiska ekonomin framställer därför gärna allt kapital som "ackumulerad rikedom" (förvandlat mervärde eller intäkt), "som på nytt användes till produktion av mervärde",[797*] eller kapitalisten som "ägare till merprodukt".[798*] Samma åsikt framträder, fast i annan form, i uttrycket, att allt existerande kapital är ackumulerad eller kapitaliserad ränta, ty räntan är endast en liten del av mervärdet.[799*]
Innan vi övergår till en närmare behandling av ackumulationen eller mervärdets återförvandling till kapital, måste vi undanröja en tvetydighet, som den klassiska ekonomin bär ansvaret för.
De varor, som kapitalisten med en del av mervärdet köper för sin egen konsumtion, fungerar inte som produktions- eller värdeökningsmedel. Inte heller är det arbete, som han köper för att tillfredsställa sina naturliga och sociala behov, produktivt arbete. När han köper sådana varor och sådant arbete, förbrukar han mervärdet som inkomst i stället för att förvandla det till kapital. Som Hegel så riktigt påpekar, gick den gammaladliga åskådningen ut på att "förbruka vad som finns" [137], att skryta med lyx, speciellt med en stor skara sysslolösa tjänare. Gentemot denna livsstil var det synnerligen viktigt för den borgerliga ekonomin att predika kapitalackumulationen som den främsta medborgarplikten och att outtröttligt upprepa: man kan inte ackumulera, om man förbrukar hela sin inkomst i stället för att använda en god del därav till inköp av fler produktiva arbetare, som inbringar mer än de kostar. Å andra sidan måste den borgerliga ekonomin polemisera mot den allmänna vanföreställningen, som förväxlar kapitalistisk produktion med skattbildning[800*] och som därför tror, att ackumulerad rikedom är rikedom, som bevarats i sin ursprungliga form, alltså rikedom som undandras omsättningen och räddas undan förbrukningen. Men att låsa in pengarna vore raka motsatsen till att låta dem självföröka sig som kapital, och varuackumulation i skattbildningssyfte vore rena dårskapen.[800a*] När varor hopsamlas i stora mängder, beror det på en stockning i omsättningen eller på överproduktion.[801*]
Den populära föreställningen blandar ofta ihop kapitalackumulationen, som är en produktionsprocess, med två andra ekonomiska fenomen: dels de hopade nyttigheter, som tillhör de rikas konsumtionsfond och endast långsamt förbrukas, dels uppläggandet av förråd eller resurser, ett fenomen som förekommer i alla produktionssätt och som vi i korthet skall dröja vid, då cirkulationsprocessen analyseras.[CLXXIII*]
Såtillvida har alltså den klassiska ekonomin rätt, när den betonar, att ackumulationens karakteristiska kännetecken är, att merprodukten skall förbrukas av produktiva arbetare i stället för att förbrukas improduktivt. Men på denna punkt börjar också villfarelserna. Adam Smith har gjort det till en modesak att framställa ackumulationen uteslutande som produktiva arbetares förbrukning av merprodukten, mervärdets kapitalisering som dess förvandling till arbetskraft rätt och slätt. Låt oss t.ex. höra, vad Ricardo säger:
"Man måste förstå, att ett lands alla produkter konsumeras. Men det gör den största tänkbara skillnad, om de konsumeras av sådana, som reproducerar ett annat värde, eller av sådana som inte reproducerar någonting. När vi säger, att intäkterna sparas och lägges till kapitalet, så menar vi, att den del som säges gå till kapitalet förbrukas av produktiva och inte av improduktiva arbetare. Ingen villfarelse kan vara större än den att inbilla sig, att kapitalet förökas genom att inte förbrukas."[802*]
Ingen villfarelse kan vara större än den efter Adam Smith av Ricardo och alla efterföljare tanklöst upprepade, att "den del av intäkten, som säges gå till kapitalet, förbrukas av produktiva arbetare". Enligt denna uppfattning skulle allt mervärde, som förvandlas till kapital, bli variabelt kapital. Det delas i stället, liksom det ursprungligen satsade värdet, i konstant och variabelt kapital, i produktionsmedel och arbetskraft. Det är i form av arbetskraft det variabla kapitalet existerar inom produktionsprocessen. Under processens förlopp förbrukas arbetskraften av kapitalisten. Under sin verksamhet - arbetet - förbrukar den produktionsmedel. Samtidigt förvandlas de pengar, som kapitalisten har använt för inköp av arbetskraft, till livsmedel, som förtäres, inte av "det produktiva arbetet" utan av "den produktive arbetaren". Genom en alltigenom felaktig analys kommer Adam Smith till det absurda resultatet, att fastän allt individuellt kapital är uppdelat i konstant och variabelt kapital, så skulle det samhälleliga kapitalet upplösas i endast variabelt kapital eller förbrukas endast i form av utbetalda arbetslöner. En textilfabrikör förvandlar t.ex. 2.000 p.st. till kapital. En del av pengarna investerar han i inköp av vävare, resten i ullgarn, maskiner o.s.v. Men de kapitalister, som han har köpt ullgarn och maskiner av, betalar ut en del av pengarna för arbete o.s.v., tills hela summan 2.000 p.st. förbrukats i utbetalda arbetslöner, medan alla de produkter som de 2.000 p.st. representerar förbrukas av produktiva arbetare. Tyngdpunkten i detta resonemang ligger, som man ser, i orden "och så vidare", som skickar oss från Pontius till Pilatus (utan att låta oss skåda den kapitalist, i vars händer det konstanta kapitalet, d.v.s. värdet av produktionsmedlen, slutligen hamnar.)[CLXXIV*] I själva verket avbryter Adam Smith undersökningen, just när svårigheterna börjar.[803*] Så länge man håller sig till årsproduktionens summa, är den årliga reproduktionsprocessen lätt att förstå. Men alla årsproduktionens beståndsdelar måste ut i marknaden, och där börjar svårigheterna. De enskilda kapitalens och de personliga inkomsternas rörelser blandas med varandra och försvinner i ett allmänt kretslopp - den samhälleliga rikedomens cirkulation - som verkar förvirrande och ger undersökningen mycket invecklade uppgifter att lösa. I andra bokens tredje avdelning skall jag ge en analys av det verkliga förhållandet. - Det är fysiokraternas stora förtjänst, att de i sin "Tableau économique" [138] för första gången har gjort ett försök att ge en bild av årsproduktionen, sådan den uppträder i cirkulationen.[804*]
För övrigt är det självklart, att den politiska ekonomin inte har underlåtit att i kapitalistklassens intresse utnyttja Adam Smiths sats: att hela den delen av nettoprodukten, som förvandlas till kapital, förtäres av arbetarklassen.
I förra kapitlet betraktade vi mervärdet resp. merprodukten endast som kapitalistens individuella konsumtionsfond, i detta kapitel hittills endast som en ackumulationsfond. Det är emellertid varken det ena eller det andra utan bägge delarna samtidigt. En del av mervärdet förtäres av kapitalisten såsom reveny,[805*] en annan del användes som kapital eller ackumuleras.
Om mervärdets mängd är given, beror ackumulationens storlek uppenbarligen på hur mervärdet uppdelas i konsumtionsfond och ackumulationsfond, i reveny och kapital. Ju större den ena delen är, desto mindre blir den andra. Om alla andra förhållanden förblir oförändrade, beror ackumulationens storlek på det förhållande, vari denna fördelning sker. Men det är mervärdets ägare, kapitalisten, som gör denna fördelning. Den är alltså hans viljeakt. Den del av den inhöstade tributen, som han ackumulerar, säger man att han sparar, eftersom han inte förtär den, d.v.s. emedan han utövar sin funktion som kapitalist, nämligen funktionen att berika sig.
Endast såsom personifierat kapital har kapitalisten ett historiskt värde och den historiska existensrätt, som enligt den spirituelle Lichnowski "inget datum inte har". [139] Endast i den mån han fyller denna funktion, är han själv en tillfällig nödvändighet, framvuxen ur det kapitalistiska produktionssättets tillfälliga nödvändighet. Men då är inte heller bruksvärdet och den personliga förbrukningen, utan bytesvärdet och värdeökningen hans avgörande motiv. Som fanatisk anhängare av värdeökning tvingar han hänsynslöst mänskligheten att producera för produktionens egen skull och därmed också till att utvidga samhällets produktivkrafter och till att skapa de materiella produktionsbetingelser, som allena kan bilda det verkliga underlaget för en högre samhällsform, vars grundprincip är varje enskild människas fullständiga och fria utveckling. Endast som personifikation av kapitalet är kapitalisten respektabel. I denna egenskap har han samma absoluta ha-begär som skattsamlaren. Men det, som hos den senare framstår som en individuell mani, är hos kapitalisten en verkan av samhällsmekanismen, i vilken han bara är ett kugghjul. Den kapitalistiska produktionens utveckling nödvändiggör, att det kapital, som användes i det enskilda företaget, ständigt växer, och konkurrensen påtvingar varje individuell kapitalist den kapitalistiska produktionens inre lagar, som om de vore yttre tvångslager. Den tvingar honom till att ständigt öka sitt kapital för att bevara det, men han kan endast öka det genom fortsatt ackumulation.
För såvitt han i hela sin verksamhet endast är en funktion av det kapital, som i honom har fått vilja och medvetande, betraktar han sin privata förbrukning som en stöld från sitt kapitals ackumulation, alldeles som i den italienska bokföringen privatutgifter figurerar på kapitalistens debetsida såsom en skuld till kapitalet. Ackumulation betyder erövring av den samhälleliga rikedomens värld. Samtidigt som den ökar mängden av det exploaterade människomaterialet, utvidgar den också kapitalistens direkta och indirekta herravälde.[806*]
Men arvsynden verkar överallt. Med utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet, av ackumulationen och av rikedomen, upphör kapitalisten till slut att vara endast förkroppsligat kapital. Han känner en "mänsklig sympati" [140] för sin egen Adam och blir så civiliserad, att han förlöjligar svärmeriet för askes som en gammaldags skattsamlarfördom. Medan den klassiske kapitalisten brännmärker den individuella konsumtionen såsom en synd mot hans funktion och som "avhållsamhet" från ackumulation, är den moderniserade kapitalisten i stånd att uppfatta ackumulationen som "försakelse" av sina njutningar.
"Ack, tvenne
själar bo i detta bröst
och vilja skilda banor vandra!" [141][CLXXV*]
I det kapitalistiska produktionssättets historiska begynnelse - och varje kapitalistisk uppkomling genomgår individuellt detta historiska stadium - härskar girighet och ha-begär som absoluta lidelser. Men den kapitalistiska produktionens framsteg skapar inte bara en ny värld av njutningar. Den öppnar också med kreditväsen och spekulation tusen källor till plötslig rikedom. På ett visst utvecklingsstadium blir ett konventionellt slöseri, som samtidigt är en exponering av rikedom och därför ett kreditmedel, dock en affärsmässig nödvändighet för den "olycklige" kapitalisten. Lyxen ingår i kapitalets representationskostnader. Dessutom berikar sig kapitalisten inte som skattsamlaren i förhållande till sitt eget personliga arbete och sin sparsamhet, utan i stället i samma grad som han utsuger främmande arbetskraft och tvingar arbetaren att försaka alla livets njutningar. Ehuru kapitalistens slöseri alltså aldrig har samma öppna karaktär som den elegante feodalherrens, i det att smutsig girighet och ängslig beräkning alltid lurar i bakgrunden, ökar dock hans slöseri i takt med hans ackumulation, utan att de behöver begränsa varandra. Därmed utvecklas i kapitalistens bröst en Faust-konflikt mellan ackumulationsdrift och njutningsdrift.
"Industrin i Manchester", säger dr Aikin i en skrift, som utkom 1795, "kan uppdelas i fyra perioder. Under den första var fabrikanterna tvungna att arbeta hårt för sitt uppehälle."
De berikade sig speciellt genom att bestjäla de föräldrar, som satte sina barn i lära hos dem och fick punga ut med en högt tilltagen ersättning, medan lärlingarna uthungrades. Å andra sidan var genomsnittsprofiten låg, och ackumulationen krävde stor sparsamhet. De levde som skattsamlare och förtärde inte på långt när ens räntorna på sitt kapital.
"Under den andra perioden hade de börjat samla små förmögenheter men arbetade lika hårt som förut", ty, som varje slavdrivare vet, kostar det arbete att exploatera arbete, "och de levde lika enkelt och sparsamt som förut ... Under den tredje perioden började lyxen, och omsättningen ökade genom att man sände ut ryttare" (beridna handelsresande) "som tog upp order i alla marknadsstäder i kungariket. Det är sannolikt, att det före 1690 fanns få eller inga kapitalister, som i industrin hade förvärvat kapital över 3- ā 4.000 p.st. Men vid denna tid eller något senare hade industriidkarna redan ackumulerat kapital och började bygga hus av sten i stället för av trä eller tegel ... Ännu i början av 18:e århundradet blev en Manchesterfabrikant föremål för grannarnas speglosor och huvudskakningar, om han satte fram ett glas utländskt vin för sina gäster."
Före maskinernas införande kostade en fabrikant aldrig på sig mer än 6 pence för ett glas punsch och 1 penny för en rulle tobak, när han någon kväll satt på puben tillsammans med sina kolleger. Först år 1758 såg man "en i affärsverksamhet verkligen sysselsatt person med eget ekipage" - och det bildade epok.
"Den fjärde perioden" - sista tredjedelen av 18:e århundradet - "är den stora lyxens och slöseriets tid, då man levde högt på en handel, som omspände hela Europa, med handelsresande och varulager i varje provins."[807*]
Vad skulle den gode dr Aikin säga, om han finge återuppstå i det nutida Manchester?
Ackumulera, ackumulera! Det är Moses och profeterna. [142] "Det är sparsamheten, inte arbetsamheten (industry), som är den omedelbara orsaken till kapitalackumulationen. Men arbetet levererar förstås det material, som sparsamheten ackumulerar."[808*] Alltså spara, spara, d.v.s. återförvandla största möjliga del av mervärdet eller merprodukten till kapital! Ackumulera för ackumulationens skull, producera för produktionens skull - i denna formel uttalade den klassiska ekonomin bourgeoisiperiodens historiska uppgift. Den gjorde sig inte några illusioner beträffande rikedomens födslovåndor,[809*] men vad tjänar det till att klaga över en historisk nödvändighet?
Om den klassiska ekonomin betraktar proletären endast som en maskin för produktion av mervärde, så ser den i kapitalisten endast en maskin för detta mervärdes förvandling till kapital. Den tar hans historiska mission på djupaste allvar. För att skydda sin gunstling från den olycksaliga konflikten mellan njutningslystnad och ha-begär förfäktade Malthus i början av detta århundrade en arbetsdelning, som anvisade de kapitalister, som verkligen var sysselsatta i produktionen, uppgiften att ackumulera, medan de övriga delägarna i mervärdet, jordaristokraterna, statens och kyrkans ämbetsmän, fick uppgiften att förslösa. Det är av den största betydelse, säger han, att
"hålla isär passionen för utgiften och passionen för ackumulation (the passion for expenditure and the passion for accumulation)".[810*]
De herrar kapitalister, som för längesen hade blivit goddagspiltar och världsmän, protesterade i högan sky. Vad är meningen? ropade en av deras talesmän, en anhängare av Ricardo. Predikar herr Malthus höga jordräntor, högre skatter o.s.v., för att de improduktiva konsumenterna skall sporra industriidkarna till flit och sparsamhet? Visserligen bör parollen vara: produktion, produktion i ständigt stigande skala,
"men ett sådant tillvägagångssätt skulle mera hämma än sporra produktionen. Det är f.ö. inte rättvist (nor is it quite fair) att på detta sätt hålla ett antal människor i sysslolöshet endast för att sporra andra, vilkas karaktär är sådan, att man kan räkna med (who are likely, from theirs characters) att de skall utföra sin verksamhet framgångsrikt, bara man kan tvinga dem att fungera."[811*]
Lika orimligt som han finner det vara att sporra industriidkaren till ackumulation genom att skumma bort grädden på mjölken för honom, lika nödvändigt anser han det vara, att arbetarens lön begränsas till ett minimum "för att hålla honom arbetsam". Han söker inte heller ett ögonblick dölja, att hemligheten med profiten är, att man tillägnar sig främmande, obetalt arbete.
"Ökad efterfrågan på arbete från arbetarnas sida betyder ingenting annat än att de är beredda att ta för sig mindre av sin egen produkt och lämna en större del därav åt företagarna; och om man säger, att detta genom minskad konsumtion" (från arbetarnas sida) "framkallar överproduktion, så kan jag nöja mig med att svara, att detta är det samma som hög profit."[812*]
Denna lärda tvist om hur det byte, som rövas från arbetaren, skall ur ackumulationens synpunkt bäst fördelas mellan verksamma kapitalister och lata jordägare o.s.v., förstummades vid julirevolutionens utbrott (1830). Kort därefter lät arbetarna i Lyon stormklockan ljuda, och de engelska jordproletärerna släppte den röde hanen lös. På denna sidan Kanalen grasserade owenismen, på den andra sidan dominerade st. simonismen och fourierismen. Vulgärekonomins tid var kommen. Den grep tillfället och publicerade en doktrin, avsedd att rädda samhället.[CLXXVI*] Precis ett år, innan Nassau W. Senior i Manchester hade upptäckt, att profiten (inklusive räntan) är produkten av den "sista, tolfte timmen", hade han meddelat mänskligheten en annan upptäckt. "Jag ersätter", förkunnade han högtidligt, "ordet kapital som produktionsinstrument betraktat med ordet abstinens."[813*] Ett oöverträffat prov på vulgärekonomins "upptäckter"! En ekonomisk kategori ersättes med en sykofantisk fras. Det är allt.
"Då vilden tillverkar en båge", docerar Senior, "så utövar han industriell verksamhet, men han praktiserar inte abstinens." Detta förklarar för oss, hur och varför arbetsmedel kunde fabriceras i äldre samhällsförhållanden "utan" kapitalistens "abstinens". "Ju mer samhället utvecklas, desto mer abstinens kräver det"[814*], nämligen abstinens från deras sida, vars verksamhet går ut på att tillägna sig andras arbete och andras arbetsprodukter. Alla betingelser för arbetsprocessen förvandlas till lika många slags abstinens från kapitalistens sida. Om inte all spannmål förtäres utan en del blir utsäde - abstinens från kapitalistens sida! Om vinet får tid att jäsa - abstinens från kapitalistens sida![815*]
Kapitalisten rövar från sin egen Adam, då han "lånar arbetaren produktionsinstrumenten" (!), d.v.s. när han förbinder dem med arbetskraft för att öka sitt kapital i stället för att äta upp ångmaskinerna, bomullen, järnvägarna, gödseln, draghästarna o.s.v., eller enligt vulgärekonomernas naiva föreställning förslösa "deras värde" i form av lyx och andra konsumtionsmedel.[816*] Hur kapitalistklassen egentligen skall bära sig åt med detta, det är en hemlighet, som vulgärekonomin hittills hårdnackat har bevarat. Nog av: världen existerar endast tack vare kapitalistens, denne moderne Vishnu-botgörares[CLXXVII*] självstympning. Inte bara ackumulationen utan redan "bevarandet av kapitalet kräver en oavbruten kraftansträngning för att motstå frestelsen att förtära det".[817*] Den enklaste humanitet bjuder alltså uppenbarligen, att man frigör kapitalisterna från detta martyrium och denna frestelse. Så blev ju nyligen slavägaren i Georgia genom slaveriets avskaffande löst ur det besvärliga dilemmat, om han skulle festa upp den merprodukt, som han hade piskat ur negerslaven, eller delvis återförvandla den till flera negrer och mera jord.
Inte endast enkel reproduktion utan också reproduktion i utvidgad skala förekommer i de mest olika samhällsformer, om också i olika omfattning. Det produceras och konsumeras oupphörligen mer och mer, och som följd därav blir också ständigt fler produkter förvandlade till produktionsmedel. Men denna process uppträder inte som ackumulation av kapital och därför inte heller som en kapitalistens funktion, så länge inte produktionsmedlen, produkterna och arbetarnas livsmedel antar formen av kapital i förhållande till arbetarna.[818*] Den för några år sedan (1855) avlidne Richard Jones, Malthus' efterträdare som professor i politisk ekonomi vid East Indian College i Haileybury, illustrerar detta förträffligt med hjälp av två viktiga fakta. Då huvuddelen av det indiska folket består av bönder, som är självständiga småproducenter, framträder deras produkter, deras arbets- och livsmedel "inte som en fond, hopsparad av främmande intäkter, och som därför inte heller har genomlöpt någon föregående ackumulationsprocess."[819*] I de provinser, där det engelska herraväldet ännu inte har upplöst det gamla samhällssystemet, arbetar däremot de jordlösa arbetarna för överklassen, som inhöstar en del av jordbrukets merprodukt som tribut eller jordränta. En del av denna produkt förbrukas direkt av överklassen, medan en annan del förvandlas av arbetarna till lyxföremål och andra konsumtionsvaror, som överklassen förbrukar, och resten användes till att avlöna de arbetare, som själva äger sina arbetsredskap. Produktion och reproduktion i utvidgad skala går här sin gilla gång utan inblandning av detta moderna helgon, denna riddare av den sorgliga skepnaden, den "abstinente" kapitalisten.
Om vi förutsätter, att mervärdet fördelas i ett bestämt förhållande mellan tillskottskapital och reveny, så beror uppenbarligen det ackumulerade kapitalets storlek av mervärdets absoluta storlek. Antar vi, att 80 % kapitaliseras och 20 % förtäres, så belöper sig det ackumulerade kapitalet till 2.400 p.st. eller 1.200 p.st. vid ett mervärde på 3.000 resp. 1.500 p.st. Som följd härav kommer alla de faktorer, som påverkar mervärdets storlek, att också i motsvarande grad påverka ackumulationens storlek. Dessa omständigheter har utförligt behandlats i kapitlen om produktionen av mervärde. Vi återvänder till dem nu, endast i den mån de ger oss nya synpunkter på ackumulationen.
Man torde erinra sig, att mervärdekvoten är direkt beroende av arbetskraftens exploateringsgrad. Den politiska ekonomin fäster så stort avseende vid detta, att den emellanåt blandar ihop ökad produktivitet med ökad exploatering av arbetskraften, vad beträffar dessa faktorers inverkan på ackumulationen.[820*] I avsnitten om mervärdets produktion förutsatte vi alltid, att arbetslönen åtminstone motsvarade arbetskraftens värde. Arbetslönens våldsamma nedpressande under detta värde spelar emellertid en så viktig roll, att vi ett ögonblick måste uppehålla oss därvid. Inom vissa gränser kan nämligen arbetarens nödvändiga konsumtionsfond faktiskt förvandlas till en ackumulationsfond för kapitalet.
"Arbetslönen", säger J. St. Mill, "har ingen produktivkraft; den är priset för en produktivkraft. Arbetslönen bidrar inte vid sidan av själva arbetet till varuproduktionen, lika litet som priset på själva maskineriet; Om arbete kunde erhållas utan köp, så vore arbetslönen överflödig."[821*]
Men om arbetarna kunde leva av luft, så vore de inte till salu till något pris. Kostnaden noll är alltså en gräns i matematisk mening, alltid omöjlig att nå, men alltid möjlig att närma sig. Det är kapitalets ständiga tendens att trycka ner arbetslönen till denna gräns.
En skriftställare från 18:e århundradet, författaren till "Essay on Trade and Commerce", som jag ofta citerat, förråder endast det engelska kapitalets innersta hemlighet, när han förklarar, att det är Englands historiska uppgift att trycka ner den engelska arbetslönen till den franska och holländska nivån.[822*] Han säger bl.a. helt troskyldigt:
"Men om våra fattiga" (jargong för ordet arbetare) "vill leva i lyx ... måste deras arbete naturligtvis bli dyrare ... Man behöver bara se den hårresande massa överflödsvaror (heap of superfluities), som våra manufakturarbetare förbrukar, såsom brännvin, gin, te, socker, utländska frukter, starköl, tryckt linneväv, snus, röktobak etc."[823*]
Han citerar en skrift av en fabrikant från Northamptonshire, som skelar upp mot himlen och klagar:
"Arbete är en hel tredjedel billigare i Frankrike än i England, ty de franska fattiga arbetar hårt och lever enkelt, vad beträffar både föda och kläder. Deras vanliga föda är bröd, frukter, kål, rötter och torkad fisk. De äter sällan kött och, när vetet är dyrt, mycket litet bröd."[824*] "Vartill ytterligare kommer", fortsätter essayisten, "att deras dryck består av vatten och andra svaga drycker, så att de i själva verket förbrukar häpnadsväckande litet pengar ... Ett sådant sakernas tillstånd är säkerligen svårt att åstadkomma, men att det inte är alldeles omöjligt, det bevisar förhållandena i Frankrike och Holland."[825*]
Nu (1873) har vi kommit betydligt längre tack vare den internationella konkurrens, som det kapitalistiska produktionssättets utveckling åstadkommit mellan alla världens arbetare. Nu handlar det inte om att pressa ner de engelska lönerna till kontinentens nivå utan om att i en närmare eller fjärmare framtid få ner de europeiska lönerna på den kinesiska nivån. Det är det perspektiv, som mr Stapleton, medlem av parlamentet, i ett valföredrag målar upp om arbetets pris i framtiden. "Om Kina blir ett stort industriland", sade mr Stapleton, "kan jag inte förstå hur Europas industriarbetare skulle kunna hålla ut i kampen utan att stiga ner till sina konkurrenters nivå." (Notis i "Times" den 3 sept. 1873.)[CLXXVIII*]
Två årtionden senare än den ovan citerade "Essay" (av 1770) följdes samma människovänliga linje av en amerikansk humbug, den adlade yankeen Benjamin Thomson (alias lord Rumford), till både Guds och människors välbehag. Hans "Essays" är en kokbok med recept av alla slag för att ersätta arbetarnas vanliga, dyra mat med surrogat. Ett av denne sällsamme "filosofs" mest lyckade recept är följande:
"5 pund korn, 5 pund majs, för 3 pence sill, 1 penny salt, 1 penny ättika, 2 pence peppar och kryddor - summa 203/4 pence, som ger 64 portioner soppa, ja med genomsnittspriset på spannmål kan kostnaden pressas ner till 1/4 pence per person.[826*]
Med den kapitalistiska produktionens framsteg har varuförfalskningen gjort Thomsons ideal överflödiga.[827*]
I slutet av 18:e och början av 19:e århundradet hade de engelska arrendatorerna och godsägarna lyckats framtvinga den absoluta minimilönen genom att betala lantarbetarna en arbetslön under minimum och resten i form av fattigunderstöd. Under denna "gamla goda tid" hade de engelska lantjunkarna ännu rätt att fastställa "lagliga" lönetariffer för lantarbetet. Ett exempel på den burleska humor, som härvid praktiserades:
"När lantjunkarna (squires) fastställde lönerna för Speenhamland 1795, hade de just ätit middag och ansåg tydligen, att arbetarna inte behövde någon sådan ... De beslöt, att veckolönen skulle vara 3 sh. pr man, om en kaka bröd på 8 pund 11 ounces kostade 1 shilling, och lönen skulle stiga i takt med brödpriset, tills kakan kostade 1 sh. 5 pence. Så snart brödpriset stigit ytterligare, skulle lönen proportionsvis minska, tills brödpriset uppnått 2 sh., och då skulle varje arbetskarl klara sig med 1/5 mindre mat än förut."[828*]
Inför överhusets undersökningskommitté år 1814 tillfrågades en viss A. Bennet, stor arrendator, fredsdomare, fattighusföreståndare och lönereglerare:
"Existerar det något förhållande mellan dagsverkets värde och arbetarens fattigunderstöd?" Svar: "Ja, varje familjs veckoinkomst kompletteras utöver det nominella beloppet, så att den motsvarar en brödranson av 8 pund 11 ounces samt 3 pence pr individ ... Vi anser denna portion tillräcklig för en veckas uppehälle åt varje person i familjen, och de 3 pence är avsedda till kläder. Om kommunen (die Pferrei = pastoratet) föredrar att själv hålla kläder, dras dessa 3 pence ifrån. Denna praxis råder inte bara i hela västra delen av Wiltshire utan, enligt min uppfattning, i hela landet."[829*] "Det är på detta sätt", utropar en borgerlig skriftställare från denna tid, "som arrendatorerna i åratal har förödmjukat en aktningsvärd klass av sina landsmän genom att tvinga dem att ta sin tillflykt till fattighuset ... Arrendatorerna har ökat sina egna vinster, samtidigt som de hindrat arbetarna att ackumulera ens den oumbärligaste konsumtionsfond."[830*]
Vilken roll det direkta röveriet från arbetarnas nödvändiga konsumtionsfond nu för tiden spelar för bildandet av mervärde och därmed för kapitalets ackumulationsfond, har t.ex. den s.k. hemindustrin (se kap. 13, nr 8 d) visat. Ytterligare fakta följer i detta avsnitt.
Den del av det konstanta kapitalet, som består av arbetsmedel, måste visserligen alltid vara tillräcklig för att sysselsätta det antal arbetare, som motsvarar anläggningens storlek, men därav följer inte, att det konstanta kapitalet nödvändigtvis måste ökas i samma förhållande som den sysselsatta arbetsmängden. I en fabriksanläggning levererar t.ex. 100 arbetare på 8 timmar 800 arbetstimmar. Om kapitalisten vill öka denna summa med hälften, kan han anställa ytterligare 50 arbetare, men då måste han också satsa nytt kapital inte bara för löner utan också för arbetsmedel. Men han kan också låta de förra 100 arbetarna arbeta 12 timmar i stället för 8, och då är de redan befintliga arbetsmedlen tillräckliga, låt vara att deras förslitning går fortare. På detta sätt kan merprodukten och mervärdet, varpå ackumulationen beror, ökas genom bättre utnyttjande av arbetskraften utan motsvarande ökning av det konstanta kapitalet.
I den extraktiva industrin, t.ex. gruvorna, utgör råvarorna inte någon del av kapitaltillskottet. Arbetsobjektet är här inte en produkt av föregående arbete utan gratis skänkt av naturen, som t.ex. malmer, stenkol, sten o.s.v. Här består det konstanta kapitalet nästan uteslutande av arbetsmedel, som mycket väl kan uthärda ett ökat arbetskvantum (dag- och nattskift t.ex.). Under i övrigt oförändrade förhållanden kommer emellertid produktmängden och dess värde att stiga i direkt proportion till det använda arbetet. De ursprungliga producenterna, samtidigt också de ursprungliga skaparna av allt kapital, människan och naturen, samverkar här alldeles som på produktionens första dag. Tack vare arbetskraftens tänjbarhet utvidgas ackumulationen, utan att det konstanta kapitalet i förväg har ökats.
Inom jordbruket kan man inte odla upp nya arealer utan att förbruka mera utsäde och gödningsämnen. Men sedan man gjort dessa utlägg, åstadkommer den rent mekaniska bearbetningen av jorden en fantastisk inverkan på produktmängden. Om ett oförändrat antal arbetare presterar en större arbetsmängd, ökas sålunda fruktbarheten, utan att nya tillskott av arbetsmedel erfordras. Det är återigen människornas direkta inverkan på naturen, som verkar som en omedelbar källa till ökad ackumulation, utan att nytt kapital tillsättes.
I den egentliga industrin slutligen nödvändiggör varje ökning av arbetsmängden en motsvarande ökning av råmaterialet, men inte nödvändigtvis även av arbetsmedlen. Då den extraktiva industrin och jordbruket förser förädlingsindustrin med råvaror både for dess egna produkter och dess arbetsmedel, drar också industrin fördel av den produktmängd, som jordbruk och bergshantering kan frambringa utan motsvarande ökning av det satsade kapitalet.
Resultatet är, att kapitalet genom att lägga under sig de bägge ursprungliga källorna till rikedom, arbetskraften och jorden, får en expansiv kraft, som sätter det i stånd att utvidga ackumulationen utöver de gränser, som dess egen storlek utstakat, och som bestämmes av värdet och mängden av de produktionsmedel, som redan är producerade och i vilka kapitalet existerar.
En annan viktig faktor i kapitalets ackumulation är det samhälleliga arbetets produktivitetsgrad.
Med arbetets produktivkraft växer produktmassan, som representerar ett visst värde, alltså även ett mervärde av viss given storlek. Vid oförändrad eller till och med fallande mervärdekvot ökar därför merproduktens mängd, om arbetets produktivkraft växer fortare än mervärdekvoten faller. I detta fall kan kapitalisten öka sin konsumtion utan att tillgripa ackumulationsfonden och utan att fördelningen mellan konsumtion och ny kapitalbildning förändras. Ackumulationsfonden kan t.o.m. öka på bekostnad av konsumtionsfonden, samtidigt som varorna produceras så mycket billigare, att kapitalisten har lika stor eller större mängd varor än förut till förfogande för sin personliga konsumtion. Men när arbetets produktivkraft stiger, blir arbetskraften, som vi har sett, ständigt billigare, medan mervärdekvoten växer, t.o.m. om reallönen samtidigt stiger. Arbetslönen ökar aldrig i samma grad som arbetets produktivkraft. Samma variabla kapital kan därför sätta mera arbetskraft och därmed också mera arbete i verksamhet. Samma konstanta kapital framträder i mera produktionsmedel, d.v.s. mera arbetsmedel, råmaterial och hjälpämnen, och det levererar alltså mera material både för varuproduktion och värdebildning samt uppsuger mera arbete än förut. Ackumulationen ökar därför, även om tillskottskapitalets värde förblir oförändrat eller t.o.m. avtar. Reproduktionen utvidgas inte endast materiellt, utan dessutom ökar produktionen av mervärde snabbare än tillskottskapitalets värde.[CLXXIX*]
Utvecklingen av arbetets produktivkraft återverkar också på det ursprungliga kapitalet eller det kapital, som redan är investerat i produktionsprocessen. En del av det verksamma konstanta kapitalet består av arbetsmedel, såsom maskineri o.s.v., som endast förbrukas under längre perioder, och som därpå reproduceras eller ersättes med nya exemplar av samma slag. Men varje år dör en del av dessa arbetsmedel bort eller når slutmålet för sin produktiva verksamhet. Arbetsmedlen befinner sig därför ständigt i ett stadium av successiv reproduktion eller ersättning med nya exemplar av samma slag. Om arbetets produktivkraft har stegrats i de industrigrenar som producerar dessa arbetsmedel - och den stiger oavbrutet som följd av vetenskapens och teknikens ständiga framsteg - så kommer effektivare och i förhållande till prestationsförmågan billigare maskiner, verktyg och apparater i stället för de gamla. Det gamla kapitalet reproduceras i en mera produktiv form, bortsett från de oupphörliga detaljförändringarna i de befintliga produktionsmedlen.
Den andra delen av det konstanta kapitalet, råmaterialet och hjälpämnena, reproduceras kontinuerligt under årets lopp, inom jordbruket i regel en gång om året. Varje förbättring av produktionsmetoderna verkar alltså nästan samtidigt på det nytillkomna kapitalet och på det redan fungerande kapitalet. Varje framsteg inom kemin inte bara mångdubblar antalet nyttiga ämnen och den nyttiga användningen av redan kända, varigenom det växande kapitalets verksamhetsområde utvidgas, utan kemin finner också metoder att nyttiggöra avfallet från produktions- och konsumtionsprocessen och skaffar på så sätt kapitalet nytt råmaterial utan nya kapitalinsatser. Liksom ökad anspänning av arbetskraften leder till bättre utnyttjande av naturrikedomarna, så utgör vetenskap och teknik en expansionskraft hos kapitalet, som är oberoende av det fungerande kapitalets givna storlek. De återverkar samtidigt på den del av originalkapitalet, som skall förnyas. I sin nya form får det utan vederlag del av de samhälleliga framsteg, som gjordes, medan det ännu hade sin gamla form. Visserligen åtföljes denna utveckling av produktivkraften tillika av en partiell värdeminskning av det fungerande kapitalet. I den mån denna värdeminskning blir mera kännbar genom konkurrensen, får arbetarna bära det mesta av följderna, genom att kapitalisterna håller sig skadeslösa genom hårdare exploatering av arbetskraften.
Arbetet överför värdet av de konsumerade produktionsmedlen till produkten. Å andra sidan växer värdet och mängden av de produktionsmedel, som en given arbetsmängd sätter i rörelse, i samma proportion som arbetets produktivitet ökar. Samma arbetsmängd tillför visserligen produkterna samma mängd nyvärde som förut, men det gamla kapitalvärdet, som överföres till produkten, växer med arbetets stigande produktivitet.
Låt oss anta, att en engelsk och en kinesisk bomullsspinnare arbetar lika många timmar och med samma intensitet. Bägge frambringar då på en vecka lika stora värden. Men trots denna likhet är det en oerhörd skillnad mellan värdet av engelsmannens veckoprodukt, producerad medelst en väldig automatisk maskin, och kinesens, som framställts med en spinnrock. Under loppet av den tid kinesen använder för att spinna 1 pund bomull, spinner engelsmannen flera hundra pund. Han överför därför till sin produkt råmaterial, som är flera hundra gånger mera värda och som samtidigt har fått en ny och användbarare form, som sedan åter kan fungera som kapital.
F. Engels skriver: "År 1782 låg de tre senaste årens hela ullproduktion" (i England) "obearbetad på grund av brist på arbetare och hade förblivit liggande, om inte det nyuppfunna maskineriet hade kommit till hjälp och spunnit ullen."[831*] Det materialiserade arbete, som föreligger i form av maskineri, stampar naturligtvis inte nya arbetare ur jorden. Men maskineriet gör det möjligt att produktivt förbruka ullen och uppehåller dessutom det gamla värdet i garnet, allt detta med en mindre mängd levande arbete än förut. Härigenom skapas också förutsättningar och motiv för utvidgad reproduktion av ull. Det är det levande arbetets natur, att det bevarar gammalt värde, samtidigt som det skapar nytt värde. När produktivkraften och ackumulationen ökar, när produktionsmedlen tillväxer i verksamhet, omfång och värde, då bevarar och förevigar också arbetet ett ständigt ökat kapitalvärde i ständigt nya former.[832*] Denna arbetets naturkraft framträder som en självbevarelsedrift hos det kapital, som arbetet är förbundet med, på samma sätt som arbetets samhälleliga produktivkrafter ter sig som kapitalets egenskaper och kapitalistens ständiga tillägnande av merarbete som en kapitalets oavbrutna självförökning. Alla arbetets krafter synes vara kapitalets krafter, liksom varans alla värdeformer framträder som penningformer.
När kapitalet växer, ökas också differensen mellan det kapital, som användes i produktionsprocessen, och det kapital som förbrukas vid framställningen av den enskilda produkten. Med andra ord: värdet och mängden av arbetsmedlen växer - byggnader, maskiner, dragdjur, apparater av olika slag, som gör tjänst under kortare eller längre tid i den oavbrutet pågående produktionsprocessen och som användes, för att man vill uppnå bestämda nyttoeffekter. Dessa arbetsmedel ingår i sin helhet i produktionsprocessen, men deras förslitning sker gradvis, och de överför därför sitt värde gradvis till produkten. I den mån dessa arbetsmedel tjänar som produktbildare utan att tillföra produkten värde - alltså användes helt men konsumeras endast delvis - presterar de, som förut nämnts, samma gratistjänst som naturkrafterna, vatten, luft, ånga, elektricitet o.s.v. När denna gratistjänst från det förgångna arbetet gripes och besjälas av levande arbete, växer den med ackumulationens växande omfång.
Då den förgångna tidens arbete ständigt förkläder sig som kapital, d.v.s. då överskottet av det arbete, som A, B, C o.s.v. har utfört, alltid blir en ickearbetare X:s egendom, överflödar borgare och politiska ekonomer av beröm över de tjänster, som det förgångna arbetet har gjort, och som enligt det skotska geniet MacCulloch t.o.m. borde få sin egen belöning (ränta, profit o.s.v.)[833*] Dessa visa män inbillar sig, att den ständigt växande betydelsen av det förgångna arbetet, som i form av produktionsmedel medverkar i den levande arbetsprocessen, beror på detta arbetes samhälleliga kapitalform, och de förstår inte, att det är det tidigare obetalda arbetet som nu gör tjänst. Den kapitalistiska produktionens praktiska representanter och ideologiska pratmakare kan lika litet tänka sig produktionsmedlen åtskilda från den samhälleliga karaktärsmask, som nu klibbar vid dem, som en slavägare kan tänka sig arbetaren frigjord från karaktären av slav.
Vid en given exploatering av arbetskraften är mervärdemängden bestämd av det antal arbetare, som samtidigt exploateras, och dessa motsvarar, om också i växlande relation, kapitalets storlek. Ju fortare kapitalet alltså växer på grund av successivt ökande ackumulation, desto fortare växer också den värdesumma, som uppdelas i en ackumulationsfond och en konsumtionsfond. Kapitalisten kan därför leva flottare och samtidigt "försaka" mer. Och slutligen verkar alla produktionens drivande krafter starkare, ju större omfång produktionen får och ju större det satsade kapitalet är.
Det framkom under loppet av denna undersökning, att kapitalet inte är en bestämd storlek utan en elastisk del av den samhälleliga rikedomen, och att det oavbrutet varierar med mervärdets uppdelning i reveny och ny kapitalbildning. Det visade sig vidare, att även om det verksamma kapitalets storlek är given, så är den av kapitalet utnyttjade arbetskraften, vetenskapen och jorden (som ekonomiskt omfattar alla arbetsföremål, som finns i naturen utan människans åtgörande), elastiska krafter, som inom vissa gränser ger kapitalet fritt spelrum, oberoende av dess egen storlek. Vi bortsåg i detta sammanhang från alla förhållanden, som beror på cirkulationsprocessen, och som kan ge kapital av samma storlek mycket olika verkningsgrad. Vi förutsatte, att det kapitalistiska produktionssättet förelåg i renodlad form, att den kapitalistiska produktionens begränsningar kvarstod, och vi bortsåg därför från varje planmässig och rationell förbindelse mellan produktionsmedlen och arbetskraften. Den klassiska ekonomin har alltid brukat betrakta det samhälleliga kapitalet som en oföränderlig storhet med en oföränderlig verkningsgrad. Men denna fördom upphöjdes till en fast dogm först genom urbrackan Jeremias Bentham, detta fantasilösa, pedantiska, pladdriga orakel för det 19:e århundradets gemena borgerskap.[834*] Bentham är bland filosoferna, vad Martin Tupper är bland diktarna. Bägge är av en typ, som endast är tänkbar i England.[835*] Om man godtar hans dogm, blir de alldagligaste händelser i produktionsprocessen, som t.ex. dess plötsliga utvidgningar och sammandragningar, fullständigt obegripliga.[836*] Benthams lärosats utnyttjades både av honom själv och av Malthus, James Mill, MacCulloch m.fl. till försvar för kapitalet, i synnerhet för att framställa det variabla kapitalet, den del av kapitalet som omsättes i arbetskraft, som en fast storhet. De materiella ting, varav det variabla kapitalet består, d.v.s. de existensmedel, som det representerar, eller den s.k. lönefonden, blev omgärdad med oöverstigliga naturskrankor och omdiktade till en avgränsad del av den samhälleliga rikedomen. För att sätta i rörelse den del av den samhälleliga rikedomen, som skall fungera som konstant kapital eller, materiellt uttryckt, som produktionsmedel, krävs en bestämd mängd levande arbete. Denna arbetsmängd är beroende av de tekniska förhållandena. Men den arbetsstyrka, som behövs för att leverera denna arbetsmängd, är inte given, ty antalet växlar med exploateringsgraden av varje enskild arbetare. Inte heller arbetskraftens pris är givet, endast en mycket elastisk minimigräns. De fakta, som ligger till grund för denna dogm, är följande: Å ena sidan har arbetaren ingen medbestämmanderätt vid fördelningen av den samhälleliga rikedomen i njutningsmedel för de icke-arbetande och i produktionsmedel. Å andra sidan kan han endast i gynnsamma undantagsfall öka den s.k. lönefonden på bekostnad av de rikas "reveny".[837*]
Till vilka absurda och meningslösa resultat det kan leda, när de kapitalistiska gränserna för lönefonden omdiktas till samhälleliga naturgränser, visar bl.a. professor Fawcetts uttalande:
"Ett lands cirkulerande kapital[838*] är dess lönefond. För att beräkna genomsnittslönen för varje enskild arbetare behöver vi endast helt enkelt dividera detta kapital med antalet sysselsatta arbetare."[839*]
D.v.s. först lägger vi ihop de individuella arbetslöner, som verkligen har utbetalats, och så säger vi att denna addition bildar den värdesumma, som Gud och naturen har bestämt till lönefond. Slutligen dividerar vi denna summa med antalet arbetare för att utröna, hur mycket varje arbetare får i genomsnittslön. En otroligt fiffig procedur. Den hindrar inte hr Fawcett att i samma andedrag säga:
"Den totalrikedom, som årligen ackumuleras i England, delas i två delar. Den ena delen användes i England för att uppehålla vår egen industri. Den andra delen exporteras till främmande länder ... Den del, som användes i vår egen industri, utgör ingen betydande del av den rikedom, som årligen ackumuleras här i landet."[840*]
Största delen av den årliga merprodukt, som rövas från den engelska arbetaren, kapitaliseras alltså inte i England utan i främmande länder. Men med det på detta sätt exporterade tillskottskapitalet exporteras ju också en del av den "lönefond", som Gud och Bentham har uppfunnit.[841*]
I detta kapitel skall vi undersöka, vilket inflytande kapitalets tillväxt utövar på arbetarklassens öden. De viktigaste faktorerna i detta sammanhang är kapitalets sammansättning och de förändringar det undergår under ackumulationsprocessens förlopp.
Kapitalets sammansättning bör betraktas från två olika sidor. Om kapitalet betraktas som värde, bestämmes dess sammansättning av förhållandet mellan konstant kapital eller värdet av produktionsmedlen, och variabelt kapital eller värdet av arbetskraften, d.v.s. summan av arbetslönerna. Om kapitalet betraktas materiellt, sådant det fungerar i produktionsprocessen, består varje kapital av produktionsmedel och levande arbetskraft. Kapitalets materiella sammansättning bestämmes av förhållandet mellan mängden av de använda produktionsmedlen och den arbetsmängd, som åtgår för att använda produktionsmedlen. Det förstnämnda kallar jag kapitalets värdesammansättning, det senare kapitalets tekniska sammansättning. Mellan dem råder en intim växelverkan. I den mån kapitalets värdesammansättning beror på och återspeglar kapitalets tekniska sammansättning, använder jag termen kapitalets organiska sammansättning. När jag kort och gott talar om kapitalets sammansättning, menar jag alltid dess organiska sammansättning.
De många enskilda kapital, som användes i en bestämd produktionsgren, har en inbördes mer eller mindre olikartad sammansättning. Den genomsnittliga sammansättningen av dessa enskilda kapital ger oss sammansättningen av totalkapitalet i denna produktionsgren. Den genomsnittliga sammansättningen av kapitalet i samtliga produktionsgrenar i ett land ger oss slutligen sammansättningen av landets samhälleliga kapital, och det är endast om denna den följande undersökningen skall handla i sista hand.
Vi återgår nu till kapitalets ackumulation.
Kapitalets tillväxt innebär också, att det variabla kapitalet eller den del av kapitalet, som är omsatt i arbetskraft, tillväxer. En del av det mervärde, som förvandlas till nytt kapital, måste alltid återförvandlas till variabelt kapital eller läggas till lönefonden. Om vi förutsätter, att under i övrigt oförändrade förhållanden även kapitalets sammansättning förblir oförändrad, eller med andra ord att det behövs samma arbetskraft som förut för att sätta en bestämd mängd produktionsmedel eller en bestämd mängd konstant kapital i rörelse, så ökar uppenbarligen efterfrågan på arbetskraft och därmed också på arbetarnas livsmedelsfond i samma proportion som kapitalet, och detta desto snabbare, ju snabbare kapitalet växer. Kapitalet frambringar årligen ett mervärde, varav en del lägges till det ursprungliga kapitalet, och denna kapitalökning går fortare, efter hand som det redan verksamma kapitalet växer. När förvärvsdriften sporras i särskilt hög grad, som t.ex. vid öppnandet av nya marknader, när nya kapitalplaceringar blir aktuella till följd av nya samhälleliga behov e.dyl., kan ackumulationen plötsligt skjuta fart av den enkla orsaken, att en större del av mervärdet eller merprodukten användes som kapital och en mindre del som reveny. Resultatet kan bli, att kapitalet växer fortare, än arbetskraften eller arbetarantalet ökar, att efterfrågan på arbetskraft överstiger tillgången, och att arbetslönerna som följd därav stiger.
Detta måste t.o.m. slutligen bli fallet, om nyssnämnda förutsättningar varaktigt förblir oförändrade. Då varje år fler arbetare sysselsättes än föregående år, så måste förr eller senare den punkt uppnås, där ackumulationens behov börjar växa utöver den normala tillgången på arbetskraft, då alltså löneökningar blir aktuella. I England höres klagomål över detta under hela det 15:e och första hälften av 18:e århundradet. De mer eller mindre gynnsamma förhållanden, under vilka lönarbetarna lever och förökar sig, ändrar dock ingenting i den kapitalistiska produktionens grundkaraktär. På samma sätt som den enkla produktionen ständigt bevarar kapitalförhållandet: kapitalister på ena sidan, lönarbetare på den andra, så medför den ständigt ökade reproduktionen eller ackumulationen, att kapitalförhållandet ständigt utvidgas: flera kapitalister eller större kapitalister på ena sidan, flera lönarbetare på den andra. Reproduktionen av den arbetskraft, som kapitalet oupphörligt måste tillägna sig för att frambringa värden, är i själva verket ett led i kapitalets egen reproduktion. Arbetarna kan inte lösgöra sig från kapitalet, och deras livegenskap kan endast döljas genom att de ständigt säljer sig till olika kapitalister. Kapitalets ackumulation är samtidigt proletariatets förökning.[842*]
Den klassiska ekonomin lade så stor vikt vid denna sats, att Adam Smith, Ricardo och andra t.o.m. begick det felet att tro, att ackumulationen leder till att de produktiva arbetarna förbrukar hela den kapitaliserade delen av merprodukten, eller att merprodukten blev förvandlad till ständigt flera lönarbetare.
Redan 1696 säger John Bellers:
"Om en man ägde 100.000 acres jord och lika många pund i pengar och lika många kreatur men inte hade några arbetare, vad vore då denne rike man själv annat än en arbetare? Och eftersom arbetarna gör folk rika, så ju flera arbetare, desto flera rika ... Den fattiges arbete är den rikes guldgruva."[843*]
Och så här säger Bernard de Mandeville i början av 18:e århundradet:
"Där äganderätten är tillräckligt skyddad, vore det lättare att leva utan pengar än utan fattiga, ty vem skulle eljest utföra arbetet? ... Arbetarna bör skyddas mot svält, men de bör inte få något, som är mödan värt att spara. Om det någon gång händer, att en man genom ovanlig flit och försakelse lyckas arbeta sig upp ur den klass, där han är född, så skall ingen hindra honom. Ja, det är otvivelaktigt det klokaste för alla privatpersoner och alla familjer att leva sparsamt, men det är ett intresse för alla rika nationer, att flertalet fattiga aldrig är overksamma, men att de alltid förbrukar sin arbetsförtjänst ... De som tjänar sitt bröd med sitt dagliga arbete, har inget annat som sporrar dem till att arbeta, än nöden, som det är klokt att lindra men dumt att avskaffa. Det enda, som kan göra en arbetare flitig, är en måttlig arbetslön. För liten arbetslön gör honom förtvivlad eller hjälplös, för stor arbetslön gör honom fräck och lat ... Av det hittills sagda framgår, att i en fri nation, där slaveriet är förbjudet, består den säkraste rikedomen av ett stort antal arbetsamma fattiga. Bortsett från att de utgör en aldrig sinande tillförselkälla för armén och flottan, skulle det utan dem inte finnas några njutningar, och inget lands produkter skulle ha något värde. För att göra samhället (som naturligtvis består av de icke-arbetande) lyckligt och hålla människorna förnöjda även med en torftig lott, är det nödvändigt, att det stora flertalet människor är lika okunniga som fattiga. Kunskap vidgar och mångfaldigar våra önskningar, och ju mindre en man önskar, desto lättare är det att tillfredsställa hans behov."[844*]
Vad Mandeville med sitt ärliga och klara huvud ännu inte förstod, det är, att ackumulationsprocessens egen mekanik ökar "de arbetsamma fattigas" antal, samtidigt som den ökar själva kapitalet. Ackumulationsprocessen ökar antalet av de arbetare, som förvandlar sin arbetskraft till en ständigt värdeförökande kraft för det växande kapitalet. Därmed tvingas de också till att ständigt bli kvar i beroendeförhållandet till sin egen, i kapitalisten personifierade produkt. Med tanke på detta beroendeförhållande skriver Sir F. M. Eden i sitt arbete "The State of the Poor, an History of the Labouring Classes in England":
"Vår jords naturliga avkastning är alldeles otillräcklig för vårt uppehälle. Vi kan varken få kläder, hus eller mat utan föregående arbete. Åtminstone en del av samhället måste därför outtröttligt arbeta ... Det finns andra, som trots att de 'varken sår eller spinner', ändå får dispositionsrätt över arbetarnas produkter. Men för dessa privilegier har de endast civilisationen och ordningen att tacka, alltså skapelser av de borgerliga inrättningarna.[845*] Och dessa har godkänt, att man kan tillägna sig arbetets frukter också på andra sätt än genom arbete. Personer med privat förmögenhet har inte uppnått denna fördel genom sin egen framstående duglighet utan har nästan uteslutande andras arbete att tacka för sina förmåner. Det är inte besittningsrätten till jord eller pengar utan herraväldet över arbetet (the command of labour), som skiljer de rika från den arbetande delen av samhället ... Vad de fattiga förespeglats, var en plan, som skulle ge de besittande tillräcklig men ingalunda för mycken makt och bestämmanderätt över de andra ... som arbetar för dem, och den skulle inte försätta dessa arbetare i ett läge av elände och förtryck utan i ett tillstånd av behagligt och fritt beroende ... Ett sådant beroende är, som varje kännare av människans natur och historia vet, nödvändigt för arbetarens eget välbefinnande."[846*]
Sir F. M. Eden är, inom parentes sagt, den ende av Adam Smiths lärjungar, som under 18:e århundradet presterat något av betydelse.[847*]
Under de betingelser för kapitalets ackumulation, som vi hittills har förutsatt, antar arbetarnas beroende av kapitalet drägliga eller, som Eden säger, "behagliga och fria" former. Kapitalets exploatering växer under dessa förhållanden inte i intensitet utan endast i omfång. Exploateringen ökar med kapitalets egen tillväxt och med antalet av dess underlydande. En stor del av det ständigt växande mervärdet, som arbetarna själva frambringar, och som förvandlas till kapital, strömmar tillbaka till dem som betalningsmedel, vilket medför att deras behov ständigt ökar. De blir bättre försedda med konsumtionsvaror, kläder, möbler o.s.v., och de får möjligheter att spara ihop små reservfonder av pengar. Men lika litet, som bättre kläder, möbler, näring, behandling o.s.v. och litet mera peculium [147] kan upphäva slavens beroende och exploatering, lika litet upphäves härigenom lönarbetarens beroendeställning. Stigande arbetslön till följd av kapitalets ackumulation innebär i verkligheten endast, att den gyllene kedja, som lönarbetaren har smitt sig själv, nu är lättare att bära och ger honom större rörelsefrihet. I diskussionerna om denna sak har man mestadels förbisett huvudsaken, nämligen den kapitalistiska produktionens egenart. Arbetskraften köpes, inte för att tillfredsställa köparens personliga behov genom direkta tjänster eller genom framställda produkter. Syftet är att frambringa nya kapitalvärden, att producera varor, som innehåller mera arbete än kapitalisten betalar, varor som alltså innehåller ett värde, som inte kostar kapitalisten något, men som ändå realiseras genom varans försäljning. Produktion av mervärde eller profit är den absoluta lagen för denna produktionsordning. Arbetskraften är säljbar, endast när den bevarar produktionsmedlen som kapital, reproducerar sitt eget värde som kapital och utgör en källa till nytt kapital genom obetalt arbete.[848*]
Betingelserna för arbetskraftens försäljning innebär alltså med nödvändighet och utan hänsyn till om de är mer eller mindre gynnsamma för arbetaren, att arbetskraften ständigt på nytt försäljes, och att den i ständigt högre grad måste reproducera rikedomen som kapital. Som vi redan har sett, ligger det i arbetslönens egen natur, att arbetaren alltid levererar en viss mängd obetalt arbete. Alldeles bortsett från att arbetslönen kan stiga, samtidigt som arbetets pris sjunker, så betyder högre arbetslön i bästa fall endast, att arbetaren levererar en mindre mängd obetalt arbete än förut, men mängden av obetalt arbete kan aldrig sjunka ner till den punkt, då själva det kapitalistiska systemet hotas. Med undantag för våldsamma lönekonflikter - och Adam Smith har redan visat, att i en sådan konflikt mästaren i stort sett alltid förblir mästare - förutsätter en ökning av arbetslönen på grund av kapitalets ackumulation följande alternativ:
Antingen fortsätter arbetslönen att stiga, emedan löneökningen inte hämmar ackumulationen. Däri ligger ingenting märkvärdigt, ty - som Adam Smith säger -
"t.o.m. om profiten sjunker, kan kapitalet ändå fortsätta att växa, och det kan t.o.m. växa snabbare än förut ... Ett stort kapital växer t.o.m. vid liten profit fortare än ett litet kapital med stor profit." ("Wealth of Nations", II, s. 189.)
I detta fall utvidgar kapitalet sitt herravälde, även om mängden av obetalt arbete relativt minskar.
Eller också - och det är det andra alternativet - hämmas ackumulationen som följd av det stigande arbetspriset, emedan sporren till vinst avtrubbas. Ackumulationen avtar. Men samtidigt avlägsnas också orsaken till avtagandet, nämligen disproportionen mellan kapital och exploaterbar arbetskraft, överflödet på kapital gentemot tillgången på arbetskraft. Den kapitalistiska produktionsprocessens egen mekanik avlägsnar alltså själv de hinder, som den tillfälligtvis skapar. Arbetspriset sjunker åter till en nivå, som motsvarar kapitalets värdeökningsbehov, antingen nu denna nya lönenivå ligger under eller över eller är likamed den nivå, som före löneökningen gällde som normal.
Man bör observera: I första fallet är det inte en minskning i arbetskraftens eller arbetarbefolkningens absoluta eller relativa tillväxt, som gör kapital överflödigt, utan tvärtom kapitalets tillväxt, som gör att den exploaterbara arbetskraften blir otillräcklig. I det andra fallet är det inte en absolut eller relativ ökning av arbetskraften eller arbetarantalet, som leder till att kapitalet blir otillräckligt, utan tvärtom minskning av kapitalbildningen, som gör en del av den exploaterbara arbetskraften överflödig eller rättare sagt gör den osäljbar. Det är dessa absoluta förändringar hos kapitalets ackumulation, som återspeglas som relativa förändringar i den exploaterbara arbetskraftens mängd, med den påföljd att orsak och verkan förväxlas. För att använda en matematisk term: ackumulationens storlek är den oberoende variabeln, lönens storlek den beroende, inte tvärtom. Under det industriella kretsloppets kriser avspeglas de allmänt sjunkande varupriserna i ett stigande relativt penningvärde, medan under högkonjunkturer stigande varupriser framträder som fallande penningvärde. Den s.k. currency-skolan [52] förklarar detta så, att det är mycket pengar i omlopp, när priserna är för höga, och för litet pengar i omlopp, när priserna är för låga. Dess okunnighet och fullständiga missuppfattning av fakta[849*] har sin värdiga motsvarighet i de ekonomer, som förklarar alla förändringar i ackumulationen genom att säga, att det i ena fallet finns för få, i det andra fallet för många lönarbetare.
Den lag för den kapitalistiska produktionen, som ligger till grund för den så kallade "naturliga befolkningslagen", innebär helt enkelt följande:
Förhållandet mellan kapital, ackumulation och lönekvot är inget annat än förhållandet mellan det obetalda arbete, som förvandlas till kapital, och det tilläggsarbete som behövs för att sätta detta nya kapital i rörelse. Det är alltså inte alls ett förhållande mellan två storheter, som är oberoende av varandra, å ena sidan kapitalets storlek, å andra sidan arbetarbefolkningens antal. Tvärtom rör det sig i själva verket om förhållandet mellan samma arbetarbefolknings betalda och dess obetalda arbete. Om mängden av det obetalda arbete, som arbetarklassen levererar och kapitalistklassen ackumulerar, växer så snabbt, att det krävs en ovanligt stor tillgång på betalt arbete för att förvandla detta obetalda arbete till kapital, så stiger lönen, medan det obetalda arbetet relativt avtar, under förutsättning att alla andra förhållanden förblir oförändrade. Men så snart det obetalda arbetet har avtagit så mycket, att det merarbete, som kapitalet lever på, inte längre utbjudes i normal mängd, gör sig en reaktion gällande: en mindre del av revenyn blir kapitaliserad, och lönestigningen avlöses av en tillbakagång. Arbetslönen växlar därför inom gränser, som inte bara lämnar det kapitalistiska systemets grundvalar orörda utan också säkrar kapitalets reproduktion i ökande omfattning. Lagen för kapitalets ackumulation, som utges för att vara en mystisk naturlag, innebär alltså endast, att den kapitalistiska ackumulationens väsen utesluter, att arbetets exploateringsgrad kan falla så kraftigt eller arbetslönen stiga så högt, att den ständiga reproduktionen av kapitalförhållandena och kapitalets ackumulation i stigande skala på allvar hotas. Det kan inte vara annorlunda i ett produktionssystem, där arbetaren är till för att föröka den existerande rikedomen, i stället för att den materiella rikedomen borde tjäna arbetarens behov och bidra till hans utveckling. Liksom människan i religionen behärskas av sin egen hjärnas skapelser, så behärskas hon i den kapitalistiska produktionen av sina egna händers verk.[849a*]
Ekonomerna medger själva, att det varken är den samhälleliga rikedomen i och för sig eller det förvärvade kapitalets storlek, som medför en löneförhöjning, utan helt enkelt ackumulationens fortsatta tillväxt och dennas hastighet. (A. Smith: "Wealth of Nations", bd I, kap. 8.) Hittills har vi endast behandlat denna process under den förutsättningen, att kapitalets tekniska sammansättning förblir oförändrad, medan kapitalet tillväxer. Men processen fortskrider i verkligheten utöver denna fas.
Om de allmänna grundvalarna för det kapitalistiska systemet en gång är givna, så kommer alltid under ackumulationens förlopp förr eller senare en tidpunkt, då den vidare utvecklingen av det samhälleliga arbetets produktivitet blir den mäktigaste hävstången för ackumulationen.
"Samma orsak", säger A. Smith i det nyss citerade kapitlet, "som höjer lönerna, nämligen kapitalets tillväxt, har också en tendens till att öka produktiviteten, vilket medför att en mindre mängd arbete kan framställa en större mängd produkter." [149]
Varje ökning av det samhälleliga arbetets produktivitet visar sig däri, att en arbetare under loppet av en viss bestämd tid blir i stånd att förvandla en större mängd produktionsmedel till produkter utan att öka intensiteten i sin arbetskraft. Vi bortser i detta sammanhang från förändringar i naturförhållandena, såsom jordens fruktbarhet o.s.v., och från skickligheten hos självständiga och ensamt arbetande producenter, som dock snarare gör sig gällande i produktens kvalitet än i dess kvantitet. Mängden av de produktionsmedel, som arbetaren använder, växer med arbetets produktivitet. Produktionsmedlen spelar härvid en dubbel roll. Deras tillväxt är å ena sidan en orsak till, å andra sidan en följd av arbetets stigande produktivitet. Den manufakturmässiga arbetsdelningen t.ex. jämte användningen av maskineri leder till att en större mängd råmaterial kan bearbetas på samma tid, och en större mängd råmaterial och hjälpämnen ingår därför i arbetsprocessen. Det är en följd av arbetets växande produktivitet. Å andra sidan är det använda maskineriet, dragdjur, konstgödning, dräneringsrör o.s.v. betingelser för växande arbetsproduktivitet, liksom även mängden av de produktionsmedel, som koncentrerats i fabriksbyggnader, smältugnar, transportmedel o.s.v. Men oberoende av orsakssammanhangen är varje tillväxt i produktionsmedlens mängd, i jämförelse med den arbetskraft som bearbetar dem, alltid ett uttryck för arbetets stigande produktivitet. Varje stegring av arbetets produktivitet framträder därför som en minskning av arbetsmängden i jämförelse med mängden av de produktionsmedel, som arbetet sätter i rörelse, eller som en minskning av arbetsprocessens subjektiva faktorer i jämförelse med dess objektiva faktorer.