Skrivet: Från augusti 1858 till januari 1859 då
förordet skrevs.
Publicerat: Genom Franz Duncker i Berlin 1859.
Källa: Marx Engels Werke bd XIII, s. 15-160; "Zur
Kritik der Politischen Ökonomie".
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
Vid första anblicken förefaller den borgerliga rikedomen som en oerhörd samling varor, den enskilda varan som dess elementära existens. Men varje vara framträder under den dubbla synpunkten av bruksvärde och bytesvärde.[1]
Varan är framför allt, enligt de engelska ekonomernas uttryckssätt, "någon sak, som är nödvändig, nyttig eller angenäm för livet", föremål för mänskliga behov, livsmedel i ordets vidsträcktaste betydelse. Denna varans existens som bruksvärde och dess naturliga påtagliga existens sammanfaller. Vete, exempelvis, är ett särskilt bruksvärde till skillnad från bruksvärdena bomull, glas, papper o.s.v. Bruksvärdet har endast värde för konsumtionen och förverkligas endast i konsumtionsprocessen. Samma bruksvärde kan användas olika. Summan av den nytta det kan göra vid användandet sammanfattas emellertid i dess existens som ting med bestämda egenskaper. Bruksvärdet är dessutom inte bara kvalitativt utan också kvantitativt bestämt. I enlighet med deras naturliga säregenhet har olika bruksvärden olika mått, exempelvis skäppa vete, bok papper, aln linneväv o.s.v.
Vilken rikedomens samhälleliga form än må vara, så utgör bruksvärden ständigt dess innehåll, vilket närmast är likgiltigt för denna form. Man känner inte på vetets smak, vem som odlat det, en rysk livegen, en fransk parcellbonde eller en engelsk kapitalist. Ehuru bruksvärdet är föremål för samhälleliga behov och därför befinner sig i ett samhälleligt sammanhang, ger det dock inte uttryck åt något samhälleligt produktionsförhållande. En given vara som bruksvärde är t.ex. en diamant. På diamanten kan man inte se, att den är vara. Var den än tjänar som bruksvärde, estetiskt eller tekniskt, på kurtisanens bröst eller i glassliparens hand, är den diamant och inte vara. Att vara bruksvärde förefaller som en nödvändig förutsättning för varan, men att vara vara förefaller som en likgiltig bestämning för bruksvärdet. Bruksvärdet i denna sin likgiltighet för den ekonomiska formbestämningen, d.v.s. bruksvärdet som bruksvärde, ligger utanför det område, som den politiska ekonomin tar i betraktande.[2] Det faller blott inom detta område i det fall, då det självt är formbestämning. Omedelbart är det den materiella basis, på vilken ett bestämt ekonomiskt förhållande kommer till uttryck - bytesvärdet.
Bytesvärdet uppträder framför allt som kvantitativt förhållande, i vilket bruksvärden är utbytbara mot varandra. I ett sådant förhållande bildar de en och samma bytesstorhet. Sålunda kan 1 band Propertius och 8 uns snus ha samma bytesvärde, trots det fullständigt olika bruksvärdet hos tobak och elegier. Som bytesvärde är ett bruksvärde precis lika mycket värt som ett annat, om de endast tagits i riktig proportion. Bytesvärdet hos ett palats kan uttryckas i ett bestämt antal skokrämsburkar. Londons skokrämsfabrikanter har omvänt uttryckt sina multiplicerade burkars bytesvärde i palats. Alldeles likgiltiga alltså för sitt naturliga existenssätt och utan hänsyn till den specifika naturen hos de behov, för vilka de är bruksvärden, täcker varor varandra i bestämda kvantiteter, ersätter varandra i utbytet, gäller som ekvivalenter och utgör sålunda, trots sitt brokiga yttre, en och samma enhet.
Bruksvärdena är omedelbara livsförnödenheter. Men å andra sidan är dessa livsförnödenheter själva produkter av det samhälleliga livet, resultat av utgiven mänsklig livskraft, förkroppsligat arbete. Som materialisering av det samhälleliga arbetet är alla varor kristalliseringar av samma enhet. Vi skall nu granska den bestämda karaktären hos denna enhet. D.v.s. hos det arbete som uppträder i bytesvärdet.
Låt oss antaga, att 1 uns guld, 1 ton järn, 1 quarter vete och 20 alnar siden är lika stora bytesvärden. Som sådana ekvivalenter, i vilka den kvalitativa skillnaden mellan deras bruksvärden försvunnit, utgör de lika volymer av samma arbete. Det arbete som likmässigt förkroppsligats i dem, måste själv vara likformigt, enkelt arbete utan åtskillnad, för vilket det är lika likgiltigt om det uppträder i guld, järn, vete, siden, som det är för syret om det förekommer i järnets rost, i atmosfären, i druvans saft eller i människans blod. Men att gräva guld, utvinna järn ur gruvan, odla vete och väva siden är kvalitativt från varandra skilda arter av arbete. Det som sakligt uppträder som bruksvärdenas olikhet, uppträder faktiskt i processen som olikhet i den verksamhet, som frambringar bruksvärdena. I och med att det bytesvärdesättande arbetet är likgiltigt för bruksvärdenas speciella material är det också likgiltigt för själva arbetets speciella form. De olika bruksvärdena är vidare produkter av olika individers verksamhet, alltså resultat av individuellt olika arbeten. Som bytesvärden utgör de emellertid likartat arbete utan åtskillnad, d.v.s. arbete i vilket de arbetandes individualitet utplånats. Bytesvärdesättande arbete är därför abstrakt, allmänt arbete.
Om 1 uns guld, 1 ton järn, 1 quarter vete och 20 alnar siden är lika stora bytesvärden eller ekvivalenter, så är 1 uns guld, 1/2 ton järn, 3 bushel vete och 5 alnar siden bytesvärden av fullständigt olika storlek, och denna kvantitativa skillnad är den enda skillnad, vilken de såsom bytesvärden överhuvudtaget kan ha. Som bytesvärden av olika storlek utgör de ett mer eller mindre, större eller mindre kvantiteter av detta enkla, likformiga, abstrakt allmänna arbete, som bildar bytesvärdets substans. Man frågar sig: hur skall man mäta dessa kvantiteter? Eller man frågar sig snarare: vilken är den kvantitativa existensen av själva detta arbete, då de kvantitativa skillnaderna mellan varorna som bytesvärden blott är de kvantitativa skillnaderna mellan det i dem förkroppsligade arbetet. Liksom rörelsens kvantitativa existens är tiden, så är arbetets kvantitativa existens arbetstiden. Skillnaden i själva arbetets varaktighet är den enda skillnad, som det kan ha, om man förutsätter dess kvalitet som given. Som arbetstid får arbetet sin måttstock av de naturliga tidsmåtten, timme, dag, vecka o.s.v. Arbetstiden är arbetets levande existens, likgiltig med avseende på dess form, dess innehåll, dess individualitet. Den är dess levande existens i egenskap av kvantitativ existens och samtidigt det immanenta måttet för denna existens. Den i varornas bruksvärden förkroppsligade arbetstiden är den substans, som gör dem till bytesvärden och därmed till varor, likaväl som den mäter deras bestämda värdestorlek. De motsvarande kvantiteter av olika bruksvärden, i vilka samma arbetstid förkroppsligas, är ekvivalenter, eller alla bruksvärden är ekvivalenter i de proportioner, i vilka de innehåller samma arbetstid inarbetad, förkroppsligad. Som bytesvärde är alla varor blott bestämda mått av kristalliserad arbetstid.
För att man skall förstå bestämmandet av bytesvärdet genom arbetstiden måste man hålla fast vid följande huvudpunkter: Arbetets reducering till enkelt, så att säga kvalitetslöst arbete; det specifika sätt, på vilket det bytesvärdesättande, alltså varor producerande arbetet är samhälleligt arbete; slutligen skillnaden mellan arbetet, såvida det resulterar i bruksvärden, och arbetet, såvida det resulterar i bytesvärden.
För att man skall kunna mäta varornas bytesvärden genom den arbetstid de innehåller, måste de olika arbetena själva reduceras till oskiljbart, likformigt, enkelt arbete, kort sagt till arbete, som är kvalitativt likartat och som därför endast skiljer sig i kvantitativt avseende.
Denna reducering förefaller som en abstraktion, men det är en abstraktion, som dagligen äger rum i den samhälleliga produktionsprocessen. Att upplösa alla varor i arbetstid är inte någon större abstraktion, men samtidigt inte någon mindre reell, än att upplösa alla organiska kroppar i luft. Det arbete, som sålunda mätts genom tiden, uppträder i själva verket inte som arbete av olika subjekt, utan de olika arbetande individerna uppträder tvärtom som blotta organ för arbetet. Annorlunda uttryckt skulle arbetet, sådant det framträder i bytesvärden, kunna kallas allmänt mänskligt arbete. Denna abstraktion av det allmänt mänskliga arbetet existerar i det genomsnittsarbete, som varje genomsnittsindivid i ett givet samhälle kan utföra, ett bestämt produktivt förbrukande av mänskliga muskler, nerver, hjärna o.s.v. Det är enkelt arbete,[3] till vilket varje genomsnittsindivid kan läras upp och som han måste utföra i den ena eller andra formen. Själva karaktären av detta genomsnittsarbete är olika i olika länder och under olika kulturepoker, men uppträder som givet i varje existerande samhälle. Det enkla arbetet utgör den övervägande största delen av allt arbete i det borgerliga samhället, vilket man kan övertyga sig om i varje statistik. Om A under 6 timmar producerar järn och under 6 timmar linneväv, och B likaledes under 6 timmar producerar järn och under 6 timmar linneväv, eller om A under 12 timmar producerar järn och B under 12 timmar producerar linneväv, så är det klart att detta endast är en olika användning av en och samma arbetstid. Men hur är det med det komplicerade arbetet, som höjer sig över genomsnittsnivån såsom arbete som kräver större anspänning och har större specifik vikt? Arbete av detta slag sönderfaller i sammansatt enkelt arbete, enkelt arbete i högre potens, så att t.ex. en komplicerad arbetsdag är lika med tre enkla arbetsdagar. De lagar, som reglerar denna reducering, behöver ännu inte behandlas. Men att reduceringen äger rum är klart: ty som bytesvärde är produkten av det mest komplicerade arbetet i en bestämd proportion ekvivalent för det enkla genomsnittsarbetets produkt, alltså likställd med en bestämd kvantitet av detta enkla arbete.
Bestämmandet av bytesvärdet genom arbetstiden förutsätter vidare, att i en bestämd vara, t.ex. ett ton järn förkroppsligats lika mycket arbete, likgiltigt om A eller B utfört arbetet, eller att olika individer använder lika stor arbetstid för att producera samma, kvalitativt och kvantitativt bestämda bruksvärde. Med andra ord, det förutsätter, att den arbetstid en vara innehåller är den för dess produktion nödvändiga arbetstiden, d.v.s. den arbetstid som kräves för att under givna allmänna produktionsbetingelser producera ett nytt exemplar av samma vara.
Betingelserna för det bytesvärdesättande arbetet, sådana de framgår ur analysen av bytesvärdet, är samhälleliga bestämningar för arbetet eller bestämningar för samhälleligt arbete, men samhälleligt inte utan vidare, utan på ett särskilt sätt. Det är en specifik art av samhällelighet. Framför allt är arbetets oskiljbara enkelhet en likhet i olika individers arbeten, deras arbetens ömsesidiga förhållande till varandra blir lika, nämligen genom faktisk reducering av alla arbeten till likartat arbete. Varje individs arbete - i den mån det uppträder i form av bytesvärden - har denna samhälleliga likhetskaraktär, och det uppträder i form av bytesvärde blott i den mån det förhåller sig till alla andra individers arbete såsom till lika.
Vidare uppträder i bytesvärdet den enskilda individens arbetstid omedelbart som allmän arbetstid och denna det isolerade arbetets allmänna karaktär som detsammas samhälleliga karaktär. Arbetstiden som uppträder i bytesvärdet är den enskildes arbetstid, men den enskildes utan åtskillnad från någon annan enskild; den är alla enskildas arbetstid, såvida de utför ett lika arbete, och därav följer att den arbetstid, som den ena behöver för att producera en bestämd vara, är den nödvändiga arbetstid, som varje annan skulle använda för att producera samma vara. Den är den enskildes arbetstid, hans arbetstid, men blott som för alla gemensam arbetstid, för vilken det därför är likgiltigt, vilken enskilds arbetstid den är. Som allmän arbetstid framträder den i en allmän produkt, en allmän ekvivalent, en bestämd kvantitet förkroppsligad arbetstid; för denna produkt är det likgiltigt vilken bestämd form det bruksvärde har, vari den omedelbart uppträder som den enskildes produkt, och den kan godtyckligt överföras till varje annan form av bruksvärde, vari den uppträder som produkt av varje annan enskild. Samhällelig storhet är den blott såsom sådan allmän storhet. För att den enskildes arbete skall resultera i bytesvärde, måste det resultera i en allmän ekvivalent, d.v.s. genom att den enskildes arbetstid yttrar sig som allmän arbetstid eller att den allmänna arbetstiden yttrar sig som den enskildes. Det är som om de olika individerna skulle ha slagit ihop sin arbetstid och låtit olika kvantiteter av den arbetstid, över vilken de gemensamt förfogar, framträda i form av olika bruksvärden. Den enskildes arbetstid är sålunda faktiskt den arbetstid, som samhället behöver för att framställa ett bestämt bruksvärde, d.v.s. för att tillfredsställa ett visst behov. Men det här är bara fråga om den specifika form, i vilken arbetet får samhällelig karaktär. En bestämd del av spinnarens arbetstid förkroppsligas t.ex. i 100 pund linnegarn. 100 alnar linneväv, vävarens produkt, skall representera samma kvantitet arbetstid. I den mån dessa båda produkter representerar lika stora kvantiteter allmän arbetstid och därför är ekvivalenter för varje bruksvärde, som innehåller lika mycket arbetstid, är de ekvivalenter till varandra. Endast därigenom att spinnarens arbetstid och vävarens arbetstid uppträder som allmän arbetstid, deras produkter därför som allmänna ekvivalenter, blir här vävarens arbete till arbete för spinnaren och spinnarens arbete till arbete för vävaren, den enas arbete för den andras arbete, d.v.s. förverkligas deras arbetens samhälleliga existens för båda. I den lantligt-patriarkaliska industrin däremot, där spinnare och vävare levde under samma tak, den kvinnliga delen av familjen spann, den manliga vävde, låt oss säga för familjens eget behov, var garn och linneväv samhälleliga produkter, spinnandet och vävandet samhälleliga arbeten inom familjens gränser. Deras samhälleliga karaktär bestod emellertid inte däri, att garn som allmän ekvivalent utbyttes mot linneväv som allmän ekvivalent eller båda mot varandra som likvärdiga och lika gällande uttryck för samma allmänna arbetstid. Snarare var det familjesambandet med dess naturligt uppkomna arbetsdelning, som tryckte sin säregna samhälleliga stämpel på arbetsprodukten. Eller låt oss ta medeltidens dagsverksarbeten och naturaprestationer. De enskildas bestämda arbeten i deras naturaform, det säregna, inte det allmänna i arbetet bildar här det samhälleliga bandet. Eller låt oss till slut ta det gemensamma arbetet i dess ursprungliga form, sådant vi möter det hos alla kulturfolk i början av deras historia.[4] Här förmedlas tydligen inte arbetets samhälleliga karaktär därigenom, att den enskildes arbete antar det allmännas abstrakta form eller dess produkt formen av en allmän ekvivalent. Det är denna samfundsordning - vilken utgör förutsättning för produktionen - som förhindrar den enskildes arbete att vara privatarbete och hans produkt att vara privatprodukt och tvärtom låter det enskilda arbetet omedelbart uppträda som funktion av ett led i samhällsorganismen. Arbetet, som framträder i bytesvärdet, är förutsatt som den isolerade enskildes arbete. Samhälleligt blir det därigenom, att det antar formen av sin direkta motsats, formen av det abstrakt allmänna.
Karaktäristiskt för det bytesvärdesättande arbetet är slutligen, att personernas samhälleliga förhållande framträder liksom bakvänt, nämligen som samhälleligt förhållande mellan ting. Blott i den mån det ena bruksvärdet hänför sig till det andra som bytesvärde, hänför sig de olika personernas arbete till varandra som lika och allmänt. Om det därför är riktigt att säga, att bytesvärdet är ett förhållande mellan personer,[5] så måste man emellertid tillägga: ett under sakligt hölje dolt förhållande. Liksom ett pund järn och ett pund guld trots sina olika fysiska och kemiska egenskaper utgör samma tyngdkvantitet, så utgör två bruksvärden av varor, som innehåller samma arbetstid, samma bytesvärde. Bytesvärdet uppträder sålunda som samhällelig bestämning hos bruksvärdena, som en bestämning, vilken tillkommer dem som ting, och tack vare vilken de i utbytesprocessen ersätter varandra i bestämda kvantitativa förhållanden, bildar ekvivalenter, alldeles så som enkla kemiska ämnen förenar sig i bestämda kvantitativa förhållanden och bildar kemiska ekvivalenter. Det är bara vanan från dagliga livet, som kommer det att förefalla trivialt, självklart, att ett samhälleligt produktionsförhållande antar formen av ett föremål, så att förhållandet mellan personerna i deras arbete tvärtom framträder som ett förhållande, i vilket tingen befinner sig till varandra och till personerna. I varan är denna mystifikation ännu mycket enkel. Alla föreställer sig mer eller mindre dunkelt, att varornas förhållanden som bytesvärden tvärtom är personernas förhållande till deras ömsesidiga produktiva verksamhet. I högre produktionsförhållanden försvinner detta sken av enkelhet. Alla monetärsystemets illusioner kommer därav att man inte ser, att penningen framställer ett samhälleligt produktionsförhållande, utan betraktar den i formen av ett naturligt ting med bestämda egenskaper. De moderna ekonomerna, som nedlåtande grinar åt monetärsystemets illusioner, förråder samma illusion, så snart de behandlar högre ekonomiska kategorier, t.ex. kapitalet. Denna illusion kommer hos dem till uttryck i naiv förvåning, så snart något, som de just trodde sig ha ett grepp om som ting, uppträder som samhälleligt förhållande, och sedan återigen det, som de knappt hunnit fixera som samhälleligt förhållande, driver gäck med dem som ting.
Då varornas bytesvärde faktiskt inte är något annat än de individuella arbetenas förhållande till varandra som lika och allmänna, inte är något annat än ett kroppsligt uttryck för en specifik samhällelig arbetsform, är det tautologi att säga, att arbetet skulle vara den enda källan till bytesvärdet och därmed till rikedomen, i den mån den består av bytesvärden. Samma tautologi är påståendet, att naturstoffet som sådant inte innehåller något bytesvärde,[6] emedan det inte innehåller något arbete, och att bytesvärdet som sådant inte innehåller något naturstoff. Men då William Petty kallar "arbetet rikedomens fader och jorden dess moder", eller biskop Berkeley frågar, "huruvida inte de fyra elementen och människans arbete bland dem är den verkliga källan till rikedomen",[7] eller då amerikanen Th. Cooper populärt klargör: "Tag bort från en kaka bröd det arbete, som nedlagts på densamma, bagarens, mjölnarens, arrendatorns arbete o.s.v., och vad blir kvar? Ett par gräskorn, vilt växande och onyttiga för varje mänsklig användning"[8] - så är det i alla dessa åskådningar inte fråga om det abstrakta arbetet såsom källa till bytesvärdet, utan om det konkreta arbetet som källa till materiell rikedom, kort sagt om arbetet i den mån det frambringar bruksvärden. I det varans bruksvärde förutsättes, förutsättes den särskilda nyttigheten, den bestämda ändamålsenligheten hos det på densamma förbrukade arbetet, men därmed är från varans ståndpunkt samtidigt all hänsyn till arbetet som nyttigt arbete uttömd. I brödet som bruksvärde intresserar oss dess egenskaper som livsmedel men ingalunda arrendatorns, mjölnarens, bagarens o.s.v. arbete. Om tack vare en uppfinning av något slag 19/20 av dessa arbeten bortföll, skulle kakan göra samma tjänst som förut. Om den föll ner färdig från himlen, skulle den inte förlora en atom av sitt bruksvärde. Under det att det bytesvärdesättande arbetet förverkligas i likheten mellan varorna som allmänna ekvivalenter, förverkligas arbetet som ändamålsenlig produktiv verksamhet i den oändliga mångfalden av deras bruksvärden. Under det att det bytesvärdesättande arbetet är abstrakt allmänt och lika arbete, är det bruksvärdesättande arbetet konkret och särskilt arbete, som alltefter form och stoff delar upp sig i oändligt olika arbetssätt.
Med avseende på arbetet, i den mån det frambringar bytesvärden, är det felaktigt att säga, att det är enda källan till den rikedom det frambringar, nämligen den materiella. Då arbetet är verksamheten att göra det materiella ägnat för det ena eller andra syftet, behöver det materien som förutsättning. I olika bruksvärden är proportionen mellan arbete och naturstoff mycket olika, men ständigt innehåller bruksvärdet ett naturligt substrat. Som ändamålsenlig verksamhet att tillägna sig naturelementen i ena eller andra formen är arbetet den naturliga betingelsen för den mänskliga existensen, en av alla sociala former oberoende betingelse för ämnesomsättningen mellan människa och natur. Bytesvärdesättande arbete är däremot en specifikt samhällelig form för arbetet. Skrädderiarbete t.ex., i sin materiella bestämdhet som särskild produktiv verksamhet, producerar rocken, men inte rockens bytesvärde. Det sistnämnda producerar det inte som skrädderiarbete utan som abstrakt allmänt arbete, och detta tillhör ett samhällssammanhang, som skräddaren inte har tråcklat ihop. I den antika hemindustrin producerade sålunda kvinnorna dräkten utan att producera dräktens bytesvärde. Arbetet som en källa till materiell rikedom var lika bekant för lagstiftaren Moses som för tulltjänstemannen Adam Smith.[9]
Låt oss nu litet närmare betrakta några bestämningar, som följer av bytesvärdets reducerande till arbetstid.
I sin egenskap av bruksvärde verkar varan som orsak. Vete t.ex. verkar som livsmedel. En maskin ersätter arbete i bestämda proportioner. Denna varans verkan, genom vilken den endast är bruksvärde, konsumtionsartikel, kan kallas dess tjänst, den tjänst den fullgör som bruksvärde. Som bytesvärde däremot betraktas varan alltid endast från resultatets synpunkt. Det är inte fråga om den tjänst, den själv fullgör, utan om den tjänst[10], som den själv kommit i åtnjutande av, då den producerades. Sålunda bestämmes exempelvis en maskins bytesvärde inte genom det kvantum arbetstid, som ersättes av densamma, utan genom det kvantum arbetstid, som nedlagts på maskinen och alltså kräves för att producera en ny maskin av samma slag.
Om därför den arbetskvantitet, som kräves för att producera varor, skulle vara konstant, så skulle deras bytesvärde vara oföränderligt. Men produktionens lätthet eller svårighet växlar ständigt. Om arbetets produktivkraft växer, så producerar det samma bruksvärde på kortare tid. Om arbetets produktivkraft sjunker, så behöves mera tid för att producera samma bruksvärde. Storleken av den arbetstid, som en vara innehåller, alltså dess bytesvärde, varierar därför, stiger eller sjunker i omvänt förhållande till arbetets ökade eller minskade produktivkraft. Arbetets produktivkraft, som i manufakturindustrin användes i på förhand fastställd grad, är i jordbruket och den extraktiva industrin samtidigt beroende av okontrollerbara naturförhållanden. Ett och samma arbete kommer att ge en större eller mindre avkastning av olika metaller, alltefter hur relativt sparsamt eller rikligt dessa metaller förekommer i jordskorpan. Ett och samma arbete kan under ett gott år förkroppsligas i 2 bushel vete, under ett dåligt kanhända i 1 bushel. Sällsynthet eller överflöd såsom naturbetingelser förefaller här att bestämma varornas bytesvärde, emedan de bestämmer den med naturbetingelserna förbundna produktivkraften hos särskilt reellt arbete.
Olika bruksvärden innehåller i olika volymer samma arbetstid eller samma bytesvärde. I ju mindre volym av sitt bruksvärde, jämfört med de andra bruksvärdena, en vara innehåller ett bestämt kvantum arbetstid, desto större är dess specifika bytesvärde. Om vi finner, att under olika, vitt från varandra skilda kulturepoker vissa bruksvärden sinsemellan bildar en rad specifika bytesvärden, vilka bevarar, om också inte exakt samma numerära relation, så dock det allmänna förhållandet av inbördes över- och underordning, såsom t.ex. guld, silver, koppar, järn, eller vete, råg, korn, havre - så följer därav blott, att den fortskridande utvecklingen av de samhälleliga produktivkrafterna likmässigt eller i det närmaste likmässigt inverkar på den arbetstid, som kräves för att producera dessa olika varor.
En varas bytesvärde kommer inte till synes i dess eget bruksvärde. Som förkroppsligande av den allmänna samhälliga arbetstiden befinner sig dock en varas bruksvärde i ett visst förhållande till andra varors bruksvärden. Den ena varans bytesvärde manifesterar sig sålunda i de andra varornas bruksvärden. Ekvivalent är i själva verket en varas bytesvärde uttryckt i någon annan varas bruksvärde. Om jag t.ex. säger, att en aln linneväv är värd två pund kaffe, så har linnevävens bytesvärde uttryckts i bruksvärdet kaffe, nämligen i en bestämd kvantitet av detta bruksvärde. Om denna proportion är given, kan jag uttrycka värdet av varje kvantitet linneväv i kaffe. Det är klart att en varas, t.ex. linnevävens bytesvärde inte är uttömt med den proportion, i vilken en annan särskild vara, t.ex. kaffe, bildar dess ekvivalent. Den kvantitet allmän arbetstid, som alnen linneväv förkroppsligar, är samtidigt förverkligad i oändligt olika volymer av bruksvärden av alla andra varor. I den proportion, i vilken varje annan varas bruksvärde utgör en lika stor mängd arbetstid, bildar det en ekvivalent för alnen linneväv. Uttömmande uttryckes därför denna enskilda varas bytesvärde blott i de oändligt många ekvationer, i vilka alla andra varors bruksvärden bildar dess ekvivalent. Blott i summan av dessa ekvationer eller i totaliteten av de olika proportioner, i vilka en vara är utbytbar mot varje annan vara, är den uttömmande uttryckt som allmän ekvivalent. T.ex. raden ekvationer:
| 1 aln linneväv | = | 1/2 pund te, |
| 1 aln linneväv | = | 2 pund kaffe, |
| 1 aln linneväv | = | 8 pund bröd, |
| 1 aln linneväv | = | 6 alnar kattun, |
kan framställas som
| 1 aln linneväv = 1/8 pund te + 1/2 pund kaffe + 2 pund bröd + 1½ aln kattun. |
Om vi alltså hade hela summan av ekvationer framför oss, i vilka värdet av en aln linneväv uttömmande kan uttryckas, skulle vi kunna uttrycka dess bytesvärde i formen av en serie. I själva verket är denna serie oändlig, då kretsen av varor aldrig är definitivt avslutad, utan ständigt utvidgas. Men om sålunda en vara mäter sitt bytesvärde med tillhjälp av alla andra varors bruksvärden, så mätes omvänt alla andra varors bytesvärden med bruksvärdet hos denna enda vara, som mäter sig med tillhjälp av dem.[11] Om bytesvärden för 1 aln linneväv uttryckes i 1/2 pund te eller 2 pund kaffe eller 6 alnar kattun eller 8 pund bröd o.s.v., så följer därav att kaffe, te, kattun, bröd o.s.v. sinsemellan är lika i den proportion, i vilken de är lika ett tredje, linneväven, att alltså linneväven tjänar som gemensamt mått för deras bytesvärden. Som förkroppsligad allmän arbetstid, d.v.s. som bestämt kvantum allmän arbetstid, uttrycker varje vara sitt bytesvärde i tur och ordning i bestämda kvantiteter av alla andra varors bruksvärden, och alla andra varors bytesvärden mätes omvänt med denna enda uteslutande varas bruksvärde. Men som bytesvärde är varje vara såväl denna enda uteslutande vara, vilken tjänar som gemensamt mått för alla andra varors bytesvärden, som den å andra sidan endast är en av de många varor, i vars totalkrets varje annan vara omedelbart uttrycker sitt bytesvärde.
En varas värdestorlek är inte beroende av om det utom den existerar litet eller mycket varor av annat slag. Däremot är den beroende av den rikare eller mera begränsade mångfalden av andra varor, om raden av ekvationer, vari dess bytesvärde förverkligas, är större eller mindre. Raden av ekvationer, vari t.ex. kaffets värde uttryckes, uttrycker sfären för dess utbytbarhet, de gränser inom vilka det funktionerar som bytesvärde. Mot en varas bytesvärde som förkroppsligande av den allmänna samhälleliga arbetstiden svarar uttrycket för dess ekvivalens i oändligt skiftande bruksvärden.
Vi har sett, att en varas bytesvärde växlar med kvantiteten av den arbetstid, som den omedelbart innehåller. Dess realiserade, d.v.s. i andra varors bruksvärden uttryckta bytesvärde måste likaledes vara beroende av det förhållande, i vilket den arbetstid varierar, som använts vid produktionen av alla andra varor. Om t.ex. den för producerandet av en skäppa vete erforderliga arbetstiden skulle förbli densamma, under det att den arbetstid, som erfordras för att producera alla andra varor, fördubblades, så skulle bytesvärdet för skäppan vete, uttryckt i dess ekvivalenter, ha sjunkit med hälften. Resultatet skulle praktiskt bli detsamma, som om den för framställandet av skäppan vete erforderliga arbetstiden sjönk till hälften, och den för framställandet av alla andra varor erforderliga arbetstiden förblev oförändrad. Varornas värde bestämmes genom den proportion, i vilken de kan produceras under en och samma arbetstid. För att se, vilka möjliga växlingar denna proportion kan undergå, föreställer vi oss två varor - A och B. Första fallet: Den för produktionen av B erforderliga arbetstiden förblir oförändrad. I detta fall sjunker eller stiger bytesvärdet för A, uttryckt i B, i direkt proportion till hur den för produktionen av A erforderliga arbetstiden minskar eller ökar. Andra fallet: Den för produktionen av A erforderliga arbetstiden förblir oförändrad. Bytesvärdet för A, uttryckt i B, sjunker eller stiger i omvänt förhållande till hur den för produktionen av B erforderliga arbetstiden minskar eller ökar. Tredje fallet: Den för produktionen av A och B erforderliga arbetstiden minskas eller ökar i lika proportion. Uttrycket för varan A:s ekvivalens i varan B förblir då oförändrat. Om på grund av en eller annan omständighet alla arbetens produktivkraft minskade i samma grad, så att alla varor i lika proportion erfordrade mer arbetstid för sin produktion, så skulle värdet på alla varor ha stigit, det reella uttrycket för deras bytesvärde skulle ha förblivit oförändrat, men samhällets verkliga rikedom skulle ha minskats, då det skulle behöva mer arbetstid för att producera samma mängd bruksvärden. Fjärde fallet: Den för produktionen av A och B erforderliga arbetstiden ökar eller minskar för båda, men i olika grad, eller den för A erfordrade arbetstiden ökar, under det att den för B minskar, eller omvänt. Alla dessa fall kan enkelt reduceras till, att den för produktionen av en vara erforderliga arbetstiden förblir oförändrad, under det att de andras ökar eller minskar.
Varje varas bytesvärde låter uttrycka sig i varje annan varas bruksvärde, vare sig det nu är i hela storheter eller i bråkdelar av detta bruksvärde. Som bytesvärde är varje vara lika delbar som arbetstiden själv, som förkroppsligas i densamma. Varornas ekvivalens är lika oberoende av deras fysiska delbarhet såsom bruksvärden, som det för additionen av varornas bytesvärden är likgiltigt, vilken reell formväxling dessa varors bruksvärden genomgår i deras förvandling till en ny vara.
Hittills har varan betraktats ur dubbel synpunkt - som bruksvärde och som bytesvärde, varje gång ensidigt. Som vara är den emellertid en omedelbar enhet av bruksvärde och bytesvärde; samtidigt är den vara blott i förhållande till de andra varorna. Varornas verkliga förhållande till varandra är deras utbytesprocess. Denna är en samhällelig process, i vilken de av varandra oberoende individerna inträder, men de inträder i den endast som varuägare; deras ömsesidiga existens för varandra är deras varors existens, och sålunda uppträder de faktiskt blott som medvetna bärare av utbytesprocessen.
Varan är bruksvärde: vete, linneväv, diamant, maskin etc.; men som vara är den samtidigt icke bruksvärde. Om den vore bruksvärde för sin ägare, d.v.s. ett direkt medel att tillfredsställa hans egna behov, så skulle den inte vara någon vara. För honom är den tvärtom ickebruksvärde, nämligen endast materiell bärare av bytesvärdet, eller blott bytesmedel; som aktiv bärare av bytesvärdet blir bruksvärdet bytesmedel. För sin ägare är varan bruksvärde endast i sin egenskap av bytesvärde.[12] Bruksvärde måste den alltså först bli, närmast för andra. Då den inte är bruksvärde för sin egen ägare, är den bruksvärde för ägare till andra varor. Om icke, så var hans arbete gagnlöst arbete, och dess resultat alltså ingen vara. Å andra sidan måste en vara bli bruksvärde för honom själv, ty ägarens existensmedel existerar utanför denna vara, i främmande varors bruksvärden. För att bli bruksvärde måste varan möta de särskilda behov, som den tjänar till att tillfredsställa. Varornas bruksvärden blir alltså bruksvärden, i det de allsidigt byter plats, och ur den hand, i vilken de är bytesmedel, övergår i den hand, i vilken de är bruksföremål. Endast genom detta allsidiga avyttrande av varorna blir det arbete de innehåller nyttigt arbete. I denna process av varornas förhållande till varandra som bruksvärden får de ingen ny ekonomisk formbestämdhet. Tvärtom försvinner den formbestämdhet, som karaktäriserade dem som vara. Då bröd t.ex. övergår ur bagarens hand i konsumentens, ändrar det inte sin existens som bröd. Tvärtom, först konsumenten förhåller sig till det som till ett bruksvärde, som till ett bestämt näringsmedel, under det att det i bagarens hand var bärare av ett ekonomiskt förhållande, var ett sinnligt översinnligt ting. Den enda formförändring som varorna undergår, då de blir bruksvärden, är alltså upphävandet av deras formella existens, i vilken de var icke-bruksvärde för sin ägare och var bruksvärde för sin icke-ägare. För att bli bruksvärden måste varorna allsidigt avyttras, ingå i bytesprocessen, men deras existens för utbytet är deras existens som bytesvärden. För att förverkligas som bruksvärden, måste de därför förverkligas som bytesvärden.
Om den enskilda varan betraktad som bruksvärde ursprungligen uppträdde som självständigt ting, så hade den däremot som bytesvärde redan från första början setts i förhållande till alla andra varor. Detta förhållande var emellertid blott teoretiskt, tänkt. Verkligt blir det först i bytesprocessen. Å andra sidan är varan visserligen bytesvärde, i den mån ett bestämt kvantum arbetstid förbrukats på densamma och den följaktligen är förkroppsligad arbetstid. Men i sin omedelbara form är varan blott förkroppsligad individuell arbetstid av särskilt innehåll, inte allmän arbetstid. Den är därför inte omedelbart bytesvärde, utan måste först bli sådant. Närmast kan den blott vara förkroppsligande av allmän arbetstid, i den mån den representerar arbetstid i bestämd nyttig användning, alltså i ett bruksvärde. Detta var den materiella betingelse, som var förutsättningen för att erkänna den arbetstid som varorna innehåller som allmän, samhällelig. Om varan alltså blott kan bli bruksvärde, genom att den förverkligas såsom bytesvärde, kan den å andra sidan blott förverkligas såsom bytesvärde, genom att den i avyttringsprocessen hävdar sig som bruksvärde. Som bruksvärde kan en vara endast avyttras till den, för vilken den är bruksvärde, d.v.s. föremål för särskilt behov. Å andra sidan avyttras den blott mot en annan vara, eller, om vi ställer oss på samma sida som ägaren av denna andra vara, så ser vi att denne likaledes blott kan avyttra, d.v.s. förverkliga sin vara genom att bringa den i kontakt med det särskilda behov, som den tjänar till att tillfredsställa. I varornas allsidiga avyttrande som bruksvärden, förhåller de sig därför till varandra alltefter sin materiella olikhet såsom särskilda ting, som genom sina specifika egenskaper tillfredsställer särskilda behov. Men såsom sådana blotta bruksvärden är de för varandra likgiltiga och står inte i något förhållande till varandra. Som bruksvärden kan varorna blott utbytas enligt deras förhållande till särskilda behov. Men utbytbara är de bara som ekvivalenter, och ekvivalenter är de bara som lika kvantiteter förkroppsligad arbetstid, så att all hänsyn till deras naturliga egenskaper som bruksvärden och alltså till varornas förhållande till särskilda behov utplånats. Som bytesvärde fungerar en vara snarare, genom att den som ekvivalent ersätter en godtyckligt bestämd kvantitet av varje annan vara, likgiltigt om den är bruksvärde för ägaren av den andra varan eller ej. Men för ägaren av den andra varan blir den blott vara om den är bruksvärde för honom, och för sin egen ägare blir den bytesvärde blott såvida den är vara för den andre. Samma förhållande skall alltså vara varornas förhållande som väsentligt lika, blott kvantitativt olika storheter, skall vara deras likhet som materialisering av den allmänna arbetstiden och skall samtidigt vara deras förhållande som kvalitativt olika ting, som särskilda bruksvärden för särskilda behov, kort sagt - ett förhållande i vilket de åtskiljes som verkliga bruksvärden. Men denna likhetssättning och olikhetssättning utesluter varandra ömsesidigt. Sålunda uppträder här inte bara en felaktig cirkel av problem, därigenom att det enas lösning förutsätter det andras lösning, utan också en helhet av motstridande krav, därigenom att uppfyllandet av en betingelse är omedelbart bunden vid uppfyllandet av dess motsats.
Varornas bytesprocess måste vara såväl utvecklandet som lösandet av dessa motsägelser, vilka emellertid inte kan framträda i densamma i denna enkla form. Vi har blott sett, hur varorna själva förhåller sig till varandra som bruksvärden, d.v.s. hur varorna uppträder som bruksvärden inom bytesprocessen. Bytesvärdet däremot, såsom vi hittills betraktat det, fanns blott till i vår abstraktion, eller, om man så vill, den enskilda varuägarens abstraktion, vilken har varan som bruksvärde i sin lagerlokal och som bytesvärde på sitt samvete. Men inom bytesprocessen måste varorna själva vara för handen inte bara som bruksvärden utan också som bytesvärden för varandra, och denna deras existens måste framträda som deras eget förhållande till varandra. Den svårighet, som vi närmast stötte på, var den, att varan - för att kunna framträda som bytesvärde, som förkroppsligad allmän arbetstid - först måste avyttras, realiseras som bruksvärde, under det att dess avyttrande som bruksvärde omvänt förutsätter dess existens som bytesvärde. Men låt oss förutsätta att denna svårighet lösts. Låt oss anta att varan kastat av sig sitt särskilda bruksvärde och genom att avyttra detsamma uppfyllt den materiella betingelsen att vara samhälleligt nyttigt arbete i stället för att vara den enskildes arbete för sig själv. Sålunda måste den sedan i bytesprocessen bli bytesvärde, allmän ekvivalent, förkroppsligad allmän arbetstid för de andra varorna och sålunda inte längre få den begränsade verkan av särskilt bruksvärde, utan den omedelbara förmågan att uttryckas i alla bruksvärden som i sina ekvivalenter. Men varje vara är den vara, som på så sätt genom att avyttra sitt särskilda bruksvärde måste uppträda som direkt materialisering av den allmänna arbetstiden. Men å andra sidan står i bytesprocessen endast särskilda varor emot varandra, enskilda individers arbeten som förkroppsligats i särskilda bruksvärden. Den allmänna arbetstiden själv är en abstraktion, vilken som sådan inte existerar för varorna.
Låt oss betrakta summan av de ekvationer, i vilka en varas bytesvärde finner sitt reella uttryck, t.ex.:
| 1 aln linneväv | = | 2 pund kaffe, |
| 1 aln linneväv | = | 1/2 pund te, |
| 1 aln linneväv | = | 8 pund bröd o.s.v. |
Dessa ekvationer säger visserligen bara, att allmän, samhällelig arbetstid av lika storlek förkroppsligas i 1 aln linneväv, 2 pund kaffe, 1/2 pund te o.s.v. Men faktiskt blir de individuella arbeten, som framträder i dessa särskilda bruksvärden, till allmänt och i denna form till samhälleligt arbete blott därigenom att dessa bruksvärden verkligen utbytes mot varandra i förhållande till längden av den arbetstid de innehåller. Den samhälleliga arbetstiden existerar så att säga blott latent i dessa varor och uppenbarar sig först i deras bytesprocess. Utgångspunkten är inte individernas arbete som samhälleligt utan tvärtom särskilt arbete av enskilda individer, ett arbete, som först i bytesprocessen genom upphävandet av dess ursprungliga karaktär avslöjar sig som allmänt samhälleligt arbete. Det allmänt samhälleliga arbetet är därför inte en färdig förutsättning utan ett blivande resultat. Och så uppkommer en ny svårighet, nämligen att varorna å ena sidan måste ingå som förkroppsligad allmän arbetstid i bytesprocessen, men å andra sidan förkroppsligandet av individernas arbetstid som allmän självt blott är en produkt av bytesprocessen.
Varje vara måste genom avyttrandet av sitt bruksvärde, alltså sin ursprungliga existens, erhålla sin motsvarande existens som bytesvärde. Varan måste därför i bytesprocessen fördubbla sin existens. Å andra sidan kan dess andra existens som bytesvärde i sin tur blott vara en annan vara, ty i bytesprocessen står endast vara mot vara. Nu reser sig frågan: på vilket sätt omedelbart framställa en särskild vara som förkroppsligad allmän arbetstid, eller, vilket är detsamma, på vilket sätt omedelbart ge den individuella arbetstid, som förkroppsligats i en särskild vara, allmän karaktär? Det reella uttrycket för bytesvärdet hos en vara, d.v.s. hos varje vara som allmän ekvivalent, framträder i en oändlig summa av ekvationer, såsom:
| 1 aln linneväv | = | 2 pund kaffe, |
| 1 aln linneväv | = | 1/2 pund te, |
| 1 aln linneväv | = | 8 pund bröd, |
| 1 aln linneväv | = | 6 alnar kattun, |
| 1 aln linneväv | = | o.s.v. |
Denna framställning var teoretisk, så länge varan blott var tänkt så som ett bestämt kvantum förkroppsligad allmän arbetstid. Existensen av en särskild vara som allmän ekvivalent blir, från att ha varit en ren abstraktion, ett samhälleligt resultat av själva bytesprocessen genom att man helt enkelt vänder på den ovan anförda raden av jämförelser. Alltså t.ex.:
| 2 pund kaffe | = | 1 aln linneväv, |
| 1/2 pund te | = | 1 aln linneväv, |
| 8 pund bröd | = | 1 aln linneväv, |
| 6 alnar kattun | = | 1 aln linneväv. |
Om kaffe, te, bröd, kattun, kort sagt alla varor, uttrycker i linneväv den arbetstid de själva innehåller, framträder omvänt linnevävens bytesvärde i alla andra varor som dess ekvivalenter och den i linneväven själv förkroppsligade arbetstiden blir omedelbart den allmänna arbetstid, som likmässigt framträder i olika kvantiteter av alla andra varor. Linneväven blir här allmän ekvivalent genom alla andra varors allsidiga verkan på den. Som bytesvärde blev varje vara till mått för alla andra varors värden. Här är det tvärt om: därigenom att alla varor möter sitt bytesvärde i en särskild vara, blir denna uteslutna vara bytesvärdets adekvata existens, dess existens såsom allmän ekvivalent. Nu krymper den oändliga raden av ekvationer eller den oändliga mängd av dem, i vilka varje varas bytesvärde uttryckes, ihop till en enda ekvation med endast två leder. Ekvationen 2 pund kaffe = 1 aln linneväv är nu det uttömmande uttrycket för kaffets bytesvärde, då det i detta uttryck framträder omedelbart som ekvivalent för en bestämd kvantitet av varje annan vara. Inom bytesprocessen existerar eller uppträder nu alltså varorna för varandra som bytesvärden i form av linneväv. Att alla varor såsom bytesvärden förhåller sig till varandra endast som olika kvantiteter av förkroppsligad allmän arbetstid, framträder nu på så sätt, att de såsom bytesvärden endast representerar olika kvantiteter av ett och samma föremål - linneväven. Den allmänna arbetstiden uppträder därför i sin tur som ett särskilt ting, en vara vid sidan av och utanför alla andra varor. Men samtidigt är den ekvation, i vilken en vara uppträder som bytesvärde för en annan vara, t.ex. 2 pund kaffe = 1 aln linneväv, en ekvation som ännu måste förverkligas. Endast genom att varan avyttras som bruksvärde - vilket är beroende av, om den i bytesprocessen visar sig vara föremål för ett behov - förvandlas den verkligen från sin existens som kaffe till sin existens som linneväv, antar sålunda den allmänna ekvivalentens form och blir faktiskt bytesvärde för alla andra varor. Och omvänt: därigenom att alla andra varor genom att de avyttras som bruksvärden förvandlas till linneväv, blir linneväven alla andra varors förvandlade existens och blott som resultat av denna alla de andra varornas förvandling till linneväv blir den omedelbart förkroppsligande av den allmänna arbetstiden, d.v.s. produkt av det allsidiga avyttrandet, upphävande av de individuella arbetena. Om varorna sålunda för att uppträda som bytesvärden för varandra fördubblar sin existens, så fördubblar den i sin egenskap av allmän ekvivalent utskilda varan sitt bruksvärde. Utom sitt särskilda bruksvärde som särskild vara, erhåller den ett allmänt bruksvärde. Detta dess bruksvärde självt är formbestämdhet, d.v.s. det framgår ur den specifika roll, som denna vara tack vare de andra varornas allsidiga verkan på den spelar i bytesprocessen. Varje varas bruksvärde som föremål för ett särskilt behov har olika värde i olika händer, t.ex. ett annat värde i handen på den, som avyttrar den, än i handen på den, som förvärvar sig den. Den som allmän ekvivalent utskilda varan är nu föremål för ett ur själva bytesprocessen framväxande allmänt behov och har för alla samma bruksvärde, nämligen att vara bärare av bytesvärdet, allmänt bytesmedel. Sålunda har i denna enda vara den motsägelse lösts, som varan som sådan innebär, nämligen att vara särskilt bruksvärde och samtidigt allmän ekvivalent men därmed också bruksvärde för alla, allmänt bruksvärde. Under det att alltså alla andra varor nu närmast framställer sitt bytesvärde som tänkt ekvation - som först måste realiseras - med den utskilda varan, uppträder denna utskilda varas bruksvärde, ehuru det reellt existerar, i själva processen endast som formell existens, som först måste realiseras genom att förvandlas till verkliga bruksvärden. Ursprungligen framträdde varan som vara över huvud taget, som allmän arbetstid förkroppsligad i ett särskilt bruksvärde. I bytesprocessen förhåller sig alla varor till den utskilda varan som till vara över huvud taget, som till den enda varan, som till den allmänna arbetstidens existens i ett särskilt bruksvärde. Som särskilda varor står de därför i motsatsförhållande till en särskild vara som den allmänna varan.[13] Att alltså varuägarna ömsesidigt förhåller sig till sina arbeten som till allmänt samhälleligt arbete, framträder på så sätt, att de förhåller sig till sina varor som till bytesvärden; varornas ömsesidiga förhållande till varandra som bytesvärden framträder i bytesprocessen som deras allsidiga förhållande till en särskild vara som adekvat uttryck för deras bytesvärde, vilket omvänt återigen framträder som denna särskilda varas specifika förhållande till alla andra varor och därför som ett tings bestämda, liksom naturligt uppkomna samhälleliga karaktär. Den särskilda vara, som sålunda representerar den adekvata existensen för alla varors bytesvärde, eller varornas bytesvärde som en särskild, uteslutande vara, är - penningen. Den är den kristallisering av varornas bytesvärde, som de bildar under själva bytesprocessen. Under det att alltså varorna inom bytesprocessen blir bruksvärden för varandra, därigenom att de avkastar all formbestämdhet och förhåller sig till varandra i sin omedelbara materiella gestalt - måste de för att i förhållande till varandra uppträda som bytesvärden anta ny formbestämdhet, måste de utvecklas till penningform. Penningen är icke symbol, lika litet som ett bruksvärdes existens som vara är symbol. Att ett samhälleligt produktionsförhållande framträder som ett utanför individerna förefintligt ting och de bestämda förhållanden, som människorna ingår i sitt samhälleliga livs produktionsprocess, framträder som ett tings specifika egenskaper - denna förvrängning, denna inte inbillade, utan prosaiskt reella mystifikation karaktäriserar alla samhälleliga former för det bytesvärdesättande arbetet. I penningen framträder den blott mera slående än i varan.
De nödvändiga fysiska egenskaperna hos den särskilda vara, i vilken alla varors penningexistens måste kristalliseras, i den mån dessa egenskaper omedelbart framgår ur bytesvärdets natur, är att denna vara kan godtyckligt delas, att delarna är likformiga och att alla exemplar av denna vara inte uppvisar någon skillnad. Som materialisering av den allmänna arbetstiden måste den vara likartad och i stånd att representera endast kvantitativa skillnader. Den andra nödvändiga egenskapen är att dess bruksvärde är varaktigt, då den måste bibehålla sig inom bytesprocessen. De ädla metallerna äger i utomordentlig grad dessa egenskaper. Då penningen inte är en produkt av eftertanke eller överenskommelse, utan instinktivt bildats under bytesprocessen, har mycket olika, mer eller mindre olämpliga varor efter varandra förrättat penningens funktion. Nödvändigheten av att på ett visst stadium av bytesprocessens utveckling polärt fördela bestämningarna bytesvärde och bruksvärde mellan varorna, så att en vara t.ex. figurerar som bytesmedel, under det att den andra avyttras som bruksvärde - denna nödvändighet leder till att överallt den vara eller också flera varor, som har det största allmänna bruksvärdet, till en början tillfälligt spelar rollen av pengar. Om dessa varor inte är föremål, som motsvarar ett omedelbart existerande behov, så säkras de en mera allmän karaktär än de övriga bruksvärdena tack vare den omständigheten, att de materiellt bildar den mest betydande delen av rikedomen.
Den direkta byteshandeln, den ursprungliga formen för bytesprocessen, framställer snarare bruksvärdenas begynnande förvandling till varor än varornas till pengar. Bytesvärdet får inte fri gestalt utan är ännu omedelbart bundet vid bruksvärdet. Detta visar sig på två sätt. Själva produktionen är till hela sin struktur inriktad på att skapa bruksvärde, men inte bytesvärde, och det är därför blott i den del, som bildar överskott utöver det som kräves för konsumtionen, som bruksvärden här upphör att vara bruksvärden och blir bytesmedel, varor. Å andra sidan blir de här varor blott inom gränserna för det omedelbara bruksvärdet, om också polärt fördelade, så att de varor, som varuägarna vill byta ut, måste vara bruksvärden för båda, men varje vara bruksvärde för den som icke äger den. Faktiskt uppträder varubytesprocessen ursprungligen inte i de primitiva samhällenas[14] sköte, utan där, varest dessa slutar, vid deras gränser, de få punkter där de träder i kontakt med andra samhällen. Här börjar byteshandeln och tränger härifrån in i samhällets inre, på vilket den verkar upplösande. De speciella bruksvärden, som blir varor i byteshandeln mellan olika samfund, såsom slavar, boskap, metaller, utgör därför mestadels de första pengarna inom samfundet. Vi har sett, hur en varas bytesvärde i desto högre grad framträder som bytesvärde, ju längre raden av dess ekvivalenter eller ju större utbytessfären för varan är. Den undan för undan utvidgade byteshandeln, det växande antalet bytesakter och den stigande mångfalden av de varor som ingår i byteshandeln, utvecklar därför varan som bytesvärde, kräver obetingat penningbildning och verkar därmed upplösande på den direkta byteshandeln. Ekonomerna brukar härleda pengarna ur de yttre svårigheter, som den utvidgade byteshandeln stöter på, men glömmer därvid, att dessa svårigheter uppkommer ur bytesvärdets utveckling och alltså det samhälleliga arbetets utveckling som allmänt arbete. Exempelvis: Som bruksvärden är varorna inte godtyckligt delbara, vilket de måste vara som bytesvärden. Antingen kan A:s vara vara bruksvärde för B, under det att B:s vara inte är bruksvärde för A. Eller varuägarna kan behöva sina odelbara varor, som de ömsesidigt utbyter, i olika värdeproportioner. Med andra ord, under förevändning att undersöka den enkla byteshandeln reder ekonomerna ut för sig vissa sidor av den motsägelse, som döljes i varans existens som omedelbar enhet av bruksvärde och bytesvärde. Å andra sidan håller de sedan konsekvent fast vid byteshandeln som adekvat form för varornas bytesprocess, som endast skulle vara förknippad med vissa tekniska obekvämligheter, för vars övervinnande pengarna skulle vara ett knepigt uttänkt medel. Utifrån denna fullständigt ytliga ståndpunkt har en snillrik engelsk ekonom därför med rätta påstått, att pengar blott är ett materiellt instrument liksom ett fartyg eller en ångmaskin, men inte något uttryck för ett samhälleligt produktionsförhållande och följaktligen ingen ekonomisk kategori. Det vore därför bara felaktigt att behandla pengarna i den politiska ekonomin, som faktiskt inte har något med teknologin att göra.[15]
I varuvärlden är en utvecklad arbetsdelning förutsatt, eller framträder snarare omedelbart i mångfalden av bruksvärden vilka möter varandra som särskilda varor och i vilka likaledes en mångfald arbetssätt döljer sig. Arbetsdelningen, som totalitet av alla särskilda produktiva verksamhetssätt, är det samhälleliga arbetets allmänna tillstånd, betraktat från detta arbetes materiella sida, som bruksvärdeproducerande arbete. Men som sådant existerar det, sett från varornas ståndpunkt och inom bytesprocessen, blott i sitt resultat, i själva varornas särskilda karaktär.
Varubytet är den process, i vilken den samhälleliga ämnesomsättningen, d.v.s. utbytet av privatindividernas särskilda produkter, samtidigt skapar bestämda samhälleliga produktionsförhållanden, vilka individerna ingår i denna ämnesomsättning. De förhållanden, som utvecklar sig varorna emellan, utkristalliserar sig som särskilda bestämningar av den allmänna ekvivalenten, och sålunda är bytesprocessen samtidigt penningarnas uppkomstprocess. Denna process som helhet - vilken framträder som ett förlopp av olika processer - är cirkulationen.
Den analys, som reducerar varan till arbete i dess dubbelform - bruksvärdet till reellt arbete eller ändamålsenlig produktiv verksamhet, bytesvärdet till arbetstid eller lika samhälleligt arbete - är det kritiska slutresultatet av den klassiska politiska ekonomins mer än halvtannat sekel pågående forskningar, vilken börjar i England med William Petty, i Frankrike med Boisguillebert[16] och avslutas i England med Ricardo, i Frankrike med Sismondi.
Petty reducerar bruksvärdet till arbete utan att förvillas av det naturbetingade i dess skapande kraft. Det verkliga arbetet uppfattar han genast i dess samhälleliga totalgestalt, som arbetsdelning.[17] Denna föreställning om källan till den materiella rikedomen förblir inte, som exempelvis hos hans samtida Hobbes, mer eller mindre ofruktbar, utan leder honom till den politiska aritmetiken, den första form i vilken den politiska ekonomin avskiljer sig som självständig vetenskap.
Bytesvärdet tar han emellertid sådant det uppträder i varornas bytesprocess, som pengar, och pengarna själva som existerande vara, som guld och silver. Fången i monetärsystemets föreställningar, förklarar han det särskilda slag av reellt arbete, genom vilket guld och silver förvärvas, för bytesvärdesättande arbete. Han menar faktiskt, att det borgerliga arbetet inte måste producera omedelbart bruksvärde, utan vara, ett bruksvärde, som genom sitt avyttrande i bytesprocessen är i stånd att framträda som guld och silver, d.v.s. som pengar, d.v.s. som bytesvärde, d.v.s. som förkroppsligat allmänt arbete. Hans exempel visar emellertid slående, att insikten om arbetet som källa till den materiella rikedomen ingalunda utesluter oförståelsen för den bestämda samhälleliga form, i vilken arbetet är källa till bytesvärdet. Boisguillebert å sin sida upplöser - om inte medvetet så dock faktiskt - varans bytesvärde i arbetstid, i det han bestämmer det "sanna värdet" [la juste valeur] genom den riktiga proportion, i vilken individernas arbetstid fördelas på de särskilda industrigrenarna, och framställer den fria konkurrensen som den samhälleliga process, som skapar denna riktiga proportion. Men samtidigt och i motsättning till Petty kämpar han fanatiskt mot pengarna, som genom sin mellankomst stör varubytets naturliga jämvikt eller harmoni och likt en fantastisk Molok kräver all naturlig rikedom som offer. Även om å ena sidan denna polemik mot penningen sammanhänger med bestämda historiska omständigheter, eftersom Boisguillebert bekämpar det blint förhärjande guldbegäret vid en Ludvig XIV:s hov, hos dem som denne lät förpakta statens inkomster hos och hos hovadeln,[18] under det att Petty i guldbegäret hyllar den drivande kraft, som sporrar ett folk att industriellt utvecklas och att erövra världsmarknaden - så framträder här dock samtidigt den djupare principiella motsättning, som upprepas som ständig kontrast mellan äkta engelsk och äkta fransk[19] politisk ekonomi. Boisguillebert ser faktiskt blott rikedomens materiella innehåll, bruksvärdet, tillfredsställandet av behov,[20] och betraktar den borgerliga formen för arbetet, produktionen av bruksvärden som varor och varornas bytesprocess som den naturliga samhälleliga form, i vilken det individuella arbetet når nämnda syfte. Och då han möter den borgerliga rikedomens specifika karaktär, såsom i pengar, tror han följaktligen att usurperande främmande element trängt sig emellan, och rasar mot det borgerliga arbetet i dess ena form, under det att han samtidigt utopiskt idealiserar det i dess andra form.[21] Boisguillebert levererar oss bevis på att arbetstiden kan betraktas som mått på varornas värdestorlek, ehuru det i varornas bytesvärde förkroppsligade och i tid mätta arbetet förväxlas med individernas omedelbara naturliga verksamhet.
Den första medvetna, nästan trivialt klara analysen av bytesvärdet reducerat till arbetstid finner vi hos en man i nya världen, där de borgerliga produktionsförhållandena, som importerades samtidigt med sina bärare, raskt sköt upp ur en mark, vars brist på historisk tradition uppvägdes av ett överflöd på svartjord. Denna man var Benjamin Franklin, som i sitt ungdomsarbete, skrivet 1719 och tryckt 1721, formulerade den moderna politiska ekonomins grundlag.[22] Han förklarade att det var nödvändigt att söka ett annat mått för värdena än de ädla metallerna. Detta mått var arbetet. "Genom arbetet kan värdet av silver lika bra mätas som värdet av alla andra ting. Förutsätt t.ex. att en man är sysselsatt med att producera säd, medan en annan bryter och raffinerar silver. Vid slutet av året eller efter någon annan bestämd tidsperiod är den fullständiga produkten, säd och silver, varandras naturliga priser, och om den ena är 20 bushel, den andra 20 uns, så är ett uns silver värt det för produktionen av en bushel säd använda arbetet. Men om en person - genom att man upptäcker närmare belägna, lättare tillgängliga, mera givande gruvor - kan producera 40 uns silver lika lätt som tidigare 20, och samma arbete som tidigare fortfarande kräves för att producera 20 bushel säd, så kommer 2 uns silver inte att vara mera värda än samma arbete, använt till att producera en bushel säd, och den bushel, som tidigare gällde för 1 uns kommer nu att gälla för 2 uns, caeteris paribus [under eljest lika omständigheter]. Sålunda måste ett lands rikedom uppskattas enligt den arbetskvantitet, som dess innevånare är i stånd att köpa."[23] Hos Franklin framträder arbetstiden genast i ekonomiskt ensidig form som värdenas mått. De reella produkternas förvandling till bytesvärden är självklar och det gäller därför bara att uppfinna ett mått för deras värdestorlek. "Då handeln", säger han, "överhuvudtaget inte är något annat än utbyte av arbete mot arbete, uppskattas alla tings värde riktigast genom arbetet."[24] Om man här i stället för ordet "arbete" sätter verkligt arbete, så upptäcker man genast sammanblandningen av arbete i den ena formen, med arbete i den andra formen. Då handeln t.ex. består av utbyte av skomakeriarbete, gruvarbete, spinneriarbete, konstmålningsarbete o.s.v., uppskattas då stövlars värde riktigast i konstmålningsarbete? Franklin menar tvärtom, att värdet av stövlar, gruvprodukter, spånad, målningar o.s.v. bestämmes genom abstrakt arbete, som inte har någon särskild kvalitet och därför kan mätas endast i kvantitativt avseende.[25] Men då han inte utvecklar det i bytesvärdet innehållna arbetet som det abstrakt allmänna, som samhälleligt arbete vilket uppkommer genom allsidigt avyttrande av de individuella arbetena, kan han omöjligt förstå pengarnas betydelse som den omedelbara existensformen för detta avyttrade arbete. Pengar och bytesvärdesättande arbete står därför för honom inte i något inre samband, utan pengar är snarare ett instrument som utifrån införts i utbytet i och för den tekniska bekvämligheten.[26] Franklins analys av bytesvärdet fick inget omedelbart inflytande på vetenskapens allmänna utveckling, emedan han blott behandlade enstaka frågor i den politiska ekonomin i samband med vissa praktiska anledningar. Motsatsen mellan verkligt, nyttigt arbete och bytesvärdesättande arbete upprörde sinnena i Europa under 1700-talet i form av problemet: vilket särskilt slag av verkligt arbete är källan till den borgerliga rikedomen? Sålunda förutsatte man, att inte varje arbete, som förverkligas i bruksvärden eller levererar produkter, redan av denna anledning skapar omedelbar rikedom. För fysiokraterna, liksom för deras motståndare var emellertid den brännande stridsfrågan inte bara, vilket arbete som skapar värdet, utan också vilket som skapar mervärdet. De behandlar alltså problemet i komplicerad form, innan de löst det i dess elementära form, liksom alla vetenskapers historiska utveckling för fram till deras verkliga utgångspunkter först efter en mängd utflykter kors och tvärs. Till skillnad från andra byggmästare tecknar vetenskapen inte bara luftslott, utan uppför enstaka beboeliga våningar av byggnaden, innan den lägger grundstenen till densamma. Vi skall här inte längre dröja vid fysiokraterna, vi förbigår en hel rad italienska ekonomer, som i mer eller mindre träffande tankar snuddar vid den riktiga analysen av varan,[27] och övergår genast till den första britt, som bearbetat den borgerliga ekonomins system i dess helhet, Sir James Steuart.[28] Hos honom befinner sig den politiska ekonomins abstrakta kategorier ännu i den process, då de skiljer sig från sitt materiella innehåll och därför uppträder förflyktande och vacklande; så är fallet också med bytesvärdets kategori. På ett ställe bestämmer han det reella värdet genom arbetstiden (what a workman can perform in a day [vad en arbetare kan åstadkomma på en dag]), men vid sidan därav figurerar på ett virrigt sätt salair [lön] och råmaterial.[29] På ett annat ställe framträder brottningen med det materiella innehållet ännu mera slående. Han kallar det naturliga material som en vara innehåller, t.ex. silver i en silverkorg, dess inre värde [intrinsic worth], under det att han kallar den arbetstid den innehåller för dess bruksvärde [useful value]. "Det första", säger han, "är något i sig självt reellt ... bruksvärdet däremot måste värderas efter det arbete, som det kostat att producera det. Det arbete, som användes på att förändra materialet, representerar en del av en mans tid etc."[30] Vad som utmärker Steuart framför hans föregångare och efterföljare är, att han skarpt skiljer mellan det specifikt samhälleliga arbetet, som framträder i bytesvärdet, och det reella arbetet, som producerar bruksvärden. "Det arbete", säger han, "som genom sitt avyttrande [alienation] skapar en allmän ekvivalent [universal equivalent], kallar jag industri." Arbetet som industri skiljer han inte bara från det reella arbetet, utan också från andra samhälleliga former av arbete. Det är för honom arbetets borgerliga form i motsats till dess antika och medeltida former. Framför allt intresserar honom motsatsen mellan borgerligt och feodalt arbete, vilket sistnämnda han iakttagit i dess undergångsfas såväl i själva Skottland, som också under sina vidsträckta resor över kontinenten. Steuart visste naturligtvis mycket väl, att produkten också under förborgerliga epoker fick formen av vara och varan formen av pengar, men han påvisar utförligt, att varan som elementär grundform för rikedomen och avyttrandet som förhärskande form för tillägnelsen endast tillhör den borgerliga produktionsperioden; följaktligen att det bytesvärdesättande arbetet har rent borgerlig karaktär.[31]
Sedan de särskilda formerna för det reella arbetet, såsom jordbruk, manufaktur, sjöfart, handel o.s.v. i tur och ordning förklarats vara den verkliga källan till rikedomen, proklamerade Adam Smith, att arbetet överhuvudtaget - nämligen i dess samhälleliga totalgestalt, som arbetsdelning - var den enda källan till den materiella rikedomen eller bruksvärdena. Under det att han här fullständigt förbiser naturelementet, förföljer detta honom i den rent samhälleliga rikedomens sfär, bytesvärdets sfär. Adam bestämmer visserligen varans värde genom den arbetstid den innehåller, men han förlägger denna värdebestämnings verklighet till föradamistiska tider. Med andra ord, vad som tyckes honom sant, sett från den enkla varans ståndpunkt, blir oklart för honom, så snart i dess ställe kommer de högre och komplicerade formerna: kapital, lönarbete, jordränta o.s.v. Detta uttrycker han så, att varornas värde mättes genom den arbetstid de innehåller i det bourgeoisins paradise lost [förlorade paradis], där människorna ännu inte möter varandra som kapitalister, lönarbetare, jordägare, arrendatorer, ockrare o.s.v., utan blott som enkla varuproducenter och varubytare. Han förväxlar ständigt bestämmandet av varornas värde genom den arbetstid de innehåller med bestämmandet av deras värde genom arbetets värde, trasslar överallt in sig vid detaljanalysen och märker inte den objektiva likhet, som samhällsprocessen med våld fastställer mellan icke lika arbeten, utan uppfattar detta som de individuella arbetenas subjektiva likställande.[32] Övergången från det verkliga arbetet till det bytesvärdesättande arbetet, d.v.s. det borgerliga arbetet i dess grundform, förverkligas, såsom han söker visa, genom arbetsdelningen. Lika riktigt som det är, att privatutbyte förutsätter arbetsdelning, lika felaktigt är det att arbetsdelning förutsätter privatutbyte. Bland peruanerna var t.ex. arbetet i synnerligen hög grad uppdelat, ehuru inget privatutbyte, inget utbyte av produkter som varor ägde rum.
I motsats till Adam Smith utarbetade David Ricardo klart bestämmandet av varans värde genom arbetstiden och visade, att denna lag också behärskar de borgerliga produktionsförhållanden, som skenbart motsäger den. Ricardos undersökningar inskränker sig uteslutande till värdestorleken, och med avseende på denna anar han åtminstone, att förverkligandet av denna lag är beroende av bestämda historiska förutsättningar. Han säger nämligen att värdestorlekens bestämmande genom arbetstiden endast gäller för de varor, "som genom industrin godtyckligt kan förökas och vars produktion behärskas av oinskränkt konkurrens."[33] Detta betyder faktiskt bara, att värdelagen för att fullt kunna utvecklas förutsätter den industriella storproduktionens och den fria konkurrensens samhälle, d.v.s. det moderna borgerliga samhället. För övrigt betraktar Ricardo den borgerliga formen för arbetet som det samhälleliga arbetets eviga naturliga form. Urtidens fiskare och jägare låter han genast som varuägare utbyta fisk och villebråd i proportion till den i dessa bytesvärden förkroppsligade arbetstiden. I detta sammanhang förfaller han till den anakronismen att antaga, att urtidens fiskare och jägare för att beräkna sina arbetsinstrument rådfrågar de annuitetstabeller som gällde på Londonbörsen 1817. "Herr Owens parallellogrammer" tycks vara den enda samhällsform, som han känt utom den borgerliga. Ehuru begränsad av denna borgerliga horisont, analyserar Ricardo den borgerliga ekonomin, som i djupet ser helt annorlunda ut, än den tyckes på ytan, med sådan teoretisk skärpa, att lord Brougham kunde säga om honom: "Mr Ricardo seemed as if he had dropped from an other planet." [Hr Ricardo förefaller att ha fallit ner från en annan planet.] I direkt polemik med Ricardo betonar Sismondi den specifikt samhälleliga karaktären hos det bytesvärdesättande arbetet[34] och betecknar det som "karaktäristiskt för vårt ekonomiska framåtskridande" att värdestorheten reduceras till nödvändig arbetstid, till "förhållandet mellan hela samhällets behov och den kvantitet arbete, som räcker till för att tillfredsställa detta behov".[35] Sismondi är inte längre fången i Boisguilleberts föreställning, att det bytesvärdesättande arbetet förfalskas genom pengarna, men han anklagar det storindustriella kapitalet precis så som Boisguillebert anklagar pengarna. Om den politiska ekonomin i Ricardos gestalt hänsynslöst drar sin sista konsekvens och därmed når sin fulländning, kompletterar Sismondi detta resultat, i det han framlägger dennas tvivel på sig själv.
Då Ricardo som fulländare av den klassiska politiska ekonomin klarast formulerat och utvecklat bytesvärdets bestämmande genom arbetstiden, koncentrerar sig naturligtvis på honom den polemik, som rests från ekonomiskt håll. Om man bortser från den till stor del dumma[36] formen för denna polemik, kan den sammanfattas i följande punkter:
För det första: Arbetet själv har bytesvärde och olika arbeten har olika bytesvärde. Det är en felaktig cirkelgång att göra bytesvärde till mått för bytesvärde, då det mätande bytesvärdet själv åter behöver ett mått. Denna invändning upplöses i problemet: Att, under förutsättning att arbetstiden som immanent mått för bytesvärdet är given, på denna grundval utveckla arbetslönen. Läran om lönearbetet ger svaret.
För det andra: Om en produkts bytesvärde är lika med den arbetstid den innehåller, är bytesvärdet för en arbetsdag lika med dess produkt. Eller arbetslönen måste vara lika med arbetsprodukten.[37] Nu är motsatsen fallet. Ergo [alltså]. Denna invändning upplöses i problemet: Hur leder produktion på basen av det endast genom arbetstiden bestämda bytesvärdet till det resultatet, att arbetets bytesvärde är mindre än bytesvärdet för dess produkt? Detta problem löser vi genom att undersöka kapitalet.
För det tredje: Varornas marknadspris sjunker under eller stiger över sitt bytesvärde med det växlande förhållandet mellan efterfrågan och tillgång. Därför bestämmes varornas bytesvärde genom förhållandet mellan efterfrågan och tillgång och inte genom den arbetstid de innehåller. Faktiskt framkastas i denna underbara slutsats endast den frågan, hur det kommer sig att på grundvalen av bytesvärdet ett från detta skilt marknadspris utvecklas, eller riktigare, hur det kommer sig att lagen om bytesvärdet blott förverkligas i sin egen motsats. Detta problem löses i läran om konkurrensen.
För det fjärde: Den sista motsägelsen och den skenbart mest slående, om den inte som vanligt dukas fram i form av kuriösa exempel. Om bytesvärdet inte är något annat än den arbetstid en vara innehåller, hur kan det då komma sig att varor, som inte innehåller något arbete, har bytesvärde, eller med andra ord, varifrån kommer de blotta naturkrafternas bytesvärde? Detta problem löses i läran om jordräntan.
I en parlamentsdebatt över Sir Robert Peels bankakter av år 1844 och 1845 anmärkte Gladstone, att inte ens kärleken har gjort fler människor till narrar än grubblandet över penningens väsen. Han talade om britter för britter. Holländarna däremot, folk som trots Pettys tvivel i alla tider haft "ett himmelskt vett" i fråga om penningspekulationer, har aldrig förlorat sitt vett i spekulationer över pengarna.
Den största svårigheten vid analysen av pengarna har övervunnits, så snart man förstått deras ursprung ur själva varan. Under denna förutsättning rör det sig blott om att klart uppfatta pengarnas egendomliga formbestämningar, vilket i någon mån försvåras emedan alla borgerliga förhållanden uppträder förgyllda eller försilvrade som penningförhållanden, och penningformen därför synes äga ett oändligt mångskiftande innehåll, som är den själv främmande.
Under den följande undersökningen måste man hålla fast vid, att det blott rör sig om de penningformer, som omedelbart framväxer ur varubytet, men inte om de former, som tillhör ett högre stadium av produktionsprocessen, såsom t.ex. kreditpengar. För enkelhetens skull förutsättes överallt guld som penningvara.
Den första cirkulationsprocessen är så att säga en teoretisk, förberedande process för den verkliga cirkulationen. De som bruksvärden existerande varorna skaffar sig närmast den form, i vilken de ideellt uppträder som bytesvärden för varandra, som bestämda kvantiteter förkroppsligad allmän arbetstid. Den första nödvändiga akten i denna process är, som vi sett, att varorna utskiljer ur sin krets en specifik vara, låt oss säga guld, som direkt materialisering av den allmänna arbetstiden eller som allmän ekvivalent. Låt oss för ett ögonblick återvända till den form, i vilken varorna förvandlar guld till pengar.
1 ton järn = 2 uns guld,
1 quarter vete = 1 uns guld,
1 centner moccakaffe = 1/4 uns guld,
1 centner pottaska = 1/2 uns guld,
1 ton brasilianskt trä = 1½ uns guld,
y vara = x uns guld.
I denna rad av ekvationer uppträder järn, vete, kaffe, pottaska o.s.v. för varandra som materialisering av likformigt arbete, nämligen i guld materialiserat arbete, i vilket alla särskiljande drag hos de verkliga arbeten, som framträder i dessa varors olika bruksvärden, fullständigt utplånats. Som värde är de identiska, de är materialisering av samma arbete eller samma materialisering av arbete, guld. Som likformig materialisering av samma arbete har de blott en skillnad, en kvantitativ, eller uppträder de som olika värdestorheter, emedan i deras bruksvärden innehålles olika arbetstid. Som dessa enskilda varor förhåller de sig samtidigt till varandra som förkroppsligande av den allmänna arbetstiden, i det de förhåller sig till den allmänna arbetstiden själv som till en utesluten vara, guld. Detta samma förhållande - som har karaktären av en process - genom vilket de uppträder som bytesvärden för varandra, framställer den i guldet innehållna arbetstiden som allmän arbetstid, av vilken en given kvantitet får sitt uttryck i olika kvantiteter järn, vete, kaffe etc., kort sagt i alla varors bruksvärden, eller omedelbart utvecklas i en oändlig rad varuekvivalenter. I det varorna allsidigt uttrycker sina bytesvärden i guld, uttrycker guldet omedelbart sitt bytesvärde i alla varor. I det varorna ger sig själva bytesvärdets form i förhållande till varandra, ger de guldet formen av allmän ekvivalent eller pengar.
Emedan alla varor mäter sina bytesvärden i guld, alltefter det förhållande, i vilket en bestämd kvantitet guld och en bestämd kvantitet vara innehåller lika mycket arbetstid, blir guldet värdemätare; och närmast är det blott tack vare denna sin bestämning som värdemätare - i vilken egenskap det omedelbart mäter sitt eget värde i hela kretsen av varuekvivalenter - som guldet blir allmän ekvivalent eller pengar. Å andra sidan uttryckes nu alla varors bytesvärde i guld. Man måste i detta uttryck skilja mellan ett kvalitativt och ett kvantitativt moment. Varornas bytesvärde existerar som materialisering av samma likformiga arbetstid; varornas värdestorlek är uttömmande framställd, ty i det förhållande, i vilket varorna likställes med guldet, är de likställda med varandra. Å ena sidan framträder den allmänna karaktären av den arbetstid de innehåller, å andra sidan kvantiteten av densamma i deras gyllene ekvivalent. Varornas bytesvärde, uttryckt på så sätt som allmän ekvivalent och samtidigt som grad av denna ekvivalent i en specifik vara, eller uttryckt i en enda ekvation av varorna med en specifik vara, är pris. Priset är den förvandlade form, i vilken varornas bytesvärde framträder inom cirkulationsprocessen.
Genom samma process alltså, genom vilken varorna framställer sina värden som guldpriser, förlänar de guldet karaktären av värdemätare, d.v.s. av pengar. Om varorna allsidigt mätte sina värden i silver eller vete eller koppar och därmed framställde dem som silver-, vete- eller kopparpriser, så skulle silver, vete, koppar vara värdemätare och därmed allmän ekvivalent. För att i cirkulationen framträda som priser, måste varorna före cirkulationen vara bytesvärden. Värdemätare blir guldet blott, emedan alla varor uppskattar sitt bytesvärde i det. Allsidigheten hos detta i utveckling varande förhållande, ur vilket ensamt guldets karaktär som värdemätare uppkommer, förutsätter emellertid, att varje enskild vara mäter sig i guld i förhållande till den arbetstid båda innehåller, att alltså det verkliga måttet mellan vara och guld är arbetet självt, eller att vara och guld genom den direkta byteshandeln likställes med varandra som bytesvärden. Hur detta likställande praktiskt försiggår, kan inte behandlas inom den enkla cirkulationens sfär. Så mycket är emellertid klart, att i länder som producerar guld och silver, en viss arbetstid omedelbart förkroppsligas i en bestämd kvantitet guld och silver, under det att i länder, som inte producerar guld och silver, samma resultat uppnås på en omväg, genom direkt eller indirekt utbyte av landets varor, d.v.s. en bestämd del av det nationella genomsnittsarbetet, mot en bestämd kvantitet av de gruvägande ländernas i guld och silver materialiserade arbetstid. För att kunna tjäna som värdemätare måste guldet efter möjlighet vara ett föränderligt värde, emedan det blott som materialisering av arbetstiden kan bli ekvivalent för andra varor, men samma arbetstid med växlingen i det reella arbetets produktivkrafter förverkligas i olika volymer av samma bruksvärden. Liksom fallet är vid framställandet av varje varas bytesvärde i en annan varas bruksvärde, förutsättes vid uppskattandet av alla varor i guld endast, att guldet i ett givet ögonblick representerar en given kvantitet arbetstid. Med avseende på guldets värdeväxling gäller den tidigare utvecklade lagen om bytesvärdena. Om varornas bytesvärde förblir oförändrat, så är en allmän stegring av deras guldpriser möjlig blott, om guldets bytesvärde sjunker. Om guldets bytesvärde förblir oförändrat, så är en allmän stegring av guldpriserna möjlig blott, om alla varors bytesvärden stiger. Det omvända förhållandet inträffar i den händelse varupriserna allmänt sjunker. Om värdet på ett uns guld sjunker eller stiger till följd av en förändring i den för dess produktion erforderliga arbetstiden, så sjunker eller stiger det likmässigt för alla andra varor, representerar alltså nu liksom tidigare i förhållande till alla varor arbetstid av given storlek. Samma bytesvärden värderas nu i större eller mindre guldkvantiteter än tidigare, men de värderas i enlighet med storleken av sitt värde, följaktligen behåller deras värde samma förhållande till varandra. Förhållandet 2:4:8 förblir detsamma som förhållandet 1:2:4 eller 4:8:16. Den förändrade guldkvantitet, i vilken bytesvärdena vid varierande guldvärde värderas, förhindrar lika litet guldet att fylla värdemätarens funktion som silvrets 15 gånger mindre värde i förhållande till guldet förhindrar silvret att tränga undan det sistnämnda från denna funktion. Då arbetstiden är mätaren för guld och vara, och guldet blott blir värdemätare i den mån alla varor mätes i detsamma, är den föreställningen att pengarna gör varorna kommensurabla blott en cirkulationsprocessens illusion.[38] Det är tvärtom blott varornas kommensurabilitet som förkroppsligad arbetstid, som gör guldet till pengar.
Den reella gestalt, i vilken varorna inträder i bytesprocessen, är deras bruksvärdens gestalt. Verklig allmän ekvivalent måste de först bli genom att de avyttras. Deras prisbestämning är deras blott ideella förvandling till den allmänna ekvivalenten, en ekvation med guldet, vilken ännu återstår att realisera. Men då varorna i sina priser blott ideellt förvandlats till guld eller till blott föreställt guld, då deras penningexistens ännu inte verkligt skilts från deras reella existens, har guldet ännu bara förvandlats till ideella pengar, det är ännu bara värdemätare, och bestämda guldkvantiteter fungerar faktiskt ännu bara som namn för bestämda kvantiteter arbetstid. Av det bestämda sätt, på vilket varorna för varandra representerar sitt eget bytesvärde, är vid varje tillfälle den formbestämdhet beroende, i vilken guldet kristalliseras som pengar.
Varorna möter nu varandra som dubbelexistenser, reellt som bruksvärden, ideellt som bytesvärden. Dubbelformen av det arbete de innehåller framställer de nu för varandra på så sätt, att det särskilda reella arbetet såsom deras bruksvärde faktiskt är förhanden, medan den allmänna abstrakta arbetstiden i deras pris får en föreställd existens, i vilken de är likartad och blott kvantitativt olika materialisering av samma värdesubstans.
Skillnaden mellan bytesvärde och pris uppträder å ena sidan som blott nominell; så, säger Adam Smith, att arbetet är varornas reella pris, pengarna deras nominella pris. I stället för att värdera 1 quarter vete i 30 arbetsdagar, värderar man den nu i 1 uns guld, om ett uns guld är produkten av 30 arbetsdagar. Å andra sidan är skillnaden så långt ifrån enbart en namnskillnad, att tvärtom alla oväder, som hotar varan i den verkliga cirkulationsprocessen, är koncentrerade i den. 30 arbetsdagar innehålles i quartern vete och den är därför inte tvungen att först framställas i arbetstid. Men guld är en från vete skild vara, och först i cirkulationen kan det visa sig om quatern vete verkligen blir till unset guld, såsom anteciperats i dess pris. Detta är beroende av, om den visar sig vara bruksvärde eller ej, om den kvantitet arbetstid den innehåller visar sig vara den kvantitet arbetstid, som är samhälleligt nödvändig för produktionen av en quarter vete, eller ej. Varan som sådan är bytesvärde, den har ett pris. I denna skillnad mellan bytesvärde och pris visar det sig, att det särskilda individuella arbete varan innehåller först genom avyttrandeprocessen måste framträda som sin motsats, individualitetslöst, abstrakt allmänt och blott i denna form samhälleligt arbete, d.v.s. som pengar. Om den skall vara i stånd till denna förändring eller ej, visar sig bero av tillfälligheten. Ehuru därför varans bytesvärde i priset blott ideellt får en från varan skild existens och dubbelexistensen av det arbete, som varan innehåller, ännu blott existerar som olika uttryckssätt, å andra sidan därför den allmänna arbetstidens materialisering, guldet, ännu endast träder den verkliga varan till mötes som föreställd värdemätare - innehåller bytesvärdets existens som pris eller guldets som värdemätare i latent form nödvändigheten att avyttra varan mot klingande guld och möjligheten av att den inte avyttras; kort sagt den innehåller latent hela den motsägelse, som uppkommer därav att produkten är vara, eller att privatindividens särskilda arbete, för att ha samhällelig verkan, måste framträda som sin omedelbara motsats, som abstrakt allmänt arbete. Utopisterna, som vill behålla varan men inte pengarna, som vill behålla en på privatutbyte grundad produktion utan de nödvändiga betingelserna för denna produktion, är därför konsekventa, när de "förintar" pengarna inte bara i deras gripbara form utan redan i deras gasartade och genomskinliga form som värdemätare. I den osynliga värdemätaren lurar den kalla penningen.
Om den process är förhanden, under vilken guldet blivit värdemätare och bytesvärdet pris, är alla varor i sina priser ännu bara föreställda guldkvantiteter av olika storlek. Som sådana olika kvantiteter av samma ting, guldet, liknar de varandra, jämför och mäter de sig inbördes, och så utvecklas tekniskt nödvändigheten, att de förhåller sig till en bestämd kvantitet guld som måttenhet, en måttenhet, som utvecklas till måttstock därigenom, att den delar upp sig i lika delar och dessa i sin tur åter i lika delar.[39]
Guldkvantiteter som sådana mätes emellertid efter vikt. Måttstocken förefinnes alltså redan färdig i metallernas allmänna viktmått, som därför också vid all metallcirkulation ursprungligen tjänar som måttstock för priserna. I det varorna inte längre förhåller sig till varandra såsom bytesvärden, som måste mätas genom arbetstiden, utan såsom liknämniga storheter, som mätes i guld, förvandlar sig guldet från värdemätare till prismåttstock. Varuprisernas jämförelse sinsemellan som olika guldkvantiteter kristalliserar sig så i tecken, som motsvarar en tänkt kvantitet guld och framställer det senare som måttstock, indelad i lika delar. Guldet som värdemätare och som prismåttstock har helt olika formbestämdheter och det enas förväxlande med det andra har gett upphov till de tokigaste teorier. Värdemätare är guldet som förkroppsligad arbetstid, prismåttstock är det som en bestämd metallvikt. Värdemätare blir guldet, i det det som bytesvärde förhåller sig till varorna som till bytesvärden; i prismåttstocken tjänar en bestämd kvantitet guld som enhet för andra kvantiteter guld. Värdemätare är guldet, emedan dess värde är föränderligt, prismåttstock är det, emedan det fixeras som oföränderlig viktenhet. Här liksom i alla måttbestämningar av liknämnda storheter blir fasthet och bestämdhet i måttförhållandena det avgörande. Nödvändigheten att fastställa en kvantitet guld som måttenhet och alikvota delar därav som underavdelningar av denna enhet, har skapat den föreställningen, att en bestämd guldkvantitet, som naturligtvis har föränderligt värde, skulle såsom värde sättas i ett fixt förhållande till varornas bytesvärden; därvid har man bara förbisett, att varornas bytesvärden förvandlats till priser, till guldkvantiteter, redan innan guldet som prismåttstock utvecklas. Hur guldvärdet än må växla, så framställer olika guldkvantiteter sinsemellan ständigt samma värdeförhållande. Om guldvärdet sjönk med tusen procent, så skulle nu liksom tidigare 12 uns guld ha 12 gånger större värde än ett uns guld, och i priserna är det blott fråga om olika guldkvantiteters förhållande till varandra. Då å andra sidan ett uns guld i och med att dess värde sjunker eller stiger ingalunda förändrar sin vikt, förändrar sig lika litet dess alikvota delars vikt, och sålunda gör guldet som fix prismåttstock ständigt samma tjänst, hur dess värde än må växla.[40]
En historisk process, som vi senare skall förklara ur den metalliska cirkulationens natur, medförde, att ett och samma viktsnamn bibehölls för en ständigt varierande och avtagande vikt av ädla metaller i deras funktion av prismåttstock. Sålunda betecknar det engelska pundet mindre än en tredjedel av dess ursprungliga vikt, det skotska pundet före Skottlands förening med England rentav blott 1/36, det franska livre 1/74, det spanska maravedi mindre än 1/1000, det portugisiska re en ännu mindre del. På så sätt skiljer sig metallvikternas penningnamn historiskt från deras allmänna viktnamn.[41] Då bestämmandet av måttenheten, dess alikvota delar och dessas namn å ena sidan är rent konventionellt, men å andra sidan inom cirkulationen måste ha allmängiltig och obligatorisk karaktär, måste det bli laglig bestämmelse. Denna rent formella operation föll alltså på regeringarnas lott.[42] Den bestämda metall, som tjänade som penningmaterial, var samhälleligt given. I olika länder är naturligtvis den lagliga prismåttstocken olika. I England exempelvis indelas unset som metallvikt i penny-weights, grains och carats troy, men unset guld som måttenhet för pengarna i 37/8 sovereign, sovereignen i 20 shilling, shillingen i 12 pence, så att 100 pund 22-karatsguld (1200 uns) = 4672 sovereign och 10 shilling. På världsmarknaden, där statsgränserna försvinner, försvinner emellertid åter denna penningmåttets nationella karaktärer och vikter för metallernas allmänna viktsmått.
En varas pris eller den guldkvantitet, i vilken den ideellt förvandlas, uttryckes nu alltså i guldmåttstockens penningnamn. I stället för att säga att quartern vete är lika med ett uns guld, skulle man alltså i England säga, att det är lika med 3 pund sterling 17 shilling 10½ pence. Alla priser uttryckes sålunda liknämnigt. Den egendomliga form, som varorna ger sitt bytesvärde, har förvandlats till penningnamn, i vilket de säger varandra, vad de är värda. Guldet å sin sida blir räknepengar.[43]
Varans förvandling till räknepengar i tankarna, på papperet, i språket, försiggår varje gång, då något slag av rikedom fixerats ur synpunkten av bytesvärde.[44] För denna förvandling är guldets material nödvändigt, men blott som föreställt. För att uppskatta värdet av 1.000 balar bomull i ett bestämt antal uns guld och för att därefter uttrycka detta antal uns självt i räknenamnen för uns, i pund sterling, shilling, pence, behöver man inte en enda atom verkligt guld. Sålunda cirkulerade i Skottland före sir Robert Peels bankakt 1845 inte ett enda uns guld, ehuru unset guld - uttryckt nämligen som engelsk räknemåttstock i 3 pund sterling 17 shilling 10½ pence - tjänade som lagligt mått för priserna. På samma sätt tjänar silver som mått för priserna i varuutbytet mellan Sibirien och Kina, ehuru handeln faktiskt är enkel byteshandel. För guldet som räknepengar är det därför också likgiltigt, om - vare sig det nu är fråga om dess måttenhet eller dennas avsnitt - dessa verkligen präglas som mynt eller ej. I England existerade på Wilhelm Erövrarens tid 1 pund sterling, vid denna tid lika med 1 pund rent silver, och shilling, lika med 1/20 av ett pund, blott som räknepengar, under det att pennyn, som utgjorde 1/240 pund silver, var det största existerande silvermyntet. Omvänt existerar i England av i dag inga shilling och pence, ehuru de är lagliga räknenamn för bestämda delar av ett uns guld. Pengarna som räknepengar kan över huvud taget blott existera ideellt, under det att de verkligt existerande pengarna präglas efter helt annan måttstock. Sålunda bestod de cirkulerande pengarna i många engelska kolonier i Nordamerika ända till långt in på 1700-talet av spanska och portugisiska mynt, under det att räknepengarna överallt i dessa områden var desamma som i England.[45]
Emedan guldet som måttstock för priserna framträder i samma räknenamn som varupriserna - alltså t.ex. ett uns guld likaväl som ett ton järn uttryckes i 3 pund sterling 17 shilling 10½ pence - har man kallat dessa guldets räknenamn för guldets myntpris. Därav uppkom den underliga föreställningen, att guld uppskattades i sitt eget material och till skillnad från alla andra varor erhöll ett fixt pris av staten. Fixerandet av räknenamn för bestämda guldvikter blandade man ihop med fixerandet av värdet på dessa viktmängder.[46] Guldet - där det tjänar som element för prisbestämningen och därmed som räknepengar - inte bara saknar fixt pris, det har över huvud taget inget pris. För att guldet skall ha ett pris, d.v.s. för att det skall uttryckas i en specifik vara som allmän ekvivalent, måste denna andra vara spela samma exklusiva roll i cirkulationsprocessen som guldet. Men två varor, som utesluter alla andra varor, utesluter varandra ömsesidigt. Där silver och guld därför lagligt består vid sidan av varandra som pengar, d.v.s. som värdemätare, har man ständigt förgäves försökt att behandla dem som en och samma materia. Om man antar, att samma arbetstid oföränderligt förkroppsligas i lika proportioner av silver och guld, så antar man faktiskt, att silver och guld är samma materia, och att silver, den mindre värdefulla metallen, är en oföränderlig bråkdel av guld. Från Edvard III:s regering och fram till Georg II:s tid förlöper det engelska penningväsendets historia i en oavbruten rad av störningar, framkallade av kollisionen mellan det lagliga fastställandet av värdeförhållandet mellan guld och silver och deras verkliga värdevariationer. Än värderades guldet för högt, än silvret. Den för lågt värderade metallen drogs ur cirkulationen, smältes om och exporterades. De båda metallernas värdeförhållanden förändrades så på nytt genom lagar, men det nya nominalvärdet kom snart i samma konflikt med det verkliga värdeförhållandet som det gamla. I våra dagar har det synnerligen svagt och övergående fallande värdet på guld i förhållande till silver, till följd av den indisk-kinesiska efterfrågan på silver, åstadkommit samma fenomen i största skala i Frankrike, export av silver och dess fördrivande ur cirkulationen genom guld. Under åren 1855, 1856, 1857 översteg guldimporten till Frankrike guldexporten från Frankrike med 41.580.000 pund sterling, under det att silverexporten översteg silverimporten med 14.704.000 pund sterling. I länder som Frankrike - där båda metallerna är laglig värdemätare och båda måste tas emot som betalning, men där var och en kan betala som han vill i den ena eller andra metallen - har faktiskt den i värde stigande metallen ett agio och mäter liksom varje annan vara sitt pris i den övervärderade metallen, under det att den sistnämnda metallen ensam tjänar som värdemätare. All historisk erfarenhet på detta område reducerar sig helt enkelt till att där, varest lagligt två varor sköter funktionen som värdemätare, behåller faktiskt alltid blott en av dem rollen som värdemätare.[47]
Den omständigheten, att varorna i sina priser blott ideellt förvandlas till guld, guldet därför blott ideellt till pengar, gav upphov till läran om pengarnas ideella måttenhet. Emedan vid prisbestämningen guld och silver endast fungerar som föreställt guld eller silver, endast som räknepengar, påstod man, att namnen pund sterling, shilling, pence, taler, franc o.s.v. inte betecknade viktdelar av guld eller silver eller på något sätt förkroppsligat arbete, utan tvärtom betecknade ideella värdeatomer. Om alltså t.ex. värdet på ett uns silver skulle stiga, så skulle det innehålla mer sådana atomer och måste därför beräknas och präglas i mer shillingar. Denna doktrin, som på nytt gjordes gällande under den sista handelskrisen i England och rentav företräddes i parlamentet i två specialrapporter, som bifogades 1858 års bankkommittés berättelse, daterar sig från slutet av det sjuttonde århundradet.
Vid tiden för Vilhelm III:s regeringstillträde utgjorde det engelska myntpriset för ett uns silver 5 shilling 2 pence, eller 1/62 uns silver kallades penny, 12 av dessa pence kallades shilling. I enlighet med denna måttstock präglades ett stycke silver med en vikt av t.ex. 6 uns silver i 31 mynt med namnet shilling. Marknadspriset på unset silver steg emellertid över dess myntpris, från 5 shilling 2 pence till 6 shilling 3 pence, eller för att köpa ett uns rent silver, måste man betala 6 shilling 3 pence. Hur kunde marknadspriset på ett uns silver stiga över dess myntpris, om myntpriset blott är räknenamn för alikvota delar av ett uns silver? Gåtan löstes på ett enkelt sätt. Av de 5.600.000 pund sterling silverpengar, som vid denna tid cirkulerade, var fyra miljoner utnötta och underhaltiga. Det visade sig vid ett prov, att 57.000 pund sterling i silver, som skulle väga 220.000 uns, blott vägde 141.000 uns. Myntverket präglade fortfarande efter samma måttstock, men de faktiskt cirkulerande lätta shillingarna representerade mindre alikvota delar av unset än deras namn föregav. Man måste alltså på marknaden betala en större kvantitet av dessa till sin vikt minskade shillingar för ett uns rent silver. Då man till följd av den sålunda uppkomna störningen beslöt att genomföra en allmän omprägling av mynten, påstod Lowndes, secretary to the treasure [ränterisekreterare], att värdet på unset silver stigit och att det därför för framtiden måste myntas i 6 shilling 3 pence i stället för som hittills i 5 shilling 2 pence. På så sätt påstod han faktiskt, att, emedan unsets värde stigit, värdet av dess alikvota delar sjunkit. Hans felaktiga teori var emellertid endast en vacker förklädnad för ett riktigt praktiskt syfte. Statsskulderna var kontrakterade i lätta shillingar, men skulle de nu månne återbetalas i fullviktiga? I stället för att säga: "Betala tillbaks 4 uns silver, där ni nominellt fått 5 uns men faktiskt blott 4 uns", sade han omvänt: "Betala tillbaks nominellt 5 uns, men reducera deras metallhalt till 4 uns och kalla det för shilling som hittills kallats 4/5 shilling". Lowndes höll sig alltså faktiskt till metallhalten, under det att han teoretiskt höll fast vid räknenamnet. Hans motståndare, som blott höll fast vid räknenamnet och därför förklarade att en shilling, som var 25 till 30 procent för lätt, var identisk med en fullviktig shilling, påstod tvärtom att de blott höll fast vid metallhalten.
John Locke, som företrädde den nya bourgeoisin i alla dess former, de industriella mot arbetarklassen och paupers [de utfattiga], de kommersiella mot de gammalmodiga ockrarna, finansaristokraterna mot statsgäldenärerna och i ett speciellt arbete till och med bevisade att det borgerliga förståndet var det mänskliga normalförståndet - upptog också Lowndes' kastade handske. John Locke avgick med segern, och pengar, som lånats i form av guineer på 10 eller 14 shilling per guinee, återbetalades i guineer på 20 shilling.[48] Sir James Steuart sammanfattar ironiskt hela transaktionen på följande sätt: "Regeringen vann betydligt på skatter, borgenärerna på kapital och räntor, och nationen, den enda uppskojade, var högst förnöjd, emedan dess standard (måttstocken för dess eget värde) inte sänkts."[49] Steuart menade, att nationen under den vidare kommersiella utvecklingen skulle visa sig slugare. Han misstog sig. Ungefär 120 år senare upprepades samma quidproquo [förväxling].
Det var fullt i sin ordning, att biskop Berkeley, representanten för en mystisk idealism i den engelska filosofin, gav läran om pengarnas ideella måttenhet en teoretisk karaktär, vilket den praktiska "Secretary to the treasure" hade försummat. Han frågade: "Måste man inte betrakta namnen livre, pund sterling, krona o.s.v. som blotta förhållandenamn?" (Nämligen det abstrakta värdets förhållande som sådant.) "Är guld, silver eller papper mer än blotta biljetter eller märken för beräkning, notering och kontroll av detta?" (värdeförhållandes). "Består inte rikedom i makten att kommendera andras industri?" (samhälleliga arbete). "Och är pengar faktiskt något annat än märken eller tecken för överföring eller registrering av sådan makt och har det stor betydelse, av vilket material dessa märken består?"[50] Här äger förväxling rum, å ena sidan mellan värdemätare och prismåttstock, å andra sidan mellan guld och silver som värdemätare och som cirkulationsmedel. Emedan de ädla metallerna i cirkulationsakten kan ersättas med märken, drar Berkeley den slutsatsen, att dessa märken å sin sida ingenting föreställer, d.v.s. föreställer det abstrakta värdebegreppet.
Läran om pengarnas ideella måttenhet är hos sir James Steuart så fullständigt utvecklad, att hans efterföljare - omedvetna efterföljare, eftersom de inte känner till honom - varken finner något nytt uttryckssätt eller ens något nytt exempel. "Räknepengar", säger han, "är ingenting annat än en godtycklig måttstock av lika delar, uppfunnen för att mäta säljbara tings relativa värde. Räknepengar skiljer sig fullständigt från myntpengar [money coin], vilket är pris;[51] och de skulle kunna existera, även om det inte funnes någon substans i världen, som vore en proportionell ekvivalent för alla varor. Räknepengar förrättar samma tjänst för tingens värde som grader, minuter, sekunder o.s.v. för vinkelmått eller skalor för geografiska kartor o.s.v. I alla dessa uppfinningar antages ständigt samma benämning som enhet. Nyttan av alla sådana bestämningar inskränker sig helt enkelt till att de anger proportionen; häri består också penningenhetens nytta. Den kan därför inte ha någon oföränderligt bestämd proportion till någon värdedel, d.v.s. den kan inte vara fixerad till någon bestämd kvantitet guld, silver eller någon annan vara. Men om bara denna enhet är given, så kan man genom multiplikation nå fram till det allra högsta värdet. Då varornas värde är beroende av en allmän sammanströmning av på dem inverkande omständigheter och av mänskornas griller, måste förändringarna i varornas värde betraktas blott i deras ömsesidiga förhållande. Allt som stör och förvirrar ett noggrant bestämmande av proportionsväxlingen medelst en allmän, bestämd och oföränderlig måttstock, måste inverka skadligt på handeln. Pengar är en enbart ideell måttstock av lika delar. Om man frågar, vad som måste tjäna som enhet för att mäta någon av dessa delars värde, svarar jag med en annan fråga: Vad är den normala storleken för en grad, en minut, en sekund? De har ingen sådan, men så snart en del är bestämd, måste enligt en måttstocks natur hela det övriga följa proportionellt. Exempel på dessa ideella pengar är bankpengarna i Amsterdam och pengarna i Angola på afrikanska kusten."[52]
Steuart håller sig helt enkelt till pengarnas uppträdande i cirkulationen som prismåttstock och som räknepengar. Om olika varor är noterade i prislistan till 15 shilling, 20 shilling, 36 shilling, så intresserar mig faktiskt för jämförandet av deras värdestorlek varken shillingens silverhalt eller dess namn. Talförhållandena 15, 20, 36 säger nu allt, och talet 1 har blivit enda måttenhet. Rent abstrakt uttryck för proportion är över huvud taget blott den abstrakta talproportionen själv. För att vara konsekvent måste Steuart därför släppa inte bara guld och silver utan också deras legala dopnamn. Då han inte förstår värdemätarens förvandling till prismåttstock, tror han, naturligtvis, att den bestämda kvantitet guld, som tjänar som måttenhet, förhåller sig som mått inte till andra guldkvantiteter utan till värden som sådana. Emedan varorna, därigenom att deras bytesvärden förvandlas till priser, uppträder som liknämniga storheter, förnekar han den kvalitativa egenskap hos måttet, som gör dem liknämniga; emedan i denna jämförelse mellan olika guldkvantiteter storheten av den guldkvantitet, som tjänar som måttenhet, är konventionell, förnekar han, att denna storhet överhuvudtaget måste fastställas. I stället för att kalla 1/360 av en cirkel en grad, kan han kalla 1/180 för grad. Den räta vinkeln skulle då mätas med 45 i stället för med 90 grader, spetsiga och trubbiga vinklar skulle förändras på motsvarande sätt. Inte desto mindre skulle vinkelmåttet nu liksom tidigare förbli för det första en kvalitativt bestämd matematisk figur, cirkeln, och för det andra ett kvantitativt bestämt cirkelavsnitt. Vad Steuarts ekonomiska exempel beträffar, så slår han sig själv med det ena och bevisar ingenting med det andra. Bankpengarna i Amsterdam var faktiskt blott räknenamn för spanska dubloner, som bevarade sitt fullviktiga hull genom att de fick sova i bankvalven, under det att de verkligt cirkulerande gångbara mynten tacklade av i hård friktion med yttervärlden. Vad återigen de afrikanska idealisterna beträffar, så måste vi överlämna dem åt deras öde, tills resenärer som är i stånd till kritisk granskning meddelar något närmare angående dem.[53] Som nästan ideella pengar i Steuarts mening skulle man kunna beteckna den franska assignaten: "Nationalegendom. Assignat på 100 francs." Visserligen hade här det bruksvärde specificerats, som assignaten skulle företräda, nämligen den konfiskerade jorden, men det kvantitativa bestämmandet av måttenheten hade man glömt bort, och "franc" var därför ett meningslöst ord. Hur mycket eller hur litet jord en assignatfranc representerade, var nämligen beroende av resultatet av den offentliga auktionen på jorden. I praktiken cirkulerade emellertid assignatfrancen som värdetecken för silverpengar och efter denna silvermåttstock mättes därför dess depreciering.
Den epok, då Bank of England upphörde att inlösa sedlarna mot guld, var knappast rikare på krigsrapporter än på penningteorier. Deprecieringen av sedlarna och marknadsprisets stigande över guldets myntpris väckte hos några av bankens försvarare åter liv i doktrinen om det ideella penningmåttet. Det klassiskt konfysa uttrycket för den konfysa åsikten fann lord Castlereagh, då han betecknade pengarnas måttenhet som "a sense of value in reference to currensy ascompared with commodities" [ett begrepp om värdet i förhållandet till cirkulationsmedel jämförda med varor]. Då förhållandena några år efter freden i Paris tillät återupptagande av sedlarnas inlösande mot guld, restes i föga förändrad form samma fråga, som Lowndes väckt under Wilhelm III. En enorm statsskuld och en under mer än 20 år anhopad mängd privatskulder, fasta obligationer o.s.v. var kontrakterade i deprecierade sedlar. Skulle dessa skulder återbetalas i sedlar, av vilka 4.672 pund sterling 10 shilling inte nominellt utan reellt representerade 100 pund 22-karatsguld? Thomas Attwood, en Birminghambankir, uppträdde som Lowndes redivius. Nominellt skulle borgenärerna få tillbaks så många shilling, som nominellt kontrakterats; men om enligt den gamla myntfoten 1/78 uns guld kallades för shilling, skulle nu låt oss säga 1/90 uns döpas till shilling. Attwoods anhängare är kända som Birminghamskolan "little Shillingmen" [småshillingmän]. Det gräl om det ideella penningmåttet, som började 1819, pågick ännu år 1845 mellan sir Robert Peel och Attwood, vilkens hela vishet, i den mån den har avseende på penningens funktion som mått, uttömmande kan sammanfattas i följande citat:
"I sin polemik med Birminghams handelskammare frågar sir Robert Peel: Vad skall er pundsedel representera? Vad är ett pund? ... Vad är då omvänt att förstå med den nuvarande måttenheten för värdet? ... 3 pund sterling 12 shilling 10½ pence, betyder de ett uns guld eller dess värde? Om själva unset guld, varför då inte kalla tingen vid deras namn och i stället för pund sterling, shilling, penny säga uns, pennyweight och gran? Då återvänder vi till systemet med den direkta byteshandeln ... Eller betyder de värde? Om ett uns = 3 pund sterling 17 shilling 10½ pence, varför var det då vid olika tidpunkter värt än 5 pund sterling 4 shilling, än 3 pund sterling 17 shilling 9 pence? ... Uttrycket pund sterling (£) har avseende på värdet, men inte på värdet, fixerat i en oföränderlig viktdel guld. Pundet är en ideell enhet ... Arbete är den substans, i vilken produktionskostnaderna upplöses, och arbetet ger guldet dess relativa värde liksom det ger järnet. Vilket särskilt räknenamn man därför än må använda för att beteckna en mans dags- och veckoarbete, så uttrycker ett dylikt namn värdet av den producerade varan."[54]
I det sista ordet förflyktigas den dimmiga föreställningen om det ideella penningmåttet och bryter dennas egentliga tankeinnehåll igenom. Guldets räknenamn pund sterling, shilling o.s.v., måste vara namn för bestämda kvantiteter arbetstid. Då arbetstiden är substans och immanent mått för värdena, skulle dessa namn sålunda faktiskt representera själva värdeförhållandena. Med andra ord, man påstår, att arbetstiden är pengarnas verkliga måttenhet. Därmed lämnar vi Birminghamskolans domäner men anmärker ytterligare i förbigående, att doktrinen om det ideella penningmåttet får ny betydelse i stridsfrågan om sedlarnas konvertibilitet eller icke-konvertibilitet. Om papper får sin beteckning av guld eller silver, förblir sedelns konvertibilitet, d.v.s. dess utbytbarhet i guld eller silver, ekonomisk lag, vilken den juridiska lagen än må vara. Sålunda skulle en preussisk papperstaler, ehuru den är lagligt inkonvertibel, genast deprecieras, om den i den vanliga cirkulationen vore mindre värd än en silvertaler, alltså inte vore konvertibel i praktiken. De konsekventa representanterna för de inkonvertibla papperspengarna i England tog därför sin tillflykt till det ideella penningmåttet. Om pengarnas räknenamn, pund sterling, shilling o.s.v., är namn för en bestämd summa värdeatomer, som en vara i större eller mindre kvantitet insuger eller avger i utbytet med andra varor, är en engelsk 5-pundsedel t.ex. lika oberoende av sitt förhållande till guld som av sitt förhållande till järn och bomull. Då dess benämning skulle ha upphört att teoretiskt likställa den med en bestämd kvantitet guld eller av någon annan vara, skulle kravet på dess konvertibilitet, d.v.s. dess praktiska likställande med en bestämd kvantitet av något konkret ting vara uteslutet genom själva sedelns begrepp.
Läran om arbetstiden som omedelbar måttenhet för pengarna har först systematiskt utvecklats av John Gray.[55] Han föreslår att en nationell centralbank genom sina filialbanker skall bekräfta den arbetstid, som åtgår vid producerandet av olika varor. I utbyte mot varan erhåller producenten ett officiellt intyg på värdet, d.v.s. ett kvitto på så mycket arbetstid som hans vara innehåller;[56] dessa sedlar på 1 arbetsvecka, 1 arbetsdag, 1 arbetstimme o.s.v. tjänar samtidigt som anvisning på en ekvivalent i form av vilken som helst av de andra varor, som befinner sig i bankens lager.[57] Det är grundprincipen, sorgfälligt genomförd i detalj och överallt stödd på förhandenvarande engelska institutioner. Under detta system, säger Gray, "vore det vid varje tidpunkt lika lätt gjort att sälja för pengar, som det nu är att köpa med pengar; produktionen skulle vara den likformiga aldrig sinande källan till efterfrågan."[58] De ädla metallerna skulle förlora sin "privilegierade" ställning i förhållande till andra varor och "inta den plats som tillkommer dem på marknaden vid sidan av smör och ägg, ylle och bomullstyg, och deras värde skulle inte intressera oss mer än värdet på diamanter."[59] "Skall vi bibehålla vår inbillade värdemätare, guld, och sålunda fängsla landets produktivkrafter, eller skall vi vända oss till den naturliga värdemätaren, till arbetet, och frigöra landets produktivkrafter?"[60]
Då arbetstiden är det immanenta måttet för värdena, varför existerar då vid sidan av det ett annat yttre mått? Varför utvecklas bytesvärdet till pris? Varför uppskattar alla varor sitt värde i en uteslutande vara, som sålunda förvandlas till bytesvärdets adekvata existens, till pengar? Det var det problem, som Gray måste lösa. I stället för att lösa det inbillar han sig, att varorna kunde förhålla sig direkt till varandra som produkter av det samhälleliga arbetet. De kan emellertid blott förhålla sig till varandra som det de verkligen är. Varorna är omedelbart produkter av isolerade, oberoende, privatarbeten, som genom att de avyttras i privatutbytesprocessen måste bevisa sin karaktär av allmänt samhälleligt arbete; annorlunda uttryckt, arbetet på varuproduktionens grundval blir samhälleligt arbete blott genom att de individuella arbetena allsidigt avyttras. Men om Gray förutsätter den arbetstid varorna innehåller som direkt samhällelig, så förutsätter han den som samhällelig arbetstid eller som direkt associerade individers arbetstid. Sålunda skulle en specifik vara, såsom guld och silver, faktiskt inte kunna träda de andra varorna till mötes som inkarnation av det allmänna arbetet, bytesvärdet skulle inte bli pris, men bruksvärdet skulle inte heller bli bytesvärde, produkten inte bli vara, och sålunda skulle själva grundvalen för den borgerliga produktionen ha upphävts. Det är emellertid ingalunda Grays mening. Enligt hans mening måste produkterna produceras som varor, men inte utbytas som varor. Gray överlämnar åt en nationalbank att verkställa denna fromma önskan. Å ena sidan gör samhället i bankens form individerna oberoende av privatutbytets betingelser men å andra sidan låter det individerna fortsätta att producera på privatutbytets grundval. Den inre konsekvensen driver emellertid Gray att förneka den ena borgerliga produktionsbetingelsen efter den andra, ehuru han blott vill "reformera" de ur varuutbytet uppkommande pengarna. På så sätt förvandlar han kapitalet till nationalkapital,[61] jordegendomen till nationalegendom,[62] och om man granskar hans bank i sömmarna, finner man, att den inte blott mottager varor med den ena handen och med den andra lämnar kvitto på presterat arbete, utan att den också reglerar själva produktionen. I sin sista skrift, "Lectures on Money", i vilken Gray ängsligt försöker framställa sina arbetspengar som en rent borgerlig reform, invecklar han sig i ännu mera skriande motsägelser.
Varje vara är omedelbart pengar. Detta var Grays teori, härledd ur hans ofullständiga och därför felaktiga analys av varan. Den "organiska" konstruktionen av "arbetspengar" och "nationalbank" och "varulager" är blott en drömbild, i vilken dogmen illusoriskt framställes som världsbehärskande lag. Dogmen, att varan omedelbart är pengar eller att det isolerade arbete som privatindividen nedlagt i densamma är omedelbart samhälleligt arbete, blir naturligtvis inte sann därigenom, att en bank tror på den och opererar i enlighet med den. Tvärtom skulle i ett dylikt fall bankrutten övertaga rollen av praktisk kritik. Vad som hos Gray förblir fördolt och en hemlighet framförallt för honom själv, nämligen att arbetspengarna är en ekonomiskt klingande fras för den fromma önskan att bli fri pengarna, med pengarna bytesvärdet, med bytesvärdet varan och med varan den borgerliga formen för produktionen, - det utsäges rakt på sak av några engelska socialister, som författat sina skrifter dels före, dels efter Gray.[63] Men herr Proudhon och hans skola blev det förbehållet att på fullt allvar predika pengarnas degradering och varans apoteos som socialismens kärna och att därmed låta socialismen flyta ut i ett elementärt missförstående av det nödvändiga sammanhanget mellan vara och pengar.[64]
Sedan varan i prisgivningsprocessen fått sin cirkulationsdugliga form och guldet sin penningkaraktär, kommer cirkulationen att samtidigt framställa och lösa de motsägelser, som inneslutes i varornas bytesprocess. Det verkliga varubytet, d.v.s. den samhälleliga ämnesomsättningen, försiggår i en formväxling, i vilken varans dubbelnatur som bruksvärde och bytesvärde utvecklas, men i vilken samtidigt varans egen formväxling kristalliseras i bestämda former av pengar. Framställningen av denna formväxling är framställningen av cirkulationen. Liksom vi såg, att varorna är utvecklat bytesvärde blott då en värld av varor förutsättes och därmed en faktiskt utvecklad arbetsdelning, så förutsätter också cirkulationen allsidiga bytesakter och en oavbruten flod av dessas förnyande. Den andra förutsättningen är, att varorna inträder i bytesprocessen som prisbestämda varor eller uppträder inom densamma som dubbelexistenser för varandra; reellt som bruksvärden, ideellt - i priset - som bytesvärden.
Vid Londons mest trafikerade gator trängs magasin vid magasin, bakom vars ihåliga ögon av glas all världens rikedomar glänser: indiska schalar, amerikanska revolvrar, kinesiskt porslin, pariskorsetter, ryska pälsverk och tropiska specerivaror; men alla dessa lockande ting bär på sin panna fatala vita pappersmärken, med arabiska siffror och de lakoniska påskrifterna £, s., d. [pund sterling, shilling, pence]. Detta är bilden av varan, sådan den uppträder i cirkulationen.
Vid närmare betraktande uppvisar cirkulationsprocessen två olika former av kretslopp. Om vi kallar varan för V och pengarna för P, så kan vi uttrycka dessa båda former som:
V-P-V
P-V-P
I detta avsnitt sysselsätter oss uteslutande den första formen eller den omedelbara formen för varucirkulationen.
Kretsloppet V-P-V sönderfaller i rörelsen V-P, utbyte av vara mot pengar eller försäljning; i den motsatta rörelsen P-V, utbyte av pengar mot vara eller köp, och i båda rörelsernas enhet V-P-V, utbyte av vara mot pengar, för att utbyta dessa pengar mot vara, eller sälja för att köpa. Men som resultat, i vilken själva processen upphör, framgår V-V, utbyte av vara mot vara, den verkliga ämnesomsättningen.
V-P-V, om man tar den första varan som utgångspunkt, framställer denna varas förvandling till guld och dess återförvandling från guld till vara, eller en rörelse, i vilken varan först existerar som särskilt bruksvärde, sedan kastar av sig denna existens, får en från allt sammanhang med dess ursprungliga tillvaro lösgjord existens som bytesvärde eller allmän ekvivalent, återigen kastar av sig denna och slutligen blir kvar som verkligt bruksvärde för individuella behov. I denna sista form faller den ut ur cirkulationen och in i konsumtionen. Cirkulationen V-P-V som helhet är därför närmast den fullständiga rad metamorfoser, som varje enskild vara genomgår för att bli omedelbart bruksvärde för sin innehavare. Den första metamorfosen äger rum i den första hälften av cirkulationen V-P, den andra i den andra hälften P-V, och hela cirkulationen bildar varans curriculum vitae [levnadslopp]. Men cirkulationen V-P-V är en enskild varas totalmetamorfos blott då den samtidigt är summan av bestämda ensidiga metamorfoser hos andra varor, ty varje metamorfos hos den första varan är dess förvandling till en annan vara, d.v.s. den andra varans förvandling till den, d.v.s. en dubbelsidig förvandling som försiggår i ett och samma stadium av cirkulationen. Vi måste först isolerat betrakta var och en av de båda utbytesprocesser, i vilken cirkulationen V-P-V sönderfaller.
V-P eller försäljning: V, varan, träder in i cirkulationsprocessen inte bara som särskilt bruksvärde, t.ex. som ton järn, utan som bruksvärde av bestämt pris, låt oss säga av 3 pund sterling 17 shilling 10½ pence eller ett uns guld. Under det att detta pris å ena sidan är exponent för den i järnet innehållna kvantiteten arbetstid, d.v.s. dess värdestorlek, uttrycker detta pris samtidigt järnets fromma önskan att bli guld, d.v.s. att ge den arbetstid, det själv innehåller, gestalten av allmän samhällelig arbetstid. Om inte denna transubstantiation lyckas, så upphör tonnet järn att vara inte bara vara utan också produkt, ty det är blott vara, emedan det är icke-bruksvärde för sin ägare, eller dennes arbete är verkligt arbete blott som nyttigt arbete för andra, för honom själv är det nyttigt blott som abstrakt allmänt arbete. Det är därför järnets eller dess ägares uppgift att finna den punkt i varuvärlden, där järn drar till sig guld. Denna svårighet, varans salto mortale [dödssprång], har emellertid övervunnits, om försäljningen verkligen äger rum, såsom vi också förutsätter här i analysen av den enkla cirkulationen. I det tonnet järn genom sitt avyttrande - d.v.s. dess övergång ur den hand, där det är icke-bruksvärde, till den hand, där det är bruksvärde - förverkligas som bruksvärde, realiserar det samtidigt sitt pris och blir från blott föreställt guld till verkligt guld. I stället för benämningen ett uns guld eller 3 pund sterling 17 shilling 10½ pence har nu kommit ett uns verkligt guld, men tonnet järn har utrymt sin plats. Genom försäljningen V-P förvandlas inte bara varan, som i sitt pris ideellt förvandlats till guld, reellt till guld, utan genom samma process blir guldet, vilket som värdemätare blott var ideella pengar och faktiskt blott figurerade som penningnamn för själva varorna, förvandlat till till verkliga pengar.[65] Liksom guldet tidigare blev ideell allmän ekvivalent, emedan alla varor mätte sina värden i det, blir det nu som produkt av varornas allsidiga avyttrande mot guld - och försäljningen V-P är processen av denna allmänna avyttring - den absolut avytterliga varan, reella pengar. Guld blir emellertid i försäljningen reella pengar blott därför att varornas bytesvärden redan var ideellt guld i sina priser.
I försäljningen V-P liksom i köpet P-V möter två varor varandra, enheter av bytesvärde och bruksvärde; men i varan existerar dess bytesvärde blott ideellt som pris, under det att i guldet - ehuru det själv är ett verkligt bruksvärde - dettas bruksvärde blott existerar som bärare av bytesvärdet, d.v.s. blott som formellt bruksvärde, som inte avser något verkligt individuellt behov. Motsatsen mellan bruksvärde och bytesvärde fördelar sig alltså polärt på de båda extremerna V-P, så att varan i förhållande till guldet är bruksvärde, som först måste realisera sitt ideella bytesvärde, priset, i guld, under det att guldet i förhållande till varan är bytesvärde, som materialiserar sitt formella bruksvärde endast i varan. Blott genom denna fördubbling av varan i vara och guld och genom det återigen dubbla och motsatta förhållande, i vilket varje extrem ideellt är, vad dess motsats är reellt, och reellt är vad dess motsats är ideellt, d.v.s., blott genom framställande av varorna som dubbelsidigt polära motsatser löses de motsägelser, som deras bytesprocess innebär.
Vi har hittills betraktat V-P som försäljning, förvandling av vara till pengar. Om vi emellertid ställer oss på den andra extremens sida, så uppträder samma process tvärtom som P-V, som köp, som förvandling av pengar till vara. Försäljning är nödvändigtvis samtidigt sin motsats, köp: försäljning, om man be