Skrivet: Från slutet av december 1846 till början av
april 1847.
Publicerat: 1847 i Paris och Bryssel.
Källa: Marx Engels Werke bd IV, s. 63-182; "Das Elend
der Philosophie".
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
En alternativ översättning finns att läsa här.
Föreliggande skrift kom till vintern 1846-47, vid en tid då Marx hade kommit till klarhet med grunddragen av sitt nya historiska och ekonomiska åskådningssätt. Proudhons just utgivna "Système des Contradictions èconomiques ou Philosophie de la Misère" gav honom tillfälle att utveckla dessa grunddrag i motsats till åsikterna hos den man, som fr.o.m. nu skulle inta den mest betydande platsen bland nu levande franska socialister. Sedan den tid, de båda i Paris ofta i hela nätter diskuterat ekonomiska frågor, hade deras vägar mer och mer skilts. Proudhons skrift bevisade, att mellan dem redan fanns en oöverbryggbar klyfta. Att ignorera var den gången omöjligt, och så konstaterade Marx den obotliga brytningen i detta sitt svar.
Marx' hela omdöme om Proudhon finns nedlagt i den efter detta förord följande uppsatsen, som publicerades i "Der Sozialdemokrat" i Berlin, nummer 16, 17 och 18 år 1865. Det var den enda artikel, Marx skrev i denna tidning. De strax synliga försöken av herr von Schweitzer att svänga över den till feodalt och regeringshåll tvang oss att redan efter några få veckor offentligt uppsäga vårt medarbetarskap.
För Tyskland har föreliggande skrift just i detta ögonblick en betydelse, som Marx själv aldrig har anat. Hur kunde han veta, att han, när han gick löst mot Proudhon, träffade den av honom då ej ens till namnet kände streberguden Rodbertus?
Här är icke platsen att ingå på Marx' och Rodbertus' inbördes förhållande; därtill får jag väl snart tillfälle. Här bara så mycket, att när Rodbertus anklagar Marx för att denne skulle ha "plundrat" honom och "i sin 'Kapitalet' mycket snyggt utan att citera honom använt" hans skrift "Till insikten", så låter han driva sig till en skymf, som kan förklaras endast av det misskända geniets dåliga lynne och av hans märkvärdiga okunnighet om saker som försiggår utanför Preussen och speciellt om den socialistiska och ekonomiska litteraturen. Marx fick aldrig se vare sig dessa anklagelser eller den nämnda Rodbertus-skriften. Han kände av Rodbertus endast hans tre Sociala brev och absolut inte heller dessa före 1858 eller 59.
Med mera skäl påstår sig Rodbertus i dessa brev ha upptäckt "Proudhons konstituerade värde" redan före Proudhon, varvid han visserligen felaktigt smickrar sig att ha varit den förste upptäckaren. I varje fall är han alltså medtagen under kritik i vår skrift, och detta tvingar mig att i korthet ingå på hans "grundläggande" lilla verk "Till insikten om våra statsekonomiska tillstånd", 1842, i mån nämligen detta - utom den likaledes däri (återigen omedvetet) förekommande weitling-kommunismen - också bringar i dagen antecipationer av Proudhon.
I den mån den moderna socialismen, likgiltigt av vilken riktning, utgår från den borgerliga politiska ekonomin, anknyter den nästan undantagslöst till Ricardos värdeteori. De båda satserna, som Ricardo 1817 redan i början av sina Principles proklamerar: 1. att varje varas värde bestämmes endast och allenast av den för dess producerande krävda mängden arbete och 2. att produkten av hela samhällsarbetet fördelas bland de tre klasserna jordägarna (jordränta), kapitalisterna (profit) och arbetarna (arbetslön) - dessa två satser utnyttjades redan från 1821 i England till socialistiska konsekvenser och det delvis med sådan skärpa och bestämdhet, att denna numera nästan försvunna, först av Marx till stor del åter upptäckta litteratur förblev oöverträffad ända tills Kapitalet utkom. Därom en annan gång. När alltså Rodbertus 1842 å sin sida drog socialistiska konsekvenser ur ovanstående satser, så var detta för en tysk den gången säkert ett mycket betydande framsteg men kunde på sin höjd gälla som nyupptäckt för Tyskland. Hur föga nytt ett sådant bruk av Ricardos teori var, bevisar Marx mot Proudhon, som led av liknande inbillning.
"Envar, som endast i någon mån är förtrogen med den politiska ekonomins utveckling i England, vet i varje fall, att nästan alla socialister i detta land, på olika tider har föreslagit den egalitära (d.v.s. socialistiska) användningen av Ricardos teori. Vi kunde för herr Proudhon anföra: 'Den politiska ekonomin' av Hodgskin, 1822, William Thompson: 'An Inquiry into the Principles of the Distribution of Wealth, most conductive to Human Happiness', 1824, T. R. Edmonds: 'Practical Moral and Political Economy', 1828, etc. och ännu fyra sidor etc. Vi låter bara en engelsk kommunist tala: Bray i sin märkliga skrift 'Labour's Wrongs and Labour's Remedy', Leeds 1839." Och enbart de här givna citaten ur Bray undanröjer en god del av den prioritet Rodbertus gjort anspråk på.
Den gången hade Marx ännu aldrig beträtt British Museums läsesal. Han hade - utom biblioteken i Paris och Bryssel, utom mina böcker och excerpter - under en sex veckors resa i England, som vi tillsammans företog sommaren 1845, genomsett endast de böcker han kunnat uppdriva i Manchester. Litteraturen ifråga var alltså på 40-talet ännu ingalunda så otillgänglig som exempelvis i våra dagar. Om den trots detta alltjämt förblev okänd för Rodbertus, så var detta helt enkelt hans preussiska lokalbegränsnings fel. Han är den egentlige grundläggaren av den specifikt preussiska socialismen och blir nu äntligen erkänd som sådan.
Men inte heller i sitt älskade Preussen skulle Rodbertus förbli ostörd. 1859 utkom i Berlin Marx' "Till kritiken av den politiska ekonomin", första häftet. Däri framhålles bland ekonomernas invändningar mot Ricardo som andra invändning, s. 40:
"Om en produkts bytesvärde är lika med den arbetstid, den innehåller, då är en arbetsdags bytesvärde lika med dess produkt. Eller arbetslönen måste vara lika med arbetets produkt. Nu är motsatsen fallet." Härtill följande not: "Denna från ekonomiskt håll mot Ricardo framförda invändningen upptogs senare från socialistiskt håll. Man förutsatte formelns teoretiska riktighet och beskyllde praktiken för motsägelse mot teorin samt anhöll, att det borgerliga samhället skulle i praktiken dra den förmenta konsekvensen av sin teoretiska princip. På detta sätt vände åtminstone engelska socialister Ricardos formel för bytesvärdet emot den politiska ekonomin." I samma not hänvisas till Marx' Misère de la Philosophie, som den tiden ännu fanns att få i varje bokhandel.
Rodbertus hade alltså tillfälle nog att själv övertyga sig, huruvida hans upptäckter av 1842 var verkligt nya. I stället förkunnar han dem på nytt igen och håller dem för så ojämförliga, att det inte ens faller honom in, att Marx skulle kunnat dra sina konsekvenser ur Ricardo lika självständigt som han, Rodbertos själv. Rent omöjligt! Marx har "plundrat" honom - honom, som samme Marx erbjöd alla tillfällen att övertyga sig om, huru långt före dem båda dessa slutsatser, åtminstone i den obearbetade form de ännu har hos Rodbertus, redan hade uttalats i England!
Det enklaste socialistiska utnyttjandet av Ricardos teori är nu det ovan givna. Det har i många fall fört till insikter i mervärdets ursprung och natur, vilka går vida utöver Ricardo; så bl.a. hos Rodbertus. Bortsett från att han i detta avseende ingenstans ger något, som inte var åtminstone lika bra sagt före honom, så lider hans framställning liksom hans föregångares av att han okritiskt övertar de ekonomiska kategorierna arbete, kapital, värde etc. i ekonomernas efterlämnade skrifter med fenomenets yttre fixerade former utan att pröva dem på deras innehåll. Härigenom avskär han för sig inte bara varje väg till fortsatt utveckling - i motsats till Marx, som först har gjort något av dessa sedan 64 år ofta upprepade satser - utan öppnar också för sig raka vägen till utopin, som det kommer att visa sig.
Den ovan nämnda användningen av Ricardos teori, att arbetarna, som de ensamma verkliga producenterna har rätt till hela samhällsprodukten, sin produkt, leder direkt till kommunismen. Den är emellertid, som Marx på ovan anfört ställe också antyder, ekonomiskt formellt falsk, ty den innebär helt enkelt ett användande av moralen på ekonomin. Enligt den borgerliga ekonomins lagar tillhör största delen av produkten icke arbetarna, som har producerat den. Om vi nu säger: det är orätt, så får det inte vara, så angår det för det första icke ekonomin. Vi säger bara, att detta ekonomiska faktum motsäger vår moraliska känsla. Marx har därför aldrig grundat sina kommunistiska krav härpå utan på det kapitalistiska produktionssättets nödvändiga, inför våra ögon dagligen alltmer försiggående sammanstörtande. Han säger bara, att mervärdet består av obetalt arbete, vilket är ett enkelt faktum. Men vad som är ekonomiskt falskt kan därför dock vara världshistoriskt riktigt. Om massans moraliska medvetande förklarar ett ekonomiskt faktum, som på sin tid slaveriet eller dagsverksskyldigheten för oriktigt, så är det ett bevis för att detta faktum har överlevat sig självt, att andra ekonomiska fakta har inträtt, i kraft av vilka detta har blivit outhärdligt och ohållbart. Bakom den formella ekonomiska oriktigheten kan alltså vara dolt ett mycket sant ekonomiskt innehåll. Att närmare ingå på mervärdesteorins betydelse och historien är här icke platsen.
Men därjämte kan man ur Ricardos värdeteori också dra andra slutsatser och man har dragit dem. Varornas värde bestämmes av det arbete, som kräves för att producera dem. Nu finner man emellertid, att i denna onda värld varorna säljs än över, än under sitt värde, och det inte bara på grund av fluktuationer i konkurrensen. Vinstandelen har lika mycket tendensen att jämna ut sig på samma nivå för alla kapitalister som varupriserna har tendensen att förmedelst efterfrågan och utbud reducera sig till arbetsvärdet. Men vinstandelen beräknas på det i ett industriellt företag nedlagda totalkapitalet. Då nu i två olika affärsbranscher årsprodukten kan förkroppsliga lika arbetsmängder, alltså representera lika värden, och även arbetslönen i bägge kan vara lika hög, men det förskotterade kapitalet i ena affärsbranschen kan vara - och är ofta - dubbelt eller tre gånger så stort som i den andra, så kommer här Ricardos värdelag, vilket redan Ricardo själv upptäckte, i motsägelse till lagen om den lika vinstandelen. Om bägge affärsbranschernas produkter säljs till sina värden, så kan vinstandelarna icke vara lika; men är vinstandelarna lika, så kan de båda affärsbranschernas produkter icke genomgående säljas till sina värden. Vi har här alltså en motsägelse, en antinomi mellan två ekonomiska lagar; den praktiska lösningen sker enligt Ricardo (kap. I sektion 4 och 5) i regel till fördel för vinstandelen på värdets bekostnad.
Nu har emellertid Ricardos värdebestämning trots sina ominösa egenskaper en sida, som gör den kär och dyrbar för den gode borgaren. Den vädjar med oemotståndlig makt till hans rättskänsla. Rättvisa och jämlikhet i rätt är grundpelarna, på vilka 1700-talets och 1800-talets borgare ville uppföra sin samhällsbyggnad på ruinerna av de feodala orätterna, ojämlikheterna och privilegierna. Och varuvärdets bestämmande medelst arbetet och det enligt detta värdemått skeende fria utbytet av arbetsprodukterna mellan likaberättigade varuägare, det är, som Marx redan påvisat, de reella grundvalar, på vilka det moderna borgardömet har byggt upp hela sin politiska, juridiska och filosofiska ideologi. När en gång insikten vunnits, att arbetet är varuvärdets mått, måste också den gode borgarens bättre känsla känna sig djupt kränkt av ondskan i en värld, som visserligen till namnet erkänner denna rättens grundsats men i sak varje ögonblick tycks ogenerat skjuta den åt sidan. Och speciellt småborgaren, vars ärliga arbete, om det också bara är hans gesällers och lärlingars - för varje dag alltmer göres värdelöst genom konkurrensen från storproduktionen och maskinerna, speciellt småproducenten måste längta efter ett samhälle, där produkternas utbyte enligt deras arbetsvärde äntligen en gång blir en full och undantagslös sanning; med andra ord: han måste längta efter ett samhälle, där en enda lag för varuproduktionen gäller uteslutande och oavkortad men de betingelser är undanröjda, under vilka den överhuvud kan gälla, nämligen varuproduktionens och vidare den kapitalistiska produktionens övriga lagar.
Hur djupt denna utopi är rotad i den moderne - verklige eller ideelle - småborgarens tänkesätt, bevisar det faktum, att den redan 1831 systematiskt utvecklades av John Gray, på 30-talet i England praktiskt prövades och teoretiskt odlades, 1842 av Rodbertus i Tyskland och 1846 av Proudhon i Frankrike proklamerades som nyaste sanning, ännu 1871 av Rodbertus ånyo proklamerades som paroll i den sociala frågan och samtidigt som hans sociala testamente samt 1884 åter finner anslutning hos den streberhär, som i Rodbertus' namn bereder sig att exploatera den preussiska statssocialismen.
Kritiken av denna utopi är så uttömmande levererad av Marx mot såväl Proudhon som Gray, att jag här kan inskränka mig till några anmärkningar angående den speciella Rodbertus-formen för dess motivering och utmålande.
Som redan sagts: Rodbertus övertar de traditionella ekonomiska begreppsbestämningarna helt i den form, i vilken de lämnats honom av ekonomerna. Han gör inte minsta försök att undersöka dem. Värde är för honom "en saks giltighet mot de övriga enligt kvantitet, denna giltighet uppfattad som mått".
Denna lindrigt sagt högst underliga definition ger oss i bästa fall en föreställning om, hur värdet ungefär ser ut, men säger absolut icke vad det är. Men eftersom detta är allt Rodbertus vet berätta oss om värdet, är det begripligt att han söker efter en utanför värdet liggande värdemåttstock. Sedan han på trettio sidor med den av herr Adolph Wagner så oändligt beundrade kraften i sitt abstrakta tänkande kastat bruksvärde och bytesvärde om varandra, kommer han till det resultatet, att det inte finns något verkligt värdemått och att man måste nöja sig med ett surrogatmått. Ett sådant kunde arbetet bli, men endast om produkter av lika arbetskvantiteter alltid byttes mot produkter av lika arbetskvantiteter, vare sig nu detta "redan i sig är fallet eller att åtgärder vidtas", som säkerställer detta. Värde och arbete förblir alltså utan något som helst sakligt sammanhang, trots att hela första kapitlet användes till att förklara för oss, att och varför varorna "kostar arbete" och intet annat än arbete.
Arbetet återigen upptas nu okritiskt i den form, vari det förekommer hos ekonomerna. Och inte ens det. Ty om det också med två ord pekas på arbetets intensitetsskillnader, så anföres arbetet dock helt i allmänhet som "kostande", alltså värdemätande, likgiltigt huruvida det utges under de normala samhälliga genomsnittsförhållandena eller ej. Om producenterna använder tio dagar på framställandet av produkter, som kan framställas på en dag, om de använder de bästa verktygen eller de sämsta i arbetet, om de förbrukar sin arbetstid på framställning av samhälleligt nödvändiga artiklar och i den av samhället krävda kvantiteten, eller om de förfärdigar artiklar som alls inte begärts eller begärda artiklar över eller under behovet - om allt detta är intet tal: arbete är arbete, produkt av lika arbete måste bytas mot produkt av lika arbete. Rodbertus, som annars alltid, vare sig det passar eller ej, är redo att ställa sig på den nationella ståndpunkten och från den allmänt samhälleliga utkikens höjd överblicka de enskilda producenternas förhållanden, undviker här ängsligt detta. Och det bara därför att han redan från första raden i sin bok styr direkt på arbetsmyntets utopi och varje undersökning av arbetet i dess värdebildande egenskap måste kasta i hans farvatten klippblock som han inte skulle kunna komma förbi. Hans instinkt var här betydligt starkare än hans kraft i sitt abstrakta tänkande, som kan upptäckas endast av en händelse förmedelst den mest konkreta tanklöshet hos Rodbertus.
Övergången till utopin är nu gjord i en handvändning. De "åtgärder", som garanterar varuutbytet enligt arbetsvärde såsom undantagslös regel, gör ingen svårighet. De övriga utopisterna av denna riktning, från Gray till Proudhon, pinar sig med att spetsfundigt utfundera samhälleliga institutioner, vilka har att förverkliga detta syfte. De försöker åtminstone att lösa den ekonomiska frågan på ekonomisk väg, genom aktion av de betydande varuägarna själva. Rodbertus har det mycket lättare. Som god preussare vädjar han till staten: genom ett dekret av statsmakten tillkommer reformen.
Därmed är då värdet lyckligt "konstituerat" men ingalunda den prioritet till denna konstituering, som Rodbertus har gjort anspråk på. Tvärtom: Gray såväl som Bray - och många andra med dem - har länge och ofta före Rodbertus till leda upprepat denna tanke: den fromma önskan om åtgärder, förmedelst vilka produkterna under alla omständigheter utbytes alltid och allenast enligt sitt arbetsvärde.
Sedan staten på så vis konstituerat värdet - åtminstone hos en del av produkterna, ty Rodbertus är också blygsam - utger den sina arbetssedlar och ger industrikapitalisterna förskott därav, med vilka dessa avlönar arbetarna, varpå arbetarna med de erhållna arbetssedlarna köper produkterna och på så vis förmedlar pappersmyntets återflöde till dess utgångspunkt. Hur underbart vackert detta avvecklas, det måste vi höra av Rodbertus själv.
"Vad den andra betingelsen beträffar, så uppnår man den nödvändiga åtgärden, att det på sedeln intygade värdet verkligen finns ute i rörelsen, därigenom att endast den, som verkligen avlämnar en produkt, erhåller en sedel, på vilken noga antecknats den arbetskvantitet produkten kostat att framställa. Den som avlämnar en produkt av två dagars arbete erhåller en sedel, varpå det står antecknat 'två dagar'. Genom att denna regel noga iakttas vid emissionen måste nödvändigt också denna andra betingelse uppfyllas. Ty då enligt vår förutsättning varornas verkliga värde alltid sammanfaller med den arbetskvantitet, deras framställande har kostat, och denna arbetskvantitet har sin måttstock i den gängse tidsindelningen, så har envar, som lämnar in en produkt, varpå två dagars arbete åtgått, när han får intygat två dagar, heller inte fått intygat eller anvisat mer eller mindre värde än han i själva verket har avlämnat - och då vidare endast den får ett sådant intyg, som verkligen har lämnat ut en produkt i rörelsen, så är det också visst att det på sedeln antecknade värdet till samhällets tillfredsställande existerar. Tänker man sig nu området för arbetets fördelning ytterligare så långt, så måste, om denna regel noga följes, summan av det förhandenvarande värdet vara alldeles lika med det intygade värdets summa. Men eftersom det intygade värdets summa också är precis summan av det anvisade värdet, så måste också denna gå jämnt ut med det förhandenvarande värdet, alla anspråk tillfredsställas och likvidationen vara riktigt förmedlad." (S. 166, 167.)
Om Rodbertus hittills alltid haft oturen att komma för sent med sina nyupptäckter, så har han denna gång åtminstone förtjänsten av en sorts originalitet: i denna barnsligt naiva, genomskinliga, jag skulle vilja säga äkta pommerska form har ingen av hans konkurrenter vågat uttala arbetsmyntutopins dårskap. Då för varje papperssedel levereras ett motsvarande värdeföremål och intet värdeföremål på nytt lämnas annat än mot en motsvarande papperssedel, så måste papperssedlarnas summa alltid täckas av värdeföremålens summa; räkningen går jämnt ihop utan minsta rest, det stämmer på sekunden av arbete och ingen i tjänsten än så grånad regeringshuvudkasse-räntkammarkalkulator kan påvisa minsta räknefel. Vad vill man mer?
I det nuvarande kapitalistiska samhället producerar varje industrikapitalist på egen hand vad, hur och hur mycket han vill. Men det samhälleliga behovet förblir honom en obekant storhet, såväl vad kvaliteten, arten av föremålen som behövs, som vad deras kvantitet beträffar. Vad som i dag inte kan levereras fort nog, kan måhända i morgon utbjudas vida utöver behovet. Trots detta blir till sist behovet på ena eller andra sättet, illa eller väl, mättat och produktionen inriktar sig i det stora hela till sist på de föremål som behövs. Hur sker denna motsägelsens utjämning? Genom konkurrensen. Och hur åstadkommer konkurrensen denna lösning? Helt enkelt genom att den sänker värdet av de till art eller mängd för samhällets tillfälliga behov obrukbara varorna under deras arbetsvärde och på denna omväg låter producenterna känna att de har producerat antingen överhuvud obrukbara eller i och för sig brukbara artiklar i obrukbar, överflödig mängd. Härav följde två saker:
För det första, att varuprisernas avvikelser från varuvärdena är den enda nödvändiga betingelsen, under vilken och genom vilken varuvärdet kan komma till. Endast genom konkurrensens och därmed varuprisernas fluktuationer framkommer varuproduktionens värdelag, blir varuvärdets bestämmande genom den samhälleliga nödvändiga arbetstiden en verklighet. Att därvid den form, i vilken värdet visar sig, priset, i regel ser något annorlunda ut än värdet, som det visar, det ödet delar värdet med de flesta samhälleliga förhållanden. Kungen ser också för det mesta helt annorlunda ut än monarkin, som han representerar. Att i ett samhälle av bytande varuproducenter vilja åstadkomma värdebestämningen genom arbetstiden, därigenom att man förbjuder konkurrensen att åstadkomma denna värdebestämning genom tryck på priserna på det enda sätt, varpå det överhuvud kan åstadkommas, innebär alltså bara, att man bevisar, att man har lagt sig till med den gängse utopistiska ringaktningen för de ekonomiska lagarna, åtminstone på detta område.
För det andra: I det konkurrensen av inom ett samhälle bytande varuproducenter gör gällande varuproduktionens värdelag, genomför den just därigenom den under förhandenvarande omständigheter enda möjliga organisationen och ordningen av den samhälleliga produktionen. Endast genom att produkterna minskar eller ökar i värde blir de enskilda producenterna på det klara med, vad och hur mycket därav samhället behöver eller icke behöver. Just denna enda regulator vill emellertid den även av Rodbertus representerade utopin avskaffa. Och när vi så frågar, vad vi har för garanti för, att det av varje produkt produceras den nödvändiga kvantiteten och inte mer, att vi inte svälter ifråga om spannmål och kött, medan vi storknar av betsocker och drunknar i potatisbrännvin, att vi inte har nog byxor att skyla vår nakenhet, medan det vimlar omkring oss av byxknappar i miljoner - då visar oss Rodbertus triumferande sin utmärkta räkning, enligt vilken det för varje överflödigt pund socker, för varje osålt fat brännvin, för varje byxknapp, som det inte finns plats att sy på, har utfärdats den riktiga sedeln, en räkning, som riktigt "går jämnt ut" och enligt vilken "alla anspråk tillfredsställes och likvidationen är riktigt förmedlad". Och den, som inte tror det, han kan vända sig till regeringshuvudkasse-räntkammarkalkylator X i Pommern, som har reviderat räkningen och funnit den riktig och som aldrig ertappats med kassabrist, är fullkomligt trovärdig.
Och betrakta nu den naivitet, med vilken Rodbertus förmedelst sin utopi vill avskaffa industri- och handelskriserna. Så snart varuproduktionen har antagit världsmarknadsdimensioner, expedieras utjämningen mellan de för privat räkning producerande enskilda producenterna och den för dem ifråga om behovets kvantitet och kvalitet mer eller mindre obekanta marknaden, som de producerar för, genom en världsmarknadsstorm, en handelskris.[1*] Förbjuder man nu konkurrensen att genom prisernas stigande eller sjunkande meddela de enskilda producenterna, hur världsmarknaden står, så binder man alldeles för ögonen på dem. Att inrätta varuproduktionen så, att producenterna inte mer kan få veta något om läget på marknaden, som de producerar för - det är emellertid en kur för krissjukan, som doktor Eisenbart kunde avundas Rodbertus.
Man förstår nu, varför Rodbertus kort och gott bestämmer varornas värde medelst "arbetet" och på sin höjd medger olika intensitetsgrader i arbetet. Hade han undersökt, varigenom och hur arbetet skapar värde och därmed också bestämmer och mäter detta värde, så kom han på det samhälleliga nödvändiga arbetet, nödvändigt för den enskilda produkten såväl gentemot andra produkter av samma art som också gentemot det samhälleliga totalbehovet. Därmed kom han inför frågan: hur anpassningen av den enskilde varuproducentens produktion till det samhälleliga totalbehovet sker - och därmed var hela hans utopi omöjliggjord. Den här gången föredrog han i själva verket att "abstrahera", nämligen från det som det just var frågan om.
Nu äntligen kommer vi till den punkt, där Rodbertus verkligen ger oss något nytt, något som skiljer honom från alla hans talrika kolleger i arbetsmynt-byteshushållningen. De kräver alla denna bytesinrättning i syfte att avskaffa kapitalets utsugning av lönearbetet. Varje producent bör få fulla arbetsvärdet av sin produkt. Däri är de alla eniga, från Gray till Proudhon. Visst inte, säger Rodbertus. Lönearbetet och dess utsugning blir kvar.
För det första kan arbetaren inte i något tänkbart samhällstillstånd få hela värdet av sin produkt att förtära; det måste alltid ur den producerade fonden också bestridas en rad ekonomiskt improduktiva eller nödvändiga funktioner, alltså även ifrågavarande personal uppehållas. - Detta är riktigt endast så länge den nuvarande arbetsfördelningen gäller. I ett samhälle med förpliktelse till allmänt produktivt arbete, som dock även är "tänkbart", bortfaller detta. Men kvarstå skulle nödvändigheten av en samhällelig reserv- och ackumulationsfond och därför skulle då också visserligen arbetarna, d.v.s. alla, förbli i besittning och åtnjutande av sin totalprodukt men icke varje enskild åtnjuta sin "fulla arbetsavkastning". Upprätthållandet av ekonomiskt improduktiva funktioner på arbetsproduktens bekostnad har heller inte förbisetts av de andra arbetsmyntutopisterna. Men de låter i det syftet arbetarna på vanligt demokratiskt sätt beskatta sig själva, medan Rodbertus, vars hela socialreform av 1842 är tillskuren efter den dåvarande preussiska staten, lämnar hela saken till byråkratins gottfinnande, byråkratin som uppifrån bestämmer åt arbetaren hans andel i hans egen produkt och i nåder låter den komma honom till del.
Men för det andra bör också jordränta och profit fortbestå oavkortade. Ty även jordägarna och industrikapitalisterna utövar vissa, samhälleligt nyttiga eller t.o.m. nödvändiga, om ock ekonomiskt improduktiva funktioner och erhåller i jordränta och profit i viss mån lön härför - en som bekant visst inte ens 1842 helt ny uppfattning. Egentligen får de ju alldeles för mycket för det lilla, de levererar - och det dåligt nog - men Rodbertus har nu en gång, åtminstone för de närmaste 500 åren, absolut behov av en privilegierad klass, och så bör mervärdets nuvarande andel, för att uttrycka mig korrekt, förbli beståndande, men inte tillåtas stegras. Mervärdets nuvarande andel beräknar Rodbertus till 200 procent, d.v.s. med tolv timmar om dagen bör arbetaren inte få intygat tolv timmar utan bara fyra, och det på de övriga åtta timmarna producerade värdet bör fördelas mellan jordägare och kapitalist. Rodbertus' arbetstintyg är alltså direkt lögnaktiga. Men man måste åter vara en pommersk riddargodsägare för att inbilla sig, att en arbetarklass skulle låta sig nöja med att arbeta tolv timmar för att få intygat fyra arbetstimmar. Översätter man den kapitalistiska produktionens hokuspokus till detta naiva språk, där det visar sig som ohöljt röveri, så gör man det omöjligt. Varje åt arbetaren given sedel vore en direkt uppfordran till uppror och fölle under § 110 i tyska riksstrafflagen. Man måste aldrig ha sett något annat proletariat än det ännu faktiskt i halv livegenskap fångna daglönarproletariatet på ett pommerskt riddargods, där käpp och piska härskar och där byns alla vackra fruntimmer tillhör nådig herrns harem, för att föreställa sig att man skulle kunna servera arbetarna sådana oförskämdheter. Men våra konservativa är nu en gång våra största revolutionärer.
Men om våra arbetare är saktmodiga nog att låta inbilla sig, att de under hela tolv timmars hårt arbete i själva verket bara har arbetat fyra timmar, så bör de därför belönas med en garanti, att deras andel i den egna produkten aldrig i evighet kommer att sjunka under en tredjedel. Detta är i själva verket framtidsmusik på barntrumpet och inte värt att offra ett ord på. I mån alltså Rodbertus' arbetsmynt-bytesutopi ger något nytt, är det nya helt enkelt barnsligt och står djupt under prestationerna av hans talrika kolleger före som efter honom.
För den tid, då Robertus "Till insikten etc." utkom, var den ovillkorligen en betydande bok. Hans fortföljande av Ricardos värdeteori i ena riktningen var en mycket lovande början. Om det också var nytt endast för honom och för Tyskland, så står det dock i det hela i nivå med prestationerna av hans bättre engelska föregångare. Men det var just bara en början, varur endast genom grundligt och kritiskt fortsatt arbete en verklig vinst kunde erhållas för teorin. Men detta fortföljande avskar han dock för sig själv därigenom, att han alldeles från begynnelsen här också upptog utvecklandet av Ricardos andra riktning, riktningen mot utopin. Därmed förlorade han första villkoret för all kritik - opartiskheten. Han arbetade fram emot ett förutbestämt mål, han blev tendensekonom. En gång fast i sin utopi hade han spärrat för sig all möjlighet att gå vidare i vetenskapen. Från 1842 till sin död rör han sig i cirkel, upprepar alltjämt samma redan i den första skriften uttalade eller antydda tankar, han känner sig misskänd, finner sig plundrad där det inte fanns något att plundra och värjer sig till sist inte utan avsikt mot insikten, att han i grund och botten dock endast har nyupptäckt vad som redan för länge sedan var upptäckt.
London 23 oktober 1884.
FRIEDRICH ENGELS.
Herr Proudhon åtnjuter olyckan att vara misskänd på ett säreget sätt i Europa. I Frankrike har han rätt att vara en dålig ekonom, eftersom man håller honom för att vara en duktig tysk filosof. I Tyskland däremot får han vara en dålig filosof därför att han gäller för en av de starkaste franska ekonomerna. I vår egenskap av både tysk och ekonom har vi velat protestera mot denna dubbla villfarelse.
Läsaren kommer att förstå, att vi i detta otacksamma arbete flera gånger måste lämna vår kritik av herr Proudhons kritik av den tyska filosofin i bakgrunden och därjämte tillåta oss några anmärkningar rörande den politiska ekonomin över huvud taget.
Bruxelles 15 juni 1847.
KARL MARX.
Herr Proudhons verk är inte helt enkelt en avhandling i politisk ekonomi, en vanlig bok, det är en bibel: "mysterier", "hemligheter gripna ur guds sköte", "uppenbarelser" - ingenting i den vägen saknas. Men eftersom i våra dagar profeterna prövas samvetsgrannare än de världsliga författarna, måste läsaren finna sig i att med oss genomvandra Genesis' torra och dunkla lärdom för att sedan tillsammans med herr Proudhon höja sig upp i "översocialismens" eteriska och fruktbara ängder (jfr Proudhon: Philosophie de la Misère, Prolog s. 111, rad 20).
"Egenskapen hos alla produkter, industri- eller naturprodukter, att tjäna människans uppehälle kallas bruksvärde, deras egenskap att kunna bytas mot en annan produkt kallas bytesvärde ... Hur blir bruksvärdet bytesvärde? Skapandet av idén om (bytes-)värdet har ekonomerna inte tecknat med tillräcklig omsorg; vi måste därför göra halt här. Eftersom det bland de ting jag behöver finns ett stort antal, som endast i begränsad mängd eller rent av inte alls förekommer i naturen, tvingas jag hjälpa upp produktionen av sådant som felas mig och då jag inte själv kan lägga hand vid så många ting, kommer jag att föreslå andra människor, mina medarbetare i olika verksamhetsgrenar, att avträda en del av sina produkter i utbyte mot min." (Proudhon, band I, kap. 2.)
Herr Proudhon föresätter sig att framför allt klargöra för oss dubbelnaturen hos värdet, "värdets skiljaktighet i sig", bytesvärdets framträdande ur bruksvärdet. Med herr Proudhon måste också vi göra halt vid denna förvandlingsakt. Låt oss se, hur den enligt vår författare går till.
Ett mycket stort antal produkter finns ej i naturen utan kan skapas blott genom industri. Så snart behoven överskrider naturens frivilliga produktion tvingas människan ta sin tillflykt till den industriella produktionen. Vad är nu denna industri enligt herr Proudhon? Vad är dess ursprung? En enskild människa, som känner behov efter ett stort antal saker, "kan inte själv lägga hand vid så många ting". Så och så många behov att tillfredsställa förutsätter så och så många ting att producera - ingen produkt utan produktion; så och så många saker att producera förutsätter emellertid redan mer än en enskild människas hjälpande hand. Dock: från det ögonblick, då mer än en till produktionen bidragande hand förutsättes, antar man redan en hel, på arbetsdelning uppbyggd produktion. Så förutsätter, som herr Proudhon antar, behovet fullständigt arbetsdelningen. Om vi förutsätter arbetsdelningen, så har vi utbytet och följaktligen också bytesvärdet. Lika väl kunde vi ha antagit bytesvärdet som givet från första början.
Men herr Proudhon har föredragit att gå i cirkel. Låt oss alltså följa honom på hans omvägar, som alltjämt på nytt kommer att föra oss tillbaka till hans utgångspunkt.
För att komma ut ur det tillstånd, där var och en producerar som eremit för egen räkning, och fram till utbytet, "vänder jag mig", säger herr Proudhon, "till mina medarbetare i olika verksamhetsgrenar". Jag har alltså medarbetare, utan att vi därför, jag och alla andra, alltjämt enligt herr Proudhons förutsättning, skulle ha utträtt ur Robinson Crusoes ensliga och föga sociala ställning. Medarbetarna och de olika verksamhetsgrenarna, arbetsdelningen och utbytet som den innefattar, finns där utan vidare.
Vi sammanfattar: jag har behov som grundar sig på arbetsdelning och utbyte. I och med att herr Proudhon förutsätter dessa behov, har han också redan förutsatt utbytet och bytesvärdet, "vars uppkomst han just föresätter sig att teckna med större omsorg än de övriga ekonomerna".
Herr Proudhon hade lika väl kunnat vända bak och fram på tingens ordningsföljd utan att äventyra riktigheten i sina slutsatser. För att förklara bytesvärdet behövs utbytet. För att förklara utbytet behövs arbetsdelningen. För att förklara arbetsdelningen behövs behoven, som nödvändiggör arbetsdelningen. För att förklara dessa behov måste man helt enkelt "förutsätta" dem, vilket ingalunda betyder att förneka dem, tvärtemot första axiomet i herr Proudhons prolog: "att förutsätta gud betyder att förneka honom". (Prologen, sid. 1.)
Hur förfar nu herr Proudhon med arbetsdelningen, som han förutsätter vara bekant, för att förklara bytesvärdet, som alltjämt förblir det obekanta för honom? "En människa" går att "föreslå sina medarbetare i olika verksamhetsgrenar" att etablera utbytet och göra en åtskillnad mellan bruksvärde och bytesvärde. Med antagandet av denna föreslagna åtskillnad har medarbetarna inte överlämnat till herr Proudhon någon annan "omsorg" än den att ha kännedom om detta faktum, bestämma, "teckna", "skapandet av idén om värdet" i sin avhandling i politisk ekonomi. Men han bör alltjämt förklara för oss "skapandet" av detta förslag, äntligen säga oss hur denna ensamma människa, denne Robinson plötsligt fått det infallet att göra "sina medarbetare" ett förslag av känd art och hur dessa medarbetare utan någon som helst invändning antagit det.
Herr Proudhon går inte in på dessa genealogiska detaljer. Han ger helt enkelt utbytets faktum ett slags historisk prägel genom att föra fram det i form av ett förslag framställt av en tredje, som har för avsikt att införa utbytet.
Här har vi ett litet prov på herr Proudhons "historiska och beskrivande metod", herr Proudhon som ådagalägger ett så suveränt förakt för Adam Smiths och Ricardos "historiska och beskrivande metod".
Utbytet har sin egen historia. Det genomgår olika stadier.
Det fanns en tid som under medeltiden, då man endast utbytte överflödet, produktionens överskott utöver förbrukningen.
Det fanns vidare en tid, då inte bara överskottet utan alla produkter, hela det industriella förrådet, hade övergått i handeln, då hela produktionen berodde av utbytet. Hur förklara denna andra fas av utbytet, bytesvärdet i dess andra potens?
Herr Proudhons svar är genast färdigt: man antar, att en människa har "föreslagit andra människor, sina medarbetare i olika verksamhetsgrenar", att höja bytesvärdet till dess andra potens.
Och så kom slutligen en tid, då allt vad människorna hittills ansett för oförytterligt föryttrades som föremål för utbyte, för schackrande. Det är den tid, då till och med saker, som hittills förmedlats, men aldrig utbytts, bortskänkts men aldrig sålts, förvärvats men aldrig köpts - dygd, kärlek, övertygelse, kunskaper, samvete, etc. - då med ett ord allt har blivit handelsvara. Det är den allmänna korruptionens tid, det universella schackrandets tid, eller, för att använda det ekonomiska uttryckssättet, den tid då varje föremål, fysiskt eller moraliskt, föres till marknaden som handelsvara för att taxeras till sitt rätta värde.
Hur förklara denna nya fas av utbytet - bytesvärdet i dess tredje potens?
Herr Proudhons svar är genast färdigt: anta att en person har "föreslagit andra personer, sina medarbetare i olika verksamhetsgrenar", att göra en handelsvara av dygden, kärleken etc., att höja bytesvärdet till dess tredje och sista potens.
Man ser, att herr Proudhons "historiska och beskrivande metod" duger till allt, ger svar på allt, förklarar allt. Gäller det att historiskt förklara "skapandet av en ekonomisk idé" förutsätter han en människa, som föreslår de andra människorna, "sina medarbetare i olika verksamhetsgrenar" att utföra denna skapelseakt, och allt är färdigt.
Från och med nu antar vi "skapandet" av bytesvärdet som en fullbordad akt; det återstår nu ytterligare endast att klara upp bytesvärdets förhållande till bruksvärdet. Låt oss lyssna till herr Proudhon.
"Ekonomerna har mycket väl framhållit värdets dubbla karaktär, men vad de inte har uttryckt med samma klarhet än dess självmotsägande natur; här börjar vår kritik ... Det betyder inte mycket att på tal om bruksvärdet och bytesvärdet hänvisa till denna överraskande kontrast, i vilken ekonomerna efter vanan blott ser något mycket enkelt: det gäller att visa att denna föregivna enkelhet döljer ett djupt mysterium, som det är vår plikt att genomtränga ... I tekniska termer uttryckt står bruksvärde och bytesvärde i omvänt förhållande till varandra."
Har vi förstått herr Proudhons tankegång rätt, kan den sammanfattas i följande fyra punkter:
1. Bruksvärde och bytesvärde bildar "en överraskande kontrast", står i motsats till varandra.
2. Bruksvärde och bytesvärde står i omvänt förhållande till varandra, motsäger varandra.
3. Ekonomerna har varken sett eller insett motsatsen eller motsägelsen.
4. Herr Proudhons kritik börjar med slutet.
Också vi skall börja med slutet, och för att frita ekonomerna från herr Proudhons anklagelser skall vi låta två rätt betydande ekonomer komma till tals.
Sismondi: "Det är till motsatsen mellan bruksvärdet och bytesvärdet, som handeln reducerat allt etc." (Études, band 2, sid. 162, Bruxellesupplagan.)
Lauderdale: "I allmänhet avtar nationalrikedomen (bruksvärdet) i den mån de enskilda förmögenheterna genom bytesvärdets stegring växer; och i den mån desamma genom detta värdes sjunkande avtar, stiger i regel den förra." (Recherches sur la nature et l'origine de la richesse publique, övers. av Largentie de Lavaisse, Paris 1808.)
Sismondi har grundat sin huvudteori, enligt vilken inkomsten avtar i samma mån som produktionen stegras, på motsatsen mellan bruksvärdet och bytesvärdet.
Lauderdale har grundat sitt system på det omvända förhållandet mellan de båda värdeslagen, och hans teori var på Ricardos tid så populär, att denne kunde tala om den som en bekant sak.
"Det var genom att sammanblanda begreppen bytesvärde och rikedom (bruksvärde) som man kom fram till påståendet att man kan öka rikedomen genom att minska mängden av för livet nödvändiga, nyttiga eller angenäma saker." (Ricardo: Principes d'économie politique, övers. av Constancio, anm. av J.-B. Say, Paris 1835, band 2, Sur la valeur et les richesses [sid 65].)
Som vi ser har ekonomerna före herr Proudhon "framhållit" det djupa mysteriet som ligger i motsatsen och motsägelsen; låt oss nu se hur herr Proudhon efter ekonomerna å sin sida förklarar detta mysterium.
En produkts bytesvärde sjunker när tillgången ökar under för övrigt lika efterfrågan; med andra ord: ju större överskottet på en produkt är i förhållande till efterfrågan, desto lägre är dess bytesvärde eller pris. Omvänt: ju mindre tillgången är i förhållande till efterfrågan, desto högre stiger produktens bytesvärde eller pris; med andra ord: ju mer sällsynt den utbjudna produkten är i förhållande till efterfrågan desto högre pris betingar den. En produkts bytesvärde beror av överflödet på denna produkt eller av dess sällsynthet, men alltid i förhållande till efterfrågan. Låt oss anta att vi har en mer än sällsynt, ja i sitt slag enastående produkt - den är ändå överflödig, det finns mer än nog av den, om det inte finns någon efterfrågan på den. Och tvärtom: om en produkt mångfaldigas miljoner gånger kommer den ändå alltid att vara sällsynt, om den inte täcker efterfrågan, d.v.s. om det finns för mycket efterfrågan på den.
Allt detta är, skulle vi vilja säga, nästan banala sanningar, och ändå måste vi här på nytt framföra dem för att göra herr Proudhons mysterier begripliga.
"Så att om man ville dra ut principen i dess yttersta konsekvenser, måste man komma fram till den mest logiska slutsats i världen, nämligen att de saker, vilkas bruk är nödvändigt och vilkas mängd obegränsad, finns att få gratis, och de, som inte är till någon nytta och dessutom är ytterst sällsynta måste stå oändligt högt i pris. Vad som stegrar förvirringen är att dessa båda ytterligheter icke förekommer i praktiken: å ena sidan kan ingen mänsklig produkt någonsin växa ut till oändlig mängd, å andra sidan måste de mest sällsynta saker vara till en viss grad nyttiga, annars skulle de inte kunna ha något värde. Bruksvärde och bytesvärde är alltså nödvändigt förbundna med varandra ehuru de av sin natur ständigt strävar att utesluta varandra." (Band I, sid. 39.)
Vad är det som stegrar herr Proudhons förvirring? Helt enkelt att han har glömt efterfrågan, liksom han glömt att en sak finns i övermått eller är sällsynt i den mån den begäres. Sedan han väl skjutit undan efterfrågan sätter han likhetstecken mellan bytesvärdet och sällsyntheten, liksom mellan bruksvärdet och överflödet. När han säger att saker, "som inte är till någon nytta och dessutom är ytterst sällsynta" står oändligt högt i pris, säger han i själva verket bara att bytesvärdet helt enkelt är sällsynt. "Yttersta sällsynthet och till ingen nytta", det är helt enkelt sällsynthet. "Oändligt högt pris" är bytesvärdets maximum, det är det renodlade bytesvärdet. Dessa båda uttryck jämställer han. Bytesvärde och sällsynthet blir på detta sätt likabetydande beteckningar. I och med att han kommer till dessa föregivna "yttersta konsekvenser" har herr Proudhon visserligen drivit till det yttersta, inte tingen, men begreppen som uttrycker dem, och han bedriver därmed mer retorik än logik. Där han tror sig ha funnit nya konsekvenser återfinner han endast sina ursprungliga förutsättningar i hela deras nakenhet. Tack vare samma förfaringssätt lyckas han identifiera bruksvärde och rent överflöd.
Sedan han satt likhetstecken mellan bytesvärde och sällsynthet, bruksvärde och överflöd, är herr Proudhon helt förundrad över att han varken finner bruksvärdet i sällsyntheten och bytesvärdet eller bytesvärdet i överflödet och bruksvärdet; och då han inser, att dessa ytterligheter icke förekommer i praktiken, återstår för honom ingenting annat än att tro på ett mysterium. Han känner ett pris, som är oändligt högt just därför att det inte finns några köpare, och köpare kommer han aldrig att finna så länge han bortser från efterfrågan.
Å andra sidan tycks herr Proudhons överflöd uppstå av sig självt. Han glömmer alldeles att det finns folk, som producerar det, och att det ligger i deras intresse att aldrig förlora efterfrågan ur sikte. Om ej, hur skulle herr Proudhon annars kunna påstå att de saker, som har ett mycket stort nyttighetsvärde, måste vara mycket billiga eller till och med inte kosta något alls? Han borde tvärtom ha kommit till den slutsatsen att man måste inskränka överflödet, produktionen av mycket nyttiga saker, om man vill höja deras pris, deras bytesvärde.
När en gång de franska vinodlarna krävde en lag, som förbjöd anläggandet av nya vinodlingar, när holländarna brände Asiens kryddor och utrotade nejliketräden på Moluckerna, ville de helt enkelt minska överflödet för att höja bytesvärdet. Hela medeltiden förfor efter samma princip, när den genom lagar inskränkte antalet gesäller, som varje enskild mästare fick sysselsätta, och antalet verktyg, som han fick använda. (Jfr Anderson: Histoire du Commerce.)
Sedan han nu framställt överflöd som bruksvärde och sällsynthet som bytesvärde - ingenting är lättare än att bevisa att överflöd och sällsynthet står i omvänt förhållande till varandra - identifierar herr Proudhon bruksvärdet med anbudet och bytesvärdet med efterfrågan. För att låta antitesen framstå ännu krassare skjuter han under ett annat uttryck och sätter "meningsvärde" i stället för bytesvärde. Så förlägges striden till ett annat område, och vi har å ena sidan nyttan (bruksvärde, anbud), å andra sidan meningen (bytesvärde, efterfrågan).
Hur försona dessa varandra motsägande faktorer? Vad göra för att sätta dem i samklang? Kan man åtminstone finna en punkt, som är gemensam för dem?
Säkert, utropar herr Proudhon.
"Det finns en; den fria viljan. Priset, som framgår ur denna kamp mellan anbud och efterfrågan, mellan nytta och mening, kan icke vara uttrycket för den eviga rättfärdigheten."
Herr Proudhon utvecklar denna antites vidare:
"I min egenskap av fri säljare är jag domare över mitt behov, domare över sakens ändamålsenlighet, domare över priset, som jag vill åsätta den. Å andra sidan är ni som fri producent herre över framställningsmedlen och följaktligen i stånd att förminska edra kostnader." (Band I, sid. 41.)
Och då efterfrågan eller bytesvärde är identiskt med mening ser sig herr Proudhon föranlåten att säga:
"Det är bevisat att det är människans fria vilja, som föranleder motsatsen mellan bruksvärdet och bytesvärdet. Hur upplösa denna motsats, så länge den fria viljan består? Och hur offra den fria viljan utan att prisge människan?" (Band I, sid. 41.)
Här är alltså intet resultat möjligt. Vi har en kamp mellan två så att säga inkommensurabla makter, mellan nytta och mening, mellan fri köpare och fri producent.
Låt oss betrakta tingen lite närmare.
Anbudet representerar inte uteslutande nyttan, efterfrågan inte uteslutande meningen. Utbjuder inte den, som gör efterfrågan, själv en produkt av något slag eller det som representerar alla produkter, pengar, och representerar han inte som utbjudande enligt herr Proudhon nyttan eller bruksvärdet?
Efterfrågar å andra sidan inte den utbjudande samtidigt en produkt eller det som representerar alla produkter: pengar? Och blir han inte därmed representant för meningen, menings- eller bytesvärdet?
Efterfrågan är samtidigt ett anbud, anbudet samtidigt en efterfrågan. Följaktligen vilar herr Proudhons antites, som utan vidare identifierar anbud och efterfrågan med nytta och mening, helt enkelt på en futtig abstraktion.
Vad herr Proudhon kallar bruksvärde kallar andra ekonomer med lika stor rätt meningsvärde. Låt oss endast anföra Storch (Cours d'économie politique, Paris 1823, sid. 88, 99).
Enligt honom heter de saker, vi känner behov av, behov, värde de som vi tillmäter ett värde. De flesta saker har värde endast därför att de tillfredsställer de genom meningen skapade behoven. Meningen om våra behov kan växla, liksom även sakernas nytta, som endast uttrycker dessa sakers förhållande till våra behov. Till och med de naturliga behoven växlar ständigt. Vilken skillnad är det i själva verket ej mellan exempelvis de föremål, som tjänar olika folk till huvudnäring!
Kampen står icke mellan nytta och mening: den står mellan det handelsvärde, som den utbjudande kräver, och det handelsvärde, som den efterfrågande erbjuder. Produktens bytesvärde är alltid resultanten av dessa varandra motsägande värdesättningar.
I sista instans ställer anbud och efterfrågan produktion och konsumtion emot varandra, men produktion och konsumtion på utbyte mellan enskilda.
Produkten som man utbjuder är inte nyttan i och för sig. Det är konsumenten, som bestämmer dess nytta. Och till och med om man medger den egenskapen att vara nyttig representerar den inte nyttan såsom sådan. Under produktionens gång har den utbytts mot alla produktionskostnader, såsom råämnen, arbetslöner etc., allt saker som har ett handelsvärde. På så sätt representerar produkten i producentens ögon en summa av handelsvärden. Vad han utbjuder är inte bara en nyttig sak utan också - och detta främst - ett bytesvärde.
Vad efterfrågan beträffar är den icke verksam annat än i den mån den förfogar över bytesmedel. Dessa medel är själva återigen produkter, bytesvärden.
I anbud och efterfrågan finner vi på så sätt å ena sidan en produkt, som har kostat bytesvärde, och behovet att sälja; å andra sidan medel, som har kostat bytesvärde, och viljan att köpa.
Herr Proudhon ställer den frie köparen gentemot den frie producenten. Han ger båda rent metafysiska egenskaper. Det är därför han kan säga:
"Det är bevisat, att det är den fria viljan som skapar motsatsen mellan bruksvärdet och bytesvärdet" (I, 41).
Så länge producenten producerar i ett på arbetsdelning och individuellt utbyte baserat samhälle - och det är herr Proudhons förutsättning - är han tvungen att sälja. Herr Proudhon gör producenten till herre över produktionsmedlen; men han måste medge att ägandet av dessa produktionsmedel icke är beroende av den fria viljan. Än mer: dessa produktionsmedel är till största delen produkter, som han får från utlandet, och i den moderna produktionen är han inte ens fri att producera den mängd han vill. Den tillfälliga graden av produktivkrafternas utveckling tvingar honom att producera i den eller den bestämda skalan.
Konsumenten är inte friare än producenten. Hans mening beror av hans medel och hans behov. Båda bestäms av hans sociala läge, som i sin tur är beroende av den allmänna samhällsorganisationen. Visserligen kan man säga, att arbetaren, som köper potatis, och mätressen, som köper spetsar, endast följer var sin respektive mening. Men olikheten i deras meningar förklaras av olikheten i den ställning de intar i världen, vilken själv i sin tur är en produkt av samhällsorganisationen.
Är behovens system som helhet baserat på meningen eller på produktionens hela organisation? Oftast framgår behoven direkt ur produktionen eller ur ett på produktionen grundat allmänt tillstånd. Världshandeln vilar nästan uteslutande på behoven, icke hos den individuella konsumtionen utan hos produktionen. För att välja ett annat exempel - förutsätter icke behovet av notarier en given civilrätt, som endast är ett uttryck för en bestämd utveckling av egendomen, d.v.s. produktionen!
Herr Proudhon är icke nöjd med att ur förhållandet anbud-efterfrågan bortta de element, vi talat om. Han driver abstraktionen till sin spets genom att sammansvetsa alla producenter i en enda producent, alla konsumenter i en enda konsument, och låta kampen utkämpas mellan dessa båda inbillade personer. Men i den verkliga världen går det helt annorlunda till. Konkurrensen mellan de utbjudande och konkurrensen mellan de efterfrågande utgör ett nödvändigt element i kampen mellan köpare och säljare, vars resultat är bytesvärdet.
Sedan han eliminerat produktionskostnader och konkurrens kan herr Proudhon efter behag reducera formeln om anbud och efterfrågan i det orimliga.
"Anbud och efterfrågan", säger han, "är ingenting annat än två ceremoniella former, som tjänar till att ställa bruksvärde och bytesvärde mot varandra och få dem att cirkulera. Det är de två elektriska polerna, som satta i förbindelse måste resultera i den valfrändskapsföreteelse som kallas utbyte" (band I, sid. 49, 50).
Lika väl kunde man säga att utbytet endast är en "ceremoniell form" för att sammanföra konsumenten och konsumtionsföremålet. Lika väl kunde man säga att alla ekonomiska relationer endast är "ceremoniella former" för att förmedla den omedelbara konsumtionen. Anbud och efterfrågan är förhållanden i en given produktion, varken mer eller mindre än det individuella utbytet.
Vari består alltså herr Proudhons hela dialektik? Däri att han i stället för bruks- och bytesvärde, för anbud och efterfrågan sätter abstrakta och motsägande begrepp som sällsynthet och överflöd, nytta och mening, en producent och en konsument, bägge riddare av den fria viljan.
Och vart var det han ville komma?
Hålla fri för sig möjligheten att förr eller senare införa ett av de borttagna elementen, produktionskostnaderna, som syntesen mellan bruksvärde och bytesvärde. Och så utgör alltså i hans ögon produktionskostnaderna det syntetiska eller konstituerade värdet.
"Bytesvärdet är den ekonomiska byggnadens hörnsten." Det "konstituerade värdet" är hörnstenen i de ekonomiska motsägelsernas system.
Vad är nu detta "konstituerade värde", som utgör herr Proudhons hela upptäckt i den politiska ekonomin?
Om man nu en gång förutsatt nyttan, är arbetet värdets källa. Arbetets mått är tiden. Produkternas relativa värde bestämmes av den arbetstid, som måste användas till att producera dem. Priset är det relativa värdet av en produkt, uttryckt i pengar. Det konstituerade värdet av en produkt slutligen är helt enkelt det värde, som konstitueras av den arbetstid, produkten innehåller.
Liksom Adam Smith upptäckt arbetsdelningen, påstår sig herr Proudhon ha upptäckt "det konstituerade värdet". Det är nu inte "något oerhört", men man måste medge att det inte ligger något oerhört i någon upptäckt inom den ekonomiska vetenskapen. Emellertid söker herr Proudhon, som anar hela betydelsen av sin upptäckt, försvaga den förtjänst, som ligger i den, "för att lugna läsarna beträffande sina anspråk på originalitet och åter försona de andar, vilkas oro inför nya idéer är föga gynnsam". Men med det mått han använder då han mäter föregångarnas andel i fastställandet av värdet kommer han emellertid därhän, att han högljutt förkunnar att det är honom som största delen, lejonparten, tillkommer.
"Den syntetiska värdeidén uppfattades av Adam Smith på ett obestämt sätt ... Men denna värdeidé var hos Adam Smith helt intuitiv: samhället ändrar dock icke sina vanor på blotta intuitioner, det följer först faktas auktoritet. Antinomin måste framhävas på ett sätt som gjorde ett intryck och var precisare: J.-B. Say var dess huvudsaklige tolk" (band I, sid. 66).
Där har vi det syntetiska värdets upptäcktshistoria fix och färdig: Adam Smith tillkommer den vaga intuitionen, J.-B. Say antinomien, herr Proudhon den konstituerande och "konstituerade" sanningen. Och man må inte ta miste: alla andra ekonomer, från Say till Proudhon, har rört sig på antinomins spår.
"Det är otroligt att så många förståndiga människor har plågat sig i fyrtio år med en så enkel idé. Men nej, jämförelsen mellan värdena sker utan att det mellan dem skulle finnas någon jämförelsepunkt och utan måttenhet - det har nittonde århundradets ekonomer, i stället för att förstå jämlikhetens revolutionära teori, beslutat sig för att hävda mot alla och envar. Vad kommer eftervärlden att säga därom?" (band I, sid. 68).
Den på ett så bryskt sätt anropade eftervärlden kommer till att börja med att råka i tvivelsmål rörande kronologin. Den måste nödvändigt fråga sig: Är då Ricardo och hans skola inte "nittonde århundradets ekonomer?" Ricardos system, som uppställde principen att "varornas relativa värde uteslutande beror på det för deras produktion nödvändiga arbetet", daterar sig från 1817. Ricardo är ledaren för en hel skola, som är härskande i England sedan restaurationen. Ricardos skola sammanfattar brutalt och obarmhärtigt hela den engelska bourgeoisin, som i sin tur är typen för den moderna bourgeoisin över huvud taget. "Vad eftervärlden kommer att säga därom?" Den kommer icke att säga, att herr Proudhon icke har känt Ricardo, ty han talar vitt och brett om honom, han kommer ständigt tillbaka till honom och säger till sist att hans system är "smörja". Om eftervärlden någonsin lägger sig i saken kommer den kanske att säga, att herr Proudhon av fruktan att stöta sina läsares anglofobi har föredragit att göra sig till ansvarig utgivare av Ricardos idéer. I varje fall kommer den att finna det mycket naivt att herr Proudhon som "revolutionär framtidsteori" framställer vad Ricardo vetenskapligt har påvisat som teori för det nuvarande, det borgerliga samhället, och att han därmed som upplösning av antinomin mellan bruksvärde och bytesvärde antar vad Ricardo och hans skola långt före honom uppställt som den vetenskapliga formeln för en sida av antinomin, bytesvärdets. Men låt oss nu en gång för alla lämna eftervärlden åsido och konfrontera herr Proudhon med hans föregångare Ricardo. Se här några ställen hos denne författare som sammanfattar hans värdeteori:
"Det är icke nyttan som är bytesvärdets mått, ehuru den är ett nödvändigt element i detsamma." (Sid. 3, band I av Principes d'économie politique etc., övers. från engelskan av J. S. Constancio, Paris 1835.)
"Så snart föremålen en gång insetts vara nyttiga i sig, får de sitt bytesvärde ur två källor: ur sin sällsynthet och ur den för deras förvärvande nödvändiga arbetsmängden. Det finns ting, vilkas värde endast beror på deras sällsynthet. Eftersom intet arbete kan öka deras antal, kan deras värde sjunka endast på grund av deras stora överflöd. Hit hör skulpturer, dyrbara tavlor etc. Detta värde beror endast av förmögenheter, smaken och nycken hos dem som känner lust att äga sådana föremål" (band I, sid. 4). "De utgör dock endast en mycket ringa del av de varor, som dagligen utbyts. Eftersom största antalet föremål man önskar äga är industriprodukter, kan man, så snart man vill uppbjuda det för deras framställning nödvändiga arbetet, mångfaldiga dem inte bara i ett land utan i flera länder i nästan obegränsad mängd." (Band I, sid. 5.) "När vi talar om varor, deras bytesvärde och principerna för regleringen av deras pris, har vi alltså tanke endast på de varor, vilkas mängd genom mänskligt arbete kan utökas efter behag, vilkas frambringande befordras av konkurrensen och inte stöter på några hinder" (band I, sid. 3).
Ricardo citerar Adam Smith, som enligt honom "med stor noggrannhet har utvecklat bytesvärdets första källa" (Smith 1 kap. 5) och tillägger:
"Att detta (nämligen arbetstiden) i själva verket är grundvalen för alla sakers bytesvärde med undantag för dem som icke efter behag kan utökas genom mänskligt arbete, är en högst viktig sats i den politiska ekonomin: ty ur ingen källa har det flutit så många misstag, härrört så många meningsskiljaktigheter i denna vetenskap som ur den ytliga och föga precisa utläggningen av begreppet värde" (band I, sid. 8). "Om det är den i ett föremål nedlagda arbetsmängden, som bestämmer dess bytesvärde, följer därav att varje ökning av arbetsmängden nödvändigt måste öka värdet hos det föremål, på vilket det används, och att likaledes varje minskning i arbetet måste minska dess pris" (band I, sid. 9).
Ricardo gör därpå Adam Smith följande förebråelse:
1. "att för värdet uppställa en annan måttstock än arbetet, än spannmålens värde, än den arbetsmängd, som kan köpa en sak" (band I, sid. 9 och 10).
2. "att utan förbehåll erkänna principen och dock begränsa dess användning till samhällets ursprungliga okultiverade tillstånd, som går före anhopandet av kapital och det privata ägandet av jord" (band I, sid. 21).
Ricardo söker påvisa att jordegendomen, d.v.s. jordräntan, icke kan förändra livsmedlens relativa värde och att kapitalackumulationen endast utövar ett övergående och växlande inflytande på förhållandet mellan de relativa värdena, som bestäms genom den för deras framställande nödvändiga arbetsmängden. För att bevisa denna sats utvecklar han sin berömda jordränteteori, analyserar kapitalet och kommer i sista instans fram till att i detta finna endast ackumulerat arbete. Sedan utvecklar han en hel teori om arbetslön och profit och bevisar att lön och profit i omvänt förhållande till varandra stiger och faller utan att påverka produktens värde. Han förbiser därvid icke det inflytande, som anhopningen av kapital och kapitalets olika natur (fast och flytande kapital) samt lönenivån kan utöva på produkternas relativa värde. Detta är till och med det problem som huvudsakligen sysselsätter Ricardo.
"Ingen arbetsbesparing", säger han, "kan någonsin undgå att sänka en varas relativa värde,[2*] vare sig denna besparing nu gäller det arbete som fordras för att tillverka föremålet självt eller att det gäller bildandet av det vid denna tillverkning använda kapitalet" (band I, sid. 48). "Så länge därför en arbetsdag ger den ene i avkastning samma mängd fisk och den andre lika mycket villebråd, kommer ifrågavarande bytesprisers naturliga höjd att alltid förbli densamma, vilken förändring som annars må äga rum med arbetslönerna och profiten och oberört av alla påverkningar av kapitalanhopningen" (band I, sid. 32). "Vi har betraktat arbetet som grundvalen för sakernas värde och den för deras produktion nödvändiga arbetsmängden som den måttstock som bestämmer mängden av de varor, som måste ges i utbyte mot andra: men vi ämnar icke förneka att i de föreliggande varupriserna förekommer tillfälliga och övergående avvikelser från detta ursprungliga naturliga pris" (band I, sid. 105 1. c). "Det är produktionskostnaderna som i sista instans bestämmer sakernas pris och icke, som man ofta påstått, förhållandet mellan anbud och efterfrågan" (band II, sid. 253).
Lord Lauderdale hade utvecklat bytesvärdets förändringar enligt lagen om anbud och efterfrågan eller sällsynthet och överflöd i förhållande till efterfrågan. Enligt honom kan en saks värde stiga, om dess mängd avtar men efterfrågan på den växer; det kan sjunka alltefter som dess mängd ökar men efterfrågan på den avtar. Så kan ett föremåls värde förändra sig på grund av åtta olika orsaker, nämligen de fyra orsaker som rör detta föremål självt och de fyra orsaker som rör pengarna eller varje annan vara som tjänar såsom dess värdemått. Ricardo vederlägger detta så:
"Produkter, som är en enskilds eller en sammanslutnings monopol, ändrar sitt värde efter den av lord Lauderdale uppställda lagen: de sjunker i proportion till anbudets tillväxt och stiger med den av köparna ådagalagda åstundan att förvärva dem; deras pris står icke i något nödvändigt förhållande till deras naturliga värde. Men vad beträffar de saker, som är utsatta för säljarnas konkurrens och vilkas mängd kan ökas till en viss grad, så beror deras pris till sist icke av efterfrågans och tillförselns ställning utan av ökningen eller minskningen av produktionskostnaderna." (Band II, s. 159.)
Vi överlåter åt läsaren att jämföra Ricardos precisa, klara, enkla språk med herr Proudhons retoriska ansträngningar att komma fram till bytesvärdets fastställande medelst arbetstiden.
Ricardo visar oss den verkliga rörelsen hos den borgerliga produktionen, som konstituerar värdet. Herr Proudhon abstraherar från denna verkliga rörelse och "plågar sig" med att hitta på nya processer för att inrätta världen efter en förment ny formel, som endast är det teoretiska uttrycket för den av Ricardo så vackert framlagda rörelsen. Ricardo tar det bestående samhället till utgångspunkt för att visa oss hur det konstituerar värdet: herr Proudhon tar det konstituerade värdet till utgångspunkt för att med hjälp av detta värde konstituera en ny social värld. För honom, herr Proudhon, måste det konstituerade värdet röra sig i en cirkel och konstrueras på nytt för en sedan på basis av denna värdemåttstock fullkomligt konstituerad värld. Bestämmandet av värdet genom arbetstiden är för Ricardo lagen för bytesvärdet: för herr Proudhon är det syntesen av bruksvärde och bytesvärde. Ricardos värdeteori är den vetenskapliga tolkningen av det nuvarande ekonomiska livet, herr Proudhons värdeteori är den utopiska tolkningen av Ricardos teori. Ricardo bevisar sin formels sanning genom att härleda den ur alla ekonomiska sammanhang och på detta sätt förklara alla företeelser, t.o.m. de som i första ögonblicket tycks motsäga den, såsom räntan, kapitalets ackumulation och lönernas förhållande till profiterna; det är just detta som gör hans lära till ett vetenskapligt system: herr Proudhon som genom helt godtyckliga hypoteser på nytt funnit denna Ricardos formel är i enlighet härmed tvungen att söka enstaka ekonomiska fakta som han misshandlar och förfalskar för att kunna framställa dem som exempel, som redan förefintliga tillämpningar, som broddar till förverkligandet av hans nyskapande idé. (Se nedan § 3, tillämpning av det konstituerade värdet.)
Låt oss nu övergå till de slutsatser som herr Proudhon drar ur sitt (genom arbetstiden) konstituerade värde.
- En viss mängd arbete är likvärdigt med den produkt som skapas genom denna arbetsmängd.
- Varje arbetsdag gäller lika med en annan arbetsdag; d.v.s. med lika mängd gäller en persons arbete lika mycket som en annans: det finns ingen kvalitativ skillnad. Med samma arbetsmängd utbytes den enes produkt mot den andres produkt. Alla människor är lönearbetare och lika betalda för lika tid. Fullständig likhet behärskar utbytet.
Är dessa slutsatser de naturliga och nödvändiga konsekvenserna av det "konstituerade", d.v.s. endast genom arbetstiden bestämda värdet?
Om det relativa värdet av en vara bestämmes genom den till dess framställande nödvändiga arbetsmängden, så följer därav naturligt att arbetets värde, d.v.s. arbetslönen, likaledes bestämmes av arbetsmängden, som kräves för dess framställande. Lönen, d.v.s. det relativa värdet eller arbetets pris bestämmes på så sätt av den arbetstid som är nödvändig för att producera allt som arbetaren behöver för sitt uppehälle.
"Minska framställningskostnaderna för hattarna och deras pris kommer till sist att gå ned till deras nya naturliga pris om också efterfrågan fördubblas, tre- eller fyrfaldigas. Minska kostnaderna för människornas uppehälle genom att minska det naturliga priset på den näring och de kläder som är nödvändiga för livsuppehället och ni ska få se att lönerna sjunker, t.o.m. om efterfrågan på arbetare skulle stiga betydligt." (Ricardo, band II, s. 254.)
Utan tvivel, Ricardos språk är så cyniskt som det kan vara. Att ställa fabrikationskostnaderna för hattar och kostnaderna för människans uppehälle på samma linje är att förvandla människorna till hattar. Men man må inte klaga alltför mycket över cynismen. Cynismen ligger i saken och inte i orden som betecknar saken. Franska författare som Droz, Blanqui, Rossi och andra ger sig den oskyldiga tillfredsställelsen att bevisa sin upphöjdhet över de engelska ekonomerna genom att söka iaktta ett "humanitärt" språks etikett; om de förebrår Ricardo och hans skola dess cyniska språk är det bara för att det förtretar dem att se de ekonomiska relationerna avslöjade i hela sin grymhet, att se bourgeoisins mysterier förrådda.
Vi sammanfattar: arbetet, självt en vara, låter som sådan mäta sig genom den arbetstid som är nödvändig för framställningen av varan arbete. Och vad är nödvändigt för framställningen av varan arbete? Precis den arbetstid som är nödvändig för att framställa de föremål som är ofrånkomliga för arbetets oavbrutna underhåll, d.v.s. för att sätta arbetaren i stånd att leva och fortplanta rasen. Arbetets naturliga pris är inget annat än löneminimum.[3*] Om lönens marknadspris höjer sig över dess naturliga pris, beror detta på att den av herr Proudhon som princip uppställda värdelagen finner sin motvikt i växlingen i förhållandet av anbud och efterfrågan. Men löneminimum förblir icke desto mindre det centrum mot vilket lönens marknadspris graviterar.
Således är det genom arbetstiden mätta värdet med nödvändighet formeln för arbetarnas moderna slaveri i stället för att som herr Proudhon påstår vara den "revolutionära teorin" för proletariatets frigörelse.
Låt oss nu se efter i hur många fall användningen av arbetstiden som måttstock för värdet är oförenlig med den bestående antagonismen mellan klasserna och arbetsproduktens ojämna fördelning mellan den omedelbare producenten (arbetaren) och ägaren av det ackumulerade arbetet.
Låt oss ta en produkt vilken som helst; exempelvis linne. Denna produkt innehåller som sådan ett bestämt kvantum arbete. Detta arbetskvantum kommer alltid att vara detsamma hur än det ömsesidiga läget kommer att gestalta sig mellan dem som har medverkat till att tillverka denna produkt.
Låt oss ta en annan produkt: kläde, som krävt samma arbetskvantum som linnet.
Om ett utbyte av dessa båda produkter äger rum, rör det sig om ett utbyte av lika arbetsmängder. Byter man dessa lika mängder av arbete, så byter man ingalunda producenternas inbördes läge och inte heller ändrar man något i arbetarnas och fabrikanternas läge sinsemellan. Att påstå att detta utbyte av i arbetstid mätta produkter har till följd en lika betalning åt alla producenter, är att förutsätta, att bytet har föregåtts av ett lika deltagande i produkten. När man har bytt klädet mot linnet kommer klädets producenter att ha den andel i linnet som motsvarar deras forna andel i klädet.
Herr Proudhons illusion kommer av att han tar för en konsekvens vad som på sin höjd kan gälla som en obevisad förutsättning.
Förutsätter arbetstiden som måttstock för värdet åtminstone att (arbets-)dagarna är likvärdiga, d.v.s. att den enes arbetsdag är lika mycket värd som den andres? Nej.
Om vi antar att en guldsmedsarbetares arbetsdag är likvärdig med tre dagar för en vävare, så har varje växling i värdeförhållandet mellan smycken och väv, såvida det inte är en tillfällig följd av fluktuationer i anbud och efterfrågan, till orsak en minskning eller ökning av den arbetstid som använts till ena eller andra slaget av produkter. Antag, att tre olika arbetares arbetsdagar förhåller sig som 1, 2, 3, så kommer varje växling i deras produkters relativa värde också att vara en förändring efter samma förhållande 1, 2, 3. På detta sätt kan man mäta värdet medelst arbetstiden trots olikheten i de olika arbetsdagarnas värde; vi måste emellertid för att kunna använda ett sådant mått ha en jämförande måttstock för de olika arbetsdagarna; den måttstocken ger konkurrensen.
Är din arbetstimme lika mycket värd som min? Den frågan avgöres av konkurrensen.
Konkurrensen bestämmer enligt en amerikansk ekonom, hur många dagar enkelt arbete som innehålles i en dag sammansatt arbete. Förutsätter inte denna reduktion av arbetsdagar sammansatt arbete i arbetsdagar enkelt arbete, att man antar det enkla arbetet som sådant såsom värdemått? Om arbetets kvantum som sådant, utan hänsyn till kvaliteten, tas som värdemätare, så förutsätter detta att det enkla arbetet har blivit industrins grundval. Det förutsätter, att arbetena har gjorts lika genom människans underordnande under maskinen eller genom den mest ytterligt gående arbetsdelning, att människorna utplånas i förhållande till arbetet, att urets pendel har blivit den noggranna mätaren av förhållandet mellan två arbetares prestationer, liksom den är det för två lokomotivs fart. Så får det inte längre heta att en människas timme blir lika med en annan människas, utan snarare att en människa under en timme är värd lika mycket som en annan människa under en timme. Tiden är allt, människan är inte längre något; på sin höjd förkroppsligandet av tiden. Det är inte längre frågan om kvaliteten. Kvantiteten avgör allt: timme mot timme, dag mot dag; men detta arbetets likagörande är visst inte något verk av herr Proudhons eviga rättfärdighet; det är helt enkelt resultatet av den moderna industrin. I den med maskiner arbetande fabriken skiljer sig den ene arbetarens arbete nästan inte alls från den andres: arbetarna kan inte längre skilja sig från varandra annat än genom den kvantitet tid, som de använder för arbetet. Icke desto mindre blir denna kvantitativa åtskillnad ur en viss synpunkt kvalitativ, försåvitt den för arbetet använda tiden å ena sidan beror av rent materiella betingelser som fysisk konstitution, ålder, kön, å andra sidan av moraliska, rent negativa omständigheter som tålamod, okänslighet och flit. Om det slutligen finns en kvalitativ skillnad mellan arbetarnas arbete är det på sin höjd en kvalitet av sämsta kvalitet, som långt ifrån utgör någonting åtskiljande speciellt. Så ligger det i sista instans till i den moderna industrin. Och det är på denna redan i maskinarbetet förverkligade likhet herr Proudhon sätter in sin hävstång av den "jämlikhet", som han åtagit sig att förverkliga i "framtiden".
Alla "egalitära" slutsatser, som herr Proudhon drar av Ricardos teori, vilar på en grundläggande villfarelse. Han förväxlar nämligen det av den använda arbetsmängden bestämda varuvärdet med varuvärdet, bestämt genom "arbetets värde". Om dessa två sätt att mäta varornas värde innebure detsamma kunde man utan åtskillnad säga: en varas - vilken som helst - värde mätes med den i densamma nedlagda arbetsmängden, eller: den mätes med den mängd arbete, som den är i stånd att köpa, eller slutligen: den mätes med den mängd arbete, som kan förvärva den. Men det är nu långt ifrån så. Arbetets värde kan lika litet tjäna som måttstock för värdet som någon annan varas värde. Några exempel räcker för att bättre förklara vad vi vill ha sagt.
Om en scheffel säd kostade två arbetsdagar i stället för endast en, skulle den ha det dubbla värdet mot sitt ursprungliga; men den skulle inte sätta den dubbla arbetsmängden i rörelse, ty den skulle inte innehålla mer näring än förut. Så skulle spannmålens värde, mätt med den till dess framställande använda arbetsmängden, fördubblas; men mätt antingen med den arbetsmängd, som den kan köpa, eller med den arbetsmängd, som kan köpa den, är den långtifrån fördubblad. Å andra sidan: om samma arbete frambringar dubbelt så mycket kläder som förut, så sjönke dessas relativa värde till hälften; men icke desto mindre vore denna dubbla mängd kläder icke därigenom reducerad så långt, att den endast kunde förfoga över halva mängden arbete, eller så långt att icke samma arbete vore i stånd att förfoga över dubbla mängden kläder; ty hälften av kläderna skulle efteråt som förut göra arbetaren samma tjänst.
Det motsäger alltså de ekonomiska fakta att mäta livsmedlens relativa värde med arbetets värde. Det innebure en logisk cirkel att bestämma det relativa värdet med hjälp av ett relativt värde, som i sin tur återigen först måste bestämmas.
Det råder inget tvivel om att herr Proudhon blandar samman dessa båda måttstockar: den för en varas tillverkning nödvändiga arbetstiden och arbetets värde. "Varje människas arbete", säger han, "kan köpa det värde, som det självt innesluter". Så gäller för honom ett visst i en produkt fixerat arbetskvantum lika mycket som arbetarens avlöning, d.v.s. som arbetets värde. Detta är också det skäl, som tillåter honom att sätta likhetstecken mellan produktionskostnader och löner.
"Vad är lönen? Den är framställningspriset på spannmål etc., varje tings fullständiga pris". Och längre fram: "Lönen är proportionaliteten av de element, som utgör rikedomen". Vad är då lönen? Arbetets värde.
Adam Smith tar till måttstock på värdet än den för tillverkningen av en vara nödvändiga arbetstiden, än arbetets värde. Ricardo har avslöjat detta misstag, i det han klart påvisar olikheten mellan dessa båda sätt att mäta. Herr Proudhon går ännu längre i fråga om misstag än Adam Smith, då han identifierar två saker som denne endast samordnade.
För att finna det riktiga förhållandet, enligt vilket arbetarna bör ha del i produkterna, eller med andra ord för att bestämma arbetets relativa värde, söker herr Proudhon en måttstock för varornas relativa värde. När han vill bestämma denna måttstock för varornas relativa värde, kan han inte hitta på något bättre än att som ekvivalent för en viss mängd arbete framställa summan av de genom detta arbete skapade produkterna, något som låter förmoda att hela samhället inte består av något annat än arbetare, vilka som lön erhåller sin egen produkt. I andra rummet hävdar han som ett faktum likvärdigheten hos de olika arbetarnas arbetsdagar. Med ett ord: han söker måttstocken för varornas relativa värde för att nå fram till lika lön för arbetarna, och tar samtidigt lönernas likhet som ett redan färdigt faktum för att ge sig ut och söka efter varornas relativa värde. Vilken beundransvärd dialektik!
"Say och de ekonomer, som följt honom, har observerat att då arbetet självt är underkastat värdesättning, kort sagt är en vara som alla andra, är det ett cirkelslut att ta det till princip och avgörande orsak till värdet. Dessa ekonomer har därmed, med förlov sagt, ådagalagt en oerhörd ouppmärksamhet. Man säger om arbetet att det har ett värde icke så mycket som egentlig vara som fastmer med hänsyn till de värden, som man antar potentiellt innehållas i det. Arbetets värde är ett bildlikt uttryck, ett föregripande av orsaken före verkan. Det är en fiktion av samma halt som kapitalets produktivitet. Arbetet producerar, kapitalet har värde. Genom ett slags förkortat uttryck säger man arbetets värde ... Arbetet är som friheten ... något till sin natur ännu vagt och obestämt, som dock alltefter sitt objekt antar fast form, d.v.s. som genom produkten blir realitet" (I, 61).
"Men varför uppehålla sig härvid? Så snart ekonomen (läs herr Proudhon) förändrar tingens namn, vera rerum vocabula, erkänner han implicite sin vanmakt och sträcker vapen." (Proudhon, I, s. 188.)
Vi har sett hur herr Proudhon av arbetsvärdet gör den "avgörande orsaken" till produkternas värde på så sätt att för honom lönen, som "arbetsvärdet" i allmänhet kallas, utgör "varje saks fullständiga pris". Det är därför som Says invändning förvirrar honom. Han ser i varan arbete, som är en fruktansvärd realitet, endast en grammatisk omskrivning. På så sätt blir hela det nuvarande, på arbetets varukaraktär grundade samhället från och med nu en grammatikalisk frihet, grundad på ett bildligt uttryck. Om samhället vill "bortta alla olägenheter" som det lider under, nå, må det då ta bort de anstötliga uttrycken, må det ändra språket; och det behöver för den sakens skull bara vända sig till akademin och av den kräva en ny upplaga av dess ordbok. Efter allt vi sett förstår vi utan svårighet, varför herr Proudhon i ett verk om politisk ekonomi måste inlägga långa avhandlingar om etymologi och andra delar av grammatiken. Så diskuterar han vidare lärt den föråldrade avledningen av ordet servus ur servare. Dessa filologiska dissertationer har en djup mening, en esoterisk mening. De utgör en väsentlig del av herr Proudhons bevisföring.
Arbetet är, i den mån det köpes och säljes, en vara som varje annan vara och har därför ett bytesvärde. Men arbetets värde eller arbetet som vara producerar lika litet som spannmålens värde eller spannmålen som vara tjänar som näring.
Arbetet "gäller" mer eller mindre allteftersom livsmedelspriserna är högre eller lägre, allteftersom anbud och efterfrågan på arbetskraft finns i den eller den graden.
Arbetet är inte något "vagt"; det är alltid ett bestämt arbete, inte arbete i allmänhet, som man köper och säljer. Det är inte bara arbetet, vars beskaffenhet bestäms av objektet, även objektet bestäms av arbetets specifika beskaffenhet.
I den mån arbete köps och säljs, är det självt vara. Varför köper man det? "Med hänsyn till de värden, som man antar potentiellt innehållas i det." Men när man säger att en sak är en vara, är det inte längre fråga om det syfte den köps för, den nytta man vill dra av den, det bruk man vill göra av den. Den är vara som handelsföremål. Alla herr Proudhons spetsfundigheter inskränker sig till följande: man köper inte arbetet som objekt för omedelbar konsumtion. Nej, man köper det som produktionsmedel, som man köper en maskin. Så länge arbetet är vara, har det värde men producerar icke. Herr Proudhon hade lika väl kunnat säga att det absolut inte finns några varor, eftersom varje vara köps endast för något bestämt syfte och aldrig som vara i och för sig.
När herr Proudhon mäter varornas värde med arbetet får han en bestämd känsla av att det är omöjligt att låta bli att underkasta arbetet i den mån det har värde, varan arbete, också denna samma måttstock. Han anar att han därmed stämplar löneminimum till det naturliga och normala priset för det omedelbara arbetet, att han alltså accepterar samhällets nuvarande tillstånd. Och så gör han för att dra sig ur denna fatala konsekvens helt om och påstår att arbetet inte är någon vara, att det inte kan ha något värde. Han glömmer att han själv har tagit arbetets värde som måttstock, han glömmer att hela hans system är baserat på varan arbete, på arbetet som man schackrar bort, köper och säljer, som utbytes mot produkter etc.; på arbetet slutligen, som är arbetarens omedelbara inkomstkälla. Han glömmer allt.
För att rädda sitt system beslutar han sig för att offra dess grundval.
"Et propter vitam vivendi perdere causas!"
Vi kommer nu fram till en ny förklaring till det "konstituerade värdet".
"Värdet är proportionalitetsförhållandet (rapport de proportionalité) mellan de produkter, som bildar rikedomen".
Låt oss först anmärka, att det enkla ordet "relativt eller bytesvärde" omfattar idén om ett förhållande, i vilket produkterna utbytes inbördes. När man nu ger detta förhållande namnet "proportionalitetsförhållande", så har man inte ändrat något i det relativa värdet utom namnet. Varken nedpressningen eller stegringen i en produkts värde berövar den egenskapen att befinna sig i något "proportionalitetsförhållande" till de andra produkterna, som bildar rikedomen.
Varför alltså detta nya uttryck, som inte ger oss någon ny idé?
"Proportionalitetsförhållandet" kommer oss att tänka på många andra ekonomiska förhållanden, som på proportionaliteten i produktionen, rätta proportionen mellan anbud och efterfrågan etc.; och herr Proudhon har tänkt på allt detta, när han formulerade denna didaktiska parafras på bytesvärdet.
Eftersom att börja med produkternas relativa värde bestäms av den arbetsmängd, som nedlagts på framställningen av varje produkt, betyder proportionalitetsförhållandet använt på detta speciella fall motsvarande mängd produkter som kan framställas under en given tid och till följd härav kan utbytas mot varandra.
Låt oss nu se vilket bruk herr Proudhon gör av detta proportionalitetsförhållande.
Envar vet att om anbud och efterfrågan utjämnas, bestäms det relativa värdet av en produkt precis av den i produkten fixerade arbetsmängden, d.v.s. att detta relativa värde precis uttrycker ett proportionalitetsförhållande i den mening vi nyss förklarat det.
Herr Proudhon vänder upp och ned på sakernas ordning. Man må, säger han, börja mäta en produkts relativa värde med den i produkten fixerade arbetsmängden, och anbud och efterfrågan kommer att ofelbart utjämnas. Produktionen kommer att motsvara konsumtionen, produkten kommer att alltid kunna utbytas, dess löpande marknadspris kommer att precis uttrycka dess riktiga värde. I stället för att säga som hela världen: när vädret är vackert, ser man många människor gå och promenera, låter herr Proudhon sina människor gå ut och promenera för att kunna garantera dem vackert väder.
Vad herr Proudhon framställer som slutsats ur det a priori genom arbetstiden bestämda bytesvärdet, skulle endast kunna rättfärdigas medelst en lag av ungefär följande ordalydelse:
Produkterna utbytes för framtiden i noga förhållande till den arbetstid, de har kostat. Vilket än förhållandet mellan anbud och efterfrågan må vara skall utbytet av varorna alltid försiggå så, som om de hade producerats i förhållande till efterfrågan. Om herr Proudhon åtar sig att formulera och genomföra en sådan lag skall vi efterskänka bevisen. Om han tvärtom sätter värde på att rättfärdiga sin teori, icke som lagstiftare utan som ekonom, kommer han att bli tvungen bevisa, att den för framställningen av en vara nödvändiga tiden precis anger dess nyttighetsgrad och dessutom fastställer dess proportionalitetsförhållande till efterfrågan - följaktligen till summan av den samhälleliga rikedomen. I det fallet kommer, om en produkt säljs till ett pris lika med framställningskostnaden, anbud och efterfrågan alltid att utjämnas; ty produktionskostnaderna gäller som uttryck för anbudens verkliga förhållande till efterfrågan.
Herr Proudhon försöker i själva verket bevisa att den arbetstid som erfordras för framställningen av en produkt uttrycker dess riktiga förhållande till behoven, så att de föremål, vilkas produktion kostar minst tid, är sådana av den mest omedelbara nyttan och så vidare steg för steg. Redan blotta produktionen av ett lyxföremål bevisar enligt denna lära att samhället har tid till överlopps, som tillåter det att tillfredsställa ett lyxbehov.
Själva beviset för sitt påstående finner herr Proudhon i den iakttagelsen, att de nyttigaste föremålen kräver minst produktionstid, att samhället alltid börjar med de lättaste industrierna och att det så småningom "kastar sig på produktionen av föremål som kostar mer arbetstid och motsvarar högre behov".
Herr Proudhon lånar från herr Dunoyer exemplet den extraktiva industrin - insamling, bete, jakt, fiske o.s.v. - som är den enklaste, minst dyrbara industrin och medelst vilken människan har börjat "första dagen av sin andra skapelse". Första dagen av hennes första skapelse är skildrad i Genesis, som visar oss Gud som världens förste industriföretagare.
Händelseförloppet är ett helt annat än herr Proudhon tänker. I samma ögonblick civilisationen börjar, börjar produktionen byggas upp på motsättningen mellan yrkena, stånden, klasserna, slutligen på motsättningen mellan anhopat och omedelbart arbete. Utan motsats intet framsteg. Det är den lag, civilisationen till våra dagar har följt. Tills nu har produktionskrafterna utvecklat sig tack vare detta klassmotsatsernas välde. Att i våra dagar påstå att människorna har kunnat ägna sig åt framställningen av produkter av högre ordning, mer komplicerade industrier, därför att alla arbetares alla behov vore tillfredsställda skulle vara att bortse från klassmotsättningen och ställa hela den historiska utvecklingen på huvudet. Det vore detsamma som om man skulle säga, att därför att man under de romerska kejsarna underhöll murenor i konstgjorda dammar kunde man försörja hela den romerska befolkningen i överflöd; under det att det romerska folket tvärtom måste försaka det nödvändigaste för att kunna köpa bröd, samtidigt som de romerska aristokraterna icke saknade slavar, som de kunde kasta till föda åt murenorna.
Livsmedelspriserna har nästan ständigt stigit, medan priserna på manufaktur och lyxartiklar nästan ständigt sjunkit. Se på själva jordbruket; de oumbärligaste föremål, som spannmål, kött etc., stiger i pris, medan bomull, socker, kaffe etc. sjunker i överraskande grad. Och till och med bland de egentliga matvarorna är lyxartiklarna, som kronärtskockor, sparris etc., numera relativt billigare än de nödvändigaste livsmedlen. I vår epok är det överflödiga lättare att framställa än det nödvändiga. Slutligen är i olika historiska epoker det ömsesidiga förhållandet mellan priserna inte så mycket olikt som fastmer motsatt. Under hela medeltiden var jordbruksprodukterna relativt sett billigare än manufakturprodukterna; i nya tiden är förhållandet det motsatta. Har därför jordbruksprodukternas nytta avtagit sedan medeltiden?
Produkternas användning bestäms av konsumenternas sociala förhållanden, och dessa förhållanden i sin tur beror på klassmotsättningarna.
Bomullen, potatisen och brännvinet hör till de föremål som mest allmänt är i bruk. Potatisen har frambragt skroflerna, bomullen har till stor del trängt ut linne och ull, fastän linne och ull i många fall är mycket nyttigare, om också endast i hygieniskt avseende; slutligen har brännvinet segrat över öl och vin, fastän brännvinet som näringsmedel allmänt erkänns som ett gift. Under ett helt århundrade kämpade regeringarna förgäves mot det europeiska opiet; ekonomin gav utslaget, den dikterade sina befallningar för konsumtionen.
Men varför är bomull, potatis och brännvin huvudprodukterna för det borgerliga samhället? Därför att för deras framställning kräves det minsta arbetet och de till följd härav står lägst i pris. Varför avgör prisminimum konsumtionsmaximum? Kanske möjligen på grund av den absoluta nyttan hos dessa ting, deras inneboende nytta, deras nyttighet i den meningen, att de på nyttigaste sätt svarar emot arbetarens behov som människa och icke människans som arbetare? Nej, utan därför att i ett på eländet grundat samhälle de eländigaste produkterna har det fatala privilegiet att brukas av den stora massan av människor.
Att vilja påstå att de minst dyra sakerna måste vara av större nytta därför att de är mer i bruk, att det så spridda brännvinsbruket till följd av de ringa produktionskostnaderna skulle vara det mest överväldigande beviset för brännvinets nytta, är att intala proletären att potatisen är nyttigare för honom än köttet; det är att acceptera sakernas nuvarande tillstånd. Det är slutligen att med herr Proudhon förhärliga ett samhälle utan att förstå det.
I ett framtidssamhälle där klassmotsättningen är försvunnen, där det inte mer finns några klasser, skulle bruket inte mer bero av produktionstidens minimum; utan produktionstiden för olika föremål skulle bestämmas av deras samhälleliga nytta.
För att återkomma till herr Proudhons påstående kan, så snart nu en gång den för ett föremåls produktion nödvändiga arbetstiden icke är uttryck för dess nyttighetsgrad, detta föremåls i förväg genom arbetstiden bestämda bytesvärde aldrig bestämma det riktiga förhållandet mellan anbud och efterfrågan, d.v.s. proportionalitetsförhållandet i den mening herr Proudhon för närvarande förbinder med detta ord.
Det är inte en produkts försäljning till kostnadspris, som konstituerar "proportionalitetsförhållandet" mellan anbud och efterfrågan, d.v.s. den ifrågavarande produktens relativa kvot gentemot produktionens summa; det är snarare variationerna i anbud och efterfrågan, som för producenten anger den mängd, vari en viss vara måste produceras för att i utbyte få åtminstone produktionskostnaderna. Och eftersom dessa variationer inträder jämt och ständigt råder det också en ständig växling i fråga om placering och tillbakadragande av kapital i industrins olika grenar.
"Det är endast på grund av sådana variationer som kapitalen just i det erforderliga förhållandet och icke därutöver anslås för produktion av de olika varor, som det råder efterfrågan på. Genom prisernas stigande och fallande höjer sig profiten å ena sidan över, sjunker priserna å andra sidan under sin allmänna nivå, och därigenom dras kapitalen till eller bortstötes från den speciella affärsgren, som har erfarit den ena eller den andra variationen.
Om vi fäster blicken på de stora städernas marknader ser vi med vilken regelbundenhet de förses med alla slags varor, inhemska som utländska, i erforderliga mängder - detta hur olika än efterfrågan gestaltar sig genom påverkan av tycke eller smak eller av befolkningsförändringar samt utan att stockning till följd av alltför rik tillförsel eller överdriven fördyring till följd av alltför bristfällig sådan ofta förekommer: och man måste tillstå att den princip, som tillför kapitalet till de olika industrigrenarna precis i det erforderliga förhållandet verkar mäktigare än man vanligen antar." (Ricardo, band I, sid. 105, 108).
När herr Proudhon medger att produkternas värde bestämmes av arbetstiden måste han likaledes erkänna den oscillerande rörelse som allena gör arbetstiden till värdets mått. Det finns intet färdigt, konstituerat proportionalitetsförhållande, det finns bara en konstituerande rörelse.
Vi har sett i vilken mening det är riktigt att tala om "proportionaliteten" som en konsekvens av det genom arbetstiden bestämda värdet. Vi skall nu se hur denna mätning medelst tiden, som herr Proudhon kallar "proportionalitetens lag", förvandlar sig i en disproportionalitetens lag.
Varje ny uppfinning, som tillåter att på en timme producera vad som hittills tagit två timmar att producera, minskar värdet hos alla likartade produkter, som finns ute i marknaden. Konkurrensen tvingar producenterna att sälja produkten av två timmar lika billigt som produkten av en. Konkurrensen genomför den lag, enligt vilken en produkts relativa värde bestäms av den för dess framställning nödvändiga arbetstiden. Det faktum att arbetstiden tjänar som bytesvärdets mått blir på detta sätt lag för en ständig försämring i arbetets värde. Än mer: värdeförsämringen sträcker sig inte till de i marknaden utförda varorna utan också till produktionsredskapen och hela verkstaden. Detta faktum antyder redan Ricardo med orden:
"Genom produktivitetens ständiga tillväxt minskas ständigt värdet av olika tidigare producerade saker ..." (Band II, sid. 58).
Sismondi går ännu längre. Han ser i detta genom arbetstiden "konstituerade värde" källan till alla nu föreliggande motsägelser i den moderna handeln och industrin.
"Bytesvärdet", säger han, "bestämmes i sista instans alltid av den mängd av arbete som är nödvändig för att anskaffa den uppskattade varan: inte av den arbetsmängd, den i detta nu har kostat, utan av den som den i framtiden skulle komma att kosta tack vare kanske förbättrade hjälpmedel; och fastän denna mängd är svår att uppskatta bestäms den dock alltid noga av konkurrensen ... Det är på denna grundval som såväl säljarens krav som köparens anbud beräknas. Den förre kanske kommer att påstå att föremålet har kostat honom tio arbetsdagar; men om den andre övertygar sig om att det hädanefter kan framställas på åtta arbetsdagar och konkurrensen lämnar bägge kontrahenterna beviset därpå, blir värdet nedsatt till endast åtta dagar och affären uppgjord efter det priset. Båda kontrahenterna är i varje fall övertygade att föremålet är nyttigt, att det begäres, att utan efterfrågan på det ingen försäljning vore möjlig; men prisets fixerande beror på intet sätt av nyttan." (Études etc., band II, sid. 267, ed. Bruxelles).
Det är av vikt att behålla i sikte den omständigheten att vad som bestämmer värdet icke är den tid, på vilken en sak har producerats, utan det minimum av tid, på vilket den kan produceras, och detta minimum framgår av konkurrensen. Låt oss för ett ögonblick anta att det inte mer finns någon konkurrens och följaktligen intet medel att konstatera det för en varas produktion erforderliga arbetsminimum - vad vore följden härav? Det skulle vara nog att använda sex timmars arbete på produktionen av ett föremål för att enligt herr Proudhon vara berättigad att vid utbytet begära sex gånger så mycket som den, som på produktionen av samma föremål använt endast en timma.
I stället för "proportionalitetsförhållandet" har vi ett disproportionalitetsförhållande, om vi överhuvud vill inlåta oss på förhållanden, dåliga eller goda.
Den ständiga försämringen av arbetets värde är bara en sida, bara en konsekvens av varornas uppskattning efter arbetstiden, måttliga prisstegringar, överproduktion och många andra företeelser av industriell anarki finner sin förklaring i detta sätt att värdera.
Men skapar den som värdemått tjänande arbetstiden åtminstone den relativa variation i produkterna, som så hänför herr Proudhon?
Tvärtom bemäktigar sig som dess konsekvens monopolet i hela sin monotoni produktvärlden, liksom alla vet och ser att monopolet bemäktigar sig produktionsmedlens värld. Endast några grenar av industrin, som bomullsindustrin, är i stånd att göra mycket snabba framsteg. Den naturliga konsekvensen av dessa framsteg är exempelvis ett rasande fall av priserna på produkterna i bomullsmanufakturen; men i samma mån som bomullspriset faller måste priset på linne stiga i samma förhållande. Vad blir följden? Linnet uttränges av bomullen. På detta sätt har linnet utträngts ur nästan hela Nordamerika. Och i stället för produkternas proportionella variation har vi bomullens herravälde.
Vad återstår alltså av detta "proportionalitetsförhållande"? Intet annat än önskan hos en "hederlig" kälkborgare, som gärna skulle vilja att varorna framställdes i sådana proportioner, att man kunde slå bort dem till ett "hederligt" pris. I alla tider har goda borgare och filantropiska ekonomer funnit nöje i att uttala denna oskyldiga önskan.
Låt oss lämna den gamle Bois-Guillebert ordet:
"Varornas pris", säger han, "måste alltid vara proportionerat, eftersom endast ett sådant ömsesidigt samförstånd möjliggör för dem en existens, där de på nytt i varje ögonblick alstrar varandra (här har vi herr Proudhons ständiga möjlighet till utbyte) ... och ömsesidigt i sig upptar, den ena den andras upphov. Eftersom rikedomen alltså inte är någonting annat än denna ständiga bytestrafik mellan människa och människa och affär och affär etc., så vore det en förskräcklig förbindelse att söka orsaken till eländet någon annanstans än i den genom en förskjutning i prisproportionerna framkallade störningen i en sådan handel". (Dissertation sur la nature des richesses, éd. Daire).
Låt oss också höra en modern ekonom:
"En stor lag som måste användas på produktionen är proportionalitetens (the law of proportion), som ensam kan upprätthålla värdets kontinuitet ... Ekvivalenten måste vara garanterad ... Alla nationer har i olika epoker medelst talrika kommersiella reglementen och inskränkningar sökt förverkliga denna proportionalitetens lag; men den i den mänskliga naturen inneboende egoismen har drivit dem att kasta överända varje sådant regleringssystem. En proportionerad produktion (proportionate production) är förverkligandet av den sanna socialekonomiska vetenskapen". (W. Atkinson: Principles of political economy, London 1840, sid. 170-195).
Fuit Troja! Denna riktiga proportion mellan anbud och efterfrågan, som återigen börjar bli föremål för så många önskningar, har sedan länge upphört att finnas till. Den har överskridit gubbåldern. Den var möjlig endast i de tider, då produktionsmedlen var begränsade, då utbytet skedde inom utomordentligt trånga gränser. Med storindustrins uppkomst måste denna riktiga proportion försvinna och med naturnödvändighet måste produktionen i ständig följd genomgå växlingen av prosperitet och depression, kris, stockning, ny prosperitet o.s.v.
De som i likhet med Sismondi vill återvända till produktionens riktiga proportionalitet och samtidigt upprätthålla samhällets nuvarande grundvalar är reaktionära, eftersom de för att vara konsekventa också måste sträva att återinföra alla andra betingelser för föregående tiders industri.
Vad var det som höll produktionen i riktiga eller nästan riktiga proportioner? Det var efterfrågan som behärskade anbudet, som föregick detta. Produktionen följde steg för steg konsumtionen. Genom de redskap varöver den förfogar och tvungen att producera i allt större mängd, kan storindustrin inte avvakta efterfrågan. Produktionen går före konsumtionen, anbudet framtvingar efterfrågan.
I det nuvarande samhället, i den på det individuella utbytet baserade industrin, är produktionsanarkin, källan till så mycket elände, samtidigt orsaken till allt framsteg.
Följaktligen ett av två:
Antingen vill man tidigare århundradens riktiga proportioner med vår tids produktionsmedel, och då är man på en gång reaktionär och utopist.
Eller vill man framsteget utan anarki, och då får man, för att bibehålla produktionskrafterna, avstå från det individuella utbytet.
Det individuella utbytet går endast ihop med tidigare århundradens småindustri och den för denna "riktiga proportionen" eller också med storindustrin och allt vad därmed följer av elände och anarki.
Slutresultatet blir alltså: värdets bestämmande genom arbetstiden, d.v.s. den formel herr Proudhon framställer för oss som den som medför framtidens pånyttfödelse är endast det vetenskapliga uttrycket för de ekonomiska förhållandena i det nuvarande samhället, vilket Ricardo långt före herr Proudhon klart och tydligt bevisat.
Men tillhör åtminstone den "egalitära" användningen av denna formel herr Proudhon? Är han den förste, som har inbillat sig kunna reformera samhället genom att förvandla alla människor i omedelbara, lika arbetsmängder utbytande arbetare? Tillkommer det honom att förebrå kommunisterna - dessa på all kunskap i den politiska ekonomin blottade människor, dessa "hårdnackat dumma människor", dessa "paradisiska drömmare" - att de inte före honom har funnit denna "lösning till proletariatets problem"?
Var och en som är endast något litet förtrogen med den politiska ekonomins utveckling i England vet att nästan alla socialister i detta land under skilda epoker har föreslagit den egalitära användningen av Ricardos teori. Vi kunde citera för herr Proudhon Hodgskins Économie politique (1822), William Thompson: An inquiry into the principles of the distribution of wealth most conducive to human happiness (1824), T. R. Edmonds: Practical, moral and political economy (1828), etc. och ytterligare fyra sidor etc. Vi nöjer oss med att ge ordet åt en engelsk kommunist, herr Bray. Vi skall anföra de avgörande ställena i hans märkliga verk Labours wrongs and labours remedy (1839), och tämligen länge uppehålla oss därvid, för det första därför att herr Bray ännu är föga bekant i Frankrike och vidare därför att vi i hans bok tror oss ha funnit nyckeln till herr Proudhons tidigare, nu utgivna och framtida skrifter.
"Det enda medlet att nå sanningen är att bli klar över de första grundbegreppen. Låt oss till att börja med gå tillbaka till den källa, ur vilken regeringarna härleder sig. Genom att så gå till ursprunget skall vi finna att varje form av regering, varje social och politisk orättvisa härrör ur det för tillfället rådande sociala systemet - egendomsinstitutionen sådan den för närvarande består (the institution of property as it at present exists), och att man för den skull för att en gång för alla göra slut på orättfärdigheten och eländet i vår tid måste i grunden omstörta det nuvarande samhällstillståndet ... I det vi angriper ekonomerna på deras eget område och med deras egna vapen förhindrar vi på så sätt visionärernas och doktrinärernas absurda prat, som de alltid är benägna att sätta igång med. Om de inte vill förneka eller ogilla de erkända sanningar och principer, som de grundar sina egna argument på, kommer ekonomerna inte att vara i stånd att bestrida de slutsatser, till vilka vi kommer medelst denna metod". (Bray, sid. 17 och 41). "Det är endast arbetet som skapar värde (it is labour alone, which bestows value) ... Varje människa har en otvivelaktig rätt till allt som hennes ärliga arbete kan skaffa henne. När hon så tillägnar sig frukterna av sitt arbete, begår hon ingen orättfärdighet mot andra människor, ty hon gör inte intrång på andras rätt att handla på samma sätt ... Alla begrepp om högre och lägre ställning, om herre och dräng, kommer därav att man har lämnat ur sikte de mest elementära grundsatserna och att till följd härav olikheten i egendom har smugit sig in (and to the consequent rise of inequality of possessions). Så länge denna olikhet upprätthålles kommer det att vara omöjligt att utrota dessa begrepp liksom att upphäva de institutioner som vilar på dem. Tills nu har man ännu alltjämt hyst den fåfänga förhoppningen att kunna avhjälpa ett mot naturen stridande tillstånd som det nu existerande genom att förstöra den bestående olikheten och låta orsaken till olikheten bestå; men vi skall snart påvisa, att regeringen icke är någon orsak utan en verkan, att den inte skapar utan skapas - att den med ett ord är resultatet av olikheten i egendom (the offspring of inequality of possessions) och att olikheten i egendom är oskiljaktigt förbunden med det nuvarande samhällssystemet". (Bray, s. 33, 36 och 37.)
"Jämlikhetens system har för sig inte bara de största fördelarna utan även den största rättvisan ... Varje människa är ett led och ett oumbärligt led i kedjan av de verkningar, som utgår från en idé, för att kanhända gå ut på produktionen av ett stycke kläde. Så får man av det faktum, att våra anlag för de olika yrkena inte är lika, inte sluta sig till att den enes arbete måste betalas bättre än den andres. Uppfinnare kommer alltid att vid sidan av sin rättmätiga betalning i pengar erhålla tributen av vår beundran, som endast geniet kan avvinna oss ...
I enlighet med arbetets och utbytets egen natur fordrar den högsta rättvisa att alla bytande icke blott får ömsesidiga utan även lika fördelar (all exchangers should be not only mutually, but they should likewise be equally benefitted). Det finns endast två saker, som människorna kan utbyta sinsemellan, nämligen arbetet och arbetets produkt. Om utbytet försigginge efter ett rättvist system skulle alla föremåls värde bestämmas genom deras samtliga produktionskostnader, och lika värde skulle alltid utbytas mot lika värde. (If a juste system of exchanges were acted upon, the value of all articles would be determined by the entire cost of production, and equal values should always exchange for equal values). Om exempelvis en hattmakare behöver en dag för att göra en hatt, och en skomakare samma tid för ett par skor (förutsatt att det av dem brukade råmaterialet har samma värde) och de bytte dessa föremål sinsemellan, skulle den fördel de droge därav samtidigt vara ömsesidig och lika. Den fördel den ene av dem finge kunde inte vara någon nackdel för den andre, då envar hade levererat samma mängd arbete och det material de använt var lika. Men om hattmakaren hade fått två par skor mot en hatt, alltjämt under samma förutsättning som nyss, är det klart att bytet vore orättvist. Hattmakaren berövade då skomakaren en arbetsdag, och om han ginge så tillväga vid alla sina bytesaffärer skulle han för ett halvt års arbete få produkten av ett helt års av en annan person. Hittills har vi alltjämt följt detta i högsta grad orättvisa bytessystem: arbetarna har givit kapitalisten ett helt års arbete i utbyte mot värdet av ett halvt års (the workmen have given he capitalist the labour of a whole year in exchange for the value of only half a year) - och härur, och inte ur någon förment olikhet i individernas fysiska och intellektuella krafter är olikheten i rikedom och makt framsprungen. Olikheten i utbytet, prisernas olikhet vid köp och försäljning kan bestå endast under den betingelsen att kapitalisterna i all evighet förblir kapitalister och arbetarna arbetare - de ena en klass av tyranner, de andra en klass av slavar ... Detta exempel bevisar alltså klart, att kapitalisterna och egendomsägarna för en veckas arbete ger arbetaren endast en del av den rikedom de har fått av honom under den gångna veckan, d.v.s. att de ger honom intet för något (nothing for something) ... Överenskommelsen mellan arbetare och kapitalister är endast en komedi; faktiskt är den i tusental av fall endast en oförskämd, om ock laglig stöld (the whole transaction between the producer and the capitalist is a mere farce: it is in fact in thousands of instances no other than a barefaced legal robbery). (Bray, s. 45, 48, 49, 50).
"Företagarens profit kommer aldrig att upphöra att vara en förlust för arbetaren, till dess bytet mellan de två parterna blir lika; och bytet kan inte vara lika så länge samhället är delat i kapitalister och producenter och de senare måste leva av sitt arbete, medan de förra göder sig på profiten av detta arbete ..."
"Det är klart", fortsätter Bay, "att ni mycket väl kan bilda den ena eller andra formen av regering ... att ni mycket väl kan predika i moralens och brödrakärlekens namn ... Ömsesidigheten kan inte förenas med olikheten i utbytet. Olikheten i utbytet, orsaken till olikheten i egendomen, är den hemliga fiende, som slukar oss alla". (No reciprocity can exist, where there are unequal exchanges. Inequality of exchanges, as being the cause of inequality of possessions is the secret enemy that devours us). (Bray, s. 51, 52).
"Betraktandet av samhällets syfte och mål berättigar mig till den slutsatsen att inte endast alla människor måste arbeta, så att de kommer i tillfälle att kunna göra utbyte, utan även att lika värde måste bytas mot lika värde. Än mer, eftersom den enes fördel inte får vara den andres förlust, måste värdet bestämmas genom produktionskostnaderna. Likväl har vi sett, att under nuvarande sociala regim kapitalisterna och de rikas profit alltid är arbetarens förlust - att detta resultat oundvikligen måste inträda och att den fattige under varje regeringsform är utlämnad på nåd och onåd till den rike så länge olikheten i utbytet fortbestår - och att jämlikheten i utbytet kan garanteras endast genom ett socialt system som erkänner arbetets universalitet ... Jämlikheten i utbytet skulle efterhand leda över rikedomen från de nuvarande kapitalisternas händer till de arbetande klassernas." (Bray, s. 53-55.)
"Så länge detta system av olikhet i utbytet består kommer producenterna alltid att vara så fattiga, så okunniga, så utarbetade som de är för närvarande, till och med om man skulle avskaffa alla gälder, alla skatter ... Endast en total förändring i systemet, införandet av arbetets och utbytets jämlikhet, kan avhjälpa detta sakernas tillstånd och garantera människorna den sanna jämlikheten i rättigheter ... Producenterna behöver bara göra en ansträngning - och det är från dem själva som varje ansträngning för deras eget väl måste utgå - och deras kedjor kommer att sprängas för evigt ... Den politiska jämlikheten är en villfarelse som mål, och den är till och med som medel en villfarelse. (As an end, the political equality is there a failure, as a means, also, it is there a failure).
Då jämlikhet råder i utbytet kan den enes fördel inte innebära den andres förlust: ty varje utbyte är endast en enkel överflyttning av arbete och rikedom, och kräver intet som helst offer. Sålunda kommer under ett på jämlikhet i utbytet grundat system, producenten att redan med sina besparingar kunna skapa sig rikedom; men hans rikedom kommer blott att vara den samlade produkten av hans eget arbete. Han kommer att kunna utbyta sin rikedom eller ge den åt en annan, men det kommer att vara omöjligt för honom att för någon längre tid kunna förbli rik sedan han upphört att arbeta. Genom jämlikheten i utbytet förlorar rikedomen sin nuvarande förmåga att så att säga förnya och reproducera sig av sig själv: den kommer icke att ur sig själv kunna ersätta den genom konsumtionen uppkomna förlusten; ty nyskapas den inte genom arbetet, är rikedomen, en gång konsumerad, förlorad för alltid. Vad vi för närvarande kallar profit och räntor kommer inte att kunna bestå under det jämlika utbytets system. Producenten och distributören kommer att avlönas lika och summan av deras arbete kommer att tjäna till att bestämma värdet av varje förfärdigat och för konsumenten tillgängliggjort föremål. Principen om jämlikhet i utbytet måste alltså naturnödvändigt ha till följd det allmänna arbetet". (Bray, s. 67, 88, 89, 94 och 109).
Efter att ha vederlagt ekonomernas invändningar mot kommunismen, fortsätter herr Bray på följande sätt:
"Om en förändring av karaktärerna är oundgängligen nödvändig för att i dess fulländade form möjliggöra ett på gemensamhet vilande samhällssystem; om å andra sidan det nuvarande systemet inte utvecklar den möjlighet eller de omständigheter, som måste till för att framkalla denna förändring i karaktärerna och förbereda människorna för ett bättre tillstånd - som vi alla önskar - är det klart att tingen med nödvändighet måste förbli sådana de är, om man inte upptäcker och genomför ett förberedande socialt utvecklingsstadium - en process som tillhör såväl det nuvarande systemet som också framtidssystemet (gemensamhetssystemet) - en sorts övergångsform där samhället kan inträda med alla sina utsvävningar och galenskaper för att sedan lämna det, rikt på de erfarenheter och färdigheter, som utgör livsbetingelserna för gemensamhetens system." (Bray, s. 134).
"Hela denna process skulle inte kräva något annat än kooperationen i dess enklaste form ... Produktionskostnaderna skulle under alla omständigheter avgöra produktens värde och lika värde skulle alltid utbytas mot lika värde. Om av två personer den ena hade arbetat en hel, den andre en halv vecka, skulle den förre få dubbelt så mycket i ersättning som den senare, men detta plus i betalningen skulle inte ges åt den ene på den andres bekostnad: förlusten, som den senare ådragit sig skulle på intet sätt falla på den förre. Envar skulle utbyta sin individuella lön mot ting av samma värde som lönen, och i intet fall skulle den vinst som någon person eller industri inhöstade kunna utgöra en förlust för någon annan person eller industribransch. Varje individs arbete skulle vara den enda måttstocken på hans vinst eller förlust.
"... Medelst allmänna och lokala byråer (boards of trade) skulle man bestämma mängden av de olika föremål som behövs för konsumtionen, och varje enskilt föremåls relativa värde i jämförelse med de andras (antalet i de olika arbetsbranscherna nödvändiga arbetarna), med ett ord allt som rör samhällets produktion och distribution. Dessa beräkningar skulle kunna göras lika snabbt och lätt för en nation som för närvarande för ett privatbolag ... Individerna skulle gruppera sig i familjer, familjerna i kommuner, som under den nuvarande regimen ... Man behöver inte ens direkt avskaffa delningen av befolkningen i stad och land, hur skadlig den än är. I denna association skulle varje individ som förut åtnjuta den frihet han för närvarande äger att samla så mycket han anser riktigt och använda det han samlat som han finner för gott ... Vårt samhälle skulle så att säga vara ett stort aktiebolag, sammansatt av ett oändligt antal små aktiebolag, som alla arbetar och producerar och utbyter sina produkter på grundval av den mest fullständiga jämlikhet ... Vårt nya aktiebolagssystem, som endast är en koncession åt det nuvarande samhället för att komma fram till kommunismen, och som är så inrättat att den individuella äganderätten till produkterna fortbestår vid sidan av gemensamhetsegendomen i fråga om produktivkrafterna, låter varje individs öde bero av hans egen verksamhet och ger honom en lika andel i alla fördelar, som vunnits från naturen och genom teknikens framsteg. Till följd härav kan de användas på samhället sådant det är och förbereda det på vidare förändringar." Bray, s. 158, 160, 162, 168, 194 och 199.)
Vi har endast några ord att säga mot herr Bray, som trots oss och mot vår vilja befinner sig i det läge att ha slagit herr Proudhon ur brädet, med den skillnaden att herr Bray, långt ifrån att vilja säga mänsklighetens sista ord, endast föreslår de åtgärder han anser lämpliga för en övergångsepok mellan det nuvarande samhället och gemensamhetssystemet.
En arbetstimme av Peter bytes mot en arbetstimme av Paul, det är herr Brays fundamentala axiom.
Låt oss anta att Peter har utfört tolv timmars arbete och Paul bara sex timmars: så kan Peter och Paul endast byta ut sex timmar mot sex. Peter får därför sex arbetstimmar över; vad ska han göra med dem?
Antingen ingenting, d.v.s. han kommer att ha arbetat för intet i sex timmar; eller kommer han att vila sig i sex andra timmar för att uppnå jämvikt; eller - och det är hans sista utväg - kommer han att ge Paul dessa sex timmar, som han inte vet vad han ska göra av, på köpet.
Vad har Peter då till sist förtjänat mer än Paul? Arbetstimmar? Nej. Han har endast förtjänat timmar att lata sig - han blir tvungen att under sex timmar spela lätting. Och för att denna nya rätt att göra ingenting icke blott skall tolereras utan till och med uppskattas av samhället, måste detta finna sin högsta lycka i lättjan och arbetet trycka det som en boja, som det till varje pris måste befria sig ifrån. Och om åtminstone - för att återkomma till vårt exempel - dessa lättjetimmar, som Peter här förtjänat åt Paul, vore en verklig profit! Inte alls. Paul, som börjar med att arbeta blott sex timmar, kommer genom ett regelbundet och reglerat arbete till samma resultat, som också Peter uppnår, ehuru han börjar med ett övermått av arbete. Var och en kommer att vilja vara Paul; det kommer att uppstå en konkurrens om Pauls plats, en jättekonkurrens.
Vad har utbytet av lika arbetsmängder gett oss? Överproduktion, värdeminskning, överarbete, åtföljd av stockning, till sist samma ekonomiska förhållanden som vi ser utmärka det nuvarande samhället - en lättjekonkurrens.
Men nej, vi bedrar oss. Det finns ännu en utväg att rädda det nya samhället, Peters och Pauls samhälle. Peter kommer ensam att konsumera produkten av de sex arbetstimmarna, som han fick över. Men från det ögonblick, då han inte längre behöver göra utbyte, därför att han har producerat, behöver han inte mer producera för att göra utbyte, och hela antagandet av ett på byte och arbetsdelning grundat samhälle faller därigenom bort. På detta sätt skulle man rädda utbytets jämlikhet genom att utbytet självt upphörde: Paul och Peter skulle komma på Robinsons ståndpunkt.
Om man alltså antar att alla samhällsmedlemmar är självständiga arbetare är ett lika utbyte av arbetstimmar möjligt endast under förutsättningen att man, från första början kommer överens om det antal timmar, som är nödvändigt för den materiella produktionen. Men en sådan överenskommelse utesluter det individuella utbytet.
Även om vi tar produktionsakten och inte fördelningen av de förfärdigade produkterna till utgångspunkt kommer vi ändå till samma slutsats. I storindustrin står det inte Peter fritt att själv fastställa sin arbetstid, ty Peters arbete är ingenting utan medverkan av alla Peter och Paul, som är förenade i en verkstad. Detta förklarar också mycket väl det hårdnackade motstånd, som de engelska fabrikanterna reste mot tiotimmarsbillen. De visste endast alltför väl att en minskning i arbetet med två timmar, när den en gång beviljats kvinnor och barn, på samma sätt måste ha till följd en minskning i arbetstiden för männen. Det ligger i storindustrins natur att arbetstiden måste vara lika för alla. Vad som i dag är resultatet av kapitalet och arbetarnas inbördes konkurrens kommer i morgon - om man upphäver förhållandet arbete-kapital - att vara resultatet av en överenskommelse, som vilar på förhållandet mellan summan av produktivkrafterna och summan av de förhandenvarande behoven.
Men en sådan överenskommelse innebär domen över det individuella utbytet, och på så sätt har vi åter kommit fram till samma resultat som nyss.
I princip finns det intet utbyte av produkter utan ett utbyte av arbeten, som samverkar till produktionen. Det är det sätt, varpå produktivkrafterna utbyts, som bestämmer det sätt, varpå produkterna utbyts. I allmänhet motsvarar produkternas utbytessätt produktionssättet. Om man ändrar det senare, förändras också det förra. Så ser vi också i samhällshistorien att sättet för produkternas utbyte regleras efter sättet för deras framställning. På detta sätt motsvarar också det individuella utbytet ett bestämt produktionssätt, som självt åter motsvarar klassmotsättningen; alltså intet individuellt utbyte utan klassmotsättning.
Men småborgarsamvetet vill inte veta av detta tydliga faktum. Så länge man är bourgeois kan man inte undgå att i denna motsättning se ett tillstånd av harmoni och evig rättfärdighet, som inte tillåter någon att göra sig gällande på den andres bekostnad. För borgaren kan det individuella utbytet bestå utan klassmotsättning: för honom är detta två saker, som inte har med varandra det ringaste att göra. Det individuella utbytet, sådant borgaren föreställer sig det, liknar inte alls det individuella utbytet sådant det i verkligheten äger rum.
Herr Bray upphöjer kälkborgarens illusion till ett ideal, som han skulle vilja förverkliga. Därigenom att han rensar det individuella utbytet, därigenom att han befriar det från alla motsägelsefulla element, han finner däri, tror han sig finna ett "egalitärt" förhållande, som man vore tvungen att införa i samhället.
Herr Bray anar inte, att detta egalitära förhållande, detta förbättringsideal, som han vill införa i världen, självt inte är någonting annat än reflexen av den nuvarande världen, och att det till följd härav är totalt omöjligt att konstruera samhället på en grundval, som bara är den förskönande skuggan av detta samhälle. I den mån skuggan tar gestalt märker man att denna gestalt långt ifrån att vara dess drömda förklaring är just samhällets nuvarande gestalt.[4*]
"Guld och silver är de första varor, vars värde uppnått sin konstituering" (I, 69).
På så sätt blir guld och silver de första tillämpningarna av det - av herr Proudhon - konstituerade värdet. Och eftersom herr Proudhon konstituerar produktens värde genom att han bestämmer detsamma genom den i produkten förkroppsligade arbetsmängden, behövde han blott bevisa, att de med värdet av gu