Skrivet: Från slutet av december 1846 till början av
april 1847.
Publicerat: 1847 i Paris och Bryssel.
Källa: Marx Engels Werke bd IV, s. 63-182; "Das Elend
der Philosophie".
Översättning: Sven-Eric Liedman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Herr Proudhon åtnjuter olyckan att vara misskänd på ett säreget sätt. I Frankrike har han rätt att vara en dålig ekonom, eftersom man håller honom för att vara en duktig tysk filosof. I Tyskland däremot får han vara en dålig filosof därför att han gäller för en av de starkaste franska ekonomerna. I vår egenskap av både tysk och ekonom har vi velat protestera mot denna dubbla villfarelse.
Läsaren kommer att förstå, att vi i detta otacksamma arbete flera gånger måste lämna vår kritik av herr Proudhons kritik av den tyska filosofin i bakgrunden och därjämte tillåta oss några anmärkningar rörande den politiska ekonomin över huvud taget.
Bryssel 15 juni 1847.
Karl Marx
Herr Proudhons verk är inte helt enkelt en avhandling i politisk ekonomi, en vanlig bok, det är en bibel: "mysterier", "hemligheter gripna ur guds sköte", "uppenbarelser" - ingenting i den vägen saknas. Men eftersom i våra dagar profeterna prövas samvetsgrannare än de världsliga författarna, måste läsaren finna sig i att med oss genomvandra Genesis' torra och dunkla lärdom för att sedan tillsammans med herr Proudhon höja sig upp i översocialismens eteriska och fruktbara ängder (jfr Proudhon: Phil[osophie] de la Misère, Prolog sid 111, rad 20).
"Egenskapen hos alla produkter, industri- eller naturprodukter, att tjäna människans uppehälle kallas bruksvärde, deras egenskap att kunna bytas mot en annan produkt kallas bytesvärde ... Hur blir bruksvärdet bytesvärde? Skapandet av idén om (bytes-[A])värdet har ekonomerna inte tecknat med tillräcklig omsorg; vi måste därför göra halt här. Eftersom det bland de ting jag behöver finns ett stort antal, som endast i begränsad mängd eller rent av inte alls förekommer i naturen, tvingas jag hjälpa upp produktionen av sådant som felas mig och då jag inte själv kan lägga hand vid så många ting, kommer jag att föreslå andra människor, mina medarbetare i olika verksamhetsgrenar, att avträda en del av sina produkter i utbyte mot min." (Proudhon, band I, kap. 2 [sid 33-34].)
Herr Proudhon föresätter sig att framför allt klargöra för oss dubbelnaturen hos värdet, värdets inre distinktion [I, 34], bytesvärdets framträdande ur bruksvärdet. Med herr Proudhon måste också vi göra halt vid denna transubstantiationsakt. Låt oss se, hur den enligt vår författare går till.
Ett mycket stort antal produkter finns ej i naturen utan kan skapas blott genom industri. Så snart behoven överskrider naturens frivilliga produktion tvingas människan ta sin tillflykt till den industriella produktionen. Vad är nu denna industri enligt herr Proudhon? Vad är dess ursprung? En enskild människa, som känner behov efter ett stort antal saker, "kan inte själv lägga hand vid så många ting". Så och så många behov att tillfredsställa förutsätter så och så många ting att producera - ingen produkt utan produktion; så och så många saker att producera förutsätter emellertid redan mer än en enskild människas hjälpande hand. Dock: från det ögonblick, då mer än en till produktionen bidragande hand förutsättes, antar man redan en hel, på arbetsdelning uppbyggd produktion. Så förutsätter, som herr Proudhon antar, behovet fullständigt arbetsdelningen. Om vi förutsätter arbetsdelningen, så har vi utbytet och följaktligen också bytesvärdet. Lika väl kunde vi ha antagit bytesvärdet som givet från första början.
Men herr Proudhon har föredragit att gå i cirkel. Låt oss alltså följa honom på hans omväger, som alltjämt på nytt kommer att föra oss tillbaka till hans utgångspunkt.
För att komma ut ur det tillstånd, där var och en producerar som eremit för egen räkning, och fram till utbytet, "vänder jag mig", säger herr Proudhon, "till mina medarbetare i olika verksamhetsgrenar". Jag har alltså medarbetare, utan att vi därför, jag och alla andra, alltjämt enligt herr Proudhons förutsättning, skulle ha utträtt ur Robinson Crusoes ensliga och föga sociala ställning. Medarbetarna och de olika verksamhetsgrenarna, arbetsdelningen och utbytet som den innefattar, finns där utan vidare.
Vi sammanfattar: jag har behov som grundar sig på arbetsdelning och utbyte. I och med att herr Proudhon förutsätter dessa behov, har han också redan förutsatt utbytet och bytesvärdet,
"vars uppkomst han just föresätter sig att teckna med större omsorg än de övriga ekonomerna".
Herr Proudhon hade lika väl kunnat vända bak och fram på tingens ordningsföljd utan att äventyra riktigheten i sina slutsatser. För att förklara bytesvärdet behövs utbytet. För att förklara utbytet behövs arbetsdelningen. För att förklara arbetsdelningen behövs behoven, som nödvändiggör arbetsdelningen. För att förklara dessa behov måste man helt enkelt "förutsätta" dem, vilket ingalunda betyder att förneka dem, tvärtemot första axiomet i herr Proudhons prolog:
"att förutsätta gud betyder att förneka honom." ("Prologen" sid 1)
Hur förfar nu herr Proudhon med arbetsdelningen, som han förutsätter vara bekant, för att förklara bytesvärdet, som alltjämt förblir det obekanta för honom? "En människa" går att "föreslå sina medarbetare i olika verksamhetsgrenar" att etablera utbytet och göra en åtskillnad mellan bruksvärde och bytesvärde. Med antagandet av denna föreslagna åtskillnad har medarbetarna inte överlämnat till herr Proudhon någon annan "omsorg" än den att ha kännedom om detta faktum, bestämma, "teckna", "uppkomsten av värdets idé" i hans avhandling i politisk ekonomi. Men han bör alltjämt förklara för oss "uppkomsten" av detta förslag, äntligen säga oss hur denna ensamma människa, denne Robinson plötsligt fått det infallet att göra "sina medarbetare" ett förslag av känd art och hur dessa medarbetare utan någon som helst invändning antagit det.
Herr Proudhon går inte in på dessa genealogiska detaljer. Han ger helt enkelt utbytets faktum ett slags historisk prägel genom att föra fram det i form av ett förslag framställt av en tredje, som har för avsikt att införa utbytet.
Här har vi ett litet prov på herr Proudhons "historiska och beskrivande metod", herr Proudhon som ådagalägger ett så suveränt förakt för Adam Smiths och Ricardos "historiska och beskrivande metod".
Utbytet har sin egen historia. Det genomgår olika stadier.
Det fanns en tid som under medeltiden, då man endast utbytte överflödet, produktionens överskott utöver förbrukningen.
Det fanns vidare en tid, då inte bara överskottet utan alla produkter, hela den industriella tillvaron, hade övergått i handeln, då hela produktionen berodde av utbytet. Hur förklara denna andra fas av utbytet, bytesvärdet i dess andra potens?
Herr Proudhons svar är genast färdigt: man antar, att en människa har "föreslagit andra människor, sina medarbetare i olika verksamhetsgrenar", att höja bytesvärdet till dess andra potens.
Och så kom slutligen en tid, då allt vad människorna hittills ansett för oförytterligt föryttrades som föremål för utbyte, för schackrande. Det är den tid, då till och med saker, som hittills förmedlats, men aldrig utbytts, bortskänkts men aldrig sålts, förvärvats men aldrig köpts - dygd, kärlek, övertygelse, kunskaper, samvete, etc. - då med ett ord allt har blivit handelsvara. Det är den allmänna korruptionens tid, det universella schackrandets tid, eller, för att använda det ekonomiska uttryckssättet, den tid då varje föremål, fysiskt eller moraliskt, marknadsföres som handelsvara för att taxeras till sitt rätta värde.
Hur förklara denna nya fas av utbytet - bytesvärdet i dess tredje potens?
Herr Proudhons svar är genast färdigt: anta att en person har "föreslagit andra personer, sina medarbetare i olika verksamhetsgrenar", att göra en handelsvara av dygden, kärleken etc., att höja bytesvärdet till dess tredje och sista potens.
Man ser, att herr Proudhons "historiska och beskrivande metod" duger till allt, ger svar på allt, förklarar allt. Gäller det att historiskt förklara "skapandet av en ekonomisk idé" förutsätter han en människa, som föreslår de andra människorna, "sina medarbetare i olika verksamhetsgrenar" att utföra denna skapelseakt, och allt är färdigt.
Från och med nu accepterar vi "skapandet" av bytesvärdet som en fullbordad akt; det återstår nu ytterligare endast att klara upp bytesvärdets förhållande till bruksvärdet. Låt oss lyssna till herr Proudhon.
"Ekonomerna har mycket väl framhållit värdets dubbla karaktär, men vad de inte har uttryckt med samma klarhet är dess självmotsägande natur; här börjar vår kritik ... Det betyder inte mycket att på tal om bruksvärdet och bytesvärdet hänvisa till denna överraskande kontrast, i vilken ekonomerna efter vanan blott ser något mycket enkelt: det gäller att visa att denna föregivna enkelhet döljer ett djupt mysterium, som det är vår plikt att genomtränga ... I tekniska termer uttryckt står bruksvärde och bytesvärde i omvänt förhållande till varandra." [I, 36, 38]
Har vi förstått herr Proudhons tankegång rätt, kan den sammanfattas i följande fyra punkter:
1. Bruksvärde och bytesvärde bildar "en överraskande kontrast", står i motsats till varandra.
2. Bruksvärde och bytesvärde står i omvänt förhållande till varandra, motsäger varandra.
3. Ekonomerna har varken sett eller insett motsatsen eller motsägelsen.
4. Herr Proudhons kritik börjar med slutet.
Också vi skall börja med slutet, och för att frita ekonomerna från herr Proudhons anklagelser skall vi låta två rätt betydande ekonomer komma till tals.
Sismondi: "Det är till motsatsen mellan bruksvärdet och bytesvärdet, som handeln reducerat allt etc." (Études, band 2, sid 162, Brysselupplagan.)
Lauderdale: "I allmänhet avtar nationalrikedomen (bruksvärdet) i den mån de enskilda förmögenheterna genom bytesvärdets stegring växer; och i den mån desamma genom detta värdes sjunkande avtar, stiger i regel den förra." (Recherches sur la nature et l'origine de la richesse publique, övers. av Largentie de Lavaisse, Paris 1808 [sid 33].)
Sismondi har grundat sin huvudteori, enligt vilken inkomsten avtar i samma mån som produktionen stegras, på motsatsen mellan bruksvärdet och bytesvärdet.
Lauderdale har grundat sitt system på det omvända förhållandet mellan de båda värdeslagen, och hans teori var på Ricardos tid så populär, att denne kunde tala om den som en bekant sak.
"Det var genom att sammanblanda begreppen bytesvärde och rikedom (bruksvärde) som man kom fram till påståendet att man kan öka rikedomen genom att minska mängden av för livet nödvändiga, nyttiga eller angenäma saker." (Ricardo: Principes d'économie politique, övers. av Constancio, anm. av J. B. Say, Paris 1835, band 2, Sur la valeur et les richesses [sid 65].)
Som vi ser har ekonomerna före herr Proudhon "framhållit" det djupa mysteriet som ligger i motsatsen och motsägelsen; låt oss nu se hur herr Proudhon efter ekonomerna å sin sida förklarar detta mysterium.
En produkts bytesvärde sjunker när tillgången ökar under för övrigt lika efterfrågan; med andra ord: ju större överskottet på en produkt är i förhållande till efterfrågan, desto lägre är dess bytesvärde eller pris. Omvänt: ju mindre tillgången är i förhållande till efterfrågan, desto högre stiger produktens bytesvärde eller pris; med andra ord: ju mer sällsynt den utbjudna produkten är i förhållande till efterfrågan desto högre pris betingar den. En produkts bytesvärde beror av överflödet på denna produkt eller av dess sällsynthet, men alltid i förhållande till efterfrågan. Låt oss anta att vi har en mer än sällsynt, ja i sitt slag enastående produkt - den är ändå överflödig, det finns mer än nog av den, om det inte finns någon efterfrågan på den. Och tvärtom: om en produkt mångfaldigas miljoner gånger kommer den ändå alltid att vara sällsynt, om den inte täcker efterfrågan, d.v.s. om det finns för mycket efterfrågan på den.
Allt detta är, skulle vi vilja säga, nästan banala sanningar, och ändå måste vi här på nytt framföra dem för att göra herr Proudhons mysterier begripliga.
"Så att om man ville dra ut principen i dess yttersta konsekvenser, måste man komma fram till den mest logiska slutsats i världen, nämligen att de saker, vilkas bruk är nödvändigt och vilkas mängd obegränsad, finns att få gratis, och de, som inte är till någon nytta och dessutom är ytterst sällsynta måste stå oändligt högt i pris. Vad som stegrar förvirringen är att dessa båda ytterligheter icke förekommer i praktiken: å ena sidan kan ingen mänsklig produkt någonsin växa ut till oändlig mängd, å andra sidan måste de mest sällsynta saker vara till en viss grad nyttiga, annars skulle de inte kunna ha något värde. Bruksvärde och bytesvärde är alltså nödvändigt förbundna med varandra ehuru de av sin natur ständigt strävar att utesluta varandra." (Band I, sid 39)
Vad är det som stegrar herr Proudhons förvirring? Helt enkelt att han har glömt efterfrågan, liksom han glömt att en sak finns i övermått eller är sällsynt i den mån den begäres. Sedan han väl skjutit undan efterfrågan sätter han likhetstecken mellan bytesvärdet och sällsyntheten, liksom mellan bruksvärdet och överflödet. När han säger att saker,
"som inte är till någon nytta och dessutom är ytterst sällsynta står oändligt högt i pris",
säger han i själva verket bara att bytesvärdet helt enkelt är sällsynt. "Yttersta sällsynthet och till ingen nytta", det är helt enkelt sällsynthet. "Oändligt högt pris" är bytesvärdets maximum, det är det renodlade bytesvärdet. Dessa båda uttryck jämställer han. Bytesvärde och sällsynthet blir på detta sätt likabetydande beteckningar. I och med att han kommer till dessa föregivna "yttersta konsekvenser" har herr Proudhon visserligen drivit till det yttersta, inte tingen, men begreppen som uttrycker dem, och han bedriver därmed mer retorik än logik. Där han tror sig ha funnit nya konsekvenser återfinner han endast sina ursprungliga förutsättningar i hela deras nakenhet. Tack vare samma förfaringssätt lyckas han identifiera bruksvärde och rent överflöd.
Sedan han satt likhetstecken mellan bytesvärde och sällsynthet, bruksvärde och överflöd, är herr Proudhon helt förundrad över att han varken finner bruksvärdet i sällsyntheten och bytesvärdet eller bytesvärdet i överflödet och bruksvärdet; och då han inser, att dessa ytterligheter icke förekommer i praktiken, återstår för honom ingenting annat än att tro på ett mysterium. Han känner ett pris, som är oändligt högt just därför att det inte finns några köpare, och köpare kommer han aldrig att finna så länge han bortser från efterfrågan.
Å andra sidan tycks herr Proudhons överflöd uppstå av sig självt. Han glömmer alldeles att det finns folk, som producerar det, och att det ligger i deras intresse att aldrig förlora efterfrågan ur sikte. Om ej, hur skulle herr Proudhon annars kunna påstå att de saker, som har ett mycket stort nyttighetsvärde, måste vara mycket billiga eller till och med inte kosta något alls? Han borde tvärtom ha kommit till den slutsatsen att man måste inskränka överflödet, produktionen av mycket nyttiga saker, om man vill höja deras pris, deras bytesvärde.
När en gång de franska vinodlarna krävde en lag, som förbjöd anläggandet av nya vinodlingar, när holländarna brände Asiens kryddor och utrotade nejliketräden på Moluckerna, ville de helt enkelt minska överflödet för att höja bytesvärdet. Hela medeltiden förfor efter samma princip, när den genom lagar inskränkte antalet gesäller, som varje enskild mästare fick sysselsätta, och antalet verktyg, som han fick använda. (Jfr Anderson: Histoire du Commerce.)
Sedan han nu framställt överflöd som bruksvärde och sällsynthet som bytesvärde - ingenting är lättare än att bevisa att överflöd och sällsynthet står i omvänt förhållande till varandra - identifierar herr Proudhon bruksvärdet med utbudet och bytesvärdet med efterfrågan. För att låta antitesen framstå ännu krassare smyger han in ett annat uttryck och sätter "meningsvärde" i stället för bytesvärde. Så förlägges striden till ett annat område, och vi har å ena sidan nyttan (bruksvärde, utbud), å andra sidan meningen (bytesvärde, efterfrågan).
Hur försona dessa varandra motsägande faktorer? Vad göra för att sätta dem i samklang? Kan man åtminstone finna en punkt, som är gemensam för dem?
"Säkert," utropar herr Proudhon.
"Det finns en; den fria viljan. Priset, som framgår ur denna kamp mellan utbud och efterfrågan, mellan nytta och mening, kan icke vara uttrycket för den eviga rättfärdigheten."
Herr Proudhon utvecklar denna antites vidare:
"I min egenskap av fri köpare är jag domare över mitt behov, domare över sakens ändamålsenlighet, domare över priset, som jag vill åsätta den. Å andra sidan är ni som fri producent herre över framställningsmedlen och följaktligen i stånd att förminska edra kostnader." (Band I, sid 41.)
Och då efterfrågan eller bytesvärde är identiskt med mening ser sig herr Proudhon föranlåten att säga:
"Det är bevisat att det är människans fria vilja, som föranleder motsatsen mellan bruksvärdet och bytesvärdet. Hur upplösa denna motsats, så länge den fria viljan består? Och hur offra den fria viljan utan att prisge människan?" (Band I, sid 41.)
Här är alltså intet resultat möjligt. Vi har en kamp mellan två så att säga inkommensurabla makter, mellan nytta och mening, mellan fri köpare och fri producent.
Låt oss betrakta tingen lite närmare.
Utbudet representerar inte uteslutande nyttan, efterfrågan inte uteslutande meningen. Utbjuder inte den, som gör efterfrågan, själv en produkt av något slag eller det som representerar alla produkter, pengar, och representerar han inte som utbjudande enligt herr Proudhon nyttan eller bruksvärdet?
Efterfrågar å andra sidan inte den utbjudande samtidigt en produkt eller det som representerar alla produkter: pengar? Och blir han inte därmed representant för meningen, menings- eller bytesvärdet?
Efterfrågan är samtidigt ett utbud, utbudet samtidigt en efterfrågan. Följaktligen vilar herr Proudhons antites, som utan vidare identifierar utbud och efterfrågan med nytta och mening, helt enkelt på en tom abstraktion.
Vad herr Proudhon kallar bruksvärde kallar andra ekonomer med lika stor rätt meningsvärde. Låt oss endast anföra Storch (Cours d'économie politique, Paris 1823, sid 48, 49).
Enligt honom heter de saker, vi känner behov av, behov, värde de som vi tillmäter ett värde. De flesta saker har värde endast därför att de tillfredsställer de genom meningen skapade behoven. Meningen om våra behov kan växla, liksom även sakernas nytta, som endast uttrycker dessa sakers förhållande till våra behov. Till och med de naturliga behoven växlar ständigt. Vilken skillnad är det i själva verket ej mellan exempelvis de föremål, som tjänar olika folk till huvudnäring!
Kampen står icke mellan nytta och mening: den står mellan det handelsvärde, som den utbjudande kräver, och det handelsvärde, som den efterfrågande erbjuder. Produktens bytesvärde är alltid resultanten av dessa varandra motsägande värdesättningar.
I sista instans ställer utbud och efterfrågan produktion och konsumtion emot varandra, men produktion och konsumtion på utbyte mellan enskilda.
Produkten som man utbjuder är inte nyttan i och för sig. Det är konsumenten, som bestämmer dess nytta. Och till och med om man tillerkänner den egenskapen att vara nyttig representerar den inte nyttan såsom sådan. Under produktionens gång har den utbytts mot alla produktionskostnader, såsom råämnen, arbetslöner etc., allt saker som har ett handelsvärde. På så sätt representerar produkten i producentens ögon en summa av handelsvärden. Vad han utbjuder är inte bara en nyttig sak utan också - och detta främst - ett bytesvärde.
Vad efterfrågan beträffar är den blott effektiv i den mån den förfogar över bytesmedel. Dessa medel är själva återigen produkter, bytesvärden.
I utbud och efterfrågan finner vi på så sätt å ena sidan en produkt, som har kostat bytesvärde, och behovet att sälja; å andra sidan medel, som har kostat bytesvärde, och viljan att köpa.
Herr Proudhon ställer den frie köparen gentemot den frie producenten. Han ger båda rent metafysiska egenskaper. Det är därför han kan säga:
"Det är bevisat, att det är den fria viljan som skapar motsatsen mellan bruksvärdet och bytesvärdet." [I, 41.]
Så länge producenten producerar i ett på arbetsdelning och individuellt utbyte baserat samhälle - och det är herr Proudhons förutsättning - är han tvungen att sälja. Herr Proudhon gör producenten till herre över produktionsmedlen; men han måste medge att ägandet av dessa produktionsmedel icke är beroende av den fria viljan. Än mer: dessa produktionsmedel är till största delen produkter, som han får från utlandet, och i den moderna produktionen är han inte ens fri att producera den mängd han vill. Den tillfälliga graden av produktivkrafternas utveckling tvingar honom att producera i den eller den bestämda skalan.
Konsumenten är inte friare än producenten. Hans mening beror av hans medel och hans behov. Båda bestäms av hans sociala läge, som i sin tur är beroende av den allmänna samhällsorganisationen. Visserligen kan man säga, att arbetaren, som köper potatis, och mätressen, som köper spetsar, endast följer var sin respektive mening. Men olikheten i deras meningar förklaras av olikheten i den ställning de intar i världen, vilken själv i sin tur är en produkt av samhällsorganisationen.
Är behovens system som helhet baserat på meningen eller på produktionens hela organisation? Oftast framgår behoven direkt ur produktionen eller ur ett på produktionen grundat allmänt tillstånd. Världshandeln vilar nästan uteslutande på behoven, icke hos den individuella konsumtionen utan hos produktionen. För att välja ett annat exempel - förutsätter icke behovet av notarier en given civilrätt, som endast är ett uttryck för en bestämd utveckling av egendomen, d.v.s. produktionen!
Herr Proudhon är icke nöjd med att ur förhållandet utbud - efterfrågan bortta de element, vi talat om. Han driver abstraktionen till sin spets genom att sammansvetsa alla producenter till en enda producent, alla konsumenter till en enda konsument, och låta kampen utkämpas mellan dessa båda inbillade personer. Men i den verkliga världen går det helt annorlunda till. Konkurrensen mellan de utbjudande och konkurrensen mellan de efterfrågande utgör ett nödvändigt element i kampen mellan köpare och säljare, vars resultat är bytesvärdet.
Sedan han eliminerat produktionskostnader och konkurrens kan herr Proudhon efter behag reducera formeln om utbud och efterfrågan i det orimliga.
"Utbud och efterfrågan", säger han, "är ingenting annat än två ceremoniella former, som tjänar till att ställa bruksvärde och bytesvärde mot varandra och bringa dem i försoning. Det är de två elektriska polerna, som satta i förbindelse måste resultera i den valfrändskapsföreteelse som kallas utbyte" (band I, sid 49.)
Lika väl kunde man säga att utbytet endast är en "ceremoniell form" för att sammanföra konsumenten och konsumtionsföremålet. Lika väl kunde man säga att alla ekonomiska relationer endast är "ceremoniella former" för att förmedla den omedelbara konsumtionen. Utbud och efterfrågan är förhållanden[1] i en given produktion, varken mer eller mindre än det individuella utbytet.
Vari består alltså herr Proudhons hela dialektik? Däri att han i stället för bruks- och bytesvärde, för utbud och efterfrågan sätter abstrakta och motsägande begrepp som sällsynthet och överflöd, nytta och mening, en producent och en konsument, bägge riddare av den fria viljan.
Och vart var det han ville komma?
Hålla möjligheten öppen att förr eller senare införa ett av de borttagna elementen, produktionskostnaderna, som syntesen mellan bruksvärde och bytesvärde. Och så utgör alltså i hans ögon produktionskostnaderna det syntetiska eller konstituerade värdet.
"(Bytes-)värdet är den ekonomiska byggnadens hörnsten."
Det "konstituerade" värdet är hörnstenen i de ekonomiska motsägelsernas system.
Vad är nu detta "konstituerade värde", som utgör herr Proudhons hela upptäckt i den politiska ekonomin?
Om man nu en gång förutsatt nyttan, är arbetet värdets källa. Arbetets mått är tiden. Produkternas relativa värde bestämmes av den arbetstid, som måste användas till att producera dem. Priset är det relativa värdet av en produkt, uttryckt i pengar. Det konstituerade värdet av en produkt slutligen är helt enkelt det värde, som konstitueras av den arbetstid, produkten innehåller.
Liksom Adam Smith upptäckt arbetsdelningen, påstår sig herr Proudhon ha upptäckt "det konstituerade värdet". Det är nu inte "något oerhört", men man måste medge att det inte ligger något oerhört i någon upptäckt inom den ekonomiska vetenskapen. Emellertid söker herr Proudhon, som anar hela betydelsen av sin upptäckt, försvaga den förtjänst, som ligger i den, "för att lugna läsarna beträffande sina anspråk på originalitet och åter försona de andar, vilkas oro inför nya idéer är föga gynnsam". Men med det mått han använder då han mäter föregångarnas andel i fastställandet av värdet kommer han emellertid därhän, att han högljutt förkunnar att det är honom som största delen, lejonparten, tillkommer.
"Den syntetiska värdeidén uppfattades av Adam Smith på ett obestämt sätt ... Men denna värdeidé var hos Adam Smith helt intuitiv: samhället ändrar dock icke sina vanor på blotta intuitioner, det följer först faktas auktoritet. Antinomin måste framhävas på ett sätt som gjorde ett intryck och var precisare: J. B. Say var dess huvudsaklige tolk." [I, 66.]
Där har vi det syntetiska värdets upptäcktshistoria fix och färdig: Adam Smith tillkommer den vaga intuitionen, J. B. Say antinomien, herr Proudhon den konstituerande och "konstituerade" sanningen. Och man må inte ta miste: alla andra ekonomer, från Say till Proudhon, har rört sig på antinomins spår.
"Det är otroligt att så många förståndiga människor har plågat sig i fyrtio år med en så enkel idé. Men nej, jämförelsen mellan värdena sker utan att det mellan dem skulle finnas någon jämförelsepunkt och utan måttenhet - det har nittonde århundradets ekonomer, i stället för att förstå jämlikhetens revolutionära teori, beslutat sig för att hävda mot alla och envar. Vad kommer eftervärlden att säga därom?" (band I, sid 68).
Den på ett så bryskt sätt anropade eftervärlden kommer till att börja med att råka i tvivelsmål rörande kronologin. Den måste nödvändigt fråga sig: Är då Ricardo och hans skola inte "nittonde århundradets ekonomer?" Ricardos system, som uppställde principen att "varornas relativa värde uteslutande beror på det för deras produktion nödvändiga arbetet", daterar sig från 1817. Ricardo är ledaren för en hel skola, som är härskande i England sedan restaurationen[2]. Ricardos skola sammanfattar brutalt och obarmhärtigt hela den engelska bourgeoisin, som i sin tur är typen för den moderna bourgeoisin över huvud taget. "Vad eftervärlden kommer att säga därom?" Den kommer icke att säga, att herr Proudhon icke har känt Ricardo, ty han talar vitt och brett om honom, han kommer ständigt tillbaka till honom och säger till sist att hans system är "smörja". Om eftervärlden någonsin lägger sig i saken kommer den kanske att säga, att herr Proudhon av fruktan att stöta sina läsares anglofobi har föredragit att göra sig till ansvarig utgivare av Ricardos idéer. I varje fall kommer den att finna det mycket naivt att herr Proudhon som "revolutionär framtidsteori" framställer vad Ricardo vetenskapligt har påvisat som teori för det nuvarande, det borgerliga samhället, och att han därmed som upplösning av antinomin mellan bruksvärde och bytesvärde antar vad Ricardo och hans skola långt före honom uppställt som den vetenskapliga formeln för en sida av antinomin, bytesvärdets. Men låt oss nu en gång för alla lämna eftervärlden åsido och konfrontera herr Proudhon med hans föregångare Ricardo. Se här några ställen hos denne författare som sammanfattar hans värdeteori:
"Det är icke nyttan som är bytesvärdets mått, ehuru den är ett nödvändigt element i detsamma." (Sid 3, band I av Principes d'économie politique etc., övers. från engelskan av J. S. Constancio, Paris 1835.)
"Så snart föremålen en gång insetts vara nyttiga i sig, får de sitt bytesvärde ur två källor: ur sin sällsynthet och ur den för deras förvärvande nödvändiga arbetsmängden. Det finns ting, vilkas värde endast beror på deras sällsynthet. Eftersom intet arbete kan öka deras antal, kan deras värde inte sjunka på grund av deras stora överflöd. Hit hör skulpturer, dyrbara tavlor etc. Detta värde beror endast av förmögenheter, smaken och nycken hos dem som känner lust att äga sådana föremål" (a a, band I, sid 4, 5). "De utgör dock endast en mycket ringa del av de varor, som dagligen utbyts. Eftersom största antalet föremål man önskar äga är industriprodukter, kan man, så snart man vill uppbjuda det för deras framställning nödvändiga arbetet, mångfaldiga dem inte bara i ett land utan i flera länder i nästan obegränsad mängd." (a. a, band I, sid 5) "När vi talar om varor, deras bytesvärde och principerna för regleringen av deras pris, har vi alltså i tanke endast de varor, vilkas mängd genom mänskligt arbete kan utökas efter behag, vilkas frambringande befordras av konkurrensen och inte stöter på några hinder" (band I, sid 5).
Ricardo citerar Adam Smith, som enligt honom "med stor noggrannhet har utvecklat bytesvärdets första källa" (Smith, I, kap. 5 [s. 9]) och tillägger:
"Att detta (nämligen arbetstiden) i själva verket är grundvalen för alla sakers bytesvärde med undantag för dem som icke efter behag kan utökas genom mänskligt arbete, är en högst viktig sats i den politiska ekonomin: ty ur ingen källa har det flutit så många misstag, härrört så många meningsskiljaktigheter i denna vetenskap som ur den ytliga och föga precisa utläggningen av begreppet värde" (band I, sid 8). "Om det är den i ett föremål nedlagda arbetsmängden, som bestämmer dess bytesvärde, följer därav att varje ökning av arbetsmängden nödvändigt måste öka värdet hos det föremål, på vilket det används, och att likaledes varje minskning i arbetet måste minska dess pris" (band I, sid 9).
Ricardo gör därpå Adam Smith följande förebråelse:
1. "att för värdet uppställa en annan måttstock än arbetet, än spannmålens värde, än den arbetsmängd, som kan köpa en sak" (band I, sid 9, 10).
2. "att utan förbehåll erkänna principen och dock begränsa dess användning till samhällets ursprungliga okultiverade tillstånd, som går före anhopandet av kapitaler och det privata ägandet av jord" (band I, sid 21).
Ricardo söker påvisa att jordegendomen, d.v.s. <jord-[B]>räntan, icke kan förändra livsmedlens relativa värde och att kapitalernas ackumulation endast utövar ett övergående och växlande inflytande på förhållandet mellan de relativa värdena, som bestäms genom den för deras framställande nödvändiga arbetsmängden. För att bevisa denna sats utvecklar han sin berömda jordränteteori, analyserar kapitalet och kommer i sista instans fram till att i detta finna endast ackumulerat arbete. Sedan utvecklar han en hel teori om förhållandet mellan arbetslön och profit och bevisar att lön och profit i omvänt förhållande till varandra stiger och faller utan att påverka produktens värde. Han förbiser därvid icke det inflytande, som anhopningen av kapitaler och deras olika natur (fast och flytande kapital) samt lönenivån kan utöva på produkternas relativa värde. Detta är till och med det problem som huvudsakligen sysselsätter Ricardo.
"Ingen arbetsbesparing", säger han, "kan någonsin undgå att sänka en varas relativa värde,[1*] vare sig denna besparing nu gäller det arbete som fordras för att tillverka föremålet självt eller att det gäller bildandet av det vid denna tillverkning använda kapitalet" (band I, sid 28). "Så länge därför en arbetsdag ger den ene i avkastning samma mängd fisk och den andre lika mycket villebråd, kommer ifrågavarande bytesprisers naturliga höjd att alltid förbli densamma, vilken förändring som annars må äga rum med arbetslönerna och profiten och oberört av alla påverkningar av kapitalanhopningen" (band I, sid 32). "Vi har betraktat arbetet som grundvalen för sakernas värde och den för deras produktion nödvändiga arbetsmängden som den måttstock som bestämmer mängden av de varor, som måste ges i utbyte mot andra: men vi ämnar icke förneka att i de föreliggande varupriserna förekommer tillfälliga och övergående avvikelser från detta ursprungliga naturliga pris" (a a, band I, sid 105). "Det är produktionskostnaderna som i sista instans bestämmer sakernas pris och icke, som man ofta påstått, förhållandet mellan utbud och efterfrågan" (band II, sid 253).
Lord Lauderdale hade utvecklat bytesvärdets förändringar enligt lagen om utbud och efterfrågan eller sällsynthet och överflöd i förhållande till efterfrågan. Enligt honom kan en saks värde stiga, om dess mängd avtar men efterfrågan på den växer; det kan sjunka alltefter som dess mängd ökar men efterfrågan på den avtar. Så kan ett föremåls värde förändra sig på grund av åtta olika orsaker, nämligen de fyra orsaker som rör detta föremål självt och de fyra orsaker som rör pengarna eller varje annan vara som tjänar såsom dess värdemått. Ricardo vederlägger detta så:
"Produkter, som är en enskilds eller en sammanslutnings monopol, ändrar sitt värde efter den av lord Lauderdale uppställda lagen: de sjunker i proportion till utbudets tillväxt och stiger med den av köparna ådagalagda åstundan att förvärva dem; deras pris står icke i något nödvändigt förhållande till deras naturliga värde. Men vad beträffar de saker, som är utsatta för säljarnas konkurrens och vilkas mängd kan ökas till en viss grad, så beror deras pris till sist icke av efterfrågans och tillförselns ställning utan av ökningen eller minskningen av produktionskostnaderna." (Band II, sid 259.)
Vi överlåter åt läsaren att jämföra Ricardos precisa, klara, enkla språk med herr Proudhons retoriska ansträngningar att komma fram till bytesvärdets fastställande medelst arbetstiden.
Ricardo visar oss den verkliga rörelsen hos den borgerliga produktionen, som konstituerar värdet. Herr Proudhon abstraherar från denna verkliga rörelse och "plågar sig" med att hitta på nya processer för att inrätta världen efter en förment ny formel, som endast är det teoretiska uttrycket för den av Ricardo så vackert framlagda verkliga rörelsen. Ricardo tar det bestående samhället till utgångspunkt för att visa oss hur det konstituerar värdet: herr Proudhon tar det konstituerade värdet till utgångspunkt för att med hjälp av detta värde konstituera en ny social värld. För honom, herr Proudhon, måste det konstituerade värdet röra sig i en cirkel och konstrueras på nytt för en sedan på basis av denna värdemåttstock fullkomligt konstituerad värld. Bestämmandet av värdet genom arbetstiden är för Ricardo lagen för bytesvärdet: för herr Proudhon är det syntesen av bruksvärde och bytesvärde. Ricardos värdeteori är den vetenskapliga tolkningen av det nuvarande ekonomiska livet, herr Proudhons värdeteori är den utopistiska tolkningen av Ricardos teori. Ricardo bevisar sin formels sanning genom att härleda den ur alla ekonomiska sammanhang och på detta sätt förklara alla företeelser t.o.m. de som i första ögonblicket tycks motsäga den, såsom räntan, kapitalets ackumulation och lönernas förhållande till profiterna; det är just detta som gör hans lära till ett vetenskapligt system: herr Proudhon som genom helt godtyckliga hypoteser på nytt funnit denna Ricardos formel är i enlighet härmed tvungen att söka enstaka ekonomiska fakta som han misshandlar och förfalskar för att kunna framställa dem som exempel, som redan förefintliga tillämpningar, som broddar till förverkligandet av hans nyskapande idé. (Se nedan § 3, Tillämpning av det konstituerade värdet.)
Låt oss nu övergå till de slutsatser som herr Proudhon drar ur sitt (genom arbetstiden) konstituerade värde.
- En viss mängd arbete är likvärdigt med den produkt som skapas genom denna arbetsmängd.
- Varje arbetsdag gäller lika med en annan arbetsdag; d.v.s. med lika mängd gäller en persons arbete lika mycket som en annans: det finns ingen kvalitativ skillnad. Med samma arbetsmängd utbytes den enes produkt mot den andres produkt. Alla människor är lönearbetare och lika betalda för lika tid. Fullständig likhet behärskar utbytet.
Är dessa slutsatser de naturliga och nödvändiga konsekvenserna av det "konstituerade" d.v.s. endast genom arbetstiden bestämda värdet?
Om värdet av en vara bestämmes genom den till dess framställande nödvändiga arbetsmängden, så följer därav naturligt att arbetets värde, d.v.s. arbetslönen, likaledes bestämmes av arbetsmängden, som kräves för dess framställande. Lönen, d.v.s. det relativa värdet eller arbetets pris bestämmes på så sätt av den arbetstid som är nödvändig för att producera allt som arbetaren behöver för sitt uppehälle.
"Minska framställningskostnaderna för hattarna och deras pris kommer till sist att gå ned till deras nya naturliga pris om också efterfrågan fördubblas, tre- eller fyrfaldigas. Minska kostnaderna för människornas uppehälle genom att minska det naturliga priset på den näring och de kläder som är nödvändiga för livsuppehället och ni ska få se att lönerna sjunker, t.o.m. om efterfrågan på arbetare skulle stiga betydligt." (Ricardo, band II, sid 253.)
Utan tvivel, Ricardos språk är så cyniskt som det kan vara. Att ställa fabrikationskostnaderna för hattar och kostnaderna för människans uppehälle på samma linje är att förvandla människorna till hattar. Men man må inte klaga alltför mycket över cynismen. Cynismen ligger i saken och inte i orden som betecknar saken. Franska författare som Droz, Blanqui, Rossi och andra ger sig den oskyldiga tillfredsställelsen att bevisa sin upphöjdhet över de engelska ekonomerna genom att söka iaktta ett "humanitärt" språks etikett; om de förebrår Ricardo och hans skola dess cyniska språk är det bara för att det förtretar dem att se de ekonomiska relationerna avslöjade i hela sin grymhet, att se bourgeoisins mysterier förrådda.
Vi sammanfattar: arbetet, självt en vara, låter som sådan mäta sig genom den arbetstid som är nödvändig för framställningen av varan arbete. Och vad är nödvändigt för framställningen av varan arbete? Precis den arbetstid som är nödvändig för att framställa de föremål som är ofrånkomliga för arbetets oavbrutna underhåll, d.v.s. för att sätta arbetaren i stånd att leva och fortplanta släktet. Arbetets naturliga pris är inget annat än löneminimum.[2*] Om lönens marknadspris höjer sig över dess naturliga pris, beror detta på att den av herr Proudhon som princip uppställda värdelagen finner sin motvikt i växlingen i förhållandet av utbud och efterfrågan. Men löneminimum förblir icke desto mindre det centrum mot vilket lönens marknadspris graviterar.
Således är det genom arbetstiden mätta värdet med nödvändighet formeln för arbetarnas moderna slaveri i stället för att som herr Proudhon påstår vara den "revolutionära teorin" för proletariatets frigörelse.
Låt oss nu se efter i hur många fall användningen av arbetstiden som måttstock för värdet är oförenlig med den bestående antagonismen mellan klasserna och arbetsproduktens ojämna fördelning mellan den omedelbare producenten <arbetaren> och ägaren av produkten.
Låt oss ta en produkt vilken som helst; exempelvis linne. Denna produkt innehåller som sådan ett bestämt kvantum arbete. Detta arbetskvantum kommer alltid att vara detsamma hur än det ömsesidiga läget kommer att gestalta sig mellan dem som har medverkat till att tillverka denna produkt.
Låt oss ta en annan produkt: kläde, som krävt samma arbetskvantum som linnet.
Om ett utbyte av dessa båda produkter äger rum, rör det sig om ett utbyte av lika arbetsmängder. Byter man dessa lika mängder av arbete, så byter man ingalunda producenternas inbördes läge och inte heller ändrar man något i arbetarnas och fabrikanternas läge sinsemellan. Att påstå att detta utbyte av i arbetstid mätta produkter har till följd en lika betalning åt alla producenter, är att förutsätta, att bytet har föregåtts av ett lika deltagande i produkten. När man har bytt klädet mot linnet kommer klädets producenter att ha den andel i linnet som motsvarar deras forna andel i klädet.
Herr Proudhons illusion kommer av att han tar för en konsekvens vad som på sin höjd kan gälla som en obevisad förutsättning.
Låt oss gå vidare.
Förutsätter arbetstiden som måttstock för värdet åtminstone att <arbets->dagarna är likvärdiga, d.v.s. att den enes arbetsdag är lika mycket värd som den andres? Nej.
Om vi antar att en guldsmedsarbetares arbetsdag är likvärdig med tre dagar för en vävare, så har varje växling i värdeförhållandet mellan smycken och väv, såvida det inte är en tillfällig följd av fluktuationer i utbud och efterfrågan, till orsak en minskning eller ökning av den arbetstid som använts till ena eller andra slaget av produkter. Antag, att tre olika arbetares arbetsdagar förhåller sig som 1, 2, 3, så kommer varje växling i deras produkters relativa värde också att vara en förändring efter samma förhållande 1, 2, 3. På detta sätt kan man mäta värdet medelst arbetstiden trots olikheten i de olika arbetsdagarnas värde; vi måste emellertid för att kunna använda ett sådant mått ha en jämförande måttstock för de olika arbetsdagarna; den måttstocken ger konkurrensen.
Är din arbetstimme lika mycket värd som min? Den frågan avgöres av konkurrensen.
Konkurrensen bestämmer enligt en amerikansk ekonom, hur många dagar enkelt arbete som innehålles i en dag sammansatt arbete. Förutsätter inte denna reduktion av arbetsdagar sammansatt arbete i arbetsdagar enkelt arbete, att man antar det enkla arbetet som sådant såsom värdemått? Om arbetets kvantum som sådant, utan hänsyn till kvaliteten, tas som värdemätare, så förutsätter detta att det enkla arbetet har blivit industrins grundval. Det förutsätter, att arbetena har gjorts lika genom människans underordnande under maskinen eller genom den mest ytterligt gående arbetsdelning, att människorna utplånas i förhållande till arbetet, att urets pendel har blivit den noggranna mätaren av förhållandet mellan två arbetares prestationer, liksom den är det för två lokomotivs fart. Så får det inte längre heta att en människas <arbets->timme blir lika med en annan människas, utan snarare att en människa under en timme är värd lika mycket som en annan människa under en timme. Tiden är allt, människan är inte längre något; på sin höjd förkroppsligandet av tiden. Det är inte längre frågan om kvaliteten. Kvantiteten avgör allt: timme mot timme, dag mot dag; men detta arbetets nivellering är visst inte något verk av herr Proudhons eviga rättfärdighet; det är helt enkelt resultatet av den moderna industrin.
I den med maskiner arbetande fabriken skiljer sig den ene arbetarens arbete nästan inte alls från den andres: arbetarna kan inte längre skilja sig från varandra annat än genom den kvantitet tid, som de använder för arbetet. Icke desto mindre blir denna kvantitativa åtskillnad ur en viss synpunkt kvalitativ, försåvitt den för arbetet använda tiden å ena sidan beror av rent materiella betingelser som fysisk konstitution, ålder, kön, å andra sidan av moraliska, rent negativa omständigheter som tålamod, okänslighet och flit. Om det slutligen finns en kvalitativ skillnad mellan arbetarnas arbete är det på sin höjd en kvalitet av sämsta kvalitet, som långt ifrån utgör ett åtskiljande särdrag. Så ligger det i sista instans till i den moderna industrin. Och det är på denna redan i maskinarbetet förverkligade likhet herr Proudhon sätter in sin hävstång av den "jämlikhet", som han åtagit sig att förverkliga i "framtiden".
Alla "egalitära" slutsatser, som herr Proudhon drar av Ricardos teori, vilar på en grundläggande villfarelse. Han förväxlar nämligen det av den använda arbetsmängden bestämda varuvärdet med varuvärdet, bestämt genom "arbetets värde". Om dessa två sätt att mäta varornas värde innebure detsamma kunde man utan åtskillnad säga: en varas - vilken som helst - värde mätes med den i densamma nedlagda arbetsmängden, eller: den mätes med den mängd arbete, som den är i stånd att köpa, eller slutligen: den mätes med den mängd arbete, som kan förvärva den. Men det är nu långt ifrån så. Arbetets värde kan lika litet tjäna som måttstock för värdet som någon annan varas värde. Några exempel räcker för att bättre förklara vad vi vill ha sagt.
Om en skäppa säd kostade två arbetsdagar i stället för endast en, skulle den ha det dubbla värdet mot sitt ursprungliga; men den skulle inte sätta den dubbla arbetsmängden i rörelse, ty den skulle inte innehålla mer näring än förut. Så skulle spannmålens värde, mätt med den till dess framställande använda arbetsmängden, fördubblas; men mätt antingen med den arbetsmängd, som den kan köpa, eller med den arbetsmängd, som kan köpa den, är den långtifrån fördubblad. Å andra sidan: om samma arbete frambringar dubbelt så mycket kläder som förut, så sjönke dessas relativa värde till hälften; men icke desto mindre vore denna dubbla mängd kläder icke därigenom reducerad så långt, att den endast kunde förfoga över halva mängden arbete, eller så långt att icke samma arbete vore i stånd att förfoga över dubbla mängden kläder; ty hälften av kläderna skulle efteråt som förut göra arbetaren samma tjänst.
Det motsäger alltså de ekonomiska fakta att mäta livsmedlens relativa värde med arbetets värde. Det innebure en logisk cirkel att bestämma det relativa värdet med hjälp av ett relativt värde, som i sin tur återigen först måste bestämmas.
Det råder inget tvivel om att herr Proudhon blandar samman dessa båda måttstockar: den för en varas tillverkning nödvändiga arbetstiden och arbetets värde.
"Varje människas arbete", säger han, "kan köpa det värde, som det självt innesluter." [I, 81.]
Så gäller för honom ett visst i en produkt fixerat arbetskvantum lika mycket som arbetarens avlöning, d.v.s. som arbetets värde. Detta är också det skäl, som tillåter honom att sätta likhetstecken mellan produktionskostnader och löner.
"Vad är lönen? Den är framställningspriset på spannmål etc., varje tings fullständiga pris." Och längre fram: "Lönen är proportionaliteten av de element, som utgör rikedomen."
Adam Smith tar till måttstock på värdet än den för tillverkningen av en vara nödvändiga arbetstiden, än arbetets värde. Ricardo har avslöjat detta misstag, i det han klart påvisar olikheten mellan dessa båda sätt att mäta. Herr Proudhon går ännu längre i fråga om misstag än Adam Smith, då han identifierar två saker som denne endast samordnade.
För att finna det riktiga förhållandet, enligt vilket arbetarna bör ha del i produkterna, eller med andra ord för att bestämma arbetets relativa värde, söker herr Proudhon en måttstock för varornas relativa värde. När han vill bestämma denna måttstock för varornas relativa värde, kan han inte hitta på något bättre än att som ekvivalent för en viss mängd arbete framställa summan av de genom detta arbete skapade produkterna, något som låter förmoda att hela samhället inte består av något annat än arbetare, vilka som lön erhåller sin egen produkt. I andra rummet hävdar han som ett faktum likvärdigheten hos de olika arbetarnas arbetsdagar. Med ett ord: han söker måttstocken för varornas relativa värde för att nå fram till lika lön för arbetarna, och tar samtidigt lönernas likhet som ett redan färdigt faktum för att ge sig ut och söka efter varornas relativa värde. Vilken beundransvärd dialektik!
"Say och de ekonomer, som följt honom, har observerat att då arbetet självt är underkastat värdesättning, kort sagt är en vara som alla andra, är det ett cirkelslut att ta det till princip och avgörande orsak till värdet. Dessa ekonomer har därmed, med förlov sagt, ådagalagt en oerhörd ouppmärksamhet. Man säger om arbetet att det har ett värde (valoir) icke så mycket som egentlig vara som fastmer med hänsyn till de värden, som man antar potentiellt innehållas i det. Arbetets värde är ett bildlikt uttryck, ett föregripande av orsaken före verkan. Det är en fiktion av samma halt som kapitalets produktivitet. Arbetet producerar, kapitalet har värde (vaut) ... Genom ett slags förkortat uttryck säger man arbetets värde ... Arbetet är som friheten ... något till sin natur ännu vagt och obestämt, som dock alltefter sitt objekt antar fast form, d.v.s. som genom produkten blir realitet." [I, 61.]
"Men varför uppehålla sig härvid? Så snart ekonomen (läs herr Proudhon) förändrar tingens namn, vera rerum vocabula <sakernas rätta namn>, erkänner han implicit sin vanmakt och sträcker vapen." (Proudhon, I, sid 188.)
Vi har sett hur herr Proudhon av arbetsvärdet gör den "avgörande orsaken" till produkternas värde på så sätt att för honom lönen, som "arbetsvärdet" i allmänhet kallas, utgör "varje saks fullständiga pris". Det är därför som Says invändning förvirrar honom. Han ser i varan arbete, som är en fruktansvärd realitet, endast en grammatisk omskrivning. På så sätt blir hela det nuvarande, på arbetets varukaraktär grundade samhället från och med nu en grammatikalisk frihet, grundad på ett bildligt uttryck. Om samhället vill "bortta alla olägenheter" [I, 97] som det lider under, nå, må det då ta bort de anstötliga uttrycken, må det ändra språket; och det behöver för den sakens skull bara vända sig till akademin och av den kräva en ny upplaga av dess ordbok. Efter allt vi sett förstår vi utan svårighet, varför herr Proudhon i ett verk om politisk ekonomi måste inlägga långa avhandlingar om etymologi och andra delar av grammatiken. Så diskuterar han vidare lärt den föråldrade avledningen av ordet servus <slav> ur servare <tjäna>. Dessa filologiska dissertationer har en djup mening, en esoterisk mening. De utgör en väsentlig del av herr Proudhons bevisföring.
Arbetet är, i den mån det köpes och säljes, en vara som varje annan vara och har därför ett bytesvärde. Men arbetets värde eller arbetet som vara producerar lika litet som spannmålens värde eller spannmålen som vara tjänar som näring.
Arbetet "gäller" mer eller mindre allteftersom livsmedelspriserna är högre eller lägre, allteftersom utbud och efterfrågan på arbetskraft finns i den eller den graden.
Arbetet är inte något "vagt"; det är alltid ett bestämt arbete, inte arbete i allmänhet, som man köper och säljer. Det är inte bara arbetet, vars beskaffenhet bestäms av objektet, även objektet bestäms av arbetets specifika beskaffenhet.
I den mån arbete köps och säljs, är det självt vara. Varför köper man det? "Med hänsyn till de värden, som man antar potentiellt innehållas i det." Men när man säger att en sak är en vara, är det inte längre fråga om det syfte den köps för, den nytta man vill dra av den, det bruk man vill göra av den. Den är vara som handelsföremål. Alla herr Proudhons spetsfundigheter inskränker sig till följande: man köper inte arbetet som objekt för omedelbar konsumtion. Nej, man köper det som produktionsmedel, som man köper en maskin. Så länge arbetet är vara, har det värde men producerar icke. Herr Proudhon hade lika väl kunnat säga att det absolut inte finns några varor, eftersom varje vara köps endast för något bestämt syfte och aldrig som vara i och för sig.
När herr Proudhon mäter varornas värde med arbetet får han en bestämd känsla av att det är omöjligt att låta bli att underkasta arbetet i den mån det har värde, varan arbete, också denna samma måttstock. Han anar att han därmed stämplar löneminimum till det naturliga och normala priset för det omedelbara arbetet, att han alltså accepterar samhällets nuvarande tillstånd. Och så gör han för att dra sig ur denna fatala konsekvens helt om och påstår att arbetet inte är någon vara, att det inte kan ha något värde. Han glömmer att han själv har tagit arbetets värde som måttstock, han glömmer att hela hans system är baserat på varan arbete, på arbetet som man schackrar bort, köper och säljer, som utbytes mot produkter etc.; på arbetet slutligen, som är arbetarens omedelbara inkomstkälla. Han glömmer allt.
För att rädda sitt system beslutar han sig för att offra dess grundval.
"Et propter vitam vivendi perdere causas!"[3*]
Vi kommer nu fram till en ny förklaring till det "konstituerade värdet".
"Värdet är proportionalitetsförhållandet (rapport de proportionalité) mellan de produkter, som bildar rikedomen." [I, 62.]
Låt oss först anmärka, att det enkla ordet "relativt eller bytesvärde" omfattar idén om ett förhållande, i vilket produkterna utbytes inbördes. När man nu ger detta förhållande namnet "proportionalitetsförhållande", så har man inte ändrat något i det relativa värdet utom namnet. Varken nedpressningen eller stegringen i en produkts värde berövar den egenskapen att befinna sig i något "proportionalitetsförhållande" till de andra produkterna, som bildar rikedomen.
Varför alltså detta nya uttryck, som inte ger oss någon ny idé?
"Proportionalitetsförhållandet" kommer oss att tänka på många andra ekonomiska förhållanden, som på proportionaliteten i produktionen, rätta proportionen mellan utbud och efterfrågan etc.; och herr Proudhon har tänkt på allt detta, när han formulerade denna didaktiska parafras på bytesvärdet.
Eftersom produkternas relativa värde bestäms av den arbetsmängd, som nedlagts på framställningen av varje produkt, betyder proportionalitetsförhållandet använt på detta speciella fall motsvarande mängd produkter som kan framställas under en given tid och till följd härav kan utbytas mot varandra.
Låt oss nu se vilket bruk herr Proudhon gör av detta proportionalitetsförhållande.
Envar vet att om utbud och efterfrågan utjämnas, bestäms det relativa värdet av en produkt precis av den i produkten fixerade arbetsmängden, d.v.s. att detta relativa värde precis uttrycker ett proportionalitetsförhållande i den mening vi nyss förklarat det.
Herr Proudhon vänder upp och ned på sakernas ordning. Man må, säger han, börja mäta en produkts relativa värde med den i produkten fixerade arbetsmängden, och utbud och efterfrågan kommer att ofelbart utjämnas. Produktionen kommer att motsvara konsumtionen, produkten kommer alltid att kunna utbytas, dess löpande marknadspris kommer precis att uttrycka dess riktiga värde. I stället för att säga om hela världen: när vädret är vackert, ser man många människor gå och promenera, låter herr Proudhon sina människor gå ut och promenera för att kunna garantera dem vackert väder.
Vad herr Proudhon framställer som slutsats ur det genom arbetstiden a priori bestämda bytesvärdet, skulle endast kunna rättfärdigas medelst en lag av ungefär följande ordalydelse:
Produkterna utbytes för framtiden i noga förhållande till den arbetstid de har kostat. Vilket än förhållandet mellan utbud och efterfrågan må vara skall utbytet av varorna alltid försiggå så, som om de hade producerats i förhållande till efterfrågan. Om herr Proudhon åtar sig att formulera och genomföra en sådan lag skall vi efterskänka bevisen. Om han tvärtom sätter värde på att rättfärdiga sin teori, icke som lagstiftare utan som ekonom, kommer han att bli tvungen bevisa, att den för framställningen av en vara nödvändiga tiden precis anger dess nyttighetsgrad och dessutom fastställer dess proportionalitetsförhållande till efterfrågan - följaktligen till summan av den samhälleliga rikedomen. I det fallet kommer, om en produkt säljs till ett pris lika med framställningskostnaden, utbud och efterfrågan alltid att utjämnas; ty produktionskostnaderna gäller som uttryck för utbudens verkliga förhållande till efterfrågan.
Herr Proudhon försöker i själva verket bevisa att den arbetstid som erfordras för framställningen av en produkt uttrycker dess riktiga förhållande till behoven, så att de föremål, vilkas produktion kostar minst tid, är sådana av den mest omedelbara nyttan och så vidare steg för steg. Redan blotta produktionen av ett lyxföremål bevisar enligt denna lära att samhället har tid till överlopps, som tillåter det att tillfredsställa ett lyxbehov.
Själva beviset för sitt påstående finner herr Proudhon i den iakttagelsen, att de nyttigaste föremålen kräver minst produktionstid, att samhället alltid börjar med de lättaste industrierna och att det så småningom
"kastar sig på produktionen av föremål som kostar mer arbetstid och motsvarar högre behov". [I, 57.]
Herr Proudhon lånar från herr Dunoyer exemplet med den extraktiva industrin - insamling, bete, jakt, fiske osv. - som är den enklaste, minst dyrbara industrin och medelst vilken människan har börjat "första dagen av sin andra skapelse". [I, 78.] Första dagen av hennes första skapelse är skildrad i Genesis,[4*] som visar oss Gud som världens förste industriföretagare.
Händelseförloppet är ett helt annat än herr Proudhon tänker. I samma ögonblick civilisationen börjar, börjar produktionen byggas upp på motsättningen mellan yrkena, stånden, klasserna, slutligen på motsättningen mellan anhopat och omedelbart arbete. Utan motsats intet framsteg. Det är en lag, civilisationen till våra dagar har följt. Tills nu har produktivkrafterna utvecklat sig tack vare detta klassmotsatsernas välde. Att i våra dagar påstå att människorna har kunnat ägna sig åt framställningen av produkter av högre ordning, mer komplicerade industrier, därför att alla arbetares alla behov vore tillfredsställda skulle vara att bortse från klassmotsättningen och ställa hela den historiska utvecklingen på huvudet. Det vore detsamma som om man skulle säga, att därför att man under de romerska kejsarna höll murenor i konstgjorda dammar kunde man försörja hela den romerska befolkningen i överflöd, under det att det romerska folket tvärtom måste försaka det nödvändigaste för att kunna köpa bröd, samtidigt som de romerska aristokraterna icke saknade slavar, som de kunde kasta till föda åt murenorna.
Livsmedelspriserna har nästan ständigt stigit, medan priserna på manufaktur och lyxartiklar nästan ständigt sjunkit. Se på själva jordbruket; de oumbärligaste föremål, som spannmål, kött etc., stiger i pris, medan bomull, socker, kaffe etc. sjunker i överraskande grad. Och till och med bland de egentliga matvarorna är lyxartiklarna, som kronärtskockor, sparris etc., numera relativt billigare än de nödvändigaste livsmedlen. I vår epok är det överflödiga lättare att framställa än det nödvändiga. Slutligen är i olika historiska epoker det ömsesidiga förhållandet mellan priserna inte så mycket olikt som fastmer motsatt. Under hela medeltiden var jordbruksprodukterna relativt sett billigare än manufakturprodukterna; i nya tiden är förhållandet det motsatta. Har därför jordbruksprodukternas nytta avtagit sedan medeltiden?
Produkternas användning bestäms av konsumenternas sociala förhållanden, och dessa förhållanden beror i sin tur på klassmotsättningarna.
Bomullen, potatisen och brännvinet hör till de föremål som mest allmänt är i bruk. Potatisen har frambragt skroflerna, bomullen har till stor del trängt ut linne och ull, fastän linne och ull i många fall är mycket nyttigare, om också endast i hygieniskt avseende; slutligen har brännvinet segrat över öl och vin, fastän brännvinet som näringsmedel allmänt erkänns som ett gift. Under ett helt århundrade kämpade regeringarna förgäves mot det europeiska opiet; ekonomin gav utslaget, den dikterade sina befallningar för konsumtionen.
Men varför är bomull, potatis och brännvin huvudprodukterna för det borgerliga samhället? Därför att för deras framställning krävs det minsta arbetet och de till följd härav står lägst i pris. Varför avgör prisminimum konsumtionsmaximum? Kanske möjligen på grund av den absoluta nyttan hos dessa ting, deras inneboende nytta, deras nyttighet i den meningen, att de på nyttigaste sätt svarar emot arbetarens behov som människa och icke människans som arbetare? Nej, utan därför att i ett på eländet grundat samhälle de eländigaste produkterna har det fatala privilegiet att brukas av den stora massan av människor.
Att vilja påstå att de minst dyra sakerna måste vara av större nytta därför att de är mer i bruk, att det så spridda brännvinsbruket till följd av de ringa produktionskostnaderna skulle vara det mest överväldigande beviset för brännvinets nytta, är att intala proletären att potatisen är nyttigare för honom än köttet; det är att acceptera sakernas nuvarande tillstånd. Det är slutligen att med herr Proudhon förhärliga ett samhälle utan att förstå det.
I ett framtidssamhälle där klassmotsättningen är försvunnen, där det inte mer finns några klasser, skulle bruket inte mer bero av produktionstidens minimum, utan produktionstiden för olika föremål skulle bestämmas av deras samhälleliga nytta.
För att återkomma till herr Proudhons påstående kan, så snart nu en gång den för ett föremåls produktion nödvändiga arbetstiden icke är uttryck för dess nyttighetsgrad, detta föremåls i förväg genom arbetstiden bestämda bytesvärde aldrig bestämma det riktiga förhållandet mellan utbud och efterfrågan, d.v.s. proportionalitetsförhållandet i den mening herr Proudhon för närvarande förbinder med detta ord.
Det är inte en produkts försäljning till kostnadspris, som konstituerar "proportionalitetsförhållandet" mellan utbud och efterfrågan, d.v.s. den ifrågavarande produktens relativa kvot gentemot produktionens summa; det är snarare variationerna i utbud och efterfrågan, som för producenten anger den mängd, vari en viss vara måste produceras för att i utbyte få åtminstone produktionskostnaderna ersätta. Och eftersom dessa variationer inträder jämt och ständigt råder det också en ständig växling i fråga om placering och tillbakadragande av kapital i industrins olika grenar.
"Det är endast på grund av sådana variationer som kapitalen i just det erforderliga förhållandet och icke därutöver anslås för produktion av de olika varor, som det rådet efterfrågan på. Genom prisernas stigande och fallande höjer sig profiten å ena sidan över, sjunker priserna å andra sidan under sin allmänna nivå, och därigenom dras kapitalen till eller bortstötes från den speciella affärsgren, som har erfarit den ena eller den andra variationen.
Om vi fäster blicken på de stora städernas marknader ser vi med vilken regelbundenhet de förses med alla slags varor, inhemska som utländska, i erforderliga mängder - detta hur olika än efterfrågan gestaltar sig genom påverkan av tycke eller smak eller av befolkningsförändringar samt utan att stockning till följd av alltför rik tillförsel eller överdriven fördyring till följd av alltför bristfällig sådan ofta förekommer: och man måste tillstå att den princip, som tillför kapitalet till de olika industrigrenarna precis i det erforderliga förhållandet verkar mäktigare än man vanligen antar." (Ricardo, band I, sid 105 [106], 108).
När herr Proudhon medger att produkternas värde bestämmes av arbetstiden måste han likaledes erkänna den oscillerande rörelse som allena gör arbetstiden till värdets mått. Det finns intet färdigt, konstituerat "proportionalitetsförhållande", det finns bara en konstituerande rörelse.
Vi har sett i vilken mening det är riktigt att tala om "proportionaliteten" som en konsekvens av det genom arbetstiden bestämda värdet. Vi skall nu se hur denna mätning medelst tiden, som herr Proudhon kallar "proportionalitetens lag", förvandlar sig i en disproportionalitetens lag.
Varje ny uppfinning, som tillåter att på en timme producera vad som hittills tagit två timmar att producera, minskar värdet hos alla likartade produkter, som finns ute i marknaden. Konkurrensen tvingar producenterna att sälja produkten av två timmar lika billigt som produkten av en. Konkurrensen genomför den lag, enligt vilken en produkts relativa värde bestäms av den för dess framställning nödvändiga arbetstiden. Det faktum att arbetstiden tjänar som bytesvärdets mått blir på detta sätt lag för en ständig försämring i arbetets värde. Än mer: värdeförsämringen sträcker sig inte till de i marknaden utförda varorna utan också till produktionsredskapen och hela verkstaden. Detta faktum antyder redan Ricardo med orden:
"Genom produktivitetens ständiga tillväxt minskas ständigt värdet av olika tidigare producerade saker ..." (Band II, sid 59).
Sismondi går ännu längre. Han ser i detta genom arbetstiden "konstituerade värde" källan till alla nu föreliggande motsägelser i den moderna handeln och industrin.
"Bytesvärdet", säger han, "bestämmes i sista instans alltid av den mängd av arbete som är nödvändig för att anskaffa den uppskattade varan: inte av den arbetsmängd, den i detta nu har kostat, utan av den som den i framtiden skulle komma att kosta tack vare kanske förbättrade hjälpmedel; och fastän denna mängd är svår att uppskatta bestäms den dock alltid noga av konkurrensen ... Det är på denna grundval som såväl säljarens krav som köparens anbud beräknas. Den förre kanske kommer att påstå att föremålet har kostat honom tio arbetsdagar; men om den andre övertygar sig om att det hädanefter kan framställas på åtta arbetsdagar och konkurrensen lämnar bägge kontrahenterna beviset därpå, blir värdet nedsatt till endast åtta dagar och affären uppgjord efter det priset. Båda kontrahenterna är i varje fall övertygade att föremålet är nyttigt, att det begäres, att utan efterfrågan på det ingen försäljning vore möjlig; men prisets fixerande beror på intet sätt av nyttan." (Études etc., band II, sid 267, ed. Bryssel).
Det är av vikt att behålla i sikte den omständigheten att vad som bestämmer värdet icke är den tid, på vilken en sak har producerats, utan det minimum av tid, på vilket den kan produceras, och detta minimum framgår av konkurrensen. Låt oss för ett ögonblick anta att det inte mer finns någon konkurrens och följaktligen intet medel att konstatera det för en varas produktion erforderliga arbetsminimum - vad vore följden härav? Det skulle vara nog att använda sex timmars arbete på produktionen av ett föremål för att enligt herr Proudhon vid utbytet vari berättigad att begära sex gånger så mycket som den, som på produktionen av samma föremål använt endast en timma.
I stället för "proportionalitetsförhållandet" har vi ett disproportionalitetsförhållande, om vi överhuvud vill inlåta oss på förhållanden, dåliga eller goda.
Den ständiga försämringen av arbetets värde är bara en sida, bara en konsekvens av varornas värdering efter arbetstiden. Omåttliga prisstegringar, överproduktion och många andra företeelser av industriell anarki finner sin förklaring i detta sätt att värdera.
Men skapar den som värdemått tjänande arbetstiden åtminstone den relativa variation i produkterna, som så hänför herr Proudhon?
Tvärtom bemäktigar sig som dess konsekvens monopolet i hela sin monotoni produktvärlden, liksom alla vet och ser att monopolet bemäktigar sig produktionsmedlens värld. Endast några grenar av industrin, som bomullsindustrin, är i stånd att göra mycket snabba framsteg. Den naturliga konsekvensen av dessa framsteg är exempelvis ett rasande fall av priserna på produkterna i bomullsmanufakturen; men i samma mån som bomullspriset faller måste priset på linne stiga i samma förhållande. Vad blir följden? Linnet uttränges av bomullen. På detta sätt har linnet utträngts ur nästan hela Nordamerika. Och i stället för produkternas proportionella variation har vi bomullens herravälde.
Vad återstår alltså av detta "proportionalitetsförhållande"? Intet annat än önskan hos en "hederlig" kälkborgare, som gärna skulle vilja att varorna framställdes i sådana proportioner, att man kunde slå bort dem till ett "hederligt" pris. I alla tider har goda medborgare och filantropiska ekonomer funnit nöje i att uttala denna oskyldiga önskan.
Låt oss lämna den gamle Bois-Guillebert ordet:
"Varornas pris", säger han, "måste alltid vara proportionerat, eftersom endast ett sådant ömsesidigt samförstånd möjliggör för dem en existens, där de på nytt i varje ögonblick alstrar varandra (här har vi herr Proudhons ständiga möjlighet till utbyte) ... och ömsesidigt i sig upptar, den ena den andras upphov. Eftersom rikedomen alltså inte är någonting annat än denna ständiga bytestrafik mellan människa och människa och affär och affär etc., så vore det en förskräcklig förbindelse att söka orsaken till eländet någon annanstans än i den genom en förskjutning i prisproportionerna framkallade störningen i en sådan handel." (Dissertation sur la nature des richesses, éd. Daire [sid 405, 408.])
Låt oss också höra en modern ekonom:
"En stor lag som måste användas på produktionen är proportionalitetens (the law of proportion), som ensam kan upprätthålla värdets kontinuitet ... Ekvivalenten måste vara garanterad ... Alla nationer har i olika epoker medelst talrika kommersiella reglementen och inskränkningar sökt förverkliga denna proportionalitetens lag till en viss punkt; men den i den mänskliga naturen inneboende egoismen har drivit dem att kasta överända varje sådant regleringssystem. En proportionerad produktion (proportionate production) är förverkligandet av den sanna socialekonomiska vetenskapen." (W. Atkinson: Principles of political economy, London 1840, sid 170-195).
Fuit Troja! <Troja finns inte mer!> Denna riktiga proportion mellan utbud och efterfrågan, som återigen börjar bli föremål för så många önskningar, har sedan länge upphört att finnas till. Den har överskridit gubbåldern. Den var möjlig endast i de tider, då produktionsmedlen var begränsade, då utbytet skedde inom utomordentligt trånga gränser. Med storindustrins uppkomst måste denna riktiga proportion försvinna och med naturnödvändighet måste produktionen i ständig följd genomgå växlingen av prosperitet och depression, kris, stockning, ny prosperitet osv.
De som i likhet med Sismondi vill återvända till produktionens riktiga proportionalitet och samtidigt upprätthålla samhällets nuvarande grundvalar är reaktionära, eftersom de för att vara konsekventa också måste sträva att återinföra alla andra betingelser för föregående tiders industri.
Vad var det som höll produktionen i riktiga eller nästan riktiga proportioner? Det var efterfrågan som behärskade utbudet, som föregick detta. Produktionen följde steg för steg konsumtionen. Genom de redskap varöver den förfogar och tvungen att producera i allt större mängd, kan storindustrin inte avvakta efterfrågan. Produktionen går före konsumtionen, utbudet framtvingar efterfrågan.
I det nuvarande samhället, i den på det individuella utbytet baserade industrin, är produktionsanarkin, källan till så mycket elände, samtidigt orsaken till allt framsteg. Följaktligen ett av två:
Antingen vill man tidigare århundradens riktiga proportioner med vår tids produktionsmedel, och då är man på en gång reaktionär och utopist.
Eller vill man framsteg utan anarki, och då får man, för att bibehålla produktionskrafterna, avstå från det individuella utbytet.
Det individuella utbytet går endast ihop med tidigare århundradens småindustri och den för denna "riktiga proportionen" eller också med storindustrin och allt vad därmed följer av elände och anarki.
Slutresultatet blir alltså: värdets bestämmande genom arbetstiden, d.v.s. den formel herr Proudhon framställer för oss som den som medför framtidens pånyttfödelse är endast det vetenskapliga uttrycket för de ekonomiska förhållandena i det nuvarande samhället, vilket Ricardo långt före herr Proudhon klart och tydligt bevisat.
Men tillhör åtminstone den "egalitära" användningen av denna formel herr Proudhon? Är han den förste, som har inbillat sig kunna reformera samhället genom att förvandla alla människor till omedelbara, lika arbetsmängder utbytande arbetare? Tillkommer det honom att förebrå kommunisterna - dessa på all kunskap i den politiska ekonomin blottade människor, dessa "hårdnackat dumma människor", dessa "paradisiska drömmare" - att de inte före honom har funnit denna "lösning på proletariatets problem"?
Var och en som är endast något litet förtrogen med den politiska ekonomins utveckling i England vet att nästan alla socialister i detta land under skilda epoker har föreslagit den egalitära användningen av Ricardos teori. Vi kunde citera för herr Proudhon Hopkins Économie politique (1822), William Thompson: An inquiry into the principles of the distribution of wealth most conducive to human happiness (1824), T. R. Edmonds: Practical, moral and political economy (1828), etc. och ytterligare fyra sidor etc. Vi nöjer oss med att ge ordet åt en engelsk kommunist, herr Bray. Vi skall anföra de avgörande ställena i hans märkliga verk Labours wrongs and labours remedy (1839), och tämligen länge uppehålla oss därvid, för det första därför att herr Bray ännu är föga bekant i Frankrike och vidare därför att vi i hans bok tror oss ha funnit nyckeln till herr Proudhons tidigare, nu utgivna och framtida skrifter.
"Det enda medlet att nå sanningen är att bli klar över de första grundbegreppen. Låt oss till att börja med gå tillbaka till den källa, ur vilken regeringarna härleder sig. Genom att så gå till ursprunget skall vi finna att varje form av regering, varje social och politisk orättvisa härrör ur det för tillfället rådande sociala systemet - egendomsinstitutionen sådan den för närvarande består (the institution of property as it at present exists), och att man för den skull för att en gång för alla göra slut på orättfärdigheten och eländet i vår tid måste i grunden omstörta det nuvarande samhällstillståndet ... I det vi angriper ekonomerna på deras eget område och med deras egna vapen förhindrar vi på så sätt visionärernas och doktrinärernas absurda prat, som de alltid är benägna att sätta igång med. Om de inte vill förneka eller ogilla de erkända sanningar och principer, som de grundar sina egna argument på, kommer ekonomerna inte att vara i stånd att bestrida de slutsatser, till vilka vi kommer medelst denna metod." (Bray, sid 17, 41). "Det är endast arbetet som skapar värde (It is labour alone, which bestows value) ... Varje människa har en otvivelaktig rätt till allt som hennes ärliga arbete kan skaffa henne. När hon så tillägnar sig frukterna av sitt arbete, begår hon ingen orättfärdighet mot andra människor, ty hon gör inte intrång på andras rätt att handla på samma sätt ... Alla begrepp om högre och lägre ställning, om herre och dräng, kommer därav att man har lämnat ur sikte de mest elementära grundsatserna och att till följd härav olikheten i egendom har smugit sig in (and to the consequent rise of inequality of possessions). Så länge denna olikhet upprätthålles kommer det att vara omöjligt att utrota dessa begrepp liksom att upphäva de institutioner som vilar på dem. Tills nu har man ännu alltjämt hyst den fåfänga förhoppningen att kunna avhjälpa ett mot naturen stridande tillstånd som det nu existerande genom att förstöra den bestående olikheten och låta orsaken till olikheten bestå; men vi skall snart påvisa, att regeringen icke är någon orsak utan en verkan, att den inte skapar utan skapas - att den med ett ord är resultatet av olikheten i egendom (the offspring of inequality of possessions) och att olikheten i egendom är oskiljaktigt förbunden med det nuvarande samhällssystemet." (Bray, sid 33, 36, 37.)
"Jämlikhetens system har inte bara de största fördelarna utan även den största rättvisan ... Varje människa är ett led och ett oumbärligt led i kedjan av de verkningar, som utgår från en idé, för att kanhända gå ut på produktionen av ett stycke kläde. Så får man av det faktum, att våra anlag för de olika yrkena inte är lika, inte sluta sig till att den enes arbete måste betalas bättre än den andres. Uppfinnare kommer alltid att vid sidan av sin rättmätiga betalning i pengar erhålla tributen av vår beundran, som endast geniet kan avvinna oss ...
I enlighet med arbetets och utbytets egen natur fordrar den högsta rättvisa att alla bytande icke blott får ömsesidiga utan även lika fördelar (all exchangers should be not only mutually, but they should likewise be equally benefitted). Det finns endast två saker, som människorna kan utbyta sinsemellan, nämligen arbetet och arbetets produkt. Om utbytet försigginge efter ett rättvist system skulle alla föremåls värde bestämmas genom deras totala produktionskostnader, och lika värde skulle alltid utbytas mot lika värde. (If a just system of exchanges were acted upon, the value of all articles would be determined by the entire cost of production, and equal values should always exchange for equal values). Om exempelvis en hattmakare behöver en dag för att göra en hatt, och en skomakare samma tid för ett par skor (förutsatt att det av dem brukade råmaterialet har samma värde) och de bytte dessa föremål sinsemellan, skulle den fördel de droge därav samtidigt vara ömsesidig och lika. Den fördel den ene av dem finge kunde inte vara någon nackdel för den andre, då envar hade levererat samma mängd arbete och det material de använt var lika. Men om hattmakaren hade fått två par skor mot en hatt, alltjämt under samma förutsättning som nyss, är det klart att bytet vore orättvist. Hattmakaren berövade då skomakaren en arbetsdag, och om han ginge så tillväga vid alla sina bytesaffärer skulle han för ett halvt års arbete få produkten av ett helt års av en annan person. Hittills har vi alltjämt följt detta i högsta grad orättvisa bytessystem: arbetarna har givit kapitalisten ett helt års arbete i utbyte mot värdet av ett halvt års (the workmen have given the capitalist the labour of a whole year in exchange for the value of only half a year) - och härur, och inte ur någon förment olikhet i individernas fysiska och intellektuella krafter är olikheten i rikedom och makt framsprungen. Olikheten i utbytet, prisernas olikhet vid köp och försäljning kan bestå endast under den betingelsen att kapitalisterna i all evighet förblir kapitalister och arbetarna arbetare - de ena en klass av tyranner, de andre en klass av slavar ... Detta exempel bevisar alltså klart, att kapitalisterna och egendomsägarna för en veckas arbete ger arbetaren endast en del av den rikedom de har fått av honom under den gångna veckan, d.v.s. att de ger honom intet för något (nothing for something) ... Överenskommelsen mellan arbetare och kapitalister är endast en komedi; faktiskt är den i tusentals fall endast en oförskämd, om ock laglig stöld (the whole transaction between the producer and the capitalist is a mere farce: it is in fact in thousands of instances no other than a barefaced though legal robbery). (Bray, sid 45, 48, 49, 50).
"Företagarens profit kommer aldrig att upphöra att vara en förlust för arbetaren, förrän bytet mellan de två parterna blir lika; och bytet kan inte vara lika så länge samhället är delat i kapitalister och producenter och de senare måste leva av sitt arbete, medan de förra göder sig på profiten av detta arbete ..."
"Det är klart", fortsätter Bray, "att ni mycket väl kan bilda den ena eller andra formen av regering ... att ni mycket väl kan predika i moralens och brödrakärlekens namn ... Ömsesidigheten kan inte förenas med olikheten i utbytet. Olikheten i utbytet, orsaken till olikheten i egendomen, är den hemliga fiende, som slukar oss alla". (No reciprocity can exist, where there are unequal exchanges. Inequality of exchanges, as being the cause of inequality of possessions is the secret enemy that devours us). (Bray, sid 51, 52).
"Betraktandet av samhällets syfte och mål berättigar mig till den slutsatsen att inte endast alla människor måste arbeta, så att de kommer i tillfälle att kunna göra utbyte, utan även att lika värde måste bytas mot lika värde. Än mer, eftersom den enes fördel inte får vara den andres förlust, måste värdet bestämmas genom produktionskostnaderna. Likväl har vi sett, att under nuvarande sociala regim kapitalisterna och de rikas profit alltid är arbetarens förlust - att detta resultat oundvikligen måste inträda och att den fattige under varje regeringsform är utlämnad på nåd och onåd till den rike så länge olikheten i utbytet fortbestår - och att jämlikheten i utbytet kan garanteras endast genom ett socialt system som erkänner arbetets universalitet ... Jämlikheten i utbytet skulle efterhand leda över rikedomen från de nuvarande kapitalisternas händer till de arbetande klassernas." (Bray, sid 53-55.)
"Så länge detta system av olikhet i utbytet består kommer producenterna alltid att vara så fattiga, så okunniga, så utarbetade som de är för närvarande, till och med om man skulle avskaffa alla gälder, alla skatter ... Endast en total förändring i systemet, införandet av arbetets och utbytets jämlikhet, kan avhjälpa detta sakernas tillstånd och garantera människorna den sanna jämlikheten i rättigheter ... Producenterna behöver bara göra en ansträngning - och det är från dem själva som varje ansträngning för deras eget väl måste utgå - och deras kedjor kommer att sprängas för evigt ... Den politiska jämlikheten är en villfarelse som mål, och den är till och med som medel en villfarelse. (As an end, the political equality is there a failure, as a means, also, it is there a failure).
Då jämlikhet råder i utbytet kan den enes fördel inte innebära den andres förlust: ty varje utbyte är endast en enkel överflyttning av arbete och rikedom, och kräver intet som helst offer. Sålunda kommer under ett på jämlikhet i utbytet grundat system, producenten att redan med sina besparingar kunna skapa sig rikedom; men hans rikedom kommer blott att vara den samlade produkten av hans eget arbete. Han kommer att kunna utbyta sin rikedom eller ge den åt en annan, men det kommer att vara omöjligt för honom att för någon längre tid kunna förbli rik sedan han upphört att arbeta. Genom jämlikheten i utbytet förlorar rikedomen sin nuvarande förmåga att så att säga förnya och reproducera sig av sig själv: den kommer icke att ur sig själv kunna ersätta den genom konsumtionen uppkomna förlusten; ty nyskapas den inte genom arbete, är rikedomen, en gång konsumerad, förlorad för alltid. Vad vi för närvarande kallar profit och räntor kommer inte att kunna bestå under det jämlika utbytets system. Producenten och distributören kommer att avlönas lika och summan av deras arbete kommer att tjäna till att bestämma värdet av varje förfärdigat och för konsumenten tillgängliggjort föremål ...
Principen om jämlikhet i utbytet måste alltså naturnödvändigt ha till följd det allmänna arbetet." (Bray, sid 67, 88, 89, 94, 109[-110].)
Efter att ha vederlagt ekonomernas invändningar mot kommunismen, fortsätter herr Bray på följande sätt:
"Om en förändring av karaktärerna är oundgängligen nödvändig för att i dess fulländade form möjliggöra ett på gemensamhet vilande samhällssystem; om å andra sidan det nuvarande systemet inte utvecklar den möjlighet eller de omständigheter, som måste till för att framkalla denna förändring i karaktärerna och förbereda människorna för ett bättre tillstånd - som vi alla önskar - är det klart att tingen med nödvändighet måste förbli sådana de är, om man inte upptäcker och genomför ett förberedande socialt utvecklingsstadium - en process som tillhör såväl det nuvarande systemet som också framtidssystemet (kollektivsystemet) - en sorts övergångsform där samhället kan inträda med alla sina utsvävningar och galenskaper för att sedan lämna det, rikt på de erfarenheter och färdigheter, som utgör livsbetingelserna för gemensamhetens system." (Bray, sid 134).
"Hela denna process skulle inte kräva något annat än kooperationen i dess enklaste form ... Produktionskostnaderna skulle under alla omständigheter avgöra produktens värde och lika värde skulle alltid utbytas mot lika värde. Om av två personer den ene hade arbetat en hel, den andre en halv vecka, skulle den förre få dubbelt så mycket i ersättning som den senare, men detta plus i betalningen skulle inte ges åt den ene på den andres bekostnad: förlusten, som den senare ådragit sig skulle på intet sätt falla på den förre. Envar skulle utbyta sin individuella lön mot ting av samma värde som lönen, och i intet fall skulle den vinst som någon person eller industri inhöstade kunna utgöra en förlust för någon annan person eller industribransch. Varje individs arbete skulle vara den enda måttstocken på hans vinst eller förlust ...
"... Medelst allmänna och lokala byråer (boards of trade) skulle man bestämma mängden av de olika föremål som behövs för konsumtionen, och varje enskilt föremåls relativa värde i jämförelse med de andras (antalet i de olika arbetsbranscherna nödvändiga arbetarna), med ett ord allt som rör samhällets produktion och distribution. Dessa beräkningar skulle kunna göras lika snabbt och lätt för en nation som för närvarande för ett privatbolag ... Individerna skulle gruppera sig i familjer, familjerna i kommuner, som under den nuvarande regimen ... Man behöver inte ens direkt avskaffa delningen av befolkningen i stad och land, hur skadlig den än är. I denna association skulle varje individ som förut åtnjuta den frihet han för närvarande äger att samla så mycket han anser riktigt och använda det han samlat som han finner för gott ... Vårt samhälle skulle så att säga vara ett stort aktiebolag, sammansatt av ett oändligt antal små aktiebolag, som alla arbetar och producerar och utbyter sina produkter på grundval av den mest fullständiga jämlikhet ... Vårt nya aktiebolagssystem, som endast är en koncession åt det nuvarande samhället för att komma fram till kommunismen, och som är så inrättat att den individuella äganderätten till produkterna fortbestår vid sidan av kollektivegendomen i fråga om produktivkrafterna, låter varje individs öde bero av hans egen verksamhet och ger honom en lika andel i alla fördelar, som vunnits från naturen och genom teknikens framsteg. Till följd härav kan de användas på samhället sådant det är och förbereda det på vidare förändringar." (Bray, sid 158, 160, 162, [163,] 168, 170, 194.)
Vi har endast några ord att säga mot herr Bray, som trots oss och mot vår vilja befinner sig i det läge att ha slagit herr Proudhon ur brädet, med den skillnaden att herr Bray, långt ifrån att vilja säga mänsklighetens sista ord, endast föreslår de åtgärder han anser lämpliga för en övergångsepok mellan det nuvarande samhället och kollektivssystemet.
En arbetstimme av Peter bytes mot en arbetstimme av Paul, det är herr Brays fundamentala axiom.
Låt oss anta att Peter har utfört tolv timmars arbete och Paul bara sex timmars: så kan Peter och Paul endast byta ut sex timmar mot sex. Peter får därför sex arbetstimmar över; vad ska han göra med dem?
Antingen ingenting, d.v.s. han kommer att ha arbetat för intet i sex timmar; eller kommer han att vila sig i sex andra timmar för att uppnå jämvikt; eller - och det är hans sista utväg - kommer han att ge Paul dessa sex timmar, som han inte vet vad han ska göra av, på köpet.
Vad har Peter då till sist förtjänat mer än Paul? Arbetstimmar? Nej. Han har endast förtjänat timmar att lata sig - han blir tvungen att under sex timmar spela lätting. Och för att denna nya rätt att göra ingenting icke blott skall tolereras utan till och med uppskattas av samhället, måste detta finna sin högsta lycka i lättjan och arbetet trycka det som en boja, som det till varje pris måste befria sig ifrån. Och om åtminstone - för att återkomma till vårt exempel - dessa lättjetimmar, som Peter här förtjänat åt Paul, vore en verklig profit! Inte alls. Paul, som börjar med att arbeta blott sex timmar, kommer genom ett regelbundet och reglerat arbete till samma resultat, som också Peter uppnår, ehuru han börjar med ett övermått av arbete. Var och en kommer att vilja vara Paul; det kommer att uppstå en konkurrens om Pauls plats, en jättekonkurrens.
Vad har utbytet av lika arbetsmängder gett oss? Överproduktion, värdeminskning, överarbete, åtföljd av stockning, till sist samma ekonomiska förhållanden som vi ser utmärka det nuvarande samhället - en lättjekonkurrens.
Men nej, vi bedrar oss. Det finns ännu en utväg att rädda det nya samhället, Peters och Pauls samhälle. Peter kommer ensam att konsumera produkten av de sex arbetstimmarna, som han fick över. Men från det ögonblick, då han inte längre behöver göra utbyte, därför att han har producerat, behöver han inte mer producera för att göra utbyte, och hela antagandet av ett på byte och arbetsdelning grundat samhälle faller därigenom bort. På detta sätt skulle man rädda utbytets jämlikhet genom att utbytet självt upphörde: Paul och Peter skulle komma på Robinsons ståndpunkt.
Om man alltså antar att alla samhällsmedlemmar är självständiga arbetare är ett lika utbyte av arbetstimmar möjligt endast under förutsättningen att man från första början kommer överens om det antal timmar, som är nödvändigt för den materiella produktionen. Men en sådan överenskommelse utesluter det individuella utbytet.
Även om vi tar produktionsakten och inte fördelningen av de förfärdigade produkterna till utgångspunkt kommer vi ändå till samma slutsats. I storindustrin står det inte Peter fritt att själv fastställa sin arbetstid, ty Peters arbete är ingenting utan medverkan av alla Peter och Paul, som är förenade i en verkstad. Detta förklarar också mycket väl det hårdnackade motstånd, som de engelska fabrikanterna reste mot tiotimmarsbillen[3]. De visste endast alltför väl att en minskning i arbetet med två timmar, när den en gång beviljats kvinnor och barn, på samma sätt måste ha till följd en minskning i arbetstiden för vuxna [män]. Det ligger i storindustrins natur att arbetstiden måste vara lika för alla. Vad som i dag är resultatet av kapitalet och arbetarnas inbördes konkurrens kommer i morgon - om man upphäver förhållandet arbete-kapital - att vara resultatet av en överenskommelse, som vilar på förhållandet mellan summan av produktivkrafterna och summan av de förhandenvarande behoven.
Men en sådan överenskommelse innebär domen över det individuella utbytet, och på så sätt har vi åter kommit fram till samma resultat som nyss.
I princip finns det inget utbyte av produkter utan ett utbyte av arbeten, som samverkar till produktionen. Det är det sätt, varpå produktivkrafterna utbyts, som bestämmer det sätt, varpå produkterna utbyts. I allmänhet motsvarar produkternas utbytessätt produktionssättet. Om man ändrar det senare, förändras också det förra. Så ser vi också i samhällshistorien att sättet för produkternas utbyte regleras efter sättet för deras framställning. På detta sätt motsvarar också det individuella utbytet ett bestämt produktionssätt, som självt åter motsvarar klassmotsättningen; alltså intet individuellt utbyte utan klassmotsättning.
Men småborgarsamvetet vill inte veta av detta tydliga faktum. Så länge man är bourgeois kan man inte undgå att i denna motsättning se ett tillstånd av harmoni och evig rättfärdighet, som inte tillåter någon att göra sig gällande på den andres bekostnad. För borgaren kan det individuella utbytet bestå utan klassmotsättning: för honom är detta två saker, som inte har det ringaste med varandra att göra. Det individuella utbytet, sådant borgaren föreställer sig det, liknar inte alls det individuella utbytet sådant det i verkligheten äger rum.
Herr Bray upphöjer kälkborgarens illusion till ett ideal, som han skulle vilja förverkliga. Därigenom att han rensar det individuella utbytet, därigenom att han befriar det från alla motsägelsefulla element, han finner däri, tror han sig finna ett "egalitärt" förhållande, som man vore tvungen att införa i samhället.
Herr Bray anar inte, att detta egalitära förhållande, detta förbättringsideal, som han vill införa i världen, självt inte är någonting annat än reflexen av den nuvarande världen, och att det till följd härav är totalt omöjligt att rekonstituera samhället på en grundval, som bara är den förskönande skuggan av detta samhälle. I den mån skuggan tar gestalt märker man att denna gestalt långt ifrån att vara dess drömda förklaring är just samhällets nuvarande gestalt.[5*]
"Guld och silver är de första varor, vars värde uppnått sin konstituering" [I, 69].)
På så sätt blir guld och silver de första tillämpningarna av det - av herr Proudhon - "konstituerade värdet". Och eftersom herr Proudhon konstituerar produktens värde genom att han bestämmer detsamma genom den i produkten förskroppsligade arbetsmängden, behövde han blott bevisa, att de med värdet av guld och silver försiggående förändringarna alltid finner sin förklaring i förändringarna i den till deras produktion nödvändiga arbetstiden. Herr Proudhon tänker inte härpå. Han talar inte om guld och silver som vara utan han talar om dem som pengar.
Hela hans logik, såvitt man hos honom kan tala om logik, består i att förläna egenskapen hos guld och silver att tjäna som pengar åt alla varor, som har egenskapen att finna sitt värdemått i arbetstiden. Intet tvivel, detta taskspelarknep röjer mer naivitet än ond vilja.
En nyttig produkt, som en gång värdesatts genom den för dess framställning nödvändiga arbetstiden, är alltid duglig att bytas (acceptable en échange). Beviset är, utropar herr Proudhon, guldet och silvret, vilka befinner sig i det av mig önskade läget av "utbytbarhet". På så vis är guldet och silvret det till sitt konstitutionstillstånd framkomna värdet, förkroppsligandet av herr Proudhons idé. Det är omöjligt att vara lyckligare i valet av sina exempel. Guldet och silvret äger utom egenskapen att vara en vara, som värdesättes likt varje annan genom arbetstiden, dessutom den att vara ett allmänt bytesmedel, pengar. Därigenom att man nu framställer guld och silver som en exemplifiering av det medelst arbetstiden "konstituerade värdet", är ingenting lättare att bevisa än att varje vara, vars värde konstitueras av arbetstiden, alltid kommer att vara utbytbar, kommer att vara pengar.
En högst vanlig enkel fråga tränger sig på herr Proudhons själ. Varför åtnjuter guld och silver privilegiet att vara typen för det "konstituerade värdet"?
"Den speciella funktion som bruket har givit de ädla metallerna, att tjäna som förmedlare av utbytet, är rent konventionell, varje annan vara kunde, kanske mindre bekvämt men lika tillförlitligt, spela denna roll: ekonomerna erkänner det och man citerar mer än ett exempel därpå. Vad är då orsaken till detta företräde att tjäna som pengar, som i allmänhet givits metallerna, och hur förklaras denna specialitet i funktioner hos penningen, som icke har något analogt i den politiska ekonomin? ... Nå, är det kanske alltså möjligt att återställa det sammanhang (série), varur penningen synes ha slitits ut, och på så vis återföra den till dess verkliga princip?" [I, 68, 69].
Redan genom att uppställa frågan i dessa uttryck förutsätter herr Proudhon penningen. Den första frågan som han bort ställa sig hade varit varför man i utbytet sådant det för närvarande utbildat sig så att säga, måste individualisera bytesvärdet genom att skapa ett särskilt bytesmedel. Penningen är inte en sak utan ett samhälleligt förhållande. Varför är penningens förhållande ett produktionsförhållande som varje annat ekonomiskt förhållande, som arbetsfördelningen etc? Om herr Proudhon hade gjort sig räkning beträffande detta förhållande, så skulle han i penningen ha sett icke ett undantag, icke ett led som slitits ur ett obekant sammanhang eller ett sammanhang som man först måste utforska.
Han skulle tvärtom ha funnit att detta förhållande endast är ett led i hela kedjan av de ekonomiska förhållandena, och som sådant på det intimaste förbundet med dessa och att detta förhållande i alldeles samma grad som det individuella utbytet, motsvarar ett bestämt produktionsförhållande. Men vad gör han? Han börjar med att slita ut penningen ur det nuvarande produktionssättets sammanhang för att senare göra den till första led i ett imaginärt sammanhang, ett som man först måste uppsöka.
Har man en gång insett nödvändigheten av ett särskilt bytesmedel, d.v.s. penningens nödvändighet, så är det inte längre frågan om att förklara varför denna speciella funktion framför alla andra varor tillfallit guldet och silvret. Detta är en sekundär fråga, som inte finner sin förklaring i produktionsförhållandenas sammanhang utan i de speciella ämnesegenskaperna hos guld och silver. Om därför ekonomerna i detta fall "trätt ur sin vetenskaps område, om de drivit fysik, mekanik, historia etc." [I, 69], som herr Proudhon förebrår dem så har de bara gjort vad de måste göra. Frågan hör inte längre hemma på den politiska ekonomins område.
"Vad ingen av ekonomerna", säger herr Proudhon, "har sett eller begripit är det ekonomiska skäl som var avgörande för det företräde de ädla metallerna kan glädja sig åt." [I, 69]
Det ekonomiska skäl som ingen, och det på goda grunder, sett eller förstått, det har herr Proudhon sett, förstått och överlämnat åt eftervärlden.
"Vad nämligen ingen har märkt, är det faktum, att guld och silver är de första varorna, vars värde nådde fram till konstituering. I den patriarkaliska perioden handlar man ännu med och utbyter guld och silver i stänger, men redan med en tydlig tendens till dominans och en utpräglad företrädesställning. Så småningom bemäktigade sig suveränerna dem och påtryckte dem sitt sigill, och ur denna suveräna invigning framgår penningen, d.v.s. varan par excellence, som trots alla marknadens rubbningar bibehåller ett bestämt proportionellt värde och överallt tas som fullvärdigt betalningsmedel ... Den speciella ställning, som guld och silver intar, är, jag upprepar det, en följd av det faktum, att de tack vare sina metalliska egenskaper, svårigheten att anskaffa dem och särskilt den statliga auktoritetens ingripande i rätt tid som varor vunnit fasthet och autenticitet." [I, 69-70]
Att påstå att av alla varor guld och silver är de första, vars värde nått fram till sin konstituering, är efter vad förut sagts detsamma som att påstå, att guld och silver är de första som blivit pengar. Detta är herr Proudhons stora uppenbarelse, detta är sanningen som ingen före honom hade upptäckt.
Om herr Proudhon med dessa ord har velat säga, att guld och silver är varor, vilkas för framställningen nödvändiga arbetstid var tidigare bekant än alla andras, så vore detta återigen ett av dessa antaganden, med vilka han så beredvilligt begåvar sina läsare. Om vi ville hålla oss till denna patriarkaliska lärdom, så skulle vi säga herr Proudhon, att man allra först kände arbetstiden som krävdes för framställningen av de allra nödvändigaste föremålen som järn osv. Vi skänker honom Adam Smiths klassiska båge[5].
Men hur kan herr Proudhon efter allt detta ännu tala om ett värdes konstituering, när dock ett värde aldrig konstitueras ensamt för sig? Värdet av en produkt konstitueras inte av arbetstiden, som är nödvändig för dess framställande ensamt för sig, utan i förhållandet till mängden av alla andra produkter, som kan produceras på samma tid. Konstituerandet av värdet hos guld och silver förutsätter alltså redan den färdiga konstitueringen <av värdet> hos en mängd andra produkter.
Det är alltså inte varan, som i guld och silver har blivit "konstituerat värde", utan herr Proudhons "konstituerade värde" som i guld och silver har blivit pengar.
Låt oss nu vidare undersöka de ekonomiska skäl, som enligt herr Proudhon har skaffat guld och silver företrädet att tidigare än alla andra produkter upphöjas till pengar, till följd av konstitueringen av deras värde.
Dessa ekonomiska skäl är: "den tydliga tendensen till dominans", den redan i den "patriarkaliska perioden" "utpräglade företrädesställningen" och andra omskrivningar, omskrivningar som ökar svårigheterna därigenom att de mångfaldigar de omständigheter som herr Proudhon framför för att förklara fakta. Herr Proudhon har emellertid ännu inte uttömt alla förmenta ekonomiska skäl. Låt oss ta fram ett av suverän överväldigande kraft:
"Ur denna suveräna invigning framgår penningen: Suveränerna bemäktigar sig guldet och silvret och påtrycker dem sitt sigill." [I, 69]
På så sätt är för herr Proudhon suveränernas godtycke högsta skälet i den politiska ekonomin!
Man måste verkligen sakna varje historisk kunskap för att inte veta, att det är suveränerna, som i alla tider måst underkasta sig de ekonomiska förhållandena, men att det aldrig varit de som dikterat lagen för dessa förhållanden. Såväl den politiska som den borgerliga lagstiftningen protokollför endast de ekonomiska förhållandenas krav.
Har suveränen bemäktigat sig guldet och silvret för att genom att prägla sitt sigill därpå göra dem till allmänt bytesmedel, eller har inte snarare dessa allmänna bytesmedel bemäktigat sig suveränen genom att tvinga honom att påstämpla dem sitt sigill och ge dem en politisk invigning?
Den prägel man har givit och ger guldet uttrycker icke dess värde utan dess vikt: fastheten och autenticiteten, varom herr Proudhon talar, rör endast myntets finhet; denna finhetstitre[6*] visar hur mycket metall som finns i ett stycke myntad penning.
"Det enda inneboende värdet i en mark silver", säger Voltaire med sitt bekanta sunda förnuft, "är ett halvt pund silver till en vikt av 8 uns. Vikt och finhet ger ensamma detta immanenta värde" (Voltaire: Système de Law)[6].
Men frågan: hur mycket är ett uns guld eller silver värt? finns därför icke desto mindre kvar. När en kaschmirschal från Grand Colbert bär fabriksstämpeln helylle anger detta fabriksmärke ännu inte schalens värde. Det återstår att ta reda på hur mycket yllet är värt.
"Filip I, kung av Frankrike", säger herr Proudhon, "sätter till Karl den stores livre tournois en tredjedels legering och inbillar sig att han, eftersom han ensam har monopolet på penningtillverkningen, också kan göra vad varje köpman gör som har monopol på en produkt. Vad var i själva verket denna myntförfalskning, som man till den grad har förebrått Filip och hans efterföljare? Ett från affärsrutinens ståndpunkt mycket berättigat men ur den ekonomiska vetenskapens synpunkt mycket falskt resonemang - nämligen att man, eftersom utbud och efterfrågan reglerar värdet, kan få uppskattningen av tingen och därmed också deras värde att stiga såväl genom att med konstlade medel göra dem sällsynta som genom att monopolisera tillverkningen, och att detta inte bara gäller spannmål, vin, olja och tobak utan likaväl guld och silver. Men knappt hade Filips bedrägeri blivit bekant förrän hans pengar reducerades till sitt riktiga värde och han samtidigt förlorade vad han trott sig kunna lura sina undersåtar på. Samma öde drabbade följaktligen alla andra liknande försök." [I, 70, 71]
Att börja med har det ofta visat sig att när en furste begynner att förfalska mynten blir det han som förlorar. Vad han en gång tjänar vid den första emissionen förlorar han så ofta som de förfalskade mynten kommer tillbaka till honom i form av skatter etc. Men Filip och hans efterföljare förstod att mer eller mindre skydda sig mot denna förlust, ty knappt hade de satt i omlopp det förfalskade myntet förrän de skyndade sig att arrangera en allmän omsmältning av pengarna på den gamla myntfoten.
Om sedan kung Filip i verkligheten resonerat som herr Proudhon hade han icke resonerat så väl ur "kommersiell synpunkt". Varken Filip I eller herr Proudhon ådagalägger köpmannaanda när de inbillar sig att man kan ändra guldets värde som varje annan varas värde endast av det skälet att dess värde bestäms av förhållandet mellan utbud och efterfrågan.
Om Filip I hade anordnat det så, att en malter[7*] vete för framtiden skulle kallas två malter vete skulle han ha varit en bedragare. Han skulle ha bedragit alla kapitalister, alla människor som hade att motta hundra malter vete; han skulle ha varit orsaken till att alla dessa människor i stället för hundra malter vete endast fått femtio. Anta att kungen hade varit skyldig hundra malter vete. Han hade då blott behövt betala femtio. Men i handeln hade hundra malter vete aldrig varit mer värda än förut femtio. Man ändrar inte saken genom att ändra namnet. Mängden vete, den utbjudna såväl som den begärda, hade genom denna enkla namnförändring varken minskat eller ökat. Eftersom trots denna namnförändring förhållandet mellan utbud och efterfrågan förbleve detsamma, underginge spannmålspriset ingen som helst verklig förändring. När man talar om utbud och efterfrågan på ting, talar man inte om utbud och efterfrågan på tingens namn. Filip I tillverkade inte guld och silver, som herr Proudhon säger, han tillverkade endast namn på mynt. Utge edra franska kaschmirschalar för indiska, och ni kan möjligen lura ett par tre köpare. Men så snart bedrägeriet en gång blivit bekant kommer era påstådda indiska kaschmirschalar att sjunka till samma pris som de franska. Därmed att han gav guld och silver en falsk etikett kunde Filip I föra folk bakom ljuset endast så länge som bedrägeriet inte var känt. Som vilken annan krämare som helst bedrog han sina kunder med en falsk varubeteckning; det kunde gå till en tid. Förr eller senare måste han erfara, hur obönhörliga handelns lagar är. Var det detta herr Proudhon ville bevisa? Nej. Enligt honom får penningen sitt värde av suveränen och inte av utbytet. Och vad har han i själva verket bevisat? Att utbytet är mer suveränt än suveränen. Suveränen må förordna att en mark för framtiden är två mark, och utbytet kommer alltid att påstå, att dessa två mark blott är värda vad en mark var värd förut.
Men därvid har vi inte kommit ett steg längre i fråga om det av arbetsmängden bestämda värdet. Det återstår alltjämt att avgöra huruvida dessa två mark, som nu åter blivit samma mark som förut, bestäms genom produktionskostnaderna eller genom lagen om utbud och efterfrågan.
Herr Proudhon fortsätter:
"Det återstår vidare att komma ihåg, att om det stått i kungens makt att i stället för att förfalska myntet fördubbla dess mängd, skulle bytesvärdet av guld och silver ha fallit med hälften, alltjämt på grundval av proportionaliteten och jämvikten." [I, 71]
Om denna åsikt - som herr Proudhon delar med andra ekonomer - är riktig talar den till förmån för deras doktrin om utbud och efterfrågan och ingalunda till förmån för herr Proudhons proportionalitet. Ty vilken än den arbetstid varit, som förkroppsligades i det dubbla måttet guld och silver, skulle alltid dess värde sjunkit med hälften, om efterfrågan förblivit densamma och utbudet fördubblats. Eller ginge tillfälligtvis "proportionalitetens lag" den gången ut på den så föraktade lagen om utbud och efterfrågan? Herr Proudhons riktiga proportionalitet är i själva verket så elastisk, den tillåter så många variationer, kombinationer och omställningar att den väl någon gång kan sammanfalla med förhållandet mellan utbud och efterfrågan.
Att med hänvisning till den roll guld och silver spelar påstå att "varje vara om icke faktiskt så dock juridiskt kan utbytas" [I, 71] är att missförstå denna roll. Guld och silver kan juridiskt utbytas endast därför att de faktiskt kan det, och de kan det faktiskt därför att produktionens nuvarande organisation behöver ett allmänt bytesmedel. Rätten är endast det officiella erkännandet av faktum.
Vi har sett att exemplet med penningen som framställning av det konstituerade värdet valdes av herr Proudhon endast därför att han här skulle kunna smuggla in hela sin lära om utbytbarheten, d.v.s. för att kunna påvisa att varje efter sina produktionskostnader värderad vara måste bli pengar. Allt detta vore gott och väl om det nu inte fanns den lilla tråkigheten att just guld och silver i sin egenskap av mynt är de enda varor som ej bestäms av sina produktionskostnader; och detta är till den grad riktigt att de i omloppet kan ersättas med papper. Så länge en viss proportion iakttas mellan omloppets behov och den mängd av penningar, som utges, det må nu vara pappers-, guld-, platina- eller kopparpengar, blir det inte frågan om att uppehålla ett förhållande mellan pengarnas inneboende värde (produktionskostnader) och deras nominalvärde. Det råder intet tvivel om att pengarna i den internationella handeln liksom varje annan vara bestämmes av arbetstiden. Men även guld och silver är i det internationella umgänget bytesmedel som produkter, inte som mynt, d.v.s. de förlorar denna karaktär av "fasthet och autenticitet", av "suverän invigning" som för herr Proudhon är deras specifika karaktär. Ricardo har så väl insett denna sanning att han, fastän han bygger upp hela sitt system på det genom arbetstiden bestämda värdet och förklarar, att "guld och silver har som varje annan vara värde endast i förhållande till den arbetsmängd, som är nödvändig för att producera dem och föra ut dem i marknaden", tillägger han inte desto mindre att penningens värde bestäms icke genom den i dess materia fixerade arbetstiden utan endast genom lagen om utbud och efterfrågan.
"Ehuru papperet inte har något inre värde kan dess bytesvärde likväl, om man begränsar dess mängd, bli lika med värdet av metallpengar till samma belopp eller till sitt myntvärde uppskattade stänger. Till följd av samma princip, d.v.s. därigenom att man inskränker penningmängden, kan mindervärdiga mynt cirkulera till det värde de skulle ha om deras vikt och halt vore det i lag föreskrivna, men icke efter det inre värdet i den rena metall de innehåller. Därför finner vi i den engelska penninghistorien att vårt präglade mynt aldrig minskade i värde i proportion till den grad som det förfalskades. Orsaken är att det aldrig utökades i förhållande till sin värdeminskning." (Ricardo a a, II, sid 206-207)
J. B. Say anmärker till denna sats av Ricardo:
"Detta exempel skulle, syns det mig, räcka att övertyga författaren om att varje värdes grundval icke är den för en varas framställning nödvändiga arbetsmängden utan det behov av den, som man känner, i förhållande till dess sällsynthet[7]."
Så blir pengarna, som för Ricardo inte längre är ett av arbetstiden bestämt värde och som J. B. Say tar som exempel för att övertyga Ricardo om att de andra värdena lika litet kan bestämmas genom arbetstiden, så blir dessa pengar, som J. B. Say tar som exempel på ett uteslutande genom utbud och efterfrågan bestämt värde, för herr Proudhon exemplet framför alla andra på tillämpningen av det genom arbetstiden konstituerade värdet! För att komma till slutet: om pengarna inte är något genom arbetstiden "konstituerat värde" kan de ännu mycket mindre ha något att göra med herr Proudhons riktiga "proportionalitet". Guld och silver går alltid att byta ut därför att de har den särskilda funktionen att tjäna som universellt bytesmedel och visst inte därför att de finns i en mot summan av produkterna proportionerlig mängd; eller för att uttrycka det ännu bättre, de är alltid proportionella därför att de ensamma bland alla varor tjänar penningen, som universellt bytesmedel, i vilket förhållande deras mängd än står till produkternas summa.
"De i omlopp varande penningarna kan aldrig finnas nog rikligt tillhands för att överflöda; ty om ni nedsätter deras värde kommer ni att i samma proportion öka deras mängd, och med ökningen av deras värde kommer ni att minska deras mängd." (Ricardo [II, 205])
"Vilket trassel är inte den politiska ekonomin!" utropar herr Proudhon. [I, 72]
"Fördömda guld!" utropar helt komiskt, genom herr Proudhons mun, en kommunist. Lika gärna kunde man säga: Fördömda vete! Fördömda vinstockar! Fördömda fårkött! Ty "liksom guld och silver måste varje handelsvärde nå fram till sin noggranna bestämning". [I, 73]
Idén att förläna fårkött och vinstockar penningens egenskap är inte ny. I Frankrike uppkom den i Ludvig XIV:s århundrade. I denna epok, då penningen började göra sin makt gällande, beklagade man sig över alla andra varors värdeminskning och kallade längtansfullt på det ögonblick då varje "kommersiellt värde" kunde nå sin skrupulöst noggranna bestämning, bli pengar. Redan hos Boisguillebert, en av Frankrikes äldsta ekonomer, finner vi följande:
"Då kommer pengarna tack vare detta omätliga tillflöde av konkurrenter - de i sitt riktiga värde återinsatta varorna själva - ånyo att förvisas inom sina naturliga gränser." (Économistes financiers du dixhuitième siècle sid 422, éd. Daire.)
Som synes: bourgeoisins första illusioner är också dessa sista.
"I avhandlingarna i politisk ekonomi finner man följande absurda hypotes: om priset på alla ting fördubblades ... Som om priset på alla ting inte vore tingens proportion och man kunde fördubbla en proportion, ett förhållande, en lag!" (Proudhon, band I, sid 81.)
Ekonomerna har hemfallit åt denna villfarelse därför att de inte förstod den riktiga användningen av "lagen om proportionaliteten" och det "konstituerade värdet".
Tyvärr finner man i herr Proudhons egna verk, band I, sid 110, denna absurda hypotes, att "om lönen allmänt stege, så skulle priset på alla ting stiga". Till överflöd finner man, då man i avhandlingarna i politisk ekonomi anträffar denna fras, på samma ställen också dess förklaring.
"När man säger att priset på alla varor stiger eller faller, utesluter man alltid den ena eller andra av varorna: den uteslutna varan är vanligtvis penningen eller arbetet." (Encyclopedia Metropolitana or Universal Dictionary of Knowledge, vol. IV, artikeln Political Economy av Senior, London 1836. Jämför också om detta uttryck J. St. Mill: Essays on some unsettled questions of political economy, London 1844, och Tooke: An history of prices etc., London 1838.)
Låt oss nu övergå till den andra tillämpningen av det "konstituerade värdet" och andra proportionaliteter, vilkas enda fel är att vara föga proportionerade; och låt oss se efter om herr Proudhon är lyckligare där än vid förvandlingen av fårkött till pengar.
"Ett av ekonomerna i allmänhet erkänt axiom är att varje arbete måste ge ett överskott. Denna sats gäller för mig som absolut och allmänt sann: den är tillägget till lagen om proportionaliteten, som man kan betrakta som sammanfattningen av all ekonomisk vetenskap. Men jag ber ekonomerna om ursäkt, principen att varje arbete måste ge ett överskott, har ingen mening i deras teori och kan inte bevisas." (Proudhon [sid 73].)
För att bevisa att varje arbete måste ge ett överskott personifierar herr Proudhon samhället, han gör därav en samhällsperson, ett samhälle, som ingalunda är personernas samhälle, eftersom det har sina särskilda lagar, vilka inte har något gemensamt med de personer det är sammansatt av, och som likadeles har sitt "eget förstånd", som inte är de vanliga människornas förstånd, utan ett förstånd som inte har vanligt människoförstånd. Herr Proudhon förebrår ekonomerna att de inte har förstått detta kollektiva väsens personlighet. Det är oss ett nöje att mot honom citera följande sats av en amerikansk ekonom, som förebrår de andra ekonomerna raka motsatsen:
"Den moraliska individen (the moral entity) det grammatikaliska väsendet (the grammatical beeing) kallat samhället, tilldelar man egenskaper, som existerar endast i deras inbillning som gör en sak av ett ord ... Detta har givit anledning till många svårigheter och beklagansvärda villfarelser i den politiska ekonomin." (Th. Cooper: Lectures on the Elements of Political Economy, Columbia 1826).
"Denna princip om arbetsöverskottet", fortsätter herr Proudhon, "passar in på individerna endast därför att den utgår från samhället, som på så vis låter dem få del av det goda i sina egna lagar". [I, 75]
Vill herr Proudhon därmed helt enkelt säga, att individens produktion i samhället överträffar den isolerade individens? Vill han tala om detta överskott i de associerade individernas produktion över de icke-associerades? Om så är kan vi citera för honom hundra ekonomer som har uttalat denna enkla sanning utan hela den mysticism, vari herr Proudhon höljer sig. Så säger exempelvis herr Sadler:
"Det gemensamma arbetet ger resultat som det individuella arbetet aldrig förmår frambringa. I den mån mänskligheten förökar sig i antal kommer därför produkterna av det förenade arbetet att betydligt överträffa den summa, som man får vid en enkel addition av tillökningen i människornas antal ... I de mekaniska industrierna liksom i det vetenskapliga arbetet kan varje enskild i detta nu på en dag åstadkomma mer än en isolerad individ i hela sitt liv. Matematikernas axiom att det hela är lika med summan av delarna är falskt då det gäller vårt ämne. I fråga om arbetet, denna stora grundpelare för den mänskliga tillvaron (the great pillar of human existence) kan man säga att produkten av de gemensamma ansträngningarna vida överträffar allt vad enskilda, isolerade ansträngningar någonsin förmår producera." (Th. Sadler: The Law of Population, London 1830.)
Vi återvänder till herr Proudhon. Arbetsöverskottet finner, säger han, sin förklaring i personen-samhället. Denna persons arbete följer lagar som motsäger de lagar, vilka bestämmer människans verksamhet som individ; detta vill han bevisa med "fakta".
"Upptäckten av ett ekonomiskt förfarande kan aldrig ge uppfinnaren en fördel lik den som den ger samhället ... Man har iakttagit, att järnvägsföretagen är en rikedomskälla för dessa företag själva i långt mindre grad än för staten ... Genomsnittspriset för godstrafik per hjulaxel utgör 18 centimes per ton och kilometer fram och tillbaka i lager. Man har räknat ut att med detta pris ett vanligt järnvägsföretag inte skulle göra 10% ren vinst, ett resultat som nästan liknar vinsten i ett företag med foror. Men låt oss anta att hastigheten hos en transport per järnväg förhåller sig till ett forföretags som 4 : 1, så kommer, eftersom i samhället tiden själv är ett värde, vid lika pris järnvägen att gentemot fraktforan få en vinst på 400% per hundra. Emellertid förverkligar sig denna enorma, för samhället mycket reella vinst på långt när inte i lika vinst för transportföretagaren, som medan han skaffar samhället en fördel på 400% per 100, själv inte var in 10%. Låt oss i själva verket för att göra saken ännu konkretare anta, att järnvägen fastställer sin tariff till 25 centimeter, medan frakttariffen förblir 18, så kommer den genast att förlora alla sina godstransporter. Avsändare och mottagare, alla människor kommer, om så blir nödvändigt, att återgå till de gamla kärrorna. Man kommer att låta lokomotivet stå: en samhällelig fördel, 400%, kommer att uppoffras för en privat förlust på 35%. Orsaken härtill är lätt att inse: fördelen, som järnvägens snabbhet för med sig, är rent social och varje enskild deltar däri endast helt obetydligt (låt oss inte glömma att det i detta ögonblick endast är frågan om godstransport), medan förlusten träffar konsumenten direkt och personligt. En social fördel på 400, representerar för individen, om samhället endast består av en miljon människor, 4/10000, medan en förlust på 33% för konsumenten förutsatte ett socialt deficit på 33 miljoner." (Proudhon [I, 75-76].)
Må så vara, att herr Proudhon uttrycker en fyrfaldig snabbhet med 400% på den ursprungliga snabbheten; men när han förbinder snabbhetsprocent med profitprocent och vill upprätta ett förhållande mellan två saker, som visserligen var för sig kan mätas i procent, men det oaktat är ojämförliga med varandra, innebär det att uppställa ett förhållande mellan procenten och lämna tingen själva åt sidan.
Procent är alltid procent. 10% och 400% är jämförliga. De förhåller sig till varandra som 10 till 400; därför är, slutar herr Proudhon, en profit på 10 =