Karl Marx

Kapitalet. Andra boken.

Kapitalets cirkulationsprocess

1885

Källa: Marx Engels Werke bd XXIV, s. 7-518; "Das Kapital. Band II. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ivan Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -

Innehållsförteckning:

• FÖRSTA AVDELNINGEN. Kapitalets formförändringar och deras kretslopp
  • FÖRSTA KAPITLET. Penningkapitalets kretslopp
    1. Första stadiet. Pengar utbytes mot varor. G-W.
    2. Andra stadiet. Det produktiva kapitalets funktioner
    3. Tredje stadiet, W' - G', produkternas försäljning
    4. Det totala kretsloppet
  • ANDRA KAPITLET. Det produktiva kapitalets kretslopp
    1. Enkel reproduktion
    2. Ackumulation och reproduktion i utvidgad skala
    3. Penningackumulation
    4. Reservfond
  • TREDJE KAPITLET. Varukapitalets kretslopp
  • FJÄRDE KAPITLET. Kretsloppets tre former
  • FEMTE KAPITLET. Omloppstiden
  • SJÄTTE KAPITLET. Cirkulationskostnaderna
    1. Rena cirkulationskostnader
       1. Inköps- och försäljningstid
       2. Bokföring
       3. Pengar
    2. Lagringskostnader
       1. Förrådsbildning i allmänhet
       2. Egentligt varuförråd
    3. Transportkostnader
• Noter

FÖRSTA AVDELNINGEN

Kapitalets Formförändringar och deras Kretslopp

FÖRSTA KAPITLET

Penningkapitalets kretslopp

Kapitalets kretslopp[4*] försiggår i tre stadier, vilka enligt framställningen i första bandet bildar följande kedja:

Första stadiet: Kapitalisten uppträder som köpare på varumarknaden och arbetsmarknaden; hans pengar omsättes i varor och genomgår cirkulationsstadiet G-W.[XII*]

Andra stadiet: Produktiv konsumtion genom kapitalisten av de inköpta varorna. Han fungerar som kapitalistisk varuproducent, och hans kapital genomgår produktionsprocessen. Resultat: varor av större värde än deras produktionselements.

Tredje stadiet: Kapitalisten återvänder till marknaden, nu som säljare. Hans varor omsättes i pengar, genomgår cirkulationsstadiet W-G.

Formeln för penningkapitalets kretslopp är alltså:

G-W ... P ... W'-G', där punkterna antyder, att cirkulationsprocessen är avbruten, medan W' och G' betecknar, att W och G ökats genom mervärde.

Det första och det tredje stadiet behandlades i första boken, i den mån det var nödvändigt, för att man skulle förstå det andra stadiet, kapitalets produktionsprocess. De olika former, i vilka kapitalet uppträder i sina olika stadier, och som det vid upprepat kretslopp växelvis antar och lägger av, blev därför obeaktade. De utgör nu det närmaste föremålet för undersökningen.

För att renodla dessa former måste man först bortse från alla moment, som ingenting har att göra med formbildningen och formväxlingen som sådana. Därför antar vi här, inte endast att varorna försäljes till sina värden, utan också att detta sker under oförändrade förhållanden. Vi bortser alltså även från de värdeförändringar, som kan inträffa under själva kretsloppet.

1. Första stadiet. Pengar utbytes mot varor. G-W.[5*]

G-W betecknar, att en penningsumma utbytes mot varor. För köparna betyder det, att deras pengar förvandlas till varor, för säljarna att deras varor förvandlas till pengar. Orsaken till att denna vanliga process på varumarknaden samtidigt ingår som ett led i ett enskilt kapitals självständiga kretslopp, är inte i första hand processens form, utan dess materiella innehåll, det säregna sätt, varpå de varor brukas, som byter plats med pengarna. Dessa varor är å ena sidan produktionsmedel, å andra sidan arbetskraft: de materiella och mänskliga faktorerna i varuproduktionen, vilkas speciella beskaffenhet naturligtvis måste motsvara de produkter som skall framställas. Om vi betecknar arbetskraften med A, produktionsmedlen med Pm och summan av de köpta varorna med W, så är W = A + Pm, eller kortare W.[XIII*] Om G-W betraktas efter sitt innehåll, framträder det alltså som G-W; d.v.s. G-W sönderfaller i G-A och G-Pm; penningsumman G delas i två delar, varav den ena användes till inköp av arbetskraft, den andra till inköp av produktionsmedel. Dessa bägge köp hör hemma på olika marknader, det ena på arbetsmarknaden, det andra på den egentliga varumarknaden. Utom denna kvalitativa delning av varusumman, vari G omsättes, uttrycker emellertid G-W dessutom ett synnerligen karakteristiskt kvantitativt förhållande mellan arbetskraften A och produktionsmedlen Pm. Vi vet, att värdet, resp. priset på arbetskraften, vars innehavare salubjuder den som vara, betalas i form av arbetslön, d.v.s. som priset för en arbetsmängd, som innehåller merarbete. Om arbetskraftens dagsvärde är 3 mark, och 3 mark är det värde som frambringas genom 5 timmars arbete, så kommer denna summa att i kontraktet mellan köpare och säljare figurera som priset på eller lönen för, låt oss säga 10 timmars arbete. Om ett dylikt kontrakt avslutas med t.ex. 50 arbetare, så måste de tillsammans leverera köparen 500 arbetstimmar per dag. Därav är hälften, 250 arbetstimmar = 25 tiotimmarsdagar, inget annat än merarbete. Mängden och omfattningen av de produktionsmedel, som skall anskaffas, måste vara tillräckliga för utnyttjandet av denna arbetsmängd.

G-W uttrycker alltså inte endast det kvalitativa förhållandet, att en viss penningsumma, t.ex. 422 £,[XIV*] omsättes i däremot svarande produktionsmedel och arbetskraft, utan uttrycker också ett bestämt kvantitativt förhållande mellan den del av pengarna, som användes till inköp av arbetskraft, och den del som användes till inköp av produktionsmedel, ett förhållande som på förhand är bestämt genom mängden av det merarbete, som ett visst antal arbetare skall prestera.

Om alltså t.ex. i ett spinneri veckolönen för de 50 arbetarna utgör 50 £, så måste 372 £ förbrukas i produktionsmedel, om detta är värdet av de produktionsmedel, som förvandlar 3.000 veckoarbetstimmar - varav 1.500 timmars merarbete - till garn.

I vilken utsträckning olika industrigrenar på grund av användningen av merarbete behöver ett värdetillskott i form av produktionsmedel, är här totalt likgiltigt. Det är endast fråga om att den för produktionsmedel satsade delen av penningsumman - alltså de i G-Pm inköpta produktionsmedlen - under alla omständigheter är tillräcklig och alltså i förväg måste beräknas i motsvarande proportion. Produkter kan endast framställas under förutsättning, att det finns tillräckligt med produktionsmedel för att suga till sig arbetskraften. Om mängden av produktionsmedel är otillräcklig, så kan inte köparen använda det merarbete som han förfogar över, och hans förfoganderätt över merarbetet skulle inte ge något resultat. Om det tvärtom finns mer produktionsmedel än disponibelt arbete, så kan inte överskottet bearbetas och förvandlas till produkter.

Så snart processen G-W är fullbordad, förfogar köparen inte endast över de produktionsmedel och den arbetskraft, som behövs för produktion av en nyttig artikel. Han förfogar också över en större mängd disponibel arbetskraft eller en större mängd arbete än som erfordras för att ersätta arbetskraftens värde, och dessutom över de produktionsmedel som är nödvändiga, för att denna arbetsmängd skall kunna förverkligas eller förkroppsligas. Han förfogar alltså över de faktorer, som erfordras för produktion av artiklar, som har större värde än deras produktionselement, eller en varumängd som innehåller mervärde. Det värde, som han satsat i penningform, har nu erhållit en naturaform, vari det kan förverkligas som värde som alstrar mervärde (i form av varor). Med andra ord: det befinner sig i det tillstånd eller den form av produktivt kapital, som äger förmågan att skapa värde och mervärde. Kapital i denna form betecknar vi här med P.

Men värdet av P är = värdet av A + Pm, = det i A och Pm omsatta G. Det ursprungliga kapitalet G är samma kapitalvärde som P, endast i en annan existensform, nämligen kapitalvärde i penninggestalt eller penningform - penningkapital.

G-W eller uttryckt i dess allmänna form, G-W, en summa av varuköp, som hör hemma i den allmänna varucirkulationen, är därför samtidigt, betraktad som ett stadium i kapitalets självständiga kretslopp, en förvandling av kapitalvärdet från dess penningform till dess produktiva form eller - kortare uttryckt - penningkapitalets förvandling till produktivt kapital. I första stadiet av penningkapitalets kretslopp framträder därför penningen som den förste bäraren av kapitalvärdet och alltså penningkapitalet som den form, vari kapitalet satsas i kretsloppet.

Som penningkapital befinner sig penningen i ett tillstånd, vari den kan fullgöra penningfunktioner: som allmänt bytesmedel och som allmänt betalningsmedel. (Det senare om arbetskraften visserligen köpts tidigare men inte betalas, förrän den varit i verksamhet. Om produktionsmedlen inte finns färdiga i marknaden utan först måste beställas, fungerar penningen i processen G-Pm både som bytesmedel och som betalningsmedel.) Förmågan att tjänstgöra som betalningsmedel och bytesmedel beror inte på att penningkapitalet är kapital utan på att det är pengar.

Å andra sidan kan kapitalvärdet i penningform endast utföra penningfunktioner och inga andra. Det är den bestämda roll, som pengarna spelar i kapitalets kretslopp, och därmed också det sammanhang, som råder mellan det stadium vari de uppträder och övriga stadier i kapitalets kretslopp, som förvandlar penningfunktionerna till kapitalfunktioner. I det fall t.ex., som närmast föreligger, blir pengarna omsatta i varor, vilkas kombination utgör det produktiva kapitalets naturaform, vilken alltså latent, i enlighet med sina möjligheter, redan inrymmer den kapitalistiska produktionsprocessens resultat.

En del av de pengar, som i G-W fullgör penningkapitalets funktion, går under själva kretsloppet över till att utföra funktioner av en sådan art, att deras kapitalkaraktär försvinner, medan deras penningkaraktär blir kvar. Penningkapitalets kretslopp sönderfaller i G-Pm, inköp av produktionsmedel, och G-A, inköp av arbetskraft. Låt oss betrakta den sistnämnda processen för sig. G-A är köp av arbetskraft från kapitalistens sida; från arbetarens sida är det försäljning av arbetskraft - vi kunde här faktiskt använda termen arbete, eftersom det förutsättes, att betalningen skall ske i form av arbetslön. Vad som från köparens synpunkt är G-W (=G-A) är här, liksom vid varje köp, från försäljarens (arbetarens) synpunkt A-G (=W-G), försäljning av hans arbetskraft. Detta är det första cirkulationsstadiet eller varans första formförändring (bok I, kap. III: 2a); för försäljaren av arbetet är det hans varas förvandling till dess penningform. De på så sätt erhållna pengarna använder arbetaren efter hand för inköp av en kvantitet varor, konsumtionsartiklar, som tillfredsställer hans behov. Det totala kretsloppet för hans vara, arbetskraften, framträder alltså som A-G-W, d.v.s. för det första A-G (= W-G) och för det andra G-W, alltså i den enkla varucirkulationens allmänna form, där pengarna endast tjänar till att förmedla varubytet, medan de själva ständigt försvinner från det enskilda kretsloppet.

G-A - inköpet av arbetskraft - är det karakteristiska momentet i förvandlingen av penningkapital till produktivt kapital, emedan det utgör den väsentliga betingelsen för att det värde, som satsats i penningform, verkligen skall förvandlas till kapital, till ett värde som producerar mervärde. G-Pm är nödvändigt, endast för att den inköpta arbetskraften skall kunna utnyttjas. Ur denna synpunkt behandlades därför G-A i bok I, andra avdelningen, Penningens förvandling till kapital. Saken skall här behandlas ur ännu en annan synpunkt, med särskild tonvikt på penningkapitalet som kapitalets företeelseform.

G-A gäller som karakteristiskt för det kapitalistiska produktionssättet, inte emedan arbetskraften köpes och säljes, utan för att arbetet betalas med pengar i form av arbetslön, och emedan detta gäller som ett karakteristiskt kännetecken på penninghushållningen. Huvudmotiveringen för åsikten är alltså inte, att inköpet av arbetskraft innebär ett avtal, som bestämmer att en större mängd arbete skall levereras, än som är nödvändig för att ersätta arbetslönen, arbetskraftens pris, och att dess förbrukning därför innebär merarbete eller - vilket är samma sak - produktion av mervärde.

Här är det återigen inte det irrationella i formen, som anses som det karakteristiska. Det irrationella blir tvärtom förbisett. Det irrationella består däri, att arbetet, den värdebildande faktorn, självt inte har något värde, och att en viss mängd arbete därför inte heller kan ha något värde, som kan uttryckas i ett pris, mätt i pengar. Vi vet emellertid, att arbetslönen endast är en förklädd form, vari arbetskraftens dagsvärde framträder som priset på den arbetsmängd, som denna arbetskraft presterar under loppet av en dag, att alltså det värde, som denna arbetskraft skapar genom det arbete den utför på låt oss säga 6 timmar, uttryckes som värdet av 12 timmars arbete.

G-A gäller som det karakteristiska för penninghushållningen, som dess signatur, emedan arbetet här uppträder som ägarens vara och pengarna därför som dess köpare. Det karakteristiska blir därför köp och försäljning av mänsklig verksamhet och det penningförhållande, som därvid kommer till uttryck. Nu framträder emellertid penningen redan mycket tidigt som köpare av s.k. personliga tjänster, utan att pengar därigenom förvandlades till penningkapital och utan att någon omvälvning skedde i det ekonomiska livets karaktär.

För penningens del är det helt betydelselöst, till vilket slags varor den förvandlas. Penningen är alla varors allmänna ekvivalent, och varorna visar genom priserna, att de ideellt representerar vissa bestämda penningmängder och väntar att bli omvandlade till pengar. Först när de blivit utbytta mot pengar, antar de en sådan form att ägaren kan omsätta dem i de bruksvärden han önskar. Om arbetskraften alltså utbjudes på marknaden som sin ägares vara och säljes på sådana villkor, att han får betalning för sitt arbete i form av arbetslön, så finns ingenting i köpet och försäljningen av arbetskraft, som skiljer denna transaktion från köp och försäljning av varje annan vara. Det karakteristiska är inte, att varan arbetskraft är till salu, utan att arbetskraften uppträder som vara.

Genom G-W, förvandlingen av penningkapital till produktivt kapital, åstadkommer kapitalisten en kombination av produktionens materiella och personliga faktorer, såvitt dessa faktorer består av varor. Om pengar för första gången blir förvandlade till produktivt kapital, eller om de för första gången gör tjänst som penningkapital för ägaren, så måste han först köpa produktionsmedlen, fabrikslokaler, maskiner o.s.v., innan han köper arbetskraften. Produktionsmedlen måste finnas på plats, redan innan han får herraväldet över arbetskraften, om han skall kunna utnyttja den som arbetskraft.

Så ligger det till från kapitalistens synpunkt.

Från arbetarens synpunkt blir produktiv användning av hans arbetskraft möjlig, först från det ögonblick då den är såld och har blivit satt i förbindelse med produktionsmedel. Före försäljningen är den åtskild från produktionsmedlen, från alla materiella betingelser för produktiv verksamhet. Så länge denna åtskillnad varar, kan arbetskraften varken användas till produktion av bruksvärden för ägaren eller till produktion av varor, genom vilkas försäljning han kan skaffa sig sitt levebröd. Men så snart arbetskraften är såld och har satts i förbindelse med produktionsmedlen, utgör den på samma sätt som dessa en del av köparens produktiva kapital.

Trots att i processen G-A penningägaren och ägaren av arbetskraft endast förhåller sig till varandra som köpare och säljare, som penningägare och varuägare, och därför - när saken betraktas från denna synpunkt - står i ett rent penningförhållande till varandra, är köparen dock samtidigt redan på förhand ägare av de produktionsmedel, som utgör de materiella förutsättningarna för produktivt utnyttjande av arbetskraften. Med andra ord: arbetskraftens ägare möter produktionsmedlen som främmande egendom. Å andra sidan framträder säljaren av arbete som främmande arbetskraft i förhållande till köparen, och denna arbetskraft måste den sistnämnde ha herraväldet över, och den måste införlivas med hans kapital, om den skall kunna fungera som verkligt produktivt kapital. Klassförhållandet mellan kapitalist och lönarbetare föreligger alltså redan som en förutsättning i det ögonblick då båda möter varandra i processen G-A (från arbetarens sida A-G). Det är köp och försäljning, ett penningförhållande, men en förutsättning för denna transaktion är, att köparen är kapitalist och säljaren lönarbetare. Och detta förhållande mellan parterna är givet, i och med att de materiella betingelserna för arbetskraftens verksamhet - existensmedel och produktionsmedel - är skilda från arbetskraftens ägare som främmande egendom.

Vi skall inte här sysselsätta oss med frågan, hur denna åtskillnad uppstår. Den är ett faktum, i och med att processen G-A fullbordas. Det som här intresserar oss, är: orsaken till att köp av arbetskraft här framträder som en av penningkapitalets funktioner, medan penningen antar karaktären av kapital, ligger inte bara däri, att pengarna gör tjänst som betalningsmedel för en nyttig mänsklig verksamhet, alltså ingalunda i penningens funktion som betalningsmedel. Penningen kan användas på detta sätt, endast emedan arbetskraften är skild från produktionsmedlen (inklusive de existensmedel, som utgör arbetskraftens egna produktionsmedel). Denna skilsmässa mellan arbetskraft och produktionsmedel kan endast upphävas genom att arbetskraften säljes till produktionsmedlens ägare. Detta medför, att förfoganderätten över arbetet, som inte alls är begränsad till den arbetsmängd, som behövs för att reproducera arbetskraftens pris, också tillhör köparen. Kapitalförhållandet under produktionsprocessen föreligger endast, emedan det redan existerade, då kretsloppet började, existerade i de olika grundläggande ekonomiska förhållanden vari köparen och säljaren stod gentemot varandra, i deras klassförhållande. Detta förhållande ligger inte i penningens egen natur, det är snarare detta förhållandes existens, som förvandlar penningen till penningkapital.

Man gör sig i allmänhet skyldig till två närbesläktade misstag i uppfattningen av penningkapitalet (vilket vi tillsvidare endast har att befatta oss med i den bestämda funktion, vari det möter oss). För det första blir de funktioner, som kapital värdet endast kan fullgöra, emedan det har penningform och alltså uppträder som penningkapital, uppfattade som resultat av att pengarna är kapital, medan dessa funktioner i verkligheten beror på att kapitalvärdet uppträder som pengar och endast är möjliga, på grund av att kapitalet i detta fall har penningform. Å andra sidan blir tvärtom de funktioner, som beror på att man har att göra med kapital, och som förutsätter bestämda samhälleliga förhållanden, sådana som i processen G-A, härledda ur penningens natur. Som följd härav blir alltså pengar förväxlade med kapital.

Även köp och försäljning av slavar är till sin form köp och försäljning av varor. Men penningen kan inte utföra denna funktion, om inte slaveri existerar. Om slaveriet finns, kan pengarna satsas i inköp av slavar, men det faktum att köparen har pengar kan inte möjliggöra slaveri, om det inte redan existerar.

När arbetaren säljer sin arbetskraft i form av försäljning av del egna arbetet eller: arbetslönens form och när penningkapitalet i samhällelig måttstock genomgår förvandlingen från pengar till arbetskraft och produktionsmedel, sker detta inte som isolerade företeelser utan som avgörande samhälleliga förutsättningar för varuproduktionen. Försäljning av arbetskraft i denna form och det speciella kretslopp, som börjar med processen G-W, - betingas av en föregående historisk utveckling, som redan har upplöst den ursprungliga förbindelsen mellan produktionsmedlen och arbetskraften. Denna historiska process har resulterat i att folkets stora massa, arbetarna, har blivit egendomslös, medan de som inte arbetar har tillägnat sig äganderätten till produktionsmedlen. Härvidlag spelar det ingen roll, om förbindelsen före upplösningen hade den formen, att arbetaren själv som produktionsmedel tillhörde de övriga produktionsmedlen eller om han var deras ägare.

Det sakförhållande, som här alltså ligger till grund för processen G-W, är fördelningen; inte en fördelning i vanlig mening såsom fördelning av konsumtionsmedel, utan fördelningen av själva produktionselementen, varvid de materiella faktorerna är koncentrerade på ena sidan, medan arbetskraften är isolerad därifrån på den andra. Produktionsmedlen - den materiella delen av det produktiva kapitalet - måste alltså ha antagit karaktären av kapital i förhållande till arbetaren, innan försäljning av arbetskraften (G-A) kan bli en allmänt samhällelig process.

Vi har tidigare[XV*] sett, att när den kapitalistiska produktionen väl har etablerats, så upprätthåller den inte endast klyftan mellan arbetskraften och produktionsmedlen utan utvidgar den ständigt, tills den blivit det allmänt rådande samhällstillståndet. Men saken har också en annan sida. För att kapital skall kunna anhopas och lägga under sig produktionen, måste handeln och därmed också varuomsättningen och varuproduktionen redan ha uppnått en viss utvecklingsnivå. Produkter kan inte ingå i omsättningen som varor, om de inte är producerade som varor, alltså avsedda för försäljning. Men först på det kapitalistiska produktionssättets grundval framträder varuproduktionen som det normala, förhärskande sättet att producera.

De ryska godsägarna, som efter böndernas s.k. emancipation nu driver sitt jordbruk med lönarbetare i stället för med livegna tvångsarbetare, klagar över två saker.

För det första lider de brist på penningkapital. Så här låter det t.ex.: - Innan man sålt skörden, måste man betala huvuddelen av arbetslönen, och då råder det brist på kontanter. Det är just betalning av arbetslöner, som gör kapital i form av pengar till en förutsättning för att produktionen skall kunna drivas kapitalistiskt. - Dock, godsägarna kan lugna sig. Med tiden utvecklas det kapitalistiska produktionssättet, och då förfogar industrikapitalisten inte bara över sina egna pengar utan också över l'argent des autres[XVI*].

Det andra klagomålet är ännu mera karakteristiskt: Även om man har kontanter, så är det förenat med stora svårigheter att skaffa fram tillräcklig mängd arbetskraft just vid den tidpunkt, då den som bäst behövs. På grund av bykommunens gemensamma äganderätt till jorden är nämligen den ryske lantarbetaren ännu inte alldeles skild från sina produktionsmedel och är alltså inte någon "fri lönarbetare" i ordets fulla bemärkelse. Men förekomsten av "fria lönarbetare" i samhällelig skala är ett oeftergivligt villkor för att G-W, förvandling av pengar till vara, skall leda till att penningkapitalet förvandlas till produktivt kapital.

Givetvis blir därför formeln för penningkapitalets kretslopp - G-W ... P ... W'-G' - den självklara formen för kapitalcirkulationen först på grundvalen av en redan utvecklad kapitalistisk produktion. Den förutsätter ju nämligen, att det finns en lönarbetarklass i samhällelig skala. Den kapitalistiska produktionen producerar, som vi har sett, inte endast varor och mervärde. Den reproducerar också i ständigt ökande omfattning en lönarbetarklass och förvandlar det övervägande flertalet av omedelbara producenter till lönarbetare. Den första förutsättningen för kretsloppet G-W ... P ... W'-G' är den oavbrutna tillgången på lönarbetare, och formeln förutsätter därför, att kapitalet redan har tagit formen av produktivt kapital och att kretsloppet är det produktiva kapitalets kretslopp.

2. Andra stadiet. Det produktiva kapitalets funktioner

Kapitalets här analyserade kretslopp börjar med ett köp, cirkulationsprocessen G-W, då pengarna förvandlas till vara. Kretsloppet måste alltså kompletteras med den motsatta formförändringen W-G, en försäljning som förvandlar varan till pengar. Men det omedelbara resultatet av processen G-W är, att cirkulationen för det i penningform satsade kapitalvärdet avbrytes. Genom att penningkapitalet har förvandlats till produktivt kapital, har kapitalvärdet fått en naturaform, i vilken det inte kan fortsätta att cirkulera utan måste ingå i konsumtionen, nämligen i den produktiva konsumtionen. Arbetskraftens förbrukning, arbetet, kan endast förverkligas i arbetsprocessen. Kapitalisten kan inte åter sälja arbetaren som vara, då denne inte är hans slav och inte har sålt annat än användningen av sin arbetskraft för en viss tid. Kapitalisten kan å andra sidan endast förbruka arbetskraften genom att förbinda den med produktionsmedel och använda den till att frambringa varor. Resultatet av kretsloppets första stadium blir alltså, att arbetskraften och produktionsmedlen inträder i det andra stadiet, kapitalets produktiva stadium.

Vi framställer rörelsen med hjälp av formeln G-W ... P, där punkterna anger, att kapitalets cirkulation är avbrutet, medan kretsloppsprocessen dock fortsätter, i det kapitalet träder ut ur varucirkulationen och träder in i varuproduktionen. Det första stadiet, penningkapitalets förvandling till produktivt kapital, framträder alltså endast som en förelöpare och inledning till det andra stadiet, kapitalets funktion som produktivt kapital.

G-W förutsätter inte endast, att den kapitalist, som förmedlar kretsloppet, har förfoganderätt över värden i vilken bruksform som helst, utan också att han råder över dessa värden i penningform, att han är penningägare. Men första stadiet består just i att kapitalisten gör av med pengar, och om han skall kunna fortsätta att vara penningägare, måste han ge ut pengarna på ett sådant sätt, att själva denna transaktion medför, att de senare återvänder till honom. Men pengarna kan endast komma tillbaka till honom genom försäljning av varor. Inköpet av produktionsmedel och arbetskraft förutsätter därför, att han är varuproducent.

G-A. Lönarbetaren lever endast av att sälja sin arbetskraft. Dess vidmakthållande - hans eget uppehälle - kräver daglig konsumtion. Han måste därför få betalt för sin arbetskraft med korta tidsintervaller för att ständigt kunna upprepa de inköp - processen A-G-W eller W-G-W - som är nödvändiga för hans uppehälle. Kapitalisten måste därför alltid vara penningkapitalist i förhållande till arbetaren, och kapitalet måste ständigt ha formen av penningkapital. Men för att massan av omedelbara producenter, lönarbetarna, skall kunna fullfölja processen A-G-W, måste å andra sidan de nödvändiga existensmedlen vara tillgängliga för dem i köpbar form, d.v.s. i varuform. Detta förhållande kräver alltså redan, att produkterna i stor utsträckning omsättes som varor och att varuproduktionen har uppnått ett betydande omfång. Så snart produktionen medelst lönarbete är dominerande, måste också varuproduktionen vara den allmänna produktionsformen. Denna förutsätter i sin tur en ständigt ökande arbetsdelning i samhällelig skala, d.v.s. en allt större specialisering av de produkter, som de enskilda kapitalisterna producerar som varor, en mer och mer långtgående uppspaltning i självständiga produktionsprocesser, som kompletterar varandra. Omsättningen av arbetskraft (G-A), utvecklas därför i samma takt som omsättningen av produktionsmedel (G-Pm), d.v.s. produktionen av produktionsmedel skiljes från produktionen av den vara, som de skall framställa. Varuproducenten frambringar inte längre sina egna produktionsmedel utan köper dem för att använda dem i en viss produktionsprocess. De kommer utifrån, från självständigt bedrivna produktionsgrenar, fullständigt skilda från hans, och de går in i hans produktionsgren som varor och måste alltså köpas. Varuproduktionens materiella betingelser antar själva i allt större omfattning karaktären av varor, produkter från andra varuproducenter. I samma utsträckning måste kapitalisten uppträda som penningkapitalist, och hans kapital måste i allt högre grad fungera som penningkapital.

Å andra sidan: Det förhållande, som utgör den grundläggande betingelsen för den kapitalistiska produktionen - tillvaron av en lönarbetarklass - framtvingar övergången av all varuproduktion till kapitalistisk varuproduktion. I den mån denna utvecklas, upplöser och tillintetgör den de gamla produktionsformerna, som i första hand tog sikte på att tillfredsställa omedelbara behov och endast förvandlade överskottsprodukterna till varor. Den kapitalistiska produktionsprocessen gör produkternas försäljning till huvudsak, och till en början synes inte själva produktionssättet påverkas därav. Sådan var den kapitalistiska världshandelns första verkan på t.ex. sådana folk som kineser, indier, araber etc. Men när det kapitalistiska produktionssättet fått fotfäste, tillintetgör det alla former av varuproduktion, som baseras på producenternas självständiga arbete eller på överskottsprodukter under naturahushållningen. Först blir varuproduktionen allmän, och sedan förvandlas successivt all varuproduktion till kapitalistisk.[6*]

Oavsett vilka samhälleliga former produktionen har, så förblir alltid arbetare och produktionsmedel dess verksamma faktorer. Men i ett tillstånd av skilsmässa från varandra spelar de endast rollen av potentiella faktorer. För att en produktion överhuvud skall komma till stånd, måste de förenas. Det speciella sätt, varpå denna förbindelse åstadkommes, skiljer de olika ekonomiska tidsperioderna och samhällsstrukturerna från varandra. I föreliggande fall är den frie arbetarens skilsmässa från produktionsmedlen den givna utgångspunkten, och vi har upptäckt, på vad sätt och under vilka betingelser de två förenas i kapitalistens hand som produktivt kapital. Det är arbetskraften och produktionsmedlen, som under produktionsprocessen kombineras med varandra och frambringar varorna, men då produktionens både mänskliga och materiella faktorer tillhör kapitalet, blir också produktionsprocessen kapitalets egen funktion - den kapitalistiska produktionsprocessen, vars natur utförligt behandlats i första boken av detta verk. Varje varuproduktion är samtidigt en exploatering av arbetskraft, men först den kapitalistiska varuproduktionen har utvecklats till en epokgörande exploateringsmetod, som i sin historiska utveckling fullständigt omskapar samhällets ekonomiska struktur genom en organisation av arbetsprocessen och en jättelik utveckling av tekniken, som ställer alla tidigare historiska epoker i skuggan.

Genom de olika roller de spelar vid skapandet av värde och mervärde under produktionsprocessen, skiljer sig produktionsmedel och arbetskraft från varandra - betraktade såsom beståndsdelar av det satsade kapitalvärdet - såsom konstant och variabelt kapital. Som beståndsdelar av det produktiva kapitalet skiljer de sig dessutom från varandra därigenom, att produktionsmedlen förblir i kapitalistens besittning och utgör en del av hans kapital även utanför produktionsprocessen, medan arbetskraften endast är en del av kapitalet, medan produktionsprocessen pågår. Medan arbetskraften endast i säljarens, lönarbetarens hand blir en vara, så blir den å andra sidan ett kapital endast i köparens, kapitalistens hand, och denne får rätten att förbruka den under en viss tidsperiod. Produktionsmedlen själva uppträder som det produktiva kapitalets materiella gestalt, som produktivt kapital, först från det ögonblick då arbetskraften kan införlivas med dem som den personliga beståndsdelen av samma kapital. Lika litet som mänsklig arbetskraft av naturen är kapital, lika litet är produktionsmedlen det. De får denna specifika samhälleliga karaktär endast under bestämda, historiskt utvecklade betingelser, alldeles som de ädla metallerna blir pengar och pengarna blir penningkapital endast under bestämda historiska förhållanden.

När det produktiva kapitalet sättes i verksamhet, förbrukar det sina egna beståndsdelar och omsätter dem samtidigt i produkter av högre värde. Då arbetskraften endast fungerar som ett av kapitalets organ, är också det överskott utöver dess eget värde, som den frambringar genom merarbete, en frukt av kapitalets verksamhet. Arbetskraftens merarbete är ett gratisarbete åt kapitalet och skapar därför mervärde åt kapitalisten, ett värde som inte kostar honom något. Produkten är därför inte endast en vara utan en med mervärde berikad vara. Dennas värde är = P + M, d.v.s. likamed värdet av det förbrukade produktiva kapitalet P plus det därav frambringade mervärdet M. Vi antar, att varan utgöres av 10.000 pund garn, för vars tillverkning produktionsmedel till ett värde av 372 £ och arbetskraft till ett belopp av 50 £ förbrukats. Under spinnprocessen överfördes till garnet värdet av de produktionsmedel, som spinnarna genom sitt arbete förbrukade, till ett belopp av 372 £, och samtidigt skapade de genom sitt arbete ett nytt värde på låt oss säga 128 £. De 10.000 punden garn är nu alltså bärare av ett värde av 500 £.

3. Tredje stadiet, W'-G', produkternas försäljning

Varan blir varukapital såsom fungerande existensform för det redan förökade kapitalvärde, som produktionsprocessen har frambragt. Om varuproduktionen i hela sitt samhälleliga omfång skulle bedrivas kapitalistiskt, så vore alla varor av naturen beståndsdelar av ett varukapital, oavsett om de utgjordes av tackjärn eller brysselspetsar, svavelsyra eller cigarrer. Problemet att utröna, vilket slags varor inom varuarmén som genom sin beskaffenhet är behöriga att befordras till rang och värdighet av kapital, och vilka som får nöja sig med en underordnad ställning som meniga varor, är ett av den skolastiska ekonomins självförvållade kära besvär.

I varuform måste kapitalet fungera som varor. De artiklar, som det består av, och som från början producerats för marknaden, måste säljas, förvandlas till pengar, alltså genomgå processen W-G.

Vi antog, att kapitalistens vara bestod av 10.000 pund bomullsgarn. Vi antog vidare, att produktionsmedel till ett värde av 372 £ förbrukades under produktionsprocessen, och att ett nytt värde på 128 £ tillsattes. Garnet hade då ett värde av 500 £, som fick sitt uttryck i ett motsvarande pris. Detta pris realiseras nu genom försäljningen W-G. Vad är det, som gör att detta enkla förlopp i all varucirkulation samtidigt blir en kapitalfunktion? Det beror tydligen inte på att varan undergår någon förändring. Dess bruksegenskaper förändras inte, ty som bruksföremål betraktad övergår varan oförändrad från säljare till köpare. Dess värdestorlek undergår inte heller någon förändring, ty värdet ändrar bara form. Det existerade förut i garn, nu existerar det i pengar. Så framträder en väsentlig skillnad mellan det första stadiet G-W[XVII*] och det sista stadiet W-G. I första fallet tjänstgör de satsade pengarna som penningkapital, emedan de genom cirkulationen förvandlas till varor med ett specifikt bruksvärde. I andra fallet däremot kan varan göra tjänst som kapital, endast om den redan genom produktionsprocessen, innan den ännu ingår i omsättningen, har fått karaktären av kapital. Under spinnprocessen skapade spinnarna garnvärde till ett belopp av 128 £. Låt oss anta, att 50 £ endast tjänade till att täcka kapitalistens utgifter för inköp av arbetskraft, och att återstående 78 £ utgör mervärde - d.v.s. att arbetskraftens exploateringsgrad är 156%. Då innehåller värdet av de 10.000 punden garn för det första värdet av det förbrukade produktiva kapitalet P, varav den konstanta delen uppgår till 372 £, den variabla till 50 £, sammanlagt 422 £. Denna summa motsvarar värdet av 8.440 pund garn. Men värdet av detta produktiva kapital (P) är likamed värdet av de varor (W), som kapitalisten ursprungligen köpte från andra varuproducenter under kretsloppets första stadium, G-W, och därför likamed den ursprungligen satsade penningsumman. - Emellertid innehåller garnet dessutom ett mervärde på 78 £, som motsvarar värdet av 1.560 pund garn. W som värdeuttryck för 10.000 pund garn är alltså likamed W + ΔW, d.v.s. W plus ett tillskott av W (=78 £), som vi kan kalla w, då det existerar i samma varuform som det ursprungliga värdet W. Värdet av de 10.000 punden garn är = 500 £ eller W + w = W'. Orsaken till att W' i stället för W användas som beteckning på värdet av de 10.000 punden garn, är inte att det absoluta värdet i detta fall uppgår till 500 £. Värdestorleken W bestämmes alltid av den arbetsmängd, som är nedlagd i varan, och W kan därför användas som beteckning för alla varuvärden. Det är varuvärdets relativa storlek, värdestorleken jämförd med det förbrukade produktiva kapitalet, som skiljer W' från W. Dess värde är större än det förbrukade produktiva kapitalet, och det är detta mervärde som vi betecknar med w. De 10.000 punden garn är bärare av det förökade och med mervärde berikade kapitalvärdet, och de är detta såsom en produkt av den kapitalistiska produktionsprocessen. W' är uttryck för ett värdeförhållande, förhållandet mellan varans värde och värdet av det kapital, som förbrukats under dess produktion, och uttrycker alltså värdets sammansättning av kapitalvärde och mervärde. De 10.000 punden garn är varukapital, W', endast som förvandlad form av det produktiva kapitalet P, alltså i ett sammanhang som endast berör det enskilda kapitalets kretslopp, och som endast har betydelse för den kapitalist, som har producerat garnet med sitt kapital.

Det är så att säga endast ett inre förhållande, inte ett yttre, som medför att garnet som värdebärare betraktat är varukapital. Garnet visar inte sitt kapitalistiska ursprung i sin absoluta värdestorlek utan i värdets relativa storlek i jämförelse med värdet av det produktiva kapitalet, innan det blev förvandlat till vara. Om därför de 10.000 punden garn blir sålda till sitt värde, 500 £, så innebär denna försäljning i och för sig ingenting annat än att ett oförändrat värde förvandlas från varuform till penningform, alltså W-G. Men som ett särskilt stadium i ett individuellt kapitals kretslopp innebär denna försäljning, att varans kapitalvärde på 422 £ + mervärdet på 78 £ realiseras, alltså W'-G', förvandling av varukapitalet från varuform till penningform.[7*]

W' skall nu fungera som alla andra varor: förvandlas till pengar, säljas, genomgå cirkulationsfasen W-G. Så länge det värdeförökade kapitalet ligger orörligt på marknaden, står produktionsprocessen stilla. Kapitalet skaper varken produkter eller värden. Allt efter den olika hastighet, varmed kapitalet lägger av sin varuform och antar sin penningform, eller allt efter tempot i försäljningen, kommer samma kapitalvärde att i olika utsträckning tjäna som produkt- och värdebildare, och på samma sätt kommer reproduktionens skala att utvidgas eller minskas. I första boken påvisades, att ett givet kapitals verkningsgrad beror på krafter i produktionsprocessen, vilka i viss mån är oberoende av kapitalets egen storlek.[XVIII*] Här visar det sig, att kapitalets verkningsgrad, ökning eller minskning i produktionen, också påverkas av krafter, som uppstår inom cirkulationsprocessen och är oberoende av kapitalets värdestorlek.

Såsom bärare av det värdeförökade kapitalet måste varumassan W' dessutom i sin helhet genomgå formförändringen W'-G'. Mängden av de försålda varorna blir här det väsentliga. Den enskilda varan figurerar nu endast som en integrerande del av totalmassan. Värdet 500 £ existerar i 10.000 pund garn. Om kapitalisten endast lyckas sälja 7.400 pund garn till dess värde, 372 £, så har han endast ersatt värdet av sitt konstanta kapital, de förbrukade produktionsmedlen. Om han säljer 8.400 pund garn, har han endast fått igen det satsade totalkapitalet. För att få ut mervärdet, 78 £ (= 1.560 pund garn), måste han sälja mera - han måste sälja hela partiet, 10.000 pund garn. De 500 £ ger honom alltså endast värdet av den vara han har sålt, och i cirkulationen är denna transaktion ingenting annat än en enkel varuförsäljning W-G. Om han betalade sina arbetare 64 £ i stället för 50 i lön, så bleve hans mervärde endast 64 £ i stället för 78 £, och exploateringsgraden skulle bli 100 i stället för 156%. Men värdet av hans garn skulle inte undergå någon förändring. Förhållandet mellan värdets olika beståndsdelar skulle ändras, men transaktionen W-G skulle alltjämt endast innebära försäljning av 10.000 pund garn för 500 £, garnets värde.

I ekvationen W' = W + w (= 422 £ + 78 £) är W likamed värdet av P (det produktiva kapitalet) och detta likamed värdet av G, som satsades i G-W, inköpet av produktionsmedel och arbetskraft, i vårt exempel 422 £. Om garnpartiet säljes till sitt värde, så är W = 422 £ och w = 78 £, värdet av merprodukten på 1.560 pund garn. Om vi betecknar w, uttryckt i pengar, med g, så är W'-G' = (W + w) - (G + g), och kretsloppet G-W ... P ... W'-G' kan då få den utförligare beteckningen G-W ... P ... (W + w) - (G + g).

I första stadiet drar kapitalisten bort bruksartiklar från den egentliga varumarknaden och från arbetsmarknaden. I tredje stadiet återkommer han med varor, men endast till en marknad, den egentliga varumarknaden. När han vid försäljningen av sin vara kan tillägna sig en större penningsumma och ett större värde, än han ursprungligen satsade i produktionsprocessen, är orsaken helt enkelt den, att han vid produktionsprocessens avslutning är i stånd att tillföra marknaden större värden, än han ursprungligen drog bort därifrån vid processens början. Han satte in värdet G och tog ut det lika stora värdet W. Han skickar ut W + w på marknaden och tar ut det motsvarande värdet G + g. - I vårt exempel var G likamed värdet av 8.440 pund garn, men han sänder ut 10.000 pund garn på marknaden och återkommer alltså med ett större värde, än han tog därifrån. Han kunde tillföra marknaden detta förökade värde, endast emedan han i produktionsprocessen producerade mervärde (som alikvot del av produkten, uttryckt i merprodukt) genom exploatering av arbetskraften. Endast som produkt av denna process är varumassan varukapital, d.v.s. bärare av det värdeförökade kapitalvärdet. När processen W'-G' fullbordas, realiseras både det satsade kapitalvärdet och mervärdet. Realiserandet av dem bägge sammanfaller i den rad av försäljningar eller den försäljning av hela varumassan på ett bräde, vilken vi betecknar W'-G'. Men som led i cirkulationen har W'-G' olika karaktär för kapitalvärde och mervärde, såtillvida att samma försäljning bildar olika avsnitt i den serie formförändringar, som de bägge värdena genomlöper i sina respektive kretslopp. Mervärdet w skapades först inom produktionsprocessen. Det uppträder alltså för första gången på varumarknaden, till på köpet i varuform, som är dess första cirkulationsform. Därför är också transaktionen w-g dess första cirkulationsprocess eller dess första formförändring, som senare skall kompletteras genom den motsatta cirkulationsprocessen eller den omvända formförändringen g-w.[8*]

Annorlunda förhåller det sig med det kretslopp, som kapitalvärdet samtidigt genomlöper. Dess värde har inte undergått någon förändring, när det betraktas skilt från mervärdet. För kapitalvärdet är därför processen W'-G' i verkligheten W-G, där W är likamed det produktiva kapitalet P, som i sin tur är likamed det ursprungligen satsade penningkapitalet G. Det inleder första stadiet av sitt kretslopp som G, som penningkapital, och återvänder nu genom varuförsäljningen W-G till samma form. Det har alltså genomlöpt cirkulationens bägge motsatta faser: 1) G-W och 2) W-G, och befinner sig nu i den form, i vilken det återigen kan börja samma cirkulationsprocess. För mervärdet är varuförsäljningen den första förvandlingen från varuform till penningform, men för kapitalvärdet är samma försäljning ett återvändande till den ursprungliga penningformen.

Genom processen G-W omvandlades ett penningkapital till arbetskraft (A) och produktionsmedel (Pm) av samma värde. Dessa varor kan inte på nytt tjänstgöra som varor och är inte till salu. Deras värde utgör nu värdet av köparens, kapitalistens, produktiva kapital P. Genom produktionsprocessens produktiva konsumtion förvandlas de till varor, som materiellt är skilda från produktionsmedlen, men i vilka produktionsmedlens värde inte endast är bevarat utan förökat, i vårt exempel från 422 £ till 500 £. Genom denna verkliga formförändring blir de varor, som i första stadiet, G-W, togs bort från marknaden, ersatta av andra varor, som materiellt och ifråga om värdet är annorlunda, och som nu skall säljas på marknaden och förvandlas till pengar. Produktionsprocessen ter sig därför endast som ett avbrott i kapitalvärdets cirkulationsprocess, varav hittills endast den första fasen, G-W, avverkats. Det genomlöper det andra och avslutande avsnittet W-G, förvandlingen av varor till pengar, sedan W förändrats materiellt och ifråga om värde. Om å andra sidan kapitalvärdet betraktas för sig, ser man att det under produktionsprocessen endast har ändrat bruksform. Vid produktionsprocessens början existerade det som 422 £ värde i A och Pm, medan det nu existerar som ett värde av 422 £ i 8.440 pund garn. Om vi alltså endast betraktar de båda faserna i cirkulationsprocessen för kapitalvärdet - som vi tänker oss skilt från mervärdet - så genomlöper det 1) G-W och 2) W-G, där det andra W har samma värde som det första men en annan bruksform, i verkligheten alltså G-W-G, en cirkulationsform som karakteriseras av varans dubbla platsväxling i omvänd riktning: pengar förvandlas till varor, varor till pengar. Kretsloppet betingas av att det värde, som satsats i form av pengar, återvänder i form av pengar.

Varukapitalets uppgift är att vid kretsloppets avslutning på nytt förvandla kapitalvärdet till dess ursprungliga penningform, men samtidigt skall varukapitalet också förvandla mervärdet från dess ursprungliga varuform till penningform.

Här är alltså två saker att lägga märke till. För det första: Kapitalvärdets slutgiltiga återförvandling till sin ursprungliga penningform är en funktion av varukapitalet. För det andra: I denna funktion ingår också mervärdets första formförvandling från dess ursprungliga varuform till penningform. Här spelar alltså penningformen en dubbel roll. Den betecknar å ena sidan, att det värde, som i form av pengar startade processen, återvänder till sin ursprungliga form, och å andra sidan, att ett värde, som ursprungligen ingick i cirkulationen som vara, för första gången förvandlas till pengar. Om de varor, som varukapitalet består av, blir försålda till sitt värde - vilket vi här har förutsatt - så förvandlas W + w till det likvärdiga G + g, och i denna form G + g (422 £ + 78 £ = 500 £) är nu det realiserade varukapitalet i kapitalistens besittning. Kapitalvärde och mervärde föreligger nu i form av pengar, alltså i den allmänna ekvivalentformen.

Vid kretsloppets avslutning befinner sig alltså kapitalvärdet åter i samma form som vid dess början och kan alltså börja ett nytt kretslopp som penningkapital. Just på grund av att kapitalet här både börjar och avslutar kretsloppet som penningkapital, betecknar vi denna form av processen som penningkapitalets kretslopp. Kretsloppet förändrar det satsade värdets storlek, men formen förblir oförändrad.

G + g, det ursprungliga kapitalet plus mervärdet, är ingenting annat än en penningsumma av en bestämd storlek, i vårt exempel 500 £. Men som resultat av kapitalets kretslopp, som realiserat varukapital betraktad, innehåller denna penningsumma kapitalvärde och mervärde, och de är numera inte sammanväxta som i garnet utan existerar bredvid varandra, ty försäljningen av garnet har gett dem bägge självständig penningform. 211/250 därav utgör kapitalvärdet 422 £, och 39/250 därav är mervärdet 78 £. Denna uppspaltning, som åstadkommits genom varukapitalets realiserande, har inte endast det formella innehåll, som vi strax skall behandla, utan den gör sig också gällande i kapitalets reproduktionsprocess, allteftersom g helt eller delvis eller inte alls förbindes med G, alltså beroende på om mervärdet förbrukas av kapitalisten eller ingår i kapitalets kretslopp tillsammans med det ursprungliga kapitalvärdet. G och g kan också var för sig genomlöpa helt olika cirkulation.

I G' har kapitalet återvänt till sin ursprungliga form G, till sin penningform, men det har också genomlöpt en process, vari det har förverkligats som kapital.

För det första är det en kvantitativ differens mellan G' och den ursprungliga penningsumman G. Kapitalvärdet var G = 422 £, men det är nu G' = 500 £, och denna olikhet uttrycker vi i formeln G ... G', där kretsloppets yttersta termer är kvantitativt olika, medan punkterna antyder rörelsen. G' är större än G, och G' minus G = mervärdet M. - Men som resultat av detta kretslopp G ... G' existerar nu endast G', som är den produkt vari hela processen upplöses. G' existerar nu självständigt, oberoende av det kretslopp som framställde det. Kretsloppet är avslutat, och det förökade kapitalet har trätt i dess ställe.

Men G' som G + g, de 500 £ betraktade som 422 £ satsat kapital + ett tillskott på 78 £, är samtidigt uttryck för ett kvalitativt förhållande, ehuru detta kvalitativa förhållande självt endast existerar som ett förhållande mellan penningsummor av samma sort, alltså som kvantitativt förhållande. Det satsade kapitalet, G, har nu åter antagit sin ursprungliga form (422 £) och föreligger som ett resultat av de producerade varornas försäljning. Det har inte endast bevarats, det har även förverkligats som kapital och skiljer sig i detta hänseende från g (78 £), som är dess tillväxt, dess frukt, ett tillskott som det självt har alstrat. Det har uppträtt som ett värde, som kan skapa värde, och därigenom bevisat att det är ett kapital. Som en beståndsdel av G' är G inte längre pengar rätt och slätt utan karakteriseras uttryckligen som penningkapital, ett värde som har förökat sig själv, och som alltså även har den egenskapen att kunna förökas. G spelar rollen av kapital på grund av sitt förhållande till en annan del av G', som det har frambragt. G' är alltså differentierat och innehåller begreppsmässigt olika värdesummor, vilkas inbördes förhållande är ett kapitalförhållande.

Men här har vi endast gett uttryck för ett resultat utan att hänvisa till den process, som har frambragt resultatet.

Olika värde delar skiljer sig inte kvalitativt från varandra, utom i den mån de uppträder som värden på olika artiklar, konkreta ting, alltså i olika bruksformer, och därför betecknas som värden på olikartade varor. Men dessa olikheter har inte sitt ursprung i värdedelarna som sådana. I penningen har alla olikheter mellan varorna försvunnit, emedan penningen är alla varors allmänna ekvivalent. En penningsumma på 500 £ består inte av något annat än likartade enheter, som var och en är värd 1 £. Då värdets ursprung är fullständigt utplånat i denna penningsumma, och då varje spår är försvunnet av den specifika skillnad, som föreligger mellan kapitalets olika beståndsdelar i produktionsprocessen, så återstår ingen annan skillnad än den begreppsmässiga motsättningen mellan det ursprungliga kapitalet (eng. principal) och mervärdet, i vårt exempel det satsade kapitalet på 422 £ och värdeökningen på 78 £.

Vi antar, att G' är t.ex. = 110 £, varav 100 = G, det satsade kapitalet, och 10 = M, mervärdet. De två delarna av dessa 110 £ är absolut likartade och kan inte begreppsmässigt skiljas från varandra. Vilka som helst av dessa 10 £ utgör alltid 1/11 av totalsumman, och det är likgiltigt, vilka av dessa 10 £ som man betraktar som 1/10 av det ursprungliga satsade kapitalet eller av överskottet på 10 £. Kapital och mervärde kan endast betecknas som bråkdelar av totalsumman, i vårt exempel som 10/11 resp. 1/11. Det penninguttryck, som kapitalet framträder i vid kretsloppets avslutning, ger alltså i och för sig inget uttryck för kapitalförhållandet.

Visserligen gäller samma sak för W' (= W + w). Men även om W och w endast är proportionella värdedelar av samma enhetliga varumassa, så är W' ändå direkt förbunden med den produktionsprocess P, som har frambragt den, medan G' är ett värde, som har uppstått genom omsättningen och inte står i något som helst förhållande till P.

Den rent teoretiska skillnad mellan ursprungligt kapital och kapitaltillväxt, som G' betecknar, såvitt det uttrycker resultatet av rörelsen G ... G', försvinner genast, så snart det på nytt aktivt skall fungera som penningkapital och inte längre tjänstgör som penninguttryck för det värdeförökade industrikapitalet. Trots att G' nu skall fungera som G, kan penningkapitalets kretslopp aldrig börja med G' utan endast med G. Kretsloppet kan aldrig börja med ett kapitalförhållande, utan utgångspunkten måste alltid vara ett satsat kapitalvärde. Så snart de 500 £ på nytt satsas i kretsloppet för att än en gång genomgå en värdeökning, är de kretsloppets utgångspunkt, inte dess resultat. Ett kapital på 500 £ är nu insatt i stället för 422 £, mera pengar än förut, ett större kapitalvärde, men förhållandet mellan värdets två beståndsdelar har bortfallit, alldeles som om kapitalet redan från början hade varit 500 £ i st. f. 422 £.

Penningkapitalet uppträder inte aktivt som G', vilket tvärtom är en funktion av W'. Redan i den enkla varucirkulationen, 1) W₁-G, 2) G-W₂, uppträder G aktivt först i andra fasen G-W₂. G framträder här som varuvärdets förvandlade form och som ett resultat av varornas försäljning. Det kapitalförhållande, som uttryckes i G', förhållandet mellan en del av G' som kapitalvärde och en annan del som kapitalökning, får visserligen funktionell betydelse, för så vitt den ständiga upprepningen av kretsloppet G ... G' leder till att G' delas i två självständiga kretslopp, kapitalets och mervärdets, med den följden att de bägge delarna skiljer sig från varandra inte endast kvantitativt, utan också därigenom att de fyller två kvalitativt olika funktioner: G fungerar annorlunda än g. Men i och för sig innefattar formeln G ... G' inte kapitalistens konsumtion utan strängt taget endast kapitalets självförökning och ackumulation, i den mån den sistnämnda närmast uttryckes i en periodisk tillväxt av det ständigt på nytt satsade penningkapitalet.

Trots att formeln G' = G + g är meningslös som definition på kapital, ger ändå först denna formel uttryck för penningkapitalet som ett resultat av pengar, som har alstrat pengar. Men här måste man skilja mellan penningkapitalets funktion i dess första stadium G-W och penningkapitalet

som kretsloppets resultat. I första stadiet cirkulerar G som pengar. När kapitalet i detta fall har antagit penningform, beror det endast på att det i första stadiet skall användas för inköp av arbetskraft (A) och produktionsmedel (Pm), en funktion som det endast kan utföra i penningform. G' däremot, kapitalvärdet och det mervärde, som det har frambragt, ger uttryck för det förökade kapitalvärdet, hela kretsloppets ändamål och resultat. Att det uttrycker detta resultat i penningform, som realiserat penningkapital, beror inte på att det är kapitalets penningform, penningkapital, utan tvärtom därpå, att det är penningkapital, kapital i penningform, d.v.s. att kapitalet i denna form har påbörjat processen, har satsats i penningform. Återförvandlingen till penningform är en funktion av varukapitalet W', som vi sett, inte av penningkapitalet. Men vad beträffar differensen mellan G' och G, så är den (g) endast penningformen av w, ett tillskott till W. G' är = G + g, endast emedan W' var = W + w. Skillnaden mellan dessa två värden och förhållandet mellan kapitalvärdet och det producerade mervärdet föreligger alltså och har fått sitt uttryck i W', redan innan produkterna såldes och förvandlades till G', en penningsumma som gör det möjligt att skilja dessa bägge delar av värdet från varandra, och som därför gör dem användbara till självständiga och inbördes oavhängiga funktioner.

G' är ingenting annat än resultatet av försäljningen av W'. Bägge - både W' och G' - är endast olika former, varuform och penningform, av det förökade kapitalvärdet, och bägge har det gemensamt att de är förökat kapitalvärde. Bägge är förverkligat kapital, emedan kapitalvärdet här är förbundet med ett mervärde, som det har frambragt och som kan skiljas från kapitalvärdet. Förhållandet mellan dem kan uttryckas som ett förhållande mellan två delar av en enhetlig penningsumma eller en enhetlig varumassa. Men som uttryck för det ursprungliga kapitalet i förhållande till och i motsättning till det mervärde som skapats, alltså som ett uttryck för förökat värde, är G' och W' samma sak och uttrycker samma sak, fastän i olika form. De skiljer sig inte från varandra som penningkapital och varukapital utan som pengar och varor. I den mån de framträder som förökat värde, som verksamt kapital, uttrycker de endast resultatet av det produktiva kapitalets funktion, den enda funktion i vilken kapitalvärdet alstrar värde. Det gemensamma för dem är, att bägge - penningkapital och varukapital - är existensformer för kapitalet. Det som skiljer dem åt, kan därför inte vara annat än skillnaden mellan deras penningfunktion och varufunktion. Såsom en direkt produkt av den kapitalistiska produktionsprocessen erinrar varukapitalet om sitt ursprung och är därför till formen mera rationellt, mer gripbart än penningkapitalet, där varje spår av denna process är bortsopat, liksom pengarna överhuvud utplånar varje spår av de olika varornas speciella bruksformer. G', penningkapitalets bisarra form, försvinner därför endast, där penningen själv uppträder som varukapital, och där det (G') är den omedelbara produkten av en produktionsprocess och inte produkternas förvandlade form - alltså i produktionen av själva penningmaterialet. För guldproduktionen skulle t.ex. formeln vara:

G-W ... P ... G' (G + g), där G' figurerar som varuprodukt, emedan P levererar mer guld, än som ursprungligen satsades för inköp av arbetskraft och produktionsmedel. Här försvinner alltså det irrationella i formeln G ... G' (G + g), där en del av en penningsumma framstår som ursprunget till en annan del av samma penningsumma.

4. Det totala kretsloppet

Vi har sett, att cirkulationsprocessen, sedan den genomlöpt sin första fas G-W, avbrytes genom produktionsprocessen P, vari arbetskraften A och produktionsmedlen Pm, som inköptes på marknaden, förbrukas som materiella och värdemässiga beståndsdelar av det produktiva kapitalet. Resultatet av denna konsumtion är en ny vara, W', som har undergått en förändring både materiellt och värdemässigt. Den avbrutna cirkulationsprocessen G-W måste kompletteras med varuförsäljningen W-G. Men som bärare av omsättningens andra och avslutande fas framträder nu W, en materiellt olikartad vara av större värde. Varucirkulationen förlöper därför i två skilda avsnitt: 1) G-W₁ och 2) W'₂, vari en annan vara W'₂ av högre värde och förändrad bruksform avlöser W', medan produktionsprocessen avbryter cirkulationen och omvandlar produktionsmedlen och arbetskraften till en ny produkt.

Då vi i Första boken (4:e kap.) undersökte penningens förvandling till kapital, kom vi fram till formeln G-W-G', som upplöses i 1) G-W₁ och 2) W₁-G', där vi i båda avsnitten möter samma vara. Den vara, som penningen köper i cirkulationens första avsnitt, är samma vara som i andra avsnittet åter förvandlas till mer pengar. Trots denna väsentliga olikhet har bägge cirkulationerna det gemensamt, att pengar förvandlas till varor i första avsnittet, och att varor förvandlas till pengar i andra avsnittet, med den påföljd att pengarna kommer tillbaka till sin utgångspunkt. I bägge fallen återkommer dessutom en större penningsumma än den som ursprungligen satsades. I så fall kan också formeln G-W ... W'-G' betraktas som ett specialfall av den allmänna formeln G-W-G'.

Härav framgår vidare, att i bägge kretsloppen de två värden, som direkt bytes mot varandra, alltid är av samma storlek: G = W och W' = G'. Värdeförändringen sker under metamorfosen P, produktionsprocessen, som förmedlar kapitalets verkliga metamorfos i motsats till varucirkulationens rent formella formförändringar.

Vi skall nu studera den totala rörelsen G-W ... P ... W'-G' eller dess utvecklade form G-W ... P ... W' (W + w) - G' (G + g). Kapitalet framträder här som ett värde, som genomlöper en rad sammanhängande förvandlingar, vilka ömsesidigt betingar varandra, en rad metamorfoser som bildar lika många faser eller stadier i den totala processen. Två av dessa faser ingår i varucirkulationen, medan en tillhör produktionsprocessen. I var och en av dessa tre faser har kapitalet en speciell funktion att fylla och antar i överensstämmelse därmed olika gestalter. Inom denna rörelse inte endast bevaras det satsade värdet, utan det växer, ökar i storlek. I det avslutande stadiet återvänder kapitalet slutligen till den form det hade vid kretsloppets början. Denna totalprocess bildar alltså ett avslutat kretslopp.

Inom varucirkulationen antar kapitalet karaktären av penningkapital och varukapital, under produktionsprocessen däremot formen av produktivt kapital. Det kapital, som under sitt kretslopp antar och åter lägger av dessa former, och som i vart och ett av sina stadier fyller en motsvarande funktion, är industriellt kapital - industriellt här i den betydelsen, att beteckningen omfattar varje kapitalistiskt bedriven produktionsgren.

Penningkapital, varukapital och produktivt kapital användas alltså inte i detta sammanhang som beteckningar för olika slags kapital, som på grund av sina funktioner och sitt innehåll bildar självständiga och från varandra skilda affärsgrenar. Dessa beteckningar motsvarar här endast tre olika funktioner, som det industriella kapitalet utför i tur och ordning under sitt kretslopp.

Kapitalets kretslopp försiggår ostört, endast så länge dess olika faser utan avbrott övergår i varandra. Om kapitalet fastnar i den första fasen G-W, så stelnar penningkapitalet i skattbildning. Om det sker i produktionsfasen, så blir produktionsmedlen liggande till ingen nytta, medan arbetskraften förblir outnyttjad. Och om det inträffar i den sista fasen, W'-G', så hopar sig osäljbara varor och spärrar cirkulationsfloden.

Å andra sidan ligger det i sakens natur, att själva kretsloppet förutsätter, att kapitalet under bestämda perioder blir kvar i kretsloppets olika stadier. I varje särskild fas är industrikapitalet bundet till en bestämd form som penningkapital, produktivt kapital eller varukapital. Först sedan kapitalet har fyllt den funktion, som motsvarar den form, vari det för tillfället befinner sig, antar det en gestalt, som gör en ny förvandlingsfas möjlig. För att klargöra detta har vi i vårt exempel utgått från att kapitalvärdet av den varumängd, som produktionsprocessen frambringar, är likamed summan av de pengar, som ursprungligen satsades, med andra ord: att hela det i penningform satsade kapitalvärdet samtidigt lämnar varje enskilt stadium och går in i nästa. Men vi har tidigare (Första boken, 4:e kap.) påvisat, att en del av det konstanta kapitalet, de egentliga arbetsmedlen (t.ex. maskinerna), alltid tjänstgör i ett större eller mindre antal upprepade kretslopp inom samma produktionsprocess och därför endast successivt avger sitt värde till produkten. Det skall senare visa sig, i vilken utsträckning detta modifierar kapitalets kretslopp. Här skall endast följande påpekas:

I vårt exempel omfattade värdet av det produktiva kapitalet = 422 £ endast den genomsnittliga förslitningen av maskiner, fabriksbyggnader o.s.v., alltså endast den del av värdet, som överföres till garnet, när 10.600 pund bomull förvandlas till 10.000 pund garn under en veckas (= 60 arbetstimmars) spinnprocess. I de produktionsmedel, vartill det satsade konstanta kapitalet om 372 £ förvandlats, figurerade därför också arbetsmedlen, byggnaderna, maskineriet etc., som om man endast hyrt dem på marknaden mot en avgift pr vecka. Detta ändrar dock absolut ingenting i själva sakförhållandet. Vi behöver endast multiplicera den under en vecka producerade garnmängden om 10.000 pund med antalet veckor under ett visst antal år för att få hela värdet av de inköpta och under denna tid förbrukade arbetsmedlen överfört till garnet. Det står då klart, att det satsade penningkapitalet först måste förvandlas till produktionsmedel och alltså ha genomlöpt det första stadiet G-W, innan det kan fungera som produktivt kapital, P. Lika klart är det i vårt exempel, att det kapitalvärde på 422 £, som förvandlades till garn under produktionsprocessen, inte kan ingå som värdebeståndsdel av de 10.000 punden garn i cirkulationsfasen W'-G', förrän denna är färdig. Garnet kan inte säljas, förrän det är spunnet.

I den allmänna formeln för kapitalets kretslopp framställes produkten av P som ett från det produktiva kapitalet avskilt materiellt ting, ett föremål, som existerar avskilt från produktionsprocessen, och vars bruksform skiljer sig från produktionselementens bruksform. Detta är alltid fallet, när produktionsprocessen frambringar materiella ting, även när en del av produkten åter ingår i den förnyade produktionsprocessen. Sålunda tjänar spannmål som utsäde för sin egen produktion, men produkten består endast av spannmål och har alltså en gestalt, som avviker från de samtidigt använda produktionselementen, arbetskraften, redskapen, gödselmedlen. Men det finns självständiga produktionsgrenar, där produkten inte är någon ny, materiell produkt, alltså inte någon vara i egentlig mening. Kommunikationerna, som omfattar både den egentliga transporten av människor och varor och överförande av medelanden i brev, telegram etc., är den viktigaste av dessa produktionsgrenar.

A. Tschuprov[9*] säger härom:

"Fabrikanten kan först producera varor och därefter söka konsumenter för dem"

[sedan hans produkt blivit färdig och utstötts ur produktionsprocessen, går den som en från denna skild vara över i cirkulationen].

"Produktion och konsumtion framträder därför som två olika processer, åtskilda i tid och rum. I transportväsendet, som inte skapar några nya produkter utan endast för människor och föremål, sammanfaller dessa bägge processer. Tjänsterna" [platsförändringen] "måste konsumeras i samma ögonblick som de produceras. Därför är också järnvägarnas kundkrets begränsad till ett område på högst 50 verst" (53 km) "på vardera sidan av järnvägslinjen."

Antingen det är människor eller varor som transporteras, så är resultatet att de har flyttats från en plats till en annan, så att t.ex. garnet nu befinner sig i Indien i stället för i England, där det producerades.

Men det som transportväsendet säljer är själva ortsförändringen, och den åstadkomna nyttoeffekten är oskiljbart förenad med transportprocessen, d.v.s. transportväsendets produktionsprocess. Människor och varor förflyttas med transportmedlet, och denna förflyttning, detta ortsbyte, är just den åstadkomna produktionsprocessen. Nyttoeffekten måste därför konsumeras, medan produktionsprocessen pågår. Den är inte knuten till ett nyttoting, som har en självständig tillvaro, och kan därför inte ingå i cirkulationen som vara, sedan produktionen har avslutats. Men denna nyttoeffekts bytesvärde bestämmes - liksom alla andra varors - genom värdet av de produktionselement (arbetskraft och produktionsmedel) som förbrukats i varan, plus det mervärde, som skapats av de i transportväsendet sysselsatta arbetarnas merarbete. Även när det gäller konsumtionen, förhåller sig denna nyttoeffekt på samma sätt som andra varor. Om den konsumeras individuellt, försvinner dess värde i och med konsumtionen. Om den däremot konsumeras produktivt, så att den själv ingår som en produktionsfas hos den transporterade varan, så överföres dess värde som ett tillskottsvärde på varan själv. Formeln för transportväsendet skulle alltså bli G-W ... P-G', eftersom det ju är produktionsprocessen själv, som betalas och förbrukas, inte en produkt, åtskild från produktionsprocessen. Formeln för transportväsendet är alltså nästan exakt densamma som formeln för produktion av ädla metaller, endast med den skillnaden att G' här är den förvandlade formen av den nyttoeffekt, som frambragts under produktionsprocessen, medan i andra fallet guldet eller silvret är en omedelbar produkt av produktionsprocessen.

Industrikapitalet är den enda existensform för kapitalet, vari detta inte endast tillägnar sig utan också skapar mervärde resp. merprodukt. Det bildar därför grundvalen för den kapitalistiska produktionen, och dess tillvaro innefattar klassmotsättningarna mellan kapitalister och lönarbetare. I den mån industrikapitalet lägger under sig den samhälleliga produktionen, revolutioneras arbetsprocessens teknik och samhälleliga organisation och därmed också samhällets ekonomiskt-historiska struktur. Andra arter av kapital, som före industrikapitalet uppträdde i förgångna eller utdöende samhälleliga produktionstillstånd, blir inte bara underordnade industrikapitalet och förändrade i sina funktioner på ett motsvarande sätt, utan de rör sig numera endast på industrikapitalets grundval, lever och dör, står och faller med denna grundval. Penningkapital och varukapital är - i den mån de fungerar som bärare av egna affärsgrenar vid sidan av industrikapitalet - numera endast självständiga och ensidigt utbildade existensformer för de olika funktionsfaser, som industrikapitalet genomlöper i cirkulationen.

Å ena sidan sammanflätas kretsloppet G ... G' med den allmänna varucirkulationen, lämnar den, återvänder till den och bildar en del av den. Å andra sidan är detta kretslopp från den enskilde kapitalistens ståndpunkt en självständig kapitalrörelse, som sker dels inom den allmänna varucirkulationen, dels utanför den, men som hela tiden bevarar sin självständiga karaktär. Kretsloppet skiljer sig från den allmänna varucirkulationen, för det första genom att det inledande varuköpet G-W och den avslutande varuförsäljningen W'-G' är särpräglade faser i kapitalrörelsen och har sina funktionellt bestämda karaktärer: i G-W är W materiellt bestämt som arbetskraft och produktionsmedel, i W'-G' realiseras kapitalvärdet med tillägg av mervärdet. För det andra omsluter P, produktionsprocessen, den produktiva konsumtionen. För det tredje gör penningens återvändande till utgångspunkten, att rörelsen G ... G' blir en inom sig själv sluten kretsloppsrörelse.

Å ena sidan bildar alltså varje enskilt kapital i sina bägge cirkulationshälfter G-W och W'-G' en drivande kraft i den allmänna varucirkulationen, vari det fungerar eller är infogat antigen som pengar eller som vara, och på så sätt själv utgör ett led i varuvärldens serie av allmänna formförändringar. Å andra sidan utför det inom den allmänna cirkulationen sitt eget självständiga kretslopp, där produktionsprocessen utgör ett genomgångsstadium, och slutligen återvänder det enskilda kapitalet i sin ursprungliga värdeform till utgångspunkten. Under sitt eget självständiga kretslopp, som omfattar den verkliga formförändringen i produktionsprocessen, förändrar kapitalet dessutom sin värdestorlek. Det vänder tillbaka, inte endast som penningvärde, utan som förstorat, förökat penningvärde.

Om vi slutligen undersöker G-W ... P ... W'-G' som en speciell formel för kapitalets kretslopp vid sidan av andra former, som vi senare skall analysera, visar det sig att kretsloppet har följande säregna kännetecken:

1. Det framträder som penningkapitalets kretslopp, emedan industrikapitalet inleder processen som penningkapital och återvänder till utgångspunkten som penningkapital. Formeln själv uttrycker, att pengarna här inte förbrukas utan investeras, att de alltså inte fungerar som pengar i allmänhet utan som kapital i penningform - penningkapital. Formeln visar också, att det inte är bruksvärdet utan bytesvärdet, som är rörelsens dominerande självändamål. Just emedan penningen här är värdets självständiga och konkreta form, ger formeln G ... G', vars utgångspunkt och slutpunkt är verkliga pengar, rent påtagligt uttryck för att den kapitalistiska produktionens drivande motiv är att tjäna pengar. Produktionsprocessen spelar endast rollen av ett oundvikligt mellanled, ett nödvändigt ont i strävandena att tjäna pengar. [Just därför kommer också alla samhällen med kapitalistiskt produktionssystem då och då in i svindelperioder, när man vill tjäna pengar utan förmedling av någon produktionsprocess.]

2. Produktionsstadiet P åstadkommer i detta kretslopp ett avbrott i de två cirkulationsfaserna G-W ... W'-G', vilka i sin tur endast förmedlar den enkla cirkulationen G-W-G'. Kretsloppets form framställer produktionsprocessen formellt och uttryckligen som blott och bart ett medel till att föröka det satsade värdet, alltså berikandet som produktionens mål, något som också är det verkliga förhållandet under det kapitalistiska produktionssystemet.

3. Eftersom kretsloppet börjar med avsnittet G-W, så måste det också avslutas med varucirkulationens motsatta avsnitt, W'-G'. Utgångspunkten är alltså G, penningkapitalet, som skall förökas. Slutpunkten är G', det värdeförökade penningkapitalet G + g, där G är det ursprungliga kapitalvärdet och g det mervärde som det har frambragt. Penningkapitalets kretslopp G skiljer sig från de bägge andra kretsloppen P och W', och detta i dubbel måtto. Å ena sidan därigenom att penningformen bilder kretsloppets både utgångspunkt och avslutning. Men penningen är värdets mest självständiga och påtagliga form, där alla spår av varornas bruksvärde är utplånade. Å andra sidan medför inte industrikapitalets kretslopp med nödvändighet, att produktionens omfattning ökar, formen P ... P övergår därför inte utan vidare till P ... P' (P + p), och formen W' ... W' visar överhuvud inte någon olikhet i värde mellan utgångspunkt och avslutning. - Det karakteristiska för formeln G ... G' är alltså å ena sidan, att kapitalvärdet bildar utgångspunkten och det värdeförökade kapitalet avslutningen, alltså att det satsade kapitalvärdet framträder som medlet och det förökade kapitalvärdet som hela operationens ändamål - vidare att detta förhållande är uttryckt i penningform, värdets självständiga form: penningkapitalet såsom pengar som alstrar pengar. Att skapa mervärde medelst ett satsat värde framträder inte bara som processens A och O utan dessutom uttryckligen i den glittrande penningformen.

4. Då G', det penningkapital som realiseras genom processen W'-G', befinner sig i absolut samma form, som då kretsloppet först inleddes med inköpet av arbetskraft och produktionsmedel, kan G' som förstorat (ackumulerat) penningkapital påbörja ett nytt kretslopp av samma slag. G' är = G + g, och formeln G ... G' ger i varje fall inte omedelbart uttryck för att g skiljes från G, när kretsloppet återupptas. Om kretsloppet betraktas för sig, isolerat, ger denna formel därför endast uttryck för den värdeförökande processen eller ackumulationsprocessen. G-W, inköp av arbetskraft och produktionsmedel, innebär endast produktiv konsumtion, och endast denna ingår i det enskilda kapitalets kretslopp. Visserligen är G-A, inköp av arbetskraft, från arbetarens ståndpunkt A-G, försäljning av arbetskraft, och denna försäljning utgör det första stadiet i den varuomsättning, som förmedlar hans individuella konsumtion: A-G-W (existensmedel). Den andra fasen, G-W, arbetarens inköp av existensmedel, ingår emellertid inte i det enskilda kapitalets kretslopp. Men fasen inledes genom kretsloppet och förutsätter, att den äger rum, eftersom arbetaren framförallt måste leva och alltså uppehålla livet genom individuell konsumtion, om kapitalisten skall finna honom på marknaden som föremål för exploatering. Men denna konsumtion är en förutsättning för kretsloppet, endast i den utsträckning som den skapar betingelser för kapitalets produktiva konsumtion av arbetskraften, alltså endast i den utsträckning arbetarens individuella konsumtion verkligen tjänar till att upprätthålla och reproducera arbetskraften. Medan Pm, de egentliga varor, som ingår i kretsloppet, endast utgör förbrukningsmaterial åt den produktiva konsumtionen, förmedlar processen A-G arbetarens individuella konsumtion, varvid livsmedel förvandlas till hans kött och blod. Visserligen är också kapitalisten en betingelse för kretsloppet, och även han måste leva och konsumera för att kunna fungera som kapitalist. Men för den funktionen är det tillräckligt, om han konsumerar lika mycket som en arbetare, och formeln förutsätter därför inte heller, att han förbrukar mera. Formellt uttryckes inte ens detta, eftersom formeln avslutas med G', som genast på nytt kan fungera som förstorat penningkapital.

W'-G' betecknar direkt en försäljning av varan W'. Men W'-G', försäljning, är å andra sidan också G-W, inköp, och varan köpes till sist endast på grund av sitt bruksvärde för att (bortsett från mellanhandsaffärer) ingå i konsumtionsprocessen, vare sig denna är individuell eller produktiv, beroende på den köpta varans art. Men denna konsumtion ingår inte i det individuella kapitalets kretslopp, som har frambragt W', utan denna produkt blir tvärtom utstött ur kretsloppet såsom en vara, som är till salu. W' är uttryckligen bestämd för främmande konsumtion. Vi finner därför hos företrädarna för merkantilsystemet (för vilket formeln G-W ... P ... W'-G' ligger till grund) en mängd långrandiga predikningar över temat, att varje enskild kapitalist måste nöja sig med en konsumtion motsvarande en arbetares, liksom de kapitalistiska nationerna bör överlåta åt andra och dummare nationer att konsumera varorna, medan de själva skall ta hand om den produktiva konsumtionen som sin egen livsuppgift. Dessa predikningar påminner till både form och innehåll om kyrkofädernas asketiska förmaningar.

*

Kapitalets kretslopp bildar alltså en enhet av cirkulation och produktion och omfattar bägge. I den mån de båda faserna G-W och W'-G' innebär omsättning av varor, utgör kapitalets kretslopp ett led i den allmänna varucirkulationen. Men som funktionellt bestämda stadier i kapitalets kretslopp, vilka inte endast tillhör omsättningen utan också produktionen, fullbordar kapitalet inom den allmänna varucirkulationen sitt eget kretslopp. Den allmänna varucirkulationen tjänar i första stadiet till att ge kapitalet en sådan form, att det kan fungera som produktivt kapital, och i det andra stadiet befriar den kapitalet från varufunktionen[XIX*], som hindrar det från att förnya sitt eget kretslopp, och öppnar samtidigt en möjlighet för kapitalet att skilja sitt eget kretslopp från det mervärde, som den föregående produktionsprocessen har frambragt.

Penningkapitalets kretslopp är den mest ensidiga och därför den mest typiska och karakteristiska företeelseformen för industrikapitalets kretslopp, vars mål och avgörande motiv: värdeökning, penningintäkter och ackumulation, framställes på ett iögonenfallande sätt (köpa för att sälja dyrare). På grund av att den första fasen är G-W - ett inköp av varor - visar formeln också, att det produktiva kapitalets beståndsdelar härledes från varumarknaden, liksom den kapitalistiska produktionsprocessen i sin helhet är betingad av varuomsättning, av handel. Penningkapitalets kretslopp är inte betingat endast av varuproduktionen. Det börjar med varuomsättningen, som är en ofrånkomlig förutsättning för att kretsloppet skall kunna äga rum. Det visar sig redan däri, att G, penningformen, som har sitt ursprung i omsättningen, framträder som det satsade kapitalvärdets första och rena form, vilket inte är fallet med de bägge andra kretsloppsformerna.

Eftersom penningkapitalets kretslopp ger uttryck för det satsade kapitalets värdeförökning, förblir det alltid en allmängiltig formel för industrikapitalet. I det produktiva kapitalets kretslopp, P ... P, framträder kapitalets penningform endast som priset på det produktiva kapitalets beståndsdelar, alltså endast som ett värde, uttryckt i räknepengar, och i denna form fasthålles det i bokföringen.

G ... G' är alltid den särskilda formen för industrikapitalets kretslopp, när nytt kapital först investeras i form av pengar och sedan åter dras tillbaka i samma form, antingen på grund av överflyttning från en bransch till en annan, eller emedan kapitalet dras bort från affärslivet. I samma form uppträder också det mervärde, som för första gången satsas i form av pengar för att fungera som kapital, och detta framträder mest påtagligt, när mervärdet investeras i en annan bransch än den, som det kommer ifrån. G ... G' kan vara ett kapitalets första kretslopp; det kan vara dess sista; det kan fungera som form för det samhälleliga totalkapitalet; det är formen för varje nytt kapitaltillskott, vare sig G representerar nytt, ackumulerat kapital eller gammalt kapital, som i sin helhet har förvandlats till pengar för att överföras från en produktionsgren till en annan.

I alla kretslopp uppträder kapitalet i penningform, och kretsloppet genomföres just för den del av kapitalet, som frambringar mervärdet - det variabla kapitalet. Arbetslönen utbetalas i allmänhet i pengar, och betalningen måste ständigt upprepas med korta mellanrum, eftersom arbetaren lever ur hand i mun. Gentemot arbetaren måste därför kapitalisten ständigt uppträda som penningkapitalist och hans kapital som penningkapital. Här kan man inte - som när det gäller inköp av produktionsmedel och försäljning av produktiva varor - tillämpa en direkt eller indirekt utjämning (så att den större delen av penningkapitalet faktiskt endast uppträder i form av varor och penningen endast i form av räknepengar, och kontanter endast användes vid den slutliga utjämningen av balanserna). Å andra sidan förbrukar kapitalisten en del av det mervärde, som härrör från det variabla kapitalet, för sin privata konsumtion. Denna går genom detaljhandeln, och betalningen sker kontant i mervärdets penningform, på vilka omvägar det än sker. Hur stor eller liten denna del av mervärdet är, ändrar ingenting i sak. Åter och åter igen framträder det variabla kapitalet som penningkapital, placerat i arbetslön (G-A), och g som mervärde, vilket förbrukas för att tillfredsställa kapitalistens privatbehov. G fungerar alltså som investerat variabelt kapitalvärde och g som dess tillskott, och bägge måste ständigt på nytt anta penningform för att kunna konsumeras som pengar.

Emedan både det investerade och det förökade värdet, formelns utgångspunkt och avslutning (G' = G + g), framträder i penningform, med påföljd att kretsloppet börjar med en penningsumma och slutar med en förökad penningsumma, är formeln G-W ... P ... W'-G' ägnad att framkalla föreställningar av rent illusorisk karaktär. Formeln betonar inte värdeökningen i och för sig utan penningformen, det faktum, att vid kretsloppets avslutning en större penningsumma kommer fram, än som ursprungligen satsades, alltså att kapitalistens guld- och silvermängd förökas. Det s.k. monetärsystemet är ingenting annat än ett uttryck för de illusioner, som kretsloppet G-W-G' framkallar. Hela rörelsen äger rum inom varucirkulationen, och formen själv medger egentligen ingen annan förklaring till de bägge faserna: 1) G-W, 2) W-G' än att W i andra fasen säljes över sitt värde, och att som följd därav mer pengar kommer ut ur cirkulationen, än som satsades vid det ursprungliga varuköpet. Däremot ligger G-W ... P ... W'-G', uppfattad som kretsloppets enda form, till grund för det mer utvecklade merkantilsystemet, där inte endast varucirkulationen utan även varuproduktionen framstår som ett nödvändigt element i kretsloppet.

Den illusoriska karaktären hos kretsloppet G-W ... P ... W'-G' och dess motsvarande illusoriska tolkning kommer fram, så snart denna form uppfattas som en engångsform, inte som en växlande form som ständigt förnyas, då formen alltså betraktas som kretsloppets enda och uteslutande form, inte som en av flera. Den pekar emellertid själv hän på andra former.

För det första har hela kretsloppet den kapitalistiska produktionsordningen som förutsättning, och dess basis är därför den kapitalistiska produktionsprocessen jämte de speciella samhällsförhållanden, som betingas av denna process. Kretsloppets första stadium är ju G-W = G-W, men G-A, köpet av arbetskraft, förutsätter tillvaron av lönarbetare och därmed också att produktionsmedlen utgör en del av det produktiva kapitalet. Som följd därav förutsättes också, att produktionsprocessen som helhet - både arbetsprocessen och den värdeförökande processen - redan är en funktion av kapitalet.

För det andra: Om kretsloppet G ... G upprepas, så visar det sig att penningformen även i sista stadiet försvinner på samma sätt som i första stadiet. G-W försvinner för att lämna plats åt P. Den ständigt upprepade investeringen av pengar liksom den ständiga återgången till pengar framstår i och för sig som ytliga företeelser i kretsloppet.

För det tredje: När formeln upprepas, får man följande bild av kretsloppet:

Redan innan det andra kretsloppet är avslutat, uppkommer formeln P .... W'-G'. G-W ... P. Alla efterföljande kretslopp kan alltså uttryckas genom formeln P ... W'-G-W ... P, varför G-W som kretsloppets första stadium kan betraktas som en schematisk förberedelse till det produktiva kapitalets ständigt förnyade kretslopp, liksom det i själva verket är fallet, när industrikapital för första gången investeras i form av penningkapital.

Å andra sidan uppkommer formeln W'-G'. G-W ... P ... W' (förkortad W' ... W'), varukapitalets kretslopp, redan innan det produktiva kapitalets andra kretslopp är avslutat. Sålunda innehåller den första formen redan de både andra, och samtidigt försvinner penningformen, i den mån den inte endast är ett värdeuttryck utan ett värdeuttryck i ekvivalentform, i reda pengar.

Om vi slutligen undersöker ett nytillkommet enskilt kapital, som för första gången skall genomgå kretsloppet G-W ... P ... W'-G', så finner vi att G-W är det förberedande stadiet, förelöparen till den första produktionsprocessen, som detta enskilda kapital skall genomlöpa. Denna fas G-W (G-W), inköpet av arbetskraft och produktionsmedel, har ingen självständig uppgift utan äger rum med hänsyn till den efterföljande produktionsprocessen, som utgör kretsloppets verkliga innehåll. Men detta gäller endast det enskilda kapitalets kretslopp och äger inte giltighet för industrikapitalet i samhällelig måttstock. Försåvitt det kapitalistiska produktionssystemet härskar och därmed också de samhällsförhållanden, som den kapitalistiska produktionen skapar, så är penningkapitalets kretslopp den allmängiltiga formen för industrikapitalets kretslopp. Även om det första kretslopp, som ett nytillkommet industrikapital genomlöper, inte omedelbart ger uttryck för den kapitalistiska produktionen så finns dock denna förutsättning i de samhällsförhållanden, vari kretsloppet äger rum, genom att den ständiga produktionsprocessen förutsätter en ständig upprepning av kretsloppet P ... P. Redan Penningkapitalets första stadium G-W ger uttryck för denna förutsättning, eftersom köpet av arbetskraft endast är möjligt, sedan en lönarbetarklass redan har uppkommit. Å andra sidan är G-Pm, inköpet av produktionsmedel, från säljarens ståndpunkt samtidigt en försäljning av varor, W'-G'. De inköpta produktionsmedlen är redan W' eller varukapital, ty produktionsmedlens varuform förutsätter att de är resultatet av kapitalistisk varuproduktion och endast kan uppkomma som resultat av detta slags produktion.

ANDRA KAPITLET

Det produktiva kapitalets kretslopp

Det produktiva kapitalets kretslopp har den allmänna formeln: P ... W'-G'-W ... P. Då kretsloppet både börjar och slutar med produktionsprocessen eller det produktiva kapitalet P, visar formeln att produktionsprocessen, den värdeförökande processen, ständigt förnyas. Industrikapitalet antar periodiskt upprepad produktiv form. Både kretsloppets utgångspunkt och dess avslutning är produktionsprocessen, som frambringar nya varor. Men därmed är kretsloppets förnyelse given genom själva utgångspunkten. Produktionsprocessen framställes alltså som en reproduktionsprocess med avseende på värdeökningen - inte endast produktion av mervärde utan periodisk reproduktion av mervärde.

En del av W', de frambragta produkterna, kan i vissa fall och i vissa industrigrenar på nytt ingå som produktionsmedel i samma produktionsprocess, som frambragte dem. På så sätt blir det onödigt att förvandla värdet till verkliga pengar eller mynttecken, och det får endast självständigt uttryck som räknepengar i bokföringen. Denna del av värdet ingår inte i cirkulationen. Det finns alltså värden i produktionsprocessen, som inte ingår i kretsloppet. Detsamma gäller om den del av W', som kapitalisten förbrukar in natura som en del av merprodukten. Detta har dock mycket liten betydelse för den kapitalistiska produktionen och kan på sin höjd spela en roll i jordbruket.

Två saker är påfallande, när man jämför det produktiva kapitalets kretslopp med penningkapitalets kretslopp.

För det första: I penningkapitalets kretslopp, G ... G' avbrytes varucirkulationen av produktionsprocessen, som inskjutes mellan kretsloppets första och andra avsnitt, och som endast förmedlar förbindelsen mellan det första varuköpet och den avslutande varuförsäljningen. I det produktiva kapitalets kretslopp däremot framträder hela varuomsättningen endast som ett avbrott i produktionsprocessen. Varuomsättningen förmedlar här förbindelsen mellan det produktiva kapital, som sätter igång kretsloppet, och det produktiva kapital, som avslutar det och samtidigt påbörjar ett nytt kretslopp. Den egentliga varuomsättningen tjänar här synbarligen endast till att möjliggöra den periodiska reproduktionen, som genom denna ständiga förnyelse antar karaktären av kontinuerlig reproduktion.

För det andra: Den totala varuomsättningen har motsatt form i de bägge kretsloppen. Bortsett från värdeförändringen är formeln för penningkapitalets kretslopp G-W-G (G-W. W-G), i det produktiva kapitalets kretslopp däremot W-G-W (W-G. G-W) och antar med andra ord den enkla varuomsättningens form.

1. Enkel reproduktion

Vi betraktar alltså närmast processen W'-G'-W, som förlöper mellan termerna P ... P i varucirkulationen.

Utgångspunkten för denna cirkulation är varukapitalet: W' = W + w = P + w. Varukapitalets funktion är att realisera kapitalvärdet P, som existerar i form av W, en beståndsdel av de producerade varorna, och samtidigt realisera mervärdet w, som också föreligger som en beståndsdel av samma varumassa. Denna process undersökte vi i samband med penningkapitalets kretslopp, men där bildade försäljningen av de producerade varorna andra fasen av den avbrutna cirkulationen och hela kretsloppets sista stadium. Här bildar samma försäljning kretsloppets andra fas men varuomsättningens första stadium. Det första kretsloppet slutade med G', och då G' alldeles som det ursprungliga G på nytt kan sätta igång penningkapitalets kretslopp, var det inte i första hand nödvändigt att undersöka, huruvida G och g fortsätter kretsloppet tillsammans eller beskriver olika banor. Detta hade blivit nödvändigt, endast om vi hade följt det första kretsloppet i dess förnyelse. Denna sak måste emellertid bestämmas i det produktiva kapitalets kretslopp, då redan det första kretsloppet påverkas därav, och då W'-G' framträder som första cirkulationsfasen som skall kompletteras med G-W. Formeln betecknar enkel reproduktion eller reproduktion i utvidgad skala, beroende på om g, mervärdet, ingår i det förnyade kretsloppet tillsammans med kapitalvärdet eller inte, och i överensstämmelse därmed ändrar kretsloppet karaktär.

Låt oss alltså närmast undersöka det produktiva kapitalets enkla reproduktion, varvid vi på samma sätt som i första kapitlet utgår ifrån att alla hithörande förhållanden förblir oförändrade och att varorna köpes och säljes till sitt värde. Under dessa förutsättningar ingår hela mervärdet i kapitalistens personliga konsumtion. När varukapitalet W' är förvandlat till pengar, ingår den del av penningsumman, som motsvarar det ursprungliga kapitalvärdet, på nytt i industrikapitalets kretslopp, medan återstoden - som är till pengar omvandlat mervärde - ingår i den allmänna varucirkulationen. Det är en penningcirkulation, som utgår från kapitalisten men försiggår utanför det individuella kapitalets cirkulation.

I vårt tidigare exempel hade vi att göra med ett varukapital, W', om 10.000 pund garn till ett värde av 500 £. Därav utgjorde 422 £ värdet av det produktiva kapitalet och motsvarade penningvärdet av 8.440 pund garn. Denna del av varukapitalet fortsätter kretsloppet, medan mervärdet om 78 £ (= penningvärdet av 1.560 pund garn) utträder ur kretsloppet och ingår i den allmänna varucirkulationen, där det genomlöper sitt eget kretslopp.

Den ovannämnda utvecklingen kan beskrivas med hjälp av följande formel:

	{	W	}	-	-	{	G	}	-	W
W'		+		-	G'		+
		w		-	-		g		-	w

Här representerar g-w ett större eller mindre antal inköp antingen av egentliga varor eller av personliga tjänster åt kapitalisten eller hans familj. Dessa inköp är utspridda och äger rum vid olika tidpunkter. Pengarna existerar därför tidvis i form av ett penningförråd eller en skatt, avsedd för täckande av löpande utgifter, liksom pengarna alltid får formen av skattsamling, när cirkulationen avbrytes. Dessa pengars funktion som cirkulationsmedel, som också inbegriper deras tillfälliga hopsamlande som skatt, ingår inte i kapitalets kretslopp. Pengarna blir inte investerade utan förbrukade.

Liksom vi tidigare har förutsatt, att det satsade kapitalet alltid i sin helhet lämnar ett stadium för att övergå till nästa, förutsätter vi även här, att varuprodukten av P, som omfattar ett kapitalvärde på 422 £ plus ett mervärde på 78 £, helt och hållet lämnar produktionsprocessen och antar varuform. I vårt exempel, där vi har att göra med en ensartad och delbar varuprodukt, existerar mervärdet i form av 1.560 pund garn, vilket utgör c:a 2,5 uns merprodukt för varje pund garn. Om produkten däremot vore t.ex. en maskin till ett värde av 500 £ och med samma värdesammansättning, så skulle visserligen mervärdet fortfarande utgöra en viss bråkdel av maskinens totalvärde, men de 78 £ mervärde skulle vara oskiljbart förenade med maskinen som helhet. Den kan inte sönderdelas i kapitalvärde och mervärde, utan att man samtidigt slår den i stycken och därmed förintar både dess bruksvärde och dess värde. Värdets två beståndsdelar skulle i detta fall endast kunna framställas rent teoretiskt som beståndsdelar av varukroppen, inte som självständiga delar av varan W', som när det gäller en vara som garn, där varje enskilt pund kan skiljas från resten av de 10.000 punden som en självständig varuenhet. I första fallet måste totalvaran, varukapitalet, maskinen, vara såld i sin helhet, för att g skall kunna börja sin särskilda cirkulation. I exemplet med garnet däremot skulle kapitalisten först kunna sälja de 8.440 punden garn, som motsvarar kapitalvärdet, varpå den senare försäljningen av de 1.560 punden garn skulle starta ett fullständigt fristående kretslopp för mervärdet i formen w (1560 pund garn) - g (78 £) = w (konsumtionsartiklar). Men varje viktsenhet av garnet kan lika lätt uppdelas i element, motsvarande kapitalvärdet och mervärdet, som totalprodukten om 10.000 pund garn. Liksom de 10.000 punden garn kan uppdelas i konstant kapital (C) på 7.440 pund garn till ett värde av 372 £, variabelt kapital (v) på 1.000 pund garn till ett värde av 50 £ och mervärde (m) på 1.560 pund garn till ett värde av 78 £ så kan också varje enskilt pund garn uppdelas i konstant kapital på 11,9 uns, värde 8,9 pence, variabelt kapital på 1,6 uns, värde 1,2 pence och mervärde på 2,5 uns, värde 1,9 pence. Kapitalisten kan också förbruka det mervärde, som finns i varje enskilt pund garn, efter hand som de 10.000 punden garn gradvis blir försålda, och samtidigt också gradvis realisera det konstanta kapitalet plus det variabla kapitalet (c + v). Men även i detta fall är förutsättningen, att garnpartiet, 10.000 pund, blir sålt i sin helhet, och att alltså värdet av det konstanta (c) och variabla (v) kapitalet ersättes genom försäljningen av de 8.440 punden garn. (Bok I, kap. VII: 2.)

Hur det än må förhålla sig med detta, så får i varje fall både kapitalvärdet och mervärdet genom W'-G' penningform och kan som följd därav särskiljas som självständiga penningsummor. I bägge fallen är både G och g ingenting annat än former av samma värde, som ursprungligen fanns i W', där det i varans pris endast ägde ett ideellt penninguttryck.

Formeln w-g-w uttrycker en enkel varucirkulation, vars första fas w-g ingår i varukapitalets cirkulation W'-G' och alltså är ett stadium i kapitalets kretslopp, medan det avslutande avsnittet g-w[XX*] faller utanför detta kretslopp som en självständig rörelse inom den allmänna varucirkulationen. Cirkulationen av W och w, kapitalvärde och mervärde, uppdelas, sedan W' förvandlats till G'. Därav följer:

För det första: När varukapitalet realiseras genom rörelsen W'-G' = W' - (G + g), antar kapitalvärdet och mervärdet, som hittills har burits av samma varumassa, en sådan form, att de kan skiljas från varandra, eftersom de nu föreligger som självständiga penningsummor.

För det andra: Om kapitalvärdet och mervärdet verkligen blir åtskilda, genom att mervärdet användes för att täcka kapitalistens personliga utgifter, medan kapitalvärdet fortsätter sitt kretslopp, så kan den första processen W'-G' i samband med de efterföljande avsnitten G-W och g-w framställas som två olika kretslopp: W-G-W och w-g-w, vilka bägge på grund av sin form hör hemma i den allmänna varucirkulationen.

För övrigt blir i praktiken värdets enskilda delar isolerade i ideell form, även när det gäller sådana varor som bildar ett sammanhängande helt och inte låter sig delas. I byggnadsverksamheten i London, som till den övervägande delen bedrives på kredit, är det t.ex. vanligt, att byggmästaren uppbär förskott, efter hand som byggnadsarbetet fortskrider och uppnår bestämda stadier. Inget av dessa stadier är ett färdigt hus utan endast en verkligen existerande beståndsdel av ett blivande hus, alltså trots sin realitet endast en ideell bråkdel av hela huset, men dock tillräckligt verkligt för att tjäna som säkerhet för de utbetalda förskotten. (Vidare härom i kap. XII).

För det tredje: Om kapitalvärde och mervärde endast delvis blir åtskilda, genom att endast en del av mervärdet användes för kapitalistens personliga förbrukning, eller om t.o.m. hela mervärdet ackumuleras, så undergår kapitalet en förändring inom själva kretsloppet och innan detta avslutats. I vårt exempel var värdet av det produktiva kapitalet likamed 422 £. Om nu kretsloppet fortsätter i nästa stadium G-W, t.ex. som 480 £ eller 500 £, så genomlöper kapitalet kretsloppets senare stadier som ett värde, som är 58 £ eller 78 £ större, än begynnelsevärdet var. Denna förändring kan samtidigt vara kombinerad med en förändring i det produktiva kapitalets värdesammansättning.

W'-G', som i penningkapitalets kretslopp är varuomsättningens andra stadium och kretsloppets avslutande stadium, är i det produktiva kapitalets kretslopp varuomsättningens första stadium och kretsloppets andra stadium. Inom varuomsättningen måste emellertid varje försäljning efterföljas av ett motsvarande inköp, och W'-G' måste därför kompletteras genom G'-W'. Men W'-G' har inte endast den värdeökande processen P bakom sig som kretsloppets första stadium, utan genom varuförsäljningen förvandlas produktionsprocessens resultat, varuprodukten W', till pengar. Både kapitalets värdeökning och försäljningen av den varuprodukt, som var bärare av det ökade kapitalvärdet, är alltså avslutade med W'-G'.

Vi har här alltså förutsatt enkel reproduktion, d.v.s. att mervärdet (g-w) helt åtskiljes från kapitalvärdet (G-W). Då bägge kretsloppen, både w-g-w och W-G-W, till följd av sin form tillhör den allmänna varucirkulationen (och därför inte heller visar någon värdedifferens mellan yttertermerna), så ligger det nära till hands att i likhet med vulgärekonomin uppfatta den kapitalistiska produktionsprocessen som rätt och slätt produktion av varor, bruksvärden, avsedda för konsumtion av ett eller annat slag, som kapitalisten producerar för att byta mot bruksvärden av annat slag. Så framställes saken falskeligen av vulgärekonomin.

W är redan till följd av sitt ursprung kapital i varuform, men processens ändamål, kapitalökning eller berikande, är inte alls något hinder för att kapitalistens privata konsumtion ökar i takt med kapitalets och mervärdets tillväxt. Hela processen förutsätter i stället, att detta sker.

I den mån mervärdet konsumeras av kapitalisten, tjänar i själva verket merprodukten w eller motsvarande del av varuprodukten W' endast till att förvandlas till pengar genom varornas försäljning, så att pengarna senare kan användas för inköp av en rad varor, som ingår i kapitalistens privata konsumtion. Men i detta sammanhang skall man inte bortse från den biomständigheten, att w är ett varuvärde, som inte har kostat kapitalisten något, ett materialiserat merarbete, som ursprungligen uppträder på scenen som en beståndsdel av varukapitalet W'. Merprodukten w är alltså redan från sin tillblivelse knuten till det kretslopp, som kapitalvärdet fullföljer, och om detta kretslopp råkar i stockning eller störes på ett eller annat sätt, så blir resultatet, inte endast att konsumtionen av w minskar eller helt upphör, utan också att samtidigt avsättningen minskar för det varuslag, som utgör ersättning för w. Detsamma blir följden, om de producerade varorna visar sig vara helt eller delvis osäljbara.

Vi har sett, att w-g-w, i sin egenskap av den cirkulation, som förmedlar kapitalistens personliga konsumtion, ingår i kapitalets kretslopp endast för första avsnittets vidkommande, d.v.s. så länge w är en värdebeståndsdel av W'. Cirkulationens andra avsnitt, varuköpet g-w, försiggår oberoende av kapitalets kretslopp. Denna varuomsättning utgår emellertid från kapitalets kretslopp, och de bägge hänger ihop, liksom kapitalets existens förutsätter, kapitalistens existens, och den senares existens förutsätter att han konsumerar mervärde.

Inom den allmänna varucirkulationen fungerar W, t.ex. garn, endast som vara. Men som ett led i kapitalets kretslopp fungerar det som varukapital, en form som kapitalvärdet omväxlande antar och lägger av. När garnet försålts till köpmannen, har det lämnat det speciella kapitals kretslopp, vars produkt det är, men det befinner sig likväl inom den allmänna cirkulationen som en vara. Garnet fortsätter att cirkulera, trots att det inte längre ingår som ett led i spinnerikapitalets självständiga kretslopp. Det kan därför inträffa, att de producerade varorna lämnar cirkulationen och når fram till konsumenterna en lång tid efter försäljningen och långt efter att varorna upphört att fungera som producentens varukapital. Garnet måste då än en gång genomgå samma formförändring inom den allmänna varucirkulationen, som det redan har genomgått inom spinnerikapitalets kretslopp.

Det ändrar ingenting i saken, om garnet åter ingår i ett annat industrikapitals kretslopp. Den allmänna varuomsättningen omfattar i lika hög grad de hopflätade kretslopp, som det samhälleliga totalkapitalets olika delar genomlöper, som omsättningen av de varor, som inte på nytt skall ingå i processen som produktionsmedel utan är avsedda för individuell konsumtion.

Förhållandet mellan kapitalets kretslopp, betraktat som en del av den allmänna omsättningen och som ett led i ett enskilt kapitals självständiga kretslopp, visar sig också, när man betraktar cirkulationen av G' = G + g. G fortsätter kretsloppet som penningkapital, g ingår i den allmänna varuomsättningen (g-w) som kapitalistens privata utgifter och lämnar kapitalets kretslopp. Endast den del av g, som fungerar som förökat penningkapital, ingår i det senare kretsloppet. I w-g-w fungerar penningen endast som mynt, och ändamålet med denna cirkulation är kapitalistens individuella konsumtion. Det är karakteristiskt för vulgärekonomins intellektuella efterblivenhet, att den påstår, att denna cirkulation, som inte ingår i kapitalets kretslopp - omsättningen av den del av värdeproduktionen, som betalar kapitalistens personliga utgifter - skulle vara kapitalets karakteristiska kretslopp.

I den andra fasen, G-W, föreligger kapitalvärdet G = P (det produktiva kapitalets värde, som här öppnar industrikapitalets kretslopp) på nytt, nu skilt från mervärdet, alltså samma värdestorlek som i första stadiet av penningkapitalets kretslopp G-W. Trots att detta stadium har olika placering i de bägge kretsloppen, har penningkapitalet, vartill det produktiva kapitalet nu förvandlats, samma funktion: uppdelning i Pm och A, produktionsmedel och arbetskraft.

Genom försäljningen av varukapitalet, W'-G', har alltså både mervärdet och det ursprungliga kapitalvärdet förvandlats till pengar. Kapitalvärdet har genom löpt fasen W-G och inträder nu i den kompletterande fasen G-W; dess totalcirkulation är alltså W-G-W.

För det första: Penningkapitalet G uppträdde i form I (kretsloppet G ... G') såsom den ursprungliga formen, den form vari kapitalvärdet investerades. I det produktiva kapitalets kretslopp däremot framträder penningkapitalet som en del av den penningsumma, som har uppstått genom varukapitalets försäljning, alltså som ett resultat av försäljningen av den varuprodukt, vartill det produktiva kapitalet förvandlats under produktionsprocessen. Penningkapitalet existerar här från början varken som kapitalvärdets ursprungliga eller som dess slutliga form, då förutsättningen för fasen G-W, inköp av produktionsmedel och arbetskraft, är att kapitalvärdet lägger av den penningform, som det antog i det föregående stadiet, W-G, försäljningen av de producerade varorna. Här förmedlas därför inte heller G-A, inköpet av arbetskraft, genom en förskottering av pengar i kretsloppet. De pengar, som används för att betala arbetskraften, är ingenting annat än 1.000 pund garn till ett värde av 50 £ i penningform, och detta garn är en del av det varuvärde, som arbetskraften redan har frambragt. De pengar, som utbetalas till arbetaren, är endast penningformen av en del av det värde, som han själv redan har frambragt som varuvärde. Och redan av denna orsak är fasen G-W, i den mån den omfattar G-A, inköpet av arbetskraft, inte alls något byte av varor i penningform mot varor i bruksform, utan innefattar andra faktorer, som i och för sig är oberoende av den allmänna varucirkulationen.

G' framkommer genom försäljningen av W, som själv är en produkt av den föregående produktionsprocessen. Hela penningsumman G' framträder därför som ett penninguttryck för det föregående arbetet. I vårt exempel: 10.000 pund garn till ett värde av 500 £, en produkt av spinnprocessen; därav 7.440 pund garn = det satsade konstanta kapitalet (c) = 372 £; 1.000 pund garn = det satsade variabla kapitalet (v) = 50 £; och 1.560 pund garn = mervärdet (m) = 78 £. Om under i övrigt oförändrade förhållanden endast den del av G', som motsvarar det ursprungliga kapitalet - i vårt exempel 422 £ - på nytt investeras i produktionsprocessen, så får arbetarna genom G-A nästa vecka endast en del av värdet av de 10.000 pund garn, som de själva producerar denna vecka.

De pengar, som inflyter genom försäljning av producerade varor, är alltid uttryck för förgånget arbete. För så vitt den kompletterande processen G-W omedelbart fullföljes på varumarknaden, om alltså G utbytes mot på marknaden befintliga varor, så är processen åter en förvandling av förgånget arbete från en form (pengar) till en annan form (varor). Men W-G, försäljningen av den producerade varan, och G-W, varuinköpet, sker i allmänhet inte samtidigt. Detta kan dock undantagsvis inträffa, när t.ex. två industrikapitalister ömsesidigt och samtidigt köper varandras varor, då endast prisskillnaden betalas kontant. Tidsskillnaden mellan genomförandet av W-G och G-W kan vara längre eller kortare. Ehuru G som resultat av processen W-G föreställer förgånget arbete, kan G för processen G-W föreställa den förvandlade formen av varor, som ännu inte alls finns på marknaden utan först senare skall komma dit, eftersom G-W inte behöver äga rum, förrän W blivit nyproducerad. I omsättningen G-W t.ex. (inköp av produktionsmedel) kan man köpa kol, som ännu inte har brutits i gruvan. Likaså kan pengarna representera varor, som produceras samtidigt med de varor, vilkas penninguttryck de är.

Försåvitt mervärdet g inte i sin helhet konsumeras av kapitalisten utan ackumuleras, kan pengarna representera bomull, som skördas först nästa år. På samma sätt förhåller det sig med kapitalistens privata utgifter, g-w, och med arbetslönen, A = 50 £. Detta belopp är inte endast arbetarnas förgångna arbete i penningform utan samtidigt också anvisning på arbete, som utföres just nu eller som skall utföras framdeles. Arbetaren använder kanske pengarna till att köpa en rock, som inte tillverkas förrän nästa vecka. Förfaringssättet tillämpas i all synnerhet beträffande ett mycket stort antal livsmedel, som måste konsumeras nästan omedelbart efter det de producerats, emedan de i annat fall skulle fördärvas. I de pengar, vari arbetaren får sin lön utbetald, erhåller han alltså sitt eget eller andras framtida arbete i förvandlad form. Med en del av hans förgångna arbete ger kapitalisten honom anvisning på hans eget framtida arbete. Det arbete, som han redan har utfört, betalas med hans eget just nu eller framdeles utförda arbete, som ännu inte utgör någon del av de redan befintliga förråden. Här försvinner helt och hållet föreställningen om förrådsbildande. För det andra: I cirkulationen W-G-W byter samma pengar plats två gånger. Kapitalisten tar först emot dem i egenskap av säljare och ger sedan ut dem som köpare. Förvandlingen av varorna till pengar tjänar endast till att förvandla pengarna till varor. Kapitalets penningform, dess tillvaro som penningkapital, är därför endast ett tillfälligt stadium i detta kretslopp. Om cirkulationen fortsätter, antar penningkapitalet verklig penningform och fungerar som cirkulationsmedel, endast när det användes som köpmedel. Däremot uppträder penningkapitalet som egentligt betalningsmedel utan att anta verklig penningform, när kapitalisterna ömsesidigt köper av varandra och endast utjämnar saldot med kontanter. För det tredje: Vare sig penningkapitalet gör tjänst som köpmedel eller betalningsmedel, har det i verkligheten endast till uppgift att utbyta de producerade varorna W mot arbetskraft och produktionsmedel, A och Pm. I vårt exempel skall det garn, vartill det produktiva kapitalet är förvandlat, återförvandlas till samma produktionselement, som ursprungligen frambragte garnet, bortsett från att en del av mervärdet konsumeras av kapitalisten personligen. Kapitalvärdet återbildas alltså från varuformen till samma produktionselement, som frambragte det. Penningkapitalet förmedlar alltså till sist endast återbildningen av varukapitalet till produktivt kapital.

Om kretsloppet skall försiggå normalt, måste W' försäljas till sitt värde och i sin helhet. Vidare innebär W-G-W inte endast, att en vara ersättes av en annan, utan även att ersättningen sker i samma värdeförhållande. Vi utgår ifrån att så sker också i detta fall. Men i det verkliga livet varierar ständigt produktionsmedlens värden. Just i den kapitalistiska produktionen växlar värdeförhållandena oupphörligt på grund av de ständiga förändringar i arbetets produktivitet, som i så hög grad karakteriserar det kapitalistiska produktionssystemet. Här berör vi endast i förbigående de växlingar i produktionsfaktorernas värde, som vi senare skall behandla mera ingående. Produktionselementens förvandling till varuprodukt, P ... W', försiggår i produktionsprocessen, återförvandlingen, W' ... P, i cirkulationsprocessen. De producerade varornas förvandling till pengar sker genom en enkel formförändring men är samtidigt ett led i reproduktionsprocessen som helhet. Processen W-G-W som kapitalets cirkulationsform innebär en funktionellt bestämd ämnesomsättning. Formeln W-G-W förutsätter också, att värdet av W är likamed värdet av de reproduktionselement, som ingick i W', och att dessa två bevarar sitt ursprungliga ömsesidiga värdeförhållande. Förutsättningen är alltså inte endast, att varorna köpes och säljes till sitt värde, utan också att de inte genomgår någon värdeförändring under kretsloppet, ty i så fall kan inte processen förlöpa normalt.

I formeln G ... G' är G kapitalvärdets ursprungliga form, som kapitalet ständigt lägger bort och ständigt på nytt ikläder sig. Men i P ... W'-G'- W ... P är G endast en värdeform, som kapitalet antar under själva kretsloppet och som åter lägges bort, innan kretsloppet avslutas. Penningformen framträder här endast tillfälligtvis som en självständig värdeform. När kapitalet befinner sig i penningform, visar det samma benägenhet att lägga bort penningformen och anta formen av produktivt kapital som att ikläda sig penningform, när det befinner sig i varuform. Så länge kapitalet ligger orörligt som pengar, fungerar det inte som kapital och ökar inte sitt värde utan ligger ofruktbart. I formen G verkar det som kapitalets cirkulationsmedel.[XXI*] Den skenbara självständighet, som kapitalvärdets penningform antar i den första formen av kretsloppet (penningkapitalets), försvinner i denna andra form (det produktiva kapitalets kretslopp), som följaktligen står i viss motsats till den första formen och reducerar den till en form bland flera andra.

Om den andra formförändringen, G-W, stöter på hinder (om det t.ex. råder brist på produktionsmedel), så avbrytes kretsloppet, reproduktionsprocessens ström, i lika hög grad som om kapitalet är fastlåst i form av varukapital. Men det är dock en viss skillnad: kapitalet bevaras längre i penningform än i den förgängliga varuformen. Det upphör inte att vara pengar, när det inte fungerar som penningkapital. Men dess existens som vara och överhuvud bruksvärde upphör, om det kvarhålles för länge i sin funktion som varukapital. I penningform har det dessutom möjlighet att anta en annan form av produktivt kapital än den ursprungliga, medan det i varuform, W', inte kommer ur fläcken.

I processen W'-G'-W är det formellt endast W' som inte omedelbart utgår ur varucirkulationen utan också hänvisar till produktionsprocessen. Men om kretsloppet skall upprepas, är det en nödvändig förutsättning, att också varan W, mot vilken W' bytes, ständigt reproduceras. Denna reproduktion sker emellertid utanför det individuella kretslopp, som omfattar reproduktionen av W'.

I den första formen, penningkapitalets kretslopp, förbereder G-W endast penningkapitalets första förvandling till produktivt kapital. I form II däremot, det produktiva kapitalets kretslopp, representerar samma avsnitt återförvandlingen av varukapital till produktivt kapital, alltså, försåvitt investeringen av industrikapital förblir oförändrad, återförvandling av varukapital till samma produktionselement, som ursprungligen frambragte det. Detta avsnitt framträder alltså även här liksom i penningkapitalets kretslopp som en förberedelse till produktionsprocessen, men samtidigt som ett återvändande till och en förnyelse av densamma, därför också som en förelöpare till reproduktionsprocessen, som innebär en ständig upprepning av den värdeökande processen.

Märk väl, att G-A, inköpet av arbetskraft, inte är ett enkelt varubyte utan inköp av en vara, som skall tjäna till produktion av mervärde, liksom G-Pm, inköp av produktionsmedel, inte är något annat än en oumbärlig materiell förutsättning för genomförandet av detta ändamål.

När processen G-W är fullbordad, har G återförvandlats till produktivt kapital och börjar kretsloppet på nytt. Den utförliga formeln för kretsloppet P ... W'-G'-W ... P är alltså:

{

W

}

-

{

G

}

-

W

...

P

P

...

W'

+

+

w

-

g

-

w

Penningkapitalets förvandling till produktivt kapital är inköp av varor för produktion av varor. Endast i den mån dessa varor förbrukas produktivt, ingår de i kapitalets eget kretslopp. Förutsättningen är, att mervärde frambringas med hjälp av de varor, som konsumeras, och detta är något helt annat än produktion, t.o.m. än varuproduktion, som har producenternas existens till huvudsyfte. Det varubyte, vars grundval är produktion av mervärde, är något helt annat än produktbyte i och för sig med tillhjälp av pengar. De politiska ekonomerna uppfattar emellertid dessa förhållanden som identiska och använder detta som bevis för att överproduktion är omöjlig.

Utom den produktiva konsumtionen av G, som förvandlas till A och Pm, innehåller kretsloppet det första ledet av G-A, inköp av arbetskraft, vilket från arbetarens synpunkt är = A-G = W-G, försäljning av arbetskraft, det första ledet i hans varas förvandling. Arbetslönens kretslopp, A-G-W, omfattar arbetarens personliga konsumtion, men endast det första ledet ingår i kapitalets kretslopp. Det andra ledet, varuköpet, äger rum utanför detta individuella kapitals kretslopp, trots att det utgår därifrån. Men eftersom det är nödvändigt för kapitalistklassen, att arbetarklassen ständigt existerar, är också det varuköp, som förmedlar arbetarnas konsumtion, nödvändigt.

Fasen W'-G' förutsätter både för kapitalvärdets kretslopp och för kapitalistens konsumtion av mervärdet endast, att W' förvandlas till pengar, att varorna blir sålda. Dessa varor köpes naturligtvis endast, emedan de har ett bruksvärde, alltså är användbara för konsumtion av ett eller annat slag, produktivt eller individuellt. Men om W' blir kvar i varucirkulationen i stället för att genast gå ut till konsumenterna, till och med alltså om garnet tillfälligt stannar hos den köpman, som har köpt det, så påverkar detta inte alls fortsättningen av det individuella kapitalets kretslopp, som har producerat garnet och sålt det till köpmannen. Hela processen fortsätter att gå sin gilla gång och därmed även kapitalistens och arbetarens individuella konsumtion. En sak, som är viktig att ha i minnet, när man studerar kriserna.

Så snart W' har sålts, förvandlats till pengar, kan det nämligen återförvandlas till arbetsprocessens och därmed också reproduktionsprocessens reala faktorer. Om därför W' har köpts av den slutlige konsumenten eller av köpmannen-återförsäljaren, spelar härvidlag ingen roll. Storleken av den varumängd, som den kapitalistiska produktionsprocessen frambringar, bestämmes av produktionens eget omfång och av dess eget utvecklingsbehov, däremot inte av en förutbestämd grad av tillgång och efterfrågan eller av behov som skall tillgodoses. Storindustrins eller massproduktionens direkta avnämare kan endast utgöras av andra industrikapitalister eller storköpmän. Inom vissa gränser kan reproduktionsprocessen fortsätta i oförändrad eller t.o.m. utvidgad skala, trots att de varor, som frambringas, i verkligheten inte ingår vare sig i den individuella eller den produktiva konsumtionen. Varornas konsumtion utgör inte något led i det kapitals kretslopp, som frambringat dem. Så snart t.ex. garnet är sålt, kan det kapitalvärde, som garnet representerar, återigen påbörja sitt kretslopp, oavsett vad som till att börja med har skett med det försålda garnet. Så länge produkterna blir sålda, går allt sin gilla gång, sett från kapitalistens ståndpunkt. Hans kapitalvärdes kretslopp avbrytes inte. Om produktionsprocessen utvidgas, vilket medför att den produktiva förbrukningen av produktionsmedel också ökar, så kan reproduktionen av kapitalet åtföljas av ökad individuell förbrukning och alltså även ökad efterfrågan från arbetarnas sida, då denna konsumtion och denna efterfrågan inledes och förmedlas genom den produktiva konsumtionen. Under sådana omständigheter kan produktionen av mervärde växa och därmed också kapitalistens individuella konsumtion öka, och hela reproduktionsprocessen kan befinna sig i det mest blomstrande tillstånd, medan varorna endast skenbart har ingått i konsumtionen och i verkligheten ligger osålda i återförsäljarens lager och alltså alltjämt befinner sig på varumarknaden. Nu följer den ena varuströmmen efter den andra, och det visar sig till sist, att det tidigare flödet endast skenbart har uppslukats av konsumtionen. Varukapitalens inbördes konkurrens på marknaden skärpes, och de som kommer efter tvingas att sälja under priset, endast för att överhuvud få en chans att sälja. Betalningsterminerna börjar förfalla, långt innan de tidigare varuströmmarna ännu har hunnit förvandlas till pengar. Ägarna blir insolventa och måste sälja till vilket pris som helst för att få in kontanter. Dylika försäljningar har absolut ingenting att göra med efterfrågans verkliga nivå. De bestämmes inte av efterfrågan på varor utan av efterfrågan på betalningsmedel, av den absoluta nödvändigheten att förvandla varor till pengar. Så bryter krisen ut. Den visar sig inte genast i minskad efterfrågan på individuella konsumtionsvaror, men däremot i minskad efterfrågan på produktionsmedel, d.v.s. reproduktionsprocessen avtar.

Det kan inträffa, att Pm och A, de produktionsmedel och den arbetskraft, som inköpes, när G fullbordar sin funktion som penningkapital och förvandlas till produktivt kapital, inte köpes och betalas på en gång utan i olika omgångar. Vid dylika tillfällen representerar G-W en rad på varandra följande köp och betalningar, på så sätt att G genomlöper stadiet G-W, medan en annan del blir kvar i penningform för att först senare, vid tidpunkter som produktionsprocessens egna behov avgör, i sin tur genomlöpa detta stadium. Dessa pengar är endast tillfälligt tagna ur cirkulationen för att i ett bestämt ögonblick senare träde i aktion och utöva sin funktion. Denna upplagring av pengar är under dessa omständigheter ett resultat av kapitalets eget kretslopp och samtidigt en funktion, som kretsloppet självt nödvändiggör. Pengarnas tillvaro som köp- och betalningsfond, den avbrutna penningcirkulationen, blir då ett tillstånd, vari penningen utför en av sina funktioner som penningkapital. Det handlar här om penningkapital, därför att de pengar, som i detta fall ligger oanvända, själva utgör en del av penningkapitalet G (nämligen G' minus g = G), d.v.s. värdet av det produktiva kapital, varifrån kretsloppet utgår. Å andra sidan befinner sig alla ur cirkulationen uttagna pengar i skattform. Pengarnas skattform blir här alltså en funktion av penningkapitalet, alldeles som penningformen i varuköpet G-W, där pengarna tjänstgör som köpmedel eller betalningsmedel, är en funktion av penningkapitalet. Orsaken är i bägge fallen, att det är kapitalvärdet som har antagit penningform, och värdets penningform är här ett tillstånd som framtvingas av sammanhanget i industrikapitalets kretslopp och bildar ett av dess stadier. Men samtidigt visar det sig på nytt, att penningkapitalet inte kan utföra annat än penningfunktioner inom industrikapitalets kretslopp, och att dessa penningfunktioner blir kapitalfunktioner endast genom sitt sammanhang med kretsloppets övriga stadier.

Framställningen av G' som ett kapitalförhållande mellan G och g har inte direkt sin grund i penningkapitalets funktion utan beror på att G' är penningformen av varukapitalet W', som å sin sida, betraktat som ett kapitalförhållande, ger uttryck för den föregående ökningen av kapitalvärdet.

Om cirkulationen stöter på hinder, så att G på grund av yttre omständigheter, marknadsförhållanden eller andra faktorer, blir urståndsatt att köpa produktionsmedel och arbetskraft och därför under kortare eller längre tid blir liggande obrukat som pengar, så har pengarna antagit skattform. Samma sak händer också i den enkla varucirkulationen, så snart övergången från W-G till G-W avbrytes genom yttre förhållanden. Det rör sig här om ofrivillig skattbildning. I vårt fall har penningen formen av penningkapital, som ligger ofruktbart. Denna fråga går vi dock för tillfället inte vidare in på.

Men i bägge fallen framträder penningkapitalets kvarblivande i sitt penningtillstånd som resultatet av att en rörelse avbrutits, vare sig avbrottet är ändamålsenligt eller ändamålsvidrigt, frivilligt eller ofrivilligt, i överensstämmelse med penningkapitalets funktioner eller i strid med desamma.

2. Ackumulation och reproduktion i utvidgad skala

Då de proportioner i vilka produktionsprocessen kan utvidgas inte är godtyckliga utan är beroende av den rådande produktionstekniken, kan det ofta inträffa, att det mervärde som frambringas genom ett enkelt kretslopp eller under en begränsad tid, inte är tillräckligt för att anskaffa de nya produktionsmedel, som blir nödvändiga vid en utvidgning. Om mervärdet under sådana omständigheter skall kunna fungera som kapital och ingå i kapitalvärdets kretslopp, måste det hopsamlas under en längre tidsrymd. Mervärdet stelnar då till skatt och bildar i denna form ett latent penningkapital - latent, emedan det inte kan fungera som kapital, så länge det är bundet i penningform.[9a*] Här framträder skattbildningen som ett led i den kapitalistiska ackumulationen men är samtidigt väsensskild från den. Det latenta penningkapital, som hopsamlas, utvidgar nämligen inte reproduktionsprocessen utan bildas, endast emedan den kapitalistiske producenten inte är i stånd att omedelbart utvidga produktionens omfattning.

Om merprodukten säljes till en guld- eller silverproducent, som i gengäld placerar nytt guld eller silver i cirkulationen, eller - vilket kommer på ett ut - om merprodukten hamnar hos en köpman, som för en del därav importerar guld eller silver från utlandet, så bildar det latenta penningkapitalet ett tillskott till den nationella guld- eller silverskatten. I alla andra fall blir följden endast en annan fördelning av den nationella guld- och silverskatten, som när spinneriägaren i vårt exempel lägger undan de 78 £ mervärde som skatt, medan pengarna tidigare gjorde tjänst som cirkulationsmedel.

Om pengarna i vår kapitalists transaktioner förvandlas till betalningsmedel, på så sätt att köparen erlägger betalningen efter kortare eller längre tid, så förvandlas den merprodukt, som skall kapitaliseras, inte till pengar utan till tillgodohavanden, äganderättsanspråk på pengar, som köparen kanske endast har utsikt att komma i besittning av längre fram. Dessa fordringar ingår lika litet i kretsloppets reproduktionsprocess som pengar, vilka investerats i räntebärande papper, ehuru samma pengar kan ingå i andra enskilda industrikapitals kretslopp.

Hela den kapitalistiska produktionens karaktär bestämmes av att förökning av det investerade kapitalvärdet är produktionens ändamål, alltså i första hand produktion av ett maximum av mervärde, men i andra hand (se bok I, kap. 22) produktion av kapital, alltså mervärdets förvandling till kapital. Ackumulation eller produktion i ständigt utvidgad skala är en allmänt verkande tendens inom den kapitalistiska produktionsordningen och fungerar som ett medel till ständigt växande produktion av mervärde, därmed också som ett medel till kapitalistens berikande och som hans personliga syfte. Under den kapitalistiska produktionsordningens fortgående utveckling blir ackumulationen till slut en nödvändighet för den enskilde kapitalisten. Den ständiga förstoringen av hans kapital blir en betingelse för att bevara det. Dessa problem är emellertid redan behandlade i Första boken, och vi skall därför inte gå närmare in på dem här.

Vi undersökte först den enkla reproduktionen, varvid vi förutsatte, att hela mervärdet användes av kapitalisten för hans privata konsumtion. I verkligheten måste under normala förhållanden alltid en del av mervärdet gå till täckande av kapitalistens privata utgifter och en annan del kapitaliseras, och i detta sammanhang är det helt likgiltigt, om det mervärde som produceras under bestämda perioder den ena gången förtäres helt, den andra gången helt kapitaliseras. I ett genomsnitt för en längre tidsperiod äger bägge delarna rum, och den allmänna formeln kan endast framställa genomsnittet. För att inte komplicera formeln är det emellertid mest ändamålsenligt att utgå ifrån att hela mervärdet ackumuleras. Formeln P ... W'-G'-W' ... P' uttrycker, att det produktiva kapitalet reproduceras i större skala och med större värde och som utökat produktivt kapital påbörjar sitt andra kretslopp eller - vilket är samma sak - förnyar sitt första kretslopp. När detta andra kretslopp börjar, har vi åter P som utgångspunkt, endast med den skillnaden att detta P är ett större produktivt kapital än det förra P var. På motsvarande sätt fungerar också det värdeförökade penningkapitalet som investerat kapital i penningkapitalets kretslopp. Om mervärdet kapitaliseras, alltså om penningsumman G', som avslutar det ena kretsloppet, i sin helhet öppnar nästa kretslopp, börjar detta nya kretslopp på nytt med G, som visserligen är ett större penningkapital än det som öppnade det förra kretsloppet, men kvalitativt av samma slag. Ty såväl alla de förhållanden, som är förbundna med dess tillväxt, som motsättningen mellan mervärde och kapitalvärde försvinner, så fort penningkapitalet öppnar ett nytt kretslopp. På precis samma sätt försvinner motsättningen mellan kapitalvärde och mervärde, så snart det produktiva kapitalet (P') öppnar ett nytt kretslopp.

Om vi jämför det produktiva kapitalets kretslopp med penningkapitalets, alltså P ... P' med G ... G', så finner vi att de bägge formlerna inte alls har samma betydelse. G ... G', betraktat som ett enstaka kretslopp, uttrycker endast, att G, penningkapitalet (eller industrikapitalet cirkulerande som penningkapitalet), är penningalstrande pengar, värdealstrande värde, skapar mervärde. I det produktiva kapitalets kretslopp däremot (P ... P') är den värdeförökande processen fullbordad, redan då första stadiet, produktionsprocessen, är genomfört; och sedan andra stadiet, W'-G', avslutats, föreligger redan kapitalvärde och mervärde som realiserat penningkapital, som G', vilket framträdde som det första kretsloppets sista fas.

Den utförliga formeln för det produktiva kapitalets kretslopp

{

W

}

-

{

G

}

-

W

...

P

P

...

W'

+

+

w

-

g

-

w

framställer produktionen av mervärde genom w-g-w, vars andra stadium faller utanför kapitalets kretslopp och betecknar kapitalistens individuella konsumtion av mervärde. Kapitalvärdets kretslopp framställes här som P ... W'-G' ... P. Formeln uppvisar ingen olikhet i värde mellan kretsloppets ändpunkter men ger ändå, på samma sätt som penningkapitalets kretslopp, uttryck för värdeökningen, produktionen av mervärde. Skillnaden är endast den, att försäljningen av de producerade varorna, W'-G', är varucirkulationens första fas i det produktiva kapitalets kretslopp men dess andra fas i penningkapitalets kretslopp.

I formeln P ... P' uttrycker P' inte produktionen av mervärde, utan i stället, att det redan producerade mervärdet är kapitaliserat, och att kapital alltså har ackumulerats. P' betecknar alltså i motsats till P, att det produktiva kapitalet består av det ursprungliga kapitalvärdet med tillägg av ett mervärde, som har ackumulerats under själva kretsloppet.

I alla tre kretsloppen - G ... G', P ... P och W' ... W' - uttrycker G' (som beteckning för den penningsumma som avslutar penningkapitalets kretslopp) och W' (som beteckning för det värdeförökade kapitalet i varuform) bägge det redan värdeförökade kapitalet i penningform eller varuform, och därmed kapitalvärdet som G + g eller som W + w, som ett förhållande mellan kapitalvärdet och det mervärde som det har frambragt. De bägge termerna uttrycker samma resultat i de olika former som kapitalvärdet antar under cirkulationen. Men den värdeökning som har skett är inte frambragt av vare sig varukapitalet eller penningkapitalet, varken av W' eller G'. Penningkapital och varukapital är bägge endast industrikapitalets särskilda former för dess särskilda funktioner. Penningkapital kan endast utföra penningfunktioner, varukapital endast varufunktioner, och skillnaden mellan dem är ingenting annat än skillnaden mellan pengar och varor. På liknande sätt kan industrikapitalet, när det skall fungera som produktivt kapital, endast bestå av samma beståndsdelar som varje annan produktiv arbetsprocess: å ena sidan de materiella arbetsbetingelserna, produktionsmedlen, å andra sidan produktiv, ändamålsenligt verksam arbetskraft.

Alldeles som industrikapitalets sammansättning inom produktionsprocessen bestämmes av de betingelser, som är nödvändiga för all produktion - vare sig den drives på kapitalistisk grundval eller inte - så kan det inom cirkulationen endast existera som varor eller som pengar, de former som motsvarar varucirkulationens krav. Summan av produktionselementen är emellertid på förhand presenterad som produktivt kapital och produktionsprocessen som kapitalets produktionsprocess, genom att arbetskraften är främmande arbetskraft, som kapitalisten har köpt på arbetsmarknaden, och produktionsmedlen varor, som han har köpt på varumarknaden. Under dessa förhållanden blir produktionsprocessen själv en funktion av industrikapitalet, och då de pengar och varor, som dras in i industrikapitalets kretslopp, antingen inleder produktionsprocessen eller har sitt ursprung i den, så blir dessa omsättningsformer också industrikapitalets omsättningsformer. Endast emedan pengar och varor bildar stadier i industrikapitalets kretslopp och utför dess funktioner, fungerar de här som penningkapital och varukapital. Det är därför lika felaktigt att härleda de speciella egenskaper och funktioner, som karakteriserar varorna som varor och pengarna som pengar, ur deras karaktär av kapital, som att omvänt härleda det produktiva kapitalets egenskaper ur produktionsmedlens materiella beskaffenhet.

Om G' definieras som G + g och W' som W + w, så uttryckes i bägge fallen ingenting annat än förhållandet mellan kapitalvärdet och det mervärde som det har frambragt, i ena fallet i penningform, i andra fallet i varuform, vilket ingenting ändrar i sak. Detta förhållande har därför inte sitt ursprung i egenskaper eller funktioner, som tillkommer vare sig pengarna som pengar eller varorna som varor. I bägge fallen är den för kapitalet karakteristiska egenskapen att vara värdealstrande värde endast uttryckt som ett redan föreliggande resultat. W' är alltid ett resultat av produktionsprocessen, av P:s funktion, och G' är i industrikapitalets kretslopp inget annat än W' i förvandlad form. Så snart därför det realiserade penningkapitalet åter inträder i sin speciella funktion som penningkapital, upphör det att ge uttryck för det kapitalförhållande, som ligger i formeln G' = G + g. När processen G ... G' är genomgången och G' börjar kretsloppet på nytt, figurerar det inte som G' utan som G, även om hela det mervärde, som finns i G', blir kapitaliserat.

Det andra kretsloppet börjar i vårt exempel med ett penningkapital på 500 £ i stället för de 422 £ som öppnade det första kretsloppet. Det penningkapital, som öppnar kretsloppet, är ökat med 78 £. Denna skillnad existerar vid jämförelsen mellan det ena och det andra kretsloppet, men jämförelsen kan inte tillämpas på varje enskilt kretslopp. Det investerade kapitalvärdet på 500 £, varav 78 £ ursprungliga var mervärde, skiljer sig inte i något avseende från de 500 £, varmed en annan kapitalist öppnar sitt kapitals första kretslopp. Samma är förhållandet i det produktiva kapitalets kretslopp. Det värdeförökade P' uppträder, då det börjar på nytt, som P, på samma sätt som P i den enkla reproduktionen P ... P.

I stadiet G'-W' ger formeln uttryck för värdeökningen genom men A och Pm framställes inte som A' och Pm'. Då W är likamed summan av A och Pm, är det redan genom W' angivet, att summan av arbetskraftens och produktionsmedlens värde är större än det ursprungliga produktiva kapitalet. Beteckningarna A' och Pm' skulle f.ö. vara missvisande, då det produktiva kapitalets tillväxt är förbunden med en ändring i dess värdesammansättning, som medför att arbetskraftens värde alltid avtar relativt - ofta även absolut - samtidigt som produktionsmedlens värde växer.

3. Penningackumulation

Huruvida det till pengar förvandlade[XXII*] mervärdet genast kan slås samman med kapitalvärdet och sålunda tillsammans med kapitalet G i storheten G' ingå i kretsloppet, beror på förhållanden, som är oavhängiga av att g överhuvud existerar. Om mervärdet skall investeras som startkapital i en ny, oavhängig affärsrörelse, är förutsättningen givetvis att det har uppnått en storlek, som gör det användbart för detta ändamål. Om det skall användas för utvidgning av den redan befintliga affärsrörelsen, så är företagets tekniska utvecklingsstadium och värdeförhållandet mellan det produktiva kapitalets olika materiella beståndsdelar avgörande för minimistorleken av det kapital som måste investeras. Alla produktionsmedel i detta företag står inte bara i ett kvalitativt utan också i ett kvantitativt förhållande till varandra, ett proportionellt omfång. Dessa tekniska förhållanden mellan det produktiva kapitalets olika beståndsdelar och de motsvarande värdeförhållandena är avgörande för vilken storlek mervärdet måste ha uppnått för att kunna användas som tillskott till det produktiva kapitalet och förvandlas till produktionsmedel och arbetskraft.

Spinneriägaren kan sålunda inte öka antalet spindlar utan att samtidigt även företa en motsvarande utökning av det övriga maskineriet, och härtill kommer de ökade utgifterna för bomull och arbetslöner, som en utvidgning av företaget medför. För att denna utvidgning skall kunna genomföras, måste därför mervärdet ha nått en ganska avsevärd storlek (man räknar vanligen med 1 £ pr spindel i nyanskaffningkostnader). Så länge g ännu inte har uppnått denna minimistorlek, måste kapitalets kretslopp upprepas flera gånger, tills summan av mervärdena kan fungera tillsammans G, alltså i G'-W'. Redan rena detaljförändringar, t.ex. i spinnmaskineriet, kräver - i den mån de gör detta mera produktivt - större utgifter för spinnmaterial, utvidgning av den övriga maskinparken etc. Under mellantiden anhopas alltså mervärde (g), och detta anhopande är inte dess eget verk utan resultatet av upprepade produktionsprocesser (P ... P). Dess egen funktion är att förbli i penningtillstånd, tills det utifrån, ur de upprepade värdeökningscirkulationerna, erhållit ett tillskott, stort nog för att möjliggöra g:s aktiva funktion, nämligen att ingå som en ackumulerad del av det fungerande penningkapitalet G. Under mellantiden anhopas det och existerar endast i form av en ständigt växande skatt. Penningackumulationen eller skattbildningen framträder här som en process, som tillfälligtvis åtföljer den verkliga ackumulationen och utvidgningen av industrikapitalets omfång. Tillfälligtvis, ty så länge det hopsamlade mervärdet blir liggande som skatt, fungerar det inte som kapital och tar inte del i den värdeökande processen utan blir liggande som en oanvänd penningsumma, som tillväxer, endast på så sätt att pengar som hopsamlas utan dess åtgörande lägges i samma låda.

En hopsamlad skatt är ingenting annat än pengar, som har tagits ut ur cirkulationen, pengar vilkas cirkulation är avbruten, alltså värde som bevaras i penningform. Skattsamlingen som process är gemensam för all varuproduktion, men den spelar en självständig roll endast i de outvecklade förkapitalistiska formerna. I den kapitalistiska produktionen är det däremot penningkapitalet, som antar formen av en hopsamlad skatt i den utsträckning som pengarna tillfälligtvis måste ligga oanvända som latent penningkapital, tills den hopsparade penningsumman har uppnått den avsedda storleken. Mervärdets anhopning i form av pengar äger då rum utanför kapitalets kretslopp men är samtidigt ett nödvändigt förberedelsestadium för mervärdets förvandling till verkligt fungerande kapital. Det är latent penningkapital på grund av det ändamål, som det har till uppgift att tjäna, och därför är den storlek som det måste uppnå för att ingå i kretsloppet vid varje tillfälle bestämd av det produktiva kapitalets värdesammansättning. Men så länge pengarna ligger orörliga i form av skatt, fungerar de inte som kapital. Penningkapitalet ligger då i träda - inte emedan dess kretslopp är avbrutet, utan för att det ännu inte har uppnått en storlek som gör det användbart som verksamt kapital.

Vi har här uppfattat penninganhopningen i dess ursprungliga form, som en verklig penningskatt. Men den kan också existera i form av rena tillgodohavanden, som utestående varufordringar. Det latenta penningkapitalet kan också under mellantiden självt anta formen av pengar, som alstrar pengar, t.ex. som räntebärande depositioner i banker, som växlar eller värdepapper av ett eller annat slag, men behandlingen av dessa former hör inte hit. Det mervärde, som är förvandlat till pengar, utför då bestämda kapitalfunktioner utanför det industrikapitals kretslopp, som har frambragt mervärdet. Dessa funktioner har för det första ingenting att göra med det kretslopp, som har alstrat mervärdet, och förutsätter för det andra en del kapitalfunktioner, som vi ännu inte har behandlat och som helt och hållet skiljer sig från industrikapitalets funktioner.

4. Reservfond

I den här ovan betraktade formen är den skatt, som det hopsamlade mervärdet bildar, en ackumulerad penningfond. Det ackumulerade kapitalet antar tillfälligtvis formen av skatt, och denna hopsamlade penningskatt är en betingelse för att mervärdet skall kunna förvandlas till kapital. Denna ackumulationsfond kan emellertid också utföra speciella bitjänster, d.v.s. ingå i kapitalets kretslopp utan att anta formen P ... P', alltså utan att den kapitalistiska reproduktionen utvidgas.

Om processen W'-G' blir onormalt förlängd, d.v.s. om det tar längre tid än normalt att sälja de producerade varorna, så att kapitalet blir fastlåst i varuform onormalt lång tid, eller om det visar sig efter försäljningen, att t.ex. priset på de produktionsmedel, som penningkapitalet skall köpa, har stigit, sedan kretsloppet öppnades, så kan ackumulationsfonden användas för att täcka bristen på likvida penningmedel. Ackumulationsfonden kan alltså tjäna som en reservfond, som utjämnar störningar i kretsloppet.

Denna reservfond är något helt annorlunda än de fonder av köp- och betalningsmedel, som normalt ingår i kapitalets kretslopp P ... P. Dessa sistnämnda är en del av det fungerande penningkapitalet (alltså existensformer överhuvud för en del av det kapitalvärde, som deltar i processen), vars delar endast vid olika tidpunkter träder i funktion efter varandra. Under den kontinuerliga produktionsprocessen bildas ständigt penningreserver, eftersom de betalningar som inflyter idag först vid en senare tidpunkt användes för inköp eller varulikvider. Den ena dagen säljes en större varumängd, medan inköp av samma storleksordning äger rum först längre fram. Under dessa tidsintervaller existerar alltid en del av kapitalvärdet i penningform. Däremot är den egentliga reservfonden inte en beståndsdel av det fungerande penningkapitalet, utan mervärde, som hopsamlas för att senare användas som kapital, men som ännu inte har förvandlats till aktivt kapital. Det är f.ö. självklart, att en kapitalist som är i trångmål inte frågar efter vilket ändamål de pengar, som han har i sin hand, ursprungligen var avsedda för, utan han använder dem för att hålla sitt kapitals kretslopp i gång. I vårt exempel var G = 422 £, G' = 500 £. Även om en del av detta kapital på 422 £ har antagit formen av betalnings, och köpmedel och därför existerar som ett penningförråd, så är dessa pengar avsedda att under vanliga förhållanden helt inträda i kretsloppet, och de är också tillräckliga för detta ändamål. Reservfonden är däremot en del av de 78 £ mervärde, och dessa pengar kan vid förändringar i de yttre förhållandena inplaceras i det ursprungliga kapitalets kretslopp, utan att reproduktionen utvidgas. Ackumulationsfonden är redan latent penningkapital, alltså ett led i penningens förvandling till kapital.

Den allmängiltiga formeln för det produktiva kapitalets kretslopp, vilken sammanfattar enkel reproduktion och reproduktion i utvidgad skala, är:

		1		2
P	...	W'-G'.		G-W		...	P(P')

Om P är = P, så är G i 2) = G' minus g; om P är = P', så är G i 2) större än G' minus g; d.v.s. då är g helt eller delvis förvandlat till penningkapital.

Det produktiva kapitalets kretslopp är den form, i vilken den klassiska ekonomin betraktar industrikapitalets kretsloppsprocess.

TREDJE KAPITLET

Varukapitalets kretslopp

Den allmänna formeln för varukapitalets kretslopp är:

Åtminstone en del av produktionsmedlen har alltid frambragts i den kapitalistiska produktionsprocessen och är därför produkter av andra individuella kapitals kretslopp. I samma utsträckning är de produktionsmedel, som ingår i det ena kapitalets kretslopp, samtidigt ett annat kapitals varuprodukt. G-W för det ena kapitalet är samtidigt W'-G' för ett annat kapital. I vårt tidigare exempel var således det kol och de maskiner, som förbrukas i spinneriet, gruvägarens och den kapitalistiske maskinproducentens varukapital, eftersom bägge ingick som beståndsdelar i spinneriägarens produktiva kapital. Vidare har vi visat i kap. 1: 4, att såväl kretsloppet P ... P som kretsloppet W' ... W' framgår ur kretsloppet P ... P', innan ännu penningkapitalets andra kretslopp är avslutat.

Om reproduktionen sker i utvidgad skala, så är det avslutande W' i varukapitalets kretslopp större än det W', som öppnade kretsloppet, och bör därför här betecknas med W''.

Skillnaden mellan varukapitalets kretslopp och de bägge föregående formerna framgår bl.a. därav, att kretsloppet här öppnas med den totala varucirkulationen, medan varucirkulationen avbrytes av produktionsprocessen i penningkapitalets kretslopp och endast förmedlar förbindelsen mellan de två produktiva stadierna i det produktiva kapitalets kretslopp. I penningkapitalets kretslopp är formeln för cirkulationen G-W ... W'-G' = G-W-G. I det produktiva kapitalets kretslopp är formeln den omvända: W'-G'.G-W = W-G-W, och varukapitalets kretslopp - W' ... W' - har samma form.

Penningkapitalet är värdeförökat penningkapital, G' = G + g, endast när det betraktas som ett resultat av den föregående processen. Men även om mervärdet kapitaliseras, försvinner förhållandet mellan kapitalvärde och mervärde, så snart penningkapitalet eller det produktiva kapitalet öppnar ett nytt kretslopp. Det nya kretsloppet öppnas inte med G' eller P' utan med G eller P. Som inledning till den värdeförökande processen är bägge investerat kapitalvärde, och varje spår av detta kapitals ursprung är utplånat. Varukapitalets kretslopp däremot öppnas med den just producerade, värdeförökade varan eller med samma W', som avslutade det föregående kretsloppet.

Penningkapitalets kretslopp öppnas med ett investerat penningvärde G, som skall förökas. Penningkapitalet har förstorats på grund av ackumulation under det föregående kretsloppet, men för det nya kretsloppet är det fullständigt likgiltigt, om det är 422 eller 500 £ som öppnar kretsloppet. Det rör sig i varje fall om ett satsat kapitalvärde och ingenting annat, och detta kapitalvärde förutsätter inte något kapitalförhållande mellan det ursprungliga kapitalvärdet och mervärdet.

Det skall nu först värdeförökas i det efterföljande kretsloppet. Samma sak gäller för det produktiva kapitalets, P ... P'. Det produktiva kapitalet, P', är alltid, så snart det öppnar ett nytt kretslopp, ett investerat kapitalvärde, vars enda uppgift är att frambringa mervärde och förnya kretsloppet. - Varukapitalets kretslopp öppnas däremot inte med ett investerat varuvärde utan med ett redan värdeförökat kapitalvärde i varuform, som innehåller både det ursprungliga kapitalvärdet och mervärdet och som ännu inte är förvandlat till pengar. Om det gäller enkel reproduktion, så avslutas kretsloppet med ett varukapital, W', av exakt samma storlek som det som öppnade kretsloppet. Om en del av mervärdet ingår i kapitalets nästa kretslopp, så avslutas kretsloppet med W'', men det efterföljande kretsloppet öppnas på nytt med W', som visserligen har utökats med det kapitaliserade mervärdet, men som har kvalitativt samma värdesammansättning som det ursprungliga W', då det varukapital som öppnar kretsloppet alltid består av kapitalvärde och mervärde.

W' framträder som W i kretsloppet för ett enskilt industrikapital inte som form för detta kapital utan som form för ett annat industrikapital, försåvitt produktionsmedlen är en produkt därav. Processen G-W (d.v.s. G-Pm) beträffande det första kapitalet blir för detta andra kapital W'-G'. G-Pm) beträffande det första kapitalet blir för detta andra kapital W'-G'.

I cirkulationsförloppet G-W förhåller sig A och Pm identiskt i den meningen, att de bägge är varor i sin försäljares ägo - i ena fallet arbetaren, som säljer sin arbetskraft, i andra fallet ägaren av produktionsmedlen, som säljer dessa. För köparen, vars pengar här fungerar som penningkapital, är produktionsmedlen och arbetskraften varor, endast tills han har köpt dem, alltså så länge hans eget kapital har form av pengar, medan de varor som han skall köpa tillhör andra. Arbetskraften och produktionsmedlen skiljer sig i detta sammanhang från varandra endast i det hänseendet, att produktionsmedlen kan vara kapital, alltså W', i säljarens hand, om Pm är hans kapitals varuform, medan arbetskraften aldrig är något annat än en vara, så länge arbetaren äger den, och blir kapital först i köparens hand som en beståndsdel av hans produktiva kapital.

Det värdeförökade varukapitalet W' kan inte öppna varukapitalets kretslopp rätt och slätt som ett kapitalvärde, som W. Som varukapital är det alltid dubbeltydigt. Som bruksvärde betraktat är W' produktionsprocessens materiella resultat, i detta fall garn, som har frambragts av den arbetskraft och de produktionsmedel, som ursprungligen inköptes på marknaden som varor. Som värde betraktat består W' däremot alltid av kapitalvärdet P plus det mervärde, som samma produktiva kapital har frambragt.

Först under det efterföljande kretsloppet och sedan W' har förvandlats till pengar, kan kapitalvärdet skiljas från den del av W', som utgör mervärde eller merprodukt. Det är i detta sammanhang oväsentligt, huruvida de bägge värdebeståndsdelarna materiellt låter sig skiljas från varandra, medan kapitalvärdet ännu föreligger i form av en varuprodukt som t.ex. garn, eller om de är odelbara, som när produkten är en maskin. Men kapitalvärde och mervärde kan alltid åtskiljas, sedan varan är såld och W' har förvandlats till G'.

Om den totala varuprodukten är delbar i självständiga, likartade delar, som t.ex. våra 10.000 pund garn, kan också varuförsäljningen uppdelas i en rad på varandra följande försäljningar, och det är då inget som hindrar, att den del av varuprodukten, som omfattar kapitalvärdet, kan lösgöras och säljas, innan mervärdet realiseras och innan W' i sin helhet är sålt.

Av våra 10.000 pund garn är värdet av 8.440 pund = 422 £ = kapitalvärdet. Om kapitalisten först säljer 8.440 pund garn för 422 £, så motsvarar dessa 8.440 pund kapitalvärdet i varuform. Den merprodukt på 1.560 pund garn till ett värde av 78 £, som W' också innehåller, säljes först vid en senare tidpunkt. Kapitalisten kan då avsluta kretsloppet W-G-W, innan merproduktens cirkulation w-g-w påbörjas. Eller också kunde han först sälja 7.440 pund garn till ett värde av 372 £ och använda dessa pengar som konstant kapital (c) till inköp av produktionsmedel och sedan sälja de 1.000 pund garn till ett värde av 50 £ och använda dessa pengar som variabelt kapital (v) till inköp av arbetskraft.

Om varuprodukten är av sådan art, att den kan uppdelas i likartade delar, som kan säljas var för sig, så kan kapitalisten, om han så finner ändamålsenligt, uppdela resultatet av varje enskild försäljning i konstant kapital, variabelt kapital och mervärde (c, v och m) i stället för att vänta, tills hela produkten är såld och förvandlad till pengar.

Av hela garnpartiet (10.000 pund, värde 500 £) kan 7.440 pund = 372 £ representera den konstanta kapitaldelen. Detta delparti kan sedan i sin tur sönderfalla sålunda:

5.535,360 pund garn, värde 276,768 £, ersätter den konstanta värdedelen av de i 7.440 pund garn förbrukade produktionsmedlen. 744,000 pund garn, värde 37,200 £, ersätter det variabla kapitalet. 1.160,640 pund garn, värde 58,032 £, är som merprodukt bärare av mervärdet.

Av de försålda 7.440 punden kan kapitalisten alltså ersätta kapitalvärdet genom försäljning av 6.279,360 pund garn till ett pris av 313, 968 £ samt för egen räkning förbruka värdet av merprodukten, 1.160,640 pund garn = 58,032 £.

På samma sätt kan han förfara med det variabla kapitalvärdet (1.000 pund garn - 50 £) genom att sälja 744 pund garn för 37,200 £, konstant kapitalvärde av 1.000 pund garn; 100 pund garn för 5,000 £, variabel kapitaldel av dito; alltså 844 pund garn för 42,200 £, ersättning för det kapitalvärde som finns i 1.000 pund garn, och slutligen 156 pund garn, värde 7,800 £, som representerar merprodukten och kan förbrukas som sådan.

Slutligen kan han - om försäljningen lyckas - uppdela de återstående 1.560 punden garn, värde 78 £, på så sätt, att försäljningen av 1.160,640 pund garn för 58,032 £ ersätter värdet av de produktionsmedel som finns i 1.560 pund garn, och försäljningen av 156 pund garn, värde 7,800 £, ersätter det variabla kapitalvärdet; alltså tillsammans 1.316,640 pund garn = 65,832 £, utgörande ersättning för det totala kapitalvärdet. Återstår så merprodukten 243,360 pund garn = 12,168 £ för kapitalistens privata konsumtion.

Liksom varje element i garnet - c, v och m - på nytt kan uppdelas i samma beståndsdelar, så förhåller det sig också med varje enstaka pund garn, värde 1 sh. = 12 pence:

Om vi lägger ihop resultaten av de tre ovanstående delförsäljningarna, så rar vi fram samma resultat som vid försäljningen av 10.000 pund garn på en gång.

I konstant kapital har vi:

I variabelt kapital:

I mervärde:

Summa summarum:

W'-G' är i och för sig ingenting annat än försäljning av 10.000 pund garn. Liksom allt annat garn är de 10.000 punden garn en vara. Det är av intresse för köparen att veta, att priset är 1 shilling pr pund eller 500 £ för 10.000 pund. Om han vid affärsuppgörelsen ger sig till att diskutera värdesammansättningen, så sker det endast i den listiga avsikten att påvisa, att säljaren kunde nöja sig med mindre än 1 shilling pr pund och ändå göra en god affär. Å andra sidan är det hans eget behov som avgör, hur stor mängd han skall köpa. Om han t.ex. driver ett väveri, så beror hans garnbehov bl.a. på sammansättningen av det kapital, som han har investerat i väveriet, inte på sammansättningen av säljarens, spinneriägarens, satsade kapital. De förhållanden, i vilka värdet av W' måste uppdelas, å ena sidan i konstant och variabelt kapital, å andra sidan i mervärde, saknar varje realitet utanför det kapitals kretslopp, som har producerat de 10.000 punden garn, oavsett om mervärdet konsumeras eller kapitaliseras. Saken har ingenting att göra med garnets försäljning som sådan. Vi förutsätter dessutom, att W' säljes till sitt värde, och att det alltså endast är frågan om att förvandla värdet från varuform till penningform. För W', betraktat som en funktion av kapitalets kretslopp, är det naturligtvis avgörande, huruvida och i vilken utsträckning pris och värde avviker från varandra, men detta är en fråga som inte intresserar oss under denna analys av rena formskillnader.

I penningkapitalets kretslopp, G ... G', är produktionsprocessen inskjuten mellan de bägge motsatta faserna i kapitalets cirkulation, och den är slutförd innan den avslutande fasen, W'-G', varuförsäljningen, påbörjas. Pengarna satsas som kapital, förvandlas därpå till produktionselement (produktionsmedel och arbetskraft), omskapas genom dessa till en varuprodukt, som i sin tur vid försäljningen åter förvandlas till pengar. Detta är en färdig och avslutad affärstransaktion, vars resultat är den för envar användbara penningen. Ett nytt kretslopp föreligger endast som en möjlighet. G ... P ... G' kan lika gärna vara ett nytt kapitals första kretslopp som det sista kretslopp ett gammalt kapital genomlöper, omedelbart innan det tas ut ur cirkulationen. Den allmänna rörelsen är här G ... G', pengar som gör mera pengar.

I det produktiva kapitalets kretslopp, P ... W'-G'-W ... P(P'), följer den totala cirkulationsprocessen efter det första P och kommer före det andra, men i motsatt ordning i jämförelse med penningkapitalets kretslopp. Det första P betecknar det produktiva kapitalet och dess funktion, produktionsprocessen, som utgör förutsättningen för den efterföljande cirkulationsprocessen. Det avslutande P är däremot ingen produktionsprocess, utan det betecknar endast att industrikapitalet åter har antagit formen av produktivt kapital. Och detta produktiva kapital framträder här som resultat av cirkulationens sista avsnitt, som förvandlar kapitalvärdet till A + Pm, de materiella och mänskliga faktorer som i förening bildar produktivt kapital. Kapitalet har därmed på nytt, oavsett om det är förökat eller inte, antagit en form som tillåter det att fungera som produktivt kapital och som tvingar det att fullborda produktionsprocessen. Rörelsens allmänna form, P ... P, är ett uttryck för reproduktion och framställer inte som penningkapitalets kretslopp, G ... G', värdeökningen som processens ändamål. Formen gör det därför lättare för den klassiska ekonomin att bortse från den kapitalistiska produktionens bestämda form och framställa produktionen i och för sig som processens ändamål. Syftet skall då vara att producera så mycket som möjligt och så billigt som möjligt och att byta produkterna med största möjliga mängd andra produkter, dels för att förnya produktionen (G-W), dels till fördel för kapitalistens personliga konsumtion (g-w). Därvid blir det möjligt att bortse från både pengarnas och penningkapitalets karakteristiska egendomligheter, i det att G och g endast uppträder som tillfälliga omsättningsmedel. Hela processen verkar enkel och naturlig, d.v.s. den har den förflackade rationalismens naturlighet. Även när det gäller varukapitalet, glömmer man ofta bort profiten, och när kretsloppet som helhet skall undersökas framställes varukapitalet i allmänhet endast som vara - däremot som varukapital, när det gäller värdet och dess beståndsdelar. Ackumulationen framställes givetvis på motsvarande sätt.

Varukapitalets kretslopp, W'-G'-W ... P ... W', öppnas av de två faserna i cirkulationsprocessen, och det sker i samma ordningsföljd som i det produktiva kapitalets kretslopp. Därpå följer det produktiva kapitalet och dess funktion, produktionsprocessen, alldeles som i penningkapitalets kretslopp, och hela kretsloppet avslutas med W', produktionsprocessens resultat. På samma sätt som det produktiva kapitalets kretslopp avslutas med P, som förnyar det produktiva kapitalet, så avslutas varukapitalets kretslopp med W', som förnyar varukapitalet. Liksom den form, som kapitalet antar, när det produktiva kapitalets kretslopp avslutas, nödvändiggör att kretsloppet på nytt öppnas med produktionsprocessen, så måste varukapitalets kretslopp på nytt öppnas med varukapitalet W', och kretsloppets första fas blir därför med nödvändighet försäljningen av de producerade varorna, W'-G'. Bägge formerna för kretsloppet är ofullständiga, eftersom avslutningen inte består av värdeförökat kapital i form av pengar. Bägge kretsloppen måste alltså fortsätta vidare, och de innesluter därför reproduktion. Det totala kretsloppet i denna tredje form är W' ... W'.

Det som väsentligen skiljer varukapitalets kretslopp från de bägge andra formerna, är att det redan värdeförökade kapitalet och inte det investerade kapitalvärdet bildar kretsloppets utgångspunkt och inleder den påföljande värdeökningen. W', ett kapitalförhållande, som redan i sin första fas innesluter både kapitalvärdets och mervärdets kretslopp, är här utgångspunkten och verkar bestämmande på kretsloppets karaktär. Mervärdet måste - om också inte i varje enskilt kretslopp, så dock i genomsnitt - dels ackumuleras, men dels också användas i kapitalistens privata konsumtion, genomlöpa cirkulationen w-g-w.

Formen W' ... W' innebär, att de producerade varorna måste förbrukas i sin helhet, om kretsloppet skall förlöpa normalt. Arbetarens individuella konsumtion och kapitalistens individuella förbrukning av den del av merprodukten, som inte ackumuleras, omfattar den totala individuella konsumtionen. Både den individuella och den produktiva konsumtionen ingår därför i sin helhet som betingelser i kretsloppet W'. Den produktiva konsumtionen ingår direkt som ett led i kapitalets kretslopp, men denna produktiva konsumtion omfattar helt naturligt också arbetarens individuella konsumtion, eftersom denna är en förutsättning för arbetskraftens vidmakthållande. Formeln omfattar också kapitalistens personliga konsumtion i samhällelig skala, men innebär inte alls att merprodukten förbrukas av den kapitalist, vars kapital har frambragt den - bortsett från den personliga konsumtion som är nödvändig för hans eget uppehälle.

I penningkapitalets och det produktiva kapitalets kretslopp framträder den totala rörelsen som ett resultat av det investerade kapitalvärdets rörelse. I varukapitalets kretslopp utgår rörelsen i stället från det redan värdeförökade kapitalet, från varuprodukten eller varukapitalet. Först sedan detta varukapital har förvandlats till pengar, förgrenas kretsloppet i kapitalrörelse och kapitalistens personliga konsumtion. I kapitalets kretslopp inneslutes såväl fördelningen av den samhälleliga totalprodukten som av varje individuellt varukapital i en reproduktionsfond och en individuell konsumtionsfond.

G ... G' innebär möjligheten för utvidgning av kretsloppet allt efter storleken av det mervärde (g), som ingår i det förnyade kretsloppet.

I P ... P kan det produktiva kapitalet öppna ett nytt kretslopp med oförändrat eller t.o.m. förminskat värde, medan reproduktionen samtidigt utvidgas. Det kan inträffa, t.ex. när råvara och arbetskraft blir billigare till följd av arbetets stegrade produktivitet. Omvänt kan också reproduktionen begränsas, trots att det produktiva kapitalets värde ökar, om t.ex. produktionselementen fördyras. Detta gäller också för W' ... W'.

I W' ... W' föreligger kapitalet i varuform, redan innan produktionsprocessen öppnas, och det uppträder på nytt i varuform i själva kretsloppet som W (arbetskraft och produktionsmedel). Om de produktionsmedel, som ingår i W, ännu inte är producerade, så hämmas kretsloppet. W måste ständigt reproduceras, till övervägande delen som W', ett annat industrikapitals varuprodukt. I varukapitalets kretslopp är W' rörelsens utgångspunkt, genomgångspunkt och slutpunkt. W' finns där ständigt och är en ständig betingelse för reproduktionsprocessen.

W' ... W' skiljer sig även i ett annat avseende från de bägge föregående formerna.

Alla tre formerna har det gemensamt, att kapitalet öppnar och avslutar kretsloppet i samma form och därmed på nytt antar en gestalt, som tillåter det att än en gång öppna samma kretslopp. I förhållande till själva kretsloppet är utgångspunkten G, P eller W' kapitalvärdets ursprungliga form och därför också den form, i vilken det investeras. Kretsloppets avslutning, G', P eller W', är i alla tre formerna resultatet av en formförändring under det omedelbart föregående stadium, där kapitalet har en annan form än då det öppnade kretsloppet.

Sålunda är G' i penningkapitalets kretslopp en förvandling av W', ett resultat av de producerade varornas försäljning. P, som avslutar det produktiva kapitalets kretslopp, är en förvandling av G, ett resultat av att pengarna har använts till inköp av produktionsmedel och arbetskraft. I bägge fallen förmedlas denna förvandling av den enkla varucirkulationen, då varor och pengar byter plats. I varukapitalets kretslopp är W' en förvandling av P, det produktiva kapitalet. Men här gäller förändringen inte endast kapitalets form utan också dess värdestorlek, och dessutom är förvandlingen inte ett resultat av varucirkulationens formella platsombyten utan en verklig förändring, som det produktiva kapitalets bruksform och värde har genomgått i produktionsprocessen.

I alla tre kretsloppen är utgångspunkten - G, P eller W' (pengar, produktivt kapital eller varukapital) - en förutsättning för kretsloppet, medan avslutningen är betingad av förvandlingar under själva kretsloppet. W som avslutning på ett individuellt industrikapitals kretslopp förutsätter endast samma industrikapital i produktiv form, eller den produktionsprocess ur vilken W' har framgått. G' som avslutning på penningkapitalets kretslopp är en omvandling av W', framkommer genom W'-G' (de producerade varornas försäljning) och förutsätter därför G i köparens hand - pengar, som finns utanför kretsloppet G ... G', som dras in i detta och blir dess avslutning genom försäljningen av W. På liknande sätt förutsätter det avslutande P i det produktiva kapitalets kretslopp, att arbetskraften och produktionsmedlen föreligger utanför kretsloppet och dras in i detta genom varuköpet G-W. Men bortsett från avslutningen, så innebär varken det individuella penningkapitalets kretslopp tillvaron av penningkapital generellt sett, eller det individuella produktiva kapitalets kretslopp tillvaron av produktivt kapital överhuvud. I penningkapitalets kretslopp kan G vara det första penningkapitalet, och i det produktiva kapitalets kretslopp kan P vara det första produktiva kapital, som uppträder på historiens scen. Varukapitalets kretslopp

	{	W	-	{	G	-	W		... P ...	W'
W'		-	G'
		w	-		g	-	w

förutsätter däremot två gånger, att W föreligger utanför kretsloppet. Först i varucirkulationen W-G-W. Detta W är, i den mån det består av produktionsmedel, en vara i säljarens hand. Vidare är det självt ett varukapital, såvitt det är en produkt av en kapitalistisk produktionsprocess, och även om så inte är fallet, är det dock ett varukapital i köpmannens hand. Andra gången framträder varukapitalet, W, som en förutsättning för w-g-w, där det avslutande w även här måste existera som vara för att kunna köpas. Dessutom är arbetskraften och produktionsmedlen varor i lika hög grad som W', antingen de är varukapital eller inte, och de förhåller sig till varandra som varor. Detsamma är också fallet med det andra w i w-g-w. Såvitt W' alltså är = W (A + Pm), d.v.s. frambragt medelst arbetskraft och produktionsmedel som är inköpta på marknaden som varor, så är varor dess egna ursprungselement, och dessa måste i cirkulationen ersättas med varor av samma slag. På liknande sätt måste också de varor som åtgår vid mervärdets förbrukning, det andra w i w-g-w, ersättas på marknaden med samma slags varor.

Där det kapitalistiska produktionssystemet har trängt igenom och underlagt sig den samhälleliga produktionen, är dessutom varje vara i säljarens hand ett varukapital. Den fortsätter att vara det även i köpmannens hand eller blir det, om den ännu inte var det. Eller också måste den utgöra en vara - t.ex. en importerad artikel - som ersätter ursprungligt varukapital, således endast givit detta en annan existensform.

De varor, som ingår i det produktiva kapitalet - produktionsmedlen och arbetskraften - ändrar karaktär, så snart de lämnar varumarknaden och arbetsmarknaden och ingår i produktionsprocessen. Så snart de förenas med varandra, är de inte längre varor utan fungerar som produktivt kapital.

Att W endast i denna form - varukapitalets kretslopp - framträder som förutsättning för W, beror på att utgångspunkten är kapitalet i varuform. Kretsloppet öppnas genom försäljning av W' (såvida det fungerar som kapitalvärde, vare sig förstorat eller inte genom tillsats av mervärde) i de varor, som utgör dess produktionselement. Men denna omsättning omfattar hela cirkulationsprocessen W-G-W (= A + Pm) och är dess resultat. I detta fall både börjar och avslutas varucirkulationen med W, men det sista W avslutar inte kapitalets kretslopp. G-W, inköp av arbetskraft och produktionsmedel på marknaden, är inte sista stadiet i varukapitalets kretslopp utan avslutar endast de bägge första stadierna, som omfattar cirkulationsprocessen och samtidigt inleder produktionsprocessen. Dess resultat är P, vars funktion då påbörjas i produktionsprocessen. Först såsom dess resultat, alltså inte som ett resultat av cirkulationsprocessen, framträder W' som kretsloppets avslutning och i samma form som begynnelsetermen W'. I penningkapitalets och det produktiva kapitalets kretslopp är däremot de pengar eller de produktionsmedel, som avslutar kretsloppet, varucirkulationens omedelbara resultat. Det kretslopp, som cirkulerar mellan ytterpunkterna, beror, vad beträffar penningkapitalets kretslopp, inte av pengar som befinner sig i en främmande köpares hand, och, vad beträffar det produktiva kapitalets kretslopp, inte av främmande produktionsmedel eller främmande arbetskraft. Endast vid kretsloppets slutpunkt förutsättes främmande pengar eller främmande arbetskraft och produktionsmedel som en betingelse för det normala förloppet. Varukapitalets kretslopp, W' ... W', som öppnas och avslutas med varor, förutsätter däremot att här även föreligger varor i främmande ägo genom den inledande varuomsättningen W = A + Pm. Arbetskraft och produktionsmedel inköpes, dras in i kretsloppet och förvandlas till produktivt kapital. Först som ett resultat av denna process fungerar W' som kretsloppets slutform.

Genom inköpet av produktionsmedel förutsätter varukapitalets kretslopp andra industrikapital, som också föreligger i form av varor. Det ligger då nära till hands att betrakta detta kretslopp som det allmängiltiga, som den samhälleliga form, i vilken varje enskilt kapital (bortsett från nyinvesterade sådana) kan betraktas, alltså inte endast som en formel som äger giltighet för varje enskilt industrikapital, utan samtidigt som formeln för det samhälleliga totalkapitalets rörelse, varav varje enskilt industrikapital endast utgör en delrörelse, som är förknippad med övriga industrikapitals rörelser och betingas av dem. Om vi t.ex. betraktar ett lands årliga varuprodukt och analyserar den rörelse, varigenom en del av produkterna ersätter det produktiva kapitalet i alla individuella affärstransaktioner, medan en annan del ingår i de olika klassernas individuella konsumtion, så märker vi, att det är formeln W' ... W' som än rörelseform både för det samhälleliga kapitalet och för det mervärde, resp. den merprodukt, som alstras därur. Det samhälleliga kapitalet är likamed summan av de individuella kapitalen, varvid även statens kapital inräknats, försåvitt staten driver järnvägar, gruvor eller andra industriföretag och det samhälleliga kapitalets totalrörelse är likamed summan av alla dessa individuella kapitals rörelser. Men dessa fakta utesluter inte på något sätt, att de individuella kapitalens kretslopp kan avslöja faktorer, som är dolda när det samhälleliga kapitalet betraktas som en enhet. På samma sätt kan undersökningen av det enskilda kapitalet, betraktat som en del av det samhälleliga totalkapitalet - dess kretslopp sett i sammanhang med de övriga individuella kapitalens kretslopp - lösa problem, som förblir olösliga så länge det enskilda kapitalets kretslopp betraktas isolerat.

I varukapitalets kretslopp W'-W' utgör det från början investerade kapitalvärdet endast ett led i den rörelse, som äger rum mellan kretsloppets ytterpunkter. Varukapitalets kretslopp framträder därför som industrikapitalets totalrörelse och omfattar både den del av produkten, som ersätter det produktiva kapitalet, och den del, som skapar den merprodukt vilken genomsnittligt fördelas mellan den kapitalistiska ackumulationen och kapitalistens individuella konsumtion. I samma mån som mervärdets förbrukning är innesluten, i detta kretslopp som reveny ingår också den individuella konsumtionen i kretsloppet. Individuell konsumtion ingår i kretsloppet även av den orsaken, att dess utgångspunkt är en vara, som kan ha vilken bruksform som helst. Varje produkt, som har utgått ur en kapitalistisk produktionsprocess, är emellertid ett varukapital, oavsett om dess bruksform gör den lämplig för produktiv eller för individuell konsumtion eller för bäggedera.

G ... G' hänvisar endast till värdets kretslopp och framställer ökningen av det investerade kapitalvärdet som processens enda syfte. P ... P (P') framställer kapitalets produktionsprocess som en reproduktionsprocess i oförändrad eller växande skala. W' ... W' däremot omfattar både individuell och produktiv förbrukning och framhäver varuproduktionens kapitalistiska karaktär redan genom sin utgångspunkt. Produktiv konsumtion och värdeökning är endast en gren av varukapitalets rörelse. [I penningkapitalets kretslopp kan de pengar, som utgör kretsloppets resultat, utan vidare uppdelas i konstant och variabelt kapital samt mervärde.] I W' ... W' kan kretsloppets värderesultat endast uppdelas på detta sätt, ur den individuelle kapitalistens synvinkel. Då det frambragta varukapitalet har en bestämd bruksform, som i förväg avgör om det skall konsumeras produktivt eller individuellt, är dess vidare användning i samhällelig skala bestämd på förhand, och det kan absolut inte uppdelas i sina enskilda beståndsdelar. Genom alla dessa egenheter går detta kretslopp utöver gränserna för ett enskilt kapitals individuella kretslopp.

I formeln W' ... W' framträder varukapitalets, d.v.s. den kapitalistiskt producerade totalproduktens, rörelser både som en förutsättning för de individuella kapitalens kretslopp och som deras resultat. Denna formels säregenheter uppfattas därför inte, om man nöjer sig med att betrakta formförändringarna W'-G' och G-W som å ena sidan funktionellt bestämda avsnitt av det enskilda kapitalets formförändringar och å andra sidan som ett led i den allmänna varucirkulationen. Det blir dessutom nödvändigt att klarlägga sammanflätningen av de individuella kapitalens formförändringar med andra kapitals formförändringar och med den del av totalprodukten, som är avsedd för individuell konsumtion. Vid analyseringen av det individuella industrikapitalets kretslopp lägger vi därför helst de bägge första formerna till grund.

Som form för ett enskilt individuellt kapital framträder kretsloppet W' ... W' i t.ex. jordbruket, där man räknar från skörd till skörd. I P ... P utgår man från utsädet, i W' ... W' från skörden eller - som fysiokraterna säger - i den förstnämnda från les avances[XXIII*], i den sistnämnda från les reprises.[XXIV*] Medan omsättningen av de producerade varorna i de bägge första formerna endast framstår som ett led i det enskilda kapitalets kretslopp, framställer å andra sidan varukapitalets kretslopp det investerade kapitalvärdets rörelse endast som ett led i de producerade värdenas kretslopp.

I W' ... W' utgör de varor, som befinner sig på marknaden, den permanenta förutsättningen för produktions- och reproduktionsprocessen. Om man därför enbart tar fasta på denna formel, så verkar det som om alla produktionsprocessens element skulle komma från varucirkulationen och endast bestå av varor. Denna ensidiga uppfattning bortser från de element i produktionsprocessen, som är oberoende av varuelementen.

Då varukapitalets kretslopp öppnas med totalprodukten (totalvärdet), visar det sig att reproduktion i utvidgad skala (bortsett från utrikeshandeln och under i övrigt oförändrad produktivitet) endast är möjlig, när den del av merprodukten, som skall kapitaliseras, i förväg består av produktionsmedel. I den mån de produkter, som frambringas under en produktionsperiod, skapar förutsättningar för efterföljande periods produktion, är reproduktionsprocessen beroende av att produkten och merprodukten antar en form, som gör den lämplig att fungera som tillskottskapital. Ökande produktivitet kan endast öka kapitalmängden utan att öka dess värde, men samtidigt bildas tillskottsmaterial för värdeökningen.

Varukapitalets kretslopp utgör grundvalen för Quesnays "Tableau économique", och det vittnar om hans goda omdömesförmåga, att han i motsats till G ... G' (merkantilisternas isolerat fasthållna form) valde denna form i stället för P ... P.

FJÄRDE KAPITLET

Kretsloppets tre former

Om vi betecknar den totala cirkulationsprocessen med Ck, kan de tre formerna framställas på följande sätt:

Om vi sammanfattar alla tre formerna, så framträder alla processens förutsättningar som dess egna resultat, som en av processen själv producerad förutsättning. Varje moment framstår som utgångspunkt, genomgångsstadium och avslutning. Processen som helhet är en sammanfattning av produktions- och cirkulationsprocess, i det att produktionsprocessen förmedlar varucirkulationen och omvänt.

Gemensamt för alla tre kretsloppen är värdeökning som det avgörande syftet, det drivande motivet. Första formen uttrycker detta omedelbart och formellt. Andra formen öppnar med P, värdeökningsprocessen själv. I tredje formen öppnas kretsloppet med det redan ökade värdet och avslutas med det på nytt ökade värdet, t.o.m. om kretsloppet upprepas i oförändrad skala.

Även i den vanliga varucirkulationen följer på varje försäljning ett köp och omvänt, och kretsloppets former för kapitalvärdets cirkulation, W-G-W och G-W-G, skiljer sig därför inte formellt från varuförvandlingens vanliga former, vars lagar framställdes redan i Första boken (kap. III: 2b, Penningens omlopp). Om man emellertid, i stället för att fästa uppmärksamheten på sakens rent formella sida, undersöker sammanhanget mellan de olika industrikapitalens kretslopp som led i det samhälleliga totalkapitalets reproduktionsprocess, så visar det sig att denna inte kan förklaras genom rena formförändringar av pengar och varor.

I en oavbrutet roterande cirkel är varje punkt samtidigt både utgångspunkt och slutpunkt, men om vi avbryter rotationen, blir inte varje utgångspunkt slutpunkt. Så har vi sett, att inte endast varje särskilt kretslopp förutsätter det andra (implicit), utan också att kretsloppets upprepning i en form inbegriper beskrivning av kretsloppet i de andra formerna. Det visar sig då, att hela skillnaden mellan kretsloppen är av formell natur, en subjektiv skillnad som endast äger giltighet för iakttagaren, då alla tre formerna framträder, så snart kretsloppet upprepas.

Om vart och ett av dessa kretslopp betraktas som en särskild form för den rörelse, i vilken olika individuella industrikapital befinner sig, så existerar också denna olikhet alltid endast som individuell. I verkligheten antar emellertid varje industrikapital samtidigt alla dessa tre former och genomlöper därför också de tre kretsloppen samtidigt utan avbrott. Den del av kapitalvärdet, som i ena ögonblicket fungerar som varukapital, förvandlas i nästa ögonblick till penningkapital, men samtidigt lämnar en annan del av kapitalet produktionsprocessen och inträder i cirkulationen som nytt varukapital. Så rör sig W' ... W' oavbrutet i cirkelform, likaså de båda andra formerna. Kapitalet reproduceras i alla sina stadier just därigenom, att det oupphörligt ändrar form genom att ständigt lämna det ena stadiet för att övergå i nästa. Det totala kretsloppet är en verklig enhet av kretsloppets tre former.

Vi har förut konstaterat, att kapitalvärdet alltid i sin helhet föreligger antingen som penningkapital, som produktivt kapital eller som varukapital. I vårt tidigare exempel var de 422 £ först i sin helhet penningkapital, därpå blev det totala värdet omvandlat till produktivt kapital för att slutligen lämna produktionsprocessen som varukapital - som garn till ett totalvärde av 500 £, varav 78 £ var mervärde. Här åstadkommer de olika stadierna lika många avbrott i kretsloppet. Så länge t.ex. de 422 £ förblir i penningform - d.v.s. tills inköpen G-W (A + Pm) genomförts - existerar och fungerar det totala kapitalet endast som penningkapital. Så snart det är förvandlat till produktivt kapital genom inköp av arbetskraft och produktionsmedel, fungerar det varken som penningkapital eller varukapital. Den totala cirkulationsprocessen är avbruten, liksom å andra sidan den totala produktionsprocessen är avbruten, så snart kapitalet fungerar i ett av de bägge cirkulationsstadierna, det må vara som G eller som W'. Så skulle alltså kretsloppet P ... P komma att framstå inte endast som en periodisk förnyelse av det produktiva kapitalet utan lika mycket som ett avbrott i dess funktion, produktionsprocessen, tills cirkulationsprocessen fullbordats. Produktionen skulle inte bli kontinuerlig utan komma att ske ryckvis och förnyas endast efter tillfälliga avbrott, i den mån de bägge stadierna i cirkulationsprocessen fullbordas fortare eller långsammare. På detta sätt fungerar produktionsprocessen t.ex. hos en kinesisk hantverkare, som endast arbetar för privatkunder, och vars produktionsprocess upphör, tills han får en ny beställning.

Industrikapitalets kretslopp försiggår också på detta sätt, om vi inte följer det totala kretsloppet utan det kretslopp, som varje enskild del av kapitalet genomlöper - och varje enskild del av kapitalvärdet måste i tur och ordning genomlöpa samma kretslopp. Låt oss t.ex. anta, att 10.000 pund garn utgör en spinnares veckoprodukt. Dessa 10.000 pund garn lämnar helt och hållet produktionen och träder in i cirkulationen. Garnets kapitalvärde måste helt förvandlas till penningkapital, och så länge det förblir i denna form, kan det inte på nytt ingå i produktionsprocessen - det måste först inträda i cirkulationen genom att återförvandlas till arbetskraft och produktionsmedel. Kapitalets kretslopp avbrytes oupphörligt, genom att kapitalet om och om igen lämnar ett stadium och inträder i nästa, kastar av en form för att ikläda sig en annan. Vart och ett av dessa stadier är inte endast betinga av det föregående utan utesluter det samtidigt.

Men kontinuitet är den kapitalistiska produktionens karakteristiska kännetecken och är betingad av dess tekniska grundval, även om kontinuiteten inte alltid utan vidare är möjlig att uppnå. Låt oss alltså se efter, hur det går till i verkligheten. Medan t.ex. de 10.000 punden garn uppträder på marknaden som varukapital och där förvandlas till pengar, kommer ny bomull, nytt kol o.s.v. och inträder i produktionsprocessen i detta kapitalvärdes ställe. Andra värden har redan omvandlats från penningform och varuform till produktivt kapital och startar på nytt sin funktion i produktionsprocessen. Samtidigt som de första 10.000 punden garn säljes och förvandlas till pengar, köpes produktionsmedel och arbetskraft för pengar som har influtit genom tidigare försäljning, medan det produktiva kapitalet, som redan har inträtt i produktionsprocessen, oupphörligt omvandlas till nytt garn, som ersätter det samtidigt sålda varukapitalet. Alla delar av kapitalet genomlöper i tur och ordning kretsloppsprocessen, och kapitalet som helhet befinner sig samtidigt i alla kretsloppets stadier. I en oavbruten ström befinner sig industrikapitalet samtidigt i alla kretsloppets stadier och antar samtidigt alla motsvarande former. För den del av kapitalvärdet, som för första gången omvandlas från varukapital till pengar, har kretsloppet W' ... W' därmed öppnats, medan industrikapitalet, betraktat som en helhet i oavbruten rörelse, redan har genomlöpt detta kretslopp. Pengarna satsas med ena handen och tas tillbaka med den andra. Öppnandet av kretsloppet G ... G' på en punkt innebär samtidigt ett återvändande till penningform, när samma kretslopp betraktas från en annan utgångspunkt. Samma gäller det produktiva kapitalet.

Industrikapitalets verkliga kretslopp är därför i sin kontinuitet inte endast en enhet av cirkulations- och produktionsprocesserna utan även en enhet av alla tre kretsloppen. Denna enhet är emellertid möjlig, endast om varje enskild del av kapitalet ständigt genomlöper de på varandra följande stadierna i kretsloppet, ständigt lämnar det ena stadiet för att övergå till nästa, kastar av den ena formen för att ikläda sig den efterföljande, medan industrikapitalet som helhet betraktat samtidigt befinner sig i alla dessa stadier och samtidigt antar alla former, utför motsvarande funktioner och därför samtidigt beskriver alla tre kretsloppen. Samtidigt som delarna uppträder efter varandra, måste de också uppträda bredvid varandra, d.v.s. genom kapitalets delning. I ett differentierat fabrikssystem befinner sig produktionen därför ständigt i alla produktionsprocessens olika stadier och i övergången från ett produktionsstadium till ett annat. Då varje enskilt industrikapitals storlek är beroende av de ekonomiska resurser, som företagaren disponerar över, och av den minimistorlek, som ett kapital måste ha för att ingå i en viss produktionsgren, så måste bestämda proportioner föreligga vid kapitalets delning. Det tillgängliga kapitalets storlek bestämmer produktionsprocessens omfattning, och denna bestämmer i sin tur storleken av det varukapital och det penningkapital, som måste fungera vid sidan av produktionsprocessen. Den kontinuerliga produktion, där kapitalvärdets enskilda beståndsdelar följer efter varandra i ett sammanhängande kretslopp, medan de samtidigt antar alla kretsloppets former och genomlöper samtliga stadier, betingas emellertid av att omvandlingen från en form till en annan, övergången från ett stadium till nästa, obehindrat kan äga rum inom både produktionsprocessen och varucirkulationen. Om det t.ex. visar sig, att den producerade varan delvis är osäljbar, så att stadiet W'-G' inte kan fullbordas, så avbrytes i samma utsträckning själva kretsloppet, och inköpet av produktionsmedel kan omöjliggöras. Samtidigt spärrar de osålda varorna vägen för den nya varuström, som ständigt produceras, och förhindrar dess omvandling till pengar. Om detta fortsätter någon tid, så inskränkes produktionen och hela processen kan slutligen avstanna. Varje sådan blockad bringer oreda i hela processen och medför, att kretsloppet inte längre kan flyta kontinuerligt, medan kapitalvärdet visar en tendens att anhopas i en form, som motsvarar det stadium där kretsloppet stoppades upp. Om kretsloppet hämmas i ett stadium, så begränsas inte verkningarna till den del av kapitalvärdet, som direkt drabbas, utan hela kretsloppet bromsas upp och hotar slutligen att helt avstanna.

Nästa form, vari processen uppträder, är en serie inbördes hophörande faser, där kapitalets övergång till en ny fas är betingad av att det lämnar den föregående. En av kapitalvärdets tre funktionsformer bildar därför också både utgångspunkt och slutpunkt för vart och ett av de tre kretsloppen. Å andra sidan är processen, som helhet betraktad, en enhet av de tre kretslopp, som i verkligheten inte är något annat än former, som tillsammans ger uttryck för processens kontinuitet. Med utgångspunkt från varje enskild form, som kapitalet antar, beskriver det ett specifikt kretslopp, som framstår som uttryck för totalprocessen, och vart och ett av dessa kretslopp är också en betingelse för processens kontinuitet. Varje funktionell forms kretslopp betingar de övriga. Det är en nödvändig betingelse för den totala produktionsprocessen - i synnerhet för det samhälleliga kapitalet - att den samtidigt är en reproduktionsprocess och därmed ett kretslopp i vart och ett av sina moment. Kapitalets olika delar genomlöper successivt de olika stadierna och funktionsformerna. Även funktionsformerna genomlöper därför samtidigt sina egna kretslopp, ehuru alltid en annan del av kapitalet uppträder däri. En del av kapitalet - men en ständigt växlande del, som alltid reproduceras - existerar ständigt som varukapital som förvandlas till pengar, en annan del som penningkapital som förvandlas till produktivt kapital, och en tredje del som produktivt kapital som förvandlas till varukapital. De tre formernas beständiga tillvaro förmedlas av totalkapitalets kretslopp genom just dessa tre stadier.

Som helhet befinner sig kapitalet samtidigt i alla sina olika stadier. Men varje enskild del lämnar i sin tur det ena stadiet för att övergå i nästa, avkastar en form för att ikläda sig en annan och fungerar därför i alla i tur och ordning. Formerna är flytande och föränderliga, och kapitalet kan ikläda sig alla på samma gång, endast därför att dess olika delar befinner sig i olika stadier av sin utvecklingsprocess. Varje form följer den andra och går också före, så att en kapitaldels återvändande till en form betingas av att en annan del av kapitalet återvänder till en annan form. Varje del beskriver oavbrutet sitt eget kretslopp, men det är ständigt en ny del av kapitalet som befinner sig i varje enskild form, och vart och ett av dessa specifika kretslopp utgör endast samtidiga och successiva former i det totala kretsloppet.

Tillsammans förverkligar de tre kretsloppen processens kontinuitet och förhindrar, att totalprocessen avbrytes. Det samhälleliga totalkapitalets rörelser är alltid kontinuerliga, och dess kretslopp är alltid en enhet av de tre kretslopp, som skildrats här ovan.

För individuella kapital kan kontinuiteten i reproduktionen här och där bli avbruten i större eller mindre omfattning. För det första är värdemängderna ofta på olika tidpunkter fördelade på olika portioner i de skilda stadierna och funktionsformerna. För det andra kan fördelningen vara olika allt efter arten av den vara som skall produceras, alltså efter det slag av produktionsområde där kapitalet skall investeras. För det tredje avbrytes kontinuiteten mer eller mindre i produktionsgrenar, som är beroende av årstidernas växlingar, antingen på grund av rena naturbetingelser (som t.ex. i jordbruk och fiske) eller till följd av samhälleliga sedvänjor, som t.ex. i det s.k. säsongarbetet. Produktionsprocessen förlöper mest regelbundet och enhetligt i den egentliga industrin och i gruvdriften. Men denna olikhet mellan produktionsgrenarna medför inga förändringar i kretsloppets allmänna former.

Kapitalet som ett självförökande värde omfattar inte endast klassförhållandena och en bestämd samhällsordning, som beror på arbetets karaktär av lönarbete. Det är också en oavbruten rörelse, en kretsloppsprocess genom olika stadier, som i sin tur innefattar kretsloppets tre olika former. Det kan därför förstås, endast om det uppfattas som en rörelse, inte som ett ting i vila. De som uppfattar det renodlade värdet som en abstraktion, glömmer bort att industrikapitalet i rörelse är just denna abstraktion som en verksam realitet. Värdet genomlöper här olika former och rörelser, i vilka det samtidigt bevaras och förökas. Då vi här närmast intresserar oss för de rena rörelseformerna, tar vi inte hänsyn till att krafter utifrån kan ingripa i kretsloppet och tillintetgöra eller föröka kapitalvärdet. Så mycket är emellertid klart, att oavsett alla värderevolutioner, så kan den kapitalistiska produktionen endast fortgå, så länge kapitalvärdet förökas, d.v.s. så länge det självständiggjorda värdet beskriver sin kretsloppsprocess, så länge alltså värderevolutionen på ett eller annat sätt kan övervinnas och utjämnas. Kapitalets rörelser framstår som resultat av den enskilde industrikapitalistens handlingar, genom att han uppträder som varu- och arbetsköpare, som varuförsäljare och produktiv kapitalist och alltså förmedlar kretsloppet genom sin verksamhet. Om en värderevolution drabbar det samhälleliga kapitalvärdet, så kan det inträffa att de individuella kapitalet går under, emedan det inte kan uppfylla de villkor, som de nya värdeförhållandena uppställer. Ju oftare och våldsammare dessa värderevolutioner uppträder, desto mera gör sig det självständiga samhälleliga värdets rörelser automatiskt gällande med en elementär naturkrafts våldsamhet i förhållande till den enskilde kapitalistens förutseende och beräkning, desto mera blir den normala produktionen underkastad den onormala spekulationen och desto större fara löper varje enskild kapitalist att gå under. Dessa periodiska omvälvningar i värdeförhållandena bekräftar alltså, vad de påstods skulle vederlägga, nämligen att värdet, när det antar kapitalform, uppnår en självständighet som det upprätthåller och fördjupar genom sin egen rörelse. Den serie formförändringar, som kapitalet genomgår under kretsloppet, förutsätter att den förändrade värdestorlek, som är kretsloppets resultat, ständigt jämföres med det ursprungliga värdet. Värdets självständiggörelse i förhållande till den värdeskapande kraften, arbetskraften, inledes genom inköpet av arbetskraft och fullbordas i produktionsprocessen genom exploatering av denna arbetskraft. Men värdet självständiggöres inte på nytt i det efterföljande kretsloppet, där pengar, varor och produktivt kapital endast är växlande former i kapitalvärdets rörelse, och där kapitalets nuvärde jämföres med det ursprungligen satsade kapitalvärdet.

Bailey [7] polemiserar mot uppfattningen, att värdet är en självständig samhällelig realitet, som karakteriserar det kapitalistiska produktionssättet, och i det han stämplar denna uppfattning som en illusion hos vissa ekonomer, säger han:

"Värde är ett förhållande mellan samtidigt befintliga varor, ty det är endast sådana, som överhuvud kan utbytas mot varandra."[XXV*]

Detta säger han i polemik mot varje jämförelse mellan varuvärden som tillhör olika tidpunkter, en jämförelse, som - om penningvärdet är fastställt en gång för alla - endast kan innebära en jämförelse mellan den arbetskraft, som vid de olika tidpunkterna erfordras för produktion av samma slags varor. Detta missförstånd beror på den grundläggande missuppfattningen, att bytesvärde och värde är samma sak, och att alltså värdets form är värdet självt. Slutsatsen blir, att varuvärden inte kan jämföras, när de inte längre aktivt fungerar som bytesvärden och alltså inte längre kan utbytas mot varandra. Bailey har ingen aning om att ett värde endast kan fungera som kapitalvärde eller kapital, försåvitt det under de olika stadierna av sitt kretslopp - vilka ingalunda är "contemporary"[XXVI*] utan följer efter varandra - förblir identiskt med sig självt och jämföres med sig självt.

För att analysera kretsloppets formel i dess renhet är det inte tillräckligt att förutsätta, att varorna säljes till sitt värde, utan också att detta sker under i övrigt oförändrade förhållanden. Låt oss t.ex. ta formen P ... P. Vi bortser från alla tekniska förändringar, som kan påverka produktionsprocessen och minska värdet av ett visst produktivt kapital. Vi bortser också från att prisändringar på råmaterial och andra produktionsmedel kan medföra, att det produktiva kapitalets värde och det i lager befintliga varukapitalets värde kan stiga eller falla. Vi återvänder så till vårt tidigare exempel. Vi förutsatte, att de 10.000 punden garn såldes till sitt värde eller 500 £. Det satsade kapitalvärdet ersattes här av 422 £, d.v.s. värdet av 8.440 pund garn. Men om värdet av bomull, kol etc. har stigit (vi bortser då från rena prisvariationer), så är dessa 422 £ kanske helt otillräckliga för att förnya det produktiva kapitalet. Då krävs ett tillskott av penningkapital, och penningkapital blir bundet. Omvänt blir penningkapital frigjort, om priserna på produktionsmedel faller. Helt normalt förlöper processen endast i den mån värdeförhållandena förblir konstanta. Den förlöper emellertid, så länge störningarna utjämnas när kretsloppet upprepas. Ju våldsammare dessa störningar är, desto större penningreserver fordras för att hålla produktionen igång, tills värdeförhållandena åter kommer i jämvikt. Och då den kapitalistiska produktionens utveckling medför, att produktionens omfång ständigt ökar, och att därmed också behovet av investerat kapital ökar, så blir följden den, att industrikapitalistens funktion i ständigt högre grad monopoliseras av stora penningkapitalister, enskilda eller i kompanjonskap med varandra.

I förbigående kan här påpekas, att om priserna på produktionsmedel förändras, så framträder en olikhet mellan å ena sidan penningkapitalets kretslopp (G ... G') och å andra sidan det produktiva kapitalets (P ... P) och varukapitalets kretslopp (W' ... W').

Om G ... G' betraktas som formel för ett nyinvesterat penningkapital, kommer en sänkning av produktionsmedlens värde - t.ex. råmaterial, hjälpämnen etc. - att medföra ett minskat behov av penningkapital för att starta ett företag av bestämd storlek, eftersom produktionsprocessens omfång är beroende av mängden produktionsmedel, som en given mängd arbetskraft kan bearbeta, men däremot varken av produktionsmedlens eller arbetskraftens värde, som endast har betydelse för storleken av det mervärde som frambringas. Om i stället kostnaderna för produktionsmedel stiger, så kräves ett större penningkapital än tidigare för att grunda ett företag av en viss storlek. I bägge fallen berör värdeförändringarna endast storleken av det penningkapital, som måste investeras. I första fallet frigöres penningkapital, i andra fallet blir penningkapital bundet - allt detta såvida nytt individuellt industrikapital på sedvanligt sätt investeras i en given produktionsgren.

Kretsloppen P ... P och W' ... W' kan framstå som G ... G', endast om rörelsen hos P och W' dessutom är ackumulation, alltså att produktionsprocessen redan är i gång och uttrycker den ständigt upprepade reproduktionsprocessen, att alltså mervärdet ackumuleras och förvandlas till penningkapital. Prisförändringarnas verkningar är också här desamma, som vi tidigare har beskrivit, men däremot är de av en helt annan art, när det gäller kapitalvärdets eget kretslopp. Här är det inte det ursprungligen satsade kapitalet, som direkt påverkas, utan ett industrikapital, som inte befinner sig i sitt första kretslopp utan i reproduktionsprocessen, alltså W ... W, d.v.s., varukapitalet återförvandlas till sina produktionselement, i den mån dessa består av varor. Om värdet (resp. priserna) faller, så föreligger tre alternativ. Reproduktionsprocessen kan fortsätta i samma skala som förut. I detta fall frigöres en del av penningkapitalet, och penningreserver anhopas utan verklig ackumulation och utan att mervärde samlas i en ackumulationsfond. Eller också kan reproduktionsprocessen utvidgas i större skala, än eljest skulle ha skett, under förutsättning att de tekniska förhållandena tillåter detta. Slutligen kan det överflödiga penningkapitalet användas för uppläggning av råvaruförråd etc.

Förhållandet blir det motsatta vid stigande råvarupriser. Antingen måste då reproduktionen inskränkas, eller också måste man - om verksamheten skall hållas igång i oförändrad omfattning - skaffa nytt penningkapital, antingen utifrån eller genom att helt eller delvis ta i anspråk den eventuellt förefintliga ackumulationsfonden, som ursprungligen var avsedd för utvidgning av produktionen. Även detta senare alternativ innebär fastlåsning av penningkapital, fastän kapitaltillskottet här inte kommer utifrån utan utgör en del av industrikapitalistens egna medel.

Modifierande omständigheter kan emellertid inverka på de bägge kretsloppen P ... P och W' ... W'. Om vår bomullsspinnare t.ex. har ett stort lager av bomull (alltså har en stor del av sitt produktiva kapital bunden i bomullsform), så medför ett fall i bomullspriserna, att värdet av hans produktiva kapital minskar i motsvarande grad. Om priserna i stället stiger, så ökar värdet av hans produktiva kapital. Om han å andra sidan har ett stort lager av färdiga varor - i detta fall bomullsgarn - så kommer varje förändring i bomullspriserna också att medföra en mer eller mindre motsvarande förändring i hans varukapitals värde. Om han däremot har sålt sitt garn, innan förändringen i bomullspriserna inträdde, så blir det inga andra verkningar än att han, under i övrigt oförändrade förhållanden, måste investera ett större eller mindre penningbelopp än tidigare för inköp av produktionsmedel. Sådana prissvängningars inverkan på de olika enskilda kapital, som är placerade i samma produktionsgren, kan vara ytterst olika, beroende på de olika förhållanden vari dessa enskilda kapital kan befinna sig.

Penningkapital kan också frigöras eller bindas som följd av att varucirkulationen tar kortare eller längre tid än förut, alltså på grund av ändringar i cirkulationshastigheten. Detta problem ingår emellertid i vår analys av omslaget.[XXVII*] Här begränsar vi oss till att analysera de olika verkningar, som värdeförändringar i det produktiva kapitalets beståndsdelar kan ha för penningkapitalets kretslopp å ena sidan och för det produktiva kapitalets och varukapitalets kretslopp å andra sidan.

På kapitalismens högre utvecklingsstadium, då det kapitalistiska produktionssättet är förhärskande, kommer alltid i cirkulationsavsnittet G-W, en stor del av produktionsmedlen, Pm, att bestå av varor, som själva är varukapital i säljarens hand. Från säljarens ståndpunkt är därför försäljningen av produktionsmedel samtidigt en omvandling av hans varukapital till penningkapital. Men detta är inte alltid fallet. Tvärtom.

Inom varucirkulationen, där industrikapitalet fungerar antingen som pengar eller som varor, genomkorsas ofta dess kretslopp av varucirkulation från de mest olikartade samhälleliga produktionssystem. På varumarknaden är varor och pengar inget annat än varor och pengar, och de ingår lika lätt i bägge grenarna av varukapitalets kretslopp, såväl i kapitalvärdets som i mervärdets (förutsatt att det sistnämnda förbrukas i kapitalistens privata konsumtion) - och allt detta oavsett om varorna är produkter av på slaveri baserad produktion eller av bondeproduktion (ex.: kineser, indiska ryots[XXVIII*]) eller av primitiva kommuner (holländska Ostindien) eller av statlig produktion (sådan den förekommer, grundad på livegenskap, i tidigare epoker av den ryska historien) eller av halvvilda jägarfolk etc. Karaktären av den produktionsprocess, varifrån de härstammar, spelar ingen roll: som varor fungerar de på marknaden, och som varor ingår de i industrikapitalets kretslopp och likaså i mervärdets cirkulation. Det är alltså allsidigheten av varornas härkomst, marknadens utveckling till världsmarknad, som kännetecknar industrikapitalets cirkulationsprocess. Vad som gäller om främmande varor, gäller om främmande pengar: liksom varukapitalet gentemot pengarna fungerar endast som varor, så fungerar dessa pengar gentemot varorna endast som pengar. Pengarna är här världspengar.

Två saker måste dock observeras.

För det första: Så snart processen G-Pm är fullbordad, upphör produktionsmedlen (Pm) att existera som varor och dras in i industrikapitalets kretslopp som produktivt kapital. Men därmed är deras ursprung utplånat, de är införlivade med industrikapitalet och fungerar endast som en av dess existensformer. Detta hindrar dock inte, att dessa samma produktionsmedel alltid måste frambringas på nytt, för att industrikapitalets kretslopp skall hållas igång, och på så sätt är det kapitalistiska produktionssystemet beroende av andra produktionsformer. Dess tendens är emellertid att om möjligt förvandla all produktion till varuproduktion, och det bästa medlet för att uppnå detta mål är just att dra in dessa produkter i kapitalets kretslopp, liksom den utvecklade varuproduktionen själv är kapitalistisk varuproduktion. Industrikapitalet främjar överallt förvandlingen av all produktion till kapitalistisk produktion och därmed också förvandlingen av alla omedelbara producenter till lönarbetare.

För det andra: Utan hänsyn till det produktionssätt, varifrån produkterna härstammar, möter industrikapitalet alltid både de produktionsmedel, som omedelbart ingår i dess kretslopp, och arbetarnas nödvändiga existensmedel som varukapital närmare bestämt som handels- eller köpmanskapital, som i enlighet med sin natur omfattar varor från alla produktionsformer.

Då det kapitalistiska produktionssystemet förutsätter produktion i stor skala, måste också varorna säljas i större partier, alltså till köpmän och inte till enskilda konsumenter. Endast produktionsmedlen säljes direkt till förbrukarna. Men denne förbrukare är en industrikapitalist, och i samma utsträckning är producenten själv en försäljare, sin egen köpman, vilket han för övrigt även kan sägas vara, när han säljer sina varor till en köpman.

Varuhandel som handelskapitalets funktion är en förutsättning för den kapitalistiska produktionen och utvecklas ständigt i takt med dennas egen utveckling. Vi förutsätter alltså tillfälligtvis handelskapitalets närvaro för att illustrera enskilda sidor av den kapitalistiska cirkulationsprocessen, men i vår allmänna analys förutsätter vi direkt försäljning utan köpmannen som mellanhand, emedan den sistnämnde skymmer bort vissa sidor av industrikapitalets rörelser.

Sismondi framställer saken en smula naivt på följande sätt:

"Handeln använder avsevärda kapital, som vid ett hastigt påseende inte ser ut att bilda någon del av det kapital, vars rörelser vi här i detalj har skildrat. Värdet av de tyger, som ligger i köpmannens lagerlokal, verkar vara fullständigt åtskilt från den del av den årliga produktionen, som den rike ger den fattige som lön för hans arbete. Detta kapital har emellertid endast ersatt det kapital, som vi tidigare har talat om. För att komma till klarhet över rikedomens utveckling har vi börjat vår undersökning med dess tillkomst, och sedan har vi följt den fram till dess förbrukning. Det verkade då, som om det kapital, som t.ex. användes för att producera tyger, alltid var detsamma, och utbytet mot konsumenternas inkomster medförde endast, att det delades i två delar: den ena delen tjänade som fabrikantens inkomst, den andra delen utbetalades till arbetarna som arbetslön, medan de framställde nya tyger.

Men man fann snart, att det var till allas fördel att dela upp kapitalet i olika delar, som ömsesidigt ersatte varandra, så att om det behövdes ett kapital på 100.000 för att förmedla hela omsättningen mellan fabrikant och konsument, så fördelades detta kapital i lika stora delar på fabrikanten, grossisten och detaljhandlaren. Fabrikanten kunde då med sin tredjedel uträtta lika mycket som tidigare med hela beloppet, eftersom han, när tygerna hade producerats, genast kunde få dem sålda till grossisten i stället för att vänta på att någon konsument skulle infinna sig som köpare. Och grossistens kapital ersattes i sin tur mycket snart av detaljhandlarens ... Skillnaden mellan de utbetalda arbetslönerna och det pris, som den slutlige konsumenten betalar, måste utgöra kapitalets profit. Den fördelas sedan mellan fabrikanten, grossisten och detaljhandlaren, sedan deras inbördes funktioner blivit fördelade, och det utförda arbetet blir detsamma, fastän det nu tar tre personer och tre kapitaldelar i anspråk i stället för tidigare en person och ett kapital."... - "Alla" (köpmännen) "medverkar indirekt i produktionen, ty denna har konsumtionen som syfte och kan inte anses vara fullbordad, förrän produkten har nått fram till konsumenten."[XXIX*]

Vid undersökningen av kretsloppets allmänna former - liksom för övrigt överallt i denna Andra bok - uppfattar vi pengar som metallpengar, guld- och silvermynt, och utesluter penningsymboler, en specialitet för vissa stater, liksom även kreditpengar, som vi ju ännu inte har undersökt. Detta motsvarar för det första den historiska utvecklingen. Kreditpengar spelar ingen eller i varje fall en underordnad roll under den kapitalistiska produktionens första epok. För det andra är detta tillvägagångssätt även en teoretisk nödvändighet, vilket tydligt framgår av alla tidigare kritiska undersökningar av kreditpengar, som företagits av Tooke och andra. De har oupphörligt tvingats att återvända till en undersökning av hur saken skulle te sig på grundvalen av ren metallisk cirkulation. I detta sammanhang får man inte glömma, att metallpengar kan tjänstgöra både som betalningsmedel och som köpmedel. För enkelhetens skull förutsätter vi i denna bok II, att de endast fungerar som köpmedel.

Betraktad som ett led i den allmänna varucirkulationen bestämmes också industrikapitalets cirkulationsprocess - som endast utgör en del av dess individuella kretsloppsprocess - av de allmänna lagar, som vi tidigare har utvecklat (i Första boken, kap. III). Ju större pengarnas omloppshastighet är, ju fortare alltså varje enskilt kapital antar och kastar av sig varuform och penningform, desto flera sådana formförändringar kan en given penningsumma förmedla. I ju större utsträckning köp och försäljning utjämnas bokföringsmässigt, medan endast saldot betalas kontant, eller i ju högre grad pengarna tjänstgör som betalningsmedel, desto mindre är den penningsumma som behövs för att omsätta en viss värdemängd, liksom pengarnas omloppshastighet är större, om arbetslönerna utbetalas i kortare terminer. Å andra sidan är penningkapitalets storlek beroende av varornas prissumma (priset multiplicerat med varumängden), om cirkulationshastighet och alla övriga omständigheter är konstanta. Om även varornas pris och kvantiteter är givna, är penningmängden beroende av pengarnas eget värde.

Men de lagar, som gäller för den allmänna varucirkulationen, äger bara giltighet i den mån kapitalets cirkulationsprocess består av en rad enkla köp och försäljningar, däremot inte när dessa köp och försäljningar utgör bestämda avsnitt av individuella industrikapitalets kretslopp.

För att klargöra detta är det lämpligast, att man betraktar kretsloppet i dess obrutna sammanhang, så som det ter sig i formlerna för det produktiva kapitalets och varukapitalets kretslopp:

		{	W	-	{	G	-	W		... P(P')
II)	P ... W'		-	G'
			w	-		g	-	w

		{	W	-	{	G	-	W		... P ...	W'
III)	W'		-	G'
			w	-		g	-	w

Som en serie rena cirkulationsförlopp omfattar cirkulationsprocessen endast varornas två motsatta formförändringar, oavsett om dessa antar formen W-G-W eller G-W-G. Till varje separat köp eller försäljning svarar dessutom den motsatta formförändringen av de främmande varor eller de främmande pengar, som kapitalet utbytes mot.

Varje försäljning (W-G) är samtidigt från köparens synpunkt ett inköp (G-W). Försäljningen eller varans första formförändring, W-G, är samtidigt den motsatta förvandlingen av det varuvärde, som här fungerar som pengar, medan förhållandet blir det motsatta i G-W. Allt vad vi tidigare sagt om hopflätningen av en varas förvandling i ett stadium med en annan varas förvandling i ett annat stadium, gäller också kapitalcirkulationen, försåvitt kapitalisten uppträder som köpare och säljare av varor och hans kapital alltså fungerar som pengar i förhållande till främmande varor eller som varor i förhållande till främmande pengar. Men denna sammanflätning av olika formförändringar är inte identisk med hopflätningen av de olika kapitalens förvandlingsserier.

För det första kan inköpet av produktionsmedel - G-W (Pm) - som vi redan har sett, innebära en sammanflätning av olika individuella kapitals formförändringar. En del av bomullsspinnarens varukapital, garnet, skall t.ex. omvandlas till kol. Efter garnförsäljningen har en del av bomullsspinnarens kapital antagit penningform, som sedan genom inköpet av kol omvandlas till varuform, medan en motsvarande del av den kapitalistiske kolproducentens kapital befinner sig i varuform och förvandlas till pengar genom samma transaktion. Samma cirkulationsprocess innebär här motsatta formförändringar för två olika industrikapital, som representerar två olika produktionsgrenar, alltså en sammanflätning av två olika kapitals förvandlingsserier. Vi har emellertid sett, att de produktionsmedel, vartill pengarna omvandlas, inte nödvändigtvis behöver vara varukapital i egentlig mening, d.v.s. dessa produktionsmedel behöver inte nödvändigtvis vara producerade av en kapitalist, och i detta fall är de inte heller industrikapital i varuform. Inköpet av produktionsmedel är alltid köp (G-W) å ena sidan), försäljning (W-G) å den andra men innebär inte alltid en sammanflätning av kapitalens formförändringar. Vidare innebär G-A, inköpet av arbetskraft, aldrig någon kombination av kapitalens formförändringar, ty arbetskraften är visserligen i arbetarens hand en vara men blir inte kapital, förrän den säljes till kapitalisten. Slutligen är de pengar, som kapitalisten tar emot vid försäljningen av de producerade varorna (d.v.s. G' i processen W'-G') inte nödvändigtvis varukapital i penningform. Dessa pengar kan utgöra arbetskraft i penningform - arbetslön - eller de kan ha framkommit genom försäljning av varor, som producerats av självständiga arbetare, slavar, livegna eller kollektiv.

För det andra: Även om vi förutsätter, att hela världsmarknadens produktion bedrives enligt kapitalistiska principer, så medför inte detta, att varje formförändring, som det enskilda kapitalet genomgår i cirkulationen, är knuten till en motsvarande formförändring av motsatt slag i ett annat kapitals kretslopp. I det produktiva kapitalets kretslopp (P ... P) kan de producerade varorna t.ex. vara avsedda för individuell förbrukning och de pengar som de inbringar utgöra en del av ett annat kapitals mervärde och alltså inte ingå i kretsloppet. Omvänt kan försäljaren av produktionsmedel i processen G'-W' (i vilken alltså ackumulerat kapital ingår) använda pengarna till att ersätta hans kapitalförskott eller också till täckning av sina personliga utgifter i stället för att låta dem ingå i kapitalvärdets kretslopp.

På vad sätt de olika beståndsdelarna av det samhälleliga totalkapitalet, varav de enskilda kapitalen endast utgör självständigt fungerande delar, ömsesidigt ersätter varandra under cirkulationsprocessen, framgår inte av den enkla varucirkulationens kombination av formförändringar, som kapitalets kretslopp har gemensamt med all annan varucirkulation, utan här erfordras andra undersökningsmetoder med hänsyn till både kapitalvärdet och mervärdet. Härvidlag har man hittills nöjt sig med fraser, som vid närmare påseende visar sig inte innehålla något annat än obestämda föreställningar, som utan vidare har lånats från den kombination av formförändringar, som kan iakttas i varje varucirkulation.

*

En av de mest påtagliga säregenhet i industrikapitalets kretslopp och därmed också i den kapitalistiska produktionen är, att det produktiva kapitalets beståndsdelar å ena sidan härstammar från varumarknaden, där de oavlåtligen måste köpas på nytt, medan å andra sidan arbetsprocessens produkter ständigt lämnar produktionen som varor och ständigt på nytt måste säljas på varumarknaden. Man kan t.ex. jämföra en modern skotsk arrendator med en gammalmodig småbrukare på kontinenten. Den förstnämnde säljer hela sin produkt och måste därför också köpa alla produktionsmedel, t.o.m. utsädet, på varumarknaden. Den senare förbrukar själv huvuddelen av sin produkt, köper och säljer det minsta möjliga och förfärdigar såvitt möjligt själv sina verktyg, kläder etc.

På grundval härav har man ställt mot varandra naturahushållning, penninghushållning och kredithushållning som den samhälleliga produktionens tre karakteristiska ekonomiska rörelseformer.

Men för det första representerar dessa tre ekonomiska samhällsformer inte några likvärdiga utvecklingsfaser. Den s.k. kredithushållningen är själv endast en speciell form av penninghushållning, i den mån pengar och krediter uttrycker utbytesfunktioner eller utbytessätt mellan producenterna inbördes. Även i den högst utvecklade kapitalistiska produktionen är det penninghushållningen, som bildar grundvalen för kredithushållningen. Penninghushållning och kredithushållning motsvarar endast olika utvecklingsstadier av den kapitalistiska produktionen och kan inte betraktas som självständiga utbytesformer i jämförelse med naturahushållningen. Med samma rätt kunde man ställa naturahushållningens högst olikartade former mot varandra som likvärdiga.

För det andra: När man betecknar en ekonomisk samhällsform som penninghushållning eller kredithushållning, lägger man inte huvudvikten vid produktionsprocessen utan framhäver säregenheterna i kontakterna mellan de olika producenterna inbördes. In så fall skulle den första kategorin behandlas på samma sätt, och då borde beteckningen naturahushållning ersättas med byteshushållning. En fullständigt isolerad naturahushållning som t.ex. Inka-staten i Peru [8] skulle inte passa in i någon av de tre kategorierna.

För det tredje: Då penninghushållning är gemensam för all varuproduktion och produkterna framstår som varor i de mest olikartade samhälleliga produktionsorganismer, skulle en dylik klassificering framhäva som den kapitalistiska produktionens enda kännemärke, att varuproduktionen har uppnått en oerhört stor omfattning, och att likväl de produktionsmedel, som det ena företaget använder, framställes i form av varor i ett annat företag.

I själva verket är varuproduktionen den allmänna formen för kapitalistisk produktion. Men att så är fallet och att utvecklingen alltmer går i denna riktning, beror på att arbetet självt har förvandlats till en vara, och att arbetaren säljer sin arbetskraft till ett pris, som vi antar bestämmes av reproduktionskostnaderna. I samma utsträckning som arbetet blir lönarbete, blir producenten industrikapitalist. Därför uppnår den kapitalistiska produktionen - och därmed också varuproduktionen - sin fulla utveckling, först när även jordbrukaren blir lönarbetare. Penningförhållandet mellan kapitalist och lönarbetare, deras ömsesidiga förbindelse som köpare och säljare, ligger inneslutet i själva det kapitalistiska produktionssystemet. Men detta förhållande beror på produktionens samhälleliga karaktär, inte på sättet för utbytet, vilket tvärtom beror på produktionssättet. Det är för övrigt helt i överensstämmelse med den borgerliga mentaliteten - som inte har intresse för något annat än jakten efter profit - att inte produktionen utan handelsutbytet uppfattas som grundvalen för den ekonomiska verksamheten.[10*]

*

Kapitalisten tillför cirkulationen mindre värde i form av pengar, än han drar ut ur den, emedan han samtidigt tillför cirkulationen större värden i form av varor, än har tar ut därifrån i denna form. Försåvitt han fungerar som personifierat industrikapital, säljer han alltid större varuvärden på marknaden, än han köper därifrån. Om tillgång och efterfrågan täckte varandra, så vore detta liktydigt med att hans kapital inte skulle frambringa vare sig mervärde eller profit. Han skulle då inte lyckas exploatera arbetskraften, och hans kapital skulle i själva verket inte kunna fungera som produktivt kapital. Vidare skulle det produktiva kapitalet ha förvandlats till varukapital, som inte alstrat något mervärde. Under produktionsprocessen skulle det inte ha skapat något mervärde i varuform ur arbetskraften och alltså överhuvud inte kunnat fungera som kapital. Om han ändå ville inhösta profit, så måste han i själva verket försöka "sälja dyrare, än han hade köpt", men detta lyckas i allmänhet endast, om han med den kapitalistiska produktionsprocessens hjälp kan förbättra den billigare men sämre vara, som han har köpt, och på så sätt förvandla den till en dyrare vara. Han säljer varan dyrare, än det kostade att framställa den, inte emedan han säljer den över dess värde, utan för att dess värde verkligen är större än summan av de värden, som ingick i dess produktion.

Kapitalisten förökar sitt kapital efter en kvot, som är större, ju större differensen är mellan tillgång och efterfrågan, d.v.s. ju större skillnaden är mellan de varuvärden, som han säljer på marknaden, och de varuvärden, som han köper. I stället för att eftersträva balans mellan de två söker han åstadkomma största möjliga skillnad mellan dem. Vad som i detta hänseende gäller den enskilde kapitalisten, gäller om kapitalistklassen som helhet.

Försåvitt kapitalisten endast personifierar industrikapitalet, gäller hans egen efterfrågan endast produktionsmedel och arbetskraft. Hans efterfrågan på produktionsmedel är, med hänsyn till dess egenvärde, mindre än hans satsade kapital; han köper produktionsmedel till ett värde, som ligger under värdet på hans kapital och alltså är ännu mycket mindre än värdet av det varukapital, som han investerar.

Vad beträffar hans efterfrågan på arbetskraft, så är den å andra sidan beroende av förhållandet mellan hans variabla kapital och hans totalkapital (alltså w : C) och företer en stadigt fallande tendens i jämförelse med efterfrågan på produktionsmedel, eftersom den kapitalistiska produktionsvecklingen medför, att kapitalets konstanta del ständigt ökar i jämförelse med den variabla. Industrikapitalisten är i ständigt ökande grad en större köpare av produktionsmedel än av arbetskraft.

Då arbetaren väsentligen använder sin lön till inköp av nödvändiga existensmedel, innebär kapitalistens efterfrågan på arbetskraft indirekt också en motsvarande efterfrågan på de varor, som ingår i arbetarklassens konsumtion. Men denna efterfrågan kan inte vara större än det variabla kapitalet eller arbetslönen. Om arbetaren sparar en del av sin lön, så blir följden - bortsett från alla kreditförhållanden - att han hopsamlar pengar som skatt och berövar marknaden en motsvarande efterfrågan på varor.

Den övre gränsen för kapitalistens efterfrågan är C = c + w, men han tillför varumarknaden ett värde, som är likamed c + w + m. Om hans kapital består av 80 c + 20 w + 20 m, så är efterfrågan 80 c + 20 w = 100 och varuutbudet 120, alltså 1/5 större än efterfrågan. Ju större mervärdet eller profitkvoten är, desto mindre blir hans efterfrågan i jämförelse med utbudet.

Trots att produktionens oavbrutna tekniska framsteg leder till att kapitalistens efterfrågan på arbetskraft (och därmed indirekt på nödvändiga existensmedel) ständigt blir mindre än hans efterfrågan på produktionsmedel, så får man å andra sidan inte glömma, att hans efterfrågan på produktionsmedel alltid förblir mindre än summan av hans investerade kapital. Hans efterfrågan på produktionsmedel måste alltså alltid ha mindre värde än varuprodukten från den med lika stort kapital och under i övrigt samma förhållanden arbetande kapitalist, som levererar dessa produktionsmedel till honom. Att det gäller flera kapitalister och inte bara en enda, förändrar ingenting i sak. Om vi antar, att hans kapital är 1.000 £ och dess konstanta del 800 £, så är hans efterfrågan i sin helhet = 800 £, och vid oförändrad profitkvot levererar de tillsammans per 1.000 £ produktionsmedel till ett värde av 1.200 £. Hur mycket därav, som kommer på varje enskild kapitalist, och hur stor del det utgör av hans totalkapital, spelar ingen roll. Kapitalistens efterfrågan täcker alltså endast 2/3 av tillgången, medan hans egen totala efterfrågan endast är = 4/5 av hans egen tillgång, beräknad efter värdets storlek.

Vi måste här inskjuta en parentetisk synpunkt beträffande omslaget.[XXX*] Vi antar att kapitalistens totalkapital är 5.000 £, varav 4.000 £ är fast och 1.000 £ rörligt kapital. Dessa 1.000 £ är = 800 c + 200 w enligt vårt antagande härovan. Hans rörliga kapital måste slå om fem gånger om året, för att hans totalkapital skall kunna slå om en gång om året. Hans varuprodukt är då = 6.000 £, alltså 1.000 £ större än hans satsade kapital, varur i sin tur följer samma mervärdeförhållande som ovan:

5.000 C : 1.000 m = 100 (c + w) : 20 m. Detta omslag ändrar alltså ingenting i proportionerna mellan hans totala efterfrågan och hans totala tillgång - efterfrågan förblir 1/5 mindre än tillgången.

Låt oss anta, att hans fasta kapital skall förnyas på tio år. Han avskriver då årligen 1/10, d.v.s. 400 £, och därefter disponerar han ett värde av 3.600 £ i fast kapital + 400 £ i reda pengar. Om reparationer blir aktuella och kostnaderna inte överstiger det normala, så är de ingenting annat än en kapitalplacering, som han gör först efteråt. Vi kan betrakta saken, som om han hade medräknat reparationskostnaderna, redan då han uppskattade värdet av sitt anläggningskapital, i den mån detta ingår i den årliga varuprodukten, varför dessa kostnader är inräknade i den 10-procentiga av skrivningen. (Om reparationsutgifterna i verkligheten ligger under genomsnittet, så är det givetvis ett plus för honom, liksom det är till hans nackdel, om de överstiger genomsnittet. Detta jämnar emellertid ut sig för hela den kapitalistklass, som är engagerad i samma industrigren.) Om man räknar med ett engångsomslag pr år av hans totalkapital, så förblir hans årliga efterfrågan = 5.000 £, d.v.s. likamed hans ursprungligen satsade kapitalvärde, och i så fall tilltar den med avseende på den rörliga kapitaldelen, medan den ständigt avtar beträffande den fasta delen.

Så kommer vi till reproduktionen. Vi antar, att kapitalisten förbrukar hela mervärdet g och på nytt som produktivt kapital endast satsar den ursprungliga kapitalstorleken C. Nu är hans efterfrågan lika stor som hans tillgång. Men med hänsyn till kapitalets kretslopp är efterfrågan numera endast 5/6 av tillgången. Återstoden förbrukar han, inte som kapitalist utan som privatman.

Hans konto är då, procentuellt sett:

Men denna förutsättning - att kapitalisten regelbundet förbrukar hela mervärdet - rycker i själva verket undan själva grundvalen för det kapitalistiska produktionssystemet, vars avgörande motiv inte är privat konsumtion utan berikande, och förutsättningen skulle alltså utplåna både den kapitalistiska produktionen och kapitalisten själv.

För kapitalistklassen är det dessutom tekniskt omöjligt att konsumera hela mervärdet. Varje kapitalist behöver en ständigt växande reserv för att kunna möta prisfluktuationer och avvakta gynnsamma konjunkturer för köp och försäljning. Vidare måste han ständigt ackumulera kapital för att utvidga produktionen och tillgodogöra sig den tekniska utvecklingens resultat.

För att ackumulera kapital måste han ständigt lägga undan en del av mervärdet i form av pengar, ta bort dem ur cirkulationen och hopsamla dem i form av skatt, till dess kapitalet är tillräckligt stort för utvidgning av det gamla företaget eller startandet av ett nytt. Så länge skattbildningen pågår, ökar den inte kapitalistens efterfrågan. Penningen är demobiliserad, och den tar inte bort någon varuekvivalent från varumarknaden som ersättning för den penningekvivalent, som den tagit i utbyte mot tillförda varor.

Vi bortser här från kreditväsendet, som bl.a. kan leda till att kapitalisten, i den mån pengar flyter in, deponerar dem i en bank på löpande räkning mot ränta.

FEMTE KAPITLET

Omloppstiden[11*]

Kapitalets rörelse genom produktionsprocessen och varucirkulationens två stadier fullbordas, som vi sett, i tur och ordning efter varandra. Den tid, som förflyter, medan kapitalet genomlöper produktionsprocessen och varucirkulationen, utgör dess produktionstid resp. dess cirkulations- eller omloppstid. Kretsloppets hela totaltid är alltså likamed summan av produktionstiden och omloppstiden.

Produktionstiden omfattar självfallet alltid den tidsrymd, som arbetsprocessen kräver, men är inte begränsad till denna. För det första består en del av det konstanta kapitalet av arbetsmedel, maskiner, byggnader o.s.v., som under hela sin tillvaro fortsätter att göra tjänst i den ständigt förnyade arbetsprocessen. De periodiska avbrotten i arbetsprocessen, t.ex. om natten, avbryter visserligen dessa arbetsmedels verksamhet, men de blir kvar på arbetsplatsen. De tillhör arbetsplatsen, inte endast medan de är i verksamhet, utan också under de tidsperioder då de står stilla. För det andra måste kapitalisten ha ett bestämt förråd av råvaror och underhållsmedel till sitt förfogande, för att produktionsprocessen skall kunna fortsätta i en bestämd omfattning under kortare eller längre tid utan att vara beroende av tillfälligheter, som kan lägga hinder i vägen för den dagliga tillförseln från marknaden. Detta förråd av råvaror m.m. förbrukas produktivt endast gradvis. Det föreligger därför en viss differens mellan dess produktionstid[12*] och dess funktionstid. Produktionsmedlens produktionstid omfattar alltså:

1. Den tid då produktionsmedlen är i verksamhet och alltså tjänstgör i produktionsprocessen.

2. De pauser då produktionsprocessen - och därmed också produktionsmedlens verksamhet - avbrytes.

3. Den tid då de ligger i beredskap som en betingelse för produktionsprocessen och alltså redan bildar produktivt kapital men ännu inte har ingått i själva produktionsprocessen.

I samtliga dessa fall rör det sig om skillnaden mellan den tid, då det produktiva kapitalet finns till hands på produktionsplatsen, och den tid då det verkligen deltar i produktionsprocessen. Men dessutom kan produktionsprocessen själv medföra avbrott i arbetsprocessen och därmed även arbetstiden, pauser då arbetsobjektet utlämnas åt påverkan av fysikaliska processer, utan att mänsklig arbetskraft medverkar. I detta fall fortsätter produktionsprocessen, och produktionsmedlen fortsätter att fungera, trots att arbetsprocessen och därmed även produktionsmedlens funktion som arbetsmedel är avbruten. Så är t.ex. fallet med den utsådda spannmålen, med vinet som jäser i källaren, och med arbetsmedlen i många andra branscher, t.ex. i garverierna, där lädret är föremål för kemiska processer. Produktionstiden är i dessa fall längre än arbetstiden, och den ständiga orsaken härtill är, antingen att produktivt kapital befinner sig latent i produktionen utan att fungera i produktionsprocessen, eller att det fungerar i produktionsprocessen utan att delta i arbetsprocessen.

Den del av det latenta produktiva kapitalet, som endast ligger i beredskap som betingelse för produktionsprocessen, såsom bomull, kol o.s.v. i spinneriet, frambringar varken produkter eller värden. Det är kapital, som ligger i träda, men detta tillstånd är en betingelse för produktionsprocessens oavbrutna fortsättning, Byggnader, utrustning etc., som är nödvändiga för förvaringen av det produktiva förrådet (det latenta kapitalet), är förutsättningar för produktionsprocessen och utgör därför beståndsdelar av det investerade produktiva kapitalet. De fyller sin funktion som bevarare av de produktiva beståndsdelarna i det för beredande stadiet. I den mån denna lagring och förvaring kräver arbete, fördyras råvaran, men då denna arbetsprocess är nödvändig, ökar den råvarans värde och producera också mervärde, emedan en del av detta arbete i likhet med allt lönarbete är obetalt. De normala avbrotten i produktionsprocessen, alltså de intervaller där det produktiva kapitalet inte fungerar, producerar varken värde eller mervärde. Detta är en av orsakerna till kapitalistens strävan att låta arbetet pågå även nattetid (Bok I, kap. VIII: 4.)

De intervaller i arbetstiden, som arbetsobjektet måste genomgå under själva produktionsprocessen, skapar varken värde eller mervärde, men de är till fördel för produkten, bildar en del av dess liv och är en process som den måste genomgå. Värdet av utrusningen etc. överföres på produkten i relation till deras totala funktionstid. Genom själva arbetet har produkten införts i detta stadium, och förbrukningen av denna utrustning är en betingelse för produktionen på samma sätt som det bomullsspill, som oundvikligen uppkommer under spinnprocessen, en del som inte ingår i produkten men dock överför sitt värde på den. Den andra delen av det latenta kapitalet - byggnader, maskiner etc. - d.v.s. de arbetsmedel, vilkas funktion endast avbrytes genom de regelbundna faserna i produktionsprocessen, bildar värde utan att ingå i produktionsbildandet. Det totalvärde, som den tillför produkten, är bestämt av dess genomsnittliga varaktighet. Den förlorar värde, d.v.s. bruksvärde, både under den tid, då den fungerar, och under den tid den inte fungerar. Märk dock, att oregelbundna avbrott till följd av produktionsinskränkningar, kriser o.s.v. är rena förluster.

Den del av produktionsmedlen, vars funktion fortsätter oberoende av arbetsprocessen, överför ett värde till den färdiga produkten. Arbetet har här själv ställt produktionsmedlen under sådana betingelser, att de på egen hand genomlöper vissa naturprocesser, vilkas resultat är en bestämd nyttoeffekt eller en förändring av bruksvärdets form. Om arbetet verkligen förbrukar produktionsmedlen på ett ändamålsenligt sätt, så överföres deras värde till produkten. Det är i detta sammanhang utan betydelse, huruvida arbetet oavbrutet måste påverka arbetsföremålet med arbetsmedlens hjälp för att uppnå den åsyftade nyttoeffekten, eller om det är tillräckligt att ställa produktionsmedlen under sådana betingelser, att den avsedda förändringen inträffar som följd av en naturprocess, och utan att arbetet behöver inverka ytterligare på produktionsmedlen.

Många orsaker kan medföra, att produktionstiden blir längre än arbetstiden. Produktionsmedlen kan bilda endast latent, produktivt kapital - alltså fortfarande befinna sig i ett förstadium till den verkliga produktionsprocessen - eller dess egen funktion kan avbrytas genom pauser i produktionsprocessen, eller slutligen kan produktionsprocessen själv betinga avbrott i arbetsprocessen. I inget av dessa fall kan produktionsmedlen uppsuga arbete, alltså inte heller merarbete. Till och med om avbrottet i arbetsprocessen skulle vara oupplösligt förenat med den värdeökande processen, så ökas dock inte det produktiva kapitalets värde genom de tidsperioder, då arbetsprocessen är avbruten, även om själva produktionsprocessen fortsätter. Det är klart, att ju närmare produktionstiden och arbetstiden sammanfaller, desto större blir produktiviteten och värdeökningen av ett givet produktivt kapital under en given tidsrymd. Detta är orsaken till den kapitalistiska produktionens tendens att söka undvika, att produktionstiden blir längre än arbetstiden. Visserligen lyckas aldrig detta helt, och produktionstiden är därför alltid längre än arbetstiden, men överskottet är å andra sidan en nödvändig betingelse för produktionsprocessen. Alltså är produktionstiden alltid den tid, under vilken kapitalet producerar bruksvärden, ökar sitt eget värde och därmed fungerar som produktivt kapital, men denna produktionstid kan också omfatta perioder, då det produktiva kapitalet antingen är latent eller också producerar utan att samtidigt öka i värde.

I cirkulationen rör sig kapitalet i form av varukapital och penningkapital. De bägge cirkulationsprocesserna består i att kapitalet förvandlas från varuform till penningform och från penningform till varuform. Varans förvandling till pengar är här samtidigt en realisation av det mervärde som införlivats med varan, och penningens förvandling till vara är samtidigt en förvandling eller återförvandling av kapitalvärdet till dess produktionselements gestalt. Dessa omständigheter rubbar ingenting i det faktum, att dessa processer, betraktade som cirkulationsprocesser, är enkla formförändringar hos varan.

Omloppstid och produktionstid utesluter varandra ömsesidigt. Under sin omloppstid fungerar inte kapitalet som produktivt kapital och producerar därför varken vara eller mervärde. Om vi betraktar kretsloppet i dess enklaste form, alltså att det samlade kapitalvärdet varje gång i ett slag lämnar det ena stadiet för att inträda i nästa, så ser vi tydligt att produktionsprocessen därmed är avbruten och som följd därav även produktionen av värde och mervärde. Detta avbrott varar under hela omloppstiden, och produktionsprocessen blir snabbare eller långsammare allt efter omloppstidens längd. Om däremot kretsloppet är kontinuerligt, så att kapitalets olika beståndsdelar samtidigt befinner sig i samtliga stadier, medan kapitalvärdet i sin helhet successivt genomlöper hela kretsloppet, så är det klart, att ju längre varje alikvot del är kvar i cirkulationssfären i form av varor eller pengar, desto mindre blir den del av kapitalet som vid varje tidpunkt befinner sig i produktionsprocessen. Produktionstiden står därför i omvänd proportion till omloppstidens längd, och för ett kapital av given storlek är produktionens omfång beroende av omloppstidens längd. Ju närmare ett industrikapital uppnår det ideella resultatet, att omloppstiden är = 0 eller närmar sig noll, desto intensivare är dess produktiva verksamhet, desto större dess produktion och dess värdeökning. Om en kapitalist producerar på beställning och säljer sina produkter till ett företag, som ger honom likvid i form av produktionsmedel, som han behöver, så närmar sig omloppstiden noll.

Kapitalets omloppstid begränsar alltså både produktionstiden och den värdeskapande processen. Den sistnämnda begränsas i synnerhet i förhållande till omloppstidens längd. Denna kan emellertid variera i hög grad från en tid till en annan, och dess begränsning av produktionstiden kan därför också variera i motsvarande grad. Men vad den politiska ekonomin ser, är det som synes, nämligen omloppstidens inverkan på kapitalets värdeökningsprocess överhuvud. Den uppfattar denna negativa inverkan som positiv, emedan följderna är positiva. Den politiska ekonomin är så mycket mera intresserad av att fasthålla denna uppfattning, emedan den synes leverera ett bevis för att kapitalet är i besittning av en mystisk källa till självförökning, som härledes ur varucirkulationen och alltså är oberoende av arbetsprocessen och exploateringen av arbetskraften. Vi skall senare erfara, att t.o.m. den vetenskapliga ekonomin låter lura sig av denna skenbild. Denna inbillning styrkes, såsom också senare skall visa sig, av diverse fenomen: 1) profitens kapitalistiska beräkningsmetod, där den negativa grunden figurerar som positiv, genom att i stället för kapital i de olika anläggningsområdena, där endast omloppstiden är olika, en längre omloppstid verkar som grund för prisstegring, kort sagt som en av grunderna i profiternas utjämning. 2) Omloppstiden utgör endast en del av omslagstiden. Den sistnämnda inkluderar emellertid produktionstiden (resp. reproduktionstiden). Vad som beror på den sistnämnda, ser ut att bero på omloppstiden. 3) Varornas omsättning i variabelt kapital (arbetslön) betingas av deras tidigare förvandling till pengar. Vid kapitalackumulationen sker alltså omsättningen i variabelt tillskottskapital inom cirkulationen eller under omloppstiden. Den därmed givna ackumulationen ser därför ut att bero på omloppstiden.

Inom varucirkulationen genomlöper kapitalet - i den ena eller andra ordningsföljden - de bägge motsatta faserna W-G och G-W. Även omloppstiden sönderfaller alltså i två delar: den tid som går åt för försäljning av de producerade varorna och den tid som behövs för inköp av produktionsmedel. Redan genom analysen av den enkla varucirkulationen (bok I, kap. III) vet vi, att W-G, varuförsäljningen, är den svåraste delen av formförändringen och därför under normala omständigheter kräver den större delen av omloppstiden. Som pengar befinner sig värdet i en form, som lätt tillåter det att anta varuform. I varuform däremot måste det i allmänhet först utbytas mot pengar, innan de kan utbytas mot andra varor. När pengarna skall förvandlas till varor inom industrikapitalets kretslopp, är det emellertid fråga om varor av ett alldeles bestämt slag, nämligen produktionsmedel och arbetskraft. Det kan inträffa, att de behövliga produktionsmedlen inte är tillgängliga på marknaden utan först måste produceras eller anskaffas från avlägsna marknader. Störningar i den normala tillförseln, prisändringar och andra omständigheter kan också åstadkomma svårigheter. Kort sagt: en mängd olika omständigheter, som inte omedelbart framgår av den enkla formförändringen G-W, kan medföra att även inköpet av produktionsmedel ibland kräver längre, ibland kortare tid.

Liksom köp och försäljning är åtskilda till tiden, kan de också vara åtskilda till rummet. Försäljningsmarknaden och inköpsmarknaden kan ligga långt ifrån varandra. Därför är det också mycket vanligt i industriföretag, att inköp och försäljning skötes av olika personer. För produktionsprocessen är varucirkulationen lika nödvändig som själva produktionen, och de personer som ombesörjer inköp och försäljning är därför lika oumbärliga som de produktiva arbetarna. Reproduktionsprocessen omfattar både produktion och varuomsättning, och bägge dessa verksamheter måste därför ombesörjas av kapitalisten själv eller av hans anställda. Men detta är lika litet en orsak att förväxla säljare och produktiva arbetare som att förväxla varukapitalets och penningkapitalets funktioner med det produktiva kapitalets funktioner. Försäljarna, måste betalas med en del av de värden, som de produktiva arbetarna frambringar. Men lika litet som kapitalisterna frambringar produkter eller värden genom köp och försäljning, lika litet blir detta arbete värdeskapande, även om det på grund av företagets storlek övervältras på andra. I många företag får personalen sin lön i form av provision. Det är bara en tom fras att påstå, att de betalas av konsumenterna. Konsumenterna kan endast betala, i den mån de antingen själva är producenter eller också tillägnar sig en del av de producerade värdena i egenskap av ägare eller som betalning för personliga tjänster.

Det finns en olikhet mellan W-G och G-W, som inte beror på formskillnaden mellan varor och pengar utan har sin grund i produktionens kapitalistiska karaktär. I och för sig är både köp (G-W) och försäljning (W-G) ingenting annat än överföring av ett givet värde från en form till en annan. Men W'-G', försäljningen av de producerade varorna, realiserar dessutom det mervärde som dessa varor innehåller. Detta är inte fallet med G-W. Därför är försäljningen viktigare än inköpet. G-W är under normala förhållanden en betingelse för värdeökningen, men den realiserar inte mervärdet; den är en inledning till dess produktion, inte ett supplement till den.

I varukapitalets cirkulation W'-G' drar varornas karaktär av bruksvärden upp bestämda gränser för deras försäljning. De är till sin natur förgängliga. Om de inte inom en bestämd tidsfrist ingår i den produktiva eller individuella konsumtionen, om de med andra ord inte blir sålda inom en viss tid, så blir de fördärvade, förlorar sitt bruksvärde och samtidigt därmed egenskapen att vara bärare av bytesvärdet. Både kapitalvärdet och mervärdet går förlorade. Endast i den mån bruksvärdena ständigt förnyas, reproduceras och ersättes med nya bruksvärden av samma eller annat slag, kan de förbli bärare av det beständiga och självförökande kapitalvärdet. Samtidigt är den färdiga varans försäljning, dess inträde i produktiv eller individuell konsumtion alltid en nödvändig betingelse för att reproduktionen oavbrutet skall kunna fortsätta. Bruksvärdena måste inom en bestämd tid förändra sin gamla form för att fortsätta sin existens i en ny. Bytesvärdet bevaras endast genom denna ständiga förnyelse av dess materiella bärare. Olika varors bruksvärden fördärvas fortare eller långsammare; tidsintervallet mellan deras produktion och konsumtion kan alltså vara större eller mindre, och de kan alltså utan att förstöras uppehålla sig längre eller kortare tid som varukapital i cirkulationsstadiet W-G, d.v.s. under olika långa tidsperioder lagras och omsättas på marknaden. Gränsen för varukapitalets omloppstid är beroende av den tid, som kan förgå, utan att själva varan fördärvas och därmed upphör att fungera som varukapital. Ju förgängligare en vara är, desto fortare måste den säljas och desto mindre är dess försäljningsområde. Ju förgängligare en vara är, ju snävare gränser dess materiella beskaffenhet medger för dess omloppstid, desto mindre lämpar den sig som föremål för kapitalistisk produktion. Detta gäller dock inte för folktäta områden, inte heller i den mån avstånden krymper genom kommunikationsmedlens utveckling. I tättbefolkade områden kan emellertid genom koncentration av varuomsättningen skapas relativt stora avsättningsmarknader även för varor av detta slag, och där kan t.ex. stora ölbryggerier och mejerier anläggas.

SJÄTTE KAPITLET

Cirkulationskostnaderna

1. Rena cirkulationskostnader

a) Inköps- och försäljningstid

Kapitalets formförändringar från vara till pengar och från pengar till vara är samtidigt kapitalistens handelstransaktioner, hans försäljning och inköp. Den tid, som dessa formförändringar kräver, är ur kapitalistens synpunkt inköpstid och försäljningstid, den tid då han uppträder på marknaden som köpare eller säljare. Liksom den tid omsättningen kräver är en nödvändig del av kapitalets reproduktionstid, så är också den tid kapitalisten använder för inköp och försäljning en nödvändig del av hans funktionstid som kapitalist, d.v.s. som personifierat kapital. Det är en del av hans affärstid.

[Då vi har antagit, att varorna köpes och säljes till sina värden, rör det sig här om värdets förvandling från en form till en annan, från varuform till penningform eller från penningform till varuform, en formförändring av värdet och ingenting annat. Om varorna säljes till sina värden, så förblir värdestorleken oförändrad i både köparens och säljarens hand - det är endast dess existensform som ändrats. Om varorna inte blir sålda till sina värden, så förblir de omsatta värdenas summa oförändrad: det som är plus å ena sidan, är minus å den andra.

Formförändringarna W-G och G-W är emellertid handelstransaktioner mellan köpare och säljare. De behöver tid för att komma överens, så mycket mer som här en kamp försiggår, där den ena parten söker vinna fördelar över den andra; och då affärsmän möter varandra, gäller: "when greek meets greek then comes the tug of war"[XXXI*][9]. Tillståndsförändringen kostar tid och arbetskraft, en arbetskraft som inte användes för att skapa värden utan för att ge redan befintliga värden en ny form. Det är i detta sammanhang betydelselöst, om den ene söker utnyttja möjligheten att tillägna sig värden på den andres bekostnad genom att sälja dyrt eller köpa billigt. Detta arbete, som ökas genom de ömsesidiga, illvilliga avsikterna, har lika liten möjlighet att öka varornas värde som advokatens arbete under en rättegång att öka värdet av det omstridda föremålet. Detta arbete - som är ett nödvändigt moment i den kapitalistiska produktionsprocessen i dess helhet, där den också innesluter cirkulationen eller inneslutes av denna - spelar ungefär samma roll som förbränningsarbetet hos ett ämne, som användes när man frambringar värme. Detta arbete frambringar inget värme men är ändå ett nödvändigt moment i förbränningsprocessen. Om man t.ex. använder kol för att åstadkomma värme, måste man först förena kolet med syre och därför överföra det från fast form till gasform (ty i koloxiden, förbränningens återstod, befinner sig kolet i gasform), alltså åstadkomma en fysikalisk förändring i dess existensform. Frånskiljandet av kolmolekylerna, som är förenade till en fast helhet, och söndersprängningen av kolmolekylen i dess enskilda atomer måste ske före den nya föreningen, och för detta behövs en viss energimängd, som alltså inte förvandlas till värme utan innebär en förlust. Om varuägarna alltså inte är kapitalister utan självständiga, omedelbara producenter, så är det klart att den tid, som de använder för inköp och försäljning, betyder ett avdrag från deras produktiva arbetstid, och de har därför alltid (under både forntiden och medeltiden) sökt att förlägga dylik verksamhet till helgdagarna.

Det faktum, att den kapitalistiska varucirkulationen antar allt större dimensioner, medverkar självfallet inte till att det arbete, som är förbundet med värdets formförändringar, antar karaktären av värdeskapande arbete. Det vore också märkligt, om detta skulle bli resultatet, när industrikapitalisten i stället för att själv utföra arbetet anställer en person, vars enda uppgift består i att förmedla inköp och försäljning, och som får lön för detta arbete. Sådana anställda funktionärer ställer givetvis inte sin arbetskraft till arbetsköparens förfogande för dennes vackra ögons skull. Det intresserar inte springpojken, som går ut med räkningar, eller handelsresanden, som säljer varorna, att deras arbete varken ökar räkningens storlek eller varornas värde.][13*]

För kapitalisten, som låter andra arbeta åt sig, blir köp och försäljning en huvuduppgift. Då han tillägnar sig många producenters arbetsprodukter i samhällelig skala, antar också hans köp och försäljning motsvarande dimensioner. Men liksom förut skapar inköps- och försäljningstiden inget värde. Handelskapitalets funktion har här en tendens att framkalla illusioner. Men utan att närmare gå in på saken kan vi dock redan från början slå fast: Även om arbetsdelningen leder till att ett improduktivt men nödvändigt arbete i reproduktionens tjänst förvandlas från en bisyssla för ett flertal till ett heltidsarbete för ett fåtal, medför detta ingen förändring i verksamhetens karaktär. En köpman - och vi betraktar här köpmannen som en ren förmedlare av köp och försäljning - kan genom sin verksamhet förkorta inköps- och försäljningstiden för många producenter. Han kan då betraktas som en maskin, som minskar onödigt kraftslöseri eller bidrar till att frigöra produktionstid.[14*]

Då vi först längre fram skall företa en undersökning av handelskapitalet och av köpmannens roll som självständig kapitalist, vill vi för att förenkla problemet på detta stadium av framställningen förutsätta, att den person som ombesörjer inköp och försäljning själv är en lönarbetare. Han förbrukar sin arbetskraft och sin arbetstid på dessa transaktioner, W-G och G-W, och han får sitt uppehälle därav, liksom en annan arbetare lever av t.ex. att spinna garn. Han utför en nödvändig funktion, emedan reproduktionsprocessen själv omfattar improduktiva funktioner. Han arbetar lika bra som andra, men hans arbete skapar varken något värde eller någon produkt. Själv tillhör han produktionens faux frais. Hans nytta består inte i att han förvandlar en improduktiv funktion till en produktiv - det skulle också vara märkligt, om en sådan förvandling kunde bli resultatet av att funktionen överfördes till en annan. Hans nytta består i stället däri, att en mindre del av samhällets arbetskraft och arbetstid, än som eljest skulle vara fallet, blir bunden i denna improduktiva funktion.

Än mer. Vi kan anta, att han är en vanlig lönarbetare, gärna en bättre avlönad sådan. Oavsett lönenivån måste han som lönarbetare arbeta en del av sin tid gratis. Han får kanske betalt för åtta arbetstimmar pr dag men arbetar tio timmar. Varken de två timmarnas merarbete eller de åtta timmarnas nödvändiga arbete frambringar något värde, trots att en del av den samhälleliga värdeprodukten överföres till honom som lön för detta arbete. Ur samhällelig synpunkt utför han tio timmars arbete för att förmedla varucirkulationen, medan han får betalning för endast åtta timmar. Hans arbetskraft är inte användbar för något annat, inte för produktivt arbete, och samhället tillägnar sig varken merprodukt eller mervärde genom densamma. Men de cirkulationsutgifter han representerar minskas med en femtedel, från tio till åtta timlöner. Samhället betalar ingen ekvivalent för en femtedel av denna aktiva cirkulationstid, där han gör sin insats. Om det emellertid är en kapitalist, som äger företaget, så minskas hans utgifter, emedan han slipper att betala för dessa två timmar, och avdraget från hans mervärde blir mindre, vilket är en positiv fördel för honom. Så länge självständiga småproducenter använder en del av sin egen tid för inköp och försäljning, utföres arbetet antingen på fritiden, eller också förkortas den produktiva arbetstiden i motsvarande grad.

Den tid, som användes för förmedling av köp och försäljningar, medför under alla omständigheter utgifter, som ingenting tillför de omsatta värdena:. Dessa utgifter är nödvändiga för att förvandla värdet från varuform till penningform [eller omvänt]. Försåvitt den kapitalistiska varuproducenten själv utför detta arbete, skiljer han sig från den omedelbare varuproducenten endast därigenom, att han köper och säljer i större skala, och förhållandet ändras inte i sak, om hans företags tillväxt gör det nödvändigt för honom att anställa avlönat folk för administrationsarbetet. Arbetskraft och arbetstid måste i viss utsträckning förbrukas i cirkulationsprocessen (försåvitt den är en ren formförändring). Men detta framträder nu som ett ökat kapitalutlägg, då en del av det variabla kapitalet måste användas för inköp av arbetskraft, som endast fungerar i omsättningen. Denna ökade kapitalutgift skapar varken produkt eller värde. Den förminskar i viss utsträckning den omfattning, vari det produktiva kapitalet fungerar. Det är samma sak, som om en del av produkten förvandlades till en maskin, som ombesörjde inköp och försäljning. En sådan maskin skulle innebära ett motsvarande avdrag från produkten, och den skulle inte ingå i produktionsprocessen, trots att den skulle minska den arbetskraft, som förbrukas i cirkulationen. Den skulle endast representera en del av cirkulationskostnaderna.

b) Bokföring

Vid sidan av själva inköpet och försäljningen förbrukas arbetstid även för bokföring, som förutom arbete kräver diverse materiel, såsom pennor, bläck, papper, kontorsmöbler och lokaler. Under detta arbete förbrukas inte endast arbetskraft utan också arbetsmedel. Förhållandet är i stort sett detsamma som beträffande inköps- och försäljningstiden.

Inom sina egna kretslopp, som ett värde i ständig rörelse, existerar kapitalet i både produktions- och omsättningsstadiet endast ideellt i penningform - som räknepengar, i första hand i varuproducentens, resp. den kapitalistiske varuproducentens huvud. Genom bokföringen, som även inbegriper prissättning och kalkylering, fixeras och kontrolleras rörelsen. Produktionens och i synnerhet värdeökningens kretslopp framställes symboliskt med hjälp av bokföringen, där varorna endast uppträder som värdebärare, som namn på ting, vilka ideellt får sitt uttryck i form av räknepengar. Så länge den enskilde varuproducenten ännu klarar sig med att ha räkenskaperna i sitt eget huvud - som t.ex. bönderna i regel alltjämt gör - eller också nöjer sig med enkla anteckningar över utgifter och inkomster, så är det uppenbart, att medan både arbetsförbrukningen och förbrukningen av arbetsmedel kan vara nödvändiga, förkortas samtidigt den tid som kunde användas till produktivt arbete, liksom också de härtill förbrukade arbetsmedlen inte ingår i den verkliga produktionsprocessen och därför inte heller bidrar till att skapa produkter eller värden.[15*] Även om en enskild man övertar som sin huvuduppgift att utföra ett arbete, som tidigare sköttes som bisyssla av en rad små varuproducenter, så innebär detta ingen förändring i sakens natur.

En utveckling av arbetsdelningen, som medför att funktioner blir självständiga, åstadkommer inte att de blir produktiva eller värdebildande, om de inte redan på förhand var det. Då en kapitalist startar ett nytt företag, måste han använda en del av sitt kapital till att avlöna bokhållare och anskaffa bokföringsmateriel. Om hans kapital redan är i funktion, alltså befinner sig i sin ständiga reproduktionsprocess, så måste han ständigt förvandla en del av varuprodukterna till pengar för att avlöna bokhållare, kontorister etc. Denna del av kapitalet är undandragen produktionsprocessen och utgör en del av omsättningskostnaderna såsom ett avdrag från totalprofiten. (Inklusive själva arbetskraften, som uteslutande användes i denna funktion.)

Det är dock en viss skillnad mellan de kostnader, som bokföringen åsamkar företaget, och den improduktiva arbetsförbrukning som förmedlar köp och försäljning. Det sistnämnda arbetet beror uteslutande på produktionens samhälleliga karaktär, vilken innebär att produkterna framställes i form av varor. Bokföringen däremot, som kontrollerar och sammanfattar hela produktionsprocessen, blir mer nödvändig, i ju högre grad produktionsprocessen sker i samhällelig skala och förlorar sin rent individuella karaktär. Bokföring är därför nödvändigare i den kapitalistiska produktionen än i det decentraliserade hantverket och jordbruket, nödvändigare när samhället självt övertar den produktiva verksamheten än i det kapitalistiska produktionssystemet. Bokföringskostnaderna reduceras emellertid relativt, när produktionens koncentration ökar och antar samhällelig karaktär.

Vi inskränker oss här till en allmän översikt av de cirkulationskostnader, som beror på de rena formförändringarna, och anser det överflödigt att här ingå på alla detaljformer. Hur rena formförändringar, som beror på produktionsprocessens samhälleliga karaktär, och som för de små självständiga varuproducenterna knappast medför någon märkbar arbetsförbrukning, kan verka frapperande som väldiga omsättningskostnader, när produktionen koncentreras i samhällelig skala, det framgår bäst av bankväsendet liksom även av kassörens funktion i storföretag, där utbetalningar och inbetalningar av pengar utgör en självständig verksamhet. Det gäller att fasthålla, att dessa omsättningskostnader inte får ett annat innehåll, även om de förändrar gestalt.

c) Pengar

Antingen en produkt tillverkas som vara eller inte, är den alltid materialiserad rikedom, ett bruksvärde, som har till uppgift att ingå i den individuella eller produktiva konsumtionen. När produkten är en vara, får värdet sitt ideella uttryck i varupriset, som dock inte förändrar produktens bruksgestalt. När vissa bestämda varor, som t.ex. guld och silver, tjänstgör som pengar och uteslutande i denna egenskap användes i cirkulationen, är detta ett resultat av produktionens samhälleliga form, av det faktum att produkterna framställes i varuform. Då produkterna under det kapitalistiska produktionssystemet mera allmänt framställes i form av varor och därför också måste förvandlas till pengar, och då den del av den samhälleliga rikedomen, som har varuform, ständigt ökar, så måste också den guld- och silvermängd öka, som tjänstgör som cirkulationsmedel, betalningsmedel, reservfonder etc. Dessa pengar, som fungerar som varor, ingår varken i den individuella eller den produktiva konsumtionen. Det är samhälleligt arbete, kvarhållet i en form där det kan göra tjänst som en ren cirkulationsmekanism. Bortsett från att en del av den samhälleliga rikedomen är bunden i denna improduktiva form, medför myntens förslitning att de ständigt måste förnyas, och att ständigt mera samhälleligt arbete måste förbrukas i guld och silverproduktionen. I högt utvecklade länder är dessa kostnader betydande, emedan den i penningform bundna rikedomen är relativt stor. Som penningvaror åstadkommer guldet och silvret cirkulationskostnader, som helt beror på produktionens samhälleliga form. Dessa utgifter är en del av varuproduktionens faux frais, improduktiva kostnader, och de ökar med själva varuproduktionens utveckling, i synnerhet när det gäller kapitalistisk varuproduktion. Detta är en del av den samhälleliga rikedomen, som måste offras för cirkulationsprocessen.[16*]

2. Lagringskostnader

Cirkulationskostnader, som beror på värdets rena formförändringar, ingår inte i varornas värde. Från kapitalistens ståndpunkt är dessa utgifter ingenting annat än rena avdrag från hans produktiva kapital. De cirkulationskostnader, som vi nu skall undersöka, är av en helt annan karaktär. Utgifter, som egentligen har att göra med produktionsprocessen, kan fortsätta i omsättningen, medan varucirkulationen endast döljer processens produktiva karaktär. Å andra sidan kan förbrukning av arbetskraft och material, som inte ökar varans bruksvärde och därför ur samhällelig synpunkt är improduktiva utgifter, samtidigt åstadkomma ett tillägg till varans försäljningspris och utgöra en källa till den enskilde kapitalistens berikande. Detta följer redan därav, att dessa kostnader är olika i olika produktionsområden och på vissa håll olika för olika individuella kapital inom samma produktionsområde. Genom att de lägges till varornas pris fördelas de i samma proportion, som de kommer på de enskilda kapitalisterna. Men allt arbete, som tillsätter värde, kan också tillsätta mervärde, och i den kapitalistiska produktionen kommer det alltid att tillsätta mervärde, då det värde som det bildar beror på dess egen storlek, och då det mervärde som det bildar beror på den omfattning vari kapitalisten betalar det. Kostnader, som fördyrar varan utan att öka dess bruksvärde, och alltså ur samhällets synpunkt är improduktiva kostnader, kan alltså utgöra en källa till den enskilde kapitalistens berikande. Dylika utgifter blir inte mindre improduktiva, även om prishöjningen fördelas lika mellan alla varor av samma slag. Försäkringsbolag t.ex. fördelar de individuella kapitalisternas förluster på hela kapitalistklassen. Detta hindrar dock inte, att dessa förluster är och förblir förluster, om man ser saken från det samhälleliga totalkapitalets ståndpunkt.

a) Förrådsbildning i allmänhet

Under den tid produkten existerar på marknaden i form av varukapital, så länge den alltså befinner sig på vägen mellan den produktionsprocess, som har frambragt den, och den konsumtionsprocess, vari den skall ingå, bildar den ett varuförråd. I varje kretslopp framträder varukapitalet två gånger som vara på marknaden, därmed också i form av förråd. Ena gången som en varuprodukt, som det kapital, vars kretslopp vi undersöker, självt har frambragt, andra gången som ett annat kapitals varuprodukt, som måste finnas på marknaden för att inköpas och förvandlas till produktivt kapital. Det är visserligen tänkbart, att detta sistnämnda varukapital - produktionsmedlen - först produceras på beställning, och att produktionsprocessen avbrytes före leveransen. Men produktionsprocessens och reproduktionsprocessens jämna förlopp kräver, att produktionsmedlen alltid kan tillhandahållas på marknaden, alltså bilda förråd. Samtidigt omfattar det produktiva kapitalet även inköp av arbetskraft, och då arbetslönen inte är något annat än existensmedlens värde i penningform, så måste huvuddelen av dessa existensmedel finnas på marknaden. Längre fram i denna paragraf skall vi närmare gå in på saken, men redan nu har vi kommit till följande resultat: Om vi utgår från det kapital, som har förvandlats till en varuprodukt och nu skall säljas eller förvandlas till pengar - alltså föreligger som varukapital på marknaden - så är det tillstånd, vari det bildar förråd, ett ofrivilligt uppehåll på marknaden, som strider mot dess ändamål. Ju snabbare försäljningen sker, desto lättare flyter reproduktionsprocessen. Varje fördröjning av formförvandlingen W'-G' hindrar den verkliga ämnesomsättningen, som måste försiggå i kapitalets kretslopp, och därmed också dess vidare funktion som produktivt kapital. Från G-W:s ståndpunkt däremot - inköp av produktionsmedel och arbetskraft - är den ständiga förekomsten av varor på varumarknaden (varuförrådet) en betingelse för reproduktionsprocessens fortsatta förlopp och även en betingelse för investering av nytt kapital eller tillskottskapital.

Varukapitalets tillvaro i form av varuförråd på marknaden kräver byggnader, magasin, lagerutrymmen etc., alltså utlägg av konstant kapital, liksom lagringen även medför utlägg för arbetslöner till lagerpersonalen. Dessutom kan varorna skadas och fördärvas av naturkrafter, väder och vind o.s.v. Till skydd däremot erfordras ytterligare kapitalutlägg till både arbetsmedel och arbetslöner.[17*]

Kapitalets tillvaro i form av varukapital och därmed som varuförråd förorsakar alltså utgifter, som inte tillhör produktionsprocessen utan måste inräknas i omsättningskostnaderna. Dessa omsättningskostnader skiljer sig från dem vi tidigare behandlat däri, att de i viss utsträckning ingår i varornas värde och alltså fördyrar varorna. Under alla omständigheter ligger det kapital och den arbetskraft, som användes vid lagringen och underhållet av varuförrådet, utanför den omedelbara produktionsprocessen. Å andra sidan är detta kapital och denna arbetskraft en beståndsdel av det samhälleliga kapitalet, som måste ersättas medelst en del av den samhälleliga produkten. Detta utlägg verkar alltså som en förminskning av arbetets produktivitet och ökar den kvantitet kapital och arbetskraft, som krävs för att man skall uppnå en bestämd nyttoeffekt. Det utgör omkostnader.

I den mån de utgifter, som hopsamlingen av ett varulager medför, endast är beroende av den tid det tar att förvandla de föreliggande värdena från varuform till penningform och alltså är en följd av produktionsprocessens säregna samhälleliga form - eller närmare bestämt av det faktum, att produkten framställes i varuform och därför måste förvandlas till pengar - så är dessa utgifter av samma karaktär som de omsättningsutgifter, som vi behandlade i föregående avsnitt. Å andra sidan konserveras varans värde här, endast emedan bruksvärdet, själva produkten, förvaras under bestämda förhållanden som medför kostnader, och blir föremål för en behandling, som innebär förbrukning av arbetskraft. Beräkningen av varuvärdena, bokföringen av inköps- och försäljningstransaktionerna inverkar däremot inte på det bruksvärde, i vilket varuvärdet existerar. De har endast att göra med värdets form. Även den ofrivilliga förrådsbildningen beror på uppehåll i värdets nödvändiga formförändringar. Men de kostnader, som denna förrådsbildning medför, skiljer sig likväl från de omsättningsutgifter, som vi behandlade i föregående avsnitt. Här tar arbetsförbrukningen sikte på att bevara bruksvärdet för att på så sätt förhindra att själva värdet går under, medan de utgifter, som är förbundna med försäljningen, däremot har värdets formförändring som sitt omedelbara ändamål. Bruksvärdet ökar inte genom lagringen, tvärtom minskar det. Men värdeminskningen begränsas och produkten bevaras. Trots att nytt, levande arbete tillsättas varan, ökar dock inte dess värde.

Vi skall nu vidare undersöka, i vilken utsträckning dessa improduktiva kostnader är knutna till varuproduktionen i allmänhet och till den högst utvecklade varuproduktionen, den kapitalistiska, i synnerhet, samt å andra sidan i vilken utsträckning de är gemensamma för all samhällelig produktion och endast antar en speciell karaktär, en säregen form, på den kapitalistiska produktionens grundval.

Adam Smith har uppställt den egendomliga teorin, att förrådsbildningen är ett för den kapitalistiska produktionen egenartat fenomen.[18*] Nyare ekonomer, t.ex. Lalor, påstår däremot att förrådsbildningen avtar i takt med den kapitalistiska produktionens utveckling. Sismondi betraktar t.o.m. detta förhållande som en av det kapitalistiska systemets avigsidor. [10]

I själva verket existerar förrådet i tre former: i form av produktivt kapital, i form av individuell konsumtionsfond och i form av varuförråd eller varukapital. Om förrådet minskar i den ena formen, ökar det relativt i en annan, trots att dess absoluta storlek samtidigt kan öka i alla tre formerna.

Det står utan vidare klart, att där produktionen direkt tar sikte på att tillfredsställa egna behov och endast i mindre omfattning sker för byte eller försäljning, där alltså den samhälleliga produkten inte alls eller endast i liten utsträckning antar varuform, så kommer även varuförrådet att bilda endast en liten eller försvinnande del av samhällets rikedom. Konsumtionsfondens del är däremot i detta fall relativt stor, speciellt beträffande förrådet av egentliga existensmedel. Man behöver endast tänka på den gammaldags bondehushållningen. Den övervägande delen av produkterna förvandlas här omedelbart till produktionsmedel eller existensmedel utan att bilda varuförråd, just för att produkterna här förblir i producentens besittning. I detta fall antar de uppsamlade produkterna inte formen av varuförråd, och därav drar Smith den slutsatsen, att inga förråd existerar i samhällen, som är grundade på detta produktionssystem. Smith förväxlar förrådets form med själva förrådet, och han tror, att tidigare samhällen levde ur hand i mun eller litade på slumpen.[19*] Detta är ett barnslig missförstånd.

Förråden av produktivt kapital existerar i form av produktionsmedel, som redan har ingått i produktionsprocessen eller i varje fall är inköpta av en producent och alltså latent tillhör produktionsprocessen. Vi har tidigare sett, att mängden av de produktionsmedel, som i form av maskiner, fabrikslokaler o.s.v. under längre eller kortare tidsperioder gör tjänst i produktionsprocessen, ständigt ökar i takt med arbetets ökande produktivitet, alltså även med det kapitalistiska produktionssystemets expansion, varvid det samhälleliga arbetets produktivitet utvecklas betydligt snabbare än något tidigare produktionssätt. Vi har också sett, att denna ökning av produktionsmedlens mängd samtidigt är både en förutsättning för och en följd av arbetets stegrade produktivitet. Inte endast den absoluta utan även den relativa tillväxten av rikedom i denna form (jfr bok I, kap. XXIII: 2) är karakteriserar framför allt det kapitalistiska produktionssättet. Det konstanta kapitalets materiella existensformer, produktionsmedlen, består emellertid inte endast av sådana arbetsmedel utan även av arbetsmaterial i en mängd olika förarbetningsstadier samt av hjälpämnen. Med produktionens växande omfång och arbetets stigande produktivitet - som är resultatet av samverkan, arbetsdelning, teknikens utveckling o.s.v. - ökar också mängden av de råvaror och hjälpämnen, som ingår i den dagliga reproduktionsprocessen och som alltid måste finnas i beredskap på arbetsplatsen. Storleken av de förråd, som måste föreligga i form av produktivt kapital, växer alltså absolut. Alldeles bortsett från frågan, om råvarulagren skall förnyas dagligen eller med längre tidsintervaller, så måste det alltid finnas ett större förråd i fabriken, än som förbrukas pr dag eller pr vecka, om produktionsprocessen skall kunna fortgå utan störningar. Processens kontinuitet kräver, att den inte hindras av tillfälliga avbrott i de dagliga inköpen, eller av att dagens eller veckans produktion blir liggande osåld och därför inte omedelbart kan omsättas i produktivt kapital. Emellertid är det uppenbart, att det produktiva kapitalet i mycket varierande omfattning kan vara latent eller bilda förråd. Det är t.ex. stor skillnad, om en garnfabrikant måste ha bomull eller kol liggande i beredskap för tre månader eller endast för en. Dylika förråd kan minska relativt i förhållande till produktionsprocessens omfång, även om de ökar absolut.

Detta beror på olika betingelser, som alla i stort sett går ut på att den nödvändiga mängden av råvaror alltid kan tillföras hastigare, säkrare och mera regelbundet, varigenom alla avbrott i produktionen kan undvikas. I ju mindre utsträckning dessa betingelser är uppfyllda, ju mindre snabbheten, regelbundenheten och säkerheten i tillförseln alltså är, desto större måste förrådet av råvaror etc. vara, som väntar på att bearbetas. Dessa betingelser står i omvänd proportion till den kapitalistiska produktionens utvecklingsnivå och därmed utvecklingen av det samhälleliga arbetets produktivkraft. På samma sätt förhåller det sig med förrådet i denna form.

Vad som här framställes såsom förrådets minskning (t.ex. hos Lalor), är dock endast en minskning av förrådet i form av varukapital eller varuförråd i konkret form, alltså endast en formförändring hos ett och samma förråd. Om t.ex. den kolmängd, som dagligen produceras inom det egna landet, är mycket stor, så behöver inte garnfabrikanten lägga upp något stort kollager för att säkra produktionens kontinuitet. Den beständiga och säkra koltillförseln gör detta överflödigt. För det andra är den hastighet, varmed produkten av en process kan övergå som produktionsmedel i en annan process, beroende på transport- och kommunikationsmedlens utveckling. Låga transportkostnader spelar därvid en stor roll. Upprepade transporter av små kolmängder t.ex. skulle ställa sig dyrare än transporten av en större mängd på en gång. Dessa omständigheter framgår ur själva produktionsprocessen. Slutligen är också kreditsystemets utveckling av stor betydelse. Ju mindre beroende garnfabrikanten är av omedelbar försäljning för att kunna förnya sina förråd av råvaror och arbetsmedel, d.v.s. ju bättre utvecklat kreditsystemet är, desto mindre förråd behöver han lägga upp för att betrygga en kontinuerlig garnproduktion i en viss skala, oberoende av tillfälliga fluktuationer i garnförsäljningen. Men härtill kommer, att flera råvaror, halvfabrikat etc. behöver längre tidsperioder för att produceras, och detta gäller i synnerhet de råvaror, som jordbruket levererar. Om inget avbrott skall uppstå i produktionsprocessen, så måste alltså ett tillräckligt stort förråd finnas tillgängligt för tiden fram till nästa råvaruleverans. Om ett dylikt förråd minskar i industrikapitalistens hand, så bevisar detta endast, att det i form av varuförråd ökar i köpmannens lager. Transportmedlens utveckling har sålunda medfört, att den bomull, som ligger i importhamnen, snabbt kan sändas t.ex. från Liverpool till Manchester, så att fabrikanten allt efter sitt behov kan förnya sitt bomullsförråd i relativt små partier åt gången. Men då ligger i stället samma bomull i desto större mängder som varuförråd hos grossisterna i Liverpool. Det rör sig här om en ren formförändring av förrådet, vilket Lalor och andra har förbisett. Och från det samhälleliga kapitalets ståndpunkt är förrådsmängden oförändrad. I och med transportmedlens utveckling minskar även för det enskilda landet den förrådsmängd, som ständigt måste finnas i beredskap. Om sjöfarten mellan England och Amerika är livlig, så går det fortare att förnya Englands bomullsförråd, och därmed minskas behovet av att stora bombullsförråd lagras i England. I samma riktning verkar världsmarknadens utveckling, då allt flera länder kan leverera samma råvaror. Produkterna importeras i mindre kvantiteter och vid olika tidpunkter.

b) Egentligt varuförråd

Vi har redan sett, att på grundvalen av det kapitalistiska produktionssättet antar produkterna varuform, och detta i desto större utsträckning ju mera den kapitalistiska produktionen utvecklas beträffande omfång och djup. Till och med på det kapitalistiska produktionssystemets tidigaste utvecklingsstadium föreligger en betydligt större del av produkterna i form av varor än under tidigare produktionsformer, även om produktionens omfång i bägge fallen är lika stort. Men alla varor - alltså även allt varukapital, som ju också endast består av varor, även om det samtidigt är ett kapitalvärde - bildar en del av varuförrådet, så länge de befinner sig på marknaden, alltså i den mån de inte omedelbart ingår i produktiv eller individuell konsumtion, när de lämnar produktionen. Även om produktionens omfång förblir konstant, växer därför varuförrådet i takt med den kapitalistiska produktionen, genom att produkterna i allt högre grad blir självständiga och fixeras i varuform. Vi har tidigare sett, att detta endast innebär, att förrådet ändrar form, d.v.s. att det tilltar i varuform, medan det avtar i form av direkt produktions- eller konsumtionsförråd. Det gäller endast en förrådets samhälleliga formförändring. Om även totalförrådet ökar i jämförelse med den samhälleliga totalprodukten, så beror det på att produktmängden ökar i takt med den kapitalistiska produktionen.

Efter hand som den kapitalistiska produktionen utvecklas, bestämmes produktionens omfång i ständigt mindre utsträckning av den omedelbara efterfrågan på produkter och i ständigt högre grad av den kapitalmängd, som de individuella kapitalisterna behärskar, genom deras kapitals värdeökningsdrift och nödvändigheten av en kontinuerlig och utvidgad produktionsprocess. Därmed ökar med nödvändighet inom varje produktionsgren den produktmängd, som i varuform befinner sig på marknaden och söker köpare, och som följd därav ökar också den kapitalmängd, som för längre eller kortare tid är bunden i form av varukapital. På så sätt växer varuförrådet.

Slutligen blir huvuddelen av befolkningen förvandlad till lönarbetare, människor som lever ur hand i mun, får sin lön pr vecka, ger ut den dagligen och alltså måste anskaffa sina existensmedel på varumarknaden. Hur rörliga dessa varor än må vara, så måste dock en del av dem ständigt finnas samlade som förråd, för att rörelsen själv skall kunna hållas igång.

Allt detta beror på produktionens form och de därav betingade formförändringar, som produkten måste genomgå i cirkulationsprocessen.

Vilken samhällelig form produktförrådet än antar, så kräver dess bevarande vissa kostnader: byggnader, emballage etc., därjämte produktionsmedel och arbetskraft för att skydda varorna mot förstörelse. Ju mera förråden koncentreras, desto lägre blir dessa kostnader, relativt sett. Dessa omkostnader utgör alltid en del av det samhälleliga arbetet, vare sig utgifterna består av arbetslöner eller förbrukning av produktionsmedel, som redan har frambragts - i det kapitalistiska samhället alltså kapitalutlägg som inte ingår i själva produktionen och därför utgör avdrag från produkten. Dessa omkostnader är lika nödvändiga för att bevara den samhälleliga rikedomen, antingen förrådsbildningen beror på produktionens samhälleliga form - alltså varuformen och de därmed förbundna formförändringarna - eller varuförrådet i det enskilda fallet är en specialform av den förrådsbildning, som är gemensam för alla samhällen, även om det under andra samhällsförhållanden kan anta formen av produktförråd i stället för varuförråd.

Nu uppkommer frågan: i vilken utsträckning ingår dessa kostnader i varornas värde?

När en kapitalist har förvandlat det kapital, som han ursprungligen satsade i produktionsprocessen i form av produktionsmedel och arbetskraft, till en varumängd som är färdig att säljas, och dessa varor blir liggande osålda, så blir följden inte endast den, att hans kapitals värdeökning avstannar. De kostnader, som lagringen åsamkar honom - lokalhyror, tilläggsarbete etc. - utgör en ren förlust. Den slutlige köparen skulle skratta ut honom, om han sade: "Min vara låg osäljbar i sex månader, och att bevara den under denna tid har inte endast bundit så och så mycket kapital för mig utan även åsamkat mig en hel del omkostnader." "Tant pis pour vous"[XXXIII*], svarar köparen, "ty här strax intill står en annan säljare, vars vara blev färdig först igår. Er har lagrats länge och är förmodligen mer eller mindre gnagd av tidens tand. Ni måste alltså sälja billigare än er konkurrent." - Det spelar i detta sammanhang ingen roll, om säljaren är den verklige varuproducenten eller en kapitalist, som endast representerar den verklige producenten. Det är hans uppgift att förvandla varan till pengar. De omkostnader, som lagringen åsamkar honom, är hans privatsak och angår inte köparen, som endast betalar för själva varan, inte för dess cirkulationstid. T.o.m. om kapitalisten med avsikt håller sin vara borta från marknaden vid en tidpunkt, då en prisstegring är aktuell eller väntad, så beror det på om spekulationen är välberäknad och prisstegringen verkligen inträffar, om han skall få igen sina ökade kostnader. Men prisstegringen är inte en följd av dessa kostnader. Om förrådsbildningen beror på en stockning i cirkulationen, ökas inte varornas värde av de därigenom förorsakade kostnaderna. Å andra sidan är ingen förrådsbildning möjlig, utan att varan gör längre eller kortare uppehåll i cirkulationen, utan att kapitalet längre eller kortare tid stannar kvar i sin varuform - alltså: inget förråd utan cirkulationspauser, liksom inga pengar kan cirkulera utan att bilda penningreserv. Alltså inte heller någon varucirkulation utan varuförråd. Om inte kapitalisten inser nödvändigheten av förrådsbildning, när det gäller hans egna varor, så begriper han den i varje fall, när det gäller andra kapitalisters varukapital, dessa som producerar produktionsmedel åt honom själv och existensmedel åt hans arbetare.

Om förrådsbildningen är frivillig eller ofrivillig, om varuproducenten med avsikt lägger upp ett förråd, eller om hans varor bildar ett förråd på grund av att omständigheter i själva cirkulationsprocessen gör motstånd mot deras försäljning, verkar vara utan betydelse i sammanhanget. När man sysslar med detta problem, är det emellertid nyttigt att veta, vad som skiljer den frivilliga förrådsbildningen från den ofrivilliga. Den ofrivilliga förrådsbildningen beror på en stockning i cirkulationen, som är oavhängig av varuproducentens vilja och sätter sig på tvären mot den. Vad är det då, som karakteriserar den frivilliga förrådsbildningen? Även i detta fall söker säljaren bli av med sin vara så fort som möjligt. Han utbjuder ständigt sin produkt som vara, och om han droge undan den ur cirkulationen, skulle den endast bilda en potentiell del av varuförrådet, inte en verklig. Varan som sådan är för honom alltjämt endast en bärare av bytesvärde, och denna roll kan den endast spela genom att lägga bort varuformen och anta penningform.

Varuförrådet måste emellertid ha en viss storlek för att kunna täcka efterfrågan under en viss period. I allmänhet räknar också producenten med en ständig ökning av kundkretsen. För att efterfrågan skall kunna täckas endast för en enda dag, måste en viss del av varuförrådet finnas på marknaden, medan en annan del är rörlig och förvandlas till pengar. Den del som ligger stilla, medan den andra är i rörelse, minskar visserligen oavbrutet, liksom själva förrådets omfång avtar, tills det slutligen helt är försålt. Varuanhopningen är här en nödvändig betingelse för varans försäljning. Förrådet måste dessutom vara större än den genomsnittliga försäljningen eller den genomsnittliga efterfrågan, ty i annat fall skulle en stegrad efterfrågan inte kunna tillgodoses. Å andra sidan måste förrådet beständigt förnyas, emedan det beständigt förtäres. Denna förnyelse av förrådet är i sista hand alltid beroende av att produktionsprocessen tillför marknaden nya varor. Om dessa varor kommer från utlandet eller inte, spelar i detta sammanhang ingen roll. Förnyelsen är avhängig av den tid, som behövs för varornas reproduktion, och förrådet måste vara tillräckligt stort för att inte tömmas, innan nya leveranser hinner anlända. Att dessa leveranser inte kommer från den ursprunglige producenten utan passerar åtskilliga mellanhänder, från grossisten till detaljisten, kan ha en viss betydelse för förrådets form men ändrar ingenting i själva saken. Ur samhällelig synpunkt existerar nu liksom förut en del av kapitalet i form av varuförråd, så länge varan inte har ingått i den produktiva eller individuella konsumtionen. För att tillförsäkra sig en stadigvarande kundkrets söker producenten alltid att frigöra sig från det direkta beroendet av produktionen genom att hålla ett lager, som är tillräckligt för att kunna tillgodose den dagliga efterfrågan. Efter hand bildas inköpsterminer, som motsvarar produktionsperioderna, och under längre eller kortare tid bildar varorna förråd, tills de ersättes av nya varor av samma slag. Endast denna förrådsbildning skapar garantier för cirkulationsprocessens och därmed även reproduktionsprocessens fortbestånd och kontinuitet.

Man måste komma ihåg, att producenten kan ha sålt sina varor, även om de ännu är kvar på marknaden. Om producenten själv ville ha sin egen vara i lager, tills den har sålts till den slutgiltige konsumenten, så behövde han dubbel kapitalinsats, dels som köpman. Det har ingen betydelse för själva varan, om lagringskostnaderna täckes av producenten eller av en eller flera köpmän, och detta oavsett om varan betraktas som en enskild vara eller som en beståndsdel av det samhälleliga kapitalet.

I den mån varuförrådet inte är något annat än de förråd av produktionsmedel och konsumtionsartiklar, som måste vara tillgängliga oavsett produktionens samhälleliga form, är också de utgifter, som det medför i form av arbetskraft och arbetsmedel, lika för alla samhällsformer. Den motsvarande höjningen av varuvärdet fördelas på de respektive varorna och är olika för olika varuslag. Även i detta fall medför lagringskostnaderna en motsvarande minskning av den samhälleliga rikedomen, trots att de å andra sidan är en betingelse för densamma.

Varuförrådet är en normal företeelse, endast i den mån det utgör en betingelse för varucirkulationen och har uppkommit som en nödvändig följd av denna. I detta fall är den skenbara hämningen i cirkulationen ett resultat av varucirkulationen själv, på samma sätt som penningreserver är betingelser för penningcirkulationen. När däremot de varor, som ligger samlade i lagren, inte lämnar plats för efterföljande varutillströmning och lagren till följd därav blir överfyllda, ökas varuförrådet till följd av den hämmade cirkulationen, alldeles som skattbildningen ökar, när penningcirkulationen hämmas. Det är härvid likgiltigt, om varorna lagras i industrikapitalistens magasin eller i köpmannens lagerlokal. Varuförrådet är i detta fall inte en betingelse för den oavbrutna försäljningen utan en följd av att varorna är osäljbara. Kostnaderna förblir desamma, men då de i detta fall beror på varuformen, nämligen nödvändigheten att förvandla varorna till pengar och de svårigheter, som denna formförändring möter, så ingår inte dessa kostnader i varuvärdet utan utgör en värdeminskning, som beror på det misslyckade försöket att realisera värdet.

Då de normala och onormala förrådsbildningarna inte i formellt avseende skiljer sig från varandra och bägge är hämningar i cirkulationen, är de lätta att förväxla, och producenten kan desto lättare lura sig själv, som hans kapital kan fortsätta sin cirkulation, trots att de varor han tidigare producerat ligger osålda i köpmannens lager. Om både produktionen och konsumtionen ökar, så kommer under i övrigt oförändrade förhållanden även varuförrådet att öka. Det förnyas och konsumeras lika hastigt som förut, men dess omfång är större. Den ökning av varuförrådet, som beror på cirkulationshämningar, kan alltså felaktigt uppfattas som ett symtom på en utvidgning av reproduktionsprocessen, i synnerhet när kreditsystemet är så högt utvecklat, att den verkliga rörelsen är höljd i dunkel.

De kostnader, som förrådsbildningen medför, har följande orsaker:

1) minskning (krympning) av produktmängden (t.ex. i fråga om mjölförråd)

2) försämrad kvalitet

3) arbetskraft och arbetsmedel, som förbrukas i skötseln av förrådet.

3. Transportkostnader

Det är här inte nödvändigt att gå in på alla cirkulationskostnadernas detaljer, som t.ex. förpackning, sortering etc. Den allmänna lagen är: de cirkulationskostnader, som endast beror på varans formförändring, tillför inte varan något värde. De utgör endast kostnader för att realisera värdet eller för att omvandla det från en form till en annan. Det kapital, som användes till täckning av dylika utgifter (inklusive arbetslöner), tillhör den kapitalistiska produktionens faux frais, improduktiva utgifter. Dessa utgifter måste täckas av merprodukten, och de utgör för kapitalistklassen i dess helhet ett avdrag från mervärdet eller merprodukten, alldeles som den tid en arbetare använder för inköp av existensmedel för honom är improduktiv tid. Transportkostnaderna spelar emellertid en så stor roll, att vi måste behandla dem här.

Det samhälleliga arbetets ämnesomsättning försiggår i kapitalets kretslopp och i de formförändringar av varan, som utgör en del av kretsloppet. Denna ämnesomsättning kan medföra, att produkterna byter plats och transporteras från ett ställe till ett annat. Varorna kan emellertid omsättas, utan att produkterna förflyttas, och de kan transporteras utan varuomsättning och t.o.m. utan att något produktbyte sker. Ett hus, som byter ägare, cirkulerar som vara, men det flyttas inte från det ena stället till det andra. Rörliga varuvärden, som t.ex. bomull eller tackjärn, kan ligga kvar i sina varulager, samtidigt som de genomlöper dussintals cirkulationsprocesser, köpes och säljes av spekulanter.[20*] Det som här verkligen "rör sig" är äganderätten till en sak, inte saken själv. Å andra sidan spelade transportmedlen en stor roll t.ex. i Inka-staten, trots att den samhälleliga produkten där varken cirkulerade som vara eller ens fördelades genom byteshandel.

Om därför transportväsendet på den kapitalistiska produktionens grundval kan synas förorsaka cirkulationskostnader, så ändrar denna speciella företeelseform ingenting i sak.

Produkternas mängd ökar inte genom transporten. Och de förändringar, som produkternas naturliga egenskaper kan genomgå under transporten, består ytterst sällan av beräknade nyttoeffekter, i allmänhet tvärtom av oundvikliga skador. Men tingens bruksvärden kan endast förverkligas genom konsumtion, och denna konsumtion kan nödvändiggöra produkternas förflyttning från en plats till en annan, vilket utgör motiveringen för transportväsendets produktionsprocess. Det produktiva kapital, som investerats i transportväsendet, tillför alltså de transporterade produkterna värde, dels genom värdeöverföring från transportmedlen, dels genom värdetillsats genom transportarbetet. Denna sistnämnda värdeökning sönderfaller - som i all kapitalistisk produktion - i arbetslön och mervärde.

Inom varje produktionsprocess spelar flyttningen av arbetsföremålen, arbetsmedlen och arbetskraften en stor roll. Bomullen måste t.ex. flyttas från kardningsavdelningen till spinneriet, kolen måste hissas upp ur gruvan till jordytan etc. Halvfabrikatets förflyttning till den slutliga produktionsplatsen, som kan ligga på stort avstånd, uppvisar samma fenomen, fastän i större skala. Och slutligen följer transporten av de färdiga varorna från producenterna till konsumenterna. Först när denna rörelse har fullbordats, är produkten färdig för konsumtion.

Vi har tidigare påvisat som en allmän lag för all varuproduktion, att arbetets produktivitet och produkternas värde står i omvänd proportion till varandra. Detta gäller för transportväsendet liksom för varje annan industriell verksamhet. Ju mindre mängd dött eller levande arbete, som behövs för att transportera en viss varumängd en given vägsträcka, desto större är arbetes produktivitet och omvänt.[21*]

Den absoluta värdestorlek, som transporten tillsätter varorna, står under i övrigt oförändrade förhållanden i omvänd proportion till transportväsendets produktivitet och i direkt proportion till transportsträckan.

Den relativa värdedel, som transportkostnaderna under i övrigt oförändrade förhållanden tillsätter varornas pris, står i direkt proportion till deras omfång och vikt. Det finns emellertid många modifierande omständigheter. Transporten kräver t.ex. större eller mindre försiktighet och som följd därav större eller mindre arbetsinsats, alltefter godsets relativa bräcklighet, ömtålighet, explosionsfarlighet etc. På detta område har järnvägsbyråkraterna utvecklat en betydligt större genialitet beträffande artbestämning än t.o.m. botanister och zoologer. Klassificeringen av gods för de engelska järnvägarna fyller hela volymer och bygger på den allmänna principen att förvandla godsets olikartade naturliga egenskaper till lika många transportsvårigheter och åstadkomma ett motsvarande antal ofrånkomliga förevändningar för att lura upp allmänheten. "Glas, som tidigare var värt 11 £ pr låda, är nu på grund av teknikens framsteg och glastullens avskaffande endast värt 2 £, medan transportkostnaderna är lika höga som förr och kanalfrakterna t.o.m. högre. Tidigare kunde glas och glasvaror för blyinfattningar transporteras intill 50 miles från Birmingham för 10 sh. pr ton. Nu har fraktsatserna stigit till det tredubbla, varvid man skyller på transportriskerna på grund av varans bräcklighet. Men den som inte betalar, när något verkligen skadas under transporten, det är järnvägsbolaget."[22*] Det förhållandet, att det relativa värde, som transportmedlen tillför en produkt, står i omvänd proportion till produktens värde, tycks järnvägsmagnaterna ta som en välkommen orsak att beskatta de transporterade varorna i direkt proportion till deras värde. Industriidkarnas och köpmännens klagomål över dessa förhållanden återkommer på varje sida i den här citerade rapporten.

Den kapitalistiska produktionen utvecklar kommunikationsmedlen, koncentrerar transporterna och ökar deras omfång samt minskar därigenom transportkostnaderna för den enskilda varan. Samtidigt förbrukas en ständigt ökande del av det samhälleliga arbetet i transportväsendet, dels emedan produkterna i ständigt högre grad produceras som varor, dels för att lokala varumarknader i allt större utsträckning avlöses av avlägset belägna marknader.

Transporterna förmedlar varornas faktiska omsättning. Transportväsendet bildar å ena sidan en självständig produktionsgren och därmed också ett speciellt aktionsområde för det produktiva kapitalet. Å andra sidan skiljer sig transportväsendet från övriga industrigrenar genom att uppträda som en fortgående produktionsprocess inom och för cirkulationsprocessen.

Noter:

[4*] Ur manus II.

[5*] Härifrån manus II, påbörjat 2 juli 1878.

[6*] Hit manuskript VII. Härifrån manuskript VI.

[7*] Hit manuskript VI. Härifrån manuskript V.

[8*] Detta gäller, oavsett hur vi skiljer kapitalvärde och mervärde. I 10.000 pund garn finns 1.560 pund = 78 £ mervärde, men i 1 pund garn = 1 shilling finns likaså 2.496 uns = 1,872 penny mervärde.

[9*] А. Чупров, « Желъзнодорожное хозяйство » [Järnvägsdriften], Moskva 1875, s. 69, 70

[9a*] Uttrycket "latent" är lånat från den fysikaliska föreställningen om latent värme, som nu är i stort sett avlägsnad genom teorin om energins förvandling. Därför använder Marx i tredje avsnittet (som är skrivet senare) i stället uttrycket "potentiellt" (lånat från föreställningen om potentiell energi) eller "virtuellt" kapital (i analogi med d'Alemberts virtuella hastigheter). - FE.

[10*] Hit manuskript V. - Återstoden till kapitlets slut är en not, hämtad ur ett excerpt-häfte av år 1877 eller 1878.

[11*] Härifrån manuskript IV.

[12*] Ordet produktionstid har här en aktiv betydelse: produktionsmedlens produktionstid avser här inte den tid, under vilken de produceras, utan den tid, under vilken de medverkar i en varuprodukts produktionsprocess. - FE.

[13*] Texten inom klammer är hämtad ur en not i manus VIII. [Fotnot 11 återfinnes på ark 106.]

[14*] "Ehuru nödvändiga, måste handelskostnaderna betraktas som en betungande utgift." (Quesnay, "Analyse du Tableau Économique", i Daire, "Physiocrates", vol. I, Paris 1846, s. 71.) - Enligt Quesnay är den "profit", som alstras av konkurrensen mellan köpmännen, nämligen att den tvingar dem "att minska sitt vederlag eller sin vinst ... strängt taget en undsluppen förlust för säljaren i första hand och för den konsumerande köparen. Då emellertid en undsluppen förlust på handelskostnaderna inte är någon verklig produkt eller genom handeln åstadkommen rikedomsökning, måste man betrakta handeln i och för sig som ett enkelt utbyte, oberoende av transportkostnaderna eller i förbindelse med dem" (s. 145, 146). "Handelskostnaderna får alltid bäras av produktens säljare, vilka skulle få ut hela det pris, som köparna betalar, om inte expeditionskostnaderna funnes" (s. 163). Godsägarna och producenterna är "salariants" ["lönbetalare"], köpmännen är "salariés" ["avlönade"] (s. 164, Quesnay, "Dialogues sur le Genom en sådan arbetsdelning sparas tid, arbetskraft och kostnader, men produktionen ques"], i Daire, "Physiocrates", vol. I, Paris 1846).

[15*] Under medeltiden finner man bokföring inom jordbruket endast i klostren. Vi har dock sett (bok I, kap. XII: 4), att jordbruksbokföring förekom redan i de uråldriga indiska kommunerna. Bokföringen var där en självständig tjänstemans heltidsarbete. Genom en sådan arbetsdelning sparas tid, arbetskraft och kostnader, men produktionen och bokföringen förblir lika skilda saker som skeppslasten och fraktsedeln. I bokhållarens person har en del av kommunens arbetskraft undandragits produktionen, och kostnaderna för hans arbete ersättes inte genom hans eget arbete utan genom avdrag från den gemensamma produkten. Som det förhöll sig med den indiska kommunens bokhållare, så förhåller det sig också mutatis mutandis med kapitalistens bokhållare. (Ur manuskript II.)

[16*] "De pengar, som cirkulerar i ett land, utgör en bestämd del av landets kapital, som är helt undandragen den produktiva verksamheten för att i stället underlätta eller stegra produktiviteten hos återstoden av kapitalet. Det är därför också nödvändigt att använda en del av rikedomen för att skaffa fram guld som cirkulerande medium, vilket är nödvändigt vid tillverkningen av maskiner, som skall underlätta all den övriga produktionen." ("Economist, vol. V, s. 520.)

[17*] År 1841 beräknar Corbet kostnaderna för lagring av vete under en 9-månaderssäsong till 0,5% kvantitetsförlust, 3% i ränta på vetepriset, 2% i lagerhyra, 1% för omskyffling och transporter, 0,5% i leveranskostnader, tillsammans 7% eller - vid ett vetepris av 50 sh.-3 sh. 6 pence pr quarter. (Th. Corbet, "An Inquiry into the Causes and Modes of the Wealth of Individuals etc.", London 1841, s. 140.) Enligt Liverpoolköpmäns beräkningar, framlagda inför järnvägskommissionen, utgjorde (de rena) omkostnaderna för spannmålslagringen år 1865 2 pence pr quarter eller 9-10 pence pr tunna. ("Royal Commission on Railways", 1867, Vittnesmål s. 19 nr 331.)

[18*] Book II, Introduction.

[19*] I stället för att förrådsbildningen, som Adam Smith menar, först skulle uppstå ur produktens förvandling till vara och konsumtionsförrådets till varuförråd, förorsaker tvärtom denna formförändring under övergångstiden från produktion för självförsörjning till produktion av varor de häftigaste kriser i producenternas ekonomi. I Indien kvarlevde t.ex. intill allra senaste tid "vanan att i massor upplagra spannmål, för vilken man under år av överflöd fick mycket dåligt betalt". ("Return. Bengal and Orissa Famine, H. of C. 1867", I, s. 230, 231, nr 74.) Det amerikanska inbördeskriget stegrade plötsligt efterfrågan på bomull, jute etc., vilket i stora delar av Indien medförde stor inskränkning i risodlingen, höjning av rispriset och försäljning av producenternas gamla risförråd. Därtill kom efter åren 1864-66 en kolossal utförsel av ris till Australien, Madagaskar etc. Här finns orsakerna till den akuta hungersnöden år 1866, som enbart i distriktet Orissa ryckte bort en miljon människor (a.a. 174, 175, 213, 214 samt III: Papers relating to the Famine in Behar, s. 32, 33, där bland orsakerna till hungersnöden betonas the drain of old stock[XXXII*]). (Ur manuskript II.)

[20*] Storch [Andrej Karlowitsch (1766-1835)] kallar det sistnämnda "circulation factice" (konstlad, artificiell cirkulation).

[21*] Ricardo citerar Say, som betraktar det som en välsignelse, att handeln genom transportkostnaderna fördyrar produkterna eller höjer deras värde. "Handeln", säger Say, "ger oss möjlighet att skaffa en vara på dess produktionsort och att transportera den till konsumtionsorten. Därmed blir det möjligt för oss att öka dess värde med hela skillnaden i dess pris å den förstnämnda och den sistnämnda orten." [11] Härtill anmärker Ricardo: "Alldeles riktigt. Men hur skall den få detta tilläggsvärde? Genom att man till produktionskostnaden för det första lägger transportkostnaderna, för det andra tillfogar profiten på det kapitalförskott, som köpmannen har satsat. Varans värde kan endast öka av samma orsaker, som gör alla andra varor värdefullare, emedan mer arbete är nedlagt på dess produktion och transport, innan varan blir inköpt av konsumenten. Detta kan man inte beteckna som någon fördel med handeln." (Ricardo: "Principles of Pol. Econ." 3rd ed., London 1821, s. 309, 310.)

[22*] "Royal Commission on Railways", s. 31, nr 630.

Kommentarer:

[XII*] I hela andra boken - liksom också i tredje - förekommer rikligt med bokstavsbeteckningar för olika ekonomiska huvudbegrepp, som ständigt återkommer. Dessa bokstavsbeteckningar har här bibehållits i sin tyska dräkt - i olikhet med förfarandet i första bokens svenska översättning, där endast ett fåtal algebraiska tecken förekom på några få ställen. Delvis är de förklarade i texten, delvis inte, då betydelsen är lätt att lära. Så t.ex. G (Geld) = pengar; W (Ware) = vara; P = produktion. En fullständig teckenförklaring finns i slutet av boken. - RS/IB.

[XIII*] Tecknet <, som ofta återkommer i fortsättningen, användes här inte som det matematiska tecknet för "mindre än". Det betecknar här en uppdelning i två termer av en föregående storhet (som i ovanstående ex., att W uppdelas i A och Pm). - RS/IB.

[XIV*] £ är det officiella tecknet för pund sterling och kommer genomgående att användas i denna volym i stället för den ohanterliga förkortningen p. st. - IB.

[XV*] "Kapitalet" I, 7:e avd., kap. 21-25: Kapitalets ackumulationsprocess (vår uppl. sid. 495-680).

[XVI*] andras pengar

[XVII*] I 1:a o. 2:a uppl.: W-G; ändrat i enlighet med Engels' tryckförlaga.

[XVIII*] Se "Kapitalet" I, vår uppl. sid. 531-532.

[XIX*] i 1:a uppl.: varuformen

[XX*] 1:a och 2:a uppl. har här: w-g; senare rättat i enlighet med Marx' manuskript.

[XXI*] manuskriptet har Marx här noterat: "Gegen Tooke" (mot Tooke). [Thomas Tooke (1774-1858) engelsk ekonom, kritiserade Ricardos penningteori, "den siste engelske ekonomen av någon kvalitet" (Marx).]

[XXII*] Marx använder på flera ställen verben "vergolden" eller "versilbern" i betydelsen "förvandla till pengar". Då vi inte vill konkurrera med Svenska Akademins ordlistekommitté, avstår vi från nybildningar av typen "förgulda" (och "försilvra" går ju inte alls i dessa sammanhang!) - IB.

[XXIII*] förskotten.

[XXIV*] repriserna, upprepningarna.

[XXV*] "Value is a relation between contemporary commodities, because such only admit of being exchanged with each other."

[XXVI*] samtidiga

[XXVII*] Se andra avdelningen i denna bok.

[XXVIII*] Indiska småbönder på arrenderad jord.

[XXIX*] « Lee commerce emploie un capital considérable qui parait, au premier coup d'oeil, ne point faire partie de celui dont nous avons détaillé la marche. La valeur des draps accumulés dans les magasins du marchand-drapier semble d'abord tout-à-fait étrangère à cette partie de la production annuelle que le riche donne au pauvre comme salaire pour le faire travailler. Ce capital n'a fait cependant que remplacer celui dont nous avons parlé. Pour saisir avec clarté le progrès de la richesse, nous l'avons prise à sa création, et nous l'avons suivie jusqu'à sa consommation. Alors le capital employé dans la manufacture des draps, par exemple, nous a paru toujours le même; échangé contre le revenu du consommateur, il ne s'est partagé qu'en deux parties: l'une a servi de revenu au fabricant comme produit, l'autre a servi de revenu aux ouvriers comme salaire, tandis qu'ils fabricuent de nouveau drap.

Mais on trouva bientôt, que pour l'avantage de tous, il valait mieux que les diverses parties de ce capital se remplaçassent l'une l'autre, et que, si cent mille écus suffisaient à faire toute la circulation entre le fabricant et le consommateur, ces cent mille écus se partageassent également entre le fabricant, le marchand en gros, et le marchand en détail. Le premier, avec le tiers seulement, fit le même ouvrage qu'il avait fait avec la totalité, parcequ'au moment où sa fabrication était achevée, il trouvait le marchand acheteur beaucoup plus tôt qu'il n'aurait trouvé le consommateur. Le capital du marchand en gros se trouvait de son côté beaucoup plus tot remplacé par celui du marchand en détail ... La différence entré les sommes des salaires avancés et le prix d'achat du dernier consommateur devait faire le profit des capitaux. Elle se répartit entre le fabricant, le marchand et le détaillant, depuis qu'ils eurent divisé entre eux leurs fonctions, et l'ouvrage accompli fut le même, quoiqu'il eût employé trois personnes et trois fractions de capitaux, au lieu d'une. » (« Nouveaux Principes », I, s. 139, 140). - « Tous » (köpmännen) « concouraient indirectement à la production; car celle-ci, ayant pour objet la consommation, ne peut être considerée comme accomplie que quand elle a mis la chose produite à la portée du consommateur » (ibid. s. 137).

[XXX*] Det tyska ordet Umschlag (i detta sammanhang eg. från eng. turn-over) betyder ordagrant på svenska, omslag. Termen verkar i början en smula främmande för svenska läsare. Den kan översättas med t.ex. rotation. Begreppet klarnar, när man gått igenom avsnittet "Kapitalets omslag" i föreliggande volym. - IB.

[XXXI*] "När greken möter greken, blir det en hård kamp."

[XXXII*] uttömning av gamla förråd.

[XXXIII*] "Desto värre för er!"

Cross-Language Marx/Engels Index - verk på andra språk
Marx/Engels Archive - verk på engelska | Svensk avdelning | MIA