Skrivet: Från januari 1862 till juli 1863.
Publicerat: Av Karl Kautsky 1905-1910.
Källa: MEW Bd XXVI, 1-3, Dietz Verlag, Berlin 1968; "Theorien über den Mehrwert".
Översättning: Arno Seyler
Digitalisering: Jonas Holmgren
"Teorier om mervärdet" utgör en del av det stora ekonomiska manuskript som Marx skrev 1861-63 och utgör fortsättningen på det första häftet av "Till kritiken av den politiska ekonomin" som kommit ut 1859, och som i sin tur utgjorde en bearbetning för trycket av de två första kapitlen av hans stora manuskript från 1857-58. Hela manuskriptet omfattar 200 tryckark fördelat på 23 häften med genomlöpande paginering från 1-1472 -- allt nedtecknat med Marx' för vanliga dödliga garanterat oläsliga handstil, vilket vållat senare uttolkare stora problem. Manuskriptet utgör i sin helhet det första systematiska, om också inte helt utarbetade utkastet till "Kapitalet". Marx började med att i de fem första häftena nedteckna utkastet till vad som senare skulle bli "Kapitalets" första bok, "Kapitalets cirkulations- och produktionsprocess". I häftena XIX-XXIII finns också element som ingår däri. I häftena XXI-XXIII behandlas diverse teman från "Kapitalet" och i synnerhet sådana som ingår i dess andra band, "Kapitalets cirkulationsprocess". "Kapitalets" tredje band återfinnes i utkast främst i häftena XVI och XVII.
När Marx hade skrivit fem häften som ingår i "Kapitalet I", började han på en historisk utvikning till avsnittet "Kapitalets produktionsprocess", precis som han planerat i sin disposition från 1857. Denna "utvikning" växte emellertid snart över alla gränser, och kom att omfatta häftena VI till XV samt XXIII och därtill ytterligare några historiska skisser. Orsaken till att denna utvikning, som han inledde med det tidigare citerade yttrandet om de borgerliga ekonomernas dokumenterade oförmåga att fatta mervärdet i dess allmänna form, kom att bli så omfångsrik beror självfallet delvis på att merparten av det teoretiska innehållet i vad som senare skulle bli "Kapitalets" band II och III som vi sett inte förelåg i utarbetat skick, utan huvudsakligen blott i form av små skisser i manuskriptet från 1857-58. Marx måste alltså redan här, vid kritiken av teorins historia, för att kunna utveckla sina synpunkter mot de gamla teorierna formulera sina egna, d.v.s. ett positivt teoretiskt arbete som krävde stort utrymme.
Denna omfångsrikedom som den historiskt-kritiska delen sålunda antog, gjorde att Marx fick överge sin ursprungliga plan på att infoga den som en underordnad del i sitt huvudverk, och i sitt brev till Engels 31 juli 1865 förklarar han för första gången som sin avsikt att låta den ingå som en fjärde, likställd bok vid sidan av de tre andra i "Kapitalet".
Som bekant blev det inte Marx förunnat att i tryck få se mera än Kapitalets första band. Hans vän och litteräre arvförvaltare Engels avled 1895, året efter det att han redigerat och utgivit "Kapitalets" tredje band. Det blev nu Karl Kautskys uppgift att ombesörja redigering och utgivning av "Teorier om mervärdet", vilket skedde mellan åren 1905-1910. Verket översattes till flera språk och fick stor betydelse. Bl.a. nämner Lenin ofta arbetets stora betydelse för bolsjevikernas kamp mot opportunismen. Men Kautskys utgåva hade stora brister -- kanske framför allt därigenom att han överhuvudtaget vägrade att betrakta verket såsom en logisk och nödvändig ingrediens i "Kapitalet". Hans inställning bottnade sannolikt i en oförmåga att förstå sambandet mellan teorihistoria och historieteori hos Marx. Utifrån den uppfattningen, att "Teorier om mervärdet" utgjorde ett "parallellverk" till "Kapitalet" som saknade varje ordning och systematik, gick Kautsky löst på arbetet i fråga, stuvade om, missförstod, polerade och utelämnade på ett stundom ideologiskt, och alltid godtyckligt sätt.
Följande översättning kan tvärtom karakteriseras som synnerligen ordagrann, vilket i stället måst gå ut över den språkliga elegansen och begripligheten, varvid det dock genast måste tilläggas att vare sig det ena eller andra tycks ha legat författaren särskilt varmt om hjärtat i detta råutkast. Läsaren kan vara försäkrad om att de flesta obegripligheter i den svenska texten så exakt som möjligt svarar mot -- även för bildade tyskar -- outgrundliga formuleringar i originalet, och att den i sådana fall inte genom tolkningar givits en falsk begriplighet.
||VI-220| Före fysiokraterna förklaras mervärdet - d.v.s. profiten i profitens gestalt - rent genom utbytet, genom varans försäljning utöver sitt värde. Sir James Steuart har på det hela taget inte nått utöver denna inskränkthet utan måste betraktas som dess vetenskaplige reproducent. Jag säger "vetenskaplige" reproducent. Steuart omfattar nämligen inte den illusionen att mervärdet, som för den enskilde kapitalisten uppkommer därur att han säljer varan över dess värde, skulle innebära ett skapande av ny rikedom. Han skiljer därför mellan positiv profit och relativ profit.
"Positiv profit betyder förlust för ingen; den uppstår ur ett förmerande av arbetet, fliten eller driftigheten och har effekten att öka eller utvidga den samhälleliga rikedomen ... Relativ profit betyder förlust för någon; den anger en förskjutning i rikedomens jämvikt mellan de berörda, men innebär inte någon tillväxt till totalfonden ... Den sammansatta profiten är lätt att förstå; det är den slags profit ... som dels är relativ, dels positiv..., båda sorter kan finnas oskiljaktiga i en och samma transaktion." ("Principles of Political Oeconomy", vol I, The Works of Sir James Steuart etc. ed by General Sit James Steuart, his son etc., in 6 vols, London 1805, sid. 275, 276)
Den positiva profiten uppstår ur "arbetets, flitens och driftighetens förökning". Hur den uppstår därur försöker Steuart inte redovisa. Tillägget att denna profit har till effekt att öka och utvidga "the public good" <"den samhälleliga rikedomen"> tycks tyda på att Steuart därmed inte menar något annat än den större mängd bruksvärden som produceras till följd av utvecklingen av arbetets produktivkrafter och att han uppfattar denna positiva profit såsom helt åtskild från kapitalisternas profit som alltid förutsätter en förmering av bytesvärdet. Denna uppfattning bekräftas fullt av hans vidare utredning.
Han säger nämligen:
"I varornas pris betraktar jag två ting som verkligt bestående och helt och hållet olikartade; varornas reala värde och försäljningsprofiten." (sid. 244)
Varornas pris omfattar således två från varandra fullständigt skilda element; för det första deras verkliga värde, för det andra den profit upon alienation som realiseras vid deras avyttrande, deras försäljning.
||221| Denna profit upon alienation uppkommer således därur att varornas pris är högre än deras reala värde eller att varorna säljes över sitt värde. Vinsten på den ena sidan innebär här alltid förlust på den andra. Det skapas inte någon addition to the general stock <tillväxt av totalfonden>. Profiten, d.v.s. mervärdet, är relativ och upplöses into "a vibration of the balance of wealth between parties" <"ett fluktuerande av rikedomens jämvikt mellan de berörda parterna">. Steuart avvisar själv föreställningen att han härmed skulle ha förklarat mervärdet. Hans teori om the vibration of the balance of wealth between parties, hur föga den än berör själva mervärdets natur och ursprung, förblir viktig vid betraktandet av fördelningen av the surplus value <mervärdet> mellan olika klasser och under olika rubriker som profit, ränta, jordränta.
Att Steuart begränsar den enskilde kapitalistens hela profit till denna "relative profit", till profit upon alienation, visar sig i följande passage:
The "real value", säger han, är bestämt genom the "quantity" av arbete som "en arbetare i ett land i allmänhet genomsnittligt kan uträtta... på en dag, en vecka, en månad etc.". För det andra: "genom värdet av arbetarens existensmedel och nödvändiga utgifter för tillfredsställandet av hans personliga behov liksom också ... för anskaffandet av för hans yrke nödvändiga verktyg, vilket bör beräknas i medeltal som ovan ..." För det tredje: "genom materialens värde" (sid. 244, 245). "Känner man till dessa tre faktorer, så är produktens pris bestämt. Det kan inte vara lägre än summan av de tre, det vill säga än det reala värdet; det som överstiger detta utgör tillverkarens profit. Denna kommer att stå i förhållande till efterfrågan och därför att variera alltefter omständigheterna." (a.a. sid. 245) "Härav följer nödvändigheten av en stor efterfrågan för att främja manufakturens uppblomstring ... industriföretagarna reglerar sitt levnadssätt och sina utgifter i överensstämmelse med sin säkra profit." (a.a. sid. 246)
Härav framgår klart: the "manufacturer's" profit, den enskilde kapitalistens profit, är alltid relative profit, alltid profit upon alienation, alltid härledd från överskottet av varans pris utöver dess realvärde, från dess försäljning över sitt värde. Om alltså alla varor såldes till sitt värde, skulle ingen profit existera.
Steuart har skrivit ett särskilt kapitel om detta och undersöker utförligt: "How profits consolidate into prime cost" <"Hur profiterna konsolideras i produktionskostnaderna"> (vol III, a.a. sid. 11 ff).
Steuart förkastar å ena sidan monetär- och merkantilsystemets föreställning, enligt vilken varornas försäljning över sitt värde och den därav uppkommande profiten alstrar mervärde, ett positivt förmerande av rikedomen[A*]; å andra sidan stannar han vid deras åsikt att det enstaka kapitalets profit inte är något annat än detta överskott av priset utöver ||222| värdet, the profit upon alienation som emellertid enligt honom är endast relativ, kompenserar vinsten på den ena sidan med förlusten på den andra och vars rörelse därför ingenting annat är än "a vibration of the balance of wealth between parties".
I detta avseende är Steuart således det rationella uttrycket för monetär- och merkantilsystemet.
Förtjänsten i hans sätt att uppfatta kapitalet ligger i klarläggandet av hur den process förlöper som avskiljer produktionsbetingelserna såsom egendom hos en bestämd klass från arbetsförmågan[1]. Han sysslar mycket med denna kapitalets tillkomstprocess - utan att ännu direkt uppfatta den som sådan, ehuru han uppfattar den som en förutsättning för storindustrin; han behandlar processen särskilt inom jordbruket; och först genom denna åtskiljandeprocess inom jordbruket uppkommer verkligen enligt honom den fabriksmässiga industrin som sådan. Denna åtskiljandeprocess förutsättes hos A. Smith redan som fullbordad.
(Steuarts bok 1767 (London), Turgots 1766, A. Smiths 1775.)[2]
Analysen av kapitalet inom den borgerliga horisonten tillkommer i huvudsak fysiokraterna. Det är denna förtjänst som gör dem till den moderna ekonomins egentliga upphovsmän. För det första analysen av de olika materiella beståndsdelar i vilka kapitalet existerar och sönderfaller under arbetsprocessen. Man kan inte förebrå fysiokraterna att de, liksom alla sina efterföljare, uppfattar dessa materiella existensformer, som t.ex. instrument, råvaror etc. - åtskilda från de samhälleliga betingelser under vilka de uppträder i den kapitalistiska produktionen, kort sagt i den form i vilken de överhuvudtaget är element i arbetsprocessen, oberoende av dess samhälleliga form - som kapital, och att de därmed gör produktionens kapitalistiska form till dess eviga naturform. För dem ter sig med nödvändighet produktionens borgerliga former som dess naturliga former. Det var deras stora förtjänst att de uppfattade dessa former som samhällets fysiologiska former: såsom ur själva produktionens naturnödvändighet framgående former, vilka är oberoende av viljan, politiken o.s.v. Det rör sig om materiella lagar; felet är bara att ett bestämt historiskt samhällsstadiums materiella lag uppfattas som en abstrakt lag som på samma sätt styr alla samhällsformer.
Förutom denna analys av de materiella element, av vilka kapitalet består inom arbetsprocessen, bestämmer fysiokraterna de former som kapitalet ikläder sig i cirkulationen (capital fixe, capital circulant <fast kapital, rörligt kapital>, om också hos dem under andra namn), och överhuvudtaget sambandet mellan kapitalets cirkulationsprocess och reproduktionsprocess. Härtill skall vi återkomma i kapitlet om cirkulationen[3].
I dessa båda huvudstycken har A. Smith övertagit arvet från fysiokraterna. Hans förtjänst - i detta sammanhang - inskränker sig till att han har fixerat de abstrakta kategorierna och givit exaktare benämningar åt de av fysiokraterna analyserade distinktionerna.
||223| Grundvalen för den kapitalistiska produktionens utveckling är, som vi har sett[4], överhuvudtaget att arbetsförmågan såsom den arbetarna tillhörande varan konfronteras med arbetsbetingelserna såsom till kapitalet i sig knutna och av arbetarna oavhängigt existerande varor. Om vi betraktar arbetsförmågan såsom vara, är bestämmandet av dess värde väsentligt. Detta värde är lika med den arbetstid som kräves för att frambringa de för arbetsförmågans reproduktion nödvändiga livsförnödenheterna, eller lika med priset på de för arbetarens existens som arbetare nödvändiga livsförnödenheterna. Endast på denna grundval inträder en differens mellan arbetsförmågans värde och det värde som nyttjandet <Verwertung> av denna arbetsförmåga skapar, en differens som inte existerar hos någon annan vara, eftersom inte någon annan varas bruksvärde, således inte heller dess bruk, kan höja dess bytesvärde eller de ur den resulterande bytesvärdena. Således en grundval för den moderna ekonomin, vars uppgift det är att analysera den kapitalistiska produktionen, att uppfatta arbetsförmågans värde som någonting fixt, som en given storhet - vilket det i praktiken också är i varje särskilt fall. Minimilönen utgör därför helt riktigt den fysiokratiska lärans ryggrad. Denna fixering var möjlig för dem fastän de ännu inte hade förstått själva värdets natur, eftersom detta värde hos arbetsförmågan representeras av priset för de nödvändiga livsförnödenheterna, följaktligen av en summa bestämda bruksvärden. Utan att vara på det klara med värdets natur i allmänhet kunde de därför, i den mån det var behövligt för deras undersökningar, uppfatta arbetsförmågans värde som en bestämd storhet. Om de sedan misstog sig genom att uppfatta detta minimum som en oföränderlig storhet, som hos dem helt och hållet bestämmes av naturen, inte av det historiska utvecklingsstadium som självt är en storhet underkastad förändring, så ändrar detta ingenting i den abstrakta riktigheten hos deras slutsatser, då ju differensen mellan arbetsförmågans värde och det värde som nyttjandet av denna arbetsförmåga skapar inte alls är beroende av om man ponerar värdet stort eller litet.
Fysiokraterna har överfört undersökningen av mervärdets ursprung från cirkulationens till själva den omedelbara produktionens sfär och därmed lagt grundvalen för analysen av den kapitalistiska produktionen.
Helt riktigt uppställer de fundamentalsatsen att endast det arbete är produktivt som skapar ett mervärde, vars produkt innehåller ett högre värde än summan av de värden som förbrukats under produktionen av denna produkt. Eftersom råvarans och materialets värde är givet, men arbetsförmågans värde lika med minimilönen, så kan tydligen detta mervärde endast bestå i överskottet av det arbete som arbetaren återlämnar till kapitalisten utöver det kvantum arbete som han erhåller genom sin lön. I denna form uppträder det visserligen inte hos fysiokraterna eftersom de överhuvudtaget ännu inte reducerat värdet till dess enkla substans, arbetskvantitet eller arbetstid.
||224| Deras framställningssätt är naturligtvis med nödvändighet bestämt av deras allmänna uppfattning om värdets natur, som hos dem inte är en bestämd samhällelig existensform för den mänskliga aktiviteten (arbete), utan består av materiellt stoff, av jord, natur och stoffets olika modifikationer.
Differensen mellan arbetsförmågans värde och det värde som nyttjandet av den skapar - alltså det mervärde som köpet av arbetsförmågan förskaffar den som använder den - visar sig av alla produktionsgrenar mest påtagligt och ovedersägligt inom jordbruket, modernäringen. Summan av livsförnödenheter som arbetaren förbrukar år efter år eller den mängd av materiellt stoff som han konsumerar, är mindre än den mängd livsförnödenheter som han producerar. I manufakturen ser man överhuvudtaget inte arbetaren direkt producera, varken sina livsförnödenheter eller överskottet därutöver. Processen förmedlas genom köp och försäljning, genom cirkulationens olika moment, och kräver en analys av värdet i allmänhet för att kunna förstås. Inom jordbruket visar det sig omedelbart i överskottet av producerade bruksvärden utöver de av arbetaren konsumerade bruksvärden och kan således begripas utan analys av värdet i allmänhet, utan klar förståelse av värdets natur. Även om värdet sålunda reduceras till bruksvärde och detta till stoff överhuvudtaget. För fysiokraterna är således jordbruksarbetet det enda produktiva arbetet, eftersom det är det enda arbete som skapar ett mervärde, och jordräntan är den enda form av mervärde de känner till. Arbetaren i manufakturen förmerar inte det materiella stoffet; han förändrar bara dess form. Materialet - stoffets mängd - har givits honom från jordbruket. Han lägger visserligen värde till stoffet, men inte genom sitt arbete utan genom sitt arbetes produktionskostnader: genom summan av de livsförnödenheter som han konsumerar under sitt arbete, lika med den minimilön som han erhåller från jordbruket. Eftersom jordbruksarbetet uppfattas som det enda produktiva arbetet, uppfattas mervärdets form, som skiljer jordbruksarbetet från industriarbetet, jordräntan, som mervärdets enda form.
Kapitalets egentliga profit, av vilken jordräntan själv blott är en förgrening, existerar inte hos fysiokraterna av denna anledning. Profiten framstår för dem bara som ett slags högre arbetslön, som betalas av jordägarna, som kapitalisterna konsumerar som reveny, (som således ingår i deras produktionskostnader på samma sätt som minimilönen hos de vanliga arbetarna) och som ökar råvarans värde eftersom den ingår i de konsumtionskostnader som kapitalisten, industriidkaren, drar medan han producerar produkten, förvandlar råvaran till en ny produkt.
Mervärdet i penningräntans form - en annan förgrening av profiten - betecknas därför av en del fysiokrater, som t.ex. den äldre Mirabeau, som naturvidrigt ocker. Turgot härleder däremot dess berättigande ur det förhållandet att penningkapitalisten skulle kunna köpa jord, således jordränta, att hans penningkapital alltså måste förskaffa honom så mycket mervärde som han skulle få om han förvandlade det till jordegendom. Därför är alltså inte heller penningräntan något nyskapat värde, inte mervärde; man har bara förklarat varför en del av det av jordägarna förvärvade mervärdet tillfaller penningkapitalisten i räntans form, alldeles som det på andra grunder ||225| förklaras varför en del av detta mervärde tillfaller industrikapitalisten i profitens form. Eftersom jordbruksarbetet är det enda produktiva arbetet, det enda arbete som skapar mervärde, så är den form av mervärde som skiljer jordbruksarbetet från alla andra arbetsgrenar, d.v.s. jordräntan, mervärdets allmänna form. Industriprofit och penningränta är endast olika beteckningar, rubriker, under vilka jordräntan fördelas och till bestämda delar övergår från jordägarnas i andra klassers händer. Just tvärtemot de senare ekonomerna sedan A. Smith, vilka - eftersom de med rätta uppfattar industriprofiten som den gestalt vari kapitalet ursprungligen tillgodogör sig mervärdet och därför som mervärdets ursprungliga allmänna form - framställer ränta och jordränta endast som förgreningar av industriprofiten som av industrikapitalisten har distribuerats till de olika klasser som är delägare i mervärdet.
Förutom det redan nämnda skälet - att jordbruksarbetet är det arbete där skapandet av mervärde visar sig materiellt påtagligt och oberoende av cirkulationsprocesserna - hade fysiokraterna flera andra motiv som förklarar deras uppfattning.
För det första: därför att jordräntan uppträder inom jordbruket som ett tredje element, som en form av mervärde som inte, eller blott i försvinnande liten omfattning, finns inom industrin. Det var mervärdet utöver mervärdet (profiten), således den mest påtagliga och påfallande formen av mervärdet, mervärdet i andra potens.
"Genom jordbruket", säger den frisk-naive ekonomen Karl Arnd, "Die naturgemässe Volkswirthschaft etc.", Hanau 1845, sid. 461, 462, "alstras - i jordräntan - ett värde som inte förekommer inom industri och handel; ett värde som återstår när hela den nedlagda arbetslönen och hela den använda kapitalräntan har ersatts."
För det andra. Abstraherar man från utrikeshandeln - vilket fysiokraterna riktigt gjorde och måste göra i en abstrakt undersökning av det borgerliga samhället - så står det klart att mängden av i manufakturen etc. sysselsatta, från jordbruket självständigt frigjorda arbetare - de "fria arbetarna" ["free hands"] som Steuart kallar dem - är bestämd av den mängd jordbruksprodukter som jordbruksarbetarna producerar utöver sin egen konsumtion.
"Det är omisskännligt att det relativa antal människor som kan underhållas utan att de själva uträttar jordbruksarbete, måste mätas helt och hållet efter jordbrukarnas produktivkrafter." (R. Jones, "On the Distribution of Wealth", London 1831, sid. 159, 160)
Eftersom jordbruksarbetet sålunda är den naturliga basen (om detta se ett tidigare häftet[5]) inte endast för surplusarbetet i dess egen sfär utan för alla andra arbetsgrenars självständiga existens och således också för det i dessa skapade mervärdet, så är det klart att det [jordbruksarbetet] måste uppfattas som mervärdets skapare, så länge överhuvudtaget det bestämda, konkreta arbetet, inte det abstrakta arbetet och dess mått, arbetstiden, uppfattas som värdets substans.
||226| För det tredje. Allt mervärde, inte bara det relativa, utan det absoluta, beror av en given produktivitet hos arbetet. Om arbetets produktivitet vore utvecklad endast till den grad att en mans arbetstid bara räckte till för att hålla honom själv vid liv, för att producera och reproducera hans egna livsförnödenheter, så skulle inget surplusarbete och inget surplusvärde finnas och då skulle överhuvudtaget ingen differens mellan arbetsförmågans värde och dess realisering finnas. Möjligheten av surplusarbete och surplusvärde utgår därför från en given produktivkraft hos arbetet, från en produktivkraft som sätter arbetsförmågan i stånd att reproducera mera än sitt eget värde och att producera utöver de för livsprocessen nödvändiga behoven. Närmare bestämt måste denna produktivitet, denna grad av produktivitet, från vilken man utgår som förutsättning, förefinnas först och främst - som vi har sett under "För det andra" - inom jordbruksarbetet; den framstår alltså som naturgåva, som naturens produktivkraft. Här, inom jordbruket, är naturkrafternas medverkan - stegrandet av den mänskliga arbetskraften genom exploateringen av naturkrafterna - som något automatiskt, på det hela taget på förhand given. Detta utnyttjande av naturkrafterna i stor skala uppträder inom manufakturen först i och med storindustrins utveckling. Ett visst utvecklingsstadium inom jordbruket, i det egna landet eller i andra länder, framstår som bas för kapitalets utveckling. Så långt sammanfaller här det absoluta mervärdet med det relativa. (Detta gör Buchanan - fysiokraternas store vedersakare - gällande till och med gentemot A. Smith, genom att söka påvisa att jordbrukets utveckling föregick också den moderna stadsindustrins uppkomst.)
För det fjärde. Då det är fysiokratins storhet och särdrag att härleda värdet och mervärdet inte från cirkulationen utan från produktionen, börjar den, i motsats till monetär- och merkantilsystemet, nödvändigtvis med den produktionsgren som överhuvudtaget kan tänkas isolerad, oberoende av cirkulationen, av utbytet, och som inte förutsätter utbyte mellan människa och människa utan endast mellan människan och naturen.
Därav motsägelserna i fysiokratins system.
Det är faktiskt det första system som analyserar den kapitalistiska produktionen och framställer som eviga naturlagar för produktionen de villkor under vilka kapital produceras och under vilka kapitalet producerar. Å andra sidan framstår det snarare som en borgerlig reproduktion av feodalsystemet, av jordegendomens välde; och de industriella sfärer, inom vilka kapitalet först självständigt utvecklas, framstår däremot som "improduktiva" arbetsgrenar, blott som bihang till jordbruket. Det första villkoret för kapitalutvecklingen är jordegendomens avskiljande från arbetet, den självständiga konfrontationen mellan jorden - detta arbetets grundbetingelse - som självständig makt, som makt i händerna hos en särskild klass, och den frie arbetaren. I denna framställning ter sig därför jordägaren som den egentlige kapitalisten, det vill säga den som tillägnar sig surplusarbetet. Feodalismen reproduceras så sub specie <i gestalt> av den borgerliga produktionen och så förklaras hur jordbruket framstår som den produktionsgren i vilken den kapitalistiska produktionen - d.v.s. produktionen av mervärde - uteslutande framträder. Genom att feodalismen på så sätt förborgerligas får det borgerliga samhället ett feodalt sken.
Detta sken bedrog dr Quesnays adliga anhängare liksom den kapriciöst patriarkaliske gamle Mirabeau. Hos de övriga tänkarna inom ||227| det fysiokratiska systemet, framför allt Turgot, försvinner detta sken fullständigt och framstår det fysiokratiska systemet som det nya kapitalistiska samhälle som tränger sig fram inom det feodala samhällets ram. Detta motsvarar alltså det borgerliga samhället i den epok då det bryter sig fram ur feodalväsendet. Dess utgångspunkt ligger därför i Frankrike, i ett övervägande jordbruksidkande land, inte i England, ett övervägande industriellt, kommersiellt och sjöfarande land. Här är blicken naturligtvis inriktad på cirkulationen, på att produkten får värde, blir till vara först som ett uttryck för det allmänna samhälleliga arbetet - som pengar. För såvitt det alltså inte är fråga om värdets form utan om värdets storlek och realisering, föreligger här profit upon expropriation <avyttringsprofit>, d.v.s. den av Steuart beskrivna relativa profiten. Men om mervärdets skapande skall påvisas i själva produktionssfären, så är det nödvändigt att först gå tillbaka till den arbetsgren där det framträder oberoende av cirkulationen, till jordbruket. Detta initiativ har därför tagits i ett land med förhärskande jordbruk. Idéer besläktade med fysiokraternas finns fragmentariskt hos äldre författare, delvis i själva Frankrike t.ex. hos Boisguillebert. Inte förrän hos dem [fysiokraterna] blir de till ett epokgörande system.
Jordbruksarbetaren, som är hänvisad till minimilönen, det "strict nécessaire" <"allranödvändigaste">, reproducerar mera än detta "strict nécessaire", och detta "mera" är jordräntan, mervärdet, som ägarna till arbetets grundbetingelse, naturen, tillägnar sig. Det sägs således inte: arbetaren arbetar utöver den arbetstid som behövs för reproduktionen av hans arbetsförmåga; det värde han skapar är därför större än värdet av hans arbetsförmåga; eller det arbete som han återger är större än det kvantum arbete som han erhåller i lönens form. Utan i stället: summan av de bruksvärden som han konsumerar under produktionen är mindre än summan av de bruksvärden som han skapar, och på så sätt återstår ett surplus <överskott> av bruksvärden. Om han arbetade endast den tid som behövs för att reproducera sin egen arbetsförmåga, skulle ingenting återstå. Men man vidhåller endast den punkten att jordens produktivitet sätter honom i stånd att under sitt dagsarbete, som antas som givet, producera mera än han behöver konsumera för sin fortsatta existens. Detta surplusvärde framstår sålunda som en naturens gåva, genom vars medverkan en bestämd mängd organiska ämnen - växtfrö, ett antal djur - sätter arbetet i stånd att förvandla mera oorganiska ämnen till organiska.
Å andra sidan tas det för givet att jordägaren såsom kapitalist konfronteras med arbetaren. Han betalar honom för hans arbetsförmåga som arbetaren erbjuder honom som vara, och som kompensation för detta erhåller han [jordägaren-kapitalisten] inte bara en ekvivalent, utan han tillägnar sig också den värdeökning som som nyttjandet av denna arbetsförmåga skapar. Åtskiljandet <Die Entfremdung> av arbetets materiella betingelser från själva arbetsförmågan är förutsatt i detta utbyte. Man utgår ifrån den feodale jordägaren, men han uppträder som kapitalist, blott som varuägare, vilken drar nytta av de av honom mot arbete utbytta varorna, återfår inte bara deras ekvivalent utan ett överskott utöver denna ekvivalent, eftersom han betalar arbetsförmågan blott som vara. Såsom varuägare konfronteras han med den frie arbetaren. Eller denne jordägare är väsentligen kapitalist. Också i detta avseende rymmer fysiokratins system en sanning, såtillvida som arbetarens lösgörande från jorden och från jordägandet är ett grundvillkor ||228| för den kapitalistiska produktionen och produktionen av kapital.
Därav motsägelserna i detta system: att för detta system - som först förklarar mervärdet ur tillägnandet av främmande arbete och detta närmare bestämt på grundval av varuutbytet - värdet inte är en form av det samhälleliga arbetet och mervärdet inte merarbete, utan värdet är blott bruksvärde, blott materiellt stoff och mervärdet blott en gåva av naturen som i stället för ett givet kvantum organiskt stoff återlämnar ett större kvantum till arbetet. Å ena sidan är jordräntan - alltså den verkliga ekonomiska formen för jordegendomen - befriad från sitt feodala skal, reducerad till bara mervärde utöver arbetslönen. Å andra sidan är detta mervärde åter feodalistiskt härlett ur naturen, inte ur samhället - ur förhållandet till jorden, inte ur förhållandet mellan människor. Värdet självt upplöses i enbart bruksvärde, således i materiellt stoff. Å andra sidan intresserar hos detta materiella stoff endast kvantiteten, de producerade bruksvärdenas överskott över de konsumerade, således bruksvärdenas blott kvantitativa förhållande till varandra, deras blotta bytesvärde som slutligen upplöses i arbetstid.
Allt detta är motsägelser i den kapitalistiska produktionen som arbetar sig fram ur det feodala samhället och tolkar det senare på mera borgerligt vis, men ännu inte funnit sin säregna form, liksom t.ex. filosofin som först växer fram i medvetandets religiösa form och därmed å ena sidan förintar religionen som sådan, å andra sidan själv rör sig positivt blott i denna idealiserade, i tankarna teoretiskt upplösta religiösa sfär.
Därför vändes också i de konsekvenser, som fysiokraterna själva drar, det skenbara förhärligandet av jordegendomen till dess ekonomiska förnekande och till hävdandet av den kapitalistiska produktionen. Å ena sidan lägges alla skatter på jordräntan eller konfiskeras med andra ord jordegendomen partialiter, vilket den franska revolutionens lagstiftning sökte genomföra och vilket är resultatet av Ricardos utvecklade moderna ekonomi[6]. Genom att skatten helt vältras över på jordräntan, då denna är det enda mervärdet, - och följaktligen varje beskattning av andra inkomstformer beskattar jorden bara på en omväg och därför på ett ekonomiskt skadligt, produktionshämmande sätt - avlägsnas skatten och därmed all statsintervention från själva industrin. Föregivet sker detta till jordegendomens förmån, inte i industrins intresse, utan i jordegendomens. Härmed sammanhänger: Laissez faire, laissez aller[7], den obehindrade fria konkurrensen, undanröjandet av all statlig inblandning, monopol etc. från industrin. Eftersom industrin inte skapar någonting, bara förvandlar de från jordbruket erhållna värdena till andra former, inte lägger nytt värde till dem, utan som ekvivalent endast återlämnar de levererade varorna i annan form, så är det naturligtvis önskvärt att denna förvandlingsprocess förlöper utan störningar och på billigaste sätt; detta åstadkommer man endast genom den fria konkurrensen, genom att överlämna den kapitalistiska produktionen åt sig själv. Det borgerliga samhällets emancipation från den absoluta monarkin som upprättats på feodalsystemets spillror, äger således bara rum i den till kapitalist ||229| förvandlade feodale jordägarens intresse, som blott är mån om att öka sin rikedom. Kapitalisterna är kapitalister blott i jordägarens intresse, alldeles som den vidareutvecklade ekonomin låter dem vara kapitalister blott i den arbetande klassens intresse.
Man ser således hur litet moderna ekonomer, som herr Eugène Daire, fysiokraternas utgivare och författare av en prisbelönt skrift om dessa, har förstått fysiokratin, när de uppfattar dess specifika satser - om jordbruksarbetets unika produktivitet, om jordräntan som det enda mervärdet, om jordägarnas framstående ställning inom produktionens system - som om de inte hade något samband och vore de endast tillfälligt sammankopplade med dess proklamation av den fria konkurrensen, storindustrins och den kapitalistiska produktionens princip. Man begriper samtidigt hur detta systems feodala sken, alldeles som upplysningens aristokratiska ton, måste göra en mängd feodala herrar till svärmare för och spridare av ett system som i huvudsak proklamerade det borgerliga produktionssystemet på det feodalas ruiner.
Vi skall nu granska en rad ställen, dels för att utlägga, dels för att bevisa de ovan anförda satserna.
Hos Quesnay själv i hans "Analyse du Tableau Économique" består nationen av 3 klasser av medborgare:
"den produktiva klassen" (agricultural labourers <jordbruksarbetande>), "jordägarnas klass och den sterila klassen" ("alla de medborgare som är sysselsatta med andra tjänster och andra arbeten än jordbrukets"). ("Physiocrates etc.", édit Eugène Daire, Paris 1846, 1:a delen, sid. 58)
Som produktiv klass, som klass som skapar mervärde, framstår endast agrikulturarbetarna, inte jordägarna. Betydelsen av denna classe des propriétaires <jordägarnas klass>, som inte är "steril" eftersom den representerar mervärdet, beror inte därpå att den skapar mervärdet utan uteslutande därpå att den tillägnar sig det.
Turgot har nått längst i sin utveckling. Hos honom framställs på sina ställen även le pur don de la nature <den rena gåvan av naturen> som överskottsarbete och [förklaras] å andra sidan arbetarens nödtvång att lämna ifrån sig det som överstiger hans nödvändiga lön ur hans frånskiljande från arbetsbetingelserna och ur hans konfrontation med dessa som egendom hos en klass som idkar handel därmed.
Det första skälet varför endast jordbruksarbetet är produktivt är att det är den naturliga grundvalen och förutsättningen för det självständiga bedrivandet av alla andra arbeten.
"Hans" (du laboureur <lantmannens>) "arbete bevarar i raden av de mellan samhällets olika medlemmar fördelade arbetena samma framstående plats ... som intogs av det till förvärvandet av hans näring nödvändiga arbetet bland de olika arbeten som han i isolerat tillstånd måste lägga ner på tillfredsställandet av sina olika behov. Det är här inte fråga om ett företräde i ära eller värdighet utan om naturnödvändighet ... Det som hans arbete frambringar ur jorden utöver det som är nödvändigt för tillfredsställandet av hans behov bildar den enda fonden för de löner som alla andra samhällsmedlemmar erhåller i utbyte för sitt arbete. Genom att dessa nu begagnar det i detta utbyte erhållna priset för att för sin del köpa lantmannens produkter, återlämnar de bara till honom" (i materia) "exakt vad de har erhållit. Detta är en väsentlig skillnad ||230| mellan dessa båda slag av arbete." ("Réflexions sur la Formation et la Distribution des Richesses" (1766). Turgot, OEuvres, édit Daire, bd 1, Paris 1844, sid. 9, 10)
Hur uppstår nu mervärdet? Det har sin upprinnelse inte i cirkulationen men realiserar sig i denna. Produkten säljes till sitt värde, inte över sitt värde. Inget överskott av priset över värdet. Men då den säljes till sitt värde, realiserar säljaren ett mervärde. Detta är möjligt endast emedan han själv inte helt betalat det värde som han säljer eller emedan produkten innesluter en värdebeståndsdel som inte betalats av säljaren, inte ersatts med en ekvivalent. Och så är fallet i jordbruksarbetet. Han säljer det han inte har köpt. Detta icke köpta beskriver Turgot till en början som pur don de la nature. Men vi skall se att denna pur don de la nature under hand hos honom förvandlas till det av le propriétaire <jordägaren> inte köpta surplusarbete av the labourers <jordbruksarbetarna>, vilket han säljer i jordbruksprodukterna.
"Så snart lantmannen producerar utöver sina behov, kan han med detta överskott, som naturen lämnar honom som en ren gåva utöver lönen för hans mödor, köpa de andra samhällsmedlemmarnas arbete. Genom att sälja sitt arbete till honom vinner dessa endast sitt livsuppehälle; lantmannen däremot förvärvar förutom sitt uppehälle en oberoende och tillgänglig rikedom som han inte har köpt och som han säljer. Han är således den enda källan till de rikedomar som genom sin cirkulation ger liv åt alla arbeten i samhället, därför att han är den ende, vars arbete producerar någonting utöver arbetslönen." (a.a. sid. 11)
I detta första synsätt uppfattas mervärdets väsen för det första sålunda, att det är värde som realiseras i försäljningen utan att säljaren givit en ekvivalent för det, utan att han köpt det. Obetalt värde. Men för det andra uppfattas det, detta överskott över le salaire du travail <arbetslönen>, som pur don de la nature; genom att det, då det överhuvudtaget är en naturens gåva, är beroende av naturens produktivitet, genom att arbetaren är i stånd att producera mera under sin arbetsdag än vad som behövs för reproduktion av hans arbetsförmåga, mera än vad hans lön uppgår till. I detta första synsätt tillägnar sig ännu arbetaren själv totalprodukten. Och denna totalprodukt sönderfaller i 2 delar. Den första utgörs av hans lön; han framställes som sin egen lönarbetare, som betalar sig själv med den del av produkten som är nödvändig för reproduktionen av hans arbetsförmåga, hans underhåll. Den andra delen, den som går därutöver, är naturens gåva och utgör mervärdet. Naturen hos detta mervärde, hos denna pur don de la nature, kommer dock att gestalta sig tydligare så snart den förutsatta existensen av le propriétaire cultivateur <ägaren som själv brukar jorden> upphör och produktens båda delar, lönen och mervärdet, tillfaller olika klasser, den förra lönarbetaren, den andra le propriétaire <jordägaren>.
För att en klass av lönarbetare skall bildas, i manufakturen eller i själva jordbruket - till en början uppträder alla manufacturiers <fabrikörer och hantverkare> bara som stipendiés <avlönade>, som lönarbetare hos le cultivateur propriétaire - måste arbetsbetingelserna skiljas från arbetsförmågan, och grundvalen för denna åtskillnad är att själva jorden framträder som privategendom hos en del av samhället, så att den andra delen är utesluten från denna materiella betingelse för utnyttjandet av sitt arbete.
"I begynnelsen behövde man inte skilja mellan jordens ägare och dess odlare ... Under dessa första tider, då varje arbetsam människa fann så mycket mark som han ||231| begärde, kunde ingen känna sig föranlåten att arbeta för någon annan ... Men till slut fick varje jordbit sin herre; och de som inte kunde få någon egen jordegendom hittade till en början ingen annan utväg än att utbyta sina händers arbete - i tjänst hos den avlönade klassen" (nämligen la classe des artisans <hantverkarnas klass>, kort sagt alla icke-agrikulturarbetandes klass) - "mot den jordbrukande markägarens produktöverskott." (sid. 12)
Le propriétaire cultivateur med le superflu considérable <det avsevärda överskott>, som jorden gav hans arbete, kunde
"betala folk som brukade hans jord; ty för dem som lever på arbetslönen var det likgiltigt om de förvärvade den genom denna eller vilken annan verksamhet som helst. Äganderätten till jorden måste därför skiljas från odlingsarbetet och så skedde också snart ... Jordägarna börjar ... att vältra över odlingsarbetet på avlönade odlare." (sid. 13)
Därmed inträder alltså förhållandet mellan kapital och lönarbete i själva jordbruket. Det inträder först när ett antal människor finner sig skilda från äganderätten till arbetsbetingelserna - framför allt från mark och jord - och inte har någonting annat att sälja än själva sitt arbete.
För lönarbetaren, som inte längre kan producera någon vara utan måste sälja själva sitt arbete, blir nu minimilönen, d.v.s. ekvivalenten till de nödvändiga livsförnödenheterna, nödvändigtvis till lag i hans utbyte med arbetsbetingelsens ägare.
"Den enkle arbetaren, som ingenting äger utom sina armar och sin flit, har ingenting med mindre han lyckas sälja sitt arbete till andra... Vid varje slags arbete måste det komma och kommer faktiskt därhän, att arbetarens lön inskränkes till det som är nödvändigt för hans livsuppehälle." (a.a. sid. 10)
Så snart nu lönarbetet uppkommit
"delas jordens produkt i två delar: den ena omfattar lantmannens livsuppehälle och vinning som utgör lönen för hans arbete och villkoret för att han skall åta sig att odla jordägarens åker; resten är denna oberoende och disponibla del som jorden ger som ren gåva åt den som odlar den utöver insatsen och lönen för hans mödor; och denna del utgör ägarens andel eller reveny, på vilken han kan leva utan arbete och vilken han använder som han vill". (sid. 14)
Men denna pur don de la terre <rena gåva av jorden> framstår nu redan bestämd som en gåva som den [jorden] ger "à celui qui la cultive" <åt den som odlar den>, således som en gåva den ger åt arbetet; såsom produktivkraft hos det på jorden nedlagda arbetet, en produktivkraft som det äger genom utnyttjandet av naturens produktivkraft och på så sätt hämtar från jorden, men hämtar från jorden endast såsom arbete. I handen av le propriétaire <jordägaren> framträder därför överskottet inte längre som en "naturens gåva" utan som ett tillägnande - utan ekvivalent - av främmande arbete som genom naturens produktivitet är i stånd att producera subsistensmedel utöver det egna behovet, men som genom sin existens som lönarbete är hänvisat till att av arbetsprodukten tillägna sig endast "ce qui lui est nécessaire pour lui procurer sa subsistance" <"det som han nödvändigt behöver för sitt livsuppehälle">.
"Odlaren producerar sin egen lön och dessutom revenyn som tjänar till att avlöna hela klassen av hantverkare och andra avlönade ... Jordägaren har ingenting utan odlarens arbete" (således inte genom pur don de la nature); "han erhåller av honom sin ||232| försörjning och medlen till betalning av de andra avlönades arbeten ... odlaren behöver jordägaren endast på grund av konventionerna och lagarna." (a.a. sid. 15)
Här är alltså mervärdet framställt direkt som den del av arbetet av le cultivateur <odlaren>, vilken le propriétaire <jordägaren> tillägnar sig utan ekvivalent och vars produkt han därför säljer utan att ha köpt den. Det är bara det att det inte är bytesvärdet som sådant som Turgot har i sikte, inte själva arbetstiden, utan överskottet av de produkter som odlarens arbete levererar till jordägaren utöver sin egen lön; vilket överskott av produkter emellertid endast förkroppsligar det kvantum tid som han, utöver den tid han arbetar för reproduktionen av sin lön, arbetar gratis åt jordägaren.
Vi ser således hur fysiokraterna inom jordbrukets ram uppfattar mervärdet korrekt, hur de uppfattar det som produkt av lönarbetarens arbete, fastän de återigen uppfattar detta arbete självt i den konkreta form i vilken det framträder i bruksvärdena.
Den kapitalistiska exploateringen av jordbruket - "arrendering eller hyra av jord" - betecknas inom parentes sagt av Turgot som "den mest fördelaktiga metoden av alla, men den förutsätter ett land som redan är rikt" (a.a. sid. 21).
{Vid undersökning av mervärdet [bör man] övergå från cirkulationens till produktionens sfär. D.v.s. inte bara härleda det från utbytet av vara mot vara utan från utbytet som det äger rum inom produktionen mellan arbetsbetingelsernas ägare och arbetarna själva. Även dessa konfronteras med varandra som varuägare och därför förutsättes på intet sätt produktion oberoende av utbytet.}
{I det fysiokratiska systemet är les propriétaires les salariants <jordägarna de avlönande>, arbetarna och les manufacturiers <fabrikörerna> i alla andra industrigrenar är salariés eller stipendiés <löntagare eller avlönade>. Därför också gouvernants och gouvernés <styrande och styrda>.}
Turgot analyserar arbetsbetingelserna på följande sätt:
"I vilken arbetsgren som helst måste arbetaren på förhand förfoga över verktyg och äga en tillräcklig mängd material som han bearbetar; han måste ha möjligheten att kunna bestrida sitt uppehälle ända fram till försäljningen av sina produkter." (sid. 34)
Alla dessa avances <förskott>, dessa betingelser under vilka arbetet endast kan utföras, som alltså är arbetsprocessens förutsättningar, levererade jorden ursprungligen gratis:
"Den [jorden] tillhandahöll den första fonden av förskott som föregick varje bearbetning av jorden", som frukt, fiskar, djur etc., och redskap som trädgrenar, stenar, bestiaux <husdjur>, som förökas genom en fortplantningsprocess och som dessutom ger årliga produkter som "mjölk, ull, hudar och andra ämnen, som jämte det ur skogarna hämtade virket och veden utgör den första fonden för hantverks- och industriproduktion". (sid. 34)
Dessa arbetsbetingelser, dessa arbetets avances, blir sålunda till kapital så snart de måste förskotteras åt arbetaren av en tredje person och så är fallet från och med det ögonblick då arbetaren ingenting annat äger än själva sin arbetsförmåga.
"När en stor del av samhällets medlemmar var hänvisade enbart till sina händers arbete, måste dessa, som på så sätt levde på sin lön, till att börja med erhålla någonting i förväg, antingen för att anskaffa råmaterial som de bearbetade, eller för att kunna leva fram till utbetalningen av sin lön." (sid. 37, 38)
||233| Turgot förklarar "capitaux" som "valeurs mobiliaires accumulées" <"kapital" som "ackumulerade rörliga värden"> (a.a. sid. 38). Ursprungligen betalar le propriétaire eller cultivateur lönen dagligen direkt och lämnar materialet, t.ex. linet till spinnerskan. När industrin utvecklas, blir större förskott och stabilitet i denna produktionsprocess nödvändiga. Detta ordnas då av les possesseurs of capitaux <kapitalägarna>. I produkternas pris måste de få igen alla sina avances och profiten, lika med
"vad hans pengar skulle ha avkastat, om han hade använt dem till inköp av jordägor, och ... hans salaire[2*] ..., för utan tvivel skulle han vid samma profit föredragit att leva utan varje möda på revenyn från en jordegendom som han skulle kunnat förvärva med samma kapital". (sid. 39)
La classe stipendiée industrieuse är själv subdivisée "en entrepreneurs capitalistes et simples ouvriers" <den avlönade industriella klassen är själv indelad "i kapitalistiska företagare och enkla arbetare"> etc. (sid. 39). På samma sätt som med dessa entrepreneurs förhåller det sig med les entrepreneurs fermiers <arrendatorerna>. De måste likaså kompenseras för alla avances förutom profiten som ovan.
"Allt detta måste på förhand dras av från jordprodukternas pris; överskottet tjänar odlaren till att betala ägaren för tillståndet att utnyttja den jord på vilken han etablerar sitt företag. Detta är arrendeavgiften, jordägarens reveny, nettoprodukten; för allt det som jorden alstrar, inberäknat beloppet av återflytande förskott av alla slag och av därvid gjorda profiter, kan inte betraktas som reveny utan endast som vederlag för odlingskostnader; för om odlaren inte kunde återvinna dessa, så skulle han akta sig för att nedlägga sina medel och sin möda på bruket av andras åkrar." (a.a. sid. 40)
Slutligen:
"Visserligen uppkommer kapitalen delvis ur de arbetande klassernas hopsparade profiter; men eftersom dessa profiter alltid kommer från jorden - för de betalas alla antingen ur revenyn eller ur de kostnader som medverkar till produktionen av revenyn - så är det klart att kapitalen kommer från jorden precis som revenyn, eller snarare att de ingenting annat är än ackumulationen av den del av de värden som produceras av jorden, vilken revenyns ägare eller de som har del i den kan lägga undan varje år utan att använda den för sina behov." (sid. 66)
Det är fullt i sin ordning, eftersom jordräntan utgör det enda mervärdet, [att] ackumulationen uppstår endast ur denna. Det som les capitalistes <kapitalisterna> ackumulerar i övrigt tar de från sin lön (sin reveny som är avsedd för deras konsumtion, för så uppfattas profiten).
Genom att profit liksom löner räknas till frais de culture <odlingens kostnader> och endast överskottet utgör jordägarens reveny, är denne faktiskt utesluten från les frais de culture - och därmed som produktionsagent - alldeles som hos Ricardianerna, trots den hedersplats han får.
Fysiokratins uppkomst hade att göra såväl med motsatsen till colbertismen[8] som i synnerhet med Law-systemets kollaps[9].
||234| Förväxlingen av värde, eller rättare sagt dess likställande, med materia, och det samband denna åsikt har med fysiokraternas hela synsätt, framträder klart i följande utdrag ur Ferdinando Paoletti: "I veri mezzi di render felici le società" (delvis riktade mot Verri som hade angripit fysiokraterna i sina "Meditazioni sulla Economia politica", 1771). (Paoletti från Toscana, det anförda arbetet, bd XX: Custodi, Parte moderna.)
"Ett sådant mångfaldigande av materia", som produzioni della terra <jordens produkter> är, "har säkert aldrig ägt rum i industrin och är heller inte möjligt. Denna ger bara materian form, modifierar den bara; följaktligen skapas ingenting av industrin. Men, genmäler man, industrin ger materian formen, följaktligen är den produktiv; även om detta inte är någon produktion av materia, så är det ändå en produktion av form. Nå väl, jag skall inte säga emot. Men detta är inte något skapande av rikedom utan tvärtom, det är ingenting annat än en utgift ... Den politiska ekonomin förutsätter och gör till föremål för sin undersökning den materiella och reella produktion som finns enbart i jordbruket, eftersom detta ensamt mångfaldigar den materia och de produkter som utgör rikedomen ... Industrin köper råvarorna från jordbruket för att bearbeta dem; dess arbete ger bara - som vi redan har sagt - dessa råvaror en form, dock lägger den ingenting till dem och mångfaldigar dem inte." (sid. 196, 197). "Ge kocken ett kvantum ärter, av vilka han skall tillreda en middagsmåltid för er; han kommer att servera den välkokt och vällagad, men i samma kvantitet som han har mottagit; men ge däremot samma kvantitet åt trädgårdsmästaren för att anförtro dem åt jorden; när tiden är inne skall han återställa er åtminstone det fyrfaldiga av den mottagna mängden. Detta är den sanna och enda produktionen." (sid. 197) "Värdet får tingen genom människornas behov. Således är varornas värde eller värdeökning inte resultatet av industriarbetet utan av de arbetandes utgifter." (sid. 198) "Knappt har någon ny manufaktur dykt upp förrän den genast utbreder sig inom- och utomlands; och se där! mycket snart pressar konkurrensen från andra industriidkare och köpmän ner priset till dess rätta nivå som ... bestämmes av råvarornas värde och arbetarnas underhållskostnader." (sid. 204, 205)
I jordbruket utnyttjas först av alla industrigrenar naturkrafterna för produktionen i stort. Deras användning i l'industrie manufacturière <manufakturindustrin> visar sig påtagligt först vid ett högre utvecklingsstadium av den senare. Av följande citat ser man hur A Smith här ännu representerar storindustrins förstadium och följaktligen den fysiokratiska åskådningen och hur Ricardo svarar honom från den moderna industrins ståndpunkt.
||235| I bok II, kap 5 ["An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations"] säger A Smith med avseende på jordräntan:
"Den är naturens verk som återstår efter avdrag eller ersättning för allt som kan betraktas som människoverk. Den är sällan mindre än en fjärdedel och ofta mer än en tredjedel av totalprodukten. Ingen jämnstor mängd av produktivt arbete, använt i manufakturen, kan någonsin åstadkomma en så stor reproduktion. I manufakturen gör naturen ingenting, människan allting; och reproduktionen måste alltid vara proportionell mot styrkan av de agenter som genomför den."
Varpå Ricardo anmärker ["On the principles of political economy, and taxation"], 2:a uppl 1819, not till sid. 61, 62:
"Hjälper inte naturen människan i manufakturen? Är vind- och vattenkraft, som driver våra maskiner och tjänar skeppsfarten, ingenting? Det atmosfäriska trycket och ångkraften som gör det möjligt för oss att begagna oss av underbara maskiner - är inte de naturens gåvor? För att inte tala om värmets verkningar vid avhårdning och smältning av metaller, om luftens sönderdelning vid färgnings- och jäsningsprocessen. Det är omöjligt att nämna någon manufaktur där inte naturen hjälper människan generöst och utan vederlag."
Att fysiokraterna betraktar profiten bara som ett avdrag från jordräntan:
"Fysiokraterna säger t.ex. om priset på ett stycke spets, att en del endast ersätter det som arbetaren konsumerat och att den andra delen bara överflyttas från en mans {nämligen jordägarens} ficka till en annans." ("An Inquiry into those Principles, respecting the Nature of Demand and the Necessity of Consumption, lately advocated by Mr Malthus etc.", London 1821, sid. 96)
Ur fysiokraternas åskådning, vilken uppfattar profiten (räntan inbegripen) som enbart en reveny att konsumeras av kapitalisten, kommer också A Smiths och hans efterföljares åsikt, att kapitalets ackumulation är beroende av kapitalistens personliga återhållsamhet, sparsamhet och försakelse. De kan säga detta därför att de betraktar blott jordräntan som den egentliga, ekonomiska, så att säga legitima källan till ackumulationen.
"Han", säger Turgot, nämligen le laboureur <lantmannen>, "är den ende vars arbete producerar något utöver arbetslönen." (Turgot, a.a. sid. 11)
Profiten är här alltså helt inberäknad i le salaire du travail <arbetslönen>.
||236| "Odlaren producerar utöver denna restitution" <av sin egen lön> "jordägarens reveny; hantverkaren däremot producerar överhuvudtaget ingen reveny, varken för sig själv eller för andra." (a.a. sid. 16) "Allt som jorden alstrar, inberäknat återflytande förskott av alla slag och av därvid gjorda profiter, kan inte betraktas som reveny utan blott som återvändande odlingskostnader." (a.a. sid. 40)
A Blanqui, "Histoire de l'économie politique", Bruxelles 1839, säger på sid. 139:
[Fysiokraterna var av den åsikten att] "det på jordens odling nedlagda arbetet inte bara producerade så mycket som arbetaren behövde för sitt eget uppehälle under hela arbetstiden utan därtill ett överskott av värde" (mervärde) "som kunde läggas till massan av redan befintlig rikedom. De kallade detta överskott nettoprodukt" (de uppfattar således mervärdet i form av de bruksvärden vari det kommer till synes). "Nettoprodukten måste nödvändigtvis falla på jordägarens lott och utgjorde i hans hand en reveny som han fritt kunde disponera. Vad var nu de andra näringsgrenars nettoprodukt? ... Manufakturister, handelsidkare, arbetare - alla dessa var avlönade biträden till jordbruket, den suveräna skaparen och fördelaren av alla nyttigheter. Produkterna av dessa gruppers arbete representerar i ekonomisternas[10] [d.v.s. fysiokraternas] system endast ekvivalenten till deras konsumtion under arbetet, så att rikedomens totalsumma efter arbetets slutförande förblev precis densamma som förut, såvitt inte arbetarna eller ägarna hade lagt undan, d.v.s. sparat det de var berättigade att konsumera. Det på jorden nedlagda arbetet var på så sätt det enda som producerade rikedom och de andra näringarnas arbete ansågs vara sterilt därför att det inte resulterade i någon ökning av det allmänna kapitalet."
(Fysiokraterna skildrade således den kapitalistiska produktionens väsen som mervärdeproduktion. Det gällde för dem att förklara detta fenomen. Och detta var problemet sedan de hade eliminerat merkantilsystemets profit d'expropriation <försäljningsprofit>.
"För att få pengar," säger Mercier de la Rivière, "måste man köpa dem och efter detta köp är man inte rikare än man var förut; man har bara fått samma värde i pengar, som man lämnat ifrån sig i varor." (Mercier de la Rivière, "Ordre naturel et essentiel des sociétés politiques", bd II, sid. 338)
Detta gäller både för ||237| köp och försäljning, liksom det gäller för resultatet av varans hela metamorfos, eller deras resultat, utbytet av olika varor till deras värde, således utbytet av ekvivalenter. Varifrån kommer alltså mervärdet? D.v.s. varifrån kommer kapitalet? Detta var fysiokraternas problem. Deras misstag var att de förväxlade den materians förmering, som till följd av den naturliga vegetationen och fruktbarheten skiljer åkerbruk och boskapsskötsel från manufaktur, med bytesvärdets förmering. Bruksvärdet utgjorde för dem grunden. Och alla varors bruksvärde, reducerat till en "universal"[3*], som skolastikerna säger, var den naturliga materian som sådan, vars förmering i given form endast äger rum i jordbruket.)
G Garnier, A Smiths översättare och själv fysiokrat, klargör deras inbesparingsteori etc. korrekt. Först säger han bara att manufakturen, såsom merkantilisterna påstod om all produktion, kan skapa ett mervärde endast genom the profit of expropriation <försäljningsprofiten>, genom att sälja varorna över deras värde, att det således äger rum endast a new distribution of values created, but no new addition to the created values <en ny fördelning av skapade värden men inget nytt tillägg till de skapade värdena>.
"Hantverkarnas och manufakturisternas arbete som inte öppnar någon ny källa till rikedom kan bli profitabelt endast genom fördelaktigt utbyte och äger bara ett rent relativt värde, ett värde som inte upprepas om det inte på nytt ges tillfälle att uppnå vinst genom utbyte." (Hans översättning "Recherches sur la nature et les causes de la richesse des nations", bd V, Paris 1802, sid. 266[11].)
Eller de besparingar som de gör, the values <de värden> som de säkerställer utöver dem som de ger ut, måste snålas in av deras egen consommation <konsumtion>.
"Visserligen kan hantverkarnas och manufakturisternas arbete inte lägga någonting annat till den allmänna massan av samhällets rikedom än de besparingar som lönarbetarna och kapitalisterna gör, men på detta sätt kan det visserligen bidra till samhällets berikande." (a.a. sid. 266)
Och mera utförligt:
"Arbetarna i jordbruket berikar staten genom själva den produkt som deras arbete åstadkommer. Manufakturens och handelns arbetare skulle däremot kunna berika den endast genom besparingar på bekostnad av sin egen konsumtion. Detta påstående av ekonomisterna är en konsekvens av den distinktion de själva infört och förefaller helt obestridligt. Hantverkarnas och manufakturisternas arbete kan faktiskt inte lägga någonting annat till materians värde än värdet av sitt eget arbete, d.v.s. värdet av de arbetslöner och profiter som detta arbete måste inbringa enligt den tariff [resp kvot] för de ena ||238| som för de andra vilken för tillfället gäller i landet. Dessa löner, hur höga eller låga de än må vara, är alltså vederlaget för arbetet; de är vad arbetaren är berättigad att konsumera och vad han antagligen också konsumerar; för blott i konsumtionen kan han njuta sitt arbetes frukter och denna njutning utgör faktiskt hela hans vederlag. Likaså betraktas profiterna, hur låga eller hur höga de än må vara, som kapitalistens dagliga konsumtion, och denne förutsättes naturligtvis anpassa sina njutningar efter den reveny hans kapital avkastar åt honom. Följaktligen - om inte arbetaren avstår från en viss del av det välstånd han är berättigad till enligt för hans arbete gällande lönetaxa, om inte kapitalisten sparar en del av den reveny hans kapital avkastar åt honom - kommer såväl den ene som den andre att konsumera hela det värde som uppkommit ur arbetet allteftersom arbetet fortskrider. Efter arbetets avslutande kommer totalmassan av samhällets rikedom att vara densamma som den var förut, om de inte bar sparat en del av det de hade rätt att konsumera, av vad de kunnat konsumera utan att anses som slösare. I så fall skulle totalmassan av samhällets rikedom ha ökat med hela värdet av dessa besparingar. Man får således med fog säga att de i manufakturen och handeln verksamma endast genom sina försakelser kan föröka totalmassan av den i samhället förefintliga rikedomen." (a.a. sid. 263, 264)
Garnier har också helt riktigt på känn att A Smiths teori om ackumulation genom besparingar (A Smith var mycket påverkad av fysiokratin, vilket han ingenstans visar mera slående än i sin kritik av fysiokratin) vilar på denna fysiokratiska grundval.
Garnier säger:
"Om slutligen ekonomisterna har påstått att manufaktur och handel endast genom sina försakelser kan föröka den nationella rikedomen, så säger Smith likaså att man bedriver industrin resultatlöst och att ett lands kapital aldrig skulle ökas, om ekonomin inte förökade det genom sina besparingar." (bok II, kap 3) "Smith är alltså av samma åsikt som ekonomisterna" etc. (a.a. sid. 270)
||239| Bland de omedelbara historiska omständigheter som främjade fysiokratins utbredning och till och med dess uppkomst anför A Blanqui i det förut citerade arbetet:
"Av alla de värden som sköt upp i systemets (Law-systemets[9]) överhettade atmosfär blev ingenting annat kvar än ruin, förtvivlan och bankrutt. Blott jordegendomen hade inte gått under i denna storm."
{Därför låter herr Proudhon i "La Philosophie de la Misère" <"Eländets filosofi"> också jordegendomen följa på krediten.}
"Dess situation hade till och med förbättrats eftersom den - kanske för första gången sedan feodalismen - bytte ägare och i stor utsträckning uppdelades." (a.a. sid. 138) Nämligen: "De otaliga byten av ägare som ägde rum under systemets inflytande började sönderstycka jordegendomen ... Jordegendomen kom för första gången loss ur detta tillstånd av förstelning, i vilket feodalsystemet hade hållit den kvar så länge. Det var ett sannskyldigt uppvaknande för jordbruket ... Den" (la terre <jorden>) "övergick nu från den döda handens till cirkulationens regim." (sid. 137, 138)
Turgot lika väl som Quesnay och hans övriga anhängare önskar också kapitalistisk produktion i jordbruket. Som t.ex. Turgot:
"Arrendering eller hyrande av jord ... denna senare metod" (hos det på det moderna arrendesystemet baserade storjordbruket) "är den mest fördelaktiga av alla, men den förutsätter ett land som redan är rikt." (Se Turgot, a.a. sid. 16-21.)
Och Quesnay säger i sina "Maximes générales du gouvernement économique d'un royaume agricole":
"Den för spannmålsodling brukade jorden skall i den mån det är möjligt förenas till stora arrendegods som exploateras av rika jordbrukare" (d.v.s. kapitalister); "för i de stora jordbruksföretagen är utgifterna för byggnadernas underhåll och reparation lägre, omkostnaderna proportionellt mycket mindre och nettoprodukten mycket större än i de små." [sid. 96, 97]
Samtidigt medger Quesnay på det anförda stället, att jordbruksarbetets produktivitetsökning tillfaller le "revenu net" <"nettorevenyn">, således i första hand le propriétaire <jordägaren>, d.v.s. mervärdets ägare, och att det senares relativa ökning inte har sitt upphov i jorden utan i samhälleliga etc. arrangements <åtgärder> för arbetsproduktivitetens ökning. ||240| Ty han säger på det anförda stället:
"Varje fördelaktig" {i.e. au profit du produit net <d.v.s. för nettoprodukten>} "inbesparing på arbeten, vilken man kan genomföra med hjälp av djur, maskiner, vattenkraft o.s.v. kommer befolkningen tillgodo" etc. [sid. 97]
Samtidigt har Mercier de la Rivière (a.a., bd II, sid. 407) en föraning av att mervärdet i manufakturen (vilket Turgot utvecklar för all produktion - som ovan sagts) åtminstone har något att göra med manufakturarbetarna själva. På det citerade stället utbrister han:
"Dämpa er entusiasm, ni blinda beundrare av industrins bedrägliga produkter. Innan ni lovprisar dess underverk, öppna era ögon och se i vilket armod eller åtminstone i vilken torftighet samma arbetare lever som förstå sig på konsten att förvandla tjugo sous till ett värde av tusen taler; vem profiterar då på denna enorma värdeökning? Nåväl! De, genom vilkas händer detta åstadkommes, känner inte välståndet! Ack! Låt er varnas av denna kontrast!"
Motsägelser i ekonomisternas hela system. Bl.a. Quesnay för den absoluta monarkin.
"Makten skall vara en enda ... Systemet med motverkande krafter i en regering är fördärvligt; det visar bara på oenigheten bland de stora och förtrycket av de små." (I de ovan citerade "Maximes générales" etc. [sid. 81])
Mercier de la Riviére:
"Redan därigenom att människan är förutbestämd att leva i samhället är hon förutbestämd att leva under despotismen." ([a a] bd I, sid. 281)
För att inte tala om "folkets vän", marquis de Mirabeau! Mirabeau le père! Och just denna skola kullkastar genom sitt laissez faire, laissez aller[7] colbertismen[8] och överhuvudtaget all inblandning från regeringens sida i det borgerliga samhällets göranden och låtanden. Den låter staten leva vidare endast i porerna på detta samhälle liksom Epikuros' gudar[12] i världens porer! Jordegendomens förhärligande vändes i praktiken till att skatterna skall läggas uteslutande på jordräntan - i realiteten innebärande jordegendomens konfiskation genom staten, precis som hos de radikala bland Ricardianerna[6]. Den franska revolutionen accepterade denna skatteteori trots Roederers och andras invändningar.
Turgot själv, den radikale bourgeoisministern, som inleder den franska revolutionen. Fysiokraterna med allt sitt falska feodala sken arbetande hand i hand med encyklopedisterna[13]! |240||
||241| Turgot sökte antecipera den franska revolutionens åtgärder. Genom en förordning i février <februari> 1776 avskaffade han les corporations <skråna>. (Denna förordning återkallades 3 månader efter sitt offentliggörande.) Likaså upphävde han la corvée des paysans <böndernas tvångsarbete> för vägbygge. Försökte införa impôt unique <enda skatten> på jordräntan.
||241| Senare skall vi än en gång återkomma till fysiokraternas stora förtjänst respecting the analysis of capital <med avseende på analysen av kapitalet>.[14]
Härtill endast detta: (Enligt dem) åstadkommes mervärdet genom produktiviteten hos ett visst slag av arbete, jordbruket. Och på det hela taget har vi själva naturen att tacka för denna speciella produktivitet.
I merkantilsystemet är mervärdet endast relativt. Vad den ene vinner, förlorar den andre. Profit upon alienation eller oscillation of wealth between different parties <försäljningsprofit eller rikedomens fluktuerande mellan olika parter>[4*]. Inom ett land bildas således faktiskt inte något mervärde om totalkapitalet betraktas. Det kan ske endast i den ena nationens förhållande till de andra. Och det överskott som den ena nationen realiserar gentemot den andra, visar sig i pengar (handelsbalansen), därför att pengarna just är bytesvärdets omedelbara och självständiga form. I motsats härtill - för merkantilsystemet förnekar faktiskt bildandet av absolut mervärde - vill fysiokratin förklara detta senare mervärde: le produit net. Och eftersom fysiokraterna håller fast vid bruksvärdet, är jordbruket [för dem] dess enda skapare.
Ett av de mest naiva uttrycken för fysiokratin - och hur fjärran från Turgot - finns hos den gamle demagogsnokaren[15], Kungliga Preussiska Geheimerådet Schmalz. T.ex:
"Även om naturen betalar honom" (au bailleur des bienfonds <till jordens arrendegivare>, jordägaren) "dubbelt så mycket som den rättmätiga räntan - av vilket övertygande skäl kunde man ta sig för att beröva honom detta?" ("Économie politique", traduit par Henri Jouffroy etc., bd I, Paris 1826, sid. 90[16].)
Minimilönen framställes hos fysiokraterna på det sättet, att la consommation (eller dépense) des ouvriers est égale au salaire qu'ils recoivent <arbetarnas konsumtion (eller utgifter) är lika med arbetslönen som de erhåller>. Eller som herr Schmalz allmänt uttrycker det (a.a. sid. 120):
"Den genomsnittliga arbetslönen i ett yrke är lika med vad en människa i detta yrke i genomsnitt konsumerar under sitt arbete."
"Jordräntan är det enda elementet i nationens inkomst: ||242| Både kapitalplaceringens räntor och arbetslönen för allt slags arbete förflyttar blott denna jordräntas produkt från den ena handen till den andra." (Schmalz, a.a., bd I, sid. 309, 310)
"Jordens användning, dess bördighet, dess förmåga till årlig reproduktion av jordräntan, är allt som utgör den nationella rikedomen." (a.a. sid. 310) "Om man går tillbaka till grundvalarna, till de ursprungliga elementen av värdet hos alla ting, hur de än är beskaffade, måste man medge, att detta värde inte är något annat än värdet av de enkla naturprodukterna. Det vill säga: fastän arbetet tillägger tingen ett nytt värde och på så sätt höjer priset, består detta nya värde eller detta pris likväl endast av summan av alla dessa naturprodukter som på grund av den nya form arbetet har givit dem, har förstörts, konsumerats eller av arbetaren förbrukats på något sätt." (a.a. sid. 313)
"Detta slags arbete" (det egentliga jordbruket) "är det enda som bidrar till att skapa nya kroppar; det är därför också det enda som till en viss grad kan betraktas som produktivt. Vad beträffar de tillverkande eller industriella arbetena ..., så ger de helt enkelt en ny form åt de kroppar som naturen har alstrat." (Schmalz, a.a. sid. 15, 16)
Verri (Pietro): "Meditazioni sulla Economia politica". (Först tryckt 1771) bd XV, Custodi, Parte moderna, sid. 21, 22:
"Alla företeelser i världsalltet, antingen de är framkallade av människohand eller genom fysikens allmänna lagar, är inte faktiska nyskapelser utan blott en ombildning av materian. Sammansättande och åtskiljande är de enda element som människoanden stöter på om och omigen vid analysen av reproduktionens idé; och likadant förhåller det sig med reproduktionen av värdet och rikedomen, då jord, luft och vatten på åkrarna förvandlas till säd, eller också då en insekts avsöndring genom människohand förvandlas till silke, eller några små metalldelar hopsättes till att framställa ett repeterur."
Vidare: Fysiokraterna kallar
"manufakturarbetarnas klass steril, därför att enligt deras mening manufakturprodukternas värde är lika med det råmaterial plus de livsförnödenheter som manufakturarbetarna konsumerar under fabrikationens gång". (a.a. sid. 25)
||243| Verri pekar däremot på den konstanta fattigdomen hos i contadini <lantfolket> i motsats till den tilltagande rikedomen hos gli artigiani <industriidkarna[5*]> och fortsätter:
"Detta bevisar att industriidkaren i det pris han får icke blott erhåller ersättning för utlagd konsumtion utan en viss del därutöver; och denna del är ett nytt värdekvantum, skapat i den årliga produktionen." (a.a. sid. 26) "Det nyskapade värdet är således den del av jordbruks- eller industriproduktens pris som produkterna ger utöver det ursprungliga värdet av materialierna och de under deras bearbetning nödvändiga konsumtionskostnaderna. I jordbruket måste utsädet och lantmannens konsumtion dras ifrån, likaså i manufakturen råmaterialet och manufakturarbetarens konsumtion; och lika mycket nytt värde skapas årligen som den återstående resten uppgår till." (a.a. sid. 26, 27)
A Smith, liksom alla ekonomer worth speaking of <som är värda att tala om>, accepterar fysiokraternas average <genomsnitts-> lön, som han kallar le prix naturel du salaire <arbetslönens naturliga pris>.
"Människan måste alltid leva av sitt arbete och hennes lön måste åtminstone räcka till att säkra hennes existens. Den måste för det mesta till och med vara något högre, annars skulle det inte vara möjligt för arbetarna att bilda familj, varigenom deras släkte inte skulle kunna existera längre än en generation." (["Recherches sur la nature et les causes de la richesse des nations", Paris 1802], bd I, bok I, kap VIII, sid. 136)
A Smith konstaterar uttryckligen att utvecklingen av arbetets produktivkrafter inte kommer arbetaren själv tillgodo. Så här heter det (bok I, kap VIII, edit MacCulloch, London 1828):
"Arbetets produkt utgör den naturliga gottgörelsen eller lönen för arbetet. I detta tingens ursprungliga tillstånd som föregår både besittningstagandet av jord och mark och anhopningen av kapital, tillhör arbetets hela produkt arbetaren. Det finns varken jordägare eller arbetsgivare som han måste dela med. Om detta tillstånd hade blivit bestående, skulle arbetslönen vid hela den tillväxt av produktivkrafterna som följer av arbetsdelningen, ha stigit. Allting skulle undan för undan blivit billigare."
{i varje fall all those things requiring a smaller quantity of labour for their reproduction, but they "would" not only have become cheaper; they have, in point of fact, become cheaper <alla de ting som kräver ett mindre kvantum arbete för sin reproduktion; men de "skulle" inte bara utan har faktiskt blivit billigare>}.
"De skulle ha tillverkats genom ett mindre kvantum arbete; och eftersom varor framställda genom lika kvantiteter arbete vid detta tillstånd på ett naturligt sätt utbytes mot varandra, skulle man också ha köpt dem med ||244| produkten av ett mindre kvantum arbete ... Men detta ursprungliga tillstånd, då arbetaren kunde åtnjuta hela produkten av sitt arbete, kunde inte räcka längre än till det ögonblick då för första gången jord togs i besittning och kapital anhopades. Det tog slut långt innan de största framstegen uppnåtts i utvecklandet av arbetets produktivkrafter, och det vore lönlöst att vidare undersöka vilket inflytande det kunde ha haft på ersättningen eller lönen för arbetet." (bd I sid. 107-109)
A Smith anmärker här mycket klarsynt att den verkligt stora utvecklingen av arbetets produktivkraft börjar först från och med det ögonblick då det förvandlas till lönarbete och konfronteras med arbetsbetingelserna såsom jordegendom å ena sidan och kapital å den andra. Utvecklingen av arbetets produktivkraft börjar således först under sådana betingelser under vilka arbetaren inte längre själv kan tillägna sig dess resultat. Det är därför till ingen som helst nytta att undersöka på vad sätt denna produktivkrafternas ökning skulle ha påverkat eller kunde påverka the "wages" <"lönerna"> - här lika med arbetets produkt - under förutsättning att arbetets produkt (eller denna produkts värde) tillhörde arbetaren själv.
A Smith är i mycket hög grad påverkad av fysiokraternas föreställningar och hela partier som tillhör fysiokraterna löper ofta genom hans verk och motsäger fullständigt de av honom själv uppställda och för honom säregna åsikterna. Som t.ex. i läran om jordräntan o.s.v. Dessa beståndsdelar i hans skrift, som inte är karakteristiska för honom utan i vilka han är enbart fysiokrat[17], skall här för vårt syfte helt lämnas obeaktade.
Redan i första delen av detta arbete, i samband med analysen av varan, har jag påvisat hur A Smith vacklar i bestämmandet av bytesvärdet och i synnerhet ömsom förväxlar, ömsom ersätter bestämmandet av varornas värde genom kvantiteten av det för deras produktion nödvändiga arbetet med den kvantitet levande arbete med vilken varan kan köpas eller, vilket är sak samma, med den varukvantitet med vilken ett bestämt kvantum levande arbete kan köpas.[18] Här gör han arbetets bytesvärde till mått för varornas värde. Detta är faktiskt lönen; för lönen är lika med det kvantum varor som köpes med ett bestämt kvantum levande arbete, eller lika med det kvantum arbete som kan köpas med ett bestämt kvantum varor. Arbetets eller rättare sagt arbetsförmågans värde växlar som vilken som helst annan varas värde och skiljer sig i intet avseende specifikt från andra varors värde. Här görs värde till måttstock och förklaringsgrund för värde, således en cercle vicieux <ett cirkelslut>.
Det skall emellertid i den följande framställningen visa sig, att denna osäkerhet och hopblandning av helt heterogena begrepp inte stör Smiths undersökningar av mervärdets natur och ursprung, eftersom han faktiskt, utan att ens veta det, överallt håller fast vid den rätta definitionen av varornas bytesvärde - nämligen genom det kvantum arbete som har nedlagts i dem, eller arbetstiden. |244||
||VII-283 a| {Hur ofta Smith under sitt arbetes fortskridande, där han verkligen förklarar fakta, uppfattar i produkten nedlagt arbetskvantum som värde och värdebestämmande, kan visas genom många exempel. Till en del finner man dem citerade hos Ricardo.[19] Hela hans lära om hur arbetets delning och förbättrat maskineri påverkar varans pris grundar sig härpå. Här räcker det med ett exempel. I kap XI, bok I talar A Smith om hur många industrivaror som förbilligats under hans tid, jämfört med tidigare århundraden, och han slutar med orden:
"Det kostade en mycket större mängd arbete ||283 b| att föra ut varan i marknaden; och där måste den alltså i utbyte köpa eller erhålla priset för en mycket större mängd arbete." (["Recherches sur la nature et les causes de la richesse des nations", Paris 1802] bd II sid. 156)} |VII-283 b||
||VI-245| Men för det andra beror denna motsägelse och övergången från det ena förklaringssättet till det andra hos A Smith på djupare orsaker, vilket Ricardo, när han påvisade denna motsägelse, har förbisett, inte riktigt värderat och därför inte löst. Antag att alla arbetare är varuproducenter, att de inte bara producerar sina varor utan också säljer dem. Dessa varors värde är bestämt genom den i dem nedlagda nödvändiga arbetstiden. Om nu varorna säljes till sitt värde, så köper arbetaren med en vara som är produkten av 12 timmars arbetstid, igen 12 timmars arbetstid i form av en annan vara, d.v.s. 12 timmars arbetstid realiserad i ett annat bruksvärde. Värdet av hans arbete är således lika med värdet av hans vara, d.v.s. lika med produkten av 12 timmars arbetstid. Försäljningen och återförsäljningen, kort sagt hela utbytesprocessen, varans metamorfos, ändrar ingenting häruti. Den ändrar endast formen för det bruksvärde, vari denna 12 timmars arbetstid visar sig. Arbetets värde är alltså lika med arbetets produkt. I varorna utbytes för det första - i den mån de utbytes enligt sitt värde - lika kvantiteter objektiverat arbete. Men för det andra utbytes ett bestämt kvantum levande arbete mot ett lika stort kvantum objektiverat arbete, ty för det första objektiveras det levande arbetet i en produkt, en vara, som ägs av arbetaren, och för det andra utbytes denna vara i sin tur mot en annan vara, i vilken ett lika stort kvantum arbete är nedlagt. Faktiskt utbytes alltså ett bestämt kvantum levande arbete mot ett lika stort kvantum objektiverat arbete. Det är således inte enbart vara som utbytes mot vara i den proportion i vilken de representerar lika mycket arbetstid i objektiverad form, utan ett kvantum levande arbete utbytes mot en vara som representerar samma kvantum arbete i objektiverad form.
Under denna förutsättning skulle arbetets värde (den varumängd som kan köpas med ett visst kvantum arbete, eller det kvantum arbete som kan köpas med en viss varumängd) likaväl som den i varan nedlagda kvantiteten arbete kunna gälla som mått på dess värde, eftersom arbetets värde alltid representerar samma kvantum arbete i objektiverad form som det levande arbetet kräver för produktionen av denna vara eller ett bestämt kvantum levande arbetstid alltid skulle kommendera[6*] en varumängd som representerar lika mycket arbetstid i objektiverad form. Men nu inträffar motsatsen i alla produktionssätt - framför allt just även i det kapitalistiska produktionssättet - där de materiella arbetsbetingelserna ägs av en eller flera klasser, den blotta arbetsförmågan däremot av en annan klass, arbetarklassen. Arbetsprodukten eller arbetsproduktens värde tillhör inte arbetaren. Ett bestämt kvantum levande arbete kommenderar inte samma kvantum objektiverat arbete, eller ett bestämt kvantum i vara objektiverat arbete kommenderar ett större kvantum levande arbete än vad som är nedlagt i själva varan.
Då nu A Smith helt riktigt utgår från varan och varuutbytet och producenterna således ursprungliga möts blott som varuägare, som varuförsäljare och varuköpare, så upptäcker han (förefaller det honom), att den allmänna lagen genast upphäves i utbytet mellan kapital och lönarbete, mellan ||246| objektiverat arbete och levande arbete och att varorna (för även arbetet är en vara för såvitt det köpes och säljes) inte utbytes i proportion till de arbetskvantiteter som de representerar. Därav sluter han att arbetstiden inte längre är det inneboende mått som reglerar varornas bytesvärde så snart arbetsbetingelserna i jordegendomens och kapitalets form konfronteras med lönarbetaren. Han borde snarare, som Ricardo helt riktigt påpekar för honom, tvärtom ha dragit slutsatsen att termerna "arbetets kvantitet" och "arbetets värde" inte längre är identiska, att således varornas relativa värde, ehuru uttryckt genom den arbetstid som nedlagts på dem, inte regleras av arbetets värde, eftersom den senare termen var riktig blott så länge den förblev identisk med den förra. Att det - även om arbetaren tillägnade sig sin egen produkt, d.v.s. värdet av sin egen produkt - i och för sig vore felaktigt och osmakligt att göra detta värde eller arbetets värde till mått för värdena i samma mening som arbetstiden eller själva arbetet är värdenas mått och värdeskapande element, kan utvecklas längre fram i samband med Malthus[20]. Inte heller då fick det arbete man kan köpa med en vara gälla som måttstock i samma mening som det arbete som är nedlagt i den. Det ena skulle blott vara ett index på det andra.
I varje fall anar A Smith svårigheten att härleda utbytet mellan kapital och arbete, som skenbart grundar sig på helt motsatta och motsägande principer, ur den lag som bestämmer varornas utbyte. Motsägelsen kunde inte heller förklaras så länge kapital konfronteras med arbete i stället för med arbetsförmåga. Att den arbetstid som arbetsförmågan betingar för sin reproduktion och sitt underhåll i hög grad skiljer sig från det arbete den själv kan åstadkomma, kände A Smith väl till. Sålunda citerar han själv Cantillon: "Essai sur la nature du commerce ...":
"Samme författare tillägger att man räknar med att en frisk slavs arbete är värt dubbelt så mycket som hans underhåll. Han tror att den svagaste arbetarens arbete inte kan vara mindre värt än det som en frisk slav presterar." (bd I, bok I, kap VIII, sid. 137, Garnier)
Å andra sidan är det egendomligt att A Smith inte begrep hur litet hans reflexion har att göra med den lag som reglerar varornas inbördes utbyte. Det förhållandet att varorna A och B utbytes i proportion till den arbetstid som ingår i dem, rubbas absolut inte genom de proportioner i vilka producenterna av A och B sinsemellan fördelar produkterna A och B eller rättare sagt deras värde. Om en del av A tillfaller jordägaren, en annan del kapitalisten, en tredje arbetaren, i vilka proportioner som helst, så ändrar detta inte förhållandet att A själv utbytes mot B i överensstämmelse med sitt värde. Proportionen av den arbetstid som är nedlagd i varorna A och B berörs inte alls av det sätt på vilket olika personer tillägnar sig den i A och B nedlagda arbetstiden. "Har utbytet av kläde mot linneväv genomförts, kommer producenterna av klädet att ha den andel i linnet som motsvarar deras tidigare andel i klädet" ([Marx,] "Misère de la Philosophie" <"Filosofins elände"> sid. 29[7*]). Detta är också vad ricardianerna senare med rätta gjort gällande mot ||247| A Smith. T.ex. malthusianen John Cazenove:
"Utbyte av varor och distribution måste betraktas åtskilda ... De omständigheter som inverkar på det förra påverkar inte alltid den senare. Minskningen av produktionskostnaderna för en enskild vara kommer till exempel att förändra dess förhållande till alla andra; men den kommer inte nödvändigtvis att ändra dess egen distribution eller att på något sätt påverka de andras. Å andra sidan kommer en allmän minskning av varornas värden, vilken drabbar dem alla på samma sätt, inte att ändra deras inbördes förhållande; den kan - men behöver inte - inverka på deras distribution o.s.v." (John Cazenove i förordet till sin utgåva av Malthus' "Definitions in Political Economy", London 1853, [sid. VI])
Men eftersom "distributionen" av produktens värde mellan kapitalist och arbetare själv beror på ett exchange <utbyte> mellan varor - varorna och arbetsförmågan - så är A Smith med rätta startled <bestört>. Att han därjämte har gjort arbetets värde eller den grad i vilken en vara (eller pengar) kan köpa arbete, till värdenas mått stör hos Smith den undersökning där han ger teorin för priserna och utvecklar konkurrensens inverkan på profitkvoten o.s.v. Det berövar överhuvudtaget hans verk all enhetlighet och utesluter hos honom en mängd väsentliga frågor från undersökningen. För utvecklandet av mervärdet i allmänhet får det, som vi strax skall se, ingen betydelse, eftersom han här alltid håller fast vid den riktiga tolkningen av värdet såsom bestämt av den arbetstid som är nedlagd i olika varor.
Men nu till hans framställning.
Dessförinnan måste dock en omständighet nämnas. A Smith förväxlar olika saker. För det första står det i bok I, kap V [Garnier]:
"En människa är rik eller fattig beroende på om hon har medel att skaffa sig livsförnödenheter, bekvämligheter och livets glädjeämnen. Men sedan arbetsdelningen väl uppkommit på alla områden, kan människan direkt genom eget arbete numera blott åstadkomma en utomordentligt liten del av allt detta. Den ojämförligt största delen måste hon förvänta sig genom andras arbete; hon kommer följaktligen att vara rik eller fattig alltefter den kvantitet arbete hon är i stånd att kommendera eller köpa. Alltså är en godtycklig varas värde - för den som äger varan och inte själv kan använda eller konsumera den utan har för avsikt att byta ut den mot något annat - lika med den kvantitet arbete vilken han med denna vara kan köpa och kommendera. Arbetet är följaktligen den reella måttstocken för alla varors bytesvärde." (bd I sid. 59, 60)
Vidare:
"De" (les marchandises <varorna>) "innehåller värdet hos en viss kvantitet arbete som vi byter ut mot det ||248| som antages innehålla värdet hos en lika stor kvantitet arbete ... Inte med guld eller silver utan med arbete köptes ursprungligen världens alla rikedomar; och för dem som äger dessa rikedomar och söker byta ut dem mot nya produkter av vad slag det vara må, är värdet exakt lika med den kvantitet arbete som de är i stånd att köpa eller att kommendera." (bok I, kap V, sid. 60, 61)
Slutligen:
"Som herr Hobbes säger - rikedom betyder makt; men den som förvärvar en stor förmögenhet eller erhåller den genom arv, förvärvar därmed inte nödvändigtvis någon politisk makt, vare sig civil eller militär ... Det slag av makt som denna egendom omedelbart och direkt förskaffar honom är makten att köpa; den innebär rätten att kommendera andras arbete i dess helhet eller hela den produkt av detta arbete som för ögonblicket befinner sig på marknaden." (a.a. sid. 61)
Som synes sammanblandar Smith på alla dessa ställen le travail d'autrui <andras arbete> och le produit de ce travail <produkten av detta arbete>. Bytesvärdet av den vara som någon äger, består, efter arbetsdelningens genomförande, av de främmande varor han kan köpa, d.v.s. av det kvantum främmande arbete som är nedlagt i dem, av mängden materialiserat främmande arbete. Och detta kvantum främmande arbete är lika med det kvantum arbete som är nedlagt i hans egen vara. Som han uttryckligen säger:
"Varorna innehåller värdet av en viss kvantitet arbete som vi byter ut mot det som antages innehålla värdet av en lika stor kvantitet arbete."
Tonvikten ligger här på the change <den förändring> som åstadkommits genom arbetets delning, nämligen att rikedomen inte längre består i det egna arbetets produkt utan i det kvantum främmande arbete som denna produkt kommenderar, i det samhälleliga arbete som den kan köpa, och detta kvantum är bestämt genom det kvantum arbete som ingår i den själv. Faktiskt innebär detta endast den tolkningen av bytesvärdet, att min rikedom numera är bestämd av mitt arbete blott i dess egenskap av samhälleligt arbete, och därmed av min arbetsprodukt såsom kommando över samma kvantum samhälleligt arbete. Min vara, som innehåller ett bestämt kvantum nödvändig arbetstid, ger mig kommando över alla andra varor av samma värde, således över ett lika stort kvantum främmande arbete, realiserat i andra bruksvärden. Tonvikten ligger här på det likställande av mitt arbete med främmande arbete, som följer med arbetsdelningen och bytesvärdet, med andra ord med samhälleligt arbete (att även mitt arbete och det i mina varor nedlagda arbetet redan är samhälleligt bestämt och väsentligen ändrar dess karaktär, undgår Adam), absolut inte på skillnaden mellan objektiverat arbete och levande arbete och de specifika lagarna för deras utbyte. Faktiskt säger A Smith här ingenting annat än att varornas värde är bestämt genom den arbetstid som ingår i dem och att varuägarens rikedom består i det kvantum samhälleligt arbete han förfogar över.
Emellertid ger jämställandet av arbete och arbetsprodukt ||249| här förvisso redan en första anledning till förväxling av bestämmandet av varornas värde genom den kvantitet arbete som ingår i dem och bestämmandet av deras värde genom det kvantum levande arbete som de kan köpa, eller deras bestämmande genom arbetets värde. Då A Smith säger:
"Hans förmögenhet är större eller mindre just i proportion till omfånget av denna makt, i proportion till den kvantitet av andras arbete som han kan kommendera, eller, vilket är detsamma" (här ligger den felaktiga identifieringen), "till produkten av andras arbete som han kan köpa" (a.a. sid. 61),
hade han likaväl kunnat säga: Den står i proportion till den kvantitet samhälleligt arbete som ingår i hans egen vara eller fortune <förmögenhet>. Han anmärker ju också:
"De" (les marchandises) "innehåller värdet av en viss kvantitet arbete som vi byter ut mot vad som förutsättes innehålla värdet av en lika stor kvantitet arbete."
(Ordet valeur <värde> är här överflödigt och meningslöst.) Den felaktiga slutsatsen visar sig redan i detta kap V, där det t.ex. står:
"Sålunda är arbetet, då ju dess eget värde aldrig förändras, den enda reella och slutgiltiga måttstocken som i alla tider och allestädes kunde tjäna till att bestämma och jämföra värdet av alla varor." (sid. 66)
Vad som gäller för själva arbetet och därför för dess mått, arbetstiden, att varornas värde alltid står i proportion till den arbetstid som realiseras i dem, hur arbetets värde än må växla, hävdas här för detta växlande värde hos arbetet självt.
Här hade A Smith först utvecklat varuutbytet överhuvudtaget: bytesvärdets, arbetsdelningens och penningens natur. Byteskontrahenterna sammanförs hos honom ännu blott som varuägare. De köper andras arbete i varans form, liksom deras eget arbete framträder i varans form. Det kvantum samhälleligt arbete som de kommenderar är följaktligen lika med det kvantum arbete som ingår i den vara med vilken de själva köper. Men när han i de följande kapitlen kommer att tala om utbytet mellan objektiverat och levande arbete, mellan kapitalist och arbetare, och sedan betonar att varans värde nu inte längre vore bestämt genom det kvantum arbete som ingår i den utan genom det därifrån skilda kvantum främmande levande arbete som den kan kommendera, d.v.s. köpa, så är därmed faktiskt inte sagt att varorna själva inte längre utbytes i proportion till det i dem nedlagda arbetet, utan att berikandet, ökningen <die Verwertung> av det i varan inneboende värde och graden av denna ökning beror av den större eller mindre kvantitet levande arbete som det materialiserade arbetet sätter i rörelse. Och i denna formulering är det riktigt. Men Smith förblir oklar.
||250| I kapitel VI, bok I övergår nu A Smith från ett förhållande där det förutsättes att producenterna endast konfronteras som varuförsäljare och -ägare, till ett förhållande av utbyte mellan arbetsbetingelsernas ägare och den blotta arbetsförmågans ägare.
"I detta första råa samhällstillstånd som föregår kapitalens ackumulation och ägandet av jord och mark är tydligen den arbetsmängd som är nödvändig för förvärvandet av olika bytesobjekt den enda omständighet som kan tillhandahålla någon regel för utbytet ... Det är naturligt att vad som vanligen är produkten av två dagars eller två timmars arbete har det dubbla värdet jämfört med vad som vanligen är produkten av en dags eller en timmes arbete." (bok I, kap VI, sid. 94-95, Garnier)
Således bestämmer den arbetstid som är nödvändig för att producera olika varor, proportionen i vilken de bytes mot varandra, eller deras bytesvärde.
"Under dessa förhållanden tillhör hela arbetsprodukten arbetaren, och den kvantitet arbete som vanligtvis användes för att förvärva eller producera ett utbytbart föremål, är den enda omständighet som kan bestämma den arbetskvantitet som man i regel skulle vara i stånd att köpa, kommendera eller erhålla i utbyte mot detta föremål." (a.a. sid. 96)
Alltså: under denna förutsättning är arbetaren bara varuförsäljare och den ene kommenderar den andres arbete blott för så vitt han köper den andres vara med sin vara. Han kommenderar således med sin vara endast så mycket av den andres arbete som ingår i hans egen vara, då ju båda endast utbyter varor mot varandra och varornas bytesvärde är bestämt genom den arbetstid eller arbetskvantitet som ingår i dem.
Men, så fortsätter Adam:
"Så snart som kapital har anhopats på några enskildas händer, kommer naturligtvis somliga bland dem att använda det till att sätta flitigt folk i arbete och att tillhandahålla dem råvaror och livsförnödenheter för att göra en profit genom försäljningen av deras arbetsprodukter eller genom det som deras arbete har lagt till dessa råvarors värde." (a.a. sid. 96)
Stop, before vi går vidare i citatet. D'abord <till att börja med>, varifrån kommer de gens industrieux <de flitiga människorna> som varken äger medel till underhåll eller arbetsmaterial och svävar i det blå? Avkläder man Smiths uttryck dess naiva formulering, så betyder det inget annat än: den kapitalistiska produktionen börjar i samma ögonblick som arbetsbetingelserna tillhör en klass och det blotta förfogandet över arbetsförmågan en annan klass. Detta avskiljande av arbetet från arbetsbetingelserna utgör förutsättningen för den kapitalistiska produktionen.
Men, för det andra, vad menar A Smith med att the employers of labour använder les ouvriers <de som gör bruk av arbetet använder arbetarna> "för att göra en profit genom försäljningen av deras arbetsprodukter eller genom det som deras arbete ||251| har lagt till dessa råvarors värde"? Menar han därmed att profiten härstammar från försäljningen, att varan säljes utöver sitt värde, alltså vad som Steuart kallar profit upon alienation <försäljningsprofit> som inte är något annat än a vibration of wealth between parties <ett fluktuerande i rikedomen mellan berörda parter[8*]>? Vi låter honom svara själv.
"När den färdiga arbetsprodukten bytes ut, mot pengar eller mot arbete" (här åter en källa till nya misstag) "eller mot andra varor, måste det - utöver vad som skulle räcka till betalning för materialiernas priser och arbetarnas löner - också finnas någonting för profiten till företagaren som har hasarderat sitt kapital i denna affär."
(Vi skall senare återkomma till detta hasarderande, se häfte VII, sid. 173 i kapitlet om den apologetiska framställningen av profiten.)[21] Härstammar detta quelque chose de donné pour les profits de l'entrepreneur, quand l'ouvrage fini est échangé <detta Någonting som måste ges för företagarens profit när den färdiga arbetsprodukten bytes ut> från varans försäljning utöver dess värde, är det den Steuartska profit upon alienation?
"Alltså", fortsätter Adam omedelbart, "upplöses här det värde som arbetarna lägger till råvarorna (så snart som den kapitalistiska produktionen börjat) i 2 delar, av vilka den ena betalar deras lön, den andra arbetsgivarens profit på hela det av honom förskotterade beloppet av råvaror och arbetslöner." (sid. 96, 97)
Här förklarar alltså Smith uttryckligen: profiten som görs vid försäljningen av l'ouvrage fini <den färdiga arbetsprodukten> härrör inte från själva försäljningen, inte därur att varan säljes utöver sitt värde, är inte profit upon alienation. Värdet, d.v.s. det kvantum arbete som arbetarna lägger till materialet, sönderfaller fastmer i 2 delar. Den ena betalar deras löner eller betalas genom deras löner. Därmed återlämnar de endast det kvantum arbete som de har mottagit i lönens form. Den andra delen utgör kapitalistens profit, d.v.s. den är ett kvantum arbete som han säljer utan att ha betalt det. Säljer han alltså varan till dess värde, d.v.s. den arbetstid som nedlagts på den, d.v.s. om han byter ut den mot andra varor enligt värdets lag, så härrör hans profit därav att han inte har betalt en del av det på varan nedlagda arbetet, men ändå säljer den. A Smith har därmed själv vederlagt påståendet att den omständighet, att arbetaren inte längre äger hela produkten av sitt arbete, att han måste dela den eller dess värde med kapitalägaren, upphäver lagen att den proportion i vilken varorna utbytes mot varandra, eller deras bytesvärde, är bestämd genom det kvantum arbetstid som är materialiserat i dem. Han härleder ju tvärtom själv kapitalistens profit därur att denne inte har betalt en del av det arbete som lagts till varan och att därför hans profit uppkommer vid varans försäljning. Vi skall se hur han senare ännu klarare härleder profiten ur det arbete som arbetaren utför utöver det kvantum arbete med vilket han betalar sin lön, d.v.s. ersätter den med en ekvivalent. Därmed har han förstått mervärdets sanna ursprung. Han har samtidigt uttryckligen fastslagit att det inte har sin upprinnelse i de ||252| förskotterade fonderna, vilkas värde - hur nyttiga de än må vara i den reella arbetsprocessen - helt enkelt bara återuppstår i produkten, utan att det uteslutande uppstår ur det nya arbete som les ouvriers ajoutent aux matériaux <arbetarna lägger till råvarorna> i den nya produktionsprocess där dessa fonder figurerar som arbetsmedel eller arbetsinstrument.
Felaktig (och beroende på den i början omnämnda förväxlingen) är däremot frasen:
"När den färdiga arbetsprodukten bytes ut, mot pengar eller mot arbete eller mot andra varor ..." [sid. 96]
Byter han varan mot pengar eller vara, så uppstår hans profit därur att han säljer mera arbete än han har betalt, att han inte byter ett kvantum materialiserat arbete mot ett lika stort kvantum levande arbete. A Smith får alltså inte jämställa l'échange ou contre de l'argent ou contre d'autres marchandises <utbytet mot pengar eller mot andra varor> med l'échange de l'ouvrage fini contre du travail <utbytet av den färdiga arbetsprodukten mot arbete>. För i den första échange uppkommer mervärdet därur att varorna utbytes till sitt värde, motsvarande den på dem nedlagda arbetstid som emellertid till en del inte är betald. Här är förutsättningen att kapitalisten inte byter ut ett kvantum förgånget arbete mot ett lika kvantum levande arbete; att den kvantitet levande arbete han tillägnat sig är större än den kvantitet levande arbete han betalt för. Annars vore arbetarens lön lika med värdet av hans produkt. Profiten vid utbytet av l'ouvrage fini mot pengar eller vara, om de utbytes till sina värden, uppstår således därur, att utbytet mellan l'ouvrage fini och det levande arbetet följer andra lagar, att här inte utbytes några ekvivalenter. Dessa cases <fall> får alltså inte sammanblandas.
Profiten är sålunda ingenting annat än ett avdrag från det värde som arbetarna har lagt till arbetsmaterialet. Men de lägger inte någonting annat till materialet än en ny kvantitet arbete. Arbetarens arbetstid sönderfaller således i två delar, av vilka han från kapitalisten erhållit en ekvivalent, sin lön, för den ena, medan den andra, som han ger denne gratis, konstituerar profiten. A Smith framhäver helt riktigt att endast den del av arbetet (värdet), som arbetaren nyskapar som tillägg till materialet, upplöses i lön och profit, att det nyskapade mervärdet i och för sig således inte har någonting att göra med den (som material och instrument) förskotterade delen av kapitalet.
A Smith, som på så sätt har reducerat profiten till ett tillägnande av andras obetalda arbete, fortsätter omedelbart:
"Man skulle kunna tro att kapitalprofiten endast vore ett annat namn på lönen för ett särskilt slags arbete: övervakning eller ledning." (sid. 97)
Och han vederlägger denna felaktiga åsikt om the labour of superintendence <ledningsarbete>. Till detta skall vi återkomma i ett senare kapitel.[22] Här är det bara viktigt att framhålla att A Smith mycket väl känner till, framhäver och eftertryckligen betonar motsättningen mellan hans egen åsikt om profitens ursprung och denna apologetiska tolkning. Efter att ha framhållit denna motsättning fortsätter han:
||253| "I detta sakernas tillstånd tillhör arbetets produkt inte alltid helt arbetaren. Han måste tvärtom i de flesta fall dela den med den kapitalägare som sysselsätter honom. Inte heller är den kvantitet arbete som vanligen nedlägges på anskaffandet eller tillverkandet av en vara längre den enda omständighet som bestämmer den kvantitet arbete med vilken man vanligtvis kan köpa, kommendera eller erhålla en vara i utbyte. Det är klart att det måste komma till en extra kvantitet för kapitalets profit, vilket har lagt ut arbetslönerna och anskaffat råmaterialierna." (sid. 99)
Detta är helt korrekt. Under förutsättning av kapitalistiska produktionsförhållanden köper objektiverat arbete - representerat genom pengar eller vara - förutom det kvantum arbete som det självt inrymmer alltid ytterligare "une quantité additionelie" <"en extra mängd"> levande arbete "pour le profit du capital" <"för kapitalets profit">, vilket emellertid med andra ord inte betyder annat än att det tillägnar sig en del av det levande arbetet gratis, tillägnar sig det utan att betala för det. Det är Smiths förtjänst framför Ricardo att han så eftertryckligt framhåller hur denna change <vändning> inträder med den kapitalistiska produktionen. Däremot är han underlägsen Ricardo däri att han jämt förföljes av den åsikten, som han dock själv genom sin egen framställning vederlagt, att det genom denna changed relation between materialised labour and living labour <detta förändrade förhållande mellan materialiserat arbete och levande arbete> inträder en change in the determination of the relative value of commodities <en förändring i bestämmandet av varornas relativa värde>, vilka inte för varandra representerar annat än materialised labour, given quantities of realised labour <objektiverat arbete, givna kvantiteter realiserat arbete>.
Sedan Smith sålunda framställt mervärdet i den ena formen, profitens form, som en del av arbetet vilken arbetaren presterar utöver den del av arbetet which pays his wages <som ersätter hans lön>, förfar han likadant med mervärdets andra form, jordräntan. Den ena materiella arbetsbetingelsen, som fjärmats från och därför såsom andras egendom konfronteras med arbetet, är kapitalet; den andra är själva jorden, jorden som jordegendom. Sedan A Smith således talat om le propriétaire de capital <kapitalägaren>, fortsätter han:
"Så snart som jorden i ett land genomgående blivit privategendom, tycker jordägarna, liksom andra människor, om att skörda där de inte har sått, och kräver jordränta också för jordens naturliga produkter ... Han" (l'ouvrier <arbetaren>) "måste till jordägaren avstå en andel av vad hans arbete har samlat eller producerat. Denna andel eller, vilket är detsamma, priset på denna andel utgör jordräntan." (a.a. sid. 99, 100)
I likhet med den egentliga industriella profiten är således jordräntan endast en del av det arbete som arbetaren lägger till les matériaux <råvarorna> och qu'il cède <som han överlåter>, som han utan betalning överlåter till ägaren av jorden och marken, jordägaren, således endast en del av det merarbete han utfört utöver den del av arbetstiden som han arbetar to pay his wages <för att ersätta hans lön> eller för att ge en ekvivalent för den i lönen inbegripna arbetstiden.
A Smith uppfattar således mervärdet, nämligen surplusarbetet, överskottet av det utförda och det i varan realiserade arbetet utöver det betalda arbetet, utöver det arbete som erhållit sin ekvivalent i lönen, som den allmänna kategori ||254| av vilken den egentliga profiten och jordräntan endast är förgreningar. Ändå har han inte åtskilt mervärdet som sådant, som en egen kategori, från de speciella former som det erhåller i profit och jordränta. Därav kommer hos honom, och ännu mera hos Ricardo, mycken villfarelse och bristfällighet i undersökningen.
En annan form, i vilken mervärdet framträder är l'intérêt du capital <kapitalräntan>, räntan (intérêt d'argent <penningräntan>). Men denna
"penningränta är alltid" (säger Smith i samma kapitel) "en avledd reveny som, om den inte betalas ur den profit som härrör från en penningplacering, måste betalas ur någon annan inkomstkälla,"
(alltså antingen jordränta eller lön. I det senare fallet, arbetslönen räknad i medeltal, stammar den inte från mervärdet utan är ett avdrag från själva arbetslönen eller - och i denna form, som vi skall se senare vid tillfälle, förekommer den endast i den outvecklade kapitalistiska produktionen - endast en annan form av profit[23]),
"med mindre att låntagaren är en slösare som ådrar sig ännu en skuld för att betala räntan på den första." (a.a. sid. 105, 106)
Räntan är alltså antingen en del av den profit som görs med lånat kapital; i detta fall är den således en sekundär form av själva profiten, en förgrening av densamma, sålunda bara en ytterligare fördelning mellan olika personer av det i profitens form tillägnade mervärdet. Eller också betalas den ur jordräntan. I så fall gäller detsamma. Eller också betalar låntagaren den ur sitt eget eller ur främmande kapital. I så fall utgör den överhuvudtaget inget mervärde utan bara en annan fördelning av förhandenvarande rikedom, vibration of the balance of wealth between parties <fluktuerande i rikedomens jämvikt mellan de berörda parterna> liksom vid the profit upon alienation <försäljningsprofiten[9*]>. Med undantag av det sista fallet, där räntan inte alls är någon form av mervärdet (och med undantag av det fall där den är ett avdrag från lönen eller själv en form av profit; om detta senare fall talar inte Adam), är räntan således blott en sekundär form av mervärde, blott en del av profiten eller jordräntan (berör bara dess fördelning), utgör alltså inte heller något annat än en del av det obetalda surplusarbetet.
"Mot ränta utlånade penningmedel betraktas av långivaren alltid som kapital. Han förväntar sig att de återställs till honom i behörig tid och att låntagaren under mellantiden betalar honom en viss årsränta för deras användning. Låntagaren kan göra bruk av pengarna antingen som kapital eller som en för den omedelbara konsumtionen avsedd fond. Om han begagnar dem som kapital, så använder han dem till underhåll av produktiva arbetare som reproducerar värdet med en profit. I så fall kan han återställa kapitalet och betala räntan utan att avyttra eller tillgripa någon annan inkomstkälla. Om han begagnar dem som en för omedelbar konsumtion avsedd fond, så handlar han som en slösare och ödslar på de overksamma det som var avsett för de flitigas underhåll. I detta fall kan han varken återställa kapitalet eller betala räntan utan att avyttra eller tillgripa en annan revenykälla som till exempel tillhörigheter eller jordränta." (bd II, bok II, kap IV, sid. 127 ed McCulloch)
||255| Den som alltså lånar pengar, d.v.s. i detta fall kapital, använder dem antingen själv som kapital och gör profit på dem. I så fall är räntan som han betalar till långivaren ingenting annat än en del av profiten under särskilt namn. Eller han förtär de lånade pengarna. Då ökar han långivarens förmögenhet medan han minskar sin egen. Det sker blott en annorlunda distribution av rikedomen som övergår ur slösarens i ockrarens hand, men ingen nybildning av mervärde. För så vitt alltså räntan överhuvudtaget representerar mervärde, är den ingenting annat än en del av profiten, som i sin tur inte är någonting annat än en bestämd form av mervärdet, d.v.s. av obetalt arbete.
Slutligen, anmärker A Smith, att på samma sätt alla inkomster hos personer som lever på skatterna antingen betalas ur lönen och följaktligen är ett avdrag från själva lönen, eller har sitt upphov i profiten och jordräntan, och således bara är rättsanspråk, med vars hjälp olika stånd snyltar på profit och jordränta som själva ingenting annat är än olika former av mervärdet.
"Alla skatter och alla revenyer som grundar sig på skatter, ämbetsmännens löner, pensioner och årliga underhåll av alla slag härrör i sista hand från den ena eller den andra av dessa tre ursprungliga revenykällor och betalas, direkt eller indirekt, antingen ur arbetslönen, ur kapitalprofiten eller ur jordräntan." (a.a. bok I, kap VI, sid. 106, [Garnier])
Sålunda är penningränta liksom skatt eller från skatterna härrörande revenyer - såvida de inte är avdrag från själva lönen - blott andelar i profit och jordränta, vilka i sin tur upplöses i mervärde, d.v.s. obetald arbetstid.
Detta är A Smiths allmänna teori om mervärdet.
A Smith sammanfattar än en gång sin ståndpunkt, varvid det först blir riktigt klart hur litet han ens försöker att på något sätt motivera att det värde som arbetaren lägger till produkten (efter avdrag av les frais de production <produktionskostnaderna>, råvarornas och arbetsinstrumentens värde) inte längre är bestämt genom den arbetstid som nedlagts i produkten, då arbetaren själv inte helt tillägnar sig detta värde utan måste dela det - värdet eller produkten - med capitaliste och propriétaire <kapitalist och jordägare>. Det sätt på vilket en varas värde fördelas bland varans producenter, ändrar naturligtvis ingenting i dess natur och i varornas inbördes värdeförhållande.
"Så snart som jorden blivit privategendom kräver jordägaren en andel av nästan alla produkter som arbetaren kan frambringa eller samla in på den. Hans jordränta utgör det första avdraget från produkten av det arbete som nedlagts på jorden. Men jordens brukare har sällan medel att försörja sig ända till skördens bärgning. Hans underhåll förskotteras vanligtvis ur en arbetsgivares, arrendators, kapital, vilken inte skulle ha något intresse av att sysselsätta arbetaren om denne inte delade sitt arbetes produkt med honom eller hans kapital inte återställdes jämte en profit. Denna profit blir det andra avdraget ||256| från produkten av det på jorden nedlagda arbetet. Produkten av nästan allt arbete är underkastad samma avdrag för profit. I alla industrier behöver de flesta arbetare en arbetsgivare som måste förskottera råvaror och lägga ut arbetslön och underhåll för dem tills arbetet slutförts. Denne arbetsgivare delar med dem produkten av deras arbete eller det värde som detta arbete lägger till de bearbetade råvarorna, och denna andel utgör hans profit." (bd I, bok I, kap VIII, sid. 109, 110 [ed McCulloch])
Här betecknar A Smith sålunda utan omsvep jordräntan och kapitalprofiten som blotta avdrag från arbetarens produkt eller från värdet av hans produkt, lika med den kvantitet arbete han lagt till materialet. Men detta avdrag kan, som A Smith tidigare själv klargjort, endast bestå av den del av arbetet, som arbetaren lägger till les matériaux utöver det kvantum arbete som betalar blott hans lön eller som endast lämnar en ekvivalent till lönen; således av surplusarbetet, av den obetalda delen av hans arbete. (Inom parentes sagt kan därför profit och jordränta eller kapital och jordegendom aldrig vara source de valeur <källa till värde>.)
Man ser det stora framsteg som A Smith har gjort i analysen av mervärdet och följaktligen av kapitalet jämfört med fysiokraterna. Hos dem är det bara ett bestämt slag av reellt arbete - jordbruksarbetet - som skapar mervärde. De befattar sig alltså med arbetets bruksvärde, inte med arbetstiden, det allmänt samhälleliga arbete som är den enda källan till värdet. Men i detta särskilda arbete är det naturen, jorden, som faktiskt skapar mervärdet vilket upplöses i ett förmerande av (organisk) substans. Överskottet av producerad substans utöver den konsumerade substansen[10*]. De uppfattar emellertid ännu saken inom en mycket inskränkt form och därför på ett genom fantastiska föreställningar förfalskat sätt. Men hos A Smith är det det allmänt samhälleliga arbetet, helt likgiltigt i vilka bruksvärden det än uppträder, den blotta kvantiteten av nödvändigt arbete, som skapar värdet. Mervärdet, antingen det uppträder i form av profit, jordränta eller under den sekundära formen av penningränta, är ingenting annat än en del av detta arbete som ägarna av de materiella arbetsbetingelserna tillägnar sig i utbytet mot det levande arbetet. Hos fysiokraterna framträder följaktligen också mervärdet blott i jordräntans form. Hos A Smith är jordränta, profit och ränta endast olika former av mervärdet.
Om jag, i den mån mervärdet hänförs till det förskotterade kapitalets totalsumma, kallar det kapitalets profit, så gör jag det därför att den i produktionen direkt delaktiga kapitalisten tillägnar sig merarbetet direkt, oavsett under vilka rubriker han senare måste dela detta mervärde med jordägaren eller med kapitalutlånaren. Sålunda betalar arrendatorn direkt till jordägaren. Likaså betalar fabrikören ur det mervärde han tillägnat sig jordräntan till ägaren av tomten som fabriken står på, och räntan till kapitalisten som har förskotterat honom kapital.
||257| {Nu återstår ännu att granska: 1) Förväxlingen av mervärde och profit hos A Smith. 2) Hans åsikter om produktivt arbete. 3) Hur han gör jordränta och profit till värdets källor och hans felaktiga analys av varornas naturel prix <naturliga pris>, där värdet av råvaror och instrument inte anses existera eller behöva beaktas åtskilt från le prix av de 3 sources of revenue <priset av revenyns 3 källor>.}
Lönen eller den ekvivalent, varmed kapitalisten köper den temporära dispositionen över arbetsförmågan, är inte vara i dess omedelbara form, utan metamorfoserad vara, pengar, varan i dess självständiga form som bytesvärde, som omedelbar materialisation av det samhälleliga arbetet, av den allmänna arbetstiden. Med dessa pengar köper arbetaren naturligtvis varorna till samma pris (här skall bortses från sådana detaljer som att han t.ex. köper under ogynnsammare villkor och omständigheter) som varje annan penningägare. Han konfronteras som köpare med varuförsäljarna liksom varje annan penningägare. Han uppträder i varucirkulationen själv inte som arbetare utan som penningpol gentemot varupol, som ägare av varan i dess allmänna, alltid utbytbara form. Hans pengar förvandlas åter till varor som skall tjäna honom som bruksvärden och i denna process köper han varorna till det pris som de i allmänhet har på marknaden, generellt uttryckt: till deras värde. Han genomför här bara akten P - V[11*], som anger en formförändring men som regel på intet sätt någon förändring av värdestorleken. Då han emellertid genom sitt arbete, som har materialiserats i produkten, inte endast släppt till så mycket arbetstid som motsvarade de pengar han emottagit, inte bara betalt en ekvivalent, utan gratis givit surplusarbete som just utgör källan till profiten, så har han faktiskt (den förmedlande rörelsen, arbetsförmågans försäljning, faller bort i slutresultatet) utgivit ett högre värde än värdet av den penningsumma som utgör hans lön. Han har in return <i gengäld> med mera arbetstid köpt den kvantitet arbete som realiserats i de pengar som tillflyter honom som lön. Man kan således säga att han indirekt likaså köper alla de varor, i vilka de av honom förvärvade pengarna upplöses (vilka ju blott är det självständiga uttrycket för ett bestämt kvantum samhällelig arbetstid), med mera arbetstid än de innehåller, fastän han köper dem till samma pris som alla andra köpare eller ägare av varan i dess första förvandling. Omvänt innehåller de pengar, med vilka kapitalisten köper arbete, ett mindre kvantum arbete, mindre arbetstid, än den arbetskvantitet eller arbetstid som hans arbetare nedlagt på den vara han producerat; förutom det kvantum arbete, som motsvarar den penningsumma som utgör lönen, köper han en extra kvantitet arbete som han inte betalar, ett överskott utöver den arbetskvantitet som motsvarar de av honom utbetalda pengarna. Och denna extra arbetskvantitet utgör just det av kapitalet skapade mervärdet.
Men eftersom de pengar, ||258| med vilka kapitalisten köper arbete (faktiskt till resultatet, om än förmedlat genom exchange <utbyte>, inte direkt mot arbete utan mot arbetsförmåga), inte är något annat än den förvandlade formen av alla andra varor, d.v.s. deras självständiga tillvaro som bytesvärde, så måste det likaväl sägas att alla varor köper mera arbete i utbytet mot det levande arbetet än vad de innehåller. Detta Mera utgör just mervärdet.
Det är A Smiths stora förtjänst att han just i de kapitel i bok I (kap VI, VII, VIII) - där han övergår från det enkla varuutbytet och dess värdelag till utbytet mellan objektiverat och levande arbete, till utbytet mellan kapital och lönarbete, till undersökningen av profit och jordränta i allmänhet, kort sagt till mervärdets ursprung - har på känn att det här uppkommer en spricka, att lagen - vad orsaken till detta än må vara, en orsak som han inte begriper - faktiskt är upphävd i resultatet, att mera arbete utbytes mot mindre arbete (från arbetarens synpunkt), mindre arbete mot mera arbete (från kapitalistens synpunkt) och att han framhäver och rentav blir förvillad av att det med kapitalets ackumulation och jordegendomen - alltså i och med att arbetsbetingelserna blir självständiga gentemot själva arbetet - sker en ny vändning, skenbart (och faktiskt till resultatet) en omkastning av värdelagen till dess motsats. Det är lika mycket hans teoretiska styrka att han känner och framhåller denna motsägelse som det är hans teoretiska svaghet att han förlorar sin tilltro till den allmänna lagen, ja, till lagen för det blotta varuutbytet, att han inte inser hur denna motsägelse uppstår därigenom att själva arbetsförmågan blir vara, och att denna specifika varas bruksvärde, som alltså inte har någonting att göra med dess bytesvärde, självt är den energi som skapar bytesvärdet. Ricardo har ett företräde framför A Smith däri, att dessa skenbara och till resultatet verkliga motsägelser inte förvillar honom. Han är underlägsen A Smith däri, att han inte ens anar att det här föreligger ett problem och att därför den specifika utveckling som värdelagen tar i och med uppkomsten av kapital varken förvånar honom det minsta eller sysselsätter hans tankar. Hur det som är genialt hos A Smith hos Malthus blir reaktionärt gentemot Ricardos ståndpunkt, skall vi senare se.[20]
Samtidigt är det naturligtvis denna insikt hos A Smith som gör honom vacklande, osäker, drar undan fotfästet för honom och hindrar honom från att, i motsats till Ricardo, komma till en enhetlig, teoretisk helhetssyn på den abstrakt allmänna grundvalen för det borgerliga systemet.
||259| Det ovannämnda uttrycket av A Smith, att varan köper mera arbete än den innehåller eller att arbetet betalar ett högre värde för varan än denna innehåller, har formulerats så här av Hodgskin:
"Det naturliga priset (or necessary price <eller nödvändiga priset>) betyder hela den kvantitet arbete som naturen kräver av människan för produktionen av någon vara ... Arbete var det ursprungliga, är nu och kommer alltid att förbli den enda köpeskillingen i våra affärer med naturen ... Vilken kvantitet arbete som än må vara nödvändig för produktionen av en vara, måste arbetaren under samhällets nuvarande tillstånd alltid lämna ifrån sig mycket mera arbete för att förvärva och äga den än vad som erfordras för att köpa den från naturen. Det för arbetaren på så sätt förhöjda naturliga priset är det sociala priset. Man måste alltid skilja mellan de två." (Thomas Hodgskin, "Popular Political Economy etc.", London 1827, sid. 219, 220)
I Hodgskins uppfattning återkommer här såväl det riktiga som det förvirrade och förvirrande i A Smiths betraktelsesätt.
Vi har sett hur A Smith utvecklar mervärdet i allmänhet, varav jordränta och profit bara är olika former och beståndsdelar. Enligt hans framställning har den del av kapitalet, som består av råvaror och produktionsmedel, ingenting direkt att göra med skapandet av mervärdet. Detta uppstår uteslutande ur den additional quantity of labour <den extra arbetskvantitet> som arbetaren ger utöver den del av sitt arbete vilken utgör den blotta ekvivalenten för hans lön. Det är således också enbart i den förskotterade del av kapitalet som består av lönen, vari mervärdet direkt har sin upprinnelse, för detta är den enda del av kapitalet som inte bara reproduceras utan som producerar ett overplus <överskott>. I profiten däremot är mervärdet beräknat på totalsumman av det förskotterade kapitalet, och utöver denna modifikation tillstöter nya modifikationer genom profiternas utjämning i kapitalets olika produktionssfärer.
Emedan Adam utvecklar mervärdet visserligen i sak men inte uttryckligen i formen av en bestämd, från dess speciella former åtskild kategori, så sammanblandar han det sedan omedelbart med den vidareutvecklade formen av profiten. Detta misstag står kvar hos Ricardo och alla hans efterföljare. Därur uppstår (särskilt påfallande hos Ricardo eftersom värdets grundlag hos honom är genomförd med större systematisk enhetlighet och konsekvens, varvid följaktligen också inkonsekvenserna och motsägelserna framträder mera slående) en rad inkonsekvenser, oupplösta motsägelser och tanklösheter, som ricardianerna (som vi skall se senare i avsnittet om profiten) försöker lösa skolastiskt genom fraseologi.[24] Den grova empirismen slår om till falsk metafysik, skolastik, som förtvivlat söker härleda obestridliga empiriska fenomen genom enkel formell abstraktion direkt ur den allmänna lagen eller att tillrättalägga dem i överensstämmelse därmed. Här, hos A Smith, skall vi strax ge ett exempel, emedan sammanblandningen genast insmyger sig, inte där han avhandlar profit eller jordränta, dessa speciella former av mervärdet, ex professo <speciellt, såsom fackman> utan där han uppfattar dem blott som former av mervärdet i allmänhet, som deductions from the labour bestowed by the labourers upon the materials <avdrag från det arbete arbetarna lagt till råvarorna>.
||260| Efter det att A Smith i bok I, kap VI [sid. 96, 97] har sagt:
"Värdet som arbetarna lägger till råvarorna, upplöses alltså här i två delar, av vilka den ena betalar deras lön, den andra arbetsgivarens profit på hela det av honom förskotterade beloppet av råvaror och arbetslöner",
fortsätter han:
"Han" (l'entrepreneur <företagaren>) "skulle inte ha något intresse av att sysselsätta dessa arbetare, om han inte av försäljningen av deras arbetsprodukter förväntade sig någonting mera än han behöver för att återställa sina fonder, och han skulle inte ha något intresse av att använda ett större kapital i stället för ett mindre, om hans profiter inte stod i en bestämd proportion till det förskotterade kapitalet."
Remarquons d'abord <Låt oss först anmärka>: Efter det att A Smith har reducerat mervärdet, the overplus, som l'entrepreneur gör utöver den värdemängd som behövs pour lui remplacer ses fonds <för att återställa honom hans fonder>, till den del av arbetet som arbetarna lägger till utöver det kvantum som betalar deras lön - således låter detta overplus helt och hållet framspringa ur den del av kapitalet som har lagts ut i arbetslönen, uppfattar han ändå omedelbart detta overplus i profitens form, d.v.s. inte i förhållande till den del av kapitalet ur vilken det framspringer, utan som överskott över totalvärdet av det förskotterade kapitalet, "på hela det av honom förskotterade beloppet av råvaror och arbetslöner" (det är ett misstag att produktionsmedlen har utelämnats här). Han uppfattar således mervärdet direkt i profitens form. Därav de svårigheter som strax skall komma.
Kapitalisten, säger A Smith
"skulle inte ha något intresse av att sysselsätta dessa arbetare om han inte av försäljningen av deras arbetsprodukter förväntade sig någonting mera än han behöver för att återställa sina fonder". [sid. 97]
Kapitalförhållandet en gång förutsatt, är detta helt korrekt. Kapitalisten producerar inte för att tillfredsställa sina behov med produkten; han producerar överhuvudtaget inte med direkt tanke på konsumtionen. Han producerar för att producera mervärde. Men A Smith förklarar inte - såsom flera av hans enfaldiga efterföljare har gjort - mervärdet ur denna förutsättning, som inte innebär något annat än att kapitalisten i den kapitalistiska produktionen producerar för mervärdets skull, d.v.s. han förklarar inte mervärdets existens ur kapitalistens intresse, ur hans begär efter mervärdet. Detta har han fastmer redan härlett från la valeur som les ouvriers ajoutent à la matière au-dessus de la valeur qu'ils ajoutent en échange pour le salaire recu <det värde som arbetarna lägger till råvaran utöver det värde som de lagt till i utbyte mot den lön de emottagit>. Men sedan fortsätter han genast: Kapitalisten skulle inte ha något intresse av att använda ett större kapital i stället för ett mindre, om hans profiter inte stod i en bestämd proportion till det förskotterade kapitalets storlek. Här förklaras profiten inte längre ur mervärdets natur utan ur kapitalistens "intresse". Vilken simpel enfald.
A Smith märker inte hur han, när han på så sätt direkt sammanblandar mervärdet med profiten och profiten med mervärdet, kullkastar den lag om mervärdets ursprung som han nyss ställt upp. ||261| Om mervärdet endast är la partie de la valeur <den del av värdet> (eller av det arbetskvantum) que l'ouvrier ajoute au-delà de la partie qu'il ajoute à la matière afin de payer le salaire <som arbetaren lägger till råvarorna utöver den del som han lägger till dem såsom gottgörelse för arbetslönen>, varför skulle denna 2:a del omedelbart växa när värdet av det förskotterade kapitalet är större i det ena fallet än i det andra? Ännu klarare blir motsägelsen i det exempel som A Smith själv ger strax därefter för att vederlägga den åsikt enligt vilken profiten skulle vara the wages för the so-called labour of superintendence <lönen för det så kallade ledningsarbetet>. Han säger nämligen:
"De" (les profits des fonds <kapitalprofiterna>) "är emellertid helt olika arbetslönen; de följer helt andra lagar och står inte i någon proportion till detta föregivna uppsikts- och ledningsarbetes storlek och natur. De rättar sig helt och hållet efter det uppbjudna kapitalets värde och är större eller mindre alltefter kapitalets storlek. Låt oss t.ex. anta att två olika fabriker är i gång på en ort, där en fabriks genomsnittliga kapitalprofiter årligen uppgår till tio procent. De sysselsätter vardera tjugo arbetare med en årslön av 15 pund vardera, så att varje fabrik årligen utbetalar 300 pund i arbetslön. Låt oss vidare anta att man bearbetar grova materialier till ett värde av blott 700 pund årligen i den ena fabriken och finare material till ett värde av 7000 pund årligen i den andra; det kapital som årligen användes i den förra fabriken kommer således blott att uppgå till 1000, i det andra till 7300 pund. Efter kvoten 10% kommer sålunda företagaren i den ena fabriken att räkna med en årsvinst av omkring 100 pund, i den andra omkring 730 pund. Men trots denna enorma differens i deras profiter kan ändå deras uppsikts- och ledningsarbete vara detsamma eller nästan detsamma." [a.a. sid. 97, 98]
Från mervärdet i dess allmänna form kommer vi strax till en taxe commune de profits <allmän profitkvot>, som inte omedelbart har något med detta att göra. Mais passons outre! <Men låt oss gå vidare!> I båda fabrikerna sysselsättes 20 arbetare; lönen i båda är densamma, = 300 pund. Således ett bevis för att inte händelsevis ett högre slags arbete användes i den ena än i den andra, så att en arbetstimme, alltså även en surplusarbetstimme, i den ena vore lika med flera surplusarbetstimmar i den andra. Tvärtom förutsättes samma genomsnittsarbete i båda, såsom framgår av deras identiska löner. Varför skulle då surplusarbetet som arbetarna ajoutent au-delà du prix de leurs salaires <tillägger utöver priset för sin arbetslön> i den ena fabriken vara värt sju gånger så mycket som i den andra? Eller varför skulle arbetarna i den ena fabriken - därför att det bearbetade materialet i denna är 7 gånger dyrare än i den andra - leverera 7 gånger så mycket surplusarbete som i den andra fastän de erhåller samma lön i båda, således arbetar samma tid för att ||262| reproducera sin lön?
Den sju gånger större profiten i den ena fabriken jämförd med den andra - eller överhuvudtaget lagen för profiten, att den står i proportion till det förskotterade kapitalets storlek - står således prima facie <vid första ögonkastet> i strid med den lag för mervärdet eller profiten (eftersom A Smith direkt identifierar de båda), som säger att de bara består i arbetarnas obetalda surplusarbete. A Smith framkastar detta helt naivt och tanklöst utan den blekaste aning om den motsägelse som föreligger. Alla hans efterföljare - av vilka ingen utreder mervärdet i allmänhet, åtskilt från dess speciella former - har förblivit honom trogna på den punkten. Hos Ricardo framträder detta, som redan nämnts, ännu tydligare.
Eftersom A Smith upplöser mervärdet inte enbart i profit utan också i jordränta - två speciella slag av mervärde, vilkas rörelse bestämmes av helt skilda lagar - så borde han redan därav ha insett att han inte omedelbart fick sammanblanda den allmänna abstrakta formen med någon av dess speciella former. Liksom hos honom så förblir hos alla senare borgerliga ekonomer bristen på teoretiskt sinnelag i uppfattandet av formskillnaderna i de ekonomiska förhållandena regel vid deras klumpigt-grova behandling av och intresse för det empiriskt föreliggande materialet. Därav också deras oförmåga att uppfatta penningen på rätt sätt, där det endast är fråga om olika förvandlingar av bytesvärdets form medan värdestorleken förblir oförändrad.
Lauderdale, i "Recherches sur la nature et l'origine de la richesse publique", traduit par Lagentie de Lavaïsse, Paris 1808, förebrår A Smiths utredning av mervärdet - om vilken han säger att den motsvarar de åsikter som redan framförts av Locke - att kapitalet enligt denna inte vore en ursprunglig källa till rikedom, såsom Smith dock framställer den, utan bara en avledd. De ställen som det är fråga om har följande lydelse:
"För mer än ett århundrade sedan har Locke framfört nästan samma åsikt" (som A Smith) ... " 'Penningen' ", säger han, " 'är någonting sterilt, som inte producerar något; hela nyttan som man drar därav består i att den genom ömsesidig överenskommelse överför vinsten, som var belöningen för en mans arbete, i en annans ficka'." (Lauderdale, sid. 116) "Om denna föreställning om kapitalprofiten vore helt korrekt, så skulle därav följa att den inte vore en ursprunglig källa till rikedom utan en avledd; och att man därför inte kunde betrakta kapital som en av källorna till rikedom, eftersom dess profit inte är något annat än en överföring ur arbetarens ficka till kapitalistens." (a.a. sid. 116, 117)
Såtillvida som kapitalets värde blott återuppstår i produkten kan man inte kalla det för "source de richesse" <"källa till rikedom">. Det är här endast såsom accumulated labour <anhopat arbete>, såsom ett bestämt kvantum materialiserat arbete, som det lägger sitt eget värde till produkten.
Värdeskapande är kapitalet bara såsom förhållande, i den mån det såsom ett tvång över lönarbetet pressar det att utföra surplusarbete, eller sporrar produktivkraften hos arbetet för att skapa relativt mervärde. I båda fallen producerar det värde blott såsom ||263| den från arbetet fjärmade makten av arbetets egna objektiva betingelser över det självt, överhuvudtaget blott såsom en av själva lönarbetets former, såsom betingelse för lönarbetet. Men i den hos ekonomerna vanliga betydelsen, såsom arbete, anhopat i pengar eller varor, verkar kapitalet liksom alla arbetsbetingelser, också de obetalda naturkrafterna, produktivt i arbetsprocessen, i skapandet av bruksvärden, men det blir aldrig källa till värde. Det skapar inte något nytt värde och lägger överhuvudtaget blott bytesvärde till produkten i den mån det självt har bytesvärde, d.v.s. självt upplöser sig i objektiverad arbetstid, så att arbetet är källan till dess värde.
Lauderdale har rätt i att A Smith, efter att ha utvecklat mervärdets och värdets natur, felaktigt framställer kapital, jord och mark som självständiga källor till bytesvärdet. De är källor till reveny för sina ägare, såtillvida som de representerar rättsanspråk på ett visst kvantum surplusarbete som arbetaren måste arbeta utöver den arbetstid som behövs som vederlag för hans lön. Sålunda säger A Smith t.ex:
"Arbetslön, profit och jordränta är de tre urkällorna till all inkomst såväl som till allt bytesvärde." (bok I, kap VI, [sid. 105])
Lika riktigt som det är att de är de trois sources primitives de tout revenu <tre urkällorna till all inkomst>, lika oriktigt är det att de är aussi bien les trois sources primitives de toute valeur échangeable <likaså de tre urkällorna till allt bytesvärde>, eftersom en varas värde uteslutande är bestämt genom den arbetstid som ingår i den. Hur kan A Smith efter att just ha framställt jordränta och profit som blotta deductions <avdrag> från det värde eller det arbete som arbetaren lägger till råmaterialet, kalla dem för sources primitives de la valeur échangeable <urkällor till bytesvärdet>? (De kan vara det endast i den meningen att de sätter la source primitive i rörelse, d.v.s. tvingar arbetaren att utföra surplusarbete.) Såvida de innebär rättsanspråk (betingelser) att tillägna sig en del av värdet, d.v.s. av det i varan objektiverade arbetet, är de inkomstkällor för sina ägare. Men fördelningen eller tillägnandet av värde är väl ändå inte någon källa till det värde som tillägnas. Om detta tillägnande inte ägde rum och om arbetaren erhöll hela produkten av sitt arbete som lön, så skulle den producerade varans värde vara detsamma nu som förut, fastän det inte skulle delas med jordägaren och kapitalisten.
Jordegendom och kapital blir inte därigenom några källor till det värde de tillägnar sig att de utgör inkomstkällor för sina ägare, d.v.s. därigenom att de ger dem makten att tillägna sig en del av de värden som arbetet har skapat. Men det är lika fel att säga att arbetslönen utgör en source primitive de la valeur échangeable, fastän den, eller rättare sagt den fortlöpande försäljningen av arbetsförmågan, utgör en inkomstkälla för arbetaren. Det är arbetet, inte arbetarens arbetslön, som skapar värdet. Arbetslönen är endast redan förefintligt värde eller, om vi betraktar produktionen i dess helhet, den del av det av arbetaren skapade värdet, vilken han själv tillägnar sig, men detta tillägnande skapar inte värdet. Hans arbetslön kan därför stiga eller falla utan att värdet av den vara han producerat påverkas därav. |263||
||265| {Det bör som citat till det ovan sagda tilläggas, att A Smith gör de rubriker, under vilka varans värde tillägnas, till källor för detta värde: Efter att ha vederlagt att profiten bara skulle vara ett annat namn för kapitalistens lön eller wages of labour of superintendence <lön för ledningsarbetet>, avslutar han:
"Följaktligen bildat profiten på fonden eller kapitalet i varornas pris en från arbetslönen helt åtskild källa till värdet som regleras efter helt andra principer." (bok I, kap VI, [sid. 99])
Enligt vad Smith alldeles nyss sagt fördelas la valeur, som arbetarna lägger till materialierna, mellan dem och kapitalisterna i form av löner och profit; arbetet är sålunda den enda source de valeur, och i denna source de valeur har prix des salaires et prix des profits <arbetslönens pris och profitens pris> sin upprinnelse. Men dessa prix själva är inte någon source de valeur. Varken arbetslönen eller profiten.} |265||
||263| Vi skall här lämna helt obeaktat huruvida A Smith betraktar jordräntan som ett konstituerande element i varornas pris. Den frågan är för vår undersökning här så mycket likgiltigare som han uppfattar jordräntan, precis som profiten, blott som en del av mervärdet, deduction from the labour added by the labourer to the raw material <avdrag från arbetet som arbetaren har lagt till råmaterialet> och följaktligen ||264| faktiskt också som deduction from the profit <avdrag från profiten>, såtillvida som hela det obetalda surplusarbetet tillägnas direkt av kapitalisten i hans mellanhavande med arbetet, under vilka rubriker han än senare måste dela detta mervärde med produktionsbetingelsernas ägare, antingen med jordägaren eller utlånaren av kapital. Vi skall således för enkelhetens skull endast tala om lön och profit som de båda rubriker, under vilka det nyskapade värdet uppdelas.
Antag att 12 timmars arbetstid är materialiserad i en vara (frånsett värdet av råmaterial och arbetsredskap som konsumerats däri), så kan vi uttrycka dess värde som sådant endast i pengar. Antag alltså att 12 timmars arbetstid likaledes är materialiserad i 5 shilling. Så är varans värde = 5 shilling. Med le prix naturel des marchandises <varornas naturliga pris> menar A Smith inte någonting annat än deras värde uttryckt i pengar. (Varans marknadspris ligger naturligtvis över eller under dess värde. Ja, som jag skall påvisa senare, skiljer sig alltid till och med varornas genomsnittspris från deras värde.[25] Emellertid har A Smiths utredning av le prix naturel ingenting med detta att göra. Dessutom kan varken varornas marknadspris och ännu mindre växlingarna i deras genomsnittspris begripas utan att en insikt i värdets natur ligger till grund.)
Om mervärdet som ingår i varan uppgår till 20% av dess totalvärde eller, vilket kommer på ett ut, 25% av det nödvändiga arbete som nedlagts på den, skulle således detta värde av 5 shilling, varans prix naturel, kunna upplösas i 4 shilling arbetslön och 1 shilling mervärde (som vi här skall kalla profit för att följa A Smith). Det skulle vara korrekt att säga, att varans värdestorlek, bestämd oberoende av lön och profit, eller dess naturliga pris, skulle kunna upplösas i 4 shilling arbetslön (arbetets pris) och 1 shilling profit (profitens pris). Men det skulle vara felaktigt att säga, att varans värde bildades ur sammanräkningen eller hopfogandet av de oberoende av varans värde reglerade priserna för arbetslönen och för profiten. I det senare fallet skulle det inte finnas någon anledning varför varans totalvärde inte kunde vara 8, 10 shilling etc. allteftersom man antog att arbetslönen vore 5 och profiten 3 shilling etc.
När A Smith undersöker den "naturliga taxan" eller det "naturliga priset" för arbetslönen - vad är det som då vägleder honom? Det är det naturliga priset för de livsförnödenheter som krävs för arbetsförmågans reproduktion. Men på vad sätt bestämmer han det naturliga priset för dessa livsförnödenheter? I den mån han överhuvudtaget bestämmer det, går han tillbaka till det riktiga bestämmandet av värdet, nämligen den för produktionen av dessa livsförnödenheter erforderliga arbetstiden. Men där han lämnar denna rätta väg, råkar han in i un cercle vicieux <ett cirkelslut>. Hur bestämmes livsförnödenheternas naturliga pris som bestämmer arbetslönens naturliga pris? Genom det naturliga priset på "arbetslönen", "profiten", "jordräntan", som bildar det naturliga priset för dessa livsförnödenheter liksom för alla varor. Och så vidare in infinitum <i det oändliga>. Allt prat om lagen om tillgång och efterfrågan hjälper honom naturligtvis inte att komma ur denna cercle vicieux. Ty det "naturliga priset" eller det pris som motsvarar varans värde skall existera just när efterfrågan och tillgång täcker varandra, d.v.s. när varans pris inte genom efterfrågans och tillgångens växlingar ligger över eller under dess värde; med andra ord när varans kostnadspris[26] (eller värdet i den av säljaren tillhandahållna varan) samtidigt är det pris som efterfrågan betalar.
||265| Men som sagt: Vid undersökningen om arbetslönens naturliga pris tar A Smith faktiskt - åtminstone på sina ställen - sin tillflykt tillbaka till det riktiga bestämmandet av varans värde. I det kapitel däremot som handlar om den naturliga taxan eller det naturliga priset för profiten, förirrar han sig, vad gäller den egentliga uppgiften, i intetsägande banaliteter och tautologier. Ursprungligen reglerade han faktiskt varans värde genom lön och profit och jordränta. Men sedan går han omvänt till väga (vilket låg närmare det empiriska skenet och den vanliga föreställningen) och då skall varornas naturliga pris räknas ut och konstrueras genom en summering av de naturliga priserna för lön, profit och jordränta. Det är en av Ricardos viktigaste förtjänster att ha gjort slut på denna förvirring. Vi skall återkomma med några ord till denna punkt när vi behandlar honom.[27]
Här skall vi ytterligare anmärka bara detta: Industriidkaren möter empiriskt den givna storleken av varans värde - ur vilket, såsom en fond, lön och profit skall betalas - i sådan form att ett bestämt marknadspris för varan förblir bestående en kortare eller längre tid trots alla växlingar i arbetslönen.
Lägg alltså märke till denna besynnerliga gång i A Smiths bok: först undersökes varans värde och bestämmes på sina ställen riktigt, så riktigt att han i allmänhet finner ursprunget till mervärdet och dess särskilda former och följaktligen härleder arbetslön och profit från detta värde. Men sedan slår han in på den omvända vägen och söker tvärtom härleda varornas värde (härlett från lön och profit) genom att sätta samman de naturliga priserna för arbetslön, profit och jordränta. Detta senare förhållande leder till att han - emedan han saknar fundamentet - inte någonstans riktigt utvecklar effekten av arbetslönens, profitens etc. svängningar på varupriserna. |VI-265||
||VIII-364| {A Smith. Värdet och dess beståndsdelar. Smiths felaktiga föreställning, se ovan, vilken han utvecklar trots sin ursprungligen riktiga uppläggning, visar sig också i följande mening:
"Jordräntan utgör ... en del av varornas pris, men på ett helt annat sätt än profiten och arbetslönen. Allteftersom dessa är höga eller låga, ger de upphov till höga eller låga spannmålspriser, och en hög eller låg jordränta är resultatet därav." ("Wealth of Nations", bok I, kap 11)[28]} |VIII-364||
||VI-265| Vi kommer nu till en annan punkt som sammanhänger med upplösningen av varans pris eller värde (ty båda förutsättes här ännu vara identiska). Antag att A Smith hade kalkylerat rätt, d.v.s. bestämt varans värde och upplöst det i de beståndsdelar vari detta värde fördelar sig mellan de olika produktionsagenterna, men inte omvänt sökt härleda värdet från priset för dessa beståndsdelar. Men detta à part <lämnat åsido>. Likaså à part det ensidiga sätt varpå lön och profit framställes blott som distributionsformer och följaktligen båda i samma betydelse av revenyer som kan förtäras av sina ägare. Frånsett allt detta visar A Smith själv betänkligheter, och det är här åter hans företräde framför Ricardo, inte att han skulle fullfölja och lösa de betänkligheter han yttrat, utan att han överhuvudtaget visar dem.
||266| A Smith säger nämligen:
"Dessa tre beståndsdelar" (salaires, profits, rente du propriétaire <löner, profiter, jordränta>) "förefaller att direkt eller i sista hand utgöra det totala spannmålspriset."
(Överhuvudtaget varupriset. A Smith tar här blé <spannmål> som exempel eftersom jordräntan inte ingår som konstituerande beståndsdel i priset för vissa varor.)
"En fjärde del kan förefalla nödvändig för att ersätta arrendatorns kapital eller för att kompensera honom för förslitningen av hans dragdjur och hans andra jordbruksredskap. Men man måste betänka att priset för vilket jordbruksredskap som helst, t.ex. för en arbetshäst, självt är sammansatt av ovannämnda tre delar: räntan för jorden på vilken den uppförts, arbetet med uppfödningen och profiten till arrendatorn som förskotterar bådadera, räntan för jorden och lönen för arbetet."
{Här uppträder profiten i den ursprungliga form som inbegriper också jordräntan.}
"Fastän spannmålspriset sålunda kan träda i stället för såväl pris som underhållskostnader för hästen, så sönderfaller ändå hela priset fortfarande, direkt eller i sista hand, i samma tre delar: jordränta, arbete och profit." (bok I, kap VI, [sid. 101, 102])
{Här mycket smaklöst att han plötsligen säger travail <arbete> i stället för lön, men inte sätter propriété <jordegendom> eller capital i stället för jordränta och profit.}
Men låg det inte lika nära till hands att considérer <betänka> att hästuppfödaren eller plogsmeden, hos vilka arrendatorn köpt hästen och plogen, hade låtit priset för produktionsredskapen (i detta fall kanske en annan häst) och råvarorna, såsom foder och järn, ingå i priset för hästen och plogen, på samma sätt som arrendatorn låtit priset för hästen och plogen ingå i priset för vetet, under det att den fond, varur hästuppfödare och plogsmed betalade lön och profit (och jordränta), bara bestod av det nya arbete som de i sin produktionssfär lade till det förhandenvarande värdebeloppet av sitt konstanta kapital? Om således A Smith för arrendatorn medger att, förutom den lön, profit och jordränta han betalat till sig själv och andra, också en 4:e och från dessa olikartad beståndsdel ingår i priset för hans blé, värdet i det av honom förbrukade capital constant såsom hästar, jordbruksredskap etc., så gäller detta också för hästuppfödaren och jordbruksredskapens fabrikör, och det tjänar ingenting till att Smith skickar oss från Pontius till Pilatus. Förresten är exemplet med arrendatorn särskilt illa valt för att skicka oss från Pontius till Pilatus, ty bland the items <posterna> i le capital constant finns här en som absolut inte behöver vara köpt från somebody else <någon annan>, nämligen utsädet - och upplöses denna värdebeståndsdel för anybody <någon> i lön, profit och jordränta?
Men passons först outre <Låt oss först gå vidare> och låt oss se om Smith genomför sin tanke att varje varas värde skulle kunna upplösas i en av inkomstkällorna eller i alla tre: lön, profit, jordränta, och således, såsom avsedda för konsumtion, kunna förtäras eller i varje fall förbrukas d'une manière ou d'une autre <på ett eller annat sätt> för personligt use <bruk> (inte i den industriella konsumtionen). D'abord <Först> ||267| ytterligare något preliminärt. T.ex. vid plockning av bär o.s.v. kan man mena att deras värde upplöses blott i lön, fastän det också här för det mesta behövs några redskap liksom korgar och dyl som arbetsmedel. Emellertid hör dylika exempel inte alls hit, där det är fråga om kapitalistisk produktion.
Låt oss först ännu en gång upprepa den i bok I, kap VI uttalade åsikten.
I bok II, kap II (bd II, Garnier, sid. 212) heter det:
"Det har ... visats att priset för de flesta varor sönderfaller i tre delar, av vilka den ena betalar arbetslönen, den andra kapitalprofiten och den tredje jordräntan."
Enligt detta upplöses hela värdet av varje vara i reveny, tillfaller således som konsumtionsfond den ena eller den andra klassen som lever på denna reveny. Eftersom nu ett lands totalproduktion, t.ex. årligen, blott utgöres av summan av de producerade varornas värden och eftersom värdet av var och en av dessa varor upplöses i revenyer, så måste följaktligen också deras summa, den årliga arbetsprodukten, revenu brut <bruttorevenyn>, årligen kunna förtäras i denna form. Och så invänder Smith strax därpå mot sig själv:
"Då detta gäller med avseende på varje särskild vara för sig, måste det också gälla för alla varor tillsammantagna vilka utgör hela årsprodukten av jorden och arbetet i varje land. Det sammanlagda priset eller bytesvärdet av denna årsprodukt måste upplösas i samma tre delar och fördelas bland landets invånare, antingen som lön för deras arbete eller som profit på deras kapital eller som ränta på deras jordegendom." (a.a. sid. 213)
Detta är faktiskt den nödvändiga konsekvensen. Det som gäller för den enskilda varan, gäller med nödvändighet för totalsumman av varorna. Men quod non <det är inte så> säger Adam. Han fortsätter:
"Fastän nu totalvärdet av jordens och arbetets årsprodukt i ett land på detta sätt fördelas bland de olika invånarna och utgör en reveny för dem, kan vi, liksom vi särskiljer brutto- och nettoreveny för en privat lantegendom, göra samma åtskillnad för revenyerna hos alla invånare i ett stort land." [a.a. sid. 213]
(Halt là! <Stopp ett slag!> Nyss har han ju sagt raka motsatsen. Hos den enskilde förpaktaren kan vi urskilja en 4:e del vari värdet av hans vete t.ex. upplöses, nämligen den del som blott ersätter det förbrukade capital constant. Detta är omedelbart sant för den enskilde förpaktaren. Men om vi går vidare, så upplöses vad som för honom är capital constant på en tidigare punkt på en annan hand, innan det blev kapital i hans hand, i arbetslön, profit etc., kort sagt i reveny. Om det därför är riktigt att varorna, betraktade i den enskilde producentens hand, upplöses i en värdebeståndsdel som inte bildar någon reveny, så måste det vara felaktigt för "tous les habitants d'un grand pays" <"alla invånare i ett stort land">, emedan det som är capital constant i den enes hand får sitt värde därav att det utgått ur en annans hand som sammanlagt pris för lön, profit, jordränta. Nu säger han raka motsatsen.) A Smith fortsätter:
||268| "Bruttorevenyn från en enskild privat lantegendom omfattar överhuvudtaget allting som arrendatorn betalar; nettorevenyn är vad som efter avdrag av alla utgifter för förvaltning, reparationer och övriga nödvändiga omkostnader, blir kvar åt godsägaren att fritt disponera, eller vad denne utan förfång för sin egendom kan införliva med den för omedelbar konsumtion avsedda fonden, det vill säga för sitt matbord o.s.v. Hans verkliga rikedom beror inte av hans bruttoreveny utan av hans nettoreveny." [a.a. sid. 213, 214]
(För det första för A Smith här samman vad som inte hör samman. Det som arrendatorn betalar som jordränta till le propriétaire <jordägaren>, precis som det han betalar som lön till arbetarna, är, just som hans egen profit, en del av varans värde eller pris som upplöses i reveny. Frågan är just den, om varan innehåller ytterligare en värdebeståndsdel? Detta medger han här, liksom han borde medge det i arrendatorns fall, vilket ju dock inte skulle förhindra att hans blé (d.v.s. priset för hans blé eller bytesvärdet) upplöses blott i reveny. För det andra, i förbigående sagt: för den enskilde arrendatorn som arrendator sedd, beror den reella rikedom han kan disponera av hans profit. Å andra sidan kan han som varuägare sälja hela arrendet eller, då han inte äger jorden, hela det capital constant som finns därpå, såsom arbetsboskap, jordbruksredskap etc. Värdet han på så sätt kan realisera, alltså den rikedom han kan förfoga över, betingas av värdet, sålunda också av storleken hos det konstanta kapital som tillhör honom. Emellertid kan han sälja detta igen blott till en annan förpaktare, i vars hand det inte är disponibel rikedom utan konstant kapital. Vi har sålunda fortfarande inte kommit ur fläcken.)
"Bruttoinkomsten för samtliga invånare i ett stort land innefattar den totala årsprodukten av deras jord och deras arbete,"
(nyss hörde vi att denna totalmassa - dess värde - upplöses i löner, profiter och jordränta, idel former av revenu net <nettoreveny>),
"nettoinkomsten den del som förblir disponibel efter avdrag av underhållskostnaderna för vidmakthållandet av, för det första deras fasta, och för det andra deras rörliga kapital"
(nu gör han alltså avdrag för arbetsredskap och råvaror);
"eller den del de kan placera i sin konsumtionsfond utan att tillgripa sitt kapital."
(nu får vi alltså höra att le prix ou la valeur échangeable <priset eller bytesvärdet> för varornas totalsumma, precis som hos den enskilde kapitalisten, så för hela landet upplöses i en quatrième partie <fjärde del> som inte utgör reveny för någon, upplösbar varken i lön, profit eller jordränta.)
"Hela utgiften för underhåll av det fixa kapitalet måste tydligen undantas från samhällets nettoreveny. Varken det råmaterial, varmed de nyttiga maskinerna och industriredskapen, ekonomibyggnaderna o.s.v. måste underhållas, eller produkten av det arbete som kräves för förvandlingen av detta råmaterial till den önskade formen, kan någonsin bli till en del av denna nettoreveny. Priset för detta arbete kan visserligen bilda en del av denna reveny, emedan de på detta sätt sysselsatta arbetarna kan placera hela värdet ||269| av sin lön i sin konsumtionsfond. Men vid andra slags arbeten ingår både priset och produkten i denna konsumtionsfond; priset i arbetarnas, produkten i andra människors [konsumtionsfond], vilka senares underhåll, komfort och förlustelser ökas genom arbetet hos dessa arbetare." (a.a. sid. 214, 215)
Trots allt närmare den riktiga uppfattningen än de andra.[12*]
Här hoppar A Smith återigen i väg från den fråga han skall besvara, frågan om la quatrième partie du prix total <den fjärde del av totalpriset> hos den vara som inte upplöses vare sig i lön, profit eller jordränta. Först någonting alldeles felaktigt. Hos maskinfabrikören, liksom hos varje annan industrikapitalist, upplöses ju arbetet, som façonne maskinens råmaterial etc. dans la forme convenable <förvandlar maskinens råmaterial etc. till den lämpliga formen>, i nödvändigt och surplusarbete, således inte blott i salaires des ouvriers <arbetarnas löner> utan också i profit du capitaliste <kapitalistens profit>. Men värdet av materialet och värdet av de redskap med vars hjälp de av arbetarna façonneras dans la forme convenable, upplöses varken i det ena eller det andra. Att produkter, som på grund av sin natur inte är avsedda för den individuella konsumtionen utan för den industriella konsumtionen, inte ingår i le fonds de consommation <konsumtionsfonden>, har ingenting med saken att göra. Utsädet t.ex. (den del av vetet som tjänar till utsäde) skulle enligt sin natur också kunna ingå i le fonds de consommation, men måste ekonomiskt sett ingå i le fonds de production <produktionsfonden>. Vidare är det alldeles felaktigt att hela priset av de produkter som är avsedda för den individuella konsumtionen skulle ingå tillsammans med själva produkten i le fonds de consommation. Linneväv uppgår t.ex., för så vitt som den inte används till segelduk eller andra produktiva ändamål, som produkt helt i konsumtionen. Men inte dess pris - eftersom en del av detta pris ersätter lingarn, en annan vävstolar etc., och blott en del av linnevävens pris upplöses i reveny av något slag.
Alldeles nyss sade Adam oss att les matières nécessaires <de nödvändiga råvarorna> för maskiner, nyttobyggnader etc., lika litet som de maskiner o.s.v. som tillverkats av dem, "ne peuvent jamais faire partie de ce revenu net <aldrig kan utgöra en del av denna nettoreveny>; således [ingår de] väl i le revenu brut. Strax efteråt, a.a., bok II, kap II, sid. 220, säger han däremot:
"De maskiner och verktyg o.s.v., som bildar det fasta kapitalet hos en enskild eller ett samhälle, utgör varken en del av den enes eller det andras bruttoreveny eller nettoreveny, inte heller pengarna ..." etc.
Adams kast kors och tvärs, hans motsägelser, hans utvikningar från ämnet, bevisar att han här kört fast, och måste köra fast, sedan han gjort salaire, profit och rente <lön, profit och jordränta> till konstituerande beståndsdelar av la valeur échangeable ou du prix total du produit <bytesvärdet eller produktens totalpris>.
[||VII-300|] Liksom vi hittills har funnit A Smith vara tvekluven i allt annat, så är han det i definitionen av vad han kallar produktivt arbete till skillnad från improduktivt arbete. Vi finner hos honom om vartannat två definitioner av vad han kallar produktivt arbete och skall till att börja med betrakta den första, riktiga definitionen.
Produktivt arbete i den kapitalistiska produktionens bemärkelse är det lönarbete som i utbyte mot kapitalets variabla del (den för lön utlagda delen av kapitalet) inte blott reproducerar denna del av kapitalet (eller värdet av sin egen arbetsförmåga) utan därutöver producerar mervärde för kapitalisten. Endast härigenom förvandlas vara eller pengar till kapital, produceras de som kapital. Endast det lönarbete är produktivt som producerar kapital. (Detta är detsamma som att säga att det reproducerar en större värdesumma än den som lagts ned i det, eller ger mera arbete tillbaka än det erhåller i form av lön. Således endast den arbetsförmåga som producerar ett värde som är större än sitt eget.)
The mere existence <den blotta existensen> av en kapitalistklass, således av kapitalet, beror av arbetets produktivitet, men inte av dess absoluta utan av dess relativa produktivitet. T.ex: skulle en arbetsdag endast vara tillräcklig för att hålla arbetaren vid liv, d.v.s. att reproducera hans arbetsförmåga, ||301| så vore arbetet, i absolut mening, produktivt emedan det vore reproduktivt, d.v.s. alltid ersatte de värden som det konsumerat (lika med den egna arbetsförmågans värde). Det skulle emellertid inte vara produktivt i kapitalistisk bemärkelse emedan det inte producerade mervärde. (Det producerade faktiskt inte något nytt värde utan återställde bara det gamla; arbetet skulle ha konsumerat värdet i den ena formen för att reproducera det i den andra. Och i denna bemärkelse har det sagts att den arbetare är produktiv, vars produktion är lika med hans egen konsumtion, och att den arbetare är improduktiv, som konsumerar mera än han reproducerar.)
Denna produktivitet beror av den relativa produktiviteten, d.v.s. att en arbetare inte blott återställer ett gammalt värde, utan skapar ett nytt; att han materialiserar mera arbetstid i sin produkt än som finns materialiserad i den produkt som håller honom vid liv såsom arbetare. På detta slag av produktivt lönarbete grundar sig kapitalet, dess existens.
{Men antag att det inte existerade något kapital och att arbetaren själv tillägnade sig sitt surplusarbete, överskottet av värden som han skapat utöver det överskott av värden som han konsumerar. Då skulle man om detta arbete bara kunna säga att det är sant produktivt, d.v.s. skapar nya värden.}
Denna uppfattning om det produktiva arbetet följer naturligt ur A Smiths uppfattning om mervärdets ursprung, alltså om kapitalets väsen. I den utsträckning han hävdar denna uppfattning följer han den ena av fysiokraterna och till och med av merkantilisterna inslagna riktningen, som han bara befriar från ett felaktigt föreställningssätt och vars inre kärna han på så sätt får fram. Fysiokraterna, med sin felaktiga uppfattning att endast jordbruksarbetet vore produktivt, hävdade den riktiga åsikten att, sett från kapitalistisk synpunkt, blott det arbete är produktivt vilket skapar ett mervärde, och detta inte för egen räkning, utan för produktionsbetingelsernas ägare, vilket skapar en produit net <nettoprodukt> inte för sig självt utan för jordägaren. Ty the surplus value <mervärdet> eller surplusarbetstiden objektiveras i en surplus produce <merprodukt> eller produit net. (De uppfattar detta åter felaktigt; eftersom t.ex. mera vete blir kvar än vad arbetare och arrendatorer äter upp; men det blir också mera kläde kvar än vad klädestillverkare (arbetare och mästare) behöver för sin egen klädsel.) The surplus value självt missuppfattar de felaktigt därför att de har en felaktig föreställning om the value och att de reducerar det till arbetets bruksvärde, inte till arbetstid, samhälleligt kvalitetslöst arbete. Inte desto mindre består den riktiga definitionen att endast det lönarbete är produktivt som skapar mera värde än det kostar. A Smith befriar detta från den felaktiga föreställning som är förknippad därmed hos fysiokraterna.
Låt oss gå från fysiokraterna tillbaka till merkantilisterna. Också här finns en sida som, om också omedveten för dem, rymmer samma åsikt om det produktiva arbetet. De utgick från den föreställningen att arbetet är produktivt blott inom de produktionsgrenar vars produkter, exporterade till utlandet, återbär mera pengar än vad de har kostat (eller vad som måste föras ut ur landet för dem), vilka sålunda sätter ett land i stånd att i större omfattning ta del av de nystartade guld- och silvergruvornas produkter. De såg att en snabb tillväxt av rikedomen och av medelklassen ägde rum i dessa länder. Varpå berodde i själva verket detta inflytande hos guldet? Arbetslönen steg inte i samma proportion som varupriserna; arbetslönen sjönk således, och därmed ökades det relativa surplusarbetet, steg profitkvoten, inte därför att arbetaren blivit mera produktiv utan därför att den absoluta arbetslönen (d.v.s. summan av livsförnödenheter som arbetaren erhåller) pressades ned, kort sagt därför att arbetarnas belägenhet försämrades. Arbetet blev således i dessa länder faktiskt mera produktivt för dess exploatörer. Detta fact <faktum> sammanhängde med the influx <tillflödet> av de ädla metallerna; och detta var en - om än blott dunkelt anad - anledning varför merkantilisterna förklarar endast det arbete för produktivt, som används i dylika produktionsgrenar.
||302| "Den markanta [befolknings]tillväxten, som ägde rum under de senaste 50 eller 60 åren i nästan hela Europa, har kanske sin grundorsak i den växande produktiviteten hos de amerikanska gruvorna. Ett ökat överflöd av ädelmetaller" {of course <naturligtvis> till följd av nedgången i deras realvärde} "höjer varornas pris proportionellt mera än arbetets pris; detta förhållande pressar ned arbetarens belägenhet och höjer samtidigt profiterna hos hans exploatör som sålunda använder mera cirkulerande kapital för att leja arbetare, och detta främjar befolkningens tillväxt ... Malthus påpekar att 'upptäckten av gruvorna i Amerika, medan den höjde priset för spannmål 3-4 gånger, höjde priset för arbetet blott 2 gånger ...' Priset för varor avsedda för konsumtion inom landet (t.ex. spannmål) stiger inte omedelbart till följd av tillflödet av pengar, men eftersom profitkvoten inom jordbruket sjunker i jämförelse med den inom industrin, överföres kapital från det förra till den senare: på så sätt avkastar varje kapital en högre profit än förut, och en stegring av profiten är alltid liktydig med en minskning av lönerna." (John Barton, "Observations on the circumstances which influence the condition of the labouring classes of society", London 1817, sid. 29 ff)
För det första skulle alltså enligt Barton under 1700-talets andra hälft samma fenomen ha upprepats som sedan 1500-talets sista tredjedel och under 1600-talet gav impulsen till merkantilsystemet. För det andra, eftersom blott de exporterade varorna mätes i guld och silver enligt dess minskade värde, medan de för home consumption <konsumtion inom landet> [avsedda varorna] fortfarande mätes i guld och silver enligt dess gamla värde (ända tills konkurrensen kapitalisterna emellan upphäver detta mätande med 2 olika mått), syns arbetet i de förra produktionsgrenarna vara omedelbart produktivt, d.v.s. mervärdeskapande, genom att pressa ned arbetslönen under dess gamla nivå.
[a) Förklaring av det produktiva arbetet som arbete vilket bytes ut mot kapital]
Den andra, förvända, åsikt om produktivt arbete, som Smith utvecklar, är till den grad sammanflätad med den riktiga, att de följer på varandra slag i slag i samma passus. Vi måste därför plocka isär citaten för att illustrera den första uppfattningen.
(bok II, kap III - vol II, ed McCulloch -, sid. 93 ff) "Det finns ett slag av arbete som höjer värdet av det föremål, på vilket det nedlägges; det finns ett annat som inte har en sådan verkan. Det förra kan, emedan det producerar ett värde, betecknas som produktivt, det senare som improduktivt arbete. Sålunda lägger en fabriksarbetares arbete i regel värdet av sitt eget underhåll och sin husbondes profit till värdet av det material han har bearbetat. Däremot tillägger ett tjänstehjons arbete inte något värde. Fastän lönen förskotteras fabriksarbetaren av hans husbonde, kostar den honom i verkligheten ingenting, eftersom lönens värde vanligtvis återställes till honom tillsammans med en profit genom det förhöjda värdet hos det föremål på vilket arbetet har nedlagts. Men en tjänares underhåll återbördas aldrig. En man blir rik genom att sysselsätta en myckenhet av manufakturarbetare; han blir fattig genom att underhålla en myckenhet av tjänstefolk."
På detta ställe - och i dess fortsättning, som vi skall citera senare, hopblandas de motstridiga definitionerna ännu värre - menas med productive labour <produktivt arbete> huvudsakligen éminemment <på ett utmärkande sätt> det arbete som producerar ett mervärde - "its master's profit" <"sin husbondes profit"> - förutom att det reproducerar the value "of his" (the labourer's) "own maintenance" <värdet av "hans" (arbetarens) "eget underhåll">. Inte heller skulle the manufacturer grow rich "by employing a multitude of manufacturers" (working men) <manufakturisten [fabrikören] bli rik "genom att sysselsätta en mängd manufakturister" (arbetare)>, om inte dessa, förutom the value som deras eget maintenance kostar, också tillade ett surplus value.
Men för det andra menar A Smith här med productive labour ett sådant arbete som överhuvudtaget "produces a value" <"producerar ett värde">. Vi skall tills vidare lämna denna ||303| senare förklaring obeaktad och först citera andra ställen där den förra åsikten dels upprepas, dels klarare formuleras, men framför allt också vidareutvecklas.
"Om mängden av livsmedel och kläder, som ... konsumerades av de improduktiva, hade delats ut bland de produktiva arbetarna, skulle de senare ha reproducerat det fulla värdet av sin konsumtion tillsammans med en profit." (a.a. sid. 109; bok II, kap III)
Här är alldeles avgjort en productive labourer <produktiv arbetare> den, som för kapitalisten inte blott reproducerar the full value <det fulla värdet> av de livsförnödenheter som motsvarar lönen, utan även reproducerar det för honom "with a profit" <"med en profit">.
Endast det arbete som producerar kapital är produktivt arbete. Men varor eller pengar blir till kapital därigenom att de utbytes direkt mot arbetsförmåga och utbytes endast för att ersättas med mera arbete än de själva innehåller. Ty arbetsförmågans bruksvärde består för kapitalisten som sådan inte i dess verkliga bruksvärde, i detta speciella konkreta arbetes nytta, att det är spinnarbete, vävarbete o.s.v., lika litet som han bryr sig om bruksvärdet hos produkten av detta arbete, emedan produkten för honom är vara (och det före dess första metamorfos), inte konsumtionsartikel. Vad som intresserar honom hos varan är att den äger mera bytesvärde än han betalade för den; och sålunda består arbetets bruksvärde för honom däri, att han återfår ett större kvantum arbetstid än han har betalt i lönens form. Till dessa produktiva arbetare hör naturligt alla som medarbetar d'une manière ou d'une autre <på ett eller annat sätt> vid varans produktion, från den egentlige kroppsarbetaren till the manager och engineer (till skillnad från kapitalisten). Och sålunda räknar också den senaste engelska officiella rapporten rörande the factories "uttryckligen" upp alla de i fabriken och de tillhörande kontoren anlitade personerna, med undantag av själve fabrikören, under rubriken sysselsatta lönarbetare. (Se rapportens ordalydelse före slutet av skiten.)
Det produktiva arbetet definieras här utifrån den kapitalistiska produktionens ståndpunkt och A Smith har uttömt själva saken begreppsmässigt, träffat huvudet på spiken - det är en av hans största vetenskapliga förtjänster (denna kritiska distinktion mellan produktivt och improduktivt arbete förblir, såsom Malthus riktigt påpekat, hela den borgerliga ekonomins grundval), att han definierar det produktiva arbetet som ett arbete vilket utbytes omedelbart mot kapital, d.v.s. ett utbyte varigenom först arbetets produktionsbetingelser och överhuvudtaget värde, pengar eller vara, förvandlas till kapital (och arbetet till lönarbete i vetenskaplig bemärkelse).
Därmed har också absolut fastslagits vad som är improduktivt arbete. Det är ett arbete som inte utbytes mot kapital utan direkt mot reveny, således mot lön eller profit (naturligtvis också mot de olika kategorier, vilka har del som copartners <delägare> i kapitalistens profit, såsom ränta och jordränta). Där allt arbete delvis ännu betalar sig självt (som t.ex. trälbondens jordbruksarbete), delvis direkt utbytes mot reveny (som manufakturarbetet i Asiens städer), existerar inte något kapital och inte något lönarbete i den borgerliga ekonomins mening. Dessa definitioner har således inte härletts ur arbetets materiella bestämdhet (varken ur naturen hos dess produkt eller ur arbetets bestämdhet som konkret arbete), utan ur den bestämda samhälleliga form, de samhälleliga produktionsförhållanden, under vilka det förverkligas. Följaktligen är t.ex. en skådespelare, till och med en clown, en produktiv arbetare om han arbetar i tjänst hos en kapitalist (entrepreneur <företagare>), åt vilken han återbördar mera arbete än han erhåller av honom i lönens form, medan tvärtom en lappskräddare som uppsöker kapitalisten i hans hem och lappar hans byxor, d.v.s. förskaffar honom blott ett bruksvärde, är en improduktiv arbetare. Den förres arbete utbytes mot kapital, den senares däremot mot reveny. Det förra skapar ett mervärde, i det senare förbrukas en reveny.
Produktivt och improduktivt arbete betraktas här alltid från penningägarens, kapitalistens ståndpunkt, inte arbetarens; därav idiotin hos Ganilh etc., som så föga begriper saken att de kastar upp frågan om skökans, lakejens etc. arbete eller tjänst eller funktion inbringar pengar. |303||
||304| En författare är en produktiv arbetare inte såtillvida som han producerar idéer utan i den mån han berikar den förläggare som ger ut hans skrifter eller såtillvida som han är lönarbetare hos en kapitalist.
Bruksvärdet hos den vara, vari en produktiv arbetares arbete förkroppsligas, må vara av det mest futila <obetydliga> slag. Denna stoffligt-materiella definition har inget som helst samband med denna egenskap som fastmer blott ger uttryck åt ett bestämt samhälleligt produktionsförhållande. Det är en definition av arbetet som inte hänför sig till dess innehåll eller dess resultat utan till dess bestämda samhälleliga form.
Om man å andra sidan förutsätter att kapitalet har bemäktigat sig hela produktionen - alltså att varan (till skillnad från blotta bruksvärdet) inte längre produceras av någon arbetare som själv äger produktionsbetingelserna för produktionen av denna vara -, att således numera bara kapitalisten är producent av varor (med undantag av en enda vara: arbetsförmågan), så måste revenyn utbytas aut <antingen> mot varor som kapitalet ensamt producerar och säljer, aut <eller> mot arbeten som liksom dessa varor köpes för att konsumeras, således blott för deras bestämda materiella egenskapers, för deras bruksvärdes skull, för de tjänsters skull som de genom sina bestämda materiella egenskaper gör åt köparen och konsumenten. För producenten av tjänsterna är dessa prestationer varor. De har ett bestämt bruksvärde (inbillat eller verkligt) och ett bestämt bytesvärde. Men för köparen är dessa tjänster enbart bruksvärden, föremål, varigenom ||305| han konsumerar sin reveny. Dessa improduktiva arbetare erhåller sin andel av revenyn (lönerna och profiterna), sitt copartnership <delägarskap> i de varor som producerats av de produktiva arbetarna, inte gratis; de måste köpa sin share <andel> däri; men de har ingenting att göra med deras produktion.
Men ett är i alla fall klart: ju större del av revenyn (lön och profit) som ges ut på de av kapitalet producerade varorna desto mindre del därav kan ges ut för de improduktiva arbetarnas tjänster, och tvärtom.
Den stoffligt-materiella bestämdheten hos arbetet och därmed hos dess produkt har i och för sig ingenting att göra med denna distinktion mellan produktivt och improduktivt arbete. Kockarna och the waiters <kyparna> i ett offentligt hotell t.ex. är produktiva arbetare såvida deras arbete förvandlas till kapital för hotellägaren. Samma personer är improduktiva arbetare såsom menial servants <tjänstefolk> emedan jag genom deras tjänst inte gör något kapital utan ger ut reveny. Men faktiskt är också samma personer för mig, konsumenten, improduktiva arbetare på hotellet.
"Den del av årsprodukten från jord och arbete i något land, vilket som helst, vilken återställer ett kapital, användes omedelbart endast till underhållet av produktiva arbetare. Den betalar endast lönerna för produktivt arbete. Den del som är direkt avsedd att bilda en reveny, antingen som profit eller som jordränta, kan på samma sätt tjäna till underhåll av såväl produktiva som improduktiva arbetare." (a.a. sid. 98) "Vilken del av sin fond en person än må använda som kapital, så väntar han sig alltid att få den återställd med en profit. Han använder den därför uteslutande till underhåll av produktiva arbetare; och sedan den tjänat honom som kapital, bildar den en reveny för de senare. Så snart han använder en del därav till underhåll av improduktiva arbetare av något slag, är denna del i samma ögonblick undandragen från hans kapital och överförd till den fond som är förbehållen hans direkta konsumtion." (a.a.)
I samma utsträckning som kapitalet bemäktigar sig hela produktionen, som alltså även hemma- och småproduktionen, kort sagt den på egen konsumtion [inriktade] form av industri som inte producerar varor, försvinner, blir det tydligt att de improduktiva arbetarna, vars tjänster utbytes direkt mot reveny, till största delen endast kommer att uträtta personliga tjänster, och blott en ringa del därav (t.ex. kock, sömmerska, lappskräddare etc.) kommer att producera materiella bruksvärden. Att de inte producerar varor ligger i sakens natur. Ty varan som sådan är aldrig omedelbart föremål för konsumtionen utan bärare av bytesvärdet. Blott en helt obetydlig del av dessa improduktiva arbetare kan därför vid ett utvecklat kapitalistiskt produktionssätt vara omedelbart delaktig i den materiella produktionen. Endast genom utbyte av sina tjänster mot reveny deltar de i densamma. Detta utgör inget hinder, som A Smith påpekar, för att värdet av dessa improduktiva arbetares tjänster bestäms och kan bestämmas på samma (eller analogt) sätt som hos de produktiva arbetarna. Nämligen genom de produktionskostnader som deras underhåll eller produktion kostar. Här tillstöter dessutom några andra omständigheter, som inte hör hit.
||306| Den produktive arbetarens arbetsförmåga[13*] är en vara för honom själv. Likaså den improduktive arbetarens. Men den produktive arbetaren producerar vara för sin arbetsförmågas köpare. Den improduktive arbetaren producerar blott ett bruksvärde för honom, inte någon vara utan ett inbillat eller verkligt bruksvärde. Att den improduktive arbetaren inte producerar någon vara för sin köpare men däremot erhåller vara från honom, är karakteristiskt för honom.
"Arbetet hos några av de högst ansedda stånden i samhället är, liksom tjänstefolkets arbete, icke värdebildande ... sålunda är t.ex. monarken med alla sina justitieämbetsmän och officerare som tjänstgör under honom, hela armén och flottan improduktiva arbetare. De är samhällets tjänare och underhålles genom en del av årsprodukten av andra människors flit ... Till samma klass hör ... präster, jurister, läkare, litteratörer och vetenskapsmän av alla slag; skådespelare, gycklare, musiker, operasångare, balettdansare o.s.v." (a.a. sid 94, 95)
I och för sig har, som sagt, denna distinktion mellan produktivt och improduktivt arbete ingenting att skaffa varken med den speciella särarten hos ett arbete eller med det speciella bruksvärde vari denna specialitet förkroppsligas. I det ena fallet utbytes arbete mot kapital, i det andra mot reveny. I det ena fallet förvandlas arbetet till kapital och förskaffar kapitalisten en profit, i det andra fallet är det en utgift, en av de artiklar genom vilka revenyn förbrukas. Arbetaren hos en pianomakare t.ex. är en produktiv arbetare. Hans arbete återställer inte blott den lön han förbrukar, utan i produkten, pianot, varan, som pianomakaren säljer, finns ett surplusvärde utöver lönens värde inneslutet. Antag däremot att jag köper allt material som behövs för tillverkningen av ett piano (eller låt gärna för mig arbetaren själv äga det) och låter tillverka det hemma hos mig i stället för att köpa det i affären. Då är pianomakaren en improduktiv arbetare emedan hans arbete bytes ut direkt mot min reveny.
[b) Förklaring av det produktiva arbetet som arbete vilket realiseras i vara]
Det är emellertid klart att i samma utsträckning som kapitalet bemäktigar sig hela produktionen - således alla varor produceras för handeln och inte för den direkta konsumtionen, och i samma utsträckning utvecklas arbetets produktivitet - så kommer även en stoffligt-materiell skillnad mellan de produktiva och improduktiva arbetarna mer och mer att uppstå genom att de förra, frånsett obetydliga undantag, kommer att producera uteslutande varor, under det att de senare, med få undantag, blott uträttar personliga tjänster. Den förra gruppen kommer därför att producera den direkta, materiella rikedom som består av varor, alla varor såvitt de inte består av själva arbetsförmågan. Detta är en av de synpunkter som föranleder A Smith att tillfoga andra [kriterier] utöver det förra, principiellt bestämmande differentia specifica <skiljemärke>.
Så här låter det i en följd av diverse idéassociationer:
"En tjänares arbete" (till skillnad från the manufacturer's) "... tillägger inte något värde ... En tjänares underhåll återställes aldrig. En man blir rik genom att sysselsätta en myckenhet av fabriksarbetare; han blir fattig genom att underhålla en myckenhet av tjänstefolk. De senares arbete har emellertid sitt värde och förtjänar sin lön likafullt som de förras. Men fabriksarbetarens arbete fixeras och realiseras i ett särskilt föremål eller en säljbar vara som fortsätter att äga bestånd åtminstone under någon tid efter det att arbetet slutförts. Det liksom samlas och magasineras en viss mängd arbete att användas senare, när det behövs. Detta föremål eller, vilket är detsamma, detta föremåls pris kan senare, när det behövs, sätta samma mängd arbete i rörelse som ursprungligen erfordrades för dess produktion. En tjänares arbete ||307| däremot fixeras eller realiseras inte i något bestämt föremål eller en säljbar vara. Hans tjänster försvinner vanligtvis i samma ögonblick som de uträttas och efterlämnar sällan något spår eller något värde, för vilket samma mängd tjänster senare skulle kunna anskaffas ... Arbetet hos några av de högst ansedda stånden i samhället är inte, lika litet som tjänstefolkets arbete, värdebildande och fixeras eller realiseras inte i ett varaktigt föremål eller en säljbar vara." (a.a. sid 93, 94 passim <på spridda ställen>)
För definitionen av den improduktive arbetaren har vi här följande bestämningar som samtidigt uttrycker leden i A Smiths tankegång:
"Det" (the labour of the unproductive labourer <den improduktive arbetarens arbete>) är "improduktivt, inte värdebildande", "tillfogar inte något värde", "underhållet" (of the unproductive labourer) "återställes aldrig", "det fixeras eller realiseras inte i något bestämt föremål eller någon säljbar vara". Fastmera: "hans tjänster försvinner i allmänhet i samma ögonblick som de uträttas och efterlämnar sällan något spår eller något värde, för vilket samma mängd tjänster senare skulle kunna anskaffas." Till slut: "Det fixeras eller realiseras inte i ett varaktigt föremål eller en säljbar vara."
Hos detta synsätt är uttrycken "productive of value" <"produktiv, värdebildande"> eller "unproductive of value" <"improduktiv, icke värdebildande"> uppfattade i en annan betydelse än den ursprungliga. De hänför sig inte längre till produktion av ett mervärde, vilken i och för sig implicerar reproduktionen av en ekvivalent för det konsumerade värdet. Utan en arbetares arbete kallas hädanefter produktivt såvida han ersätter det konsumerade värdet med en ekvivalent genom att medelst sitt arbete lägga till ett lika stort värdekvantum på något material som det som utgjorde hans lön. Här frångås bestämningen genom formen, bestämmandet av de produktiva och improduktiva arbetarna på grundval av deras förhållande till den kapitalistiska produktionen. Av 9:e kapitlet i 4:e boken (där A Smith kritiserar fysiokraternas lära) framgår att A Smith råkade ut för denna aberration <förvillelse> dels i motsättning till, dels genom beroende av fysiokraterna. Om en arbetare årligen blott ersätter ekvivalenten för sin lön, är han inte någon produktiv arbetare för kapitalisten. Han återbördar honom visserligen lönen, köpesumman för sitt arbete. Men detta är precis samma transaktion som om kapitalisten hade köpt varan som denne arbetare har producerat. Han betalar det arbete som är inbegripet i varans capital constant och i lönen. Han äger samma kvantum arbete i varans form som han tidigare ägde i pengarnas form. Hans pengar förvandlas därigenom inte till kapital. I detta fall är det samma sak som om arbetaren själv vore ägare till sina produktionsbetingelser. Han måste årligen dra produktionsbetingelsernas värde från värdet av sin årsprodukt för att återställa dem. Vad han årligen förtärde eller kunde förtära skulle vara [lika] med den del av hans produkts värde, lika med det nya arbete som årligen lagts till hans capital constant. I detta fall skulle således inte någon kapitalistisk produktion äga rum.
Den främsta anledningen till att A Smith kallar detta arbete "produktivt" är att fysiokraterna kallar det "stérile" och "non productive".
Smith talar nämligen i det citerade kapitlet om för oss:
"För det första erkänner de att denna klass" (nämligen de industriella klasserna som inte idkar jordbruk) "årligen reproducerar värdet av sin egen årskonsumtion och åtminstone vidmakthåller existensen av den fond eller det kapital som garanterar deras sysselsättning och deras livsuppehälle ... Arrendatorer och lantarbetare reproducerar visserligen, förutom kapitalet som möjliggör deras arbete och livsuppehälle, också årligen en nettoprodukt, en överskjutande jordränta för jordägaren ... Arrendatorernas och lantarbetarnas arbete är säkert mera produktivt än köpmännens, hantverkarnas och fabriksarbetarnas. Men den ena klassens större produkt gör inte den andras steril och improduktiv." (a.a. bd III, sid 530 [Garnier])
Här återfaller alltså A Smith i den fysiokratiska ||308| åskådningen. Det sant "produktiva arbete", som producerar ett mervärde och därför "un produit net" <"en nettoprodukt">, är jordbruksarbetet. Han överger sin egen åsikt om mervärdet och accepterar fysiokraternas. Samtidigt hävdar han mot dem att fabriks- (och hos honom också det kommersiella) arbetet likväl också skulle vara produktivt, om också inte i ordets eminenta bemärkelse. Han frångår således formbestämningen, bestämmandet av vad som är en "produktiv arbetare" utifrån den kapitalistiska produktionens synpunkt; han hävdar mot fysiokraterna att the non agricultural, industrial class <den icke jordbruksidkande, industriella klassen> reproducerar sin egen lön, således i alla fall producerar ett värde lika med det som den förbrukar, och därigenom
"åtminstone vidmakthåller existensen av den fond eller det kapital som garanterar deras sysselsättning".
På så sätt uppstår, i beroende av och i motsättning till fysiokraterna, hans andra definition av vad som är "produktivt arbete".
"För det andra", säger A Smith, "vore det i detta sammanhang helt felaktigt att betrakta hantverkarna, fabriksarbetarna och köpmännen från samma synpunkt som det enkla tjänstefolket. En tjänares arbete bevarar ingalunda den fond som garanterar hans sysselsättning och livsuppehälle. Tjänaren sysselsättes och underhålles i sista hand på sin herres bekostnad och hans arbete är inte så beskaffat att det skulle kunna återställa dessa kostnader. Hans arbete består i tjänster som vanligtvis förflyktigas och försvinner i samma ögonblick som de uträttas, och som inte fixeras och realiseras i en vara, så att man skulle kunna sälja dem och därigenom återställa värdet av deras underhåll och lön. Däremot fixeras och realiseras hantverkarnas, köpmännens och fabriksarbetarnas arbete helt naturligt i ett säljbart eller utbytbart föremål. Av den anledningen har jag i kapitlet som handlar om produktivt och improduktivt arbete hänfört hantverkare, fabriksarbetare och köpmän till de produktiva, och tjänstefolket till de sterila och improduktiva arbetarna." (a.a. sid 531)
Så snart som kapitalet har bemäktigat sig hela produktionen kommer revenyn, i den mån den överhuvudtaget utbytes mot arbete, inte att utbytas direkt mot arbete som producerar varor, utan blott mot tjänster. Den utbytes delvis mot varor som skall tjäna som bruksvärden, delvis mot services, tjänster, som konsumeras som bruksvärden.
Vara - till skillnad från själva arbetsförmågan - är ett materiellt, inför människan ställt ting av en viss nytta för henne, i vilket ett bestämt kvantum arbete är fixerat, materialiserat.
Vi kommer således fram till den definition som i sak redan är inbegripen under punkt I: en produktiv arbetare är den, vars arbete producerar varor, och närmare bestämt förbrukar denne arbetare inte flera varor än han producerar, än vad hans arbete kostar. Hans arbete fixeras och realiseras
"i ett säljbart och utbytbart ting", "i en vara, så att man skulle kunna sälja den och därigenom återställa värdet av deras underhåll och lön"
(nämligen arbetarnas som producerar dessa varor). Genom att producera varor reproducerar den produktive arbetaren ständigt det variabla kapital som han löpande förtär i lönens form. Han producerar ständigt den fond som betalar honom, "som garanterar hans sysselsättning och hans livsuppehälle".
För det första innesluter A Smith i le travail, qui se fixe et se réalise in a venal and exchangeable commodity <arbetet som fixeras och realiseras i en säljbar och utbytbar vara>, naturligt alla intellektuella arbeten som konsumeras direkt i den materiella produktionen - inte bara den direkte kroppsarbetaren eller maskinarbetaren utan overlooker <uppsyningsman>, ingenieur, manager, commis <kontorist>, kort sagt hela personalens arbete som erfordras i en bestämd sfär av den materiella produktionen för att producera en bestämd vara, och vilkas concours <samverkan> av arbeten (kooperation) är nödvändig för varornas tillverkning. Faktiskt lägger de sitt sammanlagda arbete till le capital constant och förhöjer produktens värde med detta belopp. (Månne gäller detta beträffande bankirer etc.?)
||309| För det andra säger A Smith att i allmänhet, "generally", detta inte är fallet när det gäller de improduktiva arbetarnas arbete. Även när kapitalet har bemäktigat sig den materiella produktionen, när hemindustrin sålunda i stort sett försvunnit och likaså småhantverkaren, som i konsumentens hem skapar bruksvärden för honom, så vet A Smith mycket väl att en sömmerska som jag låter komma hem till mig för att sy skjortor, eller arbetaren för att reparera möbler, eller tjänstehjonet som tvättar, rengör huset etc., eller kokerskan som gör köttet etc. njutbart, lika fullt fixerar sitt arbete i ett ting och faktiskt förhöjer dessa tings värde som sömmerskan som syr i fabriken, mekanikern som reparerar maskinen, arbetarna som rengör maskinen, kokerskan som kokar på ett hotell såsom lönarbeterska hos en kapitalist. Möjligheten finns att också dessa bruksvärden blir varor; skjortorna kan lämnas till pantbanken, huset kan säljas igen, möblerna kan säljas på auktion o.s.v. Möjligheten finns således att även dessa personer har producerat varor och lagt värde till föremålen för sitt arbete. Men detta är en mycket obetydlig kategori bland de improduktiva arbetarna och gäller varken för massan av menial servants <tjänstefolk> [eller för] svartrockar, regeringsfolk, soldater, musikanter o.s.v.
Men hur stort eller litet antalet "improduktiva arbetare" än må vara; så mycket framkommer i alla fall och är admitted <medgivet> genom inskränkningen :
"hans tjänster förgås vanligtvis i samma ögonblick som de uträttas etc.",
att det varken med nödvändighet är arbetets särart eller dess produkts yttre form som gör det "produktivt" eller "improduktivt". Samma arbete kan vara produktivt om jag köper det som kapitalist, som producent, för att realisera det, och improduktivt om jag köper det som konsument, som utbetalare av reveny, för att förtära dess bruksvärde, vare sig detta bruksvärde försvinner i och med själva arbetsförmågans verksamhet eller materialiseras, fixeras i ett föremål.
Kokerskan på hotellet producerar en vara för den som har köpt hennes arbete som kapitalist, för hotellägaren; konsumenten av the muttonchops <fårkotletterna> får betala hennes arbete, och hon återställer åt hotellägaren (frånsett profiten) den fond ur vilken han fortsätter att betala kokerskan. Om jag däremot köper en kokerskas arbete för att hon skall koka köttet etc., inte för att realisera det som arbete överhuvudtaget, utan för att förtära det, för att använda det som detta bestämda konkreta arbete, då är hennes arbete improduktivt; fastän detta arbete fixeras i en materiell produkt och lika väl (till sitt resultat) skulle kunna vara en säljbar vara, vilket den ju faktiskt är för hotellägaren. Men den stora skillnaden förblir (den begreppsmässiga): kokerskan återställer inte för mig (privatmannen) den fond ur vilken jag betalar henne, eftersom jag inte köper hennes arbete som ett värdebildande element utan blott för dess bruksvärdes skull. Hennes arbete återställer lika litet den fond för mig, ur vilken jag betalar henne, d.v.s. hennes lön, som den diné <middag> jag äter på hotellet såsom sådan sätter mig i stånd att köpa och äta samma diné för andra gången. Men denna skillnad finns också mellan varorna. Den vara, som kapitalisten köper för att återställa sitt capital constant (t.ex. bomullstyg om han är kattuntryckare), återställer sitt värde i tryckt kattun. Köper han den däremot för att förbruka kattunen själv, så återställer inte varan utlägget för honom.
Samhällets stora massa, d.v.s. arbetarklassen, måste för övrigt uträtta detta slag av arbete åt sig själv; men kan uträtta det åt sig endast om den först har arbetat "produktivt". Den kan koka köttet åt sig endast om den har producerat en lön att betala köttet med, kan hålla sina möbler och sin bostad rena, borsta sina stövlar endast om den har producerat värdet av möbler, bostadshyra, stövlar. Hos denna de produktiva arbetarnas klass framträder som "improduktivt" blott det arbete som de utför åt sig själva. Detta improduktiva arbete sätter dem aldrig i stånd ||310| att upprepa samma improduktiva arbete på nytt om de inte dessförinnan har arbetat produktivt.
För det tredje. Å andra sidan: en entrepreneur i teatrar, konserter, bordeller o.s.v. köper den temporära förfoganderätten över skådespelarnas, musikanternas, horornas etc. arbetsförmåga - i verkligheten på en omväg som bara är av ekonomiskt-formellt intresse; till resultatet är förloppet detsamma -; han köper detta så kallade "improduktiva arbete", vars "tjänster försvinner i samma ögonblick som de uträttas" och vilka inte fixeras eller realiseras i "ett varaktigt" (particular <särskilt> heter det också) "föremål eller en säljbar vara" (utom dem själva). Deras försäljning till allmänheten återgäldar honom lön och profit. Och dessa services som han på så vis har köpt sätter honom i stånd att köpa dem igen, d.v.s. fonden ur vilken de betalas förnyas genom själva dessa tjänster. Detsamma gäller om arbetet hos de clerks <skrivare> som en advokat sysselsätter på sitt kontor, förutom att dessa services för det mesta dessutom materialiseras i mycket bulky "particular subjects" <omfångsrika "speciella föremål"> i form av enorma travar av aktstycken.
Det är sant att dessa services betalas till entrepreneuren själv ur allmänhetens reveny. Men det är inte mindre sant att detta gäller alla produkter i den mån de ingår i den individuella konsumtionen. Landet kan visserligen inte exportera dessa tjänster som sådana; men det kan exportera dem som förrättar tjänster. Sålunda exporterar t.ex. Frankrike dansmästare, kockar o.s.v., och Tyskland skolmästare. Visserligen exporteras med exporten av dansmästaren och skolmästaren också deras reveny, medan exporten av dansskor och böcker inbringar en return <återbäring> för landet.
Om således å ena sidan en del av det så kallade improduktiva arbetet materialiseras i bruksvärden som lika väl skulle kunna vara varor (vendible commodities <säljbara varor>), så kan å andra sidan en del av de blotta tjänsterna som inte antar objektiv form - som inte får en existens såsom föremål, åtskild från dem som uträttar tjänsterna, och som inte heller ingår som beståndsdelar i någon varas värde - köpas med kapital (av den direkte köparen av arbetet), återställa sin egen lön och avkasta en profit. Kort sagt kan produktionen av dessa tjänster delvis likaväl subsumeras under kapitalet som en del av det arbete som förkroppsligas i nyttiga föremål köpes direkt med revenyn och inte subsumeras under den kapitalistiska produktionen.
För det fjärde. Hela "varornas" värld kan indelas i 2 stora delar. För det första arbetsförmågan - för det andra de från själva arbetsförmågan skilda varorna. Sådana tjänster alltså - som bildar, bevarar, modifierar etc. arbetsförmågan, kort sagt ger den en specialitet eller blott vidmakthåller den, så t.ex. skolmästarens tjänst i den mån den är "industriellt nödvändig" eller nyttig, läkarens tjänst såtillvida den bevarar hälsan, således konserverar alla värdens källa, själva arbetsförmågan o.s.v. - är alltså tjänster som ersättes med "une marchandise qui puisse se vendre etc." <"en vara som kan säljas etc.">, nämligen själva arbetsförmågan i vars produktions- eller reproduktionskostnader dessa tjänster ingår. Emellertid visste A Smith hur litet "education" <"bildning"> som ingår i produktionskostnaderna för massan av working men. Och under alla omständigheter tillhör läkarens tjänster les faux frais de production <produktionens extra omkostnader>. Man kan räkna dem till arbetsförmågans reparationskostnader. Antag att lönens och profitens totalvärde samtidigt sjunker av någon anledning, t.ex. därför att nationen blivit latare, och samtidigt deras bruksvärde därför att arbetet blivit mindre produktivt till följd av missväxt etc., kort sagt att den del av produkten, vars värde är lika med revenyn, minskar därför att en mindre kvantitet nytt arbete har lagts till under det gångna året och därför att det tillagda arbetet blivit mindre produktivt. Om kapitalist och arbetare då ville förtäre samma värdesumma av materiella ting som förut, så skulle de kunna köpa mindre tjänster av läkaren, skolmästaren etc. Om de vore tvungna att fortsätta med samma utgifter till bådadera, så måste de inskränka sin konsumtion av någonting annat. Det är således klart att läkarens och skolmästarens arbete inte direkt skapar den fond ur vilken de betalas, fastän deras arbeten ingår i produktionskostnaderna för den fond som överhuvudtaget skapar alla värden, nämligen i produktionskostnaderna för arbetsförmågan.
||311| A Smith fortsätter:
"För det tredje tycks det under alla förhållanden vara felaktigt att säga att hantverkarnas, fabriksarbetarnas och köpmännens arbete inte förstorar samhällets reala reveny. Till och med om vi t.ex. antar, som det görs i detta system, att värdet av den dagliga, månatliga och årliga konsumtionen hos denna klass vore precis lika med värdet av den dagliga, månatliga och årliga produktionen, så skulle därav inte alls följa att deras arbete inte lägger någonting till samhällets reala reveny, till det reala värdet hos jordens och arbetets årsprodukt i landet. En hantverkare t.ex., som under de första 6 månaderna efter skörden utför ett arbete till ett värde av 10 pund, kommer att lägga ett värde av 10 pund till årsprodukten av jorden och arbetet i samhället, även då han under samma tid förtär för 10 pund spannmål och andra livsförnödenheter. Medan han konsumerade en halvårsreveny på 10 pund i spannmål och andra livsförnödenheter, producerade hans arbete samma värde under samma tid, för vilket han kan köpa en likadan halvårsreveny för sig själv eller någon annan. Följaktligen är värdet såväl av vad som konsumerades som producerades under dessa sex månader inte lika med 10 utan 20 pund. Det är dock möjligt att inte mer än 10 pund av detta värde fanns till på en och samma gång i varje givet ögonblick. Hade däremot spannmålen och de andra livsförnödenheterna till ett värde av 10 pund, som hantverkaren konsumerade, förbrukats av en soldat eller en tjänare, då skulle årsproduktens värdedel, som fanns till vid slutet av de sex månaderna, varit 10 pund mindre än vad den var till följd av hantverkarens arbete. Till och med om man antar att det av hantverkaren producerade värdet i varje ögonblick inte är större än det av honom konsumerade värdet, så är till följd av hans arbete ändå totalvärdet av de i varje ögonblick verkligen på marknaden befintliga varorna större än vad det skulle vara honom förutan." (a.a., bd III, sid. 531-533 [Garnier])
Är inte värdet av de i varje ögonblick på marknaden befintliga varorna större till följd av det "improduktiva arbetet" än vad det skulle vara detta arbete förutan? Finns det inte i varje ögonblick på marknaden förutom vete och kött etc. också horor, advokater, predikningar, konserter, teatrar, soldater, politiker etc.? Dessa pojkar och flickor erhåller inte le blé et autres denrées de nécessité <spannmål och andra livsförnödenheter> eller d'agrément <nöjen> gratis. I gengäld ger de eller påtrugar oss sina tjänster, vilka som sådana har ett bruksvärde och på grund av sina produktionskostnader också ett bytesvärde. Räknat i consommable articles <konsumerbara artiklar> finns det i varje ögonblick, förutom de i les denrées <föremålen> existerande konsumerbara artiklarna, ett kvantum av konsumerbara artiklar i gestalt av services. Totalsumman av konsumerbara artiklar är på så sätt i varje ögonblick större än vad den skulle vara utan de konsumerbara services. Men för det andra är också värdet större; ty det är lika med värdet av de varor som lämnas i utbyte mot dessa services och är lika med värdet hos själva dessa services, emedan här, som vid varje utbyte av vara mot vara, ekvivalent ges för ekvivalent och således samma värde förefinnes dubbelt, en gång på köparens och en gång på säljarens sida.
{A Smith fortsätter med att säga angående fysiokraterna:
"Om företrädarna för detta system säger att hantverkarnas, fabriksarbetarnas och köpmännens konsumtion är lika med värdet av vad de producerar, så menar de därmed antagligen ingenting annat än att dessa arbetares reveny eller den för deras underhåll bestämda fonden är lika med detta värde" {viz: la valeur de ce qu'ils produisent <nämligen: värdet av vad de producerar>}. (a.a. sid. 533)
Häri hade fysiokraterna rätt med tanke på ouvriers och maîtres <arbetare och företagare> tagna tillsammans, av vilka senares profit jordräntan endast utgör en särskild avdelning.}
||312| {A Smith anmärker vid samma tillfälle, d.v.s. i sin kritik av fysiokraterna, bok IV, kap IX (ed Garnier, bd III):
"Årsprodukten från jorden och arbetet i ett samhälle kan ökas bara på två sätt: antingen, för det första, genom ett fullkomnande av den produktiva förmågan hos det nyttiga arbete som för tillfället utföres i samhället eller, för det andra, genom ett förmerande av detta arbetes kvantitet. För att någon fullkomning eller tillväxt av det nyttiga arbetets produktiva förmåga skall komma till stånd, måste antingen arbetarens skicklighet fullkomnas eller måste maskinerna fullkomnas med vilka han arbetar ... Förmerandet av kvantiteten av det nyttiga arbete som för tillfället utföres i ett samhälle, beror uteslutande på förmerandet av det kapital som håller det i gång; och förmerandet av detta kapital måste å sin sida vara precis lika med summan av de besparingar som görs ur revenyerna antingen av dem som leder och förvaltar detta kapital eller av andra som lånar ut det till dem." (sid. 534, 535)
Här finns ett dubbelt cercle vicieux <cirkelslut>. För det första: årsprodukten förmeras genom högre produktivitet hos arbetet. Alla medel för att förhöja denna produktivitet {för så vitt inte genom tillfälliga naturens nycker, såsom särskilt gynnsam väderlek etc.} kräver en ökning av kapitalet. Men för att förstora kapitalet måste arbetets årsprodukt förstoras. Första cercle. För det andra: årsprodukten kan ökas genom ökning av det använda arbetets kvantitet. Men kvantiteten av det använda arbetet kan ökas endast om det kapital dessförinnan ökas, qui le tient (le travail) en activité <som håller det (arbetet) i gång>. Andra cercle. Smith hjälper sig ut ur båda cirkelgångarna genom detta épargner <sparande>. Med detta uttryck menar han nämligen förvandlingen av revenue till capital.
Det är i och för sig redan felaktigt att uppfatta hela profiten som kapitalistens "reveny". Den kapitalistiska produktionens lag kräver fastmer att en del av surplusarbetet, av det obetalda arbete som arbetaren uträttar, förvandlas till kapital. Handlar den enskilde kapitalisten som kapitalist, d.v.s. som kapitalets funktionär, så kan det förefalla honom själv som épargner; men det framstår för honom själv som nödvändigheten av en reservfond. Arbetskvantums ökning är emellertid inte blott beroende av antalet arbetare utan också av arbetsdagens längd. Arbetskvantum kan således förmeras utan att den del av kapitalet ökas som upplöses i arbetslön. Likaså behöver under denna förutsättning inte maskineriet etc. förmeras (fastän det skulle förslitas fortare. Men det ändrar ingenting i sak). Det enda som skulle behöva ökas är den del av råmaterialet som upplöses i utsäde etc. Och det förblir riktigt att i ett visst givet land (abstraherat från utrikeshandeln) merarbetet först och främst måste läggas på jordbruket innan det blir möjligt inom de industrier som därifrån erhåller sitt matière brute <råmaterial>. En del av detta matière brute, såsom kol, järn, trä, fiskar etc. (de senare t.ex. som gödningsämne), kort sagt alla icke-animaliska gödningsmedel kan framskaffas genom att blott förmera arbetet (vid oförändrat antal arbetare). Häruti kan det således inte brista. Å andra sidan har det tidigare påvisats att produktivitetens ökning ursprungligen alltid blott förutsätter koncentration av kapital, men inte ackumulation.[29] Men senare kompletterar de båda processerna varandra.}
{Anledningen till att fysiokraterna predikade laissez faire, laissez passer[7], kort sagt fri konkurrens, har av Smith träffande uttryckts i följande meningar:
"Handeln mellan dessa båda olika klasser av folket" (campagne och ville <land och stad>) "består i sista hand i utbytet av en viss mängd råprodukter mot en viss mängd fabriksprodukter. Ju dyrare följaktligen de senare är, desto billigare kommer de förra att vara; och allting som förhöjer fabriksprodukternas pris i ett land leder till en sänkning av priset för jordens råprodukter och följaktligen till en försvagning av jordbruket."
Nu fördyras emellertid fabriksvarorna av alla entraves, gênes aux manufactures et au commerce étranger <fjättrar och hinder pålagda fabrikerna och utrikeshandeln>. Ergo <följaktligen> etc. (Smith, a.a. sid. 554)}
||313| Smiths andra åsikt, eller rättare sagt hans andra genomgående åsikt, om "produktivt" och "improduktivt arbete" går således ut på att det förra är arbete som producerar vara, det andra sådant arbete som producerar "ingen vara". Han förnekar inte att det ena slag av arbete lika väl som det andra är vara. Se ovan[14*]:
"De senares arbete har ... sitt värde och förtjänar sin lön likafullt som de förras arbete",
(nämligen ekonomiskt sett; det rör sig inte om moraliska etc. synpunkter - varken vid det ena eller det andra slaget av arbete). Begreppet "vara" innesluter emellertid att arbetet förkroppsligas, materialiseras, realiseras i en produkt. Arbetet självt i sin omedelbara tillvaro, i sin levande existens, kan inte omedelbart uppfattas som vara, utan endast arbetsförmågan vars temporära yttring arbetet självt är. Liksom det egentliga lönarbetet kan utredas endast på detta sätt, så också det "improduktiva arbete", som A Smith överallt bestämmer genom de produktionskostnader som kräves för att producera den "improduktive arbetaren". Varan måste således uppfattas såsom existerande åtskild från själva arbetet. Men då sönderfaller varornas värld i två stora kategorier:
å den ena sidan arbetsförmågan;
å den andra sidan själva varorna.
Men arbetets materialiserande etc. får dock inte tas så skotskt som det uppfattas av A Smith. Om vi talar om varan som materiatur av arbetet - i bemärkelsen av dess bytesvärde -, så är detta bara ett inbillat, d.v.s. blott socialt existenssätt för varan, vilket ingenting har att göra med dess kroppsliga realitet; den uppfattas som ett bestämt kvantum samhälleligt arbete eller som pengar. Det är möjligt att det konkreta arbete, vars resultat den är, inte lämnar kvar något spår hos den. På fabriksvaran blir detta spår kvar i den yttre form som råmaterialet fått. I jordbruket etc. syns det inte på produkten, om formen som varan, t.ex. vete, oxe o.s.v. fått, också är en produkt av mänskligt arbete, och närmare bestämt av arbete som gått i arv och kompletterats från generation till generation. Vid annat industriarbete ligger det inte alls i arbetets syfte att ändra tingets form utan bara dess lokalisation i rummet. Om t.ex. en vara fraktas från Kina till England etc., så kan spåret av detta arbete inte urskiljas på själva föremålet (utom av dem som erinrar sig att tinget inte är någon engelsk produkt). Med detta sätt skulle således arbetets materialisering i varan inte kunna förstås. (Här är villfarelsen beroende av att ett samhälleligt förhållande framträder i form av ett ting.)
Däremot förblir det riktigt att varan framträder som förgånget, materialiserat arbete och således - om den inte framträder i form av ett föremål - blott kan framträda i själva arbetsförmågans form; men aldrig omedelbart såsom det levande arbetet självt (inte omedelbart, utan på en omväg som i praktiken förefaller likgiltig men som inte är det vid bestämmandet av de olika arbetslönerna). Produktivt arbete skulle sålunda vara sådant som producerar varor eller direkt producerar, bildar, utvecklar, underhåller, reproducerar själva arbetsförmågan. A Smith utesluter det sistnämnda ur det produktiva arbetets kategori; godtyckligt, men med en viss riktig instinkt att han, om han inneslöt det, skulle öppna dörren på vid gavel för false pretensions <ogrundade anspråk> på produktivt arbete.
Såvida man alltså abstraherar från själva arbetsförmågan, upplöses produktivt arbete i sådant arbete som producerar varor, materiella produkter, vars tillverkning har kostat ett bestämt kvantum arbete eller arbetstid. I dessa materiella produkter är alla produkter av konst och vetenskap, böcker, målningar, statyer o.s.v. inbegripna för så vitt de uppträder i form av ting. Men vidare måste arbetsprodukten vara vara i den meningen att den är "a vendible commodity" <"en säljbar vara">, d.v.s. en vara i dess första form, vilken först måste genomgå sin metamorfos. (En fabrikör kan t.ex. själv bygga en maskin, om han inte kan få den tillverkad någon annanstans, inte för att sälja den utan för att förbruka den som bruksvärde. Emellertid nöter han i så fall ut den som del av sitt konstanta kapital, säljer den således styckevis i form av den produkt till vars tillverkning den medverkat.)
||314| Vissa arbeten av menial servants <tjänstefolk> kunde alltså (potentia <potentiellt>) lika väl te sig som varor och rent av med samma bruksvärden, materiellt sett. De är emellertid inte produktivt arbete emedan de faktiskt inte producerar "varor" utan direkt "bruksvärden". Men vad beträffar arbeten som är produktiva för deras köpare eller employer <den som använder arbetet (arbetsgivare)> själv, som t.ex. skådespelarens arbete för teaterföretagaren, så skulle det framstå som improduktivt arbete genom att dess köpare inte kan sälja det till publiken i varans form utan endast i själva verksamhetens form.
Frånsett detta är produktivt arbete sådant arbete som producerar varor, och improduktivt arbete sådant arbete som producerar personliga tjänster. Det förra slaget av arbete visar sig som ett säljbart ting; det senare måste förbrukas medan det utföres. Det förra innesluter (med undantag av det arbete som bildar själva arbetsförmågan) all materiell och intellektuell rikedom som existerar i tinglig form, kött likaväl som böcker; det andra innefattar alla arbeten som tillfredsställer ett inbillat eller verkligt behov hos individen eller trugas på individen mot dess vilja.
Vara är den borgerliga rikedomens mest elementära form. Förklaringen av "produktivt arbete" i den betydelsen att det är sådant arbete som producerar "vara" motsvarar således också en mycket mera elementär ståndpunkt än den som förklarar att produktivt arbete är sådant som producerar kapital.
A Smiths motståndare har lämnat hans första, vederhäftiga förklaring obeaktad, däremot hållit sig till den andra och framhållit de motsägelser och inkonsekvenser som här blir ofrånkomliga. Här har de återigen underlättat polemiken för sig genom att gå in på arbetets stoffligt-materiella innehåll och framför allt på det förhållande att arbetet måste fixeras i en mer eller mindre varaktig produkt. Men vad som speciellt har framkallat polemiken skall vi strax få se.
Men dessförinnan bara detta: A Smith säger om det fysiokratiska systemet att det är dess stora förtjänst att ha represented <framhållit> att
"nationernas rikedom inte består i det okonsumerbara guldet och silvret utan i det konsumerbara gods som årligen reproduceras genom samhällets arbete". (bd III, bok IV, kap IX, sid. 538 [Garnier])
Här har vi härledningen av hans andra definition of productive labour. Definitionen av mervärdet var naturligtvis beroende av den form, i vilken värdet självt uppfattats. I monetär- och merkantilsystemet manifesterar det sig därför som pengar; hos fysiokraterna som produkt av jorden, som jordbruksprodukt; slutligen hos A Smith rätt och slätt som vara. I den mån fysiokraterna kommer in på värdets substans, upplöses det helt och hållet i blott bruksvärde (materia, stoff), liksom för merkantilisterna i blotta värdeformen[15*], en form vari produkten framträder som allmänt samhälleligt arbete: pengar; hos A Smith är varans båda betingelser, bruksvärde och bytesvärde, sammanfattade; och på så sätt är varje arbete produktivt som tar sig uttryck i något bruksvärde, i en nyttig produkt. Att det är arbetet som däri tar sig gestalt, innebär redan att denna produkt samtidigt är lika med ett bestämt kvantum av allmänt samhälleligt arbete. A Smith, i motsats till fysiokraterna, återställer produktens värde som det essentiella för den borgerliga rikedomen men frigör sig från den blott fantastiska form - av guld och silver - vari värdet framstår för merkantilisterna. Varje vara är i sig pengar. Att A Smith därmed samtidigt också plus ou moins <mer eller mindre> återfaller i den merkantilistiska föreställningen om "varaktigheten", in fact inconsommabilité <i själva verket okonsumerbarhet>, är omisskännligt. Man bör erinra sig det ställe hos Petty (se mitt häfte I, sid. 109[16*], där Petty, "Political Arithmetick", är citerad), där rikedomen värderas enligt den grad i vilken den är oförgänglig, mer eller mindre varaktig och där slutligen guld och silver placeras på toppen "såsom oförgänglig rikedom".
"Genom att" (säger A Blanqui, "Histoire de l'économie politique", Bruxelles 1839, sid. 152) "inskränka egenskapen rikedom uteslutande till sådana värden som är förkroppsligade i materiell substans, strök han ur produktionens bok bort hela den obegränsade massan av immateriella värden, döttrarna till de civiliserade nationernas moraliska kapital" etc.
Vad som i särskilt hög grad framkallade polemiken mot A Smiths distinktion mellan produktivt och improduktivt arbete - en polemik som emellertid huvudsakligen inskränker sig till dii minorum gentium <de mindre gudarna> (bland vilka Storch ändå är den mest betydande) emedan den inte finns hos någon betydande ekonom, ||315| inte hos någon om vilken man skulle kunna säga att han gjort någon som helst upptäckt i den politiska ekonomin; den är däremot en käpphäst hos the secondrate fellows <andraplansfigurerna> och alldeles speciellt hos de skolmästaraktiga kompilatörerna och kompendieförfattarna, också hos skönskrivande dilettanter och vulgarisatörer på detta område - är följande omständigheter.
För den stora massan av s.k. "högre" arbetare - som statstjänstemän, militärer, virtuoser, läkare, präster, domare, advokater o.s.v. - som inte blott är improduktiva utan väsentligen destruktiva, men som förstår att tillägna sig en mycket stor del av den "materiella" rikedomen, dels genom försäljning av sina "immateriella" varor, dels genom våldsamt påtrugande av dessa, var det ingalunda angenämt att ekonomiskt förvisas till samma klass som buffoons och menial servants <pajaser och tjänstefolk> och att framstå blott som medkonsumenter, parasiter på de egentliga producenterna (eller rättare sagt produktionsagenterna). Detta var en egendomlig profanering av just de funktioner som hittills varit prydda med en helgongloria och åtnjöt en vidskeplig vördnad. Den politiska ekonomin i dess klassiska period förhåller sig, precis som bourgeoisin själv i dess parvenyperiod, sträng och kritisk till statsmaskineriet etc. Senare inser den och - vilket också visar sig praktiskt - lär den sig genom erfarenhet att nödvändigheten av den ärvda samhällskombinationen av alla dessa delvis helt improduktiva klasser framväxer ur dess egen organisation.
I den mån dessa "improduktiva arbetare" inte skapar njutningar och deras köp därför är helt beroende av det sätt på vilket produktionsagenten vill ge ut sin lön eller sin profit - för så vitt de fastmer blir nödvändiga eller gör sig själva nödvändiga genom kroppsliga bristfälligheter (t.ex. läkare) eller mentala svagheter (t.ex. präster) eller genom konflikten mellan privata och nationella intressen (t.ex. statsmän, alla lawyers <jurister>, poliser, soldater), framstår de för A Smith liksom för industrikapitalisten själv och arbetarklassen som faux frais de production <bikostnader i produktionen>, vilka således i möjligaste mån skall reduceras till det allra nödvändigaste och framställas så billigt som möjligt. Det borgerliga samhället framställer åter i sin egen form allt vad det hade bekämpat i feodal eller absolutistisk form. För detta samhälles, speciellt de högre ståndens, sykofanter <lismare> blir det alltså härnäst ett angeläget ärende att teoretiskt restaurera till och med den rent parasitiska delen av dessa "improduktiva arbetare" eller också att rättfärdiga de överdrivna anspråken hos den oumbärliga delen. Faktiskt proklamerades de ideologiska etc. klassernas beroende av kapitalisterna.
Men för det andra påvisades än av de ena, än av de andra ekonomerna en del av produktionsagenterna (i själva den materiella produktionen) vara "improduktiva". T.ex. jordägaren av den del av ekonomerna som företräder industrikapitalet (Ricardo). Andra (t.ex. Carey) förklarade den egentlige commerçant <köpmannen> vara en "improduktiv" arbetare. Sedan kom till och med en tredje sort som förklarade själve "kapitalisten" vara improduktiv eller åtminstone ville reducera hans anspråk på den materiella rikedomen till "lön", d.v.s. till en "produktiv arbetares" lön. Många bland de intellektuella arbetarna tycktes ansluta sig till denna skepsis. Det var alltså på tiden att ingå en kompromiss och att erkänna "produktiviteten" hos alla inte direkt bland den materiella produktionens agenter inbegripna klasser. Den ena tjänsten är den andra värd, och liksom i "the fable of the bees" <"Fabeln om bina">[30] kunde man påvisa att den borgerliga världen med alla dessa "improduktiva arbetare" också från den "produktiva" ekonomiska synpunkten är den bästa av alla världar; så mycket mera som de "improduktiva arbetarna" å sin sida anställde kritiska betraktelser över produktiviteten hos de klasser som överhuvudtaget var "fruges consumere nati" <"födda att förtära frukterna">[17*] - eller över produktionsagenterna, som t.ex. jordägarna, vilka inte gör någonting alls, o.s.v. Såväl dagdrivarna som deras parasiter måste finna sin plats i den bästa världsordningen.
För det tredje: allteftersom kapitalets herravälde utvecklades och faktiskt också de produktionssfärer, som inte direkt hänförde sig till skapandet av den materiella rikedomen, blev alltmer beroende av det - framför allt när de positiva vetenskaperna (naturvetenskaperna) togs i anspråk som medel i den materiella produktionen -, ||316| trodde sig sykofantiska underlings <lismande lakejer> på den politiska ekonomins område vara nödsakade att förhärliga och rättfärdiga varje verksamhetssfär genom att framställa den "i samband" med produktionen av den materiella rikedomen - såsom ett medel att uppnå den - och genom att hedra var och en med att göra honom till "produktiv arbetare" i den "första" betydelsen, nämligen till en labourer som arbetar i kapitalets tjänst, som på ett eller annat sätt gör nytta vid dess tillväxt.
Då föredrar man sådana män som Malthus som direkt försvarar nödvändigheten och nyttan av "improduktiva arbetare" och blotta parasiter.
[a) Ricardo och Sismondi - anhängare av Smiths första förklaring av det produktiva arbetet]
Det är inte mödan värt att gå in på fadäserna rörande denna punkt hos G Garnier (Smiths översättare), Earl of Lauderdale, Brougham, Say, Storch, senare Senior, Rossi o.s.v. Det skall bara citeras några karakteristiska ställen.
Dessförinnan bara ett ställe hos Ricardo där denne påvisar att det är mycket fördelaktigare för de "produktiva arbetarna" om ägarna till mervärdet (profiten, jordräntan) förbrukar det på "improduktiva arbetare" (as menial servants f.i. <som t.ex. tjänstefolk>) än på de lyxprodukter som har producerats av de "produktiva arbetarna".
{Sismondi: "Nouveaux principes d'économie politique", bd I, sid. 148, accepterar den riktiga förklaringen av Smiths distinktion (liksom den accepteras som självklar också hos Ricardo): den reella skillnaden mellan produktiva och improduktiva klasser är:
"Den ena byter alltid ut sitt arbete mot en nations kapital; den andra byter alltid ut det mot en del av nationens reveny."
Sismondi - likaledes efter A Smith - om mervärdet:
"Fastän arbetaren genom sitt dagliga arbete har frambringat mera än sina dagliga kostnader, händer det sällan - efter delning med jordägaren och kapitalisten - att det blir någonting nämnvärt kvar för honom utöver det absolut nödvändiga." (Sismondi, bd I, "Nouveaux Principes etc.", sid. 87)}
Ricardo säger:
"Om en jordägare eller en kapitalist ger ut sin reveny på en medeltida barons manér, nämligen på underhållet av ett stort antal följeslagare eller tjänstefolk, kommer han att få användning för mycket mera arbete än om han ger ut den på dyrbara kläder eller en bättre inredning, på åkvagnar, hästar eller på inköp av vilka andra lyxvaror som helst. I bägge fallen är nettorevenyn, lika väl som bruttorevenyn, densamma, dock omsättes den förra i olika varor. Om min reveny belöper sig till 10 000 £ så användes nästan samma mängd produktivt arbete, antingen jag omsätter den i dyrbara kläder och dyra möbler o.s.v. eller i en mängd livsmedel och klädesplagg av samma värde. Men om jag omsätter min reveny i varor av det förra slaget, så hålles därefter inte längre något arbete i verksamhet, - jag skulle glädja mig åt mina kläder och möbler och därmed är saken ur världen. Men om jag omsätter min reveny i livsmedel och kläder och det är min önskan att sysselsätta tjänstefolk, så kommer alla dessa, som jag på så sätt kan sysselsätta genom min reveny på 10 000 £ eller genom av mig köpta livsmedel och klädesplagg, att läggas till den tidigare efterfrågan på arbete och denna ökning inträder enbart därför att jag har valt detta sätt att ge ut min reveny. Eftersom arbetarna således är intresserade av efterfrågan på arbete, måste de uppenbarligen önska att så stor del som möjligt av revenyn dras ifrån utgifterna för lyxvaror för att användas till underhållet av tjänstefolk." (Ricardo, "Principles of political economy", 3 uppl, 1821, sid. 475, 476)
[b) Tidiga försök att skilja mellan produktivt och improduktivt arbete (D'Avenant, Petty)]
D'Avenant citerar en lista hos en gammal statistiker, Gregory King, entitled <betitlad> "Scheme of the Income and Expense of the several Families of England, calculated for the year 1688". Här indelar studiosus King folket i dess helhet i två huvudklasser: "increasing the wealth of the Kingdom, 2 675 520 heads" och "decreasing the wealth of the Kingdom, 2 825 000 heads" <"den som förökar kungarikets rikedom, 2 675 520 personer", och "den som förminskar kungarikets rikedom, 2 825 000 personer">; den förra således "produktiv", den andra "improduktiv"; den "produktiva" klassen består av lords, baronets, knights, esquires, gentlemen, persons in offices and places <lorder, baroner, riddare, högvälborna, ståndspersoner, högre och lägre tjänstemän>, köpmän i sjöhandeln, persons in the law, clergymen, freeholders, farmers, persons in liberal arts and sciences, shopkeepers and tradesmen, artisans and handicrafts, naval officers, military officers <jurister, präster, frälsegodsägare, arrendatorer, personer verksamma i de fria konsterna och vetenskaperna, butiksägare, handlande, hantverkare, sjöofficerare, officerare>. Däremot den "improduktiva" klassen: matroser (common seamen), labouring people and out servants (dessa är jordbruksarbetare och fabriksdaglönare), cottagers <torpare> (på D'Avenants tid ännu 1/5 av hela den engelska befolkningen), ||317| common soldiers, paupers, gipsies, thieves, beggars och vagrants generally <meniga soldater, fattighjon, zigenare, tjuvar, tiggare och överhuvudtaget lösdrivare>. D'Avenant förklarar denna ranglista av studiosus King på följande sätt:
"Han menar med detta att den första folkklassen försörjer sig själv på jorden, konsterna och yrkesfliten och varje år lägger något till nationens kapital och bidrar, frånsett detta, varje år så och så mycket av sitt överflöd till underhållet av andra. De som hör hemma i den andra klassen försörjer sig delvis själva genom arbete, men resten, som t.ex. deras kvinnor och barn, livnäres på de andras bekostnad; en årlig börda för publikum i det att de årligen förtär så mycket som annars skulle läggas till nationens totalfond." (D'Avenant, "An Essay upon the probable methods of making a people gainers in the balance of trade", London 1699, sid. 23 och 50)
För övrigt är följande ställe hos D'Avenant inte okarakteristiskt för merkantilisternas föreställningar om mervärdet:
"Exporten av vår egen produkt måste göra England rikt; för att vara vinnare i handelsbalansen måste vi exportera vår egen produkt; därmed köper vi de ting av utländskt ursprung som behövs för vår egen konsumtion, varvid det blir ett överskott kvar åt oss antingen i ädelmetall eller i varor som vi kan sälja till andra länder; detta överskott är profiten som en nation drar av handeln och som är större eller mindre beroende på det exporterande folkets naturliga frugalitet <sparsamhet>" (en frugalitet som finns hos holländarna men inte hos engelsmännen - a.a. sid. 46, 47) "eller på arbetets och fabriksvarornas låga pris som tillåter dem att sälja varorna billigt och till ett pris som inte kan underbjudas på främmande marknader." (D'Avenant, a.a. sid. 45, 46)
{"På det som konsumeras inomlands förlorar blott den ene vad den andre vinner och nationen i sin helhet blir inte det minsta rikare; men allt som konsumeras utomlands är en klar och säker profit." ("An Essay on the East India Trade etc.", London 1697 [sid. 31])}
{Denna skrift, som är en bilaga till ett av D'Avenants arbeten som han söker[31] försvara, är inte densamma som den av McCulloch anförda "Considerations on the East India Trade", 1701.}
För övrigt får man inte föreställa sig dessa merkantilister så dumma som de framställes av senare vulgär-freetraders (frihandelsanhängare). I vol II av sina "Discourses on the publick revenues, and on the trade of England etc.", London 1698, säger D'Avenant bl.a:
"Guld och silver är faktiskt måttet för handeln, men dess källa och ursprung är hos alla nationer landets naturliga eller artificiella produkt, d.v.s. vad deras jord eller deras arbete och industri producerar. Och det är sant att, om en nation genom någon omständighet går förlustig alla slags pengar, så kommer ändå - om nationen är folkrik, flitig, skicklig i handeln, kunnig i sjöfarten, utrustad med goda hamnar, med jord som är fruktbar med avseende på olika produkter - ett sådant folk att ha en handel och snart en mängd av silver och guld. Ett lands reella och effektiva rikedom är sålunda den inhemska produkten." (a.a. sid. 15) "Guld och silver är så långtifrån de enda ting som förtjänar namnet av en nations skatt eller rikedom, att guld faktiskt i grunden inte är mera än de räknepengar som människorna har vant sig vid att räkna med i sina affärsmellanhavanden." (a.a. sid. 16) "Vi menar med rikedom det som håller fursten och den stora massan av hans folk i överflöd, välstånd och säkerhet; likaledes är det en skatt som för människans bruk har förvandlats" (converted) "från guld och silver till byggnader och förbättringar av det odlade landet; likaså andra ting som kan utbytas mot dessa metaller, såsom jordens frukter, fabriksvaror eller utländska varor och skeppsförråd ... Ja, till och med varor som lätt fördärvas kan betraktas som en nations rikedom om de är konvertibla, fastän de än inte är utbytta, mot guld och silver; och vi anser dem inte bara vara rikedom mellan individ och individ utan mellan ett land och ett annat." (a.a. sid. 60 etc.) "Det enkla folket är statskroppens mage. Denna mage" tog inte upp pengarna ordentligt i Spanien, ||318| smälte dem inte ... "Handel och industrier är de enda media genom vilka en sådan digestion (matsmältning) och distribution av guld och silver kan verkställas, som tillför statskroppen näring." (a.a. sid. 62, 63)
Hos Petty finns förresten också redan de produktiva arbetarna (blott att där även soldaterna räknas in):
"Jordbrukare, sjömän, soldater, hantverkare och köpmän är de sanna stöttepelarna i varje samhälle; alla andra stora yrken uppstår ur svagheterna och bristerna hos dessa; nu är sjömannen tre av dessa fyra" (navigator, merchant, soldier <sjöman, köpman, soldat>). ([Petty,] "Political Arithmetick etc.", London 1699, sid. 177.) "En sjömans arbete och skeppsfrakten har alltid karaktären av en exporterad vara, dess överskott över införseln inbringar landet pengar etc." (a.a. sid. 179)
Vid detta tillfälle utvecklar Petty också återigen fördelarna med arbetets delning:
"De som kommenderar sjöhandeln kan arbeta med större profit för billigare frakt än andra med högre (dyrare frakt); ty liksom tyg[18*] blir billigare gjort när den ene [kardar], en annan [spinner, en annan väver] etc., så kan de som kommenderar skeppsbranschen bygga olika slag av skepp för olika ändamål, havsskepp, flod-, handels-, krigs- etc. skepp, och detta är en grundorsak till den billigare frakten [hos holländarna] än hos deras grannar, att de kan disponera ett särskilt slags skepp för varje enskild handelsgren." (a.a. sid. 179, 180)
Här framträder förresten hos Petty helt det Smithska när han fortsätter:
Om skatten tar ifrån industriidkarna etc. för att ge till dem som överhuvudtaget är verksamma på ett sätt, "som inte producerar något materiellt ting eller ting av verklig nytta och värde för samhället - då förminskas publici <samhällets> rikedom: på ett annat sätt får man betrakta rekreationer och stimulanser för anden som, måttligt tillämpade, gör människorna kompetenta och hågade till saker som är viktigare". (a.a. sid. 198) "Efter att ha beräknat hur mycket folk som behövs för industriarbetet, kan resten lugnt och utan skada för allmänheten användas i konsterna och verksamheter som tjänar nöjet och förskönandet och bland vilka naturvetenskapens framåtskridande är den största." (a.a. sid. 199) "Det finns mera att vinna genom fabrikation än genom jordbruk och mera genom handel än genom fabrikation." (a.a. sid. 172) "En sjöman är värd 3 bönder." (sid. 178) |VII-318||
||VIII-346| Petty, mervärde. På ett ställe hos Petty kan man skönja en aning om mervärdets natur, fastän han behandlar det endast i jordräntans form. Särskilt om det sammanställes med följande ställe, där han bestämmer silvrets och spannmålens relativa värde genom de relativa kvantiteter därav som kan produceras på samma arbetstid.
"Om någon kan föra ett uns silver från jordens inre i Peru till London på samma tid som han skulle behöva för att producera en bushel <skäppa> spannmål, så är det ena det andras naturliga pris; om han nu genom brytning i nya och mera givande gruvor med samma uppbåd kan utvinna två uns silver i stället för ett, kommer spannmålen vid ett pris av 10 shilling per bushel att vara lika billig som förut vid ett pris av 5 shilling, caeteris paribus <under för övrigt lika omständigheter>." "Låt hundra man arbeta i 10 år för att skörda spannmål och samma antal samma tid för att utvinna silver och jag säger att nettoutbytet av silver kommer att vara priset för det totala nettoutbytet av spannmål och att lika delar av det ena kommer att bilda priset för lika delar av det andra." "Spannmål kommer att vara dubbelt så dyr om tvåhundra lantmän på samma tid uträttar detsamma som hundra skulle kunna åstadkomma." ("On Taxes and Contributions", 1662) (ed 1679, sid. 31, 24, 67)
De ställen jag syftar på här ovan är följande:
"Om hantverk, industri och de sköna konsterna tillväxer, måste jordbruket gå tillbaka eller lantfolkets arbetsinkomst stiga och följaktligen måste jordräntorna sjunka." (sid. 193) "Om hantverk och industri har ökat i England ..., om en större del än tidigare av befolkningen ägnar sig åt dem, och om spannmålens pris inte är högre i dag än på den tiden då det fanns mera folk på landet och färre sysselsatta i handel, hantverk och industri, då måste ... jordräntorna sjunka redan av denna anledning: antag t.ex. att vetepriset är 5 sh eller 60 d per bushel; och om jordräntan på den jord det växer på är var tredje kärve" (i.e. part, share <d.v.s. del, andel>), "då blir det 20 d för jorden och 40 d för lantmannen; men om lantmannens lön skulle förhöjas med 1/8 eller från 8 till 9 d per dag, då stiger lantmannens andel i en bushel vete från 40 till 45 d, och följaktligen måste jordräntan falla från 20 d till 15 d, för vi förutsätter att vetepriset förblir detsamma, så mycket mera som vi inte kan höja det, för om vi försökte göra det, skulle ||347| spannmål importeras hit (liksom till Holland) från utlandet där jordbrukets läge inte hade ändrats." ("Political Arithmetick" etc., uppl London 1699, sid. 193, 194) |VIII-347||
||VIII-364| {Petty. Med det här ovan anförda stället hos Petty bör sammanställas följande passus, där jordräntan överhuvudtaget är en surplus value, produit net <mervärde, nettoprodukt>:
"Låt oss anta att en man med egen hand odlar spannmål på en bestämd jordareal, d.v.s. han plöjer upp den, sår, harvar, skördar, kör in spannmålen, tröskar den, kort sagt gör vad åkerbruket kräver. Jag påstår att - när denne man har dragit av utsädet samt allt vad han själv förtärt eller lämnat bort i utbyte mot kläder och övriga livsförnödenheter - vad som blir kvar av spannmålen är den verkliga jordräntan för detta år; och medeltalet för sju år, eller rättare sagt det antal år varunder missväxt och god skörd genomgår sin kretsgång, utvisar den ordinära jordräntan för den jord varpå spannmålen har odlats. Men ytterligare en, om än besläktad, fråga är denna: hur mycket är denna spannmål eller denna jordränta värda i pengar? Jag svarar att de är så mycket värda som det blir över hos en annan person som använder sin bästa tid för att gå till malmgruvorna och uppfordra metall, luttra den, prägla mynt och forsla den till den plats där den andra personen har sått och skördat spannmålen. Den summa som blir kvar för denna person efter att ha gjort avdrag för alla utgifter kommer till sitt värde att vara precis lika med den mängd spannmål som blir kvar för lantmannen." ("Traité des taxes"[32], sid 23, 24)} |VIII-364||
[c) John Stuart Mill - anhängare av Smiths andra förklaring av det produktiva arbetet]
||VII-318| Herr J St Mill brottas i sina "Essays on some unsettled questions of political economy", London 1844, också med det produktiva och improduktiva arbetet, varvid faktiskt ingenting nytt kommer till Smiths (andra) förklaring utom att också de arbeten vore produktiva som producerar själva arbetsförmågan.
"Konsumtionens källor kan ackumuleras och anhopas; inte själva konsumtionen. Ett lands rikedom består i totalsumman av de varaktiga källor till konsumtion som där finns, vare sig de är materiella eller immateriella; och sådant arbete eller sådan utgift som eftersträvar att föröka eller bevara dessa varaktiga källor måste kallas produktiva." (a.a. sid. 82) "Vad maskinskötaren eller spinnaren förtär medan de lär sig sin smörja är produktivt konsumerat, d.v.s. deras konsumtion bidrar inte till att minska utan att öka de varaktiga källorna till konsumtion i landet genom att åstadkomma ett nyskapande av dessa källor, som mer än uppväger konsumtionens belopp." (a.a. sid. 83)
Vi skall nu i korthet gå igenom den smörja som riktats mot A Smith angående produktivt och improduktivt arbete.
||319| I V:e bandets notiser till hans översättning av Smiths "Wealth of Nations" (Paris 1802).
Garnier delar fysiokraternas åsikt om "le travail productif" <"det produktiva arbetet"> i dess eminenta mening som han blott mildrar något. Han bekämpar Smiths åsikt enligt vilken
"produktivt arbete ... är det arbete som realiseras i ett föremål, som efterlämnar spår av sin verksamhet och vars produkt kan vara föremål för köp eller byte". (a.a., bd V, sid. 169) |VII-319||
||VIII-347| (Garnier, G) Han anför olika argument mot A Smith (delvis upprepade av senare författare).
"Denna distinktion är falsk, eftersom den hänför sig till en skillnad som inte existerar. Varje arbete är produktivt i den betydelsen vari författaren begagnar ordet produktiv. Arbetet hos den ena som den andra av dessa båda klasser är lika produktivt med avseende på någon njutning, bekvämlighet eller nytta för den som betalar det; annars skulle detta arbete inte erhålla någon lön." [a.a. sid. 171]
{Det är således produktivt emedan det överhuvudtaget producerar något bruksvärde och låter sig säljas, har ett bytesvärde, sålunda självt är vara.} Men i sin utveckling av denna punkt, som en illustration därtill, anför Garnier fastmer exempel, där de "improduktiva arbetarna" gör samma sak, producerar samma bruksvärde eller sort av bruksvärde som de "produktiva". T.ex:
"Tjänaren som står i min tjänst, tänder min eld, friserar mig, rengör och håller mina kläder och möbler i ordning, tillreder min mat o.s.v., uträttar tjänster av precis samma slag som tvätterskan eller linnesömmerskan som rengör eller håller sina kunders linne i stånd; ... som krögaren, värdshus- eller ölstugevärden, vilkas yrke det är att tillreda mat åt folk som vill äta hos honom; som barberaren, frisören" (större delen av dessa karlar räknas emellertid hos A Smith lika litet till les ouvriers productifs <de produktiva arbetarna> som le domestique <tjänaren>), "vilka uträttar direkta tjänster; slutligen som muraren, taktäckaren, snickaren, glasmästaren, kakelugnsmakaren o.s.v. och den mängd byggnadsarbetare man tillkallar för att utföra lagningar och reparationer och vilkas årliga inkomst härrör lika mycket från enkla reparations- och lagningsarbeten som från nybyggen." [a.a. sid. 171, 172]
(A Smith säger ingenstans att le travail qui se fixe dans un objet plus ou moins permanent <det arbete som fixeras i ett mer eller mindre varaktigt föremål> inte lika gott kunde vara reparation som en nyskapelse.)
"Detta slags arbete består mindre i produktion än i underhåll; det har mindre till syfte att lägga värde till de ting det arbetar med än att förebygga deras förfall. Alla dessa arbetare, tjänaren inbegripen, besparar den, som betalar dem, arbetet att hålla sina egna saker i stånd." [a.a. sid. 172]
(Kan således betraktas som en maskin för bevarandet av värdet eller rättare sagt bruksvärdena. Denna ståndpunkt som bygger på ett "épargner" av travail <"besparande" av arbete> har vidare framhävts av Destutt de Tracy. Därom senare. Den enes improduktiva arbete blir inte produktivt därigenom att det besparar någon annan improduktivt arbete. En av de två uträttar det. En del av Smiths travail improductif <improduktiva arbete>, men också endast den del därav som är absolut nödvändig för konsumtionen av ting, som så att säga räknas till konsumtionskostnaderna - och även då endast om den sparar samma tid för en produktiv arbetare - är nödvändig genom arbetets delning. Emellertid förnekar inte A Smith denna "delning av arbetet". Om, enligt honom, var och en vore tvungen att uträtta produktivt och improduktivt arbete och båda slagen av arbete utfördes på ett bättre sätt genom deras uppdelning på två [personer], så skulle detta inte ändra någonting på det förhållandet att det ena av dessa arbeten är produktivt och det andra improduktivt.)
"I de ojämförligt flesta fall arbetar de just för den skull och endast för den skull" (för att en besparar sig arbetet att betjäna sig själv måste 10 betjäna honom - ett märkvärdigt sätt att "spara" arbete; dessutom användes detta slag av "improduktivt arbete" mest av dem som inte gör någonting); "alltså är de antingen alla produktiva eller är ingen av dem produktiv" (a.a. sid. 172).
||348| För det andra. Hos en fransman får inte saknas les ponts et chaussées[19*]. Varför, säger han, kalla produktivt
"arbetet hos en inspektör eller direktör för ett privat företag i handeln eller industrin och improduktivt arbetet hos en förvaltningstjänsteman som övervakar underhållet av de allmänna vägarna och segelbara kanalerna, hamnarna, finansväsendet och andra stora institutioner som stimulerar handelsaktiviteten, som vakar över transportens och trafikledens säkerhet och över efterlevnaden av avtal o.s.v., och som med rätta kan betraktas som en inspektör för den stora sociala industrin? Det är ett arbete av precis samma art, endast i mycket större skala." (sid. 172, 173)
För så vitt en sådan gosse medverkar i produktionen (resp konserverandet och reproduktionen) av materiella ting som skulle kunna säljas om de inte befann sig i statens händer, så skulle Smith kunna kalla dem "produktiva". "Inspecteurs de la grande manufacture sociale" <"inspektörer för den stora sociala industrin"> är franska skapelser.
För det tredje. Är inte det en motsägelse att "le luthier, le facteurs "le parfumeur som smeker mon odorat" <"parfymfabrikören som smeker mitt luktsinne"> vara produktiv och inte le musicien <musikern> som "charme mon oreille" <"tjusar mitt öra">? (sid. 173) Därför att den ene levererar en materiell produkt, skulle Smith svara, men inte den andra. De båda pojkarnas moral och "meriter" har ingenting att göra med den distinktionen.
För det fjärde. Är inte det en motsägelse att "le luthier, le facteurs d'orgues, le marchand de musique, le machiniste <fiolmakaren, orgelbyggaren, musikhandlaren, maskinisten> etc." skall vara produktiva och de professions <yrken>, för vilka dessa arbeten blott är "préparatoires" <"förberedande">, improduktiva?
"De ena som de andra har som yttersta mål för sitt arbete en konsumtion av samma art. Om det mål de ena har ställt upp för sig inte förtjänar att räknas till produkterna av samhällets arbete, varför skall man då bättre behandla vad som bara är ett medel att uppnå detta ändamål?" (a.a. sid. 173)
Enligt detta resonemang är den som äter spannmål lika produktiv som den som producerar den. Ty för vilket ändamål produceras spannmål? För att ätas. Om således ätandets arbete inte är produktivt, varför är då spannmålsodlingen produktiv, qui n'est qu'un moyen pour arriver à cette fin <som endast är ett medel att uppnå detta ändamål>? Den som äter producerar dessutom hjärna, muskler etc., och är inte detta lika ädla produkter som korn eller vete? - skulle en indignerad människovän kunna fråga A Smith.
För det första förnekar inte A Smith att den improduktive arbetaren producerar en produit quelconque <någon som helst produkt>. Annars vore han överhuvudtaget inte någon arbetare. För det andra kan det förefalla besynnerligt att läkaren, som ordinerar piller, inte är någon produktiv arbetare men däremot apotekaren, som trillar dem. Likaså instrumentmakaren som bygger fiolen men inte musikanten som spelar på den. Detta skulle endast bevisa att "produktiva arbetare" levererar produkter som inte har något ändamål utom att tjäna som produktionsmedel för improduktiva arbetare. Vilket emellertid inte är mera besynnerligt än att alla produktiva arbetare när allt kommer omkring för det första levererar medlen till att betala improduktivt arbete, för det andra levererar produkter som konsumeras utan något som helst arbete.
Efter alla dessa anmärkningar (av vilka nr II franzuskin inte kan glömma sina ponts et chaussées; nr III går ut på moral; nr IV antingen framför den idiotin att konsumtionen vore lika produktiv som produktionen - vilket är oriktigt i det borgerliga samhället där den ene producerar och den andre konsumerar - eller att en del av det produktiva arbetet blott levererar materialet för improduktiva arbeten, vilket A Smith inte förnekar någonstans, och av vilka bara nr I innehåller det riktiga att A Smith med sin 2:a definition kallar samma arbeten ||349| produktiva och improduktiva - eller rättare sagt skulle vara tvungen att kalla en förhållandevis ringa del av sitt "improduktiva" arbete för produktivt i enlighet med sin egen definition, vilket således inte säger något mot distinktionen utan mot subsumtionen under distinktionen eller dess tillämpning -) kommer studiosus Garnier äntligen till ämnet.
"Den enda allmänna skillnad som man tydligen skulle kunna finna mellan de båda klasser som Smith tänkt ut består däri att det hos den klass han kallar produktiv alltid finns eller kan finnas en föremedlare mellan föremålets tillverkare och den som konsumerar det; medan det inte kan finnas någon förmedlare hos den klass han kallar improduktiv och förhållandet mellan arbetaren och konsumenten med nödvändighet är direkt och oförmedlat. Det är klart att den som anlitar läkarens erfarenhet, kirurgens skicklighet, advokatens vetande, musikerns eller skådespelarens talang eller slutligen tjänarens tjänster med nödvändighet står i ett direkt och oförmedlat förhållande till var och en av dessa olikartade arbetare vid tidpunkten för deras arbete; medan hos den andra klassens yrken objektet som skall konsumeras består av ett materiellt och påtagligt ting som kan genomgå åtskilliga bytesakter innan det från sin tillverkare hamnar hos sin konsument." (sid. 174)
Med dessa sistnämnda ord visar Garnier malgré lui <oavsiktligt> vilken hemlig idéförbindelse som finns mellan Smiths första distinktion (arbete som bytes ut mot kapital och sådant som bytes ut mot reveny) och den senare (arbete som fixeras i en materiell, vendible commodity <säljbar vara> och [sådant] som inte fixeras däri). De senare kan på grund av sin natur för det mesta inte underkastas det kapitalistiska produktionssättet; de andra kan. Frånsett detta, att på grundval av den kapitalistiska produktionen, där den största delen av de materiella varorna - choses matérielles et palpables <materiella och påtagliga ting> - produceras under kapitalets herravälde av lönarbetare, de [improduktiva] arbetena (eller tjänsterna, vare sig horans eller påvens) endast kan betalas either out of the salairs of the productive labourers, either out of the profits of their employers (and the partners in those profits), quite apart from the circumstance that those productive labourers produce the material basis of the subsistence, and, consequently, the existence of the improductive labourers <antingen ur de produktiva arbetarnas löner eller ur profiterna av deras arbetsgivare (och av delägarna i dessa profiter), helt frånsett att dessa produktiva arbetare skapar den materiella basen för underhållet och följaktligen existensen av de improduktiva arbetarna>. Men det är karakteristiskt för denne ytlige franske fähund att han, som vill vara nationalekonom, sålunda utforskare av den kapitalistiska produktionen, anser det vara oväsentligt vad som gör denna produktion till en kapitalistisk, nämligen utbytet av kapital mot lönarbete i stället för direkt utbyte av reveny mot lönarbete eller av den direkta revenyn som arbetaren betalar till sig själv. Därmed blir den kapitalistiska produktionen själv en oväsentlig form i stället för att vara en nödvändig, om än bara historiskt, således övergående nödvändig form för utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkraft och arbetets förvandling till samhälleligt arbete.
"Man skulle också vara tvungen att från hans produktiva klass undandra alla de arbetare vars arbete blott består i att rengöra, underhålla eller reparera de färdiga föremålen utan att det därmed för en ny produkt in i cirkulationen." (sid. 175)
(Smith säger ingenstans att arbetet eller dess produkt måste ingå i le capital circulant <det rörliga kapitalet>. Det kan direkt ingå i le capital fixe <det fasta kapitalet>, liksom mekanikerns, som reparerar maskinen i en fabrik. Men då ingår dess värde i produktens, varans, cirkulation, och de reparatörer etc. som gör detta domestiquement <som tjänare> byter ||350| inte ut sitt arbete mot kapital utan mot reveny.)
"På grund av denna skillnad underhålles den improduktiva klassen, som Smith har påpekat, endast ur revenyer. Eftersom denna klass inte har någon förmedlare mellan sig och konsumenten av sina produkter, det vill säga mellan sig och den som åtnjuter dess arbete, betalas den direkt av konsumenten; denne betalar emellertid endast ur revenyer. Däremot betalas den produktiva klassens arbetare för det mesta ur ett kapital eftersom de vanligtvis betalas av en mellanhand som vill dra profit av deras arbete. Men detta kapital ersättes slutligen alltid genom revenyn av en konsument, annars skulle det inte kunna cirkulera och skulle inte avkasta någon profit för sin ägare." [sid. 175]
Detta sistnämnda "mais" <"men"> helt löjligt. För det första ersättes en del av kapitalet genom kapital och inte genom reveny; fastän denna del av kapitalet allt efter omständigheterna cirkulerar eller inte cirkulerar (det senare t.ex. i fråga om utsädet).
[b) Ersättning av det konstanta kapitalet genom utbyte av kapital mot kapital]
Om en kolgruva levererar kol till ett järnverk och från detta järnverk mottager järn som ingår som produktionsmedel i kolgruvans drift, så bytes kolet till detta järns värdebelopp ut mot kapital och reciprokt bytes järnet som kapital ut till sitt eget värdebelopp mot kol. Båda (betraktade som bruksvärden) är produkter av nytt arbete, fastän detta arbete producerade med förefintliga arbetsmedel. Men värdet av årsarbetets produkt är inte produkten av det under året [nytillsatta] arbetet. Det ersätter fastmer värdet av det förgångna arbete som var objektiverat i produktionsmedlen. Den del av totalprodukten som är lika med detta värde är således inte en del av årets arbetsprodukt utan en reproduktion av det förgångna arbetet.
Se t.ex. på produkten av en kolgruvas, ett järnverks, en skogsavverkares och en maskinfabriks dagliga arbete. Le capital constant antages i alla dessa industrier vara = 1/3 av produktens totala värdebeståndsdelar; d.v.s. förhållandet av det preexisterande arbetet till det levande = 1 : 2. Nu levererar alla dessa industrier dagligen vardera en produkt av x, x', x'', x'''. Dessa produkter är vissa kvantiteter av kol, järn, trä och maskiner. Såsom sådana produkter är de produkter av det dagliga arbetet (men likaså av det dagligen förbrukade råmaterialet, bränslet, maskineriet etc. som alla har bidragit till den dagliga produktionen). Deras värden ponerar vi lika med z, z', z'', z'''. Dessa värden är inte produkten av det dagliga arbetet, ty z/3, z'/3, z''/3, z'''/3 är blott lika med det värde som de konstanta elementen i z, z', z'', z''' hade innan de ingick i det dagliga arbetet. Följaktligen utgör också x/3, x'/3, x''/3, x'''/3, eller en tredjedel av de producerade bruksvärdena, blott värdet av det preexisterande arbetet och ersätter det kontinuerligt. {Utbytet som här äger rum mellan preexisterande arbete och produkten av det levande arbetet är av helt annan natur är utbytet mellan arbetsförmågan och de som kapital existerande arbetsbetingelserna.}
x = z; dock är z värdet av hela x, men 1/3 z = värdet av råmaterial etc. som är inbegripet i hela x. Alltså är x/3 en del av arbetets dagliga produkt {men absolut inte produkt av det dagliga arbetet utan fastmer av det därmed förknippade tidigare, preexisterande arbetet}, vari det med det dagliga arbetet förbundna preexisterande arbetet dyker upp igen och återställes. Nu utgör visserligen varje alikvot del av x, som bara är de verkliga produkternas (järnets, kolets etc.) kvantitet, till sitt värde 1/3 preexisterande arbete och 2/3 arbete som producerats eller tillsatts samma dag. Preexisterande arbete och dagens arbete ingår i samma proportion såväl i produkternas summa som i varje enstaka produkt som denna summa består av. Men om jag delar den totala produkten i 2 delar och sätter den ena 1/3 därav på den ena sidan och 2/3 på den andra, så är det detsamma som om den ena 1/3 utgjorde endast preexisterande arbete och de andra 2/3 endast dagens arbete. Faktiskt utgör den första 1/3 allt förgånget arbete som ingick i totalprodukten, d.v.s. hela värdet av de förbrukade produktionsmedlen. Efter avdrag av denna 1/3 kan de andra 2/3 således endast utgöra produkten av dagsarbetet. De utgör faktiskt hela den kvantitet av dagsarbetet som lades till produktionsmedlen.
De senare 2/3 är således lika med producentens reveny (profit och lön). Han kan konsumera dem, d.v.s. ge ut dem på artiklar som ingår i hans individuella konsumtion. Antag att dessa 2/3 av det dagligen producerade kolet inte skulle köpas av konsumenterna eller köparna med pengar utan med de varor som de tidigare hade förvandlat till pengar för att därmed köpa kol. En del kol av dessa 2/3 kommer att ingå i själve kolproducentens individuella konsumtion för privat eldning. Denna del inträder således inte i cirkulationen eller, om den dessförinnan inträtt i cirkulationen, kommer den åter att undandras därifrån ||351| av sina egna producenter. Bortsett från denna del som kolets producenter själva konsumerar av de 2/3 kol, måste de byta ut allt annat (om de vill konsumera det) mot artiklar som ingår i den individuella konsumtionen.
Vid detta utbyte är det helt likgiltigt för dem om säljarna av de konsumabla artiklarna byter ut kapital eller reveny mot kol, d.v.s. om t.ex. klädesfabrikören byter ut sitt kläde mot kol för att elda i sitt privata hus (i detta fall är kolet självt åter en konsumtionsartikel för honom och han betalar det med reveny, med ett kvantum kläde som utgör profit), eller om James, klädesfabrikörens lakej, byter ut klädet som han erhållit som lön, mot kol (i detta fall är det senare åter konsumtionsartikel och utbytt mot klädesfabrikörens reveny, vilken emellertid i sin tur hade bytt ut sin reveny mot lakejens improduktiva arbete), eller om klädesfabrikören byter ut kläde mot kol för att ersätta det i hans fabrik nödvändiga men förbrukade kolet. (I det senare fallet representerar klädet, som klädesfabrikören byter ut, för honom capital constant, värdet av ett av hans produktionsmedel, och kolet representerar för honom inte blott värdet utan detta produktionsmedel in natura. Men för kolmannen är klädet konsumtionsartikel, och båda, såväl klädet som kolet, utgör för honom reveny; kolet såsom reveny i dess icke-realiserade, klädet i dess realiserade form.)
Men vad beträffar den sista 1/3 av kolet, så kan inte kolproducenten ge ut den på artiklar som ingår i hans individuella konsumtion, inte som reveny. Den tillhör produktionsprocessen (eller reproduktionsprocessen) och måste förvandlas till järn, trä, maskiner, till artiklar som bildar beståndsdelar i hans konstanta kapital och förutan vilka kolproduktionen inte skulle kunna förnyas eller fortsätta. Nu skulle han visserligen kunna byta ut också denna 1/3 mot konsumtionsartiklar (eller, vilket är detsamma, mot pengarna från producenterna av dessa artiklar), men ändå endast på villkor att dessa konsumtionsartiklar byts ut igen mot järn, trä, maskiner, att de alltså varken ingår i hans egen konsumtion eller i utgivandet av hans reveny utan i konsumtionen och utgivandet av reveny hos kolets, järnets, maskinens producenter, som emellertid själva åter befinner sig i belägenheten att inte kunna ge ut 1/3 av sin produkt på artiklar för sin individuella konsumtion.
Men antag nu att kolet ingår i järnproducentens, träproducentens, maskinbyggarens capital constant. Å andra sidan ingår järn, trä, maskin i kolmannens capital constant. I den mån alltså som dessa produkter ingår ömsesidigt till samma värdebelopp [i deras respektive konstanta kapital], ersätter de varandra in natura och den ene behöver bara betala balansen till den andre för överskottet som han köper från honom utöver vad han säljer till honom. Faktiskt uppträder också pengarna här i praktiken (förmedelst växlar etc.) blott som betalningsmedel, inte som mynt, cirkulationsmedel, och betalar endast balansen. En del av den 1/3 kol kommer kolproducenten att behöva för sin egen reproduktion, alldeles som han för sin egen konsumtion drog av en del av de 2/3 från produkten.
Hela kvantiteten kol, järn, trä och maskin som på detta sätt ömsesidigt ersättes genom utbyte av konstant kapital mot konstant kapital, av konstant kapital i en naturaform mot konstant kapital i en annan naturaform, har absolut ingenting att göra varken med utbytet av reveny mot konstant kapital eller med utbytet av reveny mot reveny. Det spelar exakt samma roll som utsädet inom jordbruket eller kapitalfonden av boskap i boskapsskötseln. Det är en del av arbetets årliga produkt men inte av produkten av det årliga [nytillsatta] arbetet[15*] (utan av produkten av det årliga arbetet plus det preexisterande arbetet), vilken del (under oförändrade produktionsbetingelser) årligen ersätter sig själv såsom produktionsmedel, såsom capital constant utan att ingå i någon annan cirkulation än den mellan dealers <affärsmän> och dealers och utan att påverka värdet av den del av produkten som ingår i cirkulationen mellan dealers och consumers <konsumenter>.[20*]
Antag att hela 1/3 kol på detta sätt in natura bytes ut mot sina egna produktionselement järn, trä, maskiner. {Det skulle vara möjligt att tänka att den direkt byttes ut blott mot t.ex. maskiner; men maskinbyggaren skulle då åter byta ut den som capital constant, inte bara mot sitt eget utan mot järnproducentens och skogsavverkarens [capital constant].} Sålunda skulle visserligen varje centner[21*] av de 1/3 av hans produkt i kol, ||352| som han bytte ut mot konsumtionsartiklar, d.v.s. bytte ut som reveny - liksom hela produkten - till sitt värde bestå av 2 delar. 1/3 centner skulle vara lika med värdet av i centnern förbrukade produktionsmedel, och 2/3 centner skulle vara lika med det nya arbete som av kolets producent har lagts till på denna 1/3. Men om totalprodukten t.ex. är 30 000 centner, så utbyter han blott 20 000 centner som reveny. De andra 10 000 centner skulle efter förutsättningen vara ersatta genom järn, trä, maskin etc., kort sagt hela värdet av de produktionsmedel som förbrukats i produktionen av de 30 000 centner skulle vara ersatt in natura genom produktionsmedel av samma slag och av samma värdestorlek.
Köparna av de 20 000 centner betalar således faktiskt inte ett dugg för värdet av det preexisterande arbete som rymmes i dessa 20 000 centner; ty av totalprodukten utgör de 20 000 blott de 2/3 av värdet vari det nytillsatta arbetet realiseras. Det är således samma sak som om de 20 000 centner representerade blott (t.ex. under året) nytillsatt arbete och inget preexisterande arbete. Köparen betalar således hela värdet i varje centner, preexisterande arbete plus nytillsatt arbete, och ändå betalar han bara nytillsatt arbete; just därför att han blott köper en kvantitet av 20 000 centner, köper blott den kvantitet av totalprodukten som är lika med värdet av hela det nytillsatta arbetet. Lika litet betalar han jordbrukarens utsäde förutom vetet som han äter. Producenterna har sinsemellan ersatt denna del för varandra; den behöver alltså inte ersättas för dem för andra gången. De har ersatt den genom den del av sin egen produkt som visserligen är den årliga produkten av deras arbete men ingalunda produkten av deras årliga arbete utan fastmer den del av deras årliga produkt som motsvarar det preexisterande arbetet. Utan det nya arbetet skulle inte produkten finnas till; men lika litet skulle den finnas till utan det i produktionsmedlen materialiserade arbetet. Vore den blott en produkt av det nya arbetet, så skulle dess värde vara mindre än vad det är nu, och därav skulle inte någon del av produkten behöva återlämnas till produktionen. Men om inte det andra arbetssättet vore mera produktivt och om det [inte] levererade en större produkt ehuru en del av produkten måste återlämnas till produktionen, så skulle det inte tillämpas.
Fastän nu ingen värdebeståndsdel av den 1/3 kol skulle ingå i de 20 000 centner kol som såldes som reveny, så skulle ändå varje värdeförändring i le capital constant, som representerade 1/3 eller 10 000 centner, åstadkomma en värdeförändring i de andra 2/3 som säljes som reveny. Låt oss anta att produktionen av järn, trä, maskiner o.s.v., kort sagt av de produktionselement vari 1/3 av produkten upplöses, blir dyrare och att kolarbetets produktivitet förblir densamma. Med samma kvantum järn, trä, kol, maskin och arbete skall det som förut produceras 30 000 centner. Men eftersom järn, trä, maskin fördyrats, kostar mera arbetstid än förr, måste det ges mera kol för dem än förut.
||353| Produkten skulle fortfarande vara = 30 000 centner. Kolgruvearbetet har förblivit lika produktivt som det var förut. Med samma kvantum levande arbete och samma mängd trä, järn, maskineri etc. producerar det liksom tidigare 30 000 centner. Det levande arbetet utgör samma värde som tidigare, låt oss säga 20 000 £ (värderat i pengar). Däremot kostar trä, järn etc., kort sagt le capital constant, nu 16 000 £ i stället för 10 000 £, d.v.s. att arbetstiden som har nedlagts på dem har ökat med 6/10 eller 60%. Totalproduktens värde är nu 36 000 £ mot tidigare 30 000 £; har således ökat med 1/5 = 20%, Således kostar även en godtycklig del av produkten 1/5 eller 20% mera än förut. Kostade 1 centner tidigare 1 £, så kostar den nu 1 £ + 1/5 = 1 £ 4 sh. Tidigare var 1/3 eller 3/9 av totalprodukten = capital constant, 2/3 = tillsatt arbete. Nu förhåller sig le capital constant till totalproduktens värde = 16 000 : 36 000 = 16 : 36 = 4 : 9. Det uppgår således till 1/9 mera än förut. Den del av produkten som är = det tillsatta arbetet var tidigare = 2/3 eller 6/9 av produkten, nu = 5/9.
Vi har således:
| capital constant | tillsatt arbete | |
| värde = 36 000 £ | 16 000 £ (4/9 av produkten) | 20 000 £ (samma värde som förut = 5/9 av produkten) |
| produkt = 30 000 ctr [cwts[21*]] | 13 3331/3 cwts | 16 6662/3 cwts |
Kolarbetarnas arbete skulle inte blivit mera improduktivt; men produkten av deras arbete plus det preexisterande arbetet skulle blivit mera improduktivt, d.v.s. 1/9 mera av totalprodukten skulle krävas för att ersätta värdebeståndsdelen av ||354| le capital constant. 1/9 mindre av produkten skulle vara = värdet av det tillsatta arbetet. Nu kommer producenterna av järn, trä etc. att som förut betala bara 10 000 cwts kol. Dessa kostade dem förut 10 000 £. Nu kommer de att kosta dem 12 000 £. En del av kostnaderna för le capital constant skulle således uppvägas genom att de skulle vara tvungna att betala det förhöjda priset för den del av kolet som de skulle erhålla som ersättning för järn etc. Men kolproducenten måste köpa för 16 000 £ råmaterial hos dem. Det återstår således en balans av 4000 £ gentemot honom, d.v.s. 33331/3 cwts coal <kol>. Han skulle således som förut vara tvungen att leverera 16 6662/3 cwts + 33331/3 cwts = 20 000 cwts kol = 2/3 av produkten till konsumenterna som nu måste betala 24 000 £ i stället för 20 000 £ för det. Därmed får de ersätta inte bara arbete utan en del av le capital constant.
Med avseende på konsumenterna skulle saken vara mycket enkel. Om de fortfarande vill förbruka samma kvantum kol, skulle de vara tvungna att betala 1/5 mera för det och att därmed ge ut 1/5 mindre av sin reveny för andra produkter, om produktionskostnaderna förblivit desamma inom varje bransch. Svårigheten ligger bara häri: hur betalar kolproducenten de 4000 £ järn, trä etc., för vilka deras producenter inte behöver något kol? Han har sålt sina 33331/3 cwts, = dessa 4000 £, till konsumenterna av kolet och för dessa erhållit varor av alla slag. Men de kan ingå varken i hans konsumtion eller i hans arbetares konsumtion utan måste ingå i konsumtionen hos järnets, träets etc. producenter, ty med dessa artiklar måste han ersätta värdet av sina 33331/3 cwts. Man kommer att säga: Saken är mycket enkel. Alla konsumenter av kol har att förbruka 1/5 mindre av alla andra varor eller att ge var sin 1/5 mera av sina varor för kolet. Exakt denna 1/5 förbrukar producenterna av trä, järn etc. mera än tidigare. Emellertid går det inte att prima facie <vid första ögonkastet> förstå hur den förminskade produktiviteten i järnverket, maskinfabriken, skogsavverkningen etc. skall sätta respektive producenter i stånd att förbruka en större reveny än tidigare, since the price of their articles is supposed to be equal to their values, and, consequently, to have risen only in proportion to the diminished productivity of their labour <emedan priset för deras artiklar förutsättes vara lika med deras värden och följaktligen ha stigit blott i proportion till den minskade produktiviteten hos deras arbete>.
Låt oss nu anta att järn, trä, maskineri har stigit 3/5 i värde, d.v.s. 60%, Detta kan nu blott bottna i 2 orsaker. Antingen har järn-, träproduktionen etc. blivit mera improduktiv emedan det levande arbete som där använts har blivit mera improduktivt, således emedan ett större arbetskvantum skulle erfordras för att frambringa samma produkt. I detta fall måste producenterna använda 3/5 mera arbete än förut. Arbetskvoten[22*] har förblivit densamma emedan arbetets förminskade produktivkraft endast övergående drabbar enstaka produkter. Följaktligen har också mervärdekvoten förblivit densamma. Producenten behöver 24 arbetsdagar där han tidigare behövde 15, men han betalar till arbetarna fortfarande blott 10 arbetstimmar under var och en av de 24 [arbetsdagarna] och låter dem som förut varje dag arbeta 2 [timmar] gratis. Om således de 15 [arbetarna] arbetade 150 arbetstimmar åt sig själva och 30 för honom, så de 24 [arbetarna] 240 åt sig själva och 48 för honom. (Profitkvoten bryr vi oss här inte om.) Arbetslönen har sjunkit blott i den mån som den utgivits för järn, trä etc., för maskineri[23*], vilket inte är fallet. De 24 arbetarna förbrukar nu 3/5 mera än tidigare de 15. Således kan kolproducenterna avyttra motsvarande mera av värdet av de 33331/3 cwts till dem, d.v.s. till deras master <husbonde> som lägger ut arbetslönen.
Eller den minskade produktiviteten i järn-, träproduktionen etc. härrör därur att delar av deras konstanta kapital, av deras produktionsmedel har fördyrats. Då inträder samma alternativ igen, och slutligen måste den förminskade produktiviteten upplösas i ett ökat kvantum av det använda levande arbetet; således också i ökad arbetslön som konsumenterna delvis betalat till kolmannen i de 4000 £.
I de produktionsgrenar där merarbetet[24*] användes har mervärdets massa stigit emedan antalet arbetare har stigit. Å andra sidan har profitkvoten sjunkit i den mån som alla beståndsdelar av deras capital constant, vari deras egen produkt ingår, [har stigit]; antingen nu de själva behöver en del av sin egen produkt som produktionsmedel eller, som i kolets exempel, deras produkt ingår som produktionsmedel i deras egna produktionsmedel. Men om det cirkulerande kapital som de utlagt på arbetslön har stigit mera än den del av det konstanta kapitalet som de måste ersätta, så har också deras profitkvot stigit, och de ||355| deltar i förbrukningen av en del av de 4000 £.
En värdestegring hos det konstanta kapitalet (uppkommen ur minskad produktivitet inom de arbetsgrenar som levererar det) ökar värdet av den produkt vari det ingår som capital constant, och förminskar den del av produkten (in natura) som ersätter det nytillsatta arbetet, gör det alltså mera improduktivt, för så vitt det värderas i sin egen produkt. För den del av det konstanta kapitalet som utbytes in natura förblir saken densamma. Det utbytes fortfarande samma kvantum järn, trä, kol in natura för att ersätta det förbrukade järnet, träet, kolet, och prishöjningarna täcker här varandra ömsesidigt. Men det överskott av kol som nu utgör en del av kolmannens capital constant och som inte ingår i detta naturautbyte bytes som förut ut mot reveny (i det ovannämnda fallet till en del inte endast mot lön utan också mot profit), bara med den skillnaden att denna reveny inte tillfaller de tidigare konsumenterna, utan producenterna, inom vars sfär ett större kvantum arbete har använts och antalet arbetare har ökat.
Om en industrigren producerar produkter som endast ingår i den individuella konsumtionen, som varken ingår som produktionsmedel i en annan industri (här menas nämligen med produktionsmedel alltid capital constant) eller i den egna reproduktionen (som t.ex. i jordbruket, boskapsskötseln, kolindustrin där kolet självt ingår som matière instrumentale <hjälpsubstans>), så måste dess årsprodukt {ett eventuellt överskott över årsprodukten utan betydelse i denna fråga} alltid betalas ur reveny, lön eller profit.
Låt oss ta det gamla exemplet med linnetyget[25*]. Tre alnar linnetyg består till 2/3 av konstant kapital och 1/3 av tillsatt arbete. 1 aln linnetyg representerar således tillsatt arbete. Om mervärdet är = 25%, så föreställer 1/5 av alnen profiten och de övriga 4/5 alnar den reproducerade arbetslönen. 1/5 konsumerar fabrikören själv eller, vilket är detsamma, andra konsumerar den och betalar honom dess värde som han konsumerar i deras egna eller andra varor. {För enkelhetens skull uppfattas här hela profiten oriktigt som reveny.} Men 4/5 alnar utger han igen som arbetslön; hans arbetare förbrukar dem som sin reveny antingen direkt eller i utbyte mot andra konsumabla produkter, vars ägare konsumerar linnetyget.
Detta är hela den del av de 3 alnar linnetyg - 1 aln - som linnetygsproducenterna kan förbruka själva som reveny. De andra 2 alnarna representerar fabrikörens konstanta kapital; de måste återförvandlas till produktionsbetingelserna för linnetyget: garn, maskineri etc. Från hans ståndpunkt sett är utbytet av de 2 alnarna linnetyg ett utbyte av konstant kapital; men han kan byta ut dem endast mot andras reveny. Sålunda betalar han kanhända garnet med 4/5 av de 2 alnarna eller 8/5 alnar, och maskineriet med 2/5. Spinnaren och maskinbyggaren kan därav åter konsumera var sin 1/3, således den ene 8/15 alnar av de 8/5 alnarna, den andre 2/15 av de 2/5 [alnarna]. Tillsammans 10/15 eller 2/3 alnar. Men 20/15 eller 4/3 alnar måste ersätta råvarorna lin, järn, kol etc. för dem, och var och en av dessa artiklar upplöses i sin tur i en del som representerar reveny (nytillsatt arbete) och en annan som representerar konstant kapital (råvaror och capital fixe etc.).
Men de sista 4/3 alnarna kan endast förbrukas som reveny. Vad som således slutligen framträder som capital constant i garnet och i maskinen och varmed spinnaren och maskinbyggaren ersätter lin, järn, kol (frånsett den del av järnet, kolet etc., som maskinbyggaren ersätter med maskin) får representera blott en del lin, järn, kol, som utgör lin-, järn-, kolproducentens reveny och för vilken således inte något capital constant behöver ersättas, eller måste det räknas till den del av deras produkt vari, såsom vi påvisat ovan, inte någon del av le capital constant ingår. Men sin reveny i järn, kol, lin etc. förbrukar dessa i linnetyg eller i andra konsumabla produkter emedan deras egna produkter såsom sådana inte alls eller blott till en ringa del ingår i deras individuella konsumtion. På så sätt kan en del av järnet, linet utbytas mot en produkt som endast ingår i den individuella konsumtionen, nämligen linnetyg, och i gengäld för detta ersätta det konstanta kapitalet - för spinnaren helt och för maskinbyggaren delvis, medan spinnaren och maskinbyggaren återigen förbrukar linnetyg med den del av sitt garn, av sin maskin, som utgör reveny, och därmed ersätter vävarens capital constant.
Faktiskt upplöses således hela linnetyget i vävarens, spinnarens, maskinbyggarens, linodlarens, kol- och järnproducentens profiter och löner, medan de samtidigt för linnetygsfabrikören och spinnaren ersätter hela deras konstanta kapital. Räkningen skulle inte stämma, om de sista råmaterialproducenterna behövde ersätta sitt eget konstanta kapital i utbyte mot linnetyget, eftersom detta är en artikel för den individuella konsumtionen, vilken inte ingår i någon produktionssfär såsom produktionsmedel, ||356| som en del av det konstanta kapitalet. Räkningen stämmer emedan linnetyget, som linodlaren, kolmannen, järnmannen, maskinbyggaren etc. köpte med sina respektive produkter, ersätter blott den del av deras produkt som för dem upplöses i reveny, men för deras köpare i konstant kapital. Detta är möjligt blott emedan de ersätter den del av sina produkter som inte upplöses i reveny, sålunda inte kan upplösas i konsumabla produkter, in natura eller genom utbyte av konstant kapital mot konstant kapital.
I det ovan sagda kan det förvåna att arbetets produktivitet i en given industrigren förutsättes förbli densamma och att den ändå skulle ha minskat, om produktiviteten av det levande arbete, som användes i denna industrigren, värderades i dess egen produkt. Men saken är mycket enkel.
Antag att produkten av en spinnares arbete är = 5 lbs[26*] garn. Antag vidare att han därvid behöver blott 5 lbs bomull (alltså inget avfall); ett lb garn kostar, låt oss säga en shilling (vi skall abstrahera från maskineriet d.v.s. förutsätta att dess värde har varken minskat eller ökat; i det aktuella fallet är det således = 0). 1 lb bomull [kostar låt oss säga] 8 d. Av de 5 sh som de 5 lbs garn kostar går 40 d (5 × 8 d) = 3 sh 4 d till bomull och 5 × 4 d = 20 d = 1 sh 8 d till det nytillsatta arbetet. Av hela produkten går således för 3 sh 4 d [det är] 3 + 1/3 lbs garn till le capital constant och 12/3 lbs garn till arbetet. Således ersätter 2/3 av de 5 lbs garn konstant kapital och 1/3 av 5 lbs garn eller 12/3 lbs är den del av produkten, som betalar arbetet. Antag att priset för 1 lb bomull nu stiger 50% från 8 d till 12 d eller en shilling. Det blir då för 5 lbs garn för det första 5 sh för 5 [lbs] bomull och 1 sh 8 d för tillsatt arbete, vars kvantum och följaktligen värde uttryckt i pengar förblir detsamma. Således kostar de 5 lbs garn nu 5 sh + 1 sh 8 d = 6 sh 8 d. Men av dessa 6 sh 8 d går nu 5 sh till råmaterialet och 1 sh 8 d till arbetet.
6 sh 8 d = 80 d, av vilka 60 d går till råmaterial och 20 d till arbete. Arbetet utgör numera blott 20 [d] av värdet av de 5 lbs, av 80 d, eller 1/4 = 25%; förut 331/3%. Å andra sidan utgör råmaterialet 60 d = 3/4 = 75%; förut blott 662/3%. Eftersom de 5 lbs garn nu kostar 80 d, så kostar 1 lb = 80/5 d = 16 d. För sina 20 d - värdet av det [nytillsatta] arbetet - kommer således [spinnaren] att erhålla 11/4 lbs av de 5 lbs garn, och 33/4 lbs för råmaterialet. Förut gick 12/3 lbs garn till arbetet (profit och lön) och 31/3 lbs till det konstanta kapitalet. Värderat i sin egen produkt har således arbetet blivit mera improduktivt fastän dess produktivitet förblivit densamma och bara råmaterialet har fördyrats. Men det har förblivit lika produktivt eftersom samma arbete under samma tid har förvandlat 5 lbs bomull till 5 lbs garn och den egentliga produkten av detta arbete (med avseende på bruksvärdet) är bara den garnform som bomullen erhållit. 5 lbs bomull har nu som förut erhållit garnform genom samma arbete. Men den verkliga produkten består inte bara av denna garnform utan också av den råbomull, den materiella substans, som har erhållit denna form, och värdet av denna substans utgör nu en större del av totalprodukten än förut i förhållande till det formgivande arbetet. Alltså betalas samma kvantum spinnarbete med mindre garn eller har den del av produkten, varmed det ersättes, blivit mindre.
Så långt detta.
För det första är det alltså fel när Garnier säger att hela kapitalet en définitive <till sist> alltid ersättes genom le revenu du consommateur <konsumentens reveny>, eftersom en del av kapitalet kan ersättas med kapital och inte genom reveny. För det andra är det fånigt i och för sig eftersom revenyn själv - i den mån den inte är lön (eller lön betald ur lön, reveny härledd ur densamma) - är profit av kapitalet (eller reveny härledd ur kapitalets profit). Slutligen är det fånigt att den del av kapitalet som inte cirkulerar (i den meningen att den inte ersättes genom revenu du consommateur) "ne rendrait aucun profit à son possesseur" <"inte skulle avkasta någon profit för sin ägare">[27*]. Faktiskt - under oförändrade produktionsbetingelser - avkastar denna del inte någon profit (rättare sagt inte något mervärde). Men den förutan skulle kapitalet överhuvudtaget inte kunna producera sin profit.
||357| "Allt man kan sluta sig till av denna skillnad är detta: För att sysselsätta produktivt folk behövs det inte bara revenyn av den som nyttjar deras arbete utan också ett kapital som avkastar profiter åt mellanhänder; för att sysselsätta improduktivt folk räcket det däremot för det mesta med en reveny som betalar dem." (a.a. sid. 175)
Denna enda sats är ett sådant konvolut av nonsens, att man därav får klart för sig att Garnier, översättaren av A Smith, in fact inte alls har förstått något av A Smith och framför allt inte ens anar essensen i "Wealth of Nations" - att det kapitalistiska produktionssättet är det mest produktiva (vilket det i jämförelse med de tidigare formerna absolut är).
Framför allt är det en i högsta grad löjlig vändning emot Smith - som ju förklarar improduktivt arbete vara sådant som betalas direkt ur reveny - att yttra:
"för att sysselsätta improduktivt folk räcker det för det mesta med en reveny som betalar dem".
Men nu motsatsen:
"För att sysselsätta produktivt folk behövs det inte bara revenyn av den som nyttjar deras arbete utan också ett kapital som avkastar profiter åt mellanhänder."
(Hur produktivt måste då inte jordbruksarbetet vara hos herr Garnier, där det förutom revenyn, qui jouit du produit de la terre <som åtnjuter jordens produkt>, dessutom behövs ett kapital, qui donne inte blott des profits aux intermédiaires <som inte blott avkastar profiter för mellanhänderna> utan också une rente foncière aux propriétaires <en jordränta för jordägarna>.)
För att "employer ces gens productifs" <"sysselsätta dessa produktiva personer"> behövs det för det första inte kapital som sätter dem i arbete och, för det andra, reveny som konsumerar deras arbete, utan ingenting annat än kapital vilket skapar den reveny som åtnjuter frukten av deras arbete. Om jag såsom skräddarkapitalist ger ut 100 £ i arbetslön, så förskaffar mig dessa 100 £ t.ex. 120 £. De förskaffar mig en reveny av 20 £, med vilken jag nu, om jag så vill, också kan tillgodogöra mig skräddararbetet i form av en "rock". Om jag däremot köper klädesplagg för 20 £ för att bära dem, så har tydligen dessa klädesplagg inte förskaffat mig de 20 £ med vilka jag köper dem. Och saken skulle vara densamma om jag lät en skräddargesäll komma hem till mig och sy ihop rockar för 20 £. I det första fallet fick jag in 20 £ mera än vad jag hade förut, och i det andra fallet har jag efter transaktionen 20 £ mindre än jag hade förut. Förresten skulle jag snart märka att skräddargesällen som jag betalar direkt ur min reveny dessutom inte gör rocken så billigt som när jag köper den från l'intermédiaire <förmedlaren, mellanhanden>.
Garnier inbillar sig att profiten betalas av konsumenten. Konsumenten betalar varans "värde"; och fastän det ligger en profit för kapitalisten inbakad i den, är varan för honom, konsumenten, billigare än om han hade gett ut sin reveny direkt i arbete för att låta producera i minsta skala för sitt privatbehov. Det framgår här tydligt att Garnier inte har den blekaste aning om vad kapital är. Han fortsätter:
"Erhåller alltså inte många improduktiva arbetare, såsom skådespelare, musiker o.s.v. för det mesta sina arbetslöner via en direktör som drar profiter ur det kapital som är placerat i dylika företag?" (a.a. sid. 175, 176)
Denna anmärkning är riktig men visar bara att en del av de arbetare som A Smith kallar improduktiva i sin andra definition, är produktiva enligt hans första.
"Därav följer att man måste anta, att det i ett samhälle med en mycket talrik produktiv klass existerar en stor ackumulation av kapitaler i händerna på arbetets mellanhänder eller företagare." (a.a. sid. 176)
Verkligen: masslönarbete är endast ett annat uttryck för massor av kapital.
"Det är således inte, som Smith antar, förhållandet mellan kapitalernas och revenyernas massa som bestämmer förhållandet mellan den produktiva och den improduktiva klassen. Detta senare förhållande tycks snarare bero på folkets seder och bruk, på ett mer eller mindre framskridet utvecklingsstadium hos dess industri." (sid. 177)
Om produktiva arbetare är sådana som betalas av kapitalet och improduktiva sådana som betalas av revenyn, så förhåller sig tydligen den produktiva klassen till den improduktiva som kapitalet till revenyn. Emellertid kommer den proportionella tillväxten av de bägge klasserna inte blott att bero på det rådande förhållandet mellan kapitalernas massa och revenyernas massa. Den kommer att bero på i vilket förhållande den växande revenyn (profiten) förvandlas till kapital eller ges ut som reveny. Fastän bourgeoisin ursprungligen är mycket sparsam, kopierar den vid kapitalets, d.v.s. arbetarnas växande produktivitet feodalernas ||358| vana att hålla sig med tjänstefolk. Enligt den senaste rapporten (1861 eller 1862)[28*] angående factories utgjorde det totala antalet personer (managers inbegripna) sysselsatta i de egentliga factories i U[nited] K[ingdom] <det förenade kungariket> bara 775 534,- medan antalet kvinnliga tjänare bara i England utgjorde 1 miljon. Vilken snygg inrättning som låter en fabriksflicka svettas 12 timmar i fabriken för att fabriksherren med en del av hennes obetalda arbete skall kunna ta hennes syster som piga, hennes bror som groom <kammartjänare> och hennes kusin som soldat eller polis i sin personliga tjänst!
Garniers sista tillägg är tautologiskt osmakligt. Förhållandet mellan de produktiva och improduktiva klasserna beror [enligt honom] inte på förhållandet mellan kapital och reveny, eller rather <snarare> på massan av de förefintliga varor som ges ut i form av kapital eller reveny, utan (?) på seder och habitudes du peuple <folkets vanor>, på le degré <utvecklingsstadiet> hos dess industri. Faktiskt inträder den kapitalistiska produktionen först vid ett visst utvecklingsstadium hos industrin.
Såsom bonapartistisk senator svärmar Garnier naturligtvis för lakejer och betjänter överhuvudtaget:
"Inte någon klass av samma antal personer bidrar så mycket till att förvandla de från revenyerna härrörande summorna till kapitalet som tjänstefolket gör." (sid. 181)
Sannerligen, inte från någon annan klass rekryteras en mera mindervärdig del av småborgarskapet. Garnier begriper inte hur Smith
"en man som är en så skarpsinnig iakttagare" inte högre värderar "denna mellanhand, som har placerats vid den rikes sida för att plocka upp resterna av den reveny som denne så sorglöst slösar bort". (a.a. sid 182, 183)
I själva denna fras säger han att han blott "recueillit les débris du revenu" <"plockar upp resterna av revenyn">. Men av vad består denna reveny? Av den produktive arbetarens obetalda arbete.
Efter all denna dåliga polemik mot Smith förklarar Garnier i ett återfall i fysiokratin jordbruksarbetet vara det enda produktiva arbetet! Och varför det? Därför att det
"skapar ännu ett nytt värde, ett värde som inte fanns till i samhället i det ögonblick då detta arbete började sin verksamhet, inte ens som ekvivalent; och det är detta värde som förskaffar jordägaren en jordränta". (a.a. sid. 184)
Vad är då produktivt arbete? Det som skapar ett mervärde, une valeur nouvelle <ett nytt värde> utöver l'équivalent <ekvivalenten> som det erhåller som lön. Det är nu inte Smiths fel att Garnier inte begriper, att utbyte av kapital mot arbete inte betyder något annat än att utbyta en vara av givet värde, lika med ett givet arbetskvantum, mot ett större kvantum arbete än den själv innehåller, och att på så sätt
"skapa ett nytt värde som inte fanns till i samhället i det ögonblick då detta arbete började sin verksamhet, inte ens som ekvivalent". |VIII-358||
||IX-400|[33] Herr G Garnier hade 1796 i Paris utgivit: "Abrégé élémentaire des Principes de l'Économie Politique". Tillsammans med den fysiokratiska åsikten att endast la culture <jordbruket> vore produktivt finns den andra åsikten (som i hög grad förklarar hans polemik mot A Smith), att konsumtionen (som i stor omfattning representeras av "les travailleurs improductifs") vore produktionens källa och att den senares storlek mätes efter den förras storlek. De improduktiva arbetarna tillfredsställer les besoins artificiels <de artificiella behoven> och konsumerar materiella produkter, är sålunda nyttiga på alla sätt. Därför polemiserar han också mot ekonomin (sparsamheten). På sid. XIII de son avertissement (i hans förord) heter det:
"En persons förmögenhet förökas genom sparsamhet; ett samhälles förmögenhet får däremot sin tillväxt ur ökningen av konsumtionen."
Och på sid. 240 i le chapitre om les dettes publiques <kapitlet om statsskulderna>:
"Förbättrandet och utvidgandet av jordbruket och följaktligen framstegen inom industri och handel har inte någon annan orsak än tillväxten av de artificiella behoven."
Il en conclut que les dettes publiques sont une bonne chose, en ce qu'elles augmentent ces besoins <Han drar därav slutsatsen att statsskulderna gör mycken nytta eftersom de förökar dessa behov>. |IX-400||
||IX-421|[34] Schmalz. I sin kritik av den Smithska distinktionen mellan travail productif et travail improductif säger denna tyska efterhörd av fysiokratin (tyska upplagan 1818):
"Jag påpekar bara ... att den skillnad som Smith gör mellan produktivt och improduktivt arbete förefaller oviktig och inte särskilt exakt, om man betänker att andras arbete i allmänhet inte betyder något annat för oss än tidsbesparing och att denna tidsbesparing är allt som utgör dess värde och dess pris."
{Här förväxlar han att ett tings värde och pris inte bestämmes genom den av arbetets delning förorsakade économie du temps <tidsbesparing>, utan att jag erhåller mera bruksvärde för samma värde, att arbetet blir mera produktivt eftersom ett större kvantum produkter levereras under samma tid; men i egenskap av fysiokraternas eftersägare får han naturligtvis inte söka värdet i själva arbetstiden.}
"Snickaren t.ex. som tillverkar ett bord för mig, och betjänten som bär mina brev till posten, rengör mina kläder och skaffar fram saker och ting jag behöver, den ene som den andre uträttar tjänster av precis samma natur; den ene som den andre besparar mig den tid jag skulle vara tvungen att uppbjuda för att förvärva skickligheten och färdigheten därtill." (Schmalz, "Économie Politique", övers av Henri Jouffroy etc., bd I, 1826, sid. 304)
Följande yttrande av samme Schmalzsmörjpotta[29*] är också viktigt för Garniers sammanlänkning for instance <t.ex.> av hans konsumtionssystem (och av den ekonomiska nyttan of vast expenditure <av stora utgifter>) med fysiokratin:
"Detta system" (Quesnays) "gör hantverkarnas och även de enkla konsumenternas konsumtion till en merit, eftersom denna konsumtion, om än indirekt och medelbart, bidrar till nationalinkomstens tillväxt; ty utan denna konsumtion skulle de konsumerade produkterna inte ha producerats av jorden och inte kunnat läggas till jordägarens reveny." (sid. 321) |IX-421||
||VIII-417| Innan vi nu avslutar A Smith skall vi citera ytterligare två ställen, det första där han luftar sitt hat mot den improduktiva government <regeringen>, det andra där han söker utreda varför industrins etc. framsteg förutsätter fritt arbete. Om Smiths hat mot svartrockarna[30*].
Det första stället låter:
"Det är därför den största oförskämdhet och arrogans om kungar och ministrar gör anspråk på att övervaka privatpersoners sparsamhet och att inskränka deras utgifter genom lagar mot lyx och genom ett förbud mot införsel av utländska lyxvaror. De är själva jämt och utan undantag samhällets största slösare. Låt dem bara noga ge akt på sin egen yppighet, så kan de lugnt låta privatpersonerna sköta sin. Om deras egna extravaganser inte ruinerar staten, kommer deras undersåtars aldrig att göra det." (bd II, bok II, kap III, ed McCulloch, sid. 122)
Och ännu en gång följande ställe[31*]:
"Arbetet hos några av de högst ansedda ständerna i samhället är, i likhet med tjänstefolkets, inte värdebildande"
{det har value, kostar därför en ekvivalent, men det producerar inte något value}
"och fixeras eller realiseras inte i något varaktigt föremål eller en säljbar vara ... Sålunda är t.ex. suveränen med alla sina justitieämbetsmän och officerare som lyder under honom, hela armén och flottan improduktiva arbetare. De är samhällets tjänare och underhålles genom en del av årsprodukten av andra människors flit ... Till samma klass hör ... präster, jurister, läkare, litteratörer och lärda av alla slag; skådespelare, gycklare, musiker, operasångare, balettdansörer o.s.v." (a.a. sid. 94, 95)
Detta är den ännu revolutionära bourgeoisins språk, vilken ännu inte lagt hela samhället, staten etc. under sig. Dessa transcendenta befattningar, gamla och ärevördiga, suveränen, domare, officerare, svartrockar etc., de gamla ideologiska ständerna i sin helhet vilka de ger upphov till, deras lärda, lärare och svartrockar, blir ekonomiskt likställda med svärmen av deras egna lakejer och pajaser, som de och la richesse oisive <den sysslolösa rikedomen>, jordadeln och capitalistes oisifs <sysslolösa kapitalister> underhåller. De är blotta servants du public <samhällets tjänare> liksom de andra är deras servants. De lever på the produce of other people's industry <produkten av andras flit>, måste alltså reduceras till minsta mått. Stat, kyrka etc. är berättigade blott i den mån de är utskott för förvaltning och tillvaratagande av de produktiva borgarnas gemensamma intressen; och deras kostnader, emedan de såsom sådana hör till les faux frais de production <produktionens bikostnader>, måste reduceras till ett oumbärligt minimum. Denna åsikt har historiskt intresse på grund av sin skarpa motsättning, dels till antikens åskådning, där det materiellt produktiva arbetet bär slaveriets brännmärke och enbart betraktas som piedestal för le citoyen oisif <den sysslolöse borgaren>, dels till åskådningen hos den från medeltidens upplösning härstammande absoluta eller aristokratiskt-konstitutionella monarkin, vilken Montesquieu, själv fortfarande fången däri, uttrycker så naivt i följande mening (bok VII, kap IV, "Esprit des lois"):
"Om inte de rika ger ut mycket, kommer de fattiga att dö av svält."
Men så snart bourgeoisin har erövrat terrängen, dels själv har bemäktigat sig staten, dels har ingått en kompromiss med dess gamla innehavare, vidare har känt igen de ideologiska ständerna som kött av sitt eget kött och överallt förvandlat dem till sina egna funktionärer; så snart den själv inte längre som representant för det produktiva arbetet konfronteras med dem, utan de egentliga produktiva arbetarna reser sig mot den och i sin tur talar om för den att den lever på other people's industry; så snart den är tillräckligt bildad för att inte helt gå upp i produktionen utan att också vilja konsumera "bildat"; så snart de intellektuella arbetena själva mera och mera utförs i dess tjänst, inträder i tjänst hos den kapitalistiska produktionen, då vänder sig bladet och den försöker från sin egen ståndpunkt "ekonomiskt" rättfärdiga vad den tidigare kritiskt bekämpat. Dess talesmän och samvetsöverslätare på denna linje är dessa Garniers m.fl. Därtill kommer ivern hos dessa ekonomer, som själva är svartrockar, professorer etc., att bevisa den "produktiva" nytta de gör, att "ekonomiskt" rättfärdiga sina löner.
||418| Det andra stället, som hänför sig till slaveriet, har följande lydelse (a.a., bd III, bok IV, kap IX, sid. 549-551, éd Garnier):
"Dylika sysselsättningar" (d'artisna et de manufacturier <hantverkarens och tillverkarens>) "betraktades" (i plusieurs ancien états <i flera antika stater>) "som passande blott för slavar, och deras utövande var förbjuden för borgarna. Till och med i stater där detta förbud inte gällde, som t.ex. i Aten och Rom, var folket faktiskt utestängt från alla de sysslor som i dag utförs av stadsbefolkningens lägsta klass. Dessa sysslor utfördes i Aten och Rom av de rikas slavar som skötte dem för sina herrars räkning; och rikedomen, makten och protektionen hos de senare gjorde det nästan omöjligt för en fattig fri man att finna avsättning för sin arbetsprodukt om denna måste konkurrera med arbetsprodukten av de rikas slavar. Men slavar är sällan uppfinningsrika, och de för produktionen mest fördelaktiga förbättringar som underlättar och förkortar arbetet, genom maskiner, genom bättre anordningar eller fördelning av arbetet, har alla uppfunnits av friborna män. Om det rentav fallit någon slav in att föreslå en dylik förbättring, så hade hans herre varit böjd att betrakta hans förslag som en ingivelse av lättja och av en önskan att spara den egna mödan på bekostnad av sin herre. Den stackars slaven hade antagligen, i stället för en belöning, inget annat att vänta än ett mycket ovänligt bemötande och kanske till och med en upptuktelse. I de manufakturer som drives med slavar måste följaktligen i regel mera arbete användas för att tillverka samma mängd produkter än i dem som drives av fria. Av den anledningen är arbetsprodukten i manufakturer av det förra slaget i regel dyrare än i dem av det senare. Herr Montesquieu anmärker att de ungerska gruvorna, fastän inte mera givande än de turkiska i deras grannskap, alltid exploateras med mindre kostnader och därför med större profit. De turkiska gruvorna bearbetas med hjälp av slavar, och dessa slavars armar är de enda maskiner vars användning turkarna någonsin tänkt på. De ungerska gruvorna bearbetas av fria män som gör bruk av ett rikligt utrustat maskineri för att underlätta och förkorta sitt arbete. Enligt det lilla vi vet om manufakturprodukternas priser på grekernas och romarnas tid förefaller det som om produkter av finaste kvalitet var ytterst dyra."
A Smith säger själv, a.a. bd III, bok IV, kap I, sid. 5[35]:
"Herr Locke påpekar att man måste skilja mellan penningen och de andra rörliga varorna. All annan lös egendom, menar han, är av så förgänglig natur, att man inte kan bygga mycket på en rikedom som består av detta slag av gods ... Penningen är däremot en verklig vän etc."
Och vidare, a.a. sid. 24, 25:
"De konsumabla varorna, säger man, är snart förstörda, medan guld och silver är av varaktig natur. Om de inte oavbrutet exporterades, så skulle dessa metaller kunna ackumuleras under flera århundraden, så att landets verkliga rikedom skulle tillväxa otroligt."
Monetärsystemets man svärmar för guld och silver emedan de är pengar, bytesvärdets självständiga tillvaro, påtagliga tillvaro, dess i evighet bestående tillvaro, i den mån de inte tillätes bli cirkulationsmedel, en blott flyktig form för varornas bytesvärde. Deras ackumulation, anhopning, skattbildning är således hans sätt att berika sig. Och som jag påvisat i citatet från Petty[36], värderas de andra varorna efter den grad i vilken de är mer eller mindre varaktiga, d.v.s. förblir bytesvärde.
Nu upprepar A Smith för det första samma betraktelse angående varornas relativt större eller mindre varaktighet i det avsnitt där han talar om den för rikedomens bildande mer eller mindre nyttiga konsumtionen, allteftersom den försiggår i mer eller mindre förgängliga konsumtionsartiklar.[37] Här framskymtar alltså monetärsystemet, och detta med nödvändighet, eftersom också vid direkt konsumtion den eventualiteten kvarstår, att ||419| konsumtionsartikeln förblir rikedom, vara, således enhet av bruksvärde och bytesvärde och detta beror av den grad i vilken bruksvärdet är varaktigt och konsumtionen således endast långsamt upphäver dess möjlighet att vara en vara eller bytesvärdets bärare.
För det andra. I sin andra distinktion mellan produktivt och improduktivt labour återkommer han helt - i en utförligare form - till monetärsystemets distinktion.
Det produktiva labour
"fixeras och realiseras i ett särskilt föremål eller en säljbar vara som fortsätter att existera åtminstone under någon tid efter det att arbetet har slutförts. Det liksom samlas och magasineras en viss mängd arbete för att bli använt senare när det behövs."
Däremot försvinner resultaten av improductive labour eller services
"vanligen i samma ögonblick som de presteras och efterlämnar sällan ett spår eller ett värde, för vilket samma mängd tjänster senare skulle kunna anskaffas". (bd II, bok II, kap III, ed McCulloch, sid. 94)
Alltså samma åtskillnad som monetärsystemet gör mellan guld och silver å den ena sidan och varor å den andra, gör Smith mellan varorna och the services <tjänsterna>. Också här är det fråga om ackumulation, men inte längre i skattbildningens form utan i den reella, d.v.s. reproduktionens form. Varan går under i konsumtionen, men sedan frambringar den åter vara av högre värde eller, om den inte användes på detta sätt, är den själv värde varmed andra varor kan köpas. Det är en egenskap hos arbetets produkt att den existerar i ett bruksvärde som är plus ou moins <mer eller mindre> varaktigt och därför kan avyttras igen, i ett bruksvärde vari den är vendible commodity <säljbar vara>, bärare av bytesvärdet, vari den själv är vara - eller faktiskt pengar. Les services des travailleurs improductifs blir inte till pengar igen. Jag kan inte betala några skulder eller köpa varor eller köpa arbete som alstrar surplusvärde för de tjänster som jag betalar advokaten, läkaren, prästen, musikern etc., statsmannen, soldaten etc. för. De har försvunnit som förgängliga konsumtionsartiklar.
Smith säger således au fond <i grund och botten> detsamma som monetärsystemet. Hos dem är blott det arbete produktivt som alstrar pengar, guld och silver. Hos Smith är blott det arbete produktivt som producerar pengar för sin köpare, det är bara det att han ser penningkaraktären i alla varor trots deras förklädnad, medan monetärsystemet ser den blott i den vara som utgör den självständiga tillvaron för bytesvärdet.
Denna distinktion grundar sig på själva den borgerliga produktionens väsen, där rikedomen inte är lika med bruksvärde, utan endast varan, bruksvärdet som bytesvärdets bärare, som pengar, är rikedom. Vad monetärsystemet inte begrep är hur dessa pengar skapas och förökas genom varornas konsumtion, inte genom deras förvandling till guld och silver vari de är kristalliserade såsom självständigt bytesvärde men vari de inte bara förlorar sitt bruksvärde utan dessutom inte förändrar sin värdestorlek.
||X-422| 5000 millions de produit brut annuel (livres tournois) <5000 miljoner årlig bruttoprodukt (i Tours-livres[32*])>
| En avances primitives et annuelles, les fermiers dépensent <Arrendatorerna ger ut i ursprungliga och årliga förskott> | En fermages, les propriétaires fonders touchent <I arrendeavgifter uppbär jordägarna> | La classe sterile dispose d'un fonds de <Den sterila klassen förfogat över en fond av> | ||
| a') 2000 millions | a) 2000 millions | a'') 1000 millions | ||
| b) 1000 millions | c) 1000 millions | |||
| b'') 1000 millions | ||||
| d) 1000 millions | b') 1000 millions | |||
| 5000 millions | 2000 millions dont moitié reste comme un fonds appartenant à la classe stérile <2000 miljoner av vilka hälften återstår såsom en fond tillhörande den sterila klassen> |
[OBS! Streckade linjer är dragna från a) till b), från a) till c), från c) till d), från a') till b'), samt från a'') till b''). - MIA]
För att förtydliga tablån betecknar jag det som Quesnay varje gång tänker sig som utgångspunkt för en cirkulation med a, a', a'', det följande ledet i cirkulationen med b, c, d, respektive b', b''.[39]
Vad som framför allt var iögonfallande i denna tablå och som måste imponera på Quesnays samtida är det sätt på vilket penningcirkulationen framstår som blott bestämd genom varucirkulationen och varuproduktionen, in fact <faktiskt> genom kapitalets cirkulationsprocess.
Arrendatorn betalar till att börja med 2000 miljoner frs i pengar till the landlord, le propriétaire <jordägaren>. För dessa köper den senare från arrendatorn livsmedel för 1000 miljoner. 1000 miljoner i pengar flyter således tillbaka till arrendatorn, medan 1/5 av le produit brut har disponerats, vilken definitivt går ut ur cirkulationen in i konsumtionen. Vidare köper the landlord för 1000 miljoner i pengar 1000 miljoner i fabriksvaror, icke-agrikulturella produkter. Därmed går en andra 1/5 av de (nu fasonerade) produkterna över från cirkulationen in i konsumtionen. Dessa 1000 miljoner i pengar finns nu i händerna på la classe stérile som med dem köper livsmedel för 1000 miljoner från arrendatorn. De andra 1000 miljonerna som arrendatorn har betalt till the landlord i jordräntans form, flyter därmed tillbaka till honom. Å andra sidan har en annan 1/5 av hans produkt tillfallit la classe stérile, ur cirkulationen in i konsumtionen. Vid slutet av denna första transaktion har vi således de 2000 miljonerna i pengar åter i arrendatorns hand. De har genomgått fyra olika slags cirkulationsprocesser.
För det första tjänade de som betalningsmedel för jordräntan. I denna fonction <funktion> cirkulerar de inte någon del av årsprodukten utan är endast en cirkulerande anvisning på den del av le produit brut <bruttoprodukten> som motsvarar jordräntan.
För det andra. För en hälft av de 2000 miljonerna, för 1000 miljoner, köper le propriétaire livsmedel från arrendatorn, realiserar således sina 1000 miljoner i livsmedel. Arrendatorn återfår med de 1000 miljonerna i pengar in fact <faktiskt> blott hälften av den anvisning på 2/5 av sin produkt, vilken han har gett the landlord. Denna gång cirkulerar de 1000 miljonerna - eftersom de tjänar som köpmedel - varor till detta belopp, vilka tillfaller den definitiva konsumtionen. De 1000 miljonerna tjänar här endast som köpmedel för the landlord; han återförvandlar pengarna till bruksvärde (vara som emellertid ingår i den definitiva konsumtionen, som köpes som bruksvärde).
Om vi betraktar blott den enskilda akten, så spelar pengarna för arrendatorn bara den roll som de såsom köpmedel alltid spelar för säljaren, nämligen att vara den förvandlade formen av hans vara. The landlord har sina 1000 miljoner pengar i spannmål, arrendatorn har förvandlat spannmål till ett pris av 1000 miljoner till pengar, har realiserat priset. Men om vi betraktar denna akt i samband med den föregående cirkulationsakten, så framstår penningen här inte blott som en metamorfos av arrendatorns vara, inte som gyllene ekvivalent till hans vara. Dessa 1000 miljoner i pengar är ju blott hälften av de 2000 miljonerna i pengar som arrendatorn har betalat till the ||423| landlord i jordräntans form. Han erhåller för de 1000 miljonerna i varor visserligen 1000 miljoner i pengar men han köper därmed i själva verket blott de pengar tillbaka varmed han betalat jordräntan till the landlord, eller the landlord köper för de 1000 miljoner han erhållit från arrendatorn 1000 miljoner i varor från arrendatorn. Han betalar arrendatorn med de pengar han erhållit från arrendatorn utan ekvivalent[15*].
Detta återflytande av pengarna till arrendatorn låter dem d'abord <vid första anblicken> - i samband med den första transaktionen - inte framstå för honom som enkelt cirkulationsmedel. Men i så fall är detta återflytande väsentligen olikartat från pengarnas återflytande till utgångspunkten, såvitt denna rörelse uttrycker en reproduktionsprocess.
Till exempel: kapitalisten eller - för att helt utelämna det karakteristiska hos den kapitalistiska reproduktionen - en producent ger ut 100 £ för råmaterial, arbetsinstrument och livsförnödenheter för den tid han arbetar. Vi skall förutsätta att han inte lägger mera arbete till produktionsmedlen än han har gett ut för livsförnödenheterna, för lönen han har betalt till sig själv. Om råmaterialet etc. är = 80 £, de förbrukade livsförnödenheterna = 20 £ och det tillagda arbetet dito = 20 £, så är produkten = 100 £. Om han säljer den igen, så flyter de 100 £ i pengar tillbaka till honom o.s.v. Denna återgång av pengarna till deras utgångspunkt uttrycker här inte någonting annat än den ständiga reproduktionen. Metamorfosen är här blott P-V-P[33*], förvandling av pengar till vara och återförvandling av vara till pengar - denna blotta växling av formerna vara och pengar utgör här samtidigt reproduktionsprocessen. Pengarnas förvandling till varor - produktionsmedel och livsförnödenheter; vidare dessa varors inträde som element i arbetsprocessen, deras utträde ur denna som produkt; sedan återigen vara som processens resultat, så snart nämligen den färdiga produkten åter ingår i cirkulationsprocessen och därmed som vara konfronteras med penningen, och slutligen dess återförvandling till pengar, eftersom den färdiga varan endast kan bytas ut mot sina produktionselement efter det att den dessförinnan förvandlats till pengar.
Penningens ständiga återvändo till sin utgångspunkt är här inte blott ett uttryck för dess formella förvandling till vara och varans till pengar, såsom den tar gestalt i den enkla cirkulationsprocessen eller i det blotta varuutbytet, utan samtidigt för varans ständiga reproduktion genom samme producent.[15*] Bytesvärdet (penningen) förvandlas till varor som ingår i konsumtionen, förbrukas som bruksvärden, men [ingår] i den reproduktiva eller industriella konsumtionen, som därför återställer det ursprungliga värdet och följaktligen åter framträder i samma penningsumma (i det ovannämnda exemplet, där producenten endast arbetar för sitt livsuppehälle). P-V-P anger här att P inte bara formellt förvandlas till V, utan att V verkligen konsumeras som bruksvärde, övergår från cirkulationen till konsumtionen, men till den industriella konsumtionen, så att dess värde bibehålles och reproduceras i konsumtionen, att den följaktligen åter visar sig vid processens slut och bibehålles i transaktionen P-V-P.
Däremot äger någon reproduktionsprocess inte rum i det ovannämnda återflytandet av pengarna från the landlord till arrendatorn. Det är som om arrendatorn hade gett the landlord marker eller tickets <biljetter> för 1000 miljoner i produkter. Så snart the landlord löser ut dessa tickets, återflyter de till arrendatorn, inlöser denne dem igen. Om the landlord hade låtit sig betalas hälften av jordräntan omedelbart in natura, så skulle någon penningcirkulation inte alls ha ägt rum. Hela cirkulationen skulle ha inskränkt sig till ett enkelt skifte från hand till hand, en övergång av produkten ur arrendatorns till the landlord's hand. Först ger arrendatorn the landlord pengarna i stället för varan och sedan återlämnar the landlord pengarna till arrendatorn för att ta själva varan. Pengarna användes av arrendatorn som betalningsmedel till the landlord; de tjänar the landlord som köpmedel gentemot arrendatorn. I den förra funktionen avlägsnar de sig från arrendatorn, i den senare återvänder de till honom.
Detta slag av återflytande av pengarna till producenten måste äga rum varje gång han - i stället för en del av sin produkt - betalar värdet av denna produkt i pengar till sin borgenär; och som borgenär framstår här var och en som är coproprietor <delägare> till hans surplus. T.ex: alla skatter betalas av producenterna i pengar. Pengarna är här för dem ett betalningsmedel till staten. Staten köper för dem varor av producenterna. De blir köpmedel i dess hand och återflyter på så sätt till producenterna i samma proportion som deras varor går bort från dem.
Detta moment av återflytande - detta egendomliga, icke genom reproduktionen bestämda återflytande av penningen - måste alltid uppträda vid utbytet av reveny mot kapital. Det som här kommer pengarna att flyta tillbaka är inte reproduktionen utan konsumtionen. Revenyn har betalats i pengar; men den kan konsumeras endast i varor. Pengarna som erhållits såsom reveny från producenterna måste således återbetalas till dem för att man skall erhålla samma värdebelopp i varor, d.v.s. för att konsumera revenyn. De pengar varmed revenyn betalas, alltså t.ex. jordränta, ränta eller skatter {den ||424| industrielle kapitalisten betalar sin reveny till sig själv i produkten, eller vid produktens försäljning den del därav som bildar hans reveny}, har betalningsmedlets allmänna form. Den som betalar revenyn est supposé <förutsättes> att av sin borgenär ha erhållit en del av sin egen produkt, t.ex. arrendatorn de 2/5 av produkten som enligt Quesnay konstituerar jordräntan. Han är bara deras nominelle eller de facto-innehavare.
Den del av arrendatorns produkt som konstituerar hans jordränta behöver således för sin cirkulation mellan arrendator och landlord blott en penningsumma lika med produktens värde, fastän detta värde cirkulerar två gånger. Först betalar arrendatorn jordräntan i pengar; sedan köper the landlord produkter för samma pengar. Det förra är en enkel transfer av pengar, eftersom pengarna fungerar blott som betalningsmedel och det således är förutsatt att varan för vilken de betalas redan finns i den betalandes ägo och inte tjänar honom som köpmedel, att han inte erhåller någon ekvivalent för dem utan fastmera äger denna ekvivalent på förhand. I det senare fallet däremot verkar de som köpmedel, som cirkulationsmedel för vara. Det är som om arrendatorn hade köpt sin andel av produkten av the landlord för de pengar med vilka han betalar sin jordränta. The landlord köper produkten tillbaka från arrendatorn med samma pengar som han på så sätt erhållit från arrendatorn (som emellertid i verkligheten gett bort dem utan ekvivalent).
Samma penningsumma således, som överlämnas av producenterna till revenyägarna i form av betalningsmedel, tjänar innehavarna av revenyn som köpmedel för producenternas varor. Detta dubbla platsombyte av pengarna, ur producentens hand till revenyägarens hand och ur dennes hand tillbaka till producentens hand, uttrycker sålunda blott ett enkelt platsombyte av varan, nämligen ur producentens hand till revenyägarens hand. Eftersom producenten est supposé att vara skyldig revenyägaren en del av sin produkt, betalar han honom faktiskt genom jordräntans pengar endast i efterhand värdet av den vara som redan gått över i hans besittning. Varan finns i hans hand. Men den är inte hans egendom. För de pengar som han betalar i form av reveny köper han in den i sin ägo. Varan byter följaktligen inte hand. När pengarna byter hand, så uttrycker detta endast ett ombyte i äganderätten till varan som förblir i producentens hand som förut. Det är därför pengarna byter plats två gånger, medan varan byter hand bara en gång. Pengarna cirkulerar två gånger för att få varan att cirkulera en gång. Men så cirkulerar de också blott en gång som cirkulationsmedel (köpmedel), medan de cirkulerade andra gången som betalningsmedel, vid vars cirkulation, såsom jag tidigare påvisat, ett samtidigt platsombyte av vara och pengar inte äger rum.
I själva verket kan arrendatorn, om han inte har några pengar utan bara sin produkt, betala sin produkt först efter att dessförinnan ha sålt sin vara, således efter att den redan har genomgått sin första metamorfos, innan han kan utbetala den i pengar till the landlord. Även med hänsyn tagen till detta sker flera platsombyten av pengar än av vara. Först [genomföres] V-P; 2/5 av varan säljes och förvandlas till pengar. Här sker samtidigt ombyte av vara och pengar. Men därpå går dessa samma pengar, utan att varan byter plats, över från arrendatorns till the landlord's hand. Här sker pengarnas platsombyte utan varans platsombyte. Det är samma sak som om arrendatorn hade en copartner <delägare>. Han har emottagit pengarna med måste dela dem med sin copartner. Eller snarare är det med avseende på de 2/5 samma sak som om en servant <tjänare> åt arrendatorn hade emottagit pengarna. Denne servant måste ge dem till arrendatorn, kan inte behålla dem i egen ficka. Pengarnas övergång ur den ena handen till den andra uttrycker här inte alls någon metamorfos av varan utan blott överflyttandet av pengarna ur deras omedelbara innehavares hand till deras ägares hand. Så kan således vara fallet om den förste mottagaren av pengarna blott är pengarnas kolportör för his employer <sin huvudman>. I så fall är pengarna inte heller betalningsmedel utan en enkel överföring ur mottagarens hand, som inte äger dem, i ägarens hand.
Detta slags platsombyte av pengarna har absolut ingenting att göra med varans metamorfos, lika litet som det platsombyte som härrör från det blotta utbytet av en penningsort mot en annan. Men i fråga om betalningsmedel är det alltid underförstått att betalaren har emottagit vara som han betalar i efterhand. I arrendatorns fall har han inte erhållit denna vara; den befinner sig i hans hand innan den finns i the landlord's, och den är en del av hans produkt. Men juridiskt sett erhåller han äganderätten till den först genom att överlämna pengarna han erhållit för den till the landlord. Hans rättsanspråk på varan växlar; själva varan finns fortfarande i hans hand. Men först fanns den i hans hand som besittning, men dess ägare var the landlord. Nu finns den i hans hand som hans egen egendom. Förändringen av den juridiska form under vilken varan befinner sig i samma hand, har naturligtvis inte medfört att själva varan byter hand.
||425| {Härav ser man samtidigt hur osmaklig den fras är som "förklarar" kapitalistens profit därur att han förskotterar pengar till arbetaren innan han har förvandlat varan till pengar.
För det första. Om jag köper varor för min egen konsumtion, så erhåller jag inte någon "profit", eftersom jag är köparen och varans ägare är "säljaren" och eftersom min vara har penningens form och hans vara först måste förvandlas till pengar. Kapitalisten betalar arbetet först efter att ha konsumerat det, medan andra varor betalas innan de konsumeras. Detta har sitt ursprung i den egendomliga naturen hos den vara som han köper och som faktiskt levereras först sedan den har konsumerats. Penningen uppträder här som betalningsmedel. Kapitalisten har alltid tillägnat sig varan "arbete" innan han betalar den. Men att han köper den enbart för att göra en profit på produktens återförsäljning är ingen grund till att han gör denna profit. Det är ett motiv. Och det skulle inte betyda något annat än: han gör en profit vid köpet av lönarbetet eftersom han vill göra en profit på dess återförsäljning.
För det andra. Men han förskotterar ändå arbetaren den del av produkten som i penningens form tillfaller denne som arbetslön, och besparar honom på så sätt mödan och risken och tiden att själv förvandla den honom tillkommande delen av varan till pengar. Skall inte arbetaren betala honom för den mödan, den risken och den tiden? Således i gengäld erhålla mindre av produkten än annars skulle tillkomma honom?
Därmed kullkastas hela förhållandet mellan lönarbete och kapital och omintetgöres det ekonomiska rättfärdigandet av the surplus value <mervärdet>. Processens resultat är i själva verket att den fond varur kapitalisten betalar lönarbetaren inte är någonting annat än den senares egen produkt, och att kapitalist och arbetare sålunda faktiskt delar produkten sinsemellan i alikvota delar. Men detta faktiska resultat har absolut ingenting att göra med transaktionen mellan kapital och lön (varpå det ekonomiska berättigandet, det ur lagarna för själva varuutbytet framgående berättigandet av the surplus <överskottet> grundar sig). Vad kapitalisten köper är det temporära förfogandet över arbetsförmågan; han betalar det först sedan denna arbetsförmåga har varit verksam, objektiverat sig i produkt. Som överallt där penningen tjänar som betalningsmedel, går här köp och försäljning före penningens reella avyttrande från köparens sida. Men arbetet tillhör kapitalisten efter denna transaktion, som är slutförd innan den verkliga produktionsprocessen börjar. Varan som framkommer som produkt ur denna process tillhör honom helt. Han har producerat den med sina egna produktionsmedel och med av honom köpt - om än inte ännu betalt -, således honom tillhörande arbete. Det är samma sak som om han inte alls hade konsumerat något främmande arbete för dess produktion.
Vinsten som kapitalisten gör, surplusvärdet som han realiserar, har sitt ursprung just däri att arbetaren inte sålt honom i vara objektiverat arbete utan själva sin arbetsförmåga som vara. Hade han mött honom i den förra formen som varuägare[40], så hade kapitalisten inte kunnat göra någon vinst, inte kunnat realisera något surplusvärde eftersom ekvivalenterna enligt värdelagen tar ut varandra, lika kvantitet arbete mot lika kvantitet arbete. Kapitalistens surplus härrör just därav, att han inte köper vara av arbetaren utan själva hans arbetsförmåga och att denna har lägre värde än produkten av denna arbetsförmåga eller, vilket är detsamma, att den realiserar sig i mera objektiverat arbete än vad som är realiserat i den själv. Men nu - för att rättfärdiga profiten - grumlar man själva källan och överger man hela transaktionen i vilken den har sitt ursprung. Emedan kapitalisten faktiskt - så snart processen är kontinuerlig - betalar arbetaren blott ur dennes egen produkt, emedan arbetaren blott betalas med en del av sin egen produkt, och l'avance <förskottet> således blott är ett sken - så heter det nu: arbetaren har sålt sin andel av produkten till kapitalisten innan den hade förvandlats till pengar. (Kanske innan den var duglig att förvandlas till pengar, ty fastän arbetarens arbete objektiverats i en produkt, är än så länge kanske bara en del av the vendible commodity <den säljbara varan> realiserad, t.ex. en del av ett hus.) På så sätt upphör kapitalisten att vara produktens ägare, och därmed upphäves hela den process varigenom han gratis tillägnat sig främmande arbete. Nu står varuägare emot varuägare. Kapitalisten har pengarna, och arbetaren säljer inte sin arbetsförmåga utan vara till honom, nämligen den del av produkten vari hans eget arbete är realiserat.
Han [arbetaren] kommer nu att säga till honom: "Av dessa 5 lbs[26*] twist[34*] t.ex. representerar 3/5 capital constant <konstant kapital>. Dessa tillhör dig. 2/5, alltså 2 lbs, representerar det av mig nytillsatta arbetet. Du skall sålunda betala mig 2 lbs. Du betalar mig således värdet av 2 lbs." Och därmed skulle han inte bara pocket <stoppa i fickan> lönen utan också profiten, kort sagt en penningsumma motsvarande det kvantum materialiserat arbete som han nyss lagt till i form av 2 lbs.
"Men", säger kapitalisten, "har jag inte förskotterat le capital constant?"
"Well", säger arbetaren, "för detta drar du ju av 3 lbs och betalar mig blott 2 lbs."
"Men", insists the capitalist <envisas kapitalisten>, "du kunde inte materialisera ditt arbete, inte spinna, utan min bomull och min spindel. För detta måste du betala extra."
"Well", säger arbetaren, "bomullen skulle ha ruttnat och spindeln skulle ha rostat om jag inte hade använt dem till att spinna. ||426| De 3 lbs twist som du drar av representerar visserligen bara värdet av din bomull och dina spindlar som konsumeras i de 5 lbs twist, som således ingår i dem. Men enbart mitt arbete har - genom att använda dessa produktionsmedel som produktionsmedel - kunnat bevara värdet av bomull och spindel. För denna värdebevarande kraft hos mitt arbete tar jag inget betalt emedan den inte har kostat mig någon extra arbetstid utöver själva spinnandet, för vilket jag får de 2 lbs. Detta är en naturgåva hos mitt arbete, som inte kostar mig någonting men som bevarar värdet av le capital constant. Lika litet som jag debiterar dig för detta, lika litet får du debitera mig för att jag inte skulle kunnat spinna utan spindel och bomull. Men utan spinnandet vore din spindel och din bomull inte värda ett dyft."
Den mot väggen ställde kapitalisten: "De 2 lbs twist är faktiskt värda 2 sh. Så mycket av din arbetstid representerar de. Men jag skall väl inte betala dig för dem innan jag sålt dem? Kanske jag inte säljer dem alls. Detta är risk nr I. För det andra säljer jag dem kanske under deras pris. Det är risk nr II. Och för det tredje tar det i alla fall någon tid att sälja dem. Skall jag för din skull ta båda riskerna och tidsförlusten into the bargain <till på köpet> gratis? Det är bara döden man får gratis."
"Wait a bit" <"Vänta ett tag">, svarar arbetaren, "hurudant är vårt förhållande? Vi möts som varuägare, du som köpare, vi som säljare, ty du vill köpa vår andel i produkten, de 2 lbs, av oss, och de innehåller ingenting annat än vår egen objektiverade arbetstid. Nu påstår du att vi måste sälja vår vara till dig under dess värde, så att du som resultat erhåller mera värde i vara än vad du nu äger i pengar. Vår varas värde är = 2 sh. Du vill ge bara en sh för den, varigenom du - eftersom 1 sh innehåller lika mycket arbetstid som 1 lb twist - byter till dig dubbelt så mycket värde som du byter bort. Vi däremot erhöll hälften av en ekvivalent i stället för en hel ekvivalent, blott ekvivalenten för 1 lb twist i stället för en ekvivalent för 2 lbs. Och varpå grundar du denna fordran som står i strid med värdelagen och lagen för varornas utbyte i förhållande till deras värden? På vad? På att du är köparen och vi är säljarna, att vårt värde existerar i twistens, varans form, och ditt värde i penningens form, på att samma värde i twistens form konfronteras med samma värde i penningens form. Men käre vän! Detta är ju blott en formförändring som beträffar värdets gestalt men lämnar värdestorleken oförändrad. Eller är du av den barnsliga åsikten att varje vara måste säljas under sitt pris, d.v.s. under den penningsumma som motsvarar dess värde, emedan den i penningens form får ett större värde? Men nej, bäste vän, den får inget större värde; dess värdestorlek förändras inte, den framträder blott och bart som bytesvärde.
Betänk också, bäste vän, vilka olägenheter du utsätter dig själv för. Ditt påstående går nämligen ut på att säljaren alltid måste sälja varan under dess värde till köparen. Visserligen var så fallet hos dig tidigare när vi ännu inte sålde vår vara utan själva vår arbetsförmåga. Du köpte den visserligen till dess värde, men du köpte vårt arbete självt under det värde vari det tar gestalt. Men låt oss lämna detta otrevliga minne därhän. Gudskelov har vi kommit ut ur denna position sedan vi - tack vare ditt eget beslut - inte längre behöver sälja vår arbetsförmåga som vara, utan själva varan som är produkten av vårt arbete. Låt oss återkomma till de ledsamheter som du utsätter dig för. Den av dig nyuppställda lagen att säljaren för förvandlingen av sin vara till pengar inte betalar med sin vara, genom utbytet av sin vara mot pengar, utan att han betalar för den genom att sälja varan under dess pris - denna lag, enligt vilken köparen alltid lurar, skörtar upp säljaren, måste gälla för alla köpare och säljare i samma mån. Antag att vi går med på ditt förslag, men på villkor att du själv fogar dig efter den av dig nyskapade lagen, nämligen lagen att säljaren måste ge bort en del av sin vara gratis till köparen för att denne förvandlar den till pengar åt honom. Du köper således våra 2 lbs, som är värda 2 sh, för 1 sh och profiterar på så sätt 1 sh eller 100%. Men nu finns i din hand de 5 lbs twist till ett värde av 5 sh, sedan du nu av oss har köpt de 2 lbs som tillhört oss. Nu tänker du göra en fin affär. De 5 lbs kostar dig blott 4 sh och du vill sälja dem för 5 sh. 'Stopp!' säger din köpare. 'Dina 5 lbs twist är en vara, du är säljare, jag äger samma värde i pengar, jag är köpare. Alltså, enligt lagen som du godkänt måste jag profitera 100% på dig. Du måste sålunda sälja mig de 5 lbs twist 50% under deras värde, för 2½ sh. Jag ger dig då 2½ sh och erhåller för dem varor till ett värde av 5 sh och profiterar på så vis 100% på dig, ty det som gäller för den ene, borde gälla även för den andre.'
Du ser således, bäste vän, varthän din nya lag leder; du skulle bara ha lurat dig själv eftersom du visserligen är köpare för ett ögonblick men sedan säljare igen. I det här fallet skulle du förlora mera som säljare än vad du har vunnit som köpare. Och tänk dig nu riktigt för! Innan de 2 lbs twist fanns till som du nu vill köpa av oss - har du inte dessförinnan gjort andra inköp förutan vilka de 5 lbs twist inte ||426 a| alls hade kommit till? Har du inte förut köpt bomull och spindel som nu är representerade i 3 lbs twist? Den gången mötte dig the cotton jobber <bomullshajen> i Liverpool och the throstle fabricant <spindelfabrikören> i Oldham som säljare, och du dem som köpare; de representerade vara, du penning - precis samma förhållande vari vi nu har nöjet eller missnöjet att möta dig. Skulle inte the sharp cotton jobber <den slipade bomullshajen> och din joviale compère <kollega> från Oldham ha skrattat ut dig om du hade ställt kravet att de skulle lämna dig en del bomull och spindlar gratis, eller, vilket är detsamma, sälja dig dessa varor under deras pris (och deras värde) emedan du förvandlade vara till pengar för dem, men de pengar till vara för dig, emedan de var säljare och du köpare? De riskerade ju ingenting ty de skulle ju få kontanta pengar, bytesvärdet i ren, självständig form. Däremot du själv - vilken risk! Först tillverka twist av spindel och bomull, därpå genomgå produktionsprocessens alla risker och slutligen risken att sälja twisten igen, att återförvandla den till pengar! Osäkerheten om den skall komma att säljas till sitt värde, över eller under sitt värde? Risken att inte sälja den alls, att inte alls kunna återförvandla den till pengar; och as to its quality as twist, you didn't care a strew for it. You did not eat twist, nor drink it, not have any use whatever for it except selling it! <i dess egenskap av twist intresserar den dig ytterst litet. Du varken åt eller drack twist eller hade du någon som helst annan användning för den än att sälja den!> Och så i alla fall tidsförlusten att förvandla twisten till pengar igen, således implicite <inbegripet> att förvandla spindel och bomull till pengar! 'Old boy' <'Gamle gosse'>, skulle dina compères svara, 'don't make a fool of yourself. Don't talk nonsense. What the devil do we care what you propose turning our cotton and our spindles to? What use you destine them for! Burn them, hang them, if you like, throw them to the dogs, but pay them! The idea! We are to make you a present of our goods because you have set up as a cotton spinner, and seem not to feel quite at your ease in that line of business, and magnify yourself its risks and perilous chances! Give up cottonspinning, or don't come into the market with such preposterous ideas!' <'Gör dig inte löjlig. Prata inte strunt. Vad fan bryr vi oss om vad du ämnar göra med vår bomull och våra spindlar? Gör vad du vill med dem! Bränn dem, häng dem, om du har lust, kasta dem för hundarna, men betala dem! Vilken idé! Skall vi ge dig våra saker i present för att du har etablerat dig som bomullsspinnare och tydligen inte riktigt trivs i den branschen och blåser upp dess risker och faror! Sluta upp med bomullsspinneriet eller kom inte till marknaden med sådana bakvända idéer!'>"
På denna apostrofering från arbetarnas sida genmäler kapitalisten med ett förnämt leende: "Man ser att ni, gott folk, har hört klockan klämta men ni vet inte var den hänger. Ni talar om saker som ni inte förstår. Tror ni att jag har betalt the Liverpool ruffian <Liverpoolrufflaren> och the Oldham chap <Oldhamgossen> i reda pengar? The devil I did <I helvete jag gjorde>. Jag har betalt dem med växlar och the cotton of the Liverpool ruffian was in point of fact spun and sold before his bill fell due <Liverpoolbusens bomull var faktiskt färdigspunnen och såld innan hans växel förföll till betalning>. Med er är det någonting helt annat. Ni skall ha kontanter."
"Very well", säger arbetarna, "och vad gjorde the Liverpool ruffian och the Oldham chap with your bills <med dina växlar>?"
"What they were doing therewith?", says the capitalist. "Stupid question! They lodged them with their bankers and got them there discounted." <"Vad de gjorde med dem?", säger kapitalisten, "vilken dum fråga! De lämnade in dem till sina bankirer och fick dem diskonterade.">
"Hur mycket betalade de till bankiren?"
"Let me see! Money is now very cheap. I think they paid something like 3% discount; that is to say not 3% on the sum, but they paid so much on the sum for the time the bill was running as would have come up to 3% on the whole matter if the bill had run for a whole year."
"Still better", say the working men. "Pay us two sh, the value of our commodity - or say 12 sh as we have dealt today per day, but we will deal per week. But take away from that sum 3% per annum for fourteen days."
"But this bill is too small", says the capitalist, "to be discounted by any banker."
"Well", reply the working men, "we are 100 men. Thus you have to pay to us 1200 sh. Give us a bill for them. This makes 60 £ and is not too small a sum to be discounted; but besides, as you discount it yourself the sum must not be too small for you, since it is the identical sum whence you pretend to derive your profit upon us. <"Vänta ett tag! Pengar är billiga just nu. Jag tror de betalade omkring 3% diskonto; det vill säga inte 3% på summan, utan de betalade så mycket på summan under växelns löptid som skulle motsvara 3% på det hela om växelns löptid hade varit ett helt år." - "Så mycket bättre", säger arbetarna, "betala oss två sh, värdet av vår vara - eller låt oss säga 12 sh eftersom vi i dag gjort upp per dag, men vi vill göra upp per vecka. Men dra då från den summan 3% årsränta för 14 dagar." - "Men den växeln är för liten", säger kapitalisten, "för att någon bankir skulle diskontera den." - "Nå väl", svarar arbetarna, "vi är 100 man. Alltså har du att betala oss 1200 sh. Ge oss en växel på detta belopp. Det blir 60 £ och är inte någon alltför liten summa för att diskonteras; men dessutom, eftersom du diskonterar den själv, borde summan inte alls vara för liten för dig emedan det är precis samma summa ur vilken du påstår dig dra din profit på oss.> Det vore inte något nämnvärt avdrag. Och eftersom vi på så sätt oavkortat behölle största delen av vår produkt, skulle vi snart komma därhän att vi inte längre behövde din diskont. Vi skall naturligtvis inte ge dig mera kredit än vad the stoch jobber <börshajen> ger dig, d.v.s. för fjorton dagar."
Om arbetslönen (vid en helomkastning av förhållandena) härledes ur diskontot på den värdedel av totalprodukten som tillhör dem [arbetarna] - därur att kapitalisten betalar dem denna del i förskott och i pengar - så måste han ge dem mycket kortfristiga växlar, liksom han själv t.ex. betalar till the cotton jobber etc. Arbetaren skulle erhålla den största delen av sin produkt, och kapitalisten skulle snart ha upphört att vara kapitalist. Från att ha varit en produktens ägare skulle han gentemot arbetarna blivit till blott en bankir.
Förresten, just som kapitalisten tar risken att sälja varan under dess ||427| värde, har han i samma mån chansen att sälja den över dess värde. Är produkten osäljbar, så kastas arbetaren på gatan. Sjunker den för en längre tid under marknadspriset, så nedsättes hans arbetslön under genomsnittet och arbetas det short time <förkortad arbetstid>. Han tar således den största risken.
För det tredje. Ingen kommer på idén att arrendatorn, därför att han måste betala jordräntan i pengar, eller industrikapitalisten, därför att han måste betala räntan i pengar - således för att kunna betala dem, dessförinnan måste ha förvandlat sin produkt till pengar - fördenskull får dra av en del av sin jordränta eller sin ränta.}
I den del av kapitalet som cirkulerar mellan le capitaliste industriel <industrikapitalisten> och arbetaren (således den del av det cirkulerande kapitalet som är lika med det variabla kapitalet) äger också rum ett återflöde av penningen till dess utgångspunkt. Kapitalisten betalar arbetslönen till arbetaren i pengar; med dessa köper arbetaren vara av kapitalisten, och på så sätt flyter pengarna tillbaka till kapitalisten. (I praktiken till kapitalistens bankir. Men i själva verket representerar bankirerna totalkapitalet gentemot de enskilda kapitalisterna, totalkapitalet såtillvida som det uppträder som pengar.) Detta återflöde uttrycker i sig självt inte någon reproduktion. Kapitalisten köper med pengar arbete av arbetaren, arbetaren köper för samma pengar vara av kapitalisten. Samma pengar uppträder först som köpmedel för arbete, sedan som köpmedel för vara. Att de återflyter till kapitalisten [beror] därpå att han först uppträder som köpare och sedan åter, gentemot samma parties <parter>, som säljare. Pengarna avlägsnar sig från honom i hans egenskap av köpare, de återvänder till honom i hans egenskap av säljare. Arbetaren däremot uppträder först som säljare och sedan som köpare, först erhåller han alltså pengarna och sedan ger han ut dem, medan kapitalisten i sitt mellanhavande med honom först ger ut och sedan får in dem.
Hos kapitalisten försiggår här rörelsen P-V-P. Han köper vara (arbetsförmåga) med pengar; med produkten av denna arbetsförmåga (vara) köper han pengar, eller han säljer produkten tillbaka till sin förutvarande säljare, arbetaren. Arbetaren däremot representerar cirkulationen V-P-V. Han säljer sin vara (arbetsförmåga) och med de pengar som han har sålt den för köper han en del av sin egen produkt (vara) tillbaka igen. Man skulle visserligen kunna säga: arbetaren säljer vara (arbetsförmåga) för pengar, ger ut dessa pengar för vara och säljer sedan sin arbetsförmåga igen, så att han likaledes representerar P-V-P; och man skulle lika väl kunna säga, eftersom pengarna ständigt fluktuerar mellan honom och kapitalisten allteftersom man ställer sig på den enes eller den andres sida, att både han och kapitalisten representerar rörelsen P-V-P. Emellertid är kapitalisten köparen. Processens förnyelse utgår från honom, inte från arbetaren, medan pengarnas återflöde är nödvändigt eftersom arbetaren måste köpa livsförnödenheter. Det visar sig därvidlag, liksom vid alla förlopp där P-V- P är cirkulationens form på den ena sidan och V-P-V formen på den andra, att bytesprocessens ändamål på den ena sidan är bytesvärde, pengar, och följaktligen deras förmerande, och på den andra sidan bruksvärde, konsumtion. Detta äger också rum vid pengarnas återflöde i det första tänkta fallet, där P-V-P är på arrendatorns sida, V-P-V på the landlord's sida, om man tar i betraktande att de P, varmed han köper av arrendatorn, är penningformen för jordräntan, således redan ett resultat av V-P, den förvandlade formen av den del av produkten som au fond <i grund och botten> in natura tillhör the landlord.
Detta P-V-P, där det arbetare och kapitalist emellan blott är ett uttryck för pengarnas återflöde i gengäld för de pengar som han lagt ut i arbetslön, uttrycker i och för sig inte någon reproduktionsprocess utan bara att köparen gentemot samma parties blir säljare igen. Inte heller uttrycker det pengarna som kapital, nämligen på så vis att - [som vid] P-V-P' - det andra P' skulle vara en större penningsumma än det första P, att P således föreställde ett sig förökande värde <sich verwertenden Wert> (kapital). Fastmer är det blott ett uttryck för det formella återflödet av samma penningsumma (ofta även mindre) till dess utgångspunkt. (Med kapitalist menas här of course <naturligtvis> kapitalistklassen.) Det var sålunda felaktigt gjort av mig att säga i första delen[41] att formen P-V-P ovillkorligen måste vara = P-V-P'. Den kan uttrycka den blotta formen för pengarnas återflöde, såsom jag där redan själv har antytt genom att förklara pengarnas cirkelgång till samma utgångspunkt därur att köparen blir säljare igen.[42]
Det är inte genom detta återflöde som kapitalisten berikar sig. Han har t.ex. betalt 10 sh i arbetslön. För dessa 10 sh köper arbetaren vara av honom. Han har gett arbetaren vara för 10 sh för hans arbetsförmåga. Om han hade gett honom livsförnödenheter till ett pris av 10 sh in natura, så skulle inte någon penningcirkulation, således inte heller något återflöde av pengarna äga rum. Detta fenomen av återflöde har sålunda ingenting att göra med kapitalistens berikande, som härrör enbart därur att kapitalisten i själva produktionsprocessen tillägnar sig mera arbete än han gett ut i lön och att hans produkt följaktligen är större än produktionskostnaderna för hans produkt, under det att de pengar han betalar till arbetaren under inga omständigheter kan belöpa sig till ett mindre belopp än de pengar varmed arbetaren köper vara av honom. Detta formella återflöde har här lika litet med berikandet att göra, uttrycker således lika litet ||428| P såsom kapital, som det finns en värdeökning eller -ersättning i återflödet av pengar som har lagts ut för jordränta, ränta och skatt till jordräntans, räntans, skattens betalare.
P-V-P, såtillvida det representerar pengarnas formella återflöde till kapitalisten, uttrycker endast att hans i pengar utfärdade anvisning har realiserats i hans egen vara.
Som exempel på den felaktiga tolkningen av denna penningrörelse - denna återgång av pengarna till deras utgångspunkt - se Destutt de Tracy[35*]. Som ett andra exempel, med speciell tillämpning på penningcirkulationen mellan arbetare och kapitalist skall här sedan Bray citeras[43]. Slutligen Proudhon[36*] beträffande den penningutlånande kapitalisten.
Denna form av återflöde P-V-P föreligger överallt där köparen blir säljare igen, således hos hela handelskapitalet, där alla köpmän köper från varandra för att sälja och säljer för att köpa. Det är tänkbart att köparen - P - inte kan sälja varan, t.ex. ris, dyrare än han köpt den; han måste kanske sälja den under dess pris. Sålunda skulle här bara ett enkelt återflöde av pengarna äga rum emedan köpet slår om till försäljning utan att P hade hävdat sig som ett sig förökande värde <sich verwertender Wert>, som kapital.
Likaså t.ex. i utbytet av konstant kapital. Maskinfabrikören köper järn av järnproducenten och säljer maskin till honom. I detta fall flyter pengarna tillbaka. De hade givits ut som köpmedel för järn. De tjänar sedan järnmannen som köpmedel för maskin och flyter på så sätt tillbaka till maskinfabrikören. För de pengar han givit ut har han [erhållit] järnet, för de pengar han fått in har han givit ut maskinen. Samma pengar har här cirkulerat sitt dubbla värde. Maskinfabrikören köpte t.ex. för 1000 £ järn, med samma 1000 £ köper järnproducenten maskineri. Järnets och maskineriets värde är sammanlagt = 2000 £. Men då måste det finnas 3000 £ i omlopp: 1000 £ pengar, 1000 £ maskin och 1000 £ järn. Om kapitalisterna skulle byta in natura, så skulle varorna skifta händer utan att en farthing[37*] cirkulerade.
Samma sak om de står i avräkningsförhållande till varandra och pengarna tjänar dem som betalningsmedel. Om papperspengar eller kreditpengar (banksedlar) cirkulerar, så förändrar det saken i ett avseende. Nu existerar det också 1000 £ i sedlar, men de har inga intrinsic values <inneboende värden>. I alla fall existerar också här 3 [gånger 1000 £]: 1000 £ järn, 1000 £ maskiner, 1000 £ i sedlar. Men dessa 3 [gånger 1000 £] existerar bara, som i det första fallet, därför att maskinfabrikören hade 2 [gånger 1000 £]: maskin för 1000 £ och penning - i guld och silver eller i banksedlar - för 1000 £. I båda fall återlämnar järnmannen honom blott nummer två (pengarna) eftersom han endast erhöll dem då maskinfabrikören, såsom köpare, inte omedelbart blev säljare igen, d.v.s. inte hade betalt den första varan, järnet, i vara, och följaktligen betalade det i pengar. Så snart som han betalar det i vara, d.v.s. vara såld till järnmannen, återlämnar denne pengarna till honom. Eftersom det inte betalas dubbelt, en gång i pengar och andra gången i vara.
I båda fall representerar guldet eller banksedeln den förvandlade formen av en vara som maskinfabrikören köpt tidigare eller av en vara som någon annan köpt eller också av en till pengar förvandlad, om än inte köpt vara (såsom vid revenyn) som the landlord (hans förfäder etc.) företräder[44]. Här uttrycker pengarnas återflöde alltså bara att den som givit ut pengarna för vara och kastat dem in i cirkulationen, drar dem tillbaka därur genom försäljning av en annan vara som han sätter in i cirkulationen.
Samma nyss nämnda 1000 £ kan under loppet av en dag passera genom 40, 50 händer kapitalister emellan och blott överflytta kapital från den ene till den andre. Maskin till järnmannen, järn till bonden, spannmål till stärkelse- eller spritfabrikören, o.s.v. Slutligen kan de återgå till maskinfabrikörens hand, från denne till järnproducenten etc. och på så sätt cirkulera över 40 000 £ kapital, varvid de ständigt skulle kunna återvända till den som släppt ut dem. Herr Proudhon sluter sig därav till att den med dessa 40 000 £ gjorda del av profiten som utgörs av penningränta, som således betalas av de olika kapitalisterna - t.ex. av maskinfabrikören till den person som lånat honom de 1000 £, av järnproducenten till den person som lånat honom de 1000 £ vilka han givit ut för länge sedan för kol etc. eller i arbetslön o.s.v. - att dessa 1000 £ avkastar hela den ränta som de 40 000 £ inbringar. Således 2000 £ i ränta om denna är 5%. Varpå han korrekt räknar ut att dessa 1000 £ har avkastat 200%. Och den mannen skall vara en ekonomins kritiker par excellence![B*]
Men fastän P-V-P, såsom återgivande penningcirkulationen mellan kapitalist och arbetare, i och för sig inte anger någon reproduktionsakt, så dock processens ständiga upprepning, återflödets kontinuitet. Överhuvudtaget kan inte någon köpare ständigt uppträda som säljare utan reproduktion av de varor han säljer. Detta gäller visserligen för alla som inte lever på jordränta, ränta eller skatter. Men hos den ena delen försiggår - om akten skall vara fullbordad - alltid återflödet P-V-P, såsom hos kapitalisten i förhållande till arbetaren eller landlord eller rentier (åt dessa senares håll rör det sig om det blotta återflödet). Hos den andra delen är akten fullbordad när den köpt varan, d.v.s. när den har gått igenom V-P-V, såsom hos arbetaren. Det är denna process som den ständigt upprepar. Den har sitt initiativ ständigt såsom säljare, inte såsom köpare. Detsamma gäller för hela den penningcirkulation ||429| som blott anger utgivande av reveny. Kapitalisten förtär själv t.ex. årligen ett visst kvantum. Han har förvandlat sin vara till pengar för att ge ut dessa pengar för varor som han vill konsumera definitivt. Här har vi V-P-V och det äger inte rum något återflöde till honom utan det går till säljaren (t.ex. the shopkeeper <butiksägaren>) som får sitt kapital återställt genom att revenyn ges ut.
Nu har vi sett att ett utbyte, en cirkulation, av reveny mot reveny äger rum. Slaktaren köper bröd av bagaren, bagaren kött av slaktaren; båda förtär de sin reveny. Köttet som slaktaren själv äter och brödet som bagaren själv äter, betalar de inte. Denna del av revenyn förtär båda in natura. Men det är möjligt att det kött som bagaren köper av slaktaren för denne inte ersätter kapital utan reveny, d.v.s. den del av hans sålda kött som inte bara representerar hans profit utan den del av hans profit som han själv vill förtära som reveny. Brödet som slaktaren köper av bagaren är också en utgift ur hans reveny. Om de köper från varandra på räkning, så har den ene eller den andre blott att betala balansen. I den mån som deras ömsesidiga köp och försäljningar uppväger varandra äger någon penningcirkulation inte rum. Men antag att bagaren skulle betala balansen och att denna skillnad betyder reveny för slaktaren. Då ger han ut bagarens pengar för andra konsumtionsartiklar. Antag att det är 10 £ som han ger ut hos skräddaren. Om dessa 10 £ representerar reveny för skräddaren, så ger denne ut dem på liknande sätt. Han köper i sin tur bröd för dem. På så vis flyter pengarna tillbaka till bagaren, men inte längre som ersättning för reveny utan för kapital.
Ännu en fråga som kan komma upp: I processen P-V-P, så som kapitalisten genomför den, så som den representerar ett sig självt förökande värde, drar kapitalisten mera pengar ur cirkulationen än han kastar in i den. (Det var detta som skattsamlaren egentligen ville, men som han inte lyckades med. För han drar inte[38*] mera värde i form av guld och silver ut ur cirkulationen än han kastade in i form av varor. Han äger mera värde i form av pengar, medan han tidigare ägde mera värde i form av varor.) Samtliga produktionskostnader för hans vara antar vi belöpa sig till 1000 £. Han säljer den för 1200 £ eftersom nu 20 procent = 1/5 obetalt arbete ingår i hans vara, vilket han inte har betalt men ändå har sålt. Hur är nu detta möjligt att samtliga kapitalister, hela den industriella kapitalistklassen ständigt drar mera pengar ut ur cirkulationen än de kastar in? Först kan å andra sidan sägas att han ständigt kastar in mera än han drar ut. Hans capital fixe <fasta kapital> måste betalas. Men han säljer det bara i proportion till sin konsumtion, d.v.s. bara styckvis. Det ingår blott till en mycket mindre del i varans värde, under det att det i sin helhet ingår i varans produktionsprocess. Om det cirkulerar i 10 år, så ingår årligen blott 1/10 därav i varan, och för de övriga 9/10 cirkulerar inte några pengar eftersom de överhuvudtaget inte i varans form inträder i cirkulationen. Detta är en sak.
Detta problem skall vi betrakta[46] senare och under tiden återvända till Quesnay.
Men dessförinnan ännu en sak. Banksedlarnas återflöde till en bank som diskonterar eller ger advances <förskott> i sedlar är ett helt annat fenomen än hittills betraktade återflöden av pengar. I det här fallet anteciperas varans förvandling till pengar. Den erhåller penningformen innan den har sålts, kanske innan den har producerats. Kanske har den även redan sålts (mot växlar). I alla fall är den inte betald ännu, inte ännu återförvandlad till pengar. Denna förvandling anteciperas således i varje fall. Så snart som den är såld (eller anses vara såld) flyter pengarna tillbaka till banken, antingen i dess egna sedlar, som då återvänder ur cirkulationen, eller i främmande sedlar som därpå bytes ut (the bankers <bankirerna> emellan) mot dess egna sedlar, så att då båda slag av sedlar undandras cirkulationen och återvänder till sin utgångspunkt, eller i guld och silver. Om detta guld och silver utkräves för bankens sedlar som befinner sig i tredje mans hand, så återvänder sedlarna. Konverteras inte sedlarna, så cirkulerar motsvarande mindre mängd guld och silver som då ligger i bankens reservoar i stället för sedlarna.
I alla dessa fall är förloppet följande: pengarnas existens (varans förvandling till pengar) var anteciperad. Så snart den nu verkligen förvandlas till pengar, förvandlas den för andra gången till pengar. Denna dess andra tillvaro som pengar återvänder emellertid till utgångspunkten, upphäver, ersätter dess första tillvaro som pengar och återvänder ur cirkulationen till banken. Det är kanske samma, identiska sedelmängd som representerar denna andra tillvaro som pengar, som uttryckte den första. Växeln diskonterades t.ex. för en twistfabrikör. Han emottog växeln av vävaren. Med de 1000 £ [som han fick vid växelns diskontering] betalade han kol, bomull etc. De olika händer genom vilka dessa sedlar passerar som betalning för deras varor, ger slutligen ut dem för linneväv, och på så sätt hamnar sedlarna hos vävaren som på förfallodagen med samma sedlar betalar spinnaren, vilken i sin tur återlämnar dem till banken. Det är inte alls nödvändigt att den andra (postuma) förvandlingen av varan till pengar - efter dess anteciperade f[örvandling] - ||430| sker i andra pengar än den första. Och sålunda förefaller det som om spinnaren inte hade fått någonting, ty han har lånat sedlar, och slutet av processen är att han får dem tillbaka och återlämnar sedeln till banken som emitterat den. Men i själva verket har denna identiska sedel under tiden tjänat som cirkulationsmedel och betalningsmedel, och spinnaren har dels betalat sina skulder med den, dels köpt de varor för den som behövdes för twistens reproduktion och har på så sätt realiserat ett surplus (genom exploatering av arbetaren), ur vilket han nu kan återbetala en del till banken. Också i pengar, emedan mera pengar flutit tillbaka till honom än han hade givit ut, förskotterat, lagt ut. Hur? är den fråga som vi tills vidare suspenderat.[46]
Således tillbaka till Quesnay. Vi kommer nu till den 3:e och 4:e cirkulationsakten.
P (the landlord) köper fabriksvaror för 1000 miljoner av S (den sterila klassen, fabrikören)[47] (strecket a-c i tablån[39]). Här cirkulerar pengarna - 1000 miljoner - vara till samma belopp. {Eftersom utbytet sker i en omgång. Om P köpte undan för undan av S och om han likaså undan för undan erhöll sin jordränta av F (arrendatorn)[47], så skulle de 1000 miljoner fabriksvarorna t.ex. kunna köpas med 100 miljoner. Ty P köper fabriksvaror för 100 miljoner av S, S för 100 miljoner livsmedel av F, F betalar 100 miljoner jordränta till P; och när detta skett 10 gånger, så skulle för 10 gånger 100 miljoner varor ha överflyttats från S till P, från F till S och för 10 gånger 100 miljoner jordränta från F till P. Hela cirkulationen skulle då ha genomförts med 100 miljoner. Men om F betalar jordräntan på en gång, så skulle av de 1000 miljoner, som nu finns i S:s ägo, och av de 1000 miljoner, som åter finns i F:s ägo, en del kunna vila på kistbotten och en del cirkulera.} Vara för 1000 miljoner har nu flyttats över från S till P, å andra sidan pengar till ett belopp av 1000 miljoner från P till S. Detta är enkel cirkulation. Pengar och vara skiftar bara hand i omvänd riktning. Men förutom de 1000 miljoner livsmedel som arrendatorn har sålt till P och som på så vis gått in i konsumtionen, har 1000 miljoner fabriksvaror, som S sålt till P, gått in i konsumtionen. Dessa existerade före den nya skörden; märk detta väl. (Annars skulle P inte kunna köpa dem med den nya skördens produkt.)
S å sin sida köper nu livsmedel av F för de 1000 miljonerna [strecket c-d i tablån]. Nu har det överförts en andra 1/5 av le produit brut <bruttoprodukten> ur cirkulationen till konsumtionen. Mellan S och F fungerar de 1000 miljonerna som cirkulationsmedel. Men samtidigt kommer här två företeelser till synes som inte är verksamma i processen mellan S och P. I denna process har S återförvandlat en del av sin produkt, fabriksvaror för 1000 miljoner, till pengar. Men i utbytet med F förvandlar han åter pengarna till livsmedel, hos Quesnay lika med lön, han återställer därmed således sitt kapital som han har lagt ut i arbetslön och konsumerat. Denna återförvandling av de 1000 miljonerna till livsmedel uttrycker hos P blott konsumtion, hos S industriell konsumtion, d.v.s. reproduktion, ty han återförvandlar en del av sin vara till ett av dess produktionselement - livsmedel. Den ena metamorfosen av varan, dess återförvandling från pengar till vara, uttrycker här således samtidigt början till den verkliga, inte blott formella metamorfosen, början till varans reproduktion, början till dess återförvandling till dess egna produktionselement. Det är här samtidigt kapitalets metamorfos. För P däremot förvandlas revenyn bara från formen pengar till formen vara. Detta uttrycker blott konsumtion.
Men för det andra: i och med att S köper livsmedel för 1000 miljoner av F, återvänder de andra 1000 miljoner till F som han har betalat som jordränta i pengar till P. Men de återvänder till honom endast därför att han drar dem tillbaka igen ur cirkulationen, återköper dem, mot en ekvivalent av vara till ett värde av 1000 miljoner. Det är detsamma som om the landlord hade köpt av honom för 1000 miljoner livsmedel (förutom de första 1000 miljonerna), d.v.s. som om han hade låtit the farmer leverera den andra delen av sin jordränta i vara och nu hade bytt ut denna vara mot S:s vara. S lifts only for P the second part of the 2000 millions in commodities which F has paid to P in money <S uppbär bara för P den andra del av de 2000 miljonerna i varor som F har betalat i pengar till P>. Om betalning skedde in natura, så hade F givit P livsmedel för 2000 miljoner, så hade P därav själv förtärt 1000 miljoner och bytt de andra 1000 miljoner livsmedel med S mot hans fabriksvaror. I så fall skulle endast ha ägt rum följande: 1) överflyttning av de 2000 miljoner livsmedel från F till P; 2) byteshandel mellan P och S, där den ene byter ut för 1000 miljoner livsmedel mot 1000 miljoner fabriksvaror och vice versa.
I stället har 4 akter ägt rum: ||431| 1) överföring av 2000 miljoner pengar från F till P; 2) P köper för 1000 miljoner livsmedel av F; pengarna flyter tillbaka till F, tjänar som cirkulationsmedel; 3) P köper av S fabriksvaror för 1000 miljoner i pengar; pengarna tjänar som cirkulationsmedel, byter hand i motsatt riktning mot varan; 4) S köper av F livsmedel för de 1000 miljoner i pengar; pengarna fungerar som cirkulationsmedel. Samtidigt cirkulerar de för S som kapital. De flyter tillbaka till F emedan den andra omgången 1000 miljoner livsmedel are lifted <uppbäres>, på vilka the landlord innehade en anvisning från honom. Men pengarna flyter inte direkt tillbaka från the landlord till honom utan först sedan de tjänat som cirkulationsmedel mellan P och S, och dessförinnan, before it lifts the 1000 millions of victuals, has on its passage lifted 1000 millions in manufactures, and transferred them from the manufacturer to the landlord. The conversion of his commodity into money (in the exchange with the landlord) as well as the following conversion of money into victuals (in the exchange with the farmer) are, on the part of S, the metamorphosis of his capital, first into the form of money, and secondly into the form of the constitutive elements necessary to the reproduction of the capital <innan de uppbär de 1000 miljoner livsmedel, på sin väg har uppburit 1000 miljoner fabriksvaror och överfört dem från fabrikören [S] till the landlord [P]. Förvandlingen av hans vara till pengar (i utbytet med the landlord [P]) liksom den därpå följande förvandlingen av pengar till livsmedel (i utbytet med arrendatorn [F]) betyder för S metamorfosen av hans kapital, först till penningformen och sedan till formen av de konstitutiva element som behövs för kapitalets reproduktion>.
Resultatet av de hittillsvarande 4 cirkulationsakterna är således: The landlord har givit ut sin reveny till hälften i livsmedel och till hälften i fabriksvaror. Därmed är de 2000 miljoner han erhåller som jordränta utgivna. Därav har den ena hälften flutit direkt tillbaka till arrendatorn, den andra hälften indirekt via S. Men S har blivit av med en del av sina färdiga varor och har ersatt dem med livsmedel, sålunda med ett element i reproduktionen. Med dessa processer är cirkulationen slut för såvitt the landlord förekommer däri. Men det har överförts ur cirkulationen till konsumtionen (dels den improduktiva, dels den industriella - the landlord har med sin reveny delvis ersatt S:s kapital): 1) 1000 miljoner livsmedel (den nya skördens produkt); 2) 1000 miljoner fabriksvaror (fjolårsskördens produkt); 3) 1000 miljoner livsmedel som ingår i reproduktionen, således i produktionen av de varor som S skall byta ut nästa år mot hälften av the landlord's jordränta.
De 2000 miljoner pengar finns åter i arrendatorns hand. Denne köper nu som ersättning för sina avances annuelles et primitives <årliga och ursprungliga förskott>, i den mån de utgörs dels av verktyg etc., dels av fabriksvaror, som han konsumerar under produktionen, för 1000 miljoner av S. Detta är en enkel cirkulationsprocess. Därmed går 1000 miljoner över i S:s hand, medan den andra delen av hans som vara existerande produkt förvandlas till pengar. Det är på båda sidor metamorfos av kapitalet. Arrendatorns 1000 miljoner återförvandlas till produktionselement för reproduktionen. S:s färdiga vara återförvandlas till pengar, genomgår den formella metamorfosen av vara till pengar, utan vilken kapitalet inte kan återförvandlas till sina produktionselement och således inte heller kan reproduceras. Detta är den 5:e cirkulationsprocessen. Det överförs fabriksvaror för 1000 miljoner (fjolårsskördens produkt) ur cirkulationen till den reproduktiva konsumtionen (a'-b').[39]
Slutligen återförvandlar S de 1000 miljoner pengar, vari nu hälften av hans vara existerar, tillbaka till den andra hälften av dess produktionsbetingelser, nämligen råvaror etc. (a''-b''). Detta är enkel cirkulation. Samtidigt är det för S en metamorfos av hans kapital till dess reproduktiva form, för F en återförvandling av hans produkt till pengar. Den sista 1/5 av le produit brut övergår nu från cirkulationen till konsumtionen.
Nämligen: 1/5 ingår i förpaktarens, arrendatorns, reproduktion, inträder inte i cirkulationen, 1/5 äter the landlord, (det blir 2/5); 2/5 erhåller S; sammanlagt 4/5.[48]
Här stockar sig tydligen räkningen. Quesnay tycks räkna så här: 1000 miljoner (1/5) i livsmedel ger F till P (strecket a-b). Med 1000 miljoner råmaterial ersätter han S:s fond (a''-b''). Och 1000 miljoner livsmedel utgör S:s lön, det han lägger till i värde på varorna och det han förbrukar i livsmedel under loppet av detta tilläggande (c-d). Och 1000 miljoner blir kvar i reproduktionen (a'), inträder inte i cirkulationen. Slutligen ersätter 1000 miljoner av produkten avances (a'-b'). Han förbiser bara att S för dessa 1000 miljoner fabriksvaror köper varken livsmedel eller råvaror av arrendatorn utan återbetalar honom hans egna pengar.
Han utgår nämligen från förutsättningen att arrendatorn förutom sin produit brut äger 2000 miljoner i pengar och att dessa överhuvudtaget utgör den fond ur vilken de cirkulerande pengarna ösas. Dessutom glömmer han att det förutom de 5000 miljoner produit brut också existerar 2000 miljoner produit brut i fabriksvaror som har fabricerats före den nya skörden. Ty de 5000 miljonerna représentent seulement la totalité de la production annuelle, ||432| la totalité de la moisson délivrée aux fermiers <representerar endast årsproduktionen i dess helhet, hela den skörd som bärgats åt arrendatorerna>, men ingalunda fabrikstillverkningens bruttoprodukt, vars reproduktiva element skall ersättas ur denna skörd.
Det förefinnes sålunda: 1) 2000 miljoner pengar hos arrendatorn; 2) 5000 miljoner produit brut de la terre <jordens bruttoprodukt>; 3) 2000 miljoners värde i fabriksvaror. Således 2000 miljoner pengar och 7000 miljoner produkt (agricole et industriel <jordbruks- och industriprodukt>). För att sammanfatta saken kort, förlöper cirkulationsprocessen så här (F = arrendator, P = jordägare, landlord, S = fabrikör, tillhörande den sterila klassen):
F betalar till P 2000 miljoner jordränta i pengar, P köper livsmedel för 1000 miljoner av F. Därmed disposed of <har förfogats över> 1/5 av arrendatorns produit brut. Samtidigt flyter 1000 miljoner pengar tillbaka till honom. P köper vidare varor för 1000 miljoner av S. Därmed disposed of 1/2 av S:s produit brut. Han äger i stället 1000 miljoner i pengar. Med dessa pengar köper han 1000 miljoner livsmedel av F. S ersätter därmed 1/2 av reproduktionselementen i sitt kapital. Därmed har man disponerat över en andra 1/5 av arrendatorns produit brut. Samtidigt ser arrendatorn sig åter i besittning av de 2000 miljonerna i pengar, priset för de 2000 miljoner i livsmedel som han har sålt till P och S. F köper nu varor för 1000 miljoner av S, vilka ersätter 1/2 av dennes avances. Därmed är den andra hälften av fabrikörens produit brut disposed of. Denne S köper slutligen av F råvaror för de sista 1000 miljoner pengar; och därmed är en tredje 1/5 av arrendatorns produit brut disposed of, har den andra hälften av reproduktionselementen i S:s kapital ersatts, men också 1000 miljoner flutit tillbaka till arrendatorn. Denne ser sig åter i besittning av de 2000 miljonerna, vilket är fullt i sin ordning eftersom Quesnay uppfattar honom som kapitalisten, till vilken P blott står i ett förhållande av receiver <mottagare> av reveny och S blott som salarié <avlönad>. Om han betalade dem direkt med sin produit, så skulle han inte ge ut några pengar. Om han alltså ger ut pengar, så köper de [P och S] hans produkt därmed och pengarna flyter tillbaka till honom. Detta är det formella återflödet av pengarna till industrikapitalisten vilken som köpare inleder och slutför hela företaget. Ytterligare 1/5 av avances tillhör reproduktionen. Men det återstår att förfoga över 1/5 av livsmedlen som inte alls har gått in i cirkulationen.
S köper av arrendatorn livsmedel för 1000 miljoner och råmaterial för 1000 miljoner; och F köper däremot av honom blott varor för 1000 miljoner som ersättning för sina avances. Således har S att betala en balance (balans) av 1000 miljoner som han i sista hand betalar med de 1000 miljoner han erhållit från P. Denna utbetalning av 1000 miljoner till F tycks Quesnay förväxla med köpet av F:s produkt till ett belopp av 1000 miljoner. Hur det förhåller sig därmed, därom måste Baudeau's Observations[49] konsulteras.
Faktiskt hade (enligt vår räkning) de 2000 miljonerna bara tjänat till: 1) att betala jordränta på 2000 miljoner i pengar; 2) att cirkulera arrendatorns 3000 miljoner produit brut (varav 1000 miljoner livsmedel [tillflyter] P och 2000 miljoner livsmedel och råmaterial S) och att cirkulera S:s 2000 miljoner produit brut (varav 1000 miljoner till P som konsumerar dem, och 1000 miljoner till F som konsumerar dem reproduktivt).
Det sista köpet - a''-b'' -, där S köper råvaror av F, återbetalar han honom i pengar.
||433| Alltså än en gång:
S har erhållit 1000 miljoner pengar av P. Med dessa 1000 miljoner pengar köper han livsmedel av F för 1000 miljoner. Med samma 1000 miljoner pengar köper F varor av S. Med samma 1000 miljoner pengar köper S råprodukter av F.
Eller S köper av F råmaterial för 1000 miljoner pengar och livsmedel för 1000 miljoner i pengar. F köper vara för 1000 miljoner [pengar] av S. I detta fall skulle 1000 miljoner flyta tillbaka till S, men blott emedan det var underförstått att han - förutom de 1000 miljoner pengar som han erhåller av the landlord och de 1000 miljoner varor som han fortfarande har till salu - till på köpet hade 1000 miljoner pengar som han själv satt i cirkulation. I stället för att 1000 miljoner cirkulerade varorna mellan honom och arrendatorn skulle enligt denna förutsättning 2000 miljoner ha använts därtill. Sedan skulle 1000 miljoner återvända till S. Ty han köper för 2000 miljoner pengar av arrendatorn. Denne köper av honom för 1000 miljoner, som han skulle vara skyldig att återbetala med hälften av de pengar han erhållit av honom.
I det första fallet köper S i 2 omgångar. För det första ger han ut 1000 miljoner; dessa flyter tillbaka till honom från F; och sedan ger han ut dem ännu en gång, men definitivt, till F, och så flyter ingenting tillbaka.
I det andra fallet däremot köper S på en gång för 2000 miljoner. Om F nu återköper för 1000 miljoner, så stannar dessa hos S. Cirkulationen skulle ha krävt 2000 miljoner i stället för 1000 miljoner, emedan de 1000 miljonerna i det första fallet realiserade 2000 miljoner vara genom 2 omlopp. I det andra fallet [realiserade] 2000 miljoner sammalunda 2000 miljoner vara genom ett omlopp. Om arrendatorn nu återbetalar 1000 miljoner till S, så har S inte mera än i det första fallet. Ty förutom vara för 1000 miljoner har han kastat in i cirkulationen 1000 miljoner pengar ur sin egen, före cirkulationsprocessen existerande fond. Han har lagt ut dem för cirkulationen, därför flyter de tillbaka till honom.
I det första case <fallet>: S [köper för] 1000 miljoner pengar 1000 miljoner vara av F; F [för] 1000 miljoner pengar 1000 miljoner vara av S; S [för] 1000 miljoner pengar 1000 miljoner vara av F, så att F behåller 1000 miljoner.
I det andra case: S [köper för] 2000 miljoner pengar 2000 miljoner vara av F; F [för] 1000 miljoner pengar 1000 miljoner vara av S. Arrendatorn har 1000 miljoner i behåll liksom förut. Men S återfår de 1000 miljoner, vilka var kapital som han förskotterat till cirkulationen och vilka ur denna återställes till honom. S köper för 2000 miljoner vara av F; F för 1000 miljoner vara av S. Således har S under alla omständigheter att betala en balans av 1000 miljoner, men inte mera. Eftersom han - för att betala denna balans - till följd av cirkulationens art har betalat 2000 miljoner till F, återbetalar denne 1000 miljoner till honom, medan han i annat fall inte återbetalar några pengar.
I det första fallet köper S nämligen för 2000 miljoner av F och F för 1000 miljoner av S. Således är balansen fortfarande = 1000 miljoner för F. Men denna balans utbetalas till honom på så sätt att hans egna pengar flyter tillbaka till honom, eftersom S först köper för 1000 miljoner av F, sedan F för 1000 miljoner av S och slutligen S för 1000 miljoner av F. 1000 miljoner har här cirkulerat 3000 miljoner. Men allt som allt (om pengarna är reala pengar) har värde för 4000 miljoner befunnit sig i cirkulationen, 3000 miljoner i vara och 1000 miljoner i pengar. Den cirkulerande och ursprungligen (med avseende på F) i cirkulation satta penningsumman var aldrig högre än 1000 miljoner, d.v.s. aldrig högre än den balans som S hade att betala till F. Genom att F köpte av honom för 1000 miljoner innan han [S] för andra gången köper för 1000 miljoner av F, kan S betala sin balans med dessa 1000 miljoner.
I det andra fallet sätter S 2000 miljoner i cirkulation. Visserligen köper han med dem vara för 2000 miljoner av F. Dessa 2000 miljoner behövs här som cirkulationsmedel och ges ut mot en ekvivalent i vara. Men F återköper för 1000 miljoner av S. 1000 miljoner återvänder således till S eftersom balansen som han skall betala till F blott belöper sig till 1000 miljoner och inte till 2000 miljoner. Han har nu ersatt S med 1000 miljoner i vara, således måste F återbetala de 1000 miljonerna till honom, vilka han nu skulle ha betalat honom i pengar för ingenting. Detta case är märkvärdigt nog för att man skall uppehålla sig ett ögonblick vid det.
Vid den ovan förutsatta cirkulationen av 3000 miljoner vara, varav 2000 miljoner livsmedel och 1000 miljoner fabriksvaror, finns det flera möjliga fall; men då måste man ta med i beräkningen för det första att enligt Quesnays förutsättning 1000 miljoner pengar finns i S:s hand och 1000 miljoner pengar i F:s hand i det ögonblick då cirkulationen börjar mellan de två; för det andra antar vi för åskådlighetens skull att S - förutom de 1000 miljoner som S erhåller från P - har ytterligare 1000 miljoner pengar i kassan.
||434| I. För det första: Fallet såsom det är framställt hos Quesnay. S köper med 1000 miljoner pengar 1000 miljoner vara av F; F köper med de sålunda av S erhållna 1000 miljoner pengar för 1000 miljoner vara av S; slutligen köper S med de 1000 miljoner pengar han sålunda återfått 1000 miljoner vara av F. De 1000 miljoner pengar stannar således hos F, vilka för honom representerar kapital (och som in fact <faktiskt> tillsammans med de andra 1000 miljoner pengar som han erhållit tillbaka av P bildar den reveny, varmed han nästa år på nytt betalar jordräntan i pengar, nämligen 2000 miljoner pengar). 1000 miljoner pengar har här cirkulerat 3 gånger - från S till F, från F till S, från S till F - och detta varje gång för 1000 miljoner vara, således sammanlagt för 3000 miljoner. Om pengarna själva har värde, befinner sig värde för 4000 miljoner i omlopp. Pengar fungerar här bara som cirkulationsmedel men förvandlas till pengar och eventualiter till kapital för F, den sista handen, där de stannar.
II. För det andra: Pengarna fungerar bara som betalningsmedel. I detta fall gör S, som köper vara för 2000 miljoner av F, och F, som köper vara för 1000 miljoner av S, avräkning med varandra. S har vid transaktionens slut att betala en balans av 1000 miljoner i pengar. Fortfarande tillfaller 1000 miljoner pengar F:s kassa, men utan att ha tjänat som cirkulationsmedel. För honom är de överföring av kapital emedan de för honom endast ersätter ett kapital av 1000 miljoner i vara. Därmed har värden för 4000 miljoner inträtt i cirkulation som förut. Men i stället för 3 förflyttningar av 1000 miljoner pengar har bara en ägt rum, och pengarna har blott betalat en med dem jämnstor summa i varuvärden. I det föregående fallet 3 gånger så mycket. Vad som sparats in gentemot case I skulle vara de två överflödiga cirkulationsakterna.
III. För det tredje: F uppträder först som köpare med de 1000 miljoner pengar (som han har från P) och köper för 1000 miljoner vara av S. I stället för att ligga i träda hos honom som fond till betalningen av nästa jordränta cirkulerar de 1000 miljonerna numera. S har nu 2000 miljoner pengar (1000 miljoner pengar av P och 1000 miljoner pengar av F). Med dessa 2000 miljoner pengar köper han vara för 2000 miljoner av F. Nu har 5000 miljoners värde befunnit sig i cirkulation (3000 miljoner vara och 2000 miljoner pengar). Det har ägt rum en cirkulation av 1000 miljoner pengar och 1000 miljoner vara och en cirkulation av 2000 miljoner pengar och 2000 miljoner vara. Av dessa 2000 miljoner pengar cirkulerar de från arrendatorn härrörande 1000 två gånger, de från S härrörande bara en gång. Nu återvänder 2000 miljoner pengar till F, varav emellertid blott 1000 miljoner pengar salderar hans balans, de andra 1000 miljoner pengar, som han själv har satt i cirkulation eftersom han tog initiativet som köpare, flyter tillbaka till honom genom cirkulationen.
IV. För det fjärde: S köper med 2000 miljoner pengar (1000 miljoner pengar från P och 1000 miljoner som han själv sätter i cirkulation ur sin kassa) at once <på en gång> 2000 miljoner vara av F. F återköper 1000 miljoner vara av S, returnerar honom således 1000 miljoner pengar; behåller nu som förut 1000 miljoner pengar för saldering av balansen mellan honom och S. Värden för 5000 miljoner cirkulerade. Två cirkulationsakter.
Av de 2000 miljoner pengar som S returnerar till F representerar 1000 miljoner pengar de pengar som F själv satt i cirkulation och bara 1000 miljoner pengar de pengar som S satt i cirkulation. Här återvänder till F 2000 miljoner pengar i stället för 1000 miljoner pengar, men i verkligheten erhåller han bara 1000 miljoner eftersom han själv satt de andra 1000 miljonerna i cirkulation. Detta i case III. I case IV återvänder 1000 miljoner pengar till S, men det är de 1000 miljoner pengar som han själv har satt i cirkulation ur sin egen kassa - inte ur försäljningen av sina varor till P.
Om i case I liksom i case II aldrig mera än 1000 miljoner pengar cirkulerar, men 3 gånger, medan de cirkulerar, skiftar händer, endast en gång i case II, så beror detta helt enkelt därpå att kreditgivning är underförstådd i case II med därav följande inbesparing av antalet betalningar, medan en snabb rörelse äger rum i case I, men pengarna ändå varje gång uppträder som cirkulationsmedel och värdet således varje gång måste visa sig dubbelt på de båda polerna, en gång i pengar och en gång i vara. Om 2000 miljoner cirkulerar i case III och IV i stället för 1000 miljoner som i case I och II, så sker detta därför att vid ert tillfälle i båda fall (i case III av S såsom köpare som avslutar cirkulationsprocessen, i case IV av S såsom köpare som inleder cirkulationsprocessen) på samma gång varuvärde för 2000 miljoner pengar, kort sagt 2000 miljoner varor på en gång går in i cirkulation och det närmare bestämt under förutsättning att de inte skall betalas efter balansen utan köpas genast.
Det mest intressanta i förloppet är i alla fall de 1000 miljoner pengar som arrendatorn i case III, fabrikören i case IV lämnar kvar, fastän balansen av 1000 miljoner pengar i båda fall betalas till arrendatorn och han inte erhåller ett dyft mera i case III och inte ett dyft mindre i case IV. Naturligtvis utbytes här alltid ekvivalenter och om vi talar om balans så menas därmed inte någonting annat än den värdeekvivalent som betalas i pengar i stället för i vara.
I fall III kastar F in 1000 miljoner pengar i cirkulationen och erhåller därför av S en varuekvivalent eller 1000 miljoner vara. Men S köper nu vara för 2000 miljoner pengar av honom. De första 1000 miljoner pengar som han kastat in återvänder således till honom, emedan 1000 miljoner vara i stället fråntas honom. Med de av honom utgivna pengarna betalas dessa 1000 miljoner vara till honom. De andra 1000 miljoner pengar erhåller han som betalning för de andra 1000 miljoner vara. Denna penningbalans förblir en skuld till honom eftersom han köper överhuvudtaget vara blott för 1000 miljoner pengar, och vara för 2000 miljoner värde köpes från honom.
||435| I case IV kastar S in 2000 miljoner pengar i cirkulationen på en gång, för vilka han tar 2000 miljoner vara av F. F köper av honom tillbaka 1000 miljoner vara med de pengar som S själv givit ut, och på så sätt återvänder 1000 miljoner pengar till S.
I case IV: S ger faktiskt F 1000 miljoner vara (= 1000 miljoner pengar) i vara och 2000 miljoner pengar i pengar, således 3000 miljoner pengar, men erhåller av honom bara 2000 miljoner vara. Följaktligen måste F returnera honom 1000 miljoner pengar.
I case III: F ger S i vara 2000 miljoner vara (= 2000 miljoner pengar) och i pengar 1000 miljoner pengar. Sålunda 3000 miljoner pengar, men han erhåller av honom bara 1000 miljoner vara = 1000 miljoner pengar. Följaktligen måste S returnera 2000 miljoner pengar till honom. 1000 miljoner återbetalar han med de pengar som F själv har satt i cirkulation, 1000 miljoner sätter han själv i cirkulation. Han behåller 1000 miljoner pengar i balans men får inte behålla 2000 miljoner pengar.
I båda fall erhåller S 2000 miljoner vara och F 1000 miljoner vara + 1000 miljoner pengar, d.v.s. penningbalansen. Om i case III dessutom 1000 miljoner pengar tillfaller F, så är det endast pengar som han har satt i cirkulation utöver det som han drar ut ur cirkulationen i vara. Likadant förhåller det sig med S i case IV.
I båda fall måste S betala en balans av 1000 miljoner pengar i pengar emedan han drar vara för 2000 miljoner ut ur cirkulationen och kastar in i den vara för blott 1000 miljoner. I båda fall skall F erhålla en balans av 1000 miljoner pengar i pengar emedan han kastar in vara för 2000 miljoner i cirkulationen och drar ut ur den vara för blott 1000 miljoner, så att de andra 1000 miljoner i vara alltså måste salderas honom i pengar. Det enda som till slut i båda fall kan byta hand är dessa 1000 miljoner pengar. Men eftersom 2000 miljoner pengar finns i cirkulation, måste de flyta tillbaka till den som har satt dem i cirkulation; vare sig nu så att F, som emottagit en balans av 1000 miljoner pengar ur cirkulationen, dessutom har kastat in ytterligare 1000 miljoner pengar i den, eller så att S, som skall betala blott 1000 miljoner pengar som balans, dessutom kastat in 1000 miljoner pengar.
I case III inträder 1000 miljoner pengar i cirkulation utöver den penningmängd som under andra omständigheter behövs för varumängdens cirkulation, eftersom F först uppträder som köpare och följaktligen - hur hans situation till slut än må gestalta sig - måste sätta pengar i cirkulation. I case IV inträder dito 2000 miljoner pengar i cirkulation, i stället för blott 1000 som i II, för det första emedan S uppträder först som köpare och för det andra emedan han köper de 2000 miljoner vara på en gång. I båda fall kan de pengar som cirkulerar mellan dessa köpare och säljare till slut endast vara lika med den balans som en av dem skall betala. Ty de pengar som S eller F ger ut utöver denna summa återbetalas till dem.
Antag att F köper vara för 2000 miljoner av S. Då skulle the case <fallet> gestalta sig sålunda: F ger 1000 miljoner pengar för vara till S. S köper vara för 2000 miljoner pengar av F, varigenom de första 1000 miljonerna returnerar till den senare [F] och 1000 miljoner into the bargain <till på köpet>. F köper åter för 1000 miljoner pengar av S, varigenom dessa pengar returnerar till denne [S]. Vid processens slut skulle F ha vara för 2000 miljoner pengar och de 1000 miljoner som han hade ursprungligen, före cirkulationsprocessens början, och S för 2000 miljoner vara och 1000 miljoner pengar som han också ursprungligen hade. F:s 1000 miljoner pengar och S:s 1000 miljoner pengar skulle ha spelat roll enbart som cirkulationsmedel för att sedan flyta tillbaka som pengar, eller i detta fall även som kapital, till de två som hade givit ut dem. Om de båda hade använt pengar som betalningsmedel, så skulle de avräkna 2000 miljoner vara mot 2000 miljoner vara; deras räkningar tog ut varandra; inte en farthing cirkulerade dem emellan. Således returnerar de pengar som cirkulerar som cirkulationsmedel mellan två parter som står i ett ömsesidigt förhållande av köpare och säljare till varandra; de kan cirkulera på 3 sätt.
[För det första:] Avräkning av de levererade varuvärdena äger rum. I detta fall returnerar pengarna till den som förskotterat dem till cirkulationen och på så sätt bestridit cirkulationskostnaderna med sitt kapital. Om t.ex. F och S vardera köper varor för 2000 miljoner av varandra och S inleder dansen, så köper han vara för 2000 miljoner pengar av F. F returnerar de 2000 miljoner pengar till honom och köper därmed av honom 2000 miljoner vara. Sålunda äger S före som efter affären 2000 miljoner vara och 2000 miljoner pengar. Eller om - som i förut anförda case - båda förskotterar cirkulationsmedlen till lika delar, så returnerar till var och en på sitt håll det som han förskotterat till cirkulationen; som ovan: 1000 miljoner pengar till F och 1000 miljoner till S.
För det andra: De från ömse håll utbytta varuvärdena utjämnar inte varandra. Det uppstår en balans som skall betalas i pengar. Om nu varucirkulationen, som ovan i case I, har ägt rum på så sätt att inte mera pengar inträdde i cirkulation än vad som behövdes för betalningen av denna balans - genom att denna summa alltid bara rörde sig fram och tillbaka mellan de båda parterna - så tillfaller den till slut den siste säljaren, som har balansen på sin sida.
För det tredje: De från ömse håll utbytta varuvärdena utjämnar inte varandra; en balans skall betalas; men varucirkulationen äger rum i en sådan form att mera pengar cirkulerar än vad som behövs för betalningen av balansen; i detta fall returnerar de pengar som överskjuter denna balans till den sida som har förskotterat dem. I case III till den man som erhåller balansen, i case IV till den som har att betala den.
I det andra fallet returnerar pengarna endast om balansmottagaren är den förste köparen som i exemplet med arbetaren och kapitalisten. De byter ägare som i fall II, om den andre uppträder först som köpare.
||436| {Allt detta äger naturligtvis endast rum under förutsättning att den bestämda varusumman köpts och sålts samma personer emellan, så att var och en av dem omväxlande framträder som köpare och säljare gentemot den andra parten. Antag däremot att de 3000 miljoner vara vore lika fördelade bland varuägarna A, A', A'' som säljare och att de konfronteras med köparna B, B', B''. Om de 3 köpen här äger rum samtidigt, alltså bredvid varandra i rummet, så måste 3000 pengar cirkulera, så att varje A kommer i besittning av 1000 pengar och varje B i besittning av 1000 vara. Om köpen följer på varandra i tidsföljd, så kan detta föranleda cirkulation av samma 1000 pengar endast i fall varornas metamorfoser sammanflätas, d.v.s. i fall en del personer framträder som köpare och säljare, om än inte - som i the case ovan - [gentemot] samma personer utan gentemot de ena som köpare och gentemot de andra som säljare.
Som t.ex: A säljer till B för 1000 pengar; A köper med de 1000 pengarna av B'; B' köper med de 1000 pengarna av A'; A' med de 1000 pengarna av B''; B'' med de 1000 pengarna av A''.
Pengarna skulle ha bytt ägare 5 gånger mellan de 6 personerna, men det skulle också har cirkulerats vara för 5000 pengar. Om vara för blott 3000 skall cirkuleras, så ser det ut så här:
A [köper] för 1000 pengar av B; B för 1000 pengar av A'; A' för 1000 pengar av B'. 3 positionsbyten bland 4 personer. Det är P-V.}
De ovan utredda cases motsäger inte den tidigare uppställda lagen: "att vid given cirkulationshastighet hos penningen och vid given prissumma för varorna är kvantiteten av det cirkulerande mediet bestämd" (I, sid. 85)[39*]. I det ovan anförda exemplet I cirkulerar 1000 pengar 3 gånger, nämligen vara till ett belopp av 3000 pengar. De cirkulerande pengarnas mängd är således:
| 3000 (prissumma) | 3000 (prissumma) | ||||
| = | eller | = | 1000 pengar | ||
| 3 (hastighet) | 3 omlopp |
I case III eller IV är prissumman för de cirkulerande varorna visserligen densamma, nämligen 3000 pengar, men omloppshastigheten är en annan. 2000 pengar cirkulerar en gång, d.v.s. 1000 pengar + 1000 pengar. Men av dessa 2000 pengar cirkulerar 1000 en gång till. 2000 pengar cirkulerar 2/3 av de 3000 vara, och hälften därav cirkulerar då 1000 pengar, ytterligare 1/3; de ena 1000 pengar gör 2 omlopp, men ett annat 1000 pengar gör blott 1 omlopp. De 2 omloppen av 1000 pengar realiserar ett varupris = 2000 pengar, och det enda omloppet realiserar ett varupris = 1000 pengar, båda två tillsammans = 3000 vara. Vilken är således pengarnas omloppshastighet med avseende på de varor som de cirkulerar här? De 2000 pengar gör 1½ omlopp (detta är detsamma som att först hela summan en gång fullgör ett omlopp och sedan hälften ännu ett = 3/2). Och verkligen:
| 3000 (prissumma) | ||
| = | 2000 pengar | |
| 3/2 omlopp |
Men varigenom är penningomloppets olika hastighet här bestämd?
I både fall III och IV framkommer skillnaden - i motsats till fall I - därigenom att [prissumman] av den varje gång cirkulerande varan där aldrig är större och aldrig mindre än 1/3 av prissumman av den varumängd som överhuvudtaget cirkulerar. Det cirkulerar alltid blott vara för 1000 pengar. I fall III och IV däremot cirkulerar en gång vara för 2000 och en gång för 1000, således den ena gången 2/3 av den förhandenvarande varumängden och en gång 1/3. Det är av samma orsak som större myntsorter måste vara i omlopp i grosshandeln än i detaljhandeln.
Som jag redan framhållit (I, "Umlauf des Geldes"[40*]) visar penningens återflöde närmast på att köparen åter har blivit säljare, varvid det faktiskt är likgiltigt om han säljer till samma personer av vilka han har köpt eller ej. Men om detta försiggår mellan samma personer, så visar sig de fenomen som ger upphov till så många misstag (Destutt de Tracy[41*]). Köparens förvandling till säljare visar på att ny vara finns till salu. Varucirkulationens kontinuitet - liktydig med dess ständiga förnyelse (I, sid. 78[42*]) - således reproduktion. Köparen kan åter bli säljare, såsom fabrikören gentemot arbetaren, utan att detta uttrycker en akt av reproduktion. Det är bara kontinuiteten, detta återflödets upprepning, om vilken detta kan sägas.
Det återflöde av pengarna som utgörs av kapitalets återförvandling till dess penningform, anger med nödvändighet slutet på ett kretslopp och början på en ny reproduktion, om kapitalet som sådant fortsätter att vara i rörelse. Också här var han [kapitalisten], som i alla andra fall, säljare, V-P, och blir sedan köpare, P-V, men först såsom P äger hans kapital åter den form som kan utbytas mot dess reproduktionselement, och V representerar här dessa reproduktionselement. P-V representerar här penningkapitalets förvandling till produktivt eller industriellt kapital.
Vidare kan, som vi har sett, pengarnas återflöde till utgångspunkten indikera att penningbalansen i en rad av köp och försäljningar är på den köpares sida, med vilken följden av dessa processer inledes. F köper för 1000 pengar av S. S köper för 2000 pengar av F. Här flyter 1000 pengar tillbaka till F. Vad angår de andra 1000, äger bara enkelt platsombyte av pengarna mellan S och F rum.
||437| Men slutligen kan ett återflöde av penningen till dess utgångspunkt äga rum utan att betyda betalning av balansen, både 1) när betalningarnas balans utjämnas och någon balans i pengar således inte behöver betalas; och 2) när ingen utjämning sker och en penningbalans således skall betalas. Se de ovan utredda fallen. I alla dessa är det likgiltigt om t.ex. samme S konfronteras med F; utan S representerar här gentemot F, och F gentemot S det totala antalet av samtliga som säljer till honom och som köper av honom (precis som i exemplet där balansbetalning visar sig i penningens återflöde). I alla dessa fall återvänder pengarna till den som så att säga har förskotterat dem till cirkulationen. I denna cirkulation har de uträttat sitt ärende, liksom banksedlar, och återvänder till den som gett ut dem. Här blir de bara cirkulationsmedel. De sista kapitalisterna betalar varandra inbördes och på så sätt återvänder de till den som gett ut dem.
Det återstår alltså ännu den suspenderade <uppskjutna> frågan: kapitalisten drar ut mera pengar ur cirkulationen än han kastade in i den.[46]
Tillbaka till Quesnay.
A Smith citerar med någon ironi Marquis de Mirabeaus hyperboliska <överdrivna> sats:
"Sedan världens uppkomst har det funnits tre stora upptäckter ... Den första är uppfinnandet av skriften ... Den andra är uppfinnandet (!) av pengarna ... Den tredje är le Tableau économique, resultatet av de båda andra och deras fullständigande." (éd Garnier, bd III, bok IV, kap IX, sid. 540)
Men faktiskt var detta försök - att framställa hela kapitalets produktionsprocess som reproduktionsprocess, cirkulationen blott som formen för denna reproduktionsprocess och penningcirkulationen som blott ett moment av kapitalets cirkulation, att i denna reproduktionsprocess samtidigt innesluta revenyns ursprung, utbytet mellan kapital och reveny, den reproduktiva konsumtionens förhållande till den definitiva, och att innesluta cirkulationen mellan konsument och producent (in fact mellan kapital och reveny) i kapitalets cirkulation, att slutligen framställa cirkulationen mellan de två stora avdelningarna hos det produktiva arbetet, råproduktion och manufaktur, såsom moment i denna reproduktionsprocess, och att göra allt detta i en Tableau som in fact i alla fall består bara av 5 streck som förbinder 6 utgångspunkter eller slutpunkter, i andra tredjedelen av 1700-talet, den politiska ekonomins barnaålder - var ett högst genialt infall, obestridligt det mest geniala som den politiska ekonomin hittills gjort sig skyldig till.
Vad beträffar kapitalets cirkulation - dess reproduktionsprocess -, de olika former det antar i denna reproduktionsprocess, sambandet mellan kapitalets cirkulation och den allmänna cirkulationen, alltså inte enbart utbytet av kapital mot kapital utan av kapital mot reveny - har Smith faktiskt bara övertagit fysiokraternas arv och strängare rubricerat och specificerat inventariets olika artiklar men knappast genomfört och interpreterat förloppets totalitet så korrekt som den till sin uppläggning var antydd i le Tableau Économique, trots Quesnays felaktiga förutsättningar.
När Smith vidare säger om fysiokraterna:
"Deras arbeten har säkert gjort deras länder några tjänster" (a.a. sid. 538),
så är detta ett oförsynt försynt uttryck för verksamheten hos t.ex. en Turgot, en av den Franska Revolutionens direkta fäder. |437||
||V-182| En filosof producerar idéer, en poet dikter, en pastor predikningar, en professor kompendier o.s.v. En förbrytare producerar brott. Om man närmare betraktar sambandet av denna senare produktionsgren med samhället i dess helhet, så kommer man att frigöra sig från många fördomar. Förbrytaren producerar inte enbart brott utan också straffrätten och därmed också professorn som håller föreläsningar om straffrätt, och dessutom det ofrånkomliga kompendiet i vilket samme professor släpper ut sina föredrag som "vara" på öppna marknaden. Därmed sker en ökning av nationalrikedomen. Alldeles frånsett den privata njutning som, enligt vad ett kompetent vittne, professor Roscher, försäkrat oss, manuskriptet till kompendiet bereder själve sin upphovsman.[10*]
Förbrytaren producerar vidare hela polisen och kriminalrättsskipningen, hejdukar, domare, bödlar, jurymän o.s.v.; och alla dessa olika näringsgrenar, som bildar lika många kategorier inom den samhälleliga arbetsdelningen, utvecklar olika färdigheter hos människoanden, skapar nya behov och nya sätt att tillfredsställa dem. Enbart tortyren har gett upphov till de mest sinnrika mekaniska uppfinningar och sysselsatt en mängd hedervärda hantverkare i produktionen av dess redskap.
Förbrytaren producerar ett intryck, dels moraliskt, dels tragiskt - alltefter omständigheterna - och gör på så sätt publikens moraliska och estetiska känslor en "tjänst". Han producerar inte bara kompendier om straffrätt, inte bara strafflagsböcker och därmed strafflagsstiftare, utan också konst, skönlitteratur, romaner och till och med tragedier, vilket bevisas inte endast av Müllners "Schuld" och Schillers "Räuber" utan även av "Oidipus" och "Richard the Third". Förbrytaren avbryter det borgerliga livets monotoni och vardagliga säkerhet. Därmed bevarar han det från stagnation och framkallar denna oroliga spänning och upprördhet vilken förutan till och med konkurrensens gadd skulle avtrubbas. Han ger på så vis de produktiva krafterna en eggelse. Medan brottet undandrar arbetsmarknaden en del av den övertaliga befolkningen och därmed minskar konkurrensen arbetarna emellan och till en viss grad förhindrar arbetslönens fall under minimum, absorberar kampen mot brottsligheten en annan del av samma befolkning. Förbrytaren visar sig sålunda vara en av dessa naturliga "utjämnare" som åstadkommer en riktig nivå och yppar ett helt perspektiv av "nyttiga" sysselsättningsgrenar.
In i detalj kan brottets inverkningar på produktivkraftens utveckling påvisas. Skulle lås någonsin ha utvecklats till sin nuvarande fullkomlighet om det inte fanns tjuvar? Skulle framställningen av banksedlar ha framskridit till sin nuvarande fulländning om det inte fanns några ||183| falskmyntare? Skulle mikroskopet ha hittat sin väg till den vanliga kommersiella sfären (se Babbage) utan bedrägerier i handeln? Har inte den praktiska kemin lika mycket att tacka varuförfalskningen och bemödandena att upptäcka den som den redbara produktionsivern? Brottet ger genom ständigt nya sätt att angripa egendomen upphov till ständigt nya försvarsmedel och verkar därmed precis lika produktivt som strejker på uppfinnandet av maskiner. Och om man lämnar det privata brottets sfär: skulle någonsin världsmarknaden uppkommit utan nationella brott? Ja, ens nationer? Och är inte syndens träd tillika kunskapens träd alltsedan Adams tid? Mandeville hade i sin "Fable of the Bees" <"Fabeln om bina"> (1705) redan påvisat alla möjliga yrkesgrenars o.s.v. produktivitet och överhuvudtaget tendensen i hela detta argument:
"Det som vi kallar det onda i världen, såväl det moraliskt som det naturligt onda, det är den stora princip som gör oss till sociala varelser, den fasta grunden, livet och stöttepelaren för alla näringar och sysslor utan undantag; här har vi att söka det sanna ursprunget till alla konster och vetenskaper; och i samma ögonblick som det onda upphörde att existera skulle samhället fördärvas, om inte rentav gå under helt och hållet."
Nu var Mandeville naturligtvis oändligt mycket djärvare och ärligare än de kälkborgerliga apologeterna för det borgerliga samhället. |V-183||
[a) Alla produktivkrafter hos det samhälleliga arbetet framstår som produktivkrafter hos kapitalet]
||XXI-1317| Vi har sett, inte bara hur kapitalet producerar, utan hur det självt produceras och hur det framgår ur produktionsprocessen som ett väsentligen förändrat förhållande, hur det utvecklas däri.[50] Å ena sidan omgestaltar det produktionssättet, å andra sidan utgör denna förändrade skepnad hos produktionssättet jämte en speciell utvecklingsgrad hos de materiella produktivkrafterna grundvalen och betingelsen - förutsättningen för dess egen gestaltning.
Eftersom det levande arbetet - genom utbytet mellan kapital och arbetare - är införlivat med kapitalet, och framträder såsom en verksamhet som tillhör kapitalet så snart som arbetsprocessen börjar, framstår alla produktivkrafter hos det samhälleliga arbetet som produktivkrafter hos kapitalet, precis som arbetets allmänna samhälleliga form framträder i penningen såsom egenskap hos ett ting. På så sätt framstår nu produktivkraften hos det samhälleliga arbetet och dess särskilda former som produktivkrafter och former hos kapitalet, hos det objektiverade arbetet, hos de [objektiva[43*]] sakliga arbetsbetingelserna, vilka i självständiggjord gestalt gentemot det levande arbetet personifieras av kapitalisten. Det rör sig här återigen om den omkastning av förhållandet, vars uttryck vi redan vid undersökningen av penningväsendet har betecknat som fetischism.[51]
Kapitalisten är själv makthavare endast som personifierat kapital. (I den italienska bokföringen är också denna hans roll som kapitalist, som personifierat kapital, ständigt ställd i motsats till honom som enbart person och som sådan framstår han bara som privat konsument och gäldenär till sitt eget kapital.)
Kapitalets produktivitet - även om man blott tar arbetets formella underordnande under kapitalet i betraktande - består framför allt i tvånget till surplusarbete, till att arbeta utöver det omedelbara behovet, ett tvång som det kapitalistiska produktionssättet har gemensamt med tidigare produktionssätt men som det utövar och verkställer på ett för produktionen mera fördelaktigt sätt.
Till och med om man tar detta blott formella förhållande i betraktande - den allmänna form för den kapitalistiska produktionen som har sitt mindre utvecklade sätt gemensamt med det mera utvecklade - visar sig produktionsmedlen, de materiella arbetsbetingelserna - arbetsmaterial, arbetsmedel (och livsförnödenheter) - inte underordnade under arbetaren utan han underordnad under dem. Han använder inte dem - de använder honom. Och därmed är de kapital. Kapital employs labour <använder arbete>. De är inte medel för honom till att producera produkter, vare sig i form av omedelbara underhållsmedel eller som bytesmedel, som varor. Utan han är ett medel för dem, dels för att bevara deras värde, dels för att göra det fruktbärande, d.v.s. att öka deras värde, för att uppsuga surplus labour.
Redan detta förhållande är i all sin enkelhet en omkastning, ett personifierande av saken och ett försakligande av personen; ty vad som skiljer denna form från alla tidigare är att kapitalisten behärskar arbetaren, inte i kraft av någon personlig egenskap, utan endast såtillvida att han är "kapital"; hans herravälde är bara det objektiverade arbetets herravälde över det levande, av arbetarens produkt över arbetaren själv.
Men ännu mera komplicerat och skenbart mera mysteriöst blir förhållandet i och med utvecklingen av det specifikt kapitalistiska produktionssättet, då inte bara dessa omedelbart materiella ting - vilka alla är produkter av arbetet, vilka, betraktade som bruksvärde, är både materiella arbetsbetingelser och arbetsprodukter, betraktade som bytesvärde, är objektiverad allmän arbetstid eller pengar - sätter sig på tvären gentemot arbetaren och konfronterar honom som "kapital", utan då [också] formerna för det samhälleligt utvecklade arbetet: kooperation, manufaktur (som form för arbetets delning), fabrik (som form för det på maskineriets materiella bas organiserade samhälleliga arbetet) framstår som utvecklingsformer av kapitalet. Följaktligen framstår de ur dessa former av det samhälleliga arbetet utvecklade produktivkrafterna, följaktligen också vetenskap och naturkrafter, som kapitalets produktivkrafter. I sanning, arbetets samfälldhet i kooperationen, kombinationen i arbetets delning, utnyttjandet av naturkrafterna och vetenskapen samt av arbetets produkter i maskineriet för produktionen - allt detta framstår för de enskilda arbetarna själva som lika främmande och sakligt, som blotta existensformen för de arbetsmedel som är oberoende av dem och som behärskar dem, som dessa [arbetsmedel] själva framstår [för dem] i sin enkla synliga gestalt såsom material, instrument etc., som funktioner hos kapitalet och därför hos kapitalisten.
De samhälleliga formerna för deras eget arbete eller formerna för deras eget ||1318| samhälleliga arbete är förhållanden som utbildats helt oberoende av de enskilda arbetarna; arbetarna, såsom underordnade under kapitalet, blir element i dessa samhälleliga bildningar, men dessa samhälleliga bildningar tillhör inte dem. De framträder gentemot dem såsom skepnader av själva kapitalet, såsom kombinationer vilka - till skillnad från deras isolerade arbetsförmåga - tillhör kapitalet, är framsprungna ur det och införlivade med det. Och detta antar en desto mera real form ju mera å ena sidan själva deras arbetsförmåga genom dessa former modifieras på ett sådant sätt att den blir vanmäktig i sin självständighet, d.v.s. utanför detta kapitalistiska sammanhang, att dess självständiga produktionsförmåga brytes ned, och å andra sidan arbetsbetingelserna med maskineriets utveckling också teknologiskt framträder som dominerande över arbetet och samtidigt ersätter det, undertrycker det och gör det överflödigt i dess självständiga former.
I denna process, där de samhälleliga egenskaperna hos deras arbete framträder för dem så att säga kapitaliserade - såsom i maskineriet t.ex. de synliga arbetsprodukterna framstår som härskare över arbetet - sker naturligtvis detsamma med naturkrafterna och vetenskapen, produkten av den allmänna historiska utvecklingen i dess abstrakta kvintessens - de framträder gentemot dem som kapitalets makter. De avskiljes faktiskt från den enskilde arbetarens skicklighet och kunskaper och - fastän de, betraktade utifrån sin källa, återigen är en produkt av arbetet - de framträder överallt, där de inträder i arbetsprocessen, såsom införlivade med kapitalet. Kapitalisten som använder en maskin behöver inte förstå den. (Se Ure.)[52] Men i maskinen framträder den realiserade vetenskapen som kapital gentemot arbetarna. Och i själva verket framstår ju alla dessa på samhälleligt arbete baserade användningarna av vetenskap, naturkraft och arbetsprodukter i stora mängder själva blott som medel för exploatering av arbetet, som medel att tillägna sig surplusarbete och därför som kapitalet tillhörande krafter gentemot arbetet. Kapitalet använder naturligtvis alla dessa medel endast för att exploatera arbetet, men för att exploatera det måste det använda dem på produktionen. Och sålunda framstår utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkrafter och betingelserna för denna utveckling såsom kapitalets verk, gentemot vilket den enskilde arbetaren inte bara förhåller sig passiv, utan vilket försiggår i motsättning till honom.
Kapitalet självt är dubbelt eftersom det består av varor:
[1] Bytesvärde (pengar); men sig förökande värde <sich verwertender Wert>, värde som skapar värde, växer som värde och får ett tillskott därigenom att det är värde. Detta reducerar sig till utbytet av ett givet kvantum objektiverat arbete mot ett större kvantum levande arbete.
[2] Bruksvärde; och här framträder det i enlighet med sina bestämda förhållanden i arbetsprocessen. Men just här förblir det inte blott [råmaterial[43*]], arbetsmaterial, arbetsmedel, som äger arbetet, som har införlivat arbetet, utan med arbetet också dess samhälleliga kombinationer och den mot dessa samhälleliga kombinationer svarande utvecklingen av arbetsmedlen. Först den kapitalistiska produktionen utvecklar i stor skala arbetsprocessens betingelser - sliter dem loss från den enskilde självständige arbetaren - både dess materiella och dess subjektiva betingelser, men utvecklar dem till makter som behärskar den enskilde arbetaren och som är främmande för honom.
På så sätt blir kapitalet ett mycket mysteriöst väsen. |1318||[53]
||1320| Kapitalet är således produktivt:
1) som tvång till surplusarbete;
2) genom att i sig absorbera och tillägna sig (personifiera) det samhälleliga arbetets produktivkrafter och de allmänna samhälleliga produktivkrafterna, liksom vetenskapen.
Frågan är: hur eller varigenom visar sig arbetet vara produktivt gentemot kapitalet eller som produktivt arbete, då arbetets produktivkrafter är transponerade <överförda> till kapitalet? Och då samma produktivkraft inte kan räknas två gånger, en gång som arbetets produktivkraft och andra gången som kapitalets produktivkraft? {Arbetets produktivkraft - kapitalets produktivkraft. Men arbetsförmågan är produktiv genom skillnaden mellan dess värde och det värde det skapar <seiner Verwertung>.}
[b) Produktivt arbete i den kapitalistiska produktionens system]
Blott den borgerliga inskränkthet som tar produktionens kapitalistiska former för dess absoluta former - och därför för produktionens eviga naturformer - kan förväxla frågan vad som är produktivt arbete från kapitalistisk synpunkt med frågan vilket arbete som överhuvudtaget är produktivt eller vad produktivt arbete överhuvudtaget är, och kan därför tycka sig vara mycket vis när den svarar att varje arbete som överhuvudtaget producerar någonting, resulterar i någonting som helst, eo ipso <just därigenom, av sig självt> är produktivt arbete.
[För det första:] endast det arbete är produktivt som förvandlas direkt till kapital; således endast det arbete som gör det variabla kapitalet variabelt och följaktligen = C + Δ[54]. Om det variabla kapitalet före sitt utbyte mot arbetet är = x så att vi har ekvationen y = x, så är det arbete produktivt arbete vilket förvandlar x till x + h och följaktligen gör y = x till y' = x + h. Detta är den ena punkten som skall diskuteras. Arbete som avsätter mervärde eller som tjänar kapitalet som agency <drivande kraft> att avsätta mervärde och följaktligen att konstituera sig som kapital, som sig förökande värde.
För det andra: arbetets samhälleliga och allmänna produktivkrafter är kapitalets produktivkrafter; men dessa produktivkrafter beträffar bara arbetsprocessen eller berör bara bruksvärdet. De framstår som egenskaper som tillkommer kapitalet som ting, som dess bruksvärde. De berör inte omedelbart bytesvärdet. Antingen 100 arbetare arbetar tillsammans eller var och en av de 100 arbetar ensam, så är värdet av deras produkt = 100 arbetsdagar, antingen de manifesterar sig i en stor eller en liten mängd produkter, d.v.s. oberoende av arbetets produktivitet.
||1321| Arbetets olika produktivitet berör bytesvärdet bara på ett sätt.
Om arbetets produktivitet utvecklas t.ex. inom en enskild arbetsgren - om det t.ex. inte längre blott undantagsvis väves med power-looms <mekaniska vävstolar> i stället för med handvävstolar och om vävandet av en aln med power-loom bara kräver halva den arbetstid som kräves med hand-loom <handvävstol>, så motsvarar 12 timmar av en hand-loom-weaver <handvävare> inte längre ett värde av 12 timmar utan av 6, eftersom den nödvändiga arbetstiden numera har blivit 6 timmar. Handvävarens 12 timmar är numera blott = 6 timmars samhällelig arbetstid, fastän han arbetar 12 timmar som förut.
Men här är det inte fråga om detta. Tag däremot en annan produktionsgren, t.ex. typsätteriet, där något maskineri ännu inte användes, så att 12 timmar i denna gren producerar precis lika mycket värde som 12 timmar i sådana produktionsgrenar där maskineriet etc. är mycket långt utvecklat. Såsom värdeproducerande förblir arbetet därför alltid den enskildes arbete, ehuru bara allmänt uttryckt. Det produktiva arbetet - såsom värdeproducerande arbete - konfronteras därför alltid med kapitalet som arbete hos den enskilda arbetsförmågan, hos den enskilde arbetaren, vilka samhälleliga kombinationer som dessa arbetare än må ingå i produktionsprocessen. Medan kapitalet sålunda gentemot arbetaren representerar arbetets samhälleliga produktivkraft, representerar arbetarens produktiva arbete gentemot kapitalet alltid blott den enskilde arbetarens arbete.
För det tredje: om det framstår som en naturegenskap hos kapitalet - sålunda en egenskap framsprungen ur dess bruksvärde - att framtvinga surplusarbete och att göra anspråk på arbetets samhälleliga produktivkrafter, så framstår det omvänt som en naturegenskap hos arbetet att sätta sina egna samhälleliga produktivkrafter som kapitalets produktivkrafter och sin egen surplus [produkt] som kapitalets surplusvärde, som kapitalets självförmering.
Dessa 3 punkter skall nu utredas och därur skall skillnaden mellan produktivt och improduktivt arbete härledas.
Ad 1. Kapitalets produktivitet består däri att det konfronteras med arbetet i dess form av lönarbete, och arbetets produktivitet däri att det konfronteras med arbetsmedlen i deras form av kapital.
Vi har sett att pengar förvandlas till kapital, d.v.s. att ett bestämt bytesvärde förvandlas till sig förökande bytesvärde, till värde plus mervärde därigenom att en del av pengarna förvandlas till sådana varor som tjänar arbetet som arbetsmedel (råmaterial, instrument, kort sagt de materiella arbetsbetingelserna) och att en annan del användes till inköp av arbetsförmåga. Det är emellertid inte detta första utbyte mellan pengarna och arbetsförmågan eller det blotta köpet av denna, vilket förvandlar pengar till kapital. Detta köp införlivar the use <bruket> av arbetsförmågan med kapitalet för en bestämd tid eller gör ett bestämt kvantum levande arbete till ett av själva kapitalets existensformer, så att säga till dess entelechi <inneboende livgivande kraft>.
I den verkliga produktionsprocessen förvandlas det levande arbetet till kapital i det att det å ena sidan reproducerar arbetslönen - d.v.s. det variabla kapitalets värde - å andra sidan avsätter ett surplusvärde; och genom denna förvandlingsprocess förvandlas hela penningsumman till kapital, fastän den del därav som omedelbart varierar bara är den del som har givits ut som arbetslön. Om värdet var = c + v, så är det nu = c + (v + x), vilket är detsamma som = (c + v) + x[55], eller, kan man säga, den ursprungliga penningsumman, värdestorleken, har vuxit i värde, den framstår på samma gång som självbevarande och som självökande värde.
(Märk väl: Den omständighet att endast kapitalets variabla del frambringar dess tillväxt, ändrar absolut ingenting däri att det totala ursprungliga värdet genom denna process [framstår] som förhöjt, har utökats med ett mervärde, att den totala ursprungliga penningsumman således har förvandlats till kapital. Ty det ursprungliga värdet är = c + v (konstant och variabelt kapital). I processen blir det till c + (v + x); den senare delen utgör den reproducerade del som har uppkommit genom det levande arbetets förvandling till objektiverat, en förvandling som är betingad och inledd genom utbytet av v mot arbetsförmåga eller dess förvandling till lön. Men c + (v + x) är = c + v (det ursprungliga kapitalet) + x. Dessutom kunde förvandlingen av v till v + x, således av (c + v) till (c + v) + x endast försiggå genom att en del av pengarna förvandlas till c. Den ena delen kan förvandlas till variabelt kapital endast genom att den andra förvandlas till konstant kapital.)
I den verkliga produktionsprocessen förvandlas arbetet realiter till kapital, men denna förvandling är betingad av det ursprungliga utbytet mellan pengar och arbetsförmåga. Först genom denna direkta förvandling av arbete till objektiverat arbete, som inte tillhör arbetaren utan kapitalisten, förvandlas pengarna till kapital, också den del därav som fått formen av produktionsmedel, arbetsbetingelser. Dessförinnan är pengarna - antingen de existerar i sin egen form eller i form av varor (produkter) i en sådan skepnad att de kan tjäna som produktionsmedel för nya varor - endast kapital i sig <an sich>.
||1322| Först detta bestämda förhållande till arbetet förvandlar pengar eller vara till kapital, och det arbete - som genom detta sitt förhållande till produktionsbetingelserna, vilket motsvarar ett bestämt förhållande i den verkliga produktionsprocessen, förvandlar pengar eller vara till kapital, d.v.s. som bevarar och ökar värdet av det från arbetsförmågan lösgjorda objektiverade arbetet - är produktivt arbete. "Produktivt arbete" är bara ett förkortat uttryck för hela det förhållande och sätt på vilket arbetsförmågan figurerar i den kapitalistiska produktionsprocessen. Men distinktionen mot andra slag av arbete är av största betydelse emedan termen uttrycker exakt den bestämda form av arbete varpå hela det kapitalistiska produktionssättet och själva kapitalet är baserade.
Produktivt arbete är således sådant som - i den kapitalistiska produktionens system - producerar mervärde för sin employer <arbetsgivare> eller som förvandlar de objektiva arbetsbetingelserna till kapital och deras ägare till kapitalist, sålunda arbete som producerar sin egen produkt som kapital.
Om vi således talar om produktivt arbete, så talar vi om samhälleligt bestämt arbete, arbete som innebär ett alldeles bestämt förhållande mellan köparen och säljaren av arbetet.
Fastän nu de pengar som finns i besittning hos arbetsförmågans köpare - eller som vara [i form] av produktionsmedel och livsförnödenheter för arbetaren - blir till kapital först genom processen - blir först i processen förvandlade till kapital - och fastän dessa [pengar och] ting följaktligen före sitt inträde i processen inte är kapital utan först skall bli kapital, så är de ändå kapital i sig: de är det på grund av den självständiga gestalt vari de konfronteras med arbetsförmågan och arbetsförmågan med dem, ett förhållande som betingar och säkerställer utbytet mot arbetsförmågan och den därpå följande processen, den verkliga förvandlingen av arbetet till kapital. De har från början den samhälleligt bestämda karaktär gentemot arbetarna, vilken gör dem till kapital och ger dem kommandot över arbetet. De är därför gentemot arbetet förutsatta såsom kapital.
Som produktivt arbete kan därför betecknas sådant som utbytes direkt mot pengarna såsom kapital eller, vilket bara är ett förkortat uttryck för samma sak, som utbytes omedelbart mot kapital, d.v.s. mot pengar som är kapital i sig och som är bestämda att fungera som kapital, eller som såsom kapital konfronteras med arbetsförmågan. I uttrycket "arbete som utbytes omedelbart mot kapital" är inbegripet att arbetet utbytes mot pengarna såsom kapital och att det förvandlar dem actu <faktiskt> till kapital. Vad omedelbarhetens bestämning beträffar, så skall detta strax visa sig tydligare.
Produktivt arbete är således sådant som för arbetaren blott reproducerar det i förväg bestämda värdet av hans arbetsförmåga, men som däremot såsom värdeskapande verksamhet ökar kapitalet eller konfronterar arbetaren själv med de värden i kapitalets form, vilka det har skapat.
[c) Två väsentligen olika moment i utbytet mellan kapital och arbete]
I utbytet mellan kapital och arbete måste, som vi såg vid undersökningen av produktionsprocessen[56], två väsentligen olika, fast varandra betingande moment urskiljas.
För det första: Det första utbytet mellan kapital och arbete är en formell process, i vilken kapitalet figurerar som pengar och arbetsförmågan som vara. Arbetsförmågans försäljning äger ideellt eller juridiskt rum i denna första process, fastän arbetet betalas först sedan det har utförts vid dagens, veckans etc. slut. Detta ändrar ingenting i denna transaktion, i vilken arbetsförmågan säljes. Vad som här omedelbart säljes är inte en vara i vilken arbetet redan har objektiverats utan själva bruket av arbetsförmågan, således faktiskt själva arbetet, eftersom arbetsförmågans use <bruk> är dess action <verksamhet> - d.v.s. arbete. Det är således inte genom varuutbyte förmedlat utbyte av arbete. När A säljer stövlar till B, så utbyter båda arbete, den ene i stövlar objektiverat arbete, den andre i pengar objektiverat arbete. Men här utbytes på den ena sidan objektiverat arbete i dess allmänna samhälleliga form, d.v.s. som pengar, mot det ännu blott som förmåga existerande arbetet; och vad som köpes eller säljes är bruket av denna förmåga, således själva arbetet, fastän värdet av den sålda varan inte är arbetets värde (ett irrationellt uttryck), utan arbetsförmågans värde. Det sker således ett omedelbart utbyte mellan objektiverat arbete och arbetsförmåga som de facto upplöses i levande arbete; således mellan objektiverat arbete och levande arbete. Lönen - arbetsförmågans värde - visar sig följaktligen, såsom vi tidigare utrett, som omedelbart köpepris <Kaufpreis>, d.v.s. arbetets pris.[57]
I detta första moment är förhållandet mellan arbetare och kapitalist detsamma som förhållandet mellan säljare och köpare av vara. Kapitalisten betalar arbetsförmågans värde, således värdet av den vara han köper.
Men samtidigt köpes arbetsförmågan enbart därför att det arbete som den kan uträtta och förpliktar sig att uträtta är större än det arbete som kräves för arbetsförmågans reproduktion och följaktligen manifesterar sig i ett större värde än arbetsförmågans värde.
||1323| För det andra: Det andra momentet i utbytet mellan kapital och arbete har i själva verket ingenting att göra med det första och är strängt taget inte något utbyte alls.
I det första momentet sker ett utbyte mellan pengar och vara - mellan ekvivalenter - och arbetare och kapitalist konfronteras blott som varuägare. Det utbytes ekvivalenter. (D.v.s. det ändrar ingenting i sakförhållandet när de bytes ut; och om arbetets pris ligger över eller under arbetsförmågans värde eller om det är lika med det, ändrar ingenting i transaktionen. Den kan således ske enligt den allmänna lagen för varuutbytet.)
I det andra momentet sker överhuvudtaget inte något utbyte. Penningägaren har upphört att vara varuköpare och arbetaren att vara varusäljare. Penningägaren fungerar nu som kapitalist. Han konsumerar den vara han köpt och arbetaren levererar den emedan bruket av hans arbetsförmåga är själva hans arbete. Genom den tidigare transaktionen har arbetet självt blivit del av den materiella rikedomen. Arbetaren utför det, men det tillhör kapitalet och är numera blott en funktion av kapitalet. Det utföres därför direkt under dess kontroll och direktion; och den produkt vari det objektiveras är den nya skepnad i vilken kapitalet framträder eller snarare vari det actu <faktiskt> förverkligas som kapital. I denna process objektiverar sig därför arbetet direkt, förvandlar sig omedelbart till kapital efter att förut formellt ha införlivats med kapitalet genom den första transaktionen. Och det förvandlar sig här mera arbete till kapital än vad som förut lagts ut i köpet av arbetsförmågan. Det sker i denna process ett tillägnande av en del obetalt arbete, och endast härigenom förvandlar sig pengarna till kapital.
Fastän i själva verket något utbyte här inte äger rum, så är - om man bortser från förmedlingarna - resultatet detta, att i processen - båda moment sammantagna - ett bestämt kvantum objektiverat arbete har bytts ut mot ett större kvantum levande arbete. Detta kommer till uttryck i processens resultat på så vis att det kvantum arbete som har objektiverats i dess produkt är >[44*] än det kvantum arbete som är objektiverat i arbetsförmågan och följaktligen > än det objektiverade arbete som betalas till arbetaren, eller att kapitalisten i den verkliga processen återfår, således erhåller, inte blott den del av kapitalet som han givit ut i arbetslön utan också ett surplusvärde som ingenting kostar honom. Det omedelbara utbytet mellan arbete och kapital betyder här: 1) den omedelbara förvandlingen av arbete till kapital, [till en] materiell beståndsdel av kapitalet i produktionsprocessen; 2) utbytet av ett bestämt kvantum objektiverat arbete mot samma kvantum levande arbete plus ett surpluskvantum levande arbete som tillägnas utan utbyte.
Uttrycket att produktivt arbete är sådant arbete som utbytes omedelbart mot kapital omfattar alla dessa moment och är bara en härledd formel för att det är arbete som förvandlar pengar till kapital, som bytes ut mot produktionsbetingelserna i deras egenskap av kapital, arbete således som i sitt förhållande till produktionsbetingelserna inte möter dem såsom enkla produktionsbetingelser, och som inte möter dem såsom arbete rätt och slätt utan specifik social bestämning.
Detta inbegriper: 1) det ömsesidiga förhållandet mellan pengar och arbetsförmåga såsom vara, köp och försäljning mellan penningägaren och ägaren av arbetsförmågan; 2) det direkta underordnandet av arbetet under kapitalet; 3) den reella förvandlingen av arbetet till kapital i produktionsprocessen eller, vilket är samma sak, skapandet av mervärdet för kapitalet. Två slags utbyte mellan arbete och kapital äger rum. Det första uttrycker blott köpet av arbetsförmågan och därför actu av arbetet och följaktligen av dess produkt. Det andra den direkta förvandlingen av levande arbete till kapital eller dess objektivering som förverkligande av kapitalet.
[d) Det produktiva arbetets specifika bruksvärde för kapitalet]
Resultatet av den kapitalistiska produktionsprocessen är varken blott produkt (bruksvärde) eller vara, d.v.s. ett bruksvärde som har ett bestämt bytesvärde. Dess resultat, dess produkt är skapandet av mervärdet för kapitalet och därför en faktiskt förvandling av pengar eller vara till kapital, vilket de före produktionsprocessen blott är till intentionen, i sig, till sin bestämmelse. I produktionsprocessen insuges mera arbete än vad som har köpts, och detta insugande, ||1324| tillägnande av främmande obetalt arbete, vilket verkställes i produktionsprocessen, är det omedelbara ändamålet med den kapitalistiska produktionsprocessen; ty vad kapitalet som kapital (sålunda kapitalisten som kapitalist) vill producera är varken direkt bruksvärde för egen konsumtion eller vara som skall förvandlas, först till pengar och sedan till bruksvärde. Dess ändamål är berikandet, värdets självökning, dess förstorande, således bibehållandet av det gamla värdet och skapandet av mervärde. Och denna den kapitalistiska produktionsprocessens specifika produkt uppnår det blott i utbytet mot arbetet, som därför kallas produktivt arbete.
Arbetet måste, för att producera vara, vara nyttigt arbete, producera ett bruksvärde, ta sig gestalt i ett bruksvärde. Och enbart sådant arbete som tar sig gestalt i vara, således i bruksvärden, är därför arbete mot vilket kapitalet byter ut sig. Detta är en självklar förutsättning. Men det är inte denna konkreta karaktär hos arbetet, dess bruksvärde som sådant - att det således t.ex. är skräddararbete, skomakararbete, spinnande, vävande etc. - som utgör dess specifika bruksvärde för kapitalet, som karakteriserar det som produktivt arbete i den kapitalistiska produktionens system. Vad som utgör dess specifika bruksvärde för kapitalet är inte dess bestämda nyttighetskaraktär, lika litet som de särskilda nyttiga egenskaperna hos den produkt vari det objektiveras, utan dess karaktär av bytesvärdesskapande element, abstrakt arbete. Och detta inte för att det överhuvudtaget föreställer ett bestämt kvantum av detta allmänna arbete, utan ett större kvantum än vad som ingår i dess pris, d.v.s. i arbetsförmågans värde.
Arbetsförmågans bruksvärde är för det [kapitalet] just överskottet av den kvantitet arbete som den [arbetsförmågan] levererar utöver den kvantitet arbete som är objektiverat i den själv och som följaktligen krävs för dess reproduktion. Det [arbetet] levererar naturligtvis detta kvantum i den bestämda form som tillkommer det såsom speciellt nyttigt arbete, som spinnarbete, vävarbete etc. Men denna dess konkreta karaktär, som överhuvudtaget sätter det i stånd att framträda som vara, är inte dess specifika bruksvärde för kapitalet. För detta [kapitalet] består detta bruksvärde i dess [arbetets] kvalitet som arbete överhuvudtaget och i differensen hos det arbetskvantum det presterar utöver det arbetskvantum det kostar.
En bestämd penningsumma x blir kapital därigenom att den uppträder i sin produkt som x + h; d.v.s. att det kvantum arbete som ingår i det som produkt är större än det kvantum arbete som ursprungligen ingick däri. Och detta är resultatet av utbytet mellan penningen och det produktiva arbetet, eller endast det arbete är produktivt som sätter det objektiverade arbetet i stånd att i utbyte mot detsamma manifestera sig som ett utökat kvantum objektiverat arbete.
Den kapitalistiska produktionsprocessen är därför inte heller blott produktionen av varor. Den är en process som absorberar obetalt arbete, som förvandlar material och arbetsmedel - produktionsmedlen - till medel för absorptionen av obetalt arbete.
Av det hittills sagda framgår att bestämmandet av arbetet som produktivt arbete tills vidare absolut ingenting har att göra med arbetets bestämda innehåll, med dess speciella nytta eller det särskilda bruksvärde vari det framträder.
Samma slag av arbete kan vara produktivt eller improduktivt.
Milton t.ex., who did the "Paradise Lost" for 5 £ <som skrev det "Förlorade paradiset" för 5 pund sterling> var en improduktiv arbetare. Däremot är den skriftställare som levererar fabriksarbete åt sin förläggare en produktiv arbetare. Milton producerade the "Paradise Lost" av samma orsak som en silkesmask producerar silke. Det var en verksamhet som utgick från hans natur. Han sålde senare produkten för 5 £. Men den litteraturproletär i Leipzig som fabricerar böcker (t.ex. kompendier i ekonomi) under sin förläggares direktion är en produktiv arbetare; ty hans produkt är på förhand underordnad under kapitalet och tillverkas endast för dess förökning. En sångerska som säljer sin sång på egen hand är en improduktiv arbetare. Men samma sångerska, engagerad av en entreprenör som låter henne sjunga för att göra pengar, är en produktiv arbetare; för hon producerar kapital.
[e) Improduktivt arbete såsom arbete som presterar tjänster; köp av tjänster på kapitalismens betingelser. Vulgär uppfattning av förhållandet mellan kapital och arbete såsom ett utbyte av tjänster]
||1325| Här måste man särskilja olika frågor.
Om jag köper ett par byxor eller om jag köper tyg och tar hem en skräddaregesäll som jag betalar för hans tjänst (d.v.s. hans skräddararbete) att förvandla detta tyg till byxa, är för mig, för såvitt jag bara bryr mig om byxan, alldeles likgiltigt. Jag köper byxorna hos en merchant-tailor <skräddare med ett lager av tyger och kläder> i stället för att operera på det senare sättet, därför att det senare sättet är dyrare, därför att byxan kostar mindre arbete och följaktligen är billigare om the capitalist-tailor producerar den än om jag låter den producera på det senare sättet. Men i båda fall förvandlar jag pengarna, med vilka jag köper byxan, inte till kapital utan till byxa, och i båda fall är det för mig fråga om att använda pengarna blott som cirkulationsmedel, d.v.s. att förvandla dem till detta bestämda bruksvärde. Här fungerar pengarna således inte som kapital, fastän de i det ena fallet bytes ut mot vara, i det andra köper själva arbetet som vara. De fungerar endast som pengar, närmare bestämt som cirkulationsmedel.
Å andra sidan är skräddaregesällen inte någon produktiv arbetare fastän hans arbete levererar mig produkten, byxan, och honom priset för hans arbete, pengarna. Det är möjligt att det arbetskvantum som gesällen åstadkommer är större än det som ingår i det pris han erhåller av mig. Och detta är till och med sannolikt eftersom priset för hans arbete är bestämt genom det pris som de produktiva skräddaregesällerna erhåller. Men detta är absolut likgiltigt för mig. Om han arbetar 8 eller 10 timmar efter det att priset en gång har fastställts, är helt oväsentligt för mig. Det enda det gäller är bruksvärdet, byxan, varvid jag - antingen jag köper den på det ena eller det andra sättet - naturligtvis är intresserad av att betala så litet som möjligt för den, men inte mera eller mindre i det ena fallet än i det andra, eller att betala blott dess normala pris. Detta är en utgift för min konsumtion, inte någon ökning utan en minskning av mina pengar. Det är inte alls något medel till berikande, lika litet som något annat sätt att ge ut pengar för min personliga konsumtion vore ett medel till berikande.
Någon av Paul de Kocks savants <lärda> må göra gällande att jag utan detta köp, liksom utan köp av bröd, inte kan leva och således inte heller kan berika mig, att det sålunda är ett indirekt medel till, eller åtminstone ett villkor för, mitt berikande. På samma sätt som mitt blodomlopp, min andningsprocess är villkor för mitt berikande. Men för den skull berikar mig i och för sig varken mitt blodomlopp eller min andningsprocess, vilka fastmer båda förutsätter en kostsam ämnesomsättning, utan vars oumbärlighet det inte skulle finnas några fattiga satar. Det blotta omedelbara utbytet av pengar mot arbete förvandlar följaktligen inte pengar till kapital eller arbete till produktivt arbete.
Vad är nu det karakteristiska i detta utbyte? Varigenom skiljer det sig från utbytet av pengar mot produktivt arbete? Å ena sidan därigenom att pengarna ges ut såsom pengar, som självständig form av bytesvärdet som skall förvandlas till bruksvärde, till livsmedel, föremål för den personliga konsumtionen. Pengarna förvandlas således inte till kapital utan förlorar tvärtom sin existens som bytesvärde, för att förbrukas, förtäras som bruksvärde. Å andra sidan är arbetet för mig av intresse blott som bruksvärde, som tjänst varigenom tyg förvandlas till byxa, den tjänst som dess bestämda nyttiga karaktär presterar åt mig.
Däremot består den tjänst som samme skräddaregesäll - anställd hos en merchant-tailor - uträttar åt denne kapitalist ingalunda däri att han förvandlar tyg till byxor, utan däri att den nödvändiga arbetstid som är objektiverad i ett par byxor är = 12 arbetstimmar och lönen som gesällen erhåller är = 6 timmar. Tjänsten som han gör honom består således däri att han arbetar 6 timmar gratis. Att detta sker i form av byxmakeri döljer bara det verkliga förhållandet. Så snart the merchant-tailor kan, försöker han därför åter förvandla byxorna till pengar, d.v.s. till en form i vilken den bestämda karaktären av skräddararbete fullständigt har försvunnit och vari den tjänst han gjort följaktligen kommer till uttryck på så sätt att det nu i stället för 6 timmars arbetstid motsvarande en bestämd penningsumma förefinns 12 timmars arbetstid motsvarande den dubbla penningsumman.
Jag köper skräddararbetet för tjänstens skull, för att det såsom skräddararbete skall tillfredsställa mitt behov av kläder, sålunda tjäna ett av mina behov. The merchant-tailor köper det som ett medel att göra 2 taler[45*] av 1 taler. Jag köper det för att det producerar ett bestämt bruksvärde, för att det gör en bestämd tjänst. Han köper det för att det skapar mera bytesvärde än vad det kostar, blott som ett medel att utbyta mindre arbete mot mera arbete.
Där utbytet av pengar mot arbete sker direkt - utan att arbetet producerar kapital, således inte är produktivt arbete - köpes det såsom tjänst, vilket överhuvudtaget ingenting annat är än ett uttryck för det speciella bruksvärde som arbetet liksom varje annan vara erbjuder; men ett specifikt uttryck för det särskilda bruksvärdet hos arbetet såvitt detta gör tjänster inte som sak utan som verksamhet, vilket dock ingalunda skiljer det från en maskin, t.ex. en klocka. Do ut facias, facio ut facias, facio ut des, do ut des <Jag ger för att du må göra, jag gör för att du må göra, jag gör för att du må ge, jag ger för att du må ge>[58] är här helt likgiltiga former för samma förhållande, medan detta do ut facias <jag ger för att du må göra> i den kapitalistiska produktionen uttrycker ett mycket specifikt förhållande mellan det materiella värde som ges och den levande verksamhet som tillägnas. Emedan alltså det specifika förhållandet mellan arbete och kapital inte alls ingår i detta köp av tjänster, antingen är helt utplånat eller inte alls finns till, är det hos Say, Bastiat och konsorter naturligtvis favoritformen för att uttrycka förhållandet mellan kapital och arbete.
Hur dessa tjänsters värde regleras och hur själva detta värde bestämmes genom arbetslönens lagar är en fråga som inte har någonting att göra med undersökningen av det föreliggande förhållandet och har sin plats i kapitlet om arbetslönen.
Av detta framgår att det blotta utbytet av pengar mot arbete inte förvandlar det senare till produktivt arbete, att