(inköp av arbetskraft och produktionsmedel) och V' - P' (återförvandling av det i produktionen förstorade /formerade/ kapitalvärdet till dess ursprungliga penningform).
Originalets titel: "Zur Entstehungsgeschichte des Marxschen 'Kapital' ".
Skrivet: Till största delen 1949-55
Publicerat: Ffg 1968 (postumt)
Översättning: Mats Thorell
Granskning: Jan Bohlin
Digitalisering: Jonas Holmgren
Vi kommer nu till en avdelning i Rohentwurf /Grundrisse/, som till sina mest allmänna drag motsvarar Kapitalet II, och som alltså handlar om kapitalets cirkulationsprocess.
Här måste vi först göra en anmärkning: När vi i det näst sista kapitlet talade om kapital som redan "blivit till" (till skillnad från kapital som håller på att "bli till") föregrep vi långt senare undersökningsresultat. Vi har ännu långt ifrån kommit utöver det stadium som utgörs av kapitalet som håller på att "bli till". Kapitalets "färdiga gestalt" förutsätter nämligen, att detta inte bara har sin egentliga produktionsprocess utan också sin cirkulationsprocess bakom sig. I denna mening utgör cirkulationen ett nödvändigt moment i kapitalets självgestaltning - den "är samtidigt dess tillblivelse, dess tillväxt, dess livsprocess"[1]. Men det "tillblivna" eller "färdiga" kapitalet kan det vara tal om först när kapitalet så att säga träder "ut ur sitt inre organiska liv in i yttre levnadsförhållanden"[2], alltså när undersökningen fortskrider från analysen av "kapitalet i allmänhet" till analysen av "många kapital", av "kapitalet i sin realitet".
Det följer redan av det som sagts att det i denna avdelning bara kan handla om ett abstrakt betraktande av cirkulationsprocessen - om de nya former som växer fram hos kapitalet under dess kretslopp och särskilt när det uppehåller sig i cirkulationssfären. Man far förstås inte för ett ögonblick glömma att i verkligheten utgör "denna sfär konkurrens sfär, och så länge man betraktar enskilda fall behärskas den av tillfälligheter. Den inre lag som gör sig gällande i dessa tillfälligheter och som reglerar dem ... förblir alltså osynlig och oförståelig för de enskilda agenterna i produktionen"[3]. Men just därför måste den vetenskapliga undersökningen av cirkulationsprocessen till att börja med bortse från alla konkurrensens framträdelser, för att kunna begripa denna process i dess rena gestalt, i dess "enkla grundform".
Marx utvecklar kapitalcirkulationens begrepp från två synpunkter. För det första förstås därmed kapitalets uppehåll i den egentliga cirkulationssfären, alltså på varu- och arbetsmarknaden. Men för det andra - kapitalets kretslopp genom alla dess faser, därtill hör förutom den egentliga cirkulationsfasen också fasen för kapitalets produktionsprocess. Från båda synpunkterna framkommer åtskilliga formbestämningar, som modifierar de lagar vi nådde fram till i förra avdelningen. En ingående analys av dessa formbestämningar är därför nödvändig för förståelsen av den kapitalistiska produktionens totalprocess.
Till skillnad från i Kapitalet II inleds den avdelning som handlar om kapitalets cirkulationsprocess i Rohentwurf med en utvikning, som strängt taget för utöver ramen för den abstrakta analysen av cirkulationsprocessen och de nya formbestämningar för kapitalet som uppstår där, men som trots det måste ses som en välkommen komplettering av denna analys. Det är den utvikning om realiseringsproblemet och överproduktionskriserna som finns på sidorna 305-326 i Grundrisse.
Denna utvikning börjar: "Vi har nu sett hur kapitalet genom värdeförmeringsprocessen 1. har bevarat sitt värde ... 2. formerat det, skapat surplusvärde. Som resultat av denna enhet av produktions- och värdeförmeringsprocess framträder nu ... kapitalet självt, som det framgår som produkt ur den process vars förutsättning det var ... och närmare bestämt /som/ ett högre värde eftersom det innehåller mer föremålsgjort arbete än det som processen ursprungligen har utgått från. Detta värde är som sådant pengar. Detta är dock bara fallet i sig, det är inte satt[4] som sådant; det som till att börja med är satt, är förhanden, är en vara av ett bestämt (ideellt) pris, d.v.s. som endast existerar ideellt som en bestämd penningsumma, och som först i utbytet som sådan skall realiseras, /som/ alltså först åter måste ingå i den enkla cirkulationens process, för att bli satt som pengar."[5]
"Närmare betraktat", fortsätter Marx, framträder därför "kapitalets värdeförmeringsprocess ... samtidigt som dess värdeupphävelseprocess /Entwertungsprozess/, dess demonetarisering[6]". Ty - genom sitt inträdande i produktionsprocessen har kapitalet förlorat sin gestalt som pengar, och kan endast återfinna den i cirkulationsprocessen. Nu är det visserligen "inte längre helt enkelt som utbytande, som kapitalisten inträder i cirkulationsprocessen, utan som producent gentemot de andra utbytande som konsumenter. De skall utbyta pengar för att erhålla hans vara för sin konsumtion, under det att han utbyter sin produkt för att erhålla deras pengar. Antag, att denna process misslyckas - och genom det blotta skiljandet" av köp och försäljning "är möjligheten till detta misslyckande i det enskilda fallet given - så har kapitalistens pengar förvandlat sig till en värdelös produkt, och har inte endast inte vunnit något nytt värde, utan förlorat sitt ursprungliga. Men vare sig detta är fallet eller ej, så utgör värdeupphävelsen /die Entwertung/ ett moment i värdeförmeringsprocessen[7]; vilket helt enkelt ligger redan däri att processens produkt i sin omedelbara form inte är värde, utan först måste träda in i cirkulationen på nytt, för att bli realiserat som värde. När alltså kapitalet reproduceras som värde och nyvärde genom produktionsprocessen, så sätts /det/ samtidigt som icke-värde, som skall värdeförmeras först genom utbytet ... Som vara överhuvudtaget delar kapitalet nu varans öde; det blir en tillfällighet om den utbyts mot pengar eller inte; och dess pris realiseras eller inte."[8]
Vi kommer nu till realiseringsproblemet och det däri innefattade problemet med kriserna. I Rohentwurf kan vi läsa: "I själva produktionsprocessen - där kapitalet hela tiden förutsattes som värde - framträdde dess värdeförmering /som/ helt avhängig av dess förhållande som föremålsgjort arbete till det levande arbetet; d.v.s. av kapitalets förhållande till lönarbetet. Men nu som produkt, som vara, framträder det /som/ avhängigt av cirkulationen, som ligger utanför denna process ... Som vara måste det 1. vara bruksvärde, och som sådant föremål för behoven, objekt för konsumtionen; och 2. bytas mot sin ekvivalent - i pengar. Först i försäljningen kan nyvärdet realiseras."[9]
Båda betingelserna känner vi till redan från analysen av den enkla varucirkulationen. Där såg vi: "Som bytesmedel skall varan vara bruksvärde, men det /blir den/ bara genom att avyttras, eftersom den inte är bruksvärde för den, i vars hand den är vara, utan för den, som byter till sig den som bruksvärde. Varans bruksvärde består för dess ägare blott av dess utbytbarhet, att den kan avyttras i samma grad som den representerar bytesvärde."[10] "Samma relation skall alltså vara varornas relation som väsentligt lika, blott kvantitativt olika storheter, skall vara deras likhet som materialisering av den allmänna arbetstiden och skall samtidigt vara deras relation som kvalitativt olika ting, som särskilda bruksvärden för särskilda behov, kort sagt - en relation i vilken de åtskiljes som verkliga bruksvärden."[11] Denna motsägelse mellan bruksvärde och bytesvärde, som alltså uppenbarade sig redan i varan och den enkla varucirkulationen, lever nu, när det rör sig om kapitalets cirkulation, upp i en ny form. "Men denna gången är motsägelsen inte längre satt, som i den" (enkla) "cirkulationen, enbart så att det är en blott formell skillnad[12], utan att vara mätt av bruksvärdet är här fast bestämt som att vara mätt av de utbytandes samlade /Gesamt-/ behov av denna produkt", ... så att "måttet för produktens tillvaro är givet i själva dess naturliga beskaffenhet. För att bli översatt till den allmänna formen," d.v.s. till penningform, "kan" det av kapitalet skapade "bruksvärdet bara finnas i en bestämd kvantitet; en kvantitet vars mått inte ligger i det arbete som är föremålgjort i det, utan /som/ framgår av dess natur som bruksvärde, och närmare bestämt /zwar/ som bruksvärde för andra."[13] Det vill säga: "Som ett bestämt, ensidigt, kvalitativt bruksvärde, t.ex. spannmål, erfordras" kapitalets produkt "bara i en bestämd kvantitet, d.v.s. i ett bestämt mått. Men detta mått är givet dels av dess kvalitet som bruksvärde - dess specifika nyttighet, användbarhet - dels" av "antalet av de utbytande, som har ett behov av denna bestämda konsumtion. (Konsumenternas antal, multiplicerat med storleken av deras behov av denna specifika produkt.)" För "bruksvärdet i sig har inte måttlösheten hos värdet som sådant. Bara till en viss grad kan särskilda /gewisse/ föremål konsumeras och är de föremål för behov ... Som bruksvärde har därför produkten i sig själv en skranka - just den skranka som ligger i behovet av den - men den mäts nu inte av producenternas behov, utan av de utbytandes samlade behov."[14] Men när detta samlade behov sviker upphör kapitalets produkt att vara bruksvärde och följaktligen också /att vara/ kapital.[15]
Så mycket om det samhälleliga behovet som skranka för realiseringen. Men kapitalets produkt måste inte bara vara objekt för konsumtion, utan /måste/ också "utbytas mot sin ekvivalent - i pengar"[16], varigenom ytterligare en skranka för realiseringen framkommer. Eftersom "cirkulationen ursprungligen var förutsatt som en fast storhet - med ett bestämt omfång - men kapitalet å andra sidan i produktionsprocessen har skapat ett nytt värde, så förefaller det faktiskt inte kunna finnas någon ekvivalent för /till/ detta." "Mervärdet ... kräver en merekvivalent", men en sådan måste först skapas genom produktionen. Kapitalet har alltså "som värde en skranka i den främmande produktionen lika mycket som det som bruksvärde har en skranka i den främmande konsumtionen; här /som bruksvärde/ har den sitt mått i kvantiteten av behovet för den specifika produkten, där /som värde/ i kvantiteten föremålsgjort arbete som existerar i cirkulationen. Värdets likgiltighet som sådant inför bruksvärdet har därvid bringats i /en/ lika falsk position/gentemot varandra/ som å andra sidan värdets substans och mått som föremålsgjort arbete överhuvudtaget."[17]
Nu följer den redan bekanta[18] klara skildringen av kapitalets "propagandistiska" och "civilisatoriska" tendenser, där Marx visar hur kapitalets omättliga trängtan efter värdeförmering driver det till att skapa en "cirkulationscirkel ... som utvidgar sig genom själva produktionen" och till att "framkalla ständigt mer merarbete ... som supplement till sig själv"; och hur å andra sidan samma värdeförmeringsträngtan har till följd att "den konsumtiva cirkeln inom cirkulationen" genom att skapa nya behov och genom att fullkomliga befintliga behov "utvidgar sig, liksom tidigare den produktiva cirkeln." Så uppstår skenet att de tidigare skildrade hindren skulle kunna övervinnas av själva utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet. Men att kapitalet försöker riva ner alla skrankor som det träffar på, "och därför ideellt", som tendens "övervinner dem, det betyder inte alls att det reellt har övervunnit dem", att de upphör att bestå.[19] Tvärtom: När vi tidigare betraktade kapitalet som en "enhet av produktionsprocess och värdeförmeringsprocess, så måste vi nu eftertryckligt framhäva "att det inte omedelbart är denna enhet av produktion och värdeförmering, utan enbart som process", ... genom vilken kapitalets immanenta motsägelser visserligen "oupphörligt upphävs" (/och/ "upphävs våldsamt ... även om detta upphävande fram till en viss punkt framträder som blott en lugn utjämning"), "men också oupphörligt frambringas på nytt".[20] Hur denna process konkret förlöper är dock "en annan fråga", som inte hör till betraktandet av "kapitalet i allmänhet". På detta steg i undersökningen gäller det först och främst "att konstatera existensen av motsägelser" och /att/ påvisa, att såväl dessa motsägelser som de tendenser som temporärt övervinner dem, i sig redan ingår i "kapitalets enkla begrepp" - så att deras senare utbredning är att betrakta som en utveckling från detta frö.[21] Det är bara på detta abstrakta plan som Marx i Rohentwurf befattar sig med överproduktionskrisernas problem. "Hela striden om överproduktion /är/ möjlig och nödvändig på kapitalets ståndpunkt", säger han där, "rör sig om huruvida kapitalets värdeförmeringsprocess i produktionen omedelbart sätter dess värdeförmering i cirkulationen; om dess i produktionsprocessen satta värdeförmering är dess reala värdeförmering." De borgerliga ekonomerna delar sig här i två läger. De "som i likhet med Ricardo uppfattar produktionen som omedelbart identisk med kapitalets egen värdeförmering och alltså varken bekymrar sig om konsumtionens skrankor eller de existerande skrankorna för själva cirkulationen, såtillvida som denna /cirkulationen/ måste framställa motvärden på alla punkter, har bara produktivkrafternas utveckling och industribefolkningens tillväxt för ögonen - utbudet utan hänsyn till efterfrågan. Dessa ekonomer har fattat kapitalets positiva väsen riktigare och djupare än de som - i likhet med Sismondi - betonar skrankorna för konsumtionen och för den befintliga kretsen av motvärden; även om de senare har begripit inskränktheten hos den på kapitalet grundade produktionen djupare." Naturligtvis har också Ricardo "en misstanke[22], att bytesvärdet inte är värde utanför utbytet och att det bara kan bevara sig som värde genom utbytet; men han betraktar de skrankor som således finns för produktionen, som tillfälliga, som skrankor som övervinns. Han menar alltså att övervinnandet av sådana skrankor ligger i kapitalets väsen, även om hans framställning ofta blir absurd; medan Sismondi tvärtemot inte bara betonar att kapitalet träffar på dessa skrankor utan också att kapitalet självt skapar dem, och på så sätt råkar in i motsägelser - och Sismondi anar att dessa motsägelser måste leda till kapitalets sammanbrott[23]. Han vill därför utifrån ställa upp skrankor för produktionen i form av moral, seder, lagar o.s.v., men som yttre, konstlade skrankor kommer dessa nödvändigt att kastas över ända av kapitalet. Å andra sidan har Ricardo och hela hans skola aldrig begripit de verkliga, moderna kriserna, i vilka denna kapitalets motsägelse bryter ut i väldiga stormar, som mer och mer hotar kapitalet själv som grundval för samhälle och produktion."[24]
Redan av denna sammanställning av Sismondis och Ricardos uppfattningar framgår det tydligt i vilken riktning Marx' lösning av problemet måste röra sig. Gentemot Ricardo kommer han alltid att hänvisa till kapitalismens "grundläggande motsägelse": "massornas fattigdom och begränsade konsumtion i dess motsättning till den kapitalistiska produktionens drift att utveckla produktivkrafterna som om bara samhällets absoluta konsumtionsförmåga bildade dess gräns"[25]. För Marx är därför kriserna "inte tillfälligheter som hos Ricardo, utan väsentliga utbrott av de immanenta motsägelserna i stor skala och i bestämda perioder"[26]. Men gentemot Sismondi kommer Marx att framhäva kapitalets "universella tendens" och "positiva väsen", och i enlighet med det uppfatta (det periodiska) övervinnandet av utbytessfärens skrankor som något som ingår i själva kapitalets väsen. Detta i den betydelse som vi redan tidigare lärt känna: kapitalet "upphäver" ständigt sina motsägelser, men "sätter" dem också ständigt - och det i ständigt allt vidare skala, tills de slutligen leder till kapitalismens störtande och övergång till en "högre form av social produktion".
Just från denna synpunkt kritiserar Marx ekonomernas (J. Mill, Ricardo, Say, MacCulloch) försök att förneka möjligheten av allmänna överproduktionskriser. Eftersom vi känner denna kritik från Kapitalet och särskilt från Marx' Theorien (band II), behöver vi inte gå närmare in på de sidor i Grundrisse (314-317 och 326) som rör detta. Marx förebrår framför allt ekonomerna för att de - i syfte att "resonera bort" överproduktionskriserna - bortser från det kapitalistiska produktionssättets alla specifika egenskaper, från dess begreppsbestämningar och att de likställer kapitalets cirkulation med den enkla varucirkulationen, ja med den omedelbara byteshandeln. "Värdeförmeringsmomentet negligeras här helt och hållet, och produktion och konsumtion ställs helt enkelt mot varandra, d.v.s. en produktion som är baserad direkt på bruksvärdet, inte på kapitalet, förutsätts alltså."[27] Men å andra sidan går de borgerliga ekonomernas strävanden ut på att överallt "där det ekonomiska förhållandet ... innesluter motsatser ... är en enhet av motsägelser", bara framhäva enhetsmomentet och förneka själva motsatserna. På detta sätt blir "enheten av motsatser till dessa motsatsers omedelbara identitet"[28] och - som Marx har sagt på ett annat ställe - detta "är ett sätt att tänka, som det tillkommer logiken och inte ekonomin att kritisera"[29]. Ekonomerna betonar t.ex. "kapitalets tendens att i riktiga proportioner fördela sig" på de olika produktionsgrenarna, men de glömmer med flit, att det "lika mycket /är/ dess nödvändiga tendens att driva utöver proportionen - eftersom det strävar efter gränslöst merarbete, gränslös surplusproduktivitet, surpluskonsumtion o.s.v."[30]. Men om produktionen under kapitalismen följde en allmän, i förväg bestämd plan, så "kunde faktiskt ingen överproduktion äga rum"[31]. Men då detta är ett contradictio in adjecto, eftersom den kapitalistiska produktionens tillväxt "inte omedelbart regleras och bestäms av samhällets behov", så är kapitalet nödvändigtvis "lika mycket det ständiga sättandet som upphävandet av proportionate pruduction"[32], och därför uppstår proportionaliteten inom den kapitalistiska produktionen "som en ständig process ur disproportionaliteten".[33] Den borgerliga apologetiken måste därför bemötas med att värdeförmeringsprocessens enskilda moment visserligen har ett inre sammanhang, men /de/ kan "sammanfalla eller inte, balansera varandra eller inte, motsvara varandra eller inte" - och att redan deras "likgiltiga självständiga existens gentemot varandra /är/ grundval för motsägelser" (och kriser).[34]
Marx fortsätter: "Vi är emellertid ännu inte alls färdiga. Motsägelsen mellan produktion och värdeförmering - och kapitalet är enligt sitt begrepp enheten av dessa - måste fattas ännu mer immanent, än som blott den likgiltiga, skenbart oavhängiga framträdelsen av processens enskilda moment, eller snarare av totaliteten av processer gentemot varandra." Det vill säga att frågan blir inte avklarad bara med hänvisningen till den allmänna, abstrakta möjligheten till kriser; det gäller snarare "att påvisa att kapitalet innehåller en särskild inskränkning av produktionen - som motsäger dess allmänna tendens att driva utöver varje skranka för denna". Redan detta räcker "för att ha avslöjat grundvalen för överproduktionen, det utvecklade kapitalets grundmotsägelse; för att överhuvudtaget ha avslöjat att kapitalet inte, som ekonomerna påstår, är den absoluta formen för utveckling av produktivkrafterna".[35] Men den särskilda inskränkningen består i att kapitalets värdeförmeringsdrift, som far det att oinskränkt (d.v.s. utan hänsyn till den tillgängliga marknaden och den betalningsförmögna efterfrågan) utvidga produktionen, också tvingar det till att minska utbytessfären, "d.v.s. möjligheten till värdeförmering, till realisering av det i produktionsprocessen satta värdet". En motsägelse, som Sismondi "grovt ... men ändå å andra sidan delvis riktigt" uppfattar "som en motsägelse mellan produktion för produktionens skull och en distribution som utesluter en absolut utveckling av produktiviteten".[36]
Marx övergår nu till att närmare lägga grunden för sin tes. Det är, säger han, en grundförutsättning för den kapitalistiska produktionen att kapitalet framför allt börjar att ingå ett byte med arbetaren, att det alltså måste sätta det nödvändiga arbetet. "Bara på så sätt värdeförmerar det sig och skapar mervärde." Men å andra sidan "sätter det bara det nödvändiga arbetet, om och i den utsträckning som det skapar[37] merarbete och detta kan realiseras som mervärde. Det sätter alltså merarbetet som betingelse för det nödvändiga, och mervärdet som gräns för föremålsgjort arbete, värde överhuvud... Det begränsar alltså ... arbete och värdeskapande, och just av samma skäl som och i den utsträckning som det sätter merarbete och mervärde. Kapitalet sätter alltså enligt sin natur en skranka för arbete och värdeskapande, som står i motsättning till dess tendens att gränslöst utvidga dem. Och genom att det sätter en för det specifik skranka och å andra sidan strävar ut över varje skranka, är det den levande motsägelsen."[38]
Men när kapitalet, läser vi i nästa stycke, "å ena sidan gör merarbetet och utbytet av detta mot merarbete till betingelse för det nödvändiga arbetet ... - och från denna sida /sett/ alltså redan begränsar och betingar utbytessfären - så är det å andra sidan lika väsentligt för det att inskränka arbetarens konsumtion till det, som är nödvändigt för reproduktionen av hans arbetsförmåga - att göra det värde, som uttrycker det nödvändiga arbetet, till skranka för arbetsförmågans värdeförmering och därmed för arbetarens bytesförmåga, och att försöka reducera förhållandet mellan detta nödvändiga arbete och merarbetet till ett minimum."[39] Detta är en tendens som framkommer ur kapitalets oinskränkta värdeförmeringsdrift, men som faktiskt omvänt måste leda till en inskränkning av dess utbytessfär.
Det förhåller sig likadant med produktivkraften: "Å ena sidan kapitalets tendens att med nödvändighet stegra den till det yttersta för att öka den relativa merarbetstiden. Å andra sidan minskar det därmed den nödvändiga arbetstiden, alltså arbetarens bytesförmåga. Vidare växer ... det relativa mervärdet allt långsammare i förhållande till produktivkraftens ökning och närmare bestämt avtar detta förhållande desto mer, ju högre produktivkraften redan har stigit.[40] Men produktmängden växer i samma förhållande" som produktivkraften... "I samma utsträckning som mängden produkter växer, växer emellertid svårigheten att värdeförmera den arbetstid som de innehåller - eftersom kraven på det som skall konsumeras stiger."[41]
"Kapitalet sätter alltså", säger Marx sammanfattande, "den nödvändiga arbetstiden som skranka för den levande arbetsförmågans bytesvärde; merarbetstiden som skranka för den nödvändiga arbetstiden, och mervärdet som skranka för merarbetstiden. Men samtidigt strävar kapitalet ut över alla dessa skrankor", glömmer dem och abstraherar från dem. "Därför överproduktion: d.v.s. den plötsliga påminnelsen[42] om alla dessa nödvändiga moment i den på kapitalet baserade produktionen; därför en allmän värdeförminskning som följd av att man glömt dem. Därmed är kapitalet också ställt inför uppgiften att utifrån en högre grad av produktivkrafternas utveckling o.s.v. på nytt börja sitt försök, med allt större collapse[43] som kapital. /Det är/ därför klart, att ju högre kapitalet är utvecklat, desto mer framträder det som skranka för produktionen - och därför också för konsumtionen - bortsett från de andra motsägelser som får det att framstå som en besvärlig skranka för produktion och utbyte."[44]
Motsägelsen mellan produktion och värdeförmering ligger alltså i kapitalets natur, i det motsatsfulla växelförhållandet mellan nödvändigt arbete och merarbete. Ju större merarbetet /är/, desto mindre /är/ (relativt sett) det nödvändiga arbetet; men desto mindre /är/ också möjligheten att realisera merprodukten. I denna mening är kapitalets värdeförmeringsdrift (som inte räknar med några skrankor) "identisk med utbytesfärens sättande av skrankor".[45]
Men om det förhåller sig så, att kapitalet självt genom att begränsa arbetarens konsumtion upprättar en skranka för realiserandet av det i produktionsprocessen skapade mervärdet, hur är då utvecklingen av kapitalismen överhuvudtaget möjlig? Hur kan kapitalet undgå att vara i ett permanent kristillstånd? Måste man då inte - om man utgår från dessa premisser - med Sismondi och de ryska "narodnikerna" förklara, att realiserandet av mervärdet är i längden omöjligt - om man inte avsätter merprodukten i utlandet, i utbyte med andra nationer?[46]
Vi skall till att börja med inskränka oss till den metodologiska kritiken av denna invändning. De, som argumenterar så, förbiser nämligen att den kapitalistiska ekonomin i realiteten förutsätter konkurrensen - alltså en sfär, i vilken de abstrakta bestämningar, som har framkommit ur analysen av "kapitalet i allmänhet", blir först förverkligade, men samtidigt modifierade ("förmedlade").
Även detta sammanhang blir tydligt genom Marx' Rohentwurf/Grundrisse/. Till skillnad från i förkapitalistiska tillstånd, heter det i den nämnda utvikningen, förmedlas i det kapitalistiska produktionssättet konsumtionen "på alla punkter genom utbytet, och arbetet har aldrig omedelbart bruksvärde för de arbetande. Dess grund är arbetet som bytesvärde och som skapare av bytesvärde." Lönarbetaren är därför (till skillnad från tidigare tidsåldrars producenter) "ett självständigt cirkulationscentrum, en utbytande, bytesvärdesättande och /sig-/ genom-bytet-bevarande". Men just därför framstår för varje kapitalist "med undantag av hans egna arbetare ... totalmängden av alla andra arbetare inte som arbetare, utan som konsumenter, innehavare av bytesvärden (lön[47]), pengar, som de utbyter mot hans vara[48] ... De utgör en proportionellt /sett/ mycket stor del - om än not quite so great as is generally imagined[49], när man tänker på de egentliga industriarbetarna. Ju större deras antal - den industriella befolkningens antal - och den mängd pengar som de förfogar över, desto större är kapitalets utbytessfär." (Och vi vet, "att det är kapitalets tendens att öka den industriella befolkningens mängd så mycket som möjligt".) Men "förhållandet mellan den ene kapitalisten och den andre kapitalistens arbetare" ändrar "inte förhållandet mellan kapital och arbete. Varje kapitalist vet att han inte förhåller sig till sina arbetare som producent till konsumenter och önskar /därför/ att deras konsumtion, d.v.s. deras bytesförmåga, deras lön[50], skall inskränkas så mycket som möjligt.[51] Naturligtvis önskar han, att den andre kapitalistens arbetare skall vara en så stor konsument av hans varor som möjligt. Men varje kapitalists förhållande till sina arbetare är förhållandet över huvud taget mellan kapital och arbete, det väsentliga förhållandet." Från denna synpunkt är det därför i grund och botten en "illusion - verklig för den enskilde kapitalisten om man bortser från alla andra /kapitalister/ - att hela arbetarklassen, utom hans arbetare, står gentemot honom som konsument och utbytare, inte som arbetare ... Man glömmer, att - som Malthus säger[52] - 'själva förekomsten av profit på en vara förutsätter en efterfrågan från andra /exterior to/ än de arbetare som producerat den', och att därför arbetarens egen efterfrågan aldrig kan vara en adekvat efterfrågan.' "[53] Likväl är den nämnda "illusionen" av största betydelse:
Eftersom det nämligen är så, läser vi i Rohentwurf, att "en produktion sätter de andra i rörelse och därför skaffar sig konsumenter bland det främmande kapitalets arbetare, förefaller för varje enskilt kapital arbetarklassens efterfrågan, som är bestämd /satt/ av själva produktionen, som 'adekvat efterfrågan'[54]. Denna efterfrågan, som är satt av själva produktionen, driver å ena sidan produktionen framåt förbi och måste driva den utöver den proportion, som den med avseende på arbetaren måste producera; om å den andra sidan den efterfrågan som går utöver arbetarens egen efterfrågan[55] försvinner eller krymper, så inträder kollapsen[56]. Själva kapitalet betraktar alltså arbetarens efterfrågan - d.v.s. utbetalandet av löner[57], varpå denna efterfrågan beror - inte som vinst, utan som förlust. D.v.s. det immanenta förhållandet mellan kapital och arbete gör sig gällande. Det är här åter konkurrensen mellan kapitalen, deras likgiltighet mot varandra och deras oberoende av varandra, som leder till att det enskilda kapitalet inte förhåller sig till det totala övriga kapitalets arbetare som till arbetare: Härav följer att man driver utöver den riktiga proportionen."[58]
Marx tillägger i en not: "Det gäller exakt detsamma för den av produktionen själv skapade efterfrågan på råvaror, halvfabrikat, maskineri, kommunikationsmedel och sådana i produktionen förbrukade hjälpmaterial som färgämnen, kol, talg, såpa o.s.v. Denna efterfrågan är adekvat och tillräcklig som betalande, bytesvärdesättande /efterfrågan/, så länge producenter utbyter inbördes. Dess inadekvata karaktär framträder så snart den slutliga produkten finner sin gräns i den omedelbara och slutgiltiga konsumtionen.[59] Också detta sken, som strävar ut över den riktiga proportionen, har sin grund i kapitalets väsen; kapitalet stöter bort sig självt, något som skall utvecklas närmare angående konkurrensen; kapitalet är många för varandra likgiltiga kapital.[60] Om en kapitalist köper av en annan, köper eller säljer en vara så står de bägge kapitalisterna i ett enkelt utbytesförhållande till varandra; då förhåller de sig inte till varandra som kapital. Den riktiga (inbillade) proportion, vari de måste utbyta med varandra för att slutligen kunna värdeförmera sig som kapital, ligger utanför deras inbördes relation."[61]
Så mycket om det kapitalistiska produktionssättets "nödvändiga", "immanenta" skrankor, som de kommer till uttryck i överproduktionskriserna. Det är klart, att det inte handlar om absoluta skrankor, utan de visar sig först i en ständig rörelse, i en ständig kamp mellan motstridiga tendenser. Från denna synpunkt är frågan om de betingelser, som möjliggör en relativ (avbruten av periodiska kriser) jämvikt hos det sig reproducerande kapitalistiska systemet, inte bara teoretiskt tillåten, utan av största intresse för den ekonomiska vetenskapen. Denna jämvikt måste kunna uttryckas i ett schema - och just ett sådant schema finns redan i Marx' Rohentwurf.
Marx indelar här[62] samhällets totalkapital i 5 klasser, som representeras av kapitalisterna A, B, C, E och D. De första två är råämnesfabrikanter, den tredje producerar maskiner, den fjärde livsmedel för arbetarna och den femte lyxprodukter som är avsedda för kapitalisternas egen konsumtion. Kapitalets organiska sammansättning är den samma i alla 5 produktionsgrenarna: 75k + 25v (och k är uppdelat på 2/3 till råämne och 1/3 till maskiner). Utsugningsgraden är också den samma - 100 %. Vi får alltså följande schema:
| Maskineri | Råämne | Arbete | Merprodukt | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| A) | 1. Råämnesfabrikant | 20 | 40 | 20 | 20 | |||||
| B) | 2. Råämnesfabrikant | 20 | 40 | 20 | 20 | |||||
| C) | Maskinfabrikant[63] | 20 | 40 | 20 | 20 | |||||
| D) | Arbetarförnödenheter[64] | 20 | 40 | 20 | 20 | |||||
| E) | Merproducent | 20 | 40 | 20 | 20 |
Hur tillgår nu reproduktionen enligt detta schema? Kapitalisten E "utbyter hela sin produkt på 100: mot arbetslön 20 till sina egna arbetare, 20 till arbetarna hos råämne A, 20 till arbetarna hos råämne B, 20 till arbetarna hos maskinfabrikant C, 20 till arbetarna hos merproducent D; i utbyte byter han till sig 40 till råämne, 20 till maskineri[65],20 får han tillbaka till arbetarförnödenheter och 20 har han kvar för inköp av merprodukt[66], som han själv lever av. På samma sätt med de andra i förhållandet." (D.v.s., var och en av de båda råämnesfabrikanterna behåller 40 till råämne eftersom han kan använda dessa till ny produktion direkt, utan utbyte[67] - och utbyter 60 mot andra kapitalisters produkter; medan maskinfabrikanten och merproducenten bara kan erhålla 20 vardera - i maskineri resp. i lyxvaror - och måste utbyta 80.) Var och en av kapitalisterna är då i det läget, att han kan fortsätta produktionen nästa år i samma skala.[68]
Det är inte svårt att i detta femdelade schema från Rohentwurf känna igen prototypen för de schema för den enkla reproduktionen som vi känner från Kapitalet[69] och Theorien[70]. När vi sammanfattar å ena sidan de båda råämnesfabrikanterna och maskinfabrikanten, och å andra sidan de som producerar livsmedel och lyxvaror i två skilda grupper, då får vi schemat:
| Maskineri | Råämne | Arbete | Merprodukt | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| I. | Produktionsmedelsindustrier | 60 | 120 | 60 | 60 | |||||
| II. | Livsmedelsindustrier | 40 | 80 | 40 | 40 |
eller:
| I. | 180k | + | 60v | + | 60m | |
| II. | 120k | + | 40v | + | 40m |
Kapitalisterna i den första avdelningen kan använda 180k direkt för reproduktionen - eftersom de existerar i produktionsmedlens naturagestalt; lika lite behöver den andra avdelningens 40v och 40m överskrida gränserna för denna avdelning. Men det som måste utbytas mellan de båda avdelningarna, är 60v och 60m från den första, liksom 120k från den andra avdelningen. Vi får så den ekvation som uttrycker betingelserna för reproduktionens smidiga förlopp: v1 + m1 = c2 som i reproduktionsschemat i Kapitalet II.
Men hur förhåller det sig med den utvidgade reproduktionen, eller - kapitalistiskt uttryckt - med ackumulationen? (Ty, om schemats 5 kapitalister "konsumerade hela merprodukten, så hade de i slutet kommit lika långt som i början, och deras kapitals mervärde skulle inte växa" - vilket skulle strida mot den kapitalistiska produktionens mening.) Man måste alltså konstruera ett särskilt schema för den utvidgade reproduktionen, och redan i Rohentwurf finns en hastigt nedkastad ansats till en sådant schema.[71] Visserligen uppvisar denna ansats uppenbara räknefel, men det är tydligt vad Marx vill säga. Det är följande:
För att en övergång från den enkla till den utvidgade reproduktionen skall kunna äga rum, måste för det första åtminstone "merproducenten" D:s produktion inskränkas. Ty, om varje kapitalist bara konsumerar 10 av sitt mervärde på 20, och istället ackumulerar 10, så kan merproducenten D bara producera 50 (5 × 10) enheter lyxvaror. (Så är redan övergången till den utvidgade reproduktionen förbunden med en kris.) Men för det andra måste varje kapitalist (A, B, C och E) av de ackumulerade 10 värdeenheterna i samma proportion som tidigare använda 5 till råämne, 2 1/2 till maskineri och 2 1/2 till arbetslön. Och bara när man håller sig till dessa proportioner, är den "reala möjligheten till större värdeförmering - produktion av nytt och större värde" given. Annars skulle de båda kapitalister som producerar livsmedel och lyxvaror (E och D) producera för mycket - "nämligen för mycket i förhållande till den proportion som den del, som är bestämd för arbetarna, utgör av kapitalet, eller för mycket i förhållande till den del av kapitalet, som kan konsumeras av kapitalisterna (för mycket i samma förhållande, som kapitalet måste föröka sig...)" Det vill säga: En "allmän överproduktion "skulle äga rum, "inte för att det produceras relativt för lite av de varor som arbetarna konsumerar eller av de varor som kapitalisterna konsumerar, utan för att det produceras för mycket av båda - inte för mycket för den konsumtion" som motsvarar de verkliga behoven "utan /för mycket/ för att hålla fast det riktiga förhållandet mellan konsumtion och värdeförmering; för mycket för värdeförmeringen."[72]
Marx fortsätter: "Med andra ord: på en given punkt av produktivkrafternas utveckling - (för denna bestämmer förhållandet mellan det nödvändiga och merarbetet) - finns ett fast förhållande, i vilket produkten delar sig i 4 delar[73] - som motsvarar råmaterial, maskineri, nödvändigt arbete, merarbete - och slutligen delar själva merprodukten[74] sig i en del, som hemfaller åt konsumtionen, och en annan som åter blir kapital. Denna inre begreppsmässiga delning av kapitalet framträder vid utbytet så, att det råder bestämda och begränsade - om också under produktionens förlopp ständigt växlande - proportioner för det inbördes utbytet mellan kapitalen ... I varje fall är därmed såväl den summa som kan utbytas given, som också de proportioner, i vilka dessa kapital måste såväl utbyta som producera. Är förhållandet mellan det nödvändiga arbetet och kapitalets konstanta del t.ex. som i exemplet ovan" (d.v.s. som i schemat) "så har vi sett, att det kapital, som arbetar för kapitalistens och arbetarens sammanlagda konsumtion, inte får vara större än 1/5+ 1/10 av de 5 kapitalen ... Likaledes är det förhållande givet, i vilket varje kapital måste utbyta med ett annat, som uttrycker ett bestämt moment av det självt. Slutligen /är det förhållande givet/, i vilket varje kapital överhuvudtaget måste utbyta."[75]
Men vad schemat har för ögonen, är blott den "inre", "begreppsliga" delningen av kapitalet, alltså betingelser som möjliggör jämvikten hos det tillväxande kapitalistiska systemet. I verkligheten kan dessa jämviktsbetingelser bara sätta sig igenom gentemot ständiga störningar. Ty "utbytet i och för sig ger dessa olika moment, som begreppsligt är bestämda i förhållande till varandra, en likgiltig karaktär /Dasein/", så att de utvecklas "oberoende av varandra; deras inre nödvändighet framträder" därför först "i krisen, vilken på ett våldsamt sätt gör slut på deras skenbara likgiltighet gentemot varandra".[76]
Men det är inte den enda fara som hotar kapitalets värdeförmering. Eftersom "proportionerna för det inbördes utbytet mellan kapitalen" är bestämda av "förhållandet mellan det nödvändiga arbetet och merarbetet, och detta förhållande är avhängigt av produktivkrafternas utveckling, så måste varje "revolution i produktivkrafterna" medföra en ändring i de nämnda utbytesproportionerna. "Fortgår produktionen" trots det "likgiltig för dessa nya produktivkrafter" (och just kapitalets måttlösa drift att förstora sig driver det åter och åter ut över alla "riktiga" proportioner!), "så måste det slutligen uppstå ett minus, en negativ storhet, på den ena eller andra sidan i utbytet". För "skrankan förblir alltid den att utbytet - och därmed också produktionen - sker så att förhållandet mellan merarbete och nödvändigt arbete förblir detsamma - ty detta är = kapitalets värdeförmering förblir densamma".[77] Drivs produktionen ändå ut över denna skranka, så måste det i ett bestämt moment ske "allmän nedvärdering eller förintelse av kapital". Krisen upplöser sig alltså "i verklig minskning av produktionen, av det levande arbetet - för att åter få fram det riktiga förhållande mellan nödvändigt och merarbete, som allt i sista instans beror på"... "Båda är därför satta i kapitalets väsen: såväl kapitalets värdeförminskning ... som dennas upphävande och upprättande av betingelserna för kapitalets värdeförmering."[78]
Så långt om den utvikning i Rohentwurf som handlar om realiseringsproblem och överproduktionskriser. Vi tror oss därav ha lärt två saker: Marx' mycket diskuterade reproduktionsscheman har bara som mål att visa hur även en utvidgad reproduktion kan äga rum - inom begränsade tidsperioder med relativt oförändrad produktionsteknik och utsugningsgrad - så länge man håller sig till bestämda utbytesproportioner mellan den samhälleliga produktionens båda huvudavdelningar; det första vi har lärt är alltså att varje "harmonisk" framställning av dessa scheman är felaktig. Och för det andra lägger man i den nämnda utvikningen framför allt märke till hur Marx betonade motsägelsen mellan kapitalets oinskränkta drift efter värdeförmering och det kapitalistiska samhällets begränsade konsumtionsförmåga. Det är en punkt som många skriftställare ur det marxistiska lägret gick förbi eller bara såg som en bisak, fast den är nödvändig för förståelsen av Marx' kristeori. Men det är ett tema, som vi skall befatta oss närmare med först i del VII i detta arbete.
Den del av Rohentwurf som skildrades i förra kapitlet utgjorde egentligen bara en förebådan och en tillfällig behandling av frågekomplex, som skulle få sin lösning först på ett mycket senare stadium av undersökningen, vid avslutningen av Rohentwurf.[79] Dess syfte var att framhäva realiseringsprocessens skrankor och svårigheter, vilka framkom redan av betraktandet av "kapitalet i allmänhet", men som hittills bara förelåg "som möjligheter" och därför bara kunde upphävas "som möjligheter".
Men i det avsnitt av Rohentwurf som är ägnat åt cirkulationsprocessen handlar det framför allt om att framställa "cirkulationssfären ... med avseende på de formbestämningar, som den frambringar", för att på detta sätt "visa på den vidareutveckling av kapitalets gestalt, som försiggår i denna /sfär/".[80] I detta syfte måste (som i föregående avsnitt) antagas, "att kapitalet på normalt sätt genomgår sin cirkulationsprocess", d.v.s. att kapitalisten - hur stora svårigheter realiseringen än innebär - lyckas "sälja den producerade varan och återförvandla de pengar som lösts ur varan till kapital". Ett antagande som inte alls är godtyckligt, utan motsvarar det "verkliga förloppet", i den mån kapitalets reproduktion faktiskt äger rum.[81]
Undersökningen av produktionsprocessen har visat att kapitalets värdeförmering uteslutande består av tillägnande av obetalt främmande arbete, och att graden av denna värdeförmering mest exakt mäts i storleken av den merarbetstid som avpressats arbetarna. Men är det den enda betydelse som tillkommer tidsfaktorn i produktionen? Måste kanske inte den totala tid som kapitalet tillbringar i produktionsprocessen, också när den inte direkt utgör arbetstid, ses som värde- och mervärdeskapande?
Här avses skillnaden mellan själva produktionsprocessens varaktighet - produktionstiden - och å andra sidan varaktigheten av den arbetstid som är nödvändig för att framställa produkterna.[82] Så finns t.ex. i jordbruket "(och i större eller mindre grad i flera andra produktionsgrenar) avbrott som ges av betingelserna för själva produktionsprocessen, pauser i arbetstiden, som vid en viss tidpunkt åter måste börja på nytt för att föra processen vidare eller till dess slut; produktionsprocessens permanens sammanfaller här inte med arbetsprocessens kontinuitet." Eller också "kan det vara nödvändigt att produkten - efter det att den är färdig[83] - lagras en längre tid, varvid den behöver förhållandevis lite arbete, för att överlämnas åt naturprocesserna; som t.ex. med vin".[84] Olika produkter kan alltså kräva samma arbetstid, medan produktionstiden ändå uppvisar betydande skillnader, vilka - eftersom de på olika sätt gestaltar olika företags omslagsperioder[85] - måste "kompenseras", om lika stora kapital skall avkasta lika stora profiter. Men "frågan hör uppenbart egentligen först till utjämningen av profitkvoten".[86] Marx vill dock redan här tillbakavisa föreställningen, att "en naturlig omständighet, som hindrar[87] kapitalet i en bestämd produktionsgren från att utbyta sig med en viss kvantitet arbete under samma tid som ett annat kapital i en annan produktionsgren, på något sätt skulle kunna bidraga till att förmera dess värde. Värdet, alltså också surplusvärdet, är inte lika med den tid som produktionsfasen varar, utan med den arbetstid som har använts under denna produktionsfas, föremålsgjord eller levande. Enbart den senare - och just i det förhållande vari den användes till det föremålsgjorda - kan skapa mervärde, för /den är/ merarbetstid ..."[88]. Och just därför kan man inte säga att produktionstiden - skild från arbetstiden - spelar någon värdebildande roll.
Så mycket om tidsfaktorns betydelse, i den mån det handlar om kapitalets uppehåll i produktionssfären. Men efter fulländandet av produktionsfasen måste kapitalet hålla till i cirkulationssfären, vilket som bekant också kostar tid. Hur förhåller det sig nu med denna utgivning av tid, hur inverkar den på kapitalets värdeskapande och på dess värdeförmering?
Här skall till att börja med fasthållas: "Cirkulationen försiggår i tid och i rum." I denna mening måste man skilja mellan den "rumsliga" eller "reala" och den egentligt "ekonomiska" cirkulationen. Den förstnämnda - som fysiskt för produkterna till marknaden - "hör, ekonomiskt sett, till själva produktionsprocessen", och kan ses "som produkternas förvandling till vara". Ty "produkten är verkligt färdig först när den är på marknaden. Den rörelse, varigenom den kommer dit, tillhör fortfarande dess framställningskostnader."[89] Transporten förändrar bara produktens "ortsliga tillvaro". Men det är lika mycket en ortslig rörelse, om jag hämtar metaller ur gruvorna eller för varor till deras konsumtionsort".[90] I och med att transporten för produkten till marknaden, "ger den den ... ett nytt bruksvärde (och detta gäller ända ner till detaljhandlaren, som väger, mäter, packar in och på så sätt ger produkten en form lämpad för konsumtion)[91] - och detta nya bruksvärde kostar arbetstid, och är alltså också bytesvärde".[92] Men från denna synpunkt konstituerar transporten "inget särskilt fall" i motsats till den omedelbara produktionen - även om transportindustrin förvisso skiljer sig från andra sfärer vari det produktiva kapitalet anläggs genom att "den framstår som en produktionsprocess' fortsättning inom cirkulationsprocessen och för cirkulationsprocessen".[93]
Till skillnad från den "reala" cirkulationen, som för produkterna till den ort där de skall konsumeras och först därigenom gör dem till varor, är den egentligt "ekonomiska" cirkulationen bara en "kvalitativ process för värdet", den "formförändring, som värdet genomlöper genom skilda faser".[94] Även denna cirkulation tar tid i anspråk - nämligen "tid, som det med nödvändighet kostar att förvandla varan till pengar och pengarna åter till vara".[95] Men kommer det inte just därigenom in "ett moment av värdebestämning, som är oavhängigt arbetet, inte utgår från det, utan som härrör från själva cirkulationen?"[96]
Förvisso, svarar Marx. "I den mån produktionens återupprepande beror på försäljningen av färdiga produkter", på "förvandling av vara till pengar och återförvandling av pengar till produktionsbetingelser", och i den mån uppehållet i cirkulationssfären utgör en nödvändig del av kapitalets levnadslopp, beror det naturligtvis på cirkulationens hastighet, den tid, under vilken den tillryggaläggs, hur många produkter som kan produceras under en viss tidsrymd, hur ofta kapitalet kan värdeförmera sig under en viss tidsrymd, kan reproducera sitt värde och mångfaldiga det". Detta "är uppenbarligen en betingelse, som inte är direkt satt av själva produktionsprocessen".[97] Så är det redan vid första påseendet klart, att när t.ex. ett kapital av låt oss säga 100 Taler gör fyra omlopp per år och varje gång inbringar 5 % vinst, så är detta (bortsett från den möjliga ackumulationen) detsamma "som om ett kapital med 4 gånger större massa med samma procentsats ... skulle göra ett omlopp om året; varje gång 20 Taler". (I Grundrisse: 20 %.) "Omloppshastigheten ersätter alltså kapitalets massa - om övriga produktionsbetingelser hålls konstanta."[98] I denna mening liknar "kapitalets snabbare omlopp under en viss tidsperiod ... de tätare skördarna under det naturliga året i sydligare länder, jämfört med nordliga".[99] Cirkulationshastigheten är alltså av största vikt för kapitalet, eftersom produktionsprocessens hastighet uppenbarligen beror på denna, och följaktligen "om inte värdet" självt, "så till en viss grad värdets massa".[100]
Men i vilken mening inverkar här cirkulationstiden på värdebestämningen? Vi återvänder till exemplet med skörden. Vi talar om länder, där det gynnsamma klimatet möjliggör fler skördar. Men tillåter t.ex. "de reala betingelserna för veteproduktion i ett visst land bara en skörd, så kan ingen cirkulationshastighet göra två skördar möjliga här." Om däremot i ett land med bara en skörd "cirkulationen hämmas, om förpaktaren inte kan sälja sitt vete tillräckligt tidigt ... så skulle produktionen försenas", och därmed skulle också behållningen av den enda skörden vara i fara.[101] D.v.s. att det högsta som cirkulationens påskyndande kan medföra, är att minska de hinder för kapitalets reproduktion som ligger i själva kapitalets natur. Kapitalets cirkulationstid är ju inget annat än den tid det värdeförminskas[102]; om den första förkortas, så förkortas även den andra. Men därav kan man inte sluta sig till att kapitalets värdeförmering därigenom blir större, utan bara att dess värdeförminskning blir mindre!
"Skillnaden visar sig helt enkelt i följande: Om totaliteten av den arbetstid som kapitalet kommenderar över, sätts till ett maximum, låt oss säga det oändliga ∞, så att den nödvändiga arbetstiden bildar en oändligt liten och merarbetstiden en oändligt stor del av detta, så skulle detta vara maximum för kapitalets värdeförmering, och detta är den tendens som det strävar efter. Om å andra sidan kapitalets cirkulationstid sattes = 0, och de olika stegen i dess förvandling gick lika snabbt i realiteten som i tanken, så skulle det likaledes vara det maximala antalet gånger som produktionsprocessen skulle kunna upprepas, alltså /det maximala/ antalet värdeförmeringsprocesser för kapitalet under en bestämd tidsrymd. Upprepningen av produktionsprocessen skulle bara begränsas av den tid, som den själv varar, /den tid/ som förflyter, för att förvandla råmaterialet till produkt." Var däremot "antingen merarbetstiden eller den nödvändiga arbetstiden = 0, d.v.s. om den nödvändiga arbetstiden absorberar all tid, eller om produktionen kunde försiggå utan arbete, så skulle varken värde eller kapital eller värdeskapande existera".[103] "Det är därför klart, att cirkulationstiden absolut sett är ett avdrag från den maximala värdeförmeringen, är < den absoluta värdeförmeringen. Det är ... omöjligt att någon cirkulationshastighet eller någon förkortning av cirkulationstiden skulle skapa en värdeförmering > den värdeförmering som är satt av själva produktionsfasen. Det maximum som cirkulationshastigheten skulle kunna åstadkomma, om den steg till ∞, skulle vara att sätta cirkulationstiden = 0, d.v.s. att upphäva sig själv. Den kan alltså inte vara ett positivt värdeskapande element, eftersom dess upphävande - cirkulation utan cirkulationstid - är värdeförmeringens maximum; /och/ dess negation = den högsta positionen för kapitalets produktivitet."[104] Cirkulationstiden kan snarare bara öva inflytande på värdeskapandet och kapitalets värdeförmering i negativ riktning, för genom dess påskyndande eller fördröjande förkortas eller förlängs bara den tid, under vilken kapitalet inte kan använda något produktivt arbete och inte kan värdeförmera sig.[105] "Sett från denna sida, fogar cirkulationstiden inget till värdet ... uppträder inte som värdesättande tid bredvid arbetstiden."[106]
Men hur står det till med cirkulationskostnaderna, med de utgifter för levande eller föremålsgjort arbete, som framgår "av genomlöpandet av de olika ekonomiska momenten som sådana"? Här gäller "den allmänna lagen ... att alla cirkulationskostnader, som bara härstammar från varans formförändring, tillför inte varan något värde. De är blott kostnader för att realisera värdet eller för att omvandla det från en form till en annan. Det kapital som har utlagts för dessa kostnader (inklusive det arbete som det kommenderar) hör till den kapitalistiska produktionens faux frais /falska kostnader/. Ersättningen för dessa måste komma från merprodukten och utgör, när vi betraktar hela kapitalistklassen, ett avdrag från mervärdet eller merprodukten, precis som för arbetaren den tid som han behöver för att köpa livsmedel, är förlorad tid."[107]
Rohentwurf åskådliggör detta med följande exempel: "Om av två individer var och en själv producerade sina produkter, men deras arbete vilade på arbetsdelning, så att de utbytte mellan varandra och deras produkters värdeförmering ... var avhängigt av detta utbyte, så skulle uppenbarligen den tid, som utbytet kostade dem, t.ex. det ömsesidiga köpslåendet, beräknandet, innan de var överens om köpet, varken tillfoga deras produkter eller dessas bytesvärde det minsta.[108] Om A gentemot B gör gällande, att utbytet tar bort så och så mycket tid för honom, så gör B detsamma gällande gentemot A. Var och en av dem förlorar under utbytet lika mycket tid som den andre. Utbytestiden är gemensam för dem. Om A begärde 10 Taler för produkten - dess ekvivalent - och 10 Taler för den tid som det kostat honom att erhålla de 10 Talerna av B, så skulle B förklara honom mogen för dårhuset." För den tidsförlust, som båda drabbas av under utbytesoperationen, härstammar helt enkelt från "arbetsdelningen och nödvändigheten av utbytet"[109] och måste därför framstå som ett avdrag från deras produktiva verksamhet. ("Om A producerat allt själv, så skulle han inte förlora någon del av sin tid på att utbyta med B eller på att förvandla sin produkt till pengar och pengarna åter till vara.") Men om producenterna skulle finna "att de sparade tid om de sköt in en tredje person C som förmedlare mellan sig, som konsumerade sin tid i denna cirkulationsprocess", (det skulle vara naturligt, om inte bara A och B, utan ett större antal producenter gjorde detsamma), då "måste var och en av dem ... lämna en del av sin produkt till C. Det som de skulle kunna vinna på detta, skulle bara vara en större eller mindre förlust."[110] De egentliga cirkulationskostnaderna kan alltså, avslutar Marx, "aldrig formera värdet", de "kan inte upplösas i produktivt arbete". De är varuproduktionens faux frais /falska kostnader/, och är som sådana oskiljaktiga från det kapitalistiska produktionssättet.[111] I denna mening skall också "köpmannaverksamheten och ännu mer[112] det egentliga penninghandlandet" uppfattas. I den mån de minskar utbyteskostnaderna genom sitt mellankommande, "tillfogar de produktionen /något/, inte genom att de skapar värde, utan genom att förminska negationen av det skapande värdet ... Om de gör det möjligt för producenterna att skapa mer värde än de skulle kunna göra utan denna arbetsdelning, och så mycket mer att det finns ett surplus kvar efter betalningen av dessa funktioner, då har de faktiskt formerat produktionen. Men då är värdena inte formerade för att cirkulationsoperationerna har skapat värde, utan för att de har absorberat mindre värde än de hade gjort i annat fall. Men de är en nödvändig betingelse för kapitalets produktion."[113]
Men hur förhåller det sig med den tid som kapitalisten själv förlorar under utbytet? Skall den inte betraktas som "arbetstid" och därför som "värdeskapande"? Ingalunda, för "kapitalist" - d.v.s. kapitalets representant, personifierat kapital - är han bara när han förhåller sig till arbetet som främmande arbete och tillägnar och sätter främmande arbete" ... Det faktum "att arbetaren måste arbeta merarbete är identiskt med att kapitalisten inte behöver arbeta, och hans tid på det viset är satt som ickearbetstid; att han inte heller arbetar den nödvändiga tiden. Arbetaren måste arbeta mertid för att få föremålsgöra ... den arbetstid som är nödvändig för hans reproduktion. Å andra sidan är därför även kapitalistens nödvändiga arbetstid fri tid, tid som inte krävs för den omedelbara subsistensen." Och just därför, säger Marx, "angår oss, ekonomiskt betraktat", den tid som kapitalisten använder för utbytet av de varor som han producerat, "lika mycket som den tid som han tillbringar med sin Lorette".[114] "Om time is money, så är det från kapitalets ståndpunkt bara den främmande arbetstiden, som i ordets egentliga mening[115] är kapitalets money." Cirkulationstiden "avbryter den tid under vilken kapitalet kan tillägna sig den främmande arbetstiden - och det är klart, att denna relativa värdeförminskning av kapitalet inte kan tillföra något till dess värdeförmering, utan bara kan dra av från denna; i den mån cirkulationen kostar kapitalet objektiverad främmande arbetstid, värde. (Till exempel för att det måste betala någon annan som övertar denna funktion.) I båda fallen kommer cirkulationstiden bara i betraktande i den mån den är upphävningen, negationen av främmande arbetstid"[116]; och i båda fallen visar den sig som skranka för kapitalets produktivitet och som ett avdrag från merarbetstiden och från mervärdet.
Men utjämnas inte de skillnader i värdeförmeringen, som för olika kapital blir följden av deras cirkulationstiders olikhet - så som den i början av detta kapitel nämnda skillnaden mellan produktionstid och arbetstid - av den allmänna profitkvoten?[117] Förvisso. "Så länge kapitalet förblir fixerat i den färdiga produktens gestalt, kan det inte vara verksamt som kapital, är det negerat kapital ... Detta framstår alltså som förlust för kapitalet, som relativ förlust av dess värde, för dess värde består just i värdeförmeringsprocessen ... Tänker vi oss nu många kapital i skilda verksamhetsgrenar, som alla är nödvändiga (vilket skulle visa sig i att om kapitalet i massor utvandrade från en verksamhetsgren, så skulle utbudet av produkter inom denna gren sjunka under efterfrågan, /och/ därför skulle marknadspriset stiga över det naturliga", d.v.s. över produktionspriset), "och en verksamhetsgren t.ex. krävde att kapitalet a kvarstannar längre i värdeförminskningens form, d.v.s. att den tid, under vilken den tillryggalägger cirkulationens olika faser, skulle vara längre än i alla andra verksamhetsgrenar - så skulle detta kapital a betrakta detta mindre nyvärde som det skulle kunna skapa, som positiv förlust, som om det hade så mycket mer utlägg för att producera samma värde. Det skulle därför kräva[118] ett förhållandevis högre bytesvärde för sina produkter än de andra kapitalen, för att erhålla samma vinstkvot. Men detta skulle faktiskt[119] bara ske genom att förlusten fördelades på de andra kapitalen ..."
"Ingenting är därför mer absurt än att dra slutsatsen att eftersom kapitalet låter sig gottgöras för sin exceptionella cirkulationstid ... så kan nu kapitalen tillsammans, kapitalet, göra något ur ingenting, göra ett plus av ett minus - plus-mervärde av minus-merarbetstid eller minus-mervärde ... Det sätt varpå kapitalen bl.a. beräknar sin proportionella andel av mervärdet - inte genom den merarbetstid som de sätter i verket, utan också efter den tid, som deras kapital som sådant har arbetat, d.v.s. har legat i träda, befunnit sig i värdeförminskningsfasen - ändrar naturligtvis inte det minsta på mervärdets summa, som de skall dela mellan sig. Själva denna summa kan inte växa genom att den är mindre än den skulle vara om kapital a hade skapat mervärde i stället för att ligga i träda ... Kapitalet a får bara gottgörelse för att det legat i träda i den mån trädan med nödvändighet framgår av betingelserna för denna särskilda produktionsgren, och därför med avseende på kapitalet överhuvudtaget framstår som försvårande av värdeförmeringen, som en nödvändig skranka för dess värdeförmering överhuvud."[120]
Och på ett annat ställe i Rohentwurf heter det: "Om man tänker sig Ett Kapital, eller betraktar ett lands olika kapital som Ett Kapital (Nationalkapitalet), skilt från andra länders kapital[121], så är det klart, att den tid som detta kapital inte verkar som produktivt kapital, d.v.s. inte sätter något mervärde, går bort från den värdeförmeringstid som står till disposition för kapitalet. Den framträder ... som negation inte av den verkligt satta värdeförmeringstiden, utan av den möjliga värdeförmeringstiden, d.v.s. möjlig, om cirkulationstiden = 0. Det är nu klart, att det nationella kapitalet inte kan betrakta den tid, under vilken det inte mångfaldigar sig, som tid under vilken det mångfaldigar sig - lika lite som en isolerad bonde kan betrakta den tid under vilken han inte kan skörda, inte kan så, överhuvudtaget när hans arbete är avbrutet, som tid som berikar honom." Att kapitalet sedan nödvändigtvis "betraktar sig som oavhängigt av arbetet, av sitt absorberande av arbete, som produktivt, som fruktbärande", att det "föreställer sig att det alltid är fruktbart och räknar sin cirkulationstid som värdeskapande tid - är en helt annan sak."[122] Men hur detta sken uppstår och måste uppstå kommer att visa sig först vid betraktandet av den "sekundära värdeförmeringsprocessen", d.v.s. av profiten och den allmänna profitkvoten.[123]
Till slut ännu en anmärkning. Det som har sagts i detta kapitel kan naturligtvis också användas när det gäller pengarna och penningcirkulationen. "Pengarna själva", läser vi i Rohentwurf, "i den mån de består av ädla metaller, eller deras produktion överhuvudtaget - som till och med vid papperscirkulation - medför omkostnader, i den mån de själva kostar arbetstid, tillfogar inte de utbytta föremålen - bytesvärdena - något värde; utan dess omkostnader är avdrag från dessa värden, avdrag som i proportionella delar måste bäras av de utbytande."[124] Och på ett annat ställe: "Pengarna betraktade från båda sidor, som de förekommer i kapitalets cirkulation såväl som cirkulationsmedel som kapitalets realiserade värde, tillhör cirkulationskostnaderna såtillvida som de själva är arbetstid, som används för att å ena sidan förkorta cirkulationstiden och å andra sidan representera ett kvalitativt moment hos cirkulationen - kapitalets återförvandling till för sig själv varande värde. I inget av dessa avseenden formerar de värdet. Från den ena sidan är de en kostbar, arbetstidskrävande form att representera värdet, alltså /en/ form som avdrages från mervärdet. Från den andra sidan kan de betraktas som en maskin som sparar cirkulationstid och på så sätt frigör tid för produktionen. Men i den mån de själva som sådana maskiner kostar arbete och är en produkt av arbete, så representerar de gentemot kapitalet produktionens faux frais. De figurerar bland cirkulationskostnaderna." Därav kapitalets strävanden att "upphäva dem i deras nedärvda, omedelbara realitet och förvandla dem till något rent ideellt, något som enbart är satt, och likaledes upphävt, av kapitalet."[125] Varför dessa tendenser inte kan slå igenom fullständigt har vi sett av Marx-citaten i kapitel 9, och vi återkommer till det också i kapitlet om ränta och profit.[126]
Vi har redan flera gånger framhävt att kapitalets levnadslopp inte alls inskränker sig till den egentliga produktionsprocessen, utan i lika hög grad innesluter dess cirkulationsprocess. "De bildar de två stora avdelningarna av dess rörelse, vilken framträder som totaliteten av dessa två processer. Å ena sidan finns arbetstiden och å andra sidan finns cirkulationstiden. Och hela rörelsen framträder som enhet av arbetstid och cirkulationstid, som enhet av produktion och cirkulation. Själva denna enhet är rörelse, process. Kapitalet framträder som denna processerande enhet av produktion och cirkulation, en enhet som kan betraktas såväl som helheten av dess produktionsprocess som ett bestämt förlopp ... även i sig själv återvändande rörelse."[127]
Med andra ord: Kapitalets kretslopp - varmed vi menar kapitalets rörelse genom sina olika faser (från utlägget av kapitalvärdet fram till dess återvändande) - kan betraktas från två synpunkter: antingen som ett enskildgjort, i sig avslutat förlopp, eller som samma kretslopp i dess periodicitet, i dess ständiga upprepning. Marx använder båda synsätten i Kapitalet II. Det första i I. avdelningen av bok II, där det gällde för Marx att undersöka de "former, som kapitalet ständigt antar och avlägger under sitt kretslopp" och "de olika formerna för detta kretslopp".[128] (Här kan den omständigheten att kapitalkretsloppet ständigt upprepar sig, inte tillföra analysen något väsentligt.) Helt annorlunda i den följande II. avdelningen av bok II, där Marx vill visa hur varje industriellt kapital "inom detta flöde och denna succession av former samtidigt, om också i växlande omfattning," uppträder i form av produktivt kapital, penningkapital och varukapital, varvid dessa former "inte bara byter av varandra, utan olika delar av det totala kapitalvärdet ständigt befinner sig och fungerar bredvid varandra i dessa olika tillstånd".[129] Vilket bara kunde framställas om kapitalkretsloppet inte betraktades som en avskild avdelning utan som helheten av det processerande kapitalvärdets rörelse.
I andra boken läser vi också: "Kapitalets kretslopp, inte bestämt som ett enskildgjort förlopp utan som en periodisk process, kallas dess omslag. Detta omslags varaktighet är given av summan av dess produktionstid och dess omloppstid. Denna tidssumma utgör kapitalets omslagstid. Den mäter därför mellanrummet mellan en kretsloppsperiod för det samlade kapitalvärdet och nästa; periodiciteten i kapitalets levnadslopp, eller om man så vill, den tid /under vilken/ samma kapitalvärde förnyas, upprepar sin värdeförmerings- resp. produktionsprocess."[130]
Vilken betydelse har nu kapitalomslaget i den kapitalistiska ekonomins kretsloppsprocess?
Vikten av denna fråga kommer särskilt att visa sig vid vår fortsatta undersökning, när vi kommer till framställningen av det fasta och det cirkulerande kapitalets specifika omslagssätt[131] och vidare till en närmare bestämning av genomsnittsprofitkvoten[132]. Här räcker det att kort rekapitulera det som till största delen framfördes i förra kapitlet.
Eftersom kapitalets omslagstid är lika med summan av dess produktionstid och dess cirkulationstid, så är det självklart att skillnaden i omslagsvaraktigheten kan härröra från båda faktorerna - alltså såväl från produktionstiden som från cirkulationstiden.
Beträffande produktionstiden skall här två omständigheter nämnas. För det första de skillnader i arbetstidens varaktighet som olika produkter fordrar för sin framställning. En produkt kan bli färdig på en vecka, en annan kanske först efter några månader - även om den dagligen använda arbetstiden i båda fallen är samma. Denna skillnad i de arbetsperioder[133] som krävs för att framställa de båda produkterna måste naturligtvis också dra med sig en skillnad i de aktuella kapitalens omslagsperioder.[134] Men för det andra måste här hänvisas till den för oss redan bekanta skillnaden mellan produktions- och arbetstiden. Det handlar, som vi vet, om avbrott i produktionsprocessen "som är oberoende av arbetsprocessens längd, som betingas av produktens natur och av dess framställning", avbrott "under vilka arbetsföremålet måste genomgå kortvarigare eller längre naturprocesser - måste genomgå fysikaliska, kemiska, fysiologiska förändringar, under vilka arbetsprocessen är helt eller delvis vilande."[135] Produktionstiden är här större än arbetstiden, och det är klart att "allt efter längden av den produktionstid som inte består av arbetstid" blir också kapitalets omslagsperiod förlängd.[136] Och slutligen måste vi här nämna den delning av kapitalet i fast och cirkulerande som kommer av olikheterna i de ämnesmässiga gestalter, vari det produktiva kapitalet existerar. Denna delning gör att kapitalomslaget blir underkastat avsevärda modifieringar.
Ännu viktigare är förvisso de skillnader i omslagsperioderna som härrör från cirkulationsfasens tidsmässiga varaktighet. "Ju snabbare cirkulationen är, ju kortare är cirkulationstiden, desto oftare kan samma kapital upprepa produktionsprocessen. I en viss cykel av kapitalomslag står alltså summan av det värde (alltså också mervärde ...) som det skapat, i ett direkt förhållande till arbetstiden och i ett omvänt till cirkulationstiden ... är totalvärdet = arbetstiden multiplicerad med antalet kapitalomslag." Eller det värde som kapitalet skapat framträder inte längre som enbart bestämt av det arbete som använts i produktionsprocessen, "utan av produktionsprocessens koefficienter; d.v.s. det antal som uttrycker hur ofta den upprepas under en given tidsrymd".[137] Men därav följer att till och med när det gäller kapital av samma storlek, samma organiska sammansättning och samma mervärdekvot kan omslagsperiodens varaktighet vara mycket olika - att alltså i denna mening (som det heter i Rohentwurf) cirkulationstiden "själv är /ett/ produktionsmoment, eller snarare framträder som produktionens gräns".[138]
Men det som det egentligen gäller i detta kapitel är något annat - en ny motsägelse i det kapitalistiska produktionssättet som bringar cirkulationens och cirkulationstidens nödvändighet i dagen.
Man såg att kapitalet "enligt sin natur bevarar kapitalkaraktären just bara genom att ständigt fungera som kapital i upprepade produktionsprocesser".[139] Därför framträder "processens ständiga kontinuitet, värdets obehindrade och flytande övergång från en form till en annan ... som grundbetingelse för den produktion som grundas på kapitalet i en helt annan grad än för alla tidigare produktionsformer".[140] Naturligtvis skulle denna kontinuitet i produktionen säkras bäst om nödvändigheten av cirkulationstid överhuvud föll bort. Men det är inte möjligt, eftersom det ligger i kapitalets natur, att det faktiskt "genomlöper cirkulationens olika faser, och inte i den meningen att det ena begreppet slår över i det andra snabbt som tanken, ögonblickligen[141], utan som tillstånd som i tiden ligger efter varandra. Det /kapitalet/ måste vara förpuppat en tid, innan det kan bli en flygande fjäril. De betingelser för kapitalets produktion som framgår ur dess natur motsäger alltså sig själva."[142] I praktiken kan de (bortsett från krediten) "bara förmedlas genom att ... kapitalet delar sig i portioner, av vilka den ena cirkulerar som färdig produkt, /och/ den andra reproducerar sig i produktionsprocessen, och dessa portioner skiftar; när den ena återvänder till fas P (produktionsprocessen), så lämnar den andra denna. Denna process äger rum dagligen, liksom också med större mellanrum ... Hela kapitalet och totalvärdet är reproducerat, så snart båda portionerna har genomgått produktionsprocessen och cirkulationsprocessen, eller så snart den andra portionen på nytt träder in i cirkulationen. Därmed är utgångspunkten slutpunkt. Omslaget är därför beroende av kapitalets storlek eller snarare[143] ... av dessa båda portioners totalsumma. Först när de är reproducerade är hela omslaget fullbordat; annars bara 1/2, 1/3, 1/x, allt efter storleken av den del som ständigt cirkulerar."[144]
"Frågan är", fortsätter Marx," hur stor del av kapitalet kan /nu/ ständigt vara verksamt i produktionen? Under hela året?" - "Detta problem måste kunna lösas genom en mycket enkel ekvation, som vi senare skall komma tillbaka till ...[145] Men så mycket är klart. Låt oss kalla produktionstiden pt, cirkulationstiden ct, Kapitalet C. C kan inte samtidigt vara i sin produktionsfas och i sin cirkulationsfas. Om det skall fortsätta att producera medan det cirkulerar, så måste det sönderfalla i två delar, varav den ena /är/ i produktionsfasen medan den andra /är/ i cirkulationsfasen, och processens kontinuitet upprätthålls genom att när del a är satt i en bestämdhet, är del b satt i den andra. Låt den portion som alltid befinner sig i produktionen vara x. Då är x = C - b (b är den del av kapitalet som befinner sig i cirkulationen). Om ct, cirkulationstiden = 0, så skulle b också = 0 och x = C × b (den del av kapitalet som befinner sig i cirkulationen): C (totalkapitalet) = ct (cirkulationstiden): pt (produktionstiden); d.v.s. i förhållandet cirkulationstid till produktionstid förhåller sig den i cirkulationen befintliga delen av kapitalet till totalkapitalet."[146]
Men med delningen av kapitalet i portioner uppnås bara att inte hela kapitalet måste avbryta sin produktionsprocess för cirkulationstiden, att kontinuiteten hos denna process upprätthålles. (Om inte detta var fallet, så måste kapitalvärdet till hela sin värdestorlek fungera först som penningkapital, sedan som produktivt kapital och slutligen som varukapital, då skulle produktionen försiggå "i ryck ... i stället för kontinuerligt och förnyas bara efter tidsrymder av slumpmässig längd, allt efter om de båda stadierna i cirkulationsprocessen[147] fullbordas fortare eller långsammare"[148]. Ett tillstånd som verkar uteslutet redan av den kapitalistiska produktionens tekniska grundval.) Likväl kan kapitalets delning i portioner inte förhindra att delar av kapitalet i varje kapitalistiskt företag ständigt ligger i träda och därför inte kan värdeförmera sig.[149] Därför är det en nödvändig tendens hos kapitalet att förkorta cirkulationstiden genom förbättrade kommunikationer, genom utvecklingen av kreditväsendet o.s.v. eller att /försöka/ sätta en "cirkulation utan cirkulationstid". En aspekt som vi skall komma tillbaka till i 27. kapitlet (Fragmentariskt om ränta och kredit).
Eftersom kapitalets omslagstid omfattar såväl dess arbetstid som dess cirkulationstid, är inget lättare än att sätta det som är den enas skuld på den andras konto, och på så sätt tillskriva kapitalet en "mystisk källa till självförmering, en källa som är oberoende av dess produktionsprocess och därför av exploateringen av arbetet, /och/ som tillflyter kapitalet ur cirkulationssfären".[150] I varje fall beror illusionerna hos såväl kapitalisterna själva som hos den borgerliga ekonomin - som är fången i kapitalisternas föreställningsvärld - till stor del på denna förvirring beträffande värdets källa.
I sitt förord till Kapitalet III hänvisar Engels till den utbredda missuppfattningen att Marx "ville definiera där han utvecklar[1*]" och att man överhuvud "hos Marx far leta efter fixa och färdiga, en gång för alla giltiga definitioner". "Det är ju självklart, att när fenomen och deras ömsesidiga samband inte uppfattas som fasta utan som föränderliga, är också deras tankeavbildningar, begreppen, på liknande sätt underkastade förändringar och ombildningar. Man inkapslar dem då inte i stela definitioner utan utvecklar dem i deras historiska resp. logiska utvecklingsprocess."[151]
Hur riktig denna anmärkning är, kan man kanske bäst och åskådligast se av Marx' undersökning av den begreppsliga skillnaden mellan det fasta och det cirkulerande kapitalet.
I kapitalets produktionsprocess gällde det framför allt dess värdeförmering - men för denna var enbart skillnaden mellan det föremålsgjorda och det levande arbetet av betydelse. Enbart genom det senare kunde kapitalets värde inte bara bevaras, utan också förstoras. Därför var också analysen begränsad till den för värdeförmeringen avgörande skillnaden mellan det konstanta och det variabla kapitalet.[152]
Värdeförmeringen utgör emellertid bara en etapp i kapitalets levnadslopp. Betraktad i sin helhet består den kapitalistiska produktionen snarare av en ständig växling mellan dess produktions- och dess cirkulationsfas, den är /en/ enhet av produktion och cirkulation. "Denna enhet är själv rörelse, process", och rörelsens subjekt är kapitalet - det "över denna rörelses olika faser övergripande, sig däri bevarande och mångfaldigande värdet".[153] "Övergången från ett moment till det andra framträder som en särskild process, men var och en av dessa processer är övergången till den andra. Kapitalet är alltså satt som processerande värde, som i varje moment är kapital ... som cirkulerande kapital[154] - kapital i varje moment och i ett kretslopp /kreislaufend/ från den ena bestämningen till den andra." I detta avseende är "allt kapital ... ursprungligen cirkulerande kapital, produkt av cirkulationen såväl som producerande cirkulationen ..."[155] Det "cirkulerande kapitalet" "är därför närmast inte en särskild form för kapitalet, utan det är kapitalet ... som subjekt i den beskrivna rörelse, som kapitalet självt är som sin egen värdeförmeringsprocess".[156]
Men kapitalet är inte bara enhet av produktion och cirkulation, utan "också skillnaden, åtskiljandet mellan dem, och just /deras/ skiljande från varandra i tid och rum". När kapitalet "som cirkulationens[157] helhet är cirkulerande kapital, övergången från en fas till en annan, så är det lika mycket i varje fas satt i en bestämdhet, som det är bundet i en särskild gestalt, som är negationen av dess gestalt som hela rörelsens subjekt ... Icke-cirkulerande kapital, fast kapital, egentligen fixerat kapital - fixerat i en av de bestämdheter, faser, som det måste genomlöpa." Så länge kapitalet nämligen "dröjer i en av dessa faser, så framträder fasen själv inte som en flytande övergång (och varje fas har sin varaktighet), kapitalet är inte cirkulerande utan fixerat. Så länge det dröjer i produktionsprocessen är det inte cirkulationsdugligt och potentiellt upphävt som värde /entwertet/. Så länge det dröjer i cirkulationen är det inte produktionsdugligt, inte mervärdesättande, det processerar inte som kapital. Så länge det inte kan kastas ut på marknaden, är det fixerat som produkt ... så länge det måste förbli på marknaden är det fixerat som vara. Slutligen, om produktionsbetingelserna förblir i sin form av betingelser och inte ingår i produktionsprocessen, så är det åter fixerat och upphävt som värde /entwertet/. Kapitalet som det subjekt som genomlöper alla faser, som den enhet som rör sig, som processerande enhet av cirkulation och produktion, är cirkulerande kapital; kapitalet som bundet i var och en av dessa faser, som satt i sina skillnader, är fixerat kapital, engagerat kapital. Som cirkulerande kapital fixerar det sig, och som fixerat kapital cirkulerar det." Skiljandet mellan cirkulerande och fast kapital är därför "till att börja med inget annat ... än kapitalet självt, satt i båda bestämningarna, ibland som processens enhet, ibland som en särskild fas av denna ..."[158] Och båda aspekterna är heltigenom reella - eftersom kapitalet lika mycket utgör /en/ enhet av produktion och cirkulation som deras skiljande, och såväl kontinuiteten som brytandet av denna kontinuitet ligger "i kapitalets bestämning som cirkulerande, processerande".[159]
Så mycket om det "cirkulerande" (kretsande) och det "fixerade" kapitalets begrepp som de framgår av undersökningen av kapitalets totalrörelse. Det är klart att det här ännu inte rör sig om "två särskilda sorters kapital", utan om "olika formella bestämningar av samma kapital.[160] "Samma kapital framträder ... alltid under båda betingelserna, vilket kommer till uttryck i att en del av det framträder i den ena och en annan i den andra, en del som fastliggande, en annan som cirkulerande; cirkulerande här inte i den meningen att det skulle befinna sig i den egentliga cirkulationsfasen till skillnad från produktionsfasen, men däremot att i den fas där det befinner sig, befinner det sig som /i en/ flytande fas, som /i en/ processerande fas som för över till en annan; det är inte fastlåst i någon /fas/ som sådan och på så sätt försenad i sin totalprocess. Till exempel: Industriägaren använder bara en del av det kapital som han disponerar ... i produktionen, därför att en annan /del/ behöver en viss tid innan den återvänder från cirkulationen. Den i produktionen processerande delen är då den cirkulerande, den som befinner sig i cirkulationen den fixerade ... Förvisso inträder än den ena, än den andra delen i denna bestämning ... men hans totalkapital är ständigt satt i båda bestämningarna."
Men: "Eftersom denna gräns, som framkommer ur själva värdeförmeringsprocessens natur ... växlar med omständigheterna, och kapitalet mer eller mindre kan närma sig sin adekvata bestämning som cirkulerande; och uppdelningen i dessa båda bestämningar ... motsäger kapitalets tendens till största möjliga värdeförmering, /så/ uppfinner det inrättningar[161], för att förkorta den fas under vilken det är fixerat; å andra sidan växlar de båda betingelserna i stället för att samtidigt finnas vid sidan av varandra. Under en period framträder processen som heltigenom rörlig - den period under vilken kapitalet värdeförmeras till det yttersta; under en annan, en reaktion på den första, förekommer det andra momentet så mycket våldsammare - de perioder då kapitalet värdeförminskas till det yttersta och produktionsprocessen avstannar. De moment, då båda bestämningarna framträder bredvid varandra, utgör själva bara mellanperioder mellan dessa våldsamma övergångar och omslag." Marx anmärker därför: "Det är mycket viktigt att fatta dessa bestämningar av cirkulerande och fixerat kapital som formbestämningar av kapitalet överhuvud, då en mängd företeelser i den borgerliga ekonomin - perioderna i den ekonomiska cykeln ... verkan av en ny efterfrågan, till och med nya guld- och silverproducerande länders inverkan på den allmänna produktionen - /annars är/ obegripliga."[162] Ty "det tjänar ingenting till att tala om stimulans från det australiska guldet eller en nyupptäckt marknad. Om det inte låg i kapitalets natur att aldrig vara fullt sysselsatt, d.v.s. alltid vara partiellt fixerat, vara värdeupphävt /entwertet/, improduktivt, så skulle inte någon stimulans kunna driva det till större produktion."[163]
Den anförda distinktionen (mellan "fixerat" och "cirkulerande" kapital) räcker emellertid inte när vi vänder oss till den egentliga cirkulationsprocessen, kapitalets rörelse utanför produktionsfasen. Här visar det sig nämligen att kapitalets olika beståndsdelar cirkulerar på olika sätt, och därför också uppvisar olika omslagstider. Således lämnar arbetsmedlet (maskinerna o.s.v.) aldrig produktionsstället (förblir alltså "fixerat" där) och bara dess värde cirkulerar, i det att det successivt och styckvis överförs på produkten. Men de övriga produktionsmedlen (rå- och hjälpämnen[164]) cirkulerar på ett helt annat sätt, liksom det variabla kapital, som har lagts ut på inköp av arbetskraft. Genom dessa olika cirkulationssätt får den första faktorn formen "fast" kapital, de övriga /far/ formen "cirkulerande" eller "rörligt" kapital. Medan fast och cirkulerande kapital alltså hittills framträtt för oss "blott som kapitalets olika övergående bestämningar". som samma kapitals växlande former i sitt omslags olika faser, "/så/ stelnar de nu och blir särskilda existenssätt för kapitalet", /de blir/ två särskilda arter av kapital. Om man nämligen nu "betraktar ... ett kapital i en bestämd produktionsgren, framträder det /som/ delat i dessa två portioner eller upplöses det i /en/ bestämd proportion i dessa två arter av kapital".[165] "Att vara fast eller cirkulerande framstår som en särskild bestämdhet hos kapitalet, förutom den att vara kapital. Det måste emellertid", betonar Marx, "gå vidare till detta särskiljande"[166], och detta hänger samman med det specifika bruksvärdet hos dessa kapitalets beståndsdelar.
När vi nämligen hittills har undersökt kapitalets öden i produktionssfären, så betraktades de olika produktionselementens ämnesmässiga skillnader bara när det handlade om den egentliga arbetsprocessen. Där måste vi skilja mellan arbetsmedel, arbetsmaterial och levande arbete. I värdebildningsprocessen framträder däremot de kapitalbeståndsdelar som representerar dessa produktionselement som enbart värdemängder, som bara skiljde sig från varandra genom att den ena var bestämd som "konstant" värde och den andra (som lagts ut på inköp av arbetskraft) som "variabelt". Men nu - i kategorierna rörligt och fast kapital - "framträder faktorernas förhållande till varandra, som /tidigare/ bara var kvantitativt, som /en/ kvalitativ skillnad i själva kapitalet och som bestämmande dess totalrörelse (omslag)".[167] Ty ett kapital är "fast" bara i den mån det i produktionsprocessen antar gestalten av ett arbetsmedel, varigenom just ett bestämt sätt är givet, på vilket det avger sitt värde till produkten, och därmed också ett bestämt sätt för dess /kapitalets/ omslag. "Den särskilda naturen hos det bruksvärde, vari värdet existerar, eller som nu framträder som kapitalets kropp, framträder här som själv formbestämmande och bestämmande kapitalets agerande; /som/ givande ett kapital en särskild egenskap som skiljer det från andra; som särskiljer det."[168] Det vill säga: här visar sig bruksvärdet återigen "själv som ekonomisk kategori". Denna fråga har vi redan utförligt sysslat med i I. delen av detta arbete (i kapitlet om bruksvärdets roll i ekonomin), och vi kan hänvisa till det som sagts där.
Hur Rohentwurf utvecklar den begreppsliga skillnaden mellan det fasta och det rörliga kapitalet i detalj, behöver inte framställas här, eftersom vi känner resultaten av Marx' undersökning av denna fråga - och i mer fulländad form - från Kapitalet II. Vi begränsar oss därför till punkter, där Rohentwurfs framställning avviker från den i Kapitalet, resp. där det äldre manuskriptet framhäver aspekter som i själva Kapitalet står i bakgrunden.
Vi börjar med det som förts vidare till det senare verket. Enligt Rohentwurf består det cirkulerande kapitalet för det första av rå- och hjälpämnen och för det andra av s.k. approvisionnement, d.v.s. arbetarens livsmedel.[169] De senare är den s.k. "lilla" cirkulationens objekt, till skillnad från kapitalets egentliga eller "stora" cirkulation.[170] "Detta är den ständigt cirkulerande delen av kapitalet ... som inte ett ögonblick ingår i dess reproduktionsprocess, och ständigt följer detta ... Arbetarnas approvisionnement framgår som produkt ur produktionsprocessen, som resultat; men som sådant ingår det aldrig i produktionsprocessen, emedan det ... omedelbart ingår i arbetarens konsumtion och omedelbart utbytes för denna. Detta är alltså, såväl till skillnad från råämnen som från arbetsinstrument, det cirkulerande kapitalet framför alla andra /kat exochen/."[171]
Så behandlades frågan i Rohentwurf, men hur besvaras den i Kapitalet II? Naturligtvis framhäver Marx också där, att "de pengar, som kapitalisten betalar arbetaren för bruket av arbetskraften" är "i själva verket bara den allmänna ekvivalentformen för arbetarens nödvändiga existensmedel." "I så måtto består det variabla kapitalet materiellt av existensmedel." Men det är "arbetaren själv, som omsätter de pengar, som han får för sin arbetskraft, i existensmedel, för att åter förvandla dem till arbetskraft, för att hålla sig vid liv ..." Det som kapitalisten däremot köper och konsumerar i produktionsprocessen, "är inte arbetarens existensmedel utan ... själva arbetskraften" ... "Det är alltså inte arbetarens existensmedel, som får karaktären av rörligt kapital, i motsats till det fasta. Det är inte heller hans arbetskraft, utan det är den del av det produktiva kapitalets värde som lagts ut på honom, som genom formen för detta kapitals omslag får en karaktär som är gemensam med några, och i motsats till andra beståndsdelar av den konstanta kapitaldelen."[172] (D.v.s. genom att denna värdedel, på samma sätt som värdet av rå- och hjälpämnen, varje gång fullständigt ingår i produktens värde och därför fullständigt måste ersättas av detta.)
Men i Kapitalet belyses också orsakerna till att den borgerliga ekonomin kom att bestämma arbetarens existensmedel som "cirkulerande" kapital i motsats till det fasta kapitalet. Dessa orsaker kan framför allt sökas i denna ekonomis klasskaraktär, i dess instinktiva rädsla för att tränga alltför djupt in i "profitmakeriets hemlighet". "Det satsade kapitalet omsättes överhuvud i produktivt kapital, d.v.s. det antar formen av produktionselement, som själva är produkter av tidigare arbete. (Detta gäller även arbetskraften.) ... Om man nu sätter arbetarens existensmedel i stället för själva arbetskraften - som kapitalets variabla del har omsatts i - så kommer givetvis dessa livsmedel som sådana inte att skilja sig från det produktiva kapitalets andra element med avseende på värdebildningen. Existensmedlen kan inte själva förmera sitt värde eller till det lägga ett mervärde. Deras värde, liksom värdet av det produktiva kapitalets andra element, kan bara framträda igen i produktens värde. De kan inte tillföra den mer värde än de har själva." Genom att alltså "inte det värde som lagts ut på arbetskraft bestäms som det produktiva kapitalets rörliga beståndsdel, utan det värde som lagts ut på arbetarens existensmedel, så blir det omöjligt att begripa skillnaden mellan variabelt och konstant kapital, omöjligt att begripa den kapitalistiska produktionsprocessen överhuvud. Denna kapitaldels bestämning som variabelt kapital i motsats till det konstanta kapital som lagts ut på föremålsliga produktbildare, blir begravt under bestämningen att den på arbetskraft utlagda kapitaldelen, med hänsyn till omslaget hör till det produktiva kapitalets rörliga del. Begravningen fullbordas genom att man, i stället för arbetskraften, räknar arbetarens livsmedel som ett element av det produktiva kapitalet."[173]
Men hos Marx själv figurerade ännu i Rohentwurf arbetarens existensmedel eller "approvisionnementet" hela tiden som en beståndsdel av det cirkulerande kapitalet! De anförda orsakerna kan naturligtvis här inte ha spelat någon roll, eftersom Marx just i Rohentwurf för första gången utvecklar begreppen det variabla och det konstanta kapitalet. Det var först därigenom som hans mervärdeteori fick sin slutgiltiga gestalt. Misstagets källa måste alltså finnas någon annanstans. Enligt vår mening ligger det i bristande hänsyn eller inte tillräckligt framhävande av den synpunkt, som utvecklades i Kapitalet II: Vid skiljandet mellan rörligt och fast kapital "rör det sig ... uteslutande om differenser inom det produktiva kapitalet i produkt- och värdebildningsprocessen, som själva i sin tur framkallar differenser i kapitalets omslag och reproduktion".[174] Med andra ord begår Rohentwurf delvis samma fel som Marx senare påtalade hos Adam Smith, nämligen att han "förväxlar det rörliga kapitalet i motsats till det fasta med de former av kapitalet som hör till cirkulationssfären, med cirkulationskapitalet.[175] ... Han förväxlar därför varukapitalet med det produktiva kapitalets rörliga beståndsdel, och det är självklart, att där den samhälleliga produkten tar formen av vara, måste arbetarens existensmedel ... levereras från varukapitalet"[176] (och från denna synpunkt framstå som hörande till det "cirkulerande" kapitalet).[177]
Men nu över till en aspekt, som är mycket noggrannare utarbetad i Rohentwurf än i Kapitalet, och det gäller den ständigt växande betydelse som tillkommer det fasta kapitalet i det utvecklade kapitalistiska produktionssättet.[178]
Det rör sig om arbetsmedlets utveckling till maskineri, resp. till maskinsystem. "Så länge arbetsmedlet förblir arbetsmedel i ordets egentliga mening, så som det omedelbart, historiskt har införlivats i kapitalet i dess värdeförmeringsprocess, så undergår det bara en formell förändring genom att det nu inte bara enligt sin ämnesmässiga sida framstår som medel för arbetet, utan dessutom som ett av kapitalets totalprocess bestämt särskilt existenssätt för kapitalet - som fast kapital."[179] Men det stannar inte med denna blott formella ändring: "Upptaget i kapitalets produktionsprocess genomgår arbetsmedlet ... olika metamorfoser, där den sista är maskinen eller snarare ett automatiskt system av maskineri".[180] Men i maskinen, och ännu mer i maskineriet som ett automatiskt system, "är arbetsmedlet till sitt bruksvärde förvandlat ... till en existens som är adekvat för det fasta kapitalet och för kapitalet överhuvud; och den form, i vilken det som omedelbart arbetsmedel upptogs i kapitalets produktionsprocess, är upphävd av en form som är satt av kapitalet självt och som motsvarar det". Det är alltså först i maskineriet som "det föremålsgjorda arbetet ämnesmässigt träder gentemot det levande som den behärskande makten och som en aktiv subsumtion av detta under sig, inte bara genom att tillägna sig det, utan i själva den reala produktionsprocessen"; och först här framträder "det föremålsgjorda arbetet ... omedelbart ... inte bara i form av produkt eller av produkt som används som arbetsmedel, utan som själva produktivkraften" ... "Ackumulationen av vetande och kunskap, av den samhälleliga hjärnans allmänna produktivkrafter absorberas alltså gentemot arbetet i kapitalet, och framstår därför som kapitalets egenskap, närmare bestämt det fasta kapitalets, i den mån detta inträder i produktionsprocessen som egentligt produktionsmedel. Maskineriet framstår alltså som det fasta kapitalets mest adekvata form och ... det fasta kapitalet[181] som kapitalets mest adekvata form överhuvud."[182] Och just därför "mäts den redan uppnådda utvecklingsnivån hos det produktionssätt som vilar på kapitalet ... efter det fasta kapitalets existerande omfång; inte bara efter dess kvantitet, utan lika mycket efter dess kvalitet."[183]
Men också i ett annat avseende, fortsätter Marx, kan det fasta kapitalets utveckling tjäna som måttstock för hur högt den kapitalistiska produktionen utvecklats: "Föremålet för den produktion som är omedelbart inriktad på bruksvärdet, liksom för den som är omedelbart inriktad på bytesvärdet är själva produkten, som är bestämd för konsumtionen." Men "den del av produktionen som är inriktad på produktion av fast kapital producerar inte omedelbara föremål för förtäring, eller omedelbara bytesvärden; åtminstone inte bytesvärden som omedelbart kan realiseras. Det beror alltså på den redan uppnådda graden av produktivitet - på att en del av produktionstiden räcker för den omedelbara produktionen - att en allt större /del/ används till produktion av medel för produktionen. Samhället måste också kunna vänta; kunna dra bort en stor del av den redan skapade rikedomen såväl från omedelbart förtärande som från den produktion som är bestämd för omedelbart förtärande, för att använda denna del till inte omedelbart produktivt arbete (inom själva den materiella produktionsprocessen) ... Liksom det relativa merarbetets storlek beror på det nödvändiga arbetets produktivitet, så beror storleken av den arbetstid - levande eller föremålsgjord - som använts för produktion av det fasta kapitalet, på produktiviteten hos den arbetstid som är bestämd för den direkta produktionen av produkter.[184] Surplusbefolkning liksom surplusproduktion är (från denna synpunkt)[185] en betingelse för detta. Det vill säga, resultatet av den tid som används för den omedelbara produktionen måste relativt /sett/ vara större än vad som behövs för reproduktionen av det kapital som använts i dessa industrigrenar. Ju mindre det fasta kapitalet omedelbart bär frukt, ju mindre det ingriper i den omedelbara produktionsprocessen, desto större måste denna relativa surpluspopulation och surplusproduktion vara; alltså mer för att bygga järnvägar, kanaler, vattenledningar, telegraf o.s.v., än /för att bygga/ maskineri som är verksamt direkt i den omedelbara produktionsprocessen."[186]
Och på ett annat ställe: "I den mån produktionen av fast kapital inte från den ämnesmässiga sidan /sett/ heller är omedelbart inriktad på produktionen av omedelbara bruksvärden, eller på produktionen av värden som krävs för kapitalets omedelbara reproduktion - som alltså själva i sin tur i värdeskapandet representerar bruksvärdet - utan på produktionen av medel för värdeskapandet ... (produktionen av värde /är/ själv satt ämnesmässigt i produktionens föremål som produktionens mål ...) /i denna mån/ är det i produktionen av det fasta kapitalet, som kapitalet sätter sig som självändamål och framträder verksamt som kapital i en högre potens än i produktionen av cirkulerande kapital. I detta avseende är därför den omfattning som det fasta kapitalet redan har och som dess produktion intar i totalproduktionen, måttstock för utvecklingen av den rikedom som grundar sig på kapitalets produktionssätt."[187]
De anförda ställena utgör förvisso ett värdefullt tillägg till Kapitalet II. Rohentwurf går ännu längre, och tecknar i anslutning till detta bilden av ett samhälle där utvecklingen av maskineriet och av de allmänna produktionsbetingelserna[188] är så långt framskriden, att inte längre "det omedelbara arbete, som människan själv uträttar, eller den tid, som hon arbetar, utan tillägnandet av hennes egen allmänna produktivkraft ... framträder som produktionens och rikedomens stora grundpelare", och i detta samhälle måste alltså själva värdelagen försvinna. Vi skall emellertid först senare befatta oss med dessa aspekter (i kapitlet Värdelagens historiska skranka).
Hittills var det tal om de förändringar som den kapitalistiska produktionsprocessen undergår genom det fasta kapitalets utveckling. Men hur kommer denna utveckling - alltså den ständiga tillväxten och den växande betydelsen av de värden som är bundna i maskineriets form - till uttryck i kapitalets cirkulationsprocess?
Det allmänna svaret lyder: "Hos det cirkulerande kapitalet är reproduktionen bestämd av cirkulationstiden; hos det fasta kapitalet är cirkulationen bestämd av den tid, under vilken det i sin ämnesmässiga tillvaro förtärs som bruksvärde inom produktionsakten, d.v.s. av den tid, under vilken det måste reproduceras."[189] Genom denna skillnad blir emellertid "omslagstiden för det i cirkulerande och fast kapital delade totalkapitalet väsentligt modifierad".[190] Om ett kapital t.ex. är på 10.000 pund (för att ta till ett exempel från Rohentwurf), varav 5.000 är fast kapital och 5.000 cirkulerande - och det senare gör ett omslag på ett år, det förstnämnda på fem år - så gör "totalkapitalet på 10.000 ett omslag på 20 månader, fast det fasta kapitalet inte är ersatt förrän efter fem år. Denna omslagstid gäller dock bara för produktionsprocessens upprepande ... inte för reproduktionen av själva kapitalet."[191] Ty kapitalet självt ersätts naturligtvis inte av genomsnittsomslaget[192], och först vid slutet av det femte året finner sig kapitalisten i verkligheten "åter i besittning av det totalkapital som han började produktionsprocessen med". Fast "hans kapital har verkat i utsugningen av mervärde som om det gjorde ett fullständigt omslag på 20 månader, så är totalkapitalet självt reproducerat först efter fem år. Den första bestämningen av omslaget /är/ viktig för det förhållande, vari kapitalet värdeförmerar sig; men den andra för in ett nytt förhållande som inte alls förekommer hos det cirkulerande kapitalet." Nämligen därför att "det cirkulerande kapitalet fullständigt ingår i cirkulationen och fullständigt kommer ut ur den igen, så reproduceras det lika ofta som kapital, som det realiseras som mervärde eller /som/ surpluskapital. Men eftersom det fasta kapitalet aldrig ingår i cirkulationen som bruksvärde, och som värde bara i den utsträckning det konsumeras som bruksvärde, så är det inte alls reproducerat i det ögonblick det mervärde, som är bestämt av genomsnittsomslagstiden, är satt. Det cirkulerande kapitalets omslag måste äga rum 5 gånger på de 5 år som går innan det fasta kapitalet är reproducerat; d.v.s. det cirkulerande kapitalets omloppsperiod[193] upprepas 5 gånger, när det fasta kapitalets upprepas en gång, och kapitalets totalgenomsnittsomslag - 20 månader - måste upprepas 3 gånger, innan det fasta kapitalet är reproducerat.[194] Ju större den del av kapitalet är, som består av fast kapital - d.v.s. ju mer kapitalet verkar i ett produktionssätt som motsvarar det, med stor användning av producerad arbetskraft - och ju varaktigare det fasta kapitalet, d.v.s. ju längre dettas reproduktionstid, ju mer dess bruksvärde motsvarar dess bestämning - desto oftare måste den del av kapitalet, som är bestämd som cirkulerande, upprepa sin omslagsperiod, och desto längre är den totaltid som kapitalet behöver för att tillryggalägga sin totala cirkulationsbana. Därför har[195] produktionens kontinuitet blivit en yttre nödvändighet för kapitalet i och med utvecklingen av den kapitaldel som är bestämd som fast kapital. För det cirkulerande kapitalet är ett avbrott - om det inte varar så länge att dess bruksvärde förstörs - bara ett avbrott i skapandet av mervärde. Men för det fasta kapitalet är ett avbrott - såvitt[196] dess bruksvärde under mellantiden med nödvändighet blir relativt[197] improduktivt förintat, d.v.s. inte ersätter sig som värde - destruktion av själva dess originalvärde. Det är därför först i och med utvecklingen av det fasta kapitalet som den kontinuitet i produktionsprocessen, som motsvarar kapitalets begrepp, blir satt som en nödvändig betingelse /conditio sine qua/ för kapitalets bevarande; därmed också konsumtionens kontinuitet och ständiga tillväxt."[198]
Men det är inte allt. Det andra resultatet av vår undersökning av det fasta kapitalets inflytande på omslagstiden är, säger Marx, "utifrån den formmässiga sidan ännu viktigare". "Den totala tid, vari vi mäter det cirkulerande kapitalets omslag[199], var året - liksom den tidsenhet vari vi mäter arbetet, är dagen. Detta gör vi därför att året mer eller mindre är den naturliga reproduktionstiden eller produktionsfasens längd för reproduktionen av största delen av de vegetabiliska råämnen, som utnyttjas i industrin. Det cirkulerande kapitalets omslag bestäms därför utifrån antalet omslag under året som den samlade tiden."[200] Men i verkligheten "börjar det cirkulerande kapitalet sin reproduktion vid slutet av varje omslag, och när antalet omslag under ett år inverkar på totalvärdet, så framstår de händelser /fata/ som det upplever under varje omslag, visserligen som bestämmande för de betingelser, under vilka det på nytt börjar reproduktionen, men varje omslag är för sig en fullständig livsakt för det cirkulerande kapitalet. Så snart kapitalet åter förvandlats till pengar, kan det t.ex. ... kasta sig från en produktionsgren till en annan, så att reproduktionen, ämnesmässigt sett, inte upprepar sig i samma form."
Marx fortsätter: "I och med att det fasta kapitalet kommer med, ändrar sig detta, och varken det" cirkulerande "kapitalets omslagstid eller den enhet, vari antalet av dess omslag[201] mäts, året, framträder härefter som tidsmått för kapitalets rörelse. Denna enhet är nu snarare bestämd av den reproduktionstid, som är nödvändig för det fasta kapitalet, och därmed av den totala cirkulationstid, som det behöver för att som värde ingå i cirkulationen, och i sin värdetotalitet återvända från denna. Reproduktionen av det cirkulerande kapitalet måste under hela denna tid även ämnesmässigt försiggå i samma form, och antalet av dess nödvändiga omslag ... fördelas över en längre eller kortare följd av år. En längre totalperiod sätts därför som den enhet, vari dess omslag mäts, och upprepningen av dessa står nu inte i ett yttre, utan i ett nödvändigt sammanhang med denna enhet."[202] (Marx antar redan i Rohentwurf att det här rör sig om en närmare tioårig period.[203]) Men hur viktig denna omständighet är, framgår av "att den cykel, som industrin (sedan utvecklingen av det fasta kapitalet i stor skala) genomlöper under en ungefärligen /plus ou moins/ tioårig tidsrymd hänger samman med den på detta sätt bestämda totalreproduktionsfasen för kapitalet"[204], så att den genomsnittstid, under vilken maskineriet förnyas, också utgör en av bestämningsgrunderna för krisernas periodicitet.[205] En tankegång som vi - ytterligare utvecklad - återfinner i Kapitalet II.[206]
[1] Grundrisse, s. 416. /Övers.: För presentation av Grunddragen (eller Rohentwurf, Råutkastet), se s. 10-12 i band I./
[2] Kapitalet III, s. 39/ty 54. /Alltså Kapitalets tredje band (eller bok), sidan 39 i den svenska och sidan 54 i den tyska upplagan, band 25 i Marx-Engels Werke (MEW).
[3] Anfört arbete, s. 733 (korrigerat)/ty 836. - Jfr också a.a., s. 39 och följande/ty 53f. /Sidorna 39 och 40 skrivs i fortsättningen: s. 39f./
[4] Jfr not 70 på s. 125/ty 158 i detta arbete.
[5] Grundrisse s. 305f. (Jfr s. 139ff/ty 174ff i detta arbete.)
[6] I Grundrisse: "its demonetisation". /Här används alltså Entwertung (-sprozess) i betydelsen värde(forms)upphävelse./
[7] Från denna värdeupphävelse /Entwertung/, som utgör ett moment av själva värdeförmeringsprocessen (Marx använder Entwertung i denna betydelse bara i Rohentwurf), måste man skilja den värdeförminskning /Entwertung/ av kapitalet som är ett resultat av arbetets ökande produktivkraft. Marx skrev till Engels 14.8.1851: "Värdet ursprungligen bestämt av de ursprungliga produktionskostnaderna ... Men en gång producerad bestäms produktens pris av de kostnader som är nödvändiga för att reproducera den. Och kostnaderna för reproduktionen sjunker ständigt och allt snabbare, ju industriellare tidsåldern är. Alltså lagen om själva kapitalvärdets oupphörliga värdeförminskning ..." (MEW, band 27, s. 313).
[8] Grundrisse 306f.
[9] A.a., s. 307.
[10] A.a., s. 927.
[11] Till kritiken av den politiska ekonomin, s. 34 (korr)/ty 30. /Tyska Zur Kritik der Politischen Ökonomie återfinns i MEW 13./
[12] I den meningen, att varan skall genomgå en formväxling (V-P och P-V).
[13] Grundrisse 310.
[14] Här berör Marx redan ett tema, som vi senare åter skall möta i Kapitalet III (s. 166, 173 och 569f/ty 194, 203 och 648f).
[15] Grundrisse 308f.
[16] A.a., s. 301.
[17] A.a., s. 307-310. /I Grundrisse står ej Mehr- utan Surplus-, det är ingen begreppslig skillnad./
[18] Jfr 15. kapitlet.
[19] Grundrisse 313.
[20] A.a., s. 309 och 310f.
[21] A.a., s. 266ff.
[22] Rosdolsky har ersatt "a suspicion" med "einen Verdacht".
[23] "downbreak" har ersatts med "Zusammenbruch".
[24] A.a., s. 314. - Jfr den bekanta karakteristiken av Sismondi i Theorien III, s. 50f. (Även där ställs Sismondi mot Ricardo.) /Delar av Theorien über den Mehrwert (MEW 26: 1-3) finns på svenska i Skrifter i urval. Ekonomiska skrifter. När ett anfört ställe finns på svenska skriver vi: Teorier III, s. 401 /ty
[25] Kapitalet III, s. 438f/ty 501.
[26] Theorien III, s. 51.
[27] Grundrisse 316.
[28] Theorien III, s. 84 och 96. - Jfr Teorier II, s. 356/ty 501: "Om t.ex. köp och försäljning - eller rörelsen av varans metamorfos - utgör en enhet av två processer eller rättare sagt förloppet av en process igenom två motsatta faser, således väsentligen utgör en enhet av båda faser, så betyder denna rörelse ett lika väsentligt åtskiljande och självständiggörande av dessa faser från varandra. Eftersom de nu ändå hör ihop, så kan självständiggörandet av de sammanhörande momenten endast uppträda som någonting våldsamt, som en förstörelseprocess. Det är just i krisen som enheten är verksam, enheten av de skilda momenten. Den självständighet som de varandra tillhörande och kompletterande momenten antar gentemot varandra, förintas våldsamt. Krisen manifesterar således enheten av de moment som blivit självständiga gentemot varandra. Någon kris skulle inte finnas förutan denna inre enhet av dessa skenbart gentemot varandra likgiltiga moment. Men nej, säger den apologetiske ekonomen. Eftersom enheten finns, kan ingen kris finnas. Vilket ju inte betyder någonting annat än att de motsatta momentens enhet utesluter motsättningen."
[29] Till kritiken, s. 93/ty 77.
[30] Grundrisse 316.
[31] Theorien III, s. 115. (Jfr s. 448/ty 538 i detta arbete.)
[32] Grundrisse 317. (Jfr not 86 i 29. kapitlet.)
[33] Kapitalet III, s. 234/ty 267.
[34] Grundrisse 317f.
[35] A.a., s. 318.
[36] Theorien III, s. 80.
[37] Rosdolsky har ersatt "ist" med "schafft".
[38] Grunddragen 127 (korr)/ty 324. (Jfr not 14 på s. 236/ty 293.)
[39] Grunddragen 127f (korr)/ty 324f.
[40] Jfr kap. 16 i detta arbete.
[41] Grunddragen 128 (korr)/ty 325.
[42] /Erinnerung/, en återklang av Hegels terminologi. (Jfr Lukács, Der junge Hegel, s. 655.)
[43] Rosd. har översatt till Zusammenbruch.
[44] Grundrisse 325/Grunddragen 128/ och 319.
[45] Grunddragen 128 (korr)/ty 324f.
[46] Se kap 30 i detta arbete.
[47] Rosd. har översatt "Salär" till "Arbeitslohn".
[48] "Det är just skillnaden mellan kapitalet och herrskapsförhållandet, att arbetaren i form av den penningägande, i form av pengar träder gentemot kapitalet som konsument och bytesvärdesättande", att arbetaren "är ett enskilt centrum för cirkulationen - ett av de oändligt många cirkulationscentra vari hans bestämdhet som arbetare utsuddas." (A.a., s. 126 (korr)/ty 323.)
[49] "inte så stora som man allmänt antar".
[50] I Grundrisse "sein Salär".
[51] Mot detta skulle man kanske kunna hänvisa till den amerikanska bilindustrin, vilken som bekant är behärskad av tre stora bolag, som förvisso gärna ser sina anställda arbetare också som köpare av sina bilar. Men så länge det inom en industrigren finns flera företagare, så hoppas de allihop på att kunna sälja sin vara just till sina konkurrenters arbetare och kommer därför att försöka "inskränka" sina egna arbetares lön (och därmed också deras bytesförmåga) "så mycket som möjligt".
Övers.: Alla moderna bilfabriker har "förmånspriser" på sina bilar för de egna arbetarna, vilket som bekant inte alls hindrar dem från att försöka hålla lönerna nere. Övers. var 1960 på BMW:s fabriker i München. På fabriksledningens platser (ännu ganska få) stod de svarta sex- eller åttacylindriga vagnarna, medan "det tyska undret" för arbetarnas del fortfarande inskränkte sig till den lilla trehjuliga Isotta. Men det för företaget viktiga var naturligtvis att man inte såg en enda Volkswagen (resp. Mercedes eller Porsche).
[52] Egentligen rör det sig inte om Malthus' egna ord, utan om en fotnot av utgivaren av Malthus' Principles, Otter, som lyder: "The demand created by the productive labourer can never be an adequate demand, because it does not go to the full extent of what he produces. If it did, there would be no profit, consequently no motive to employ him. The very existence of a profit upon any commodity presupposes a demand exterior to that of the labour which has produced it. Ed." (T.R. Malthus, Principles of Political Economy etc., 1836, s. 405. - Se Grundrisse, s. 1008, red. anmärkning till s. 321, 16-22.)
[53] I Grundrisse citerat på engelska.
[54] I Grundrisse "adequate demand".
[55] I Grundrisse "die Nachfrage exterior to the demand of the labourer".
[56] I Grundrisse "collapse".
[57] I Grundrisse "Salärs".
[58] Grunddragen 125f (korr)/ty 322f.
[59] Jfr Grundrisse 533 och 67.
[60] Jfr not 119 på s. 50/ty 62 i denna bok.
[61] Grunddragen 126f (korr)/ty 323f.
[62] Grundrisse 345.
[63] I Grundrisse "Maschinist".
[64] I Grundrisse "Arbeiternecessaries".
[65] Schemat abstraherar från det fasta kapitalet.
[66] I Grundrisse "Surplusproduce".
[67] Förutsatt att det gäller råämnen som åter kan användas till råämnestillverkning. (Detsamma gäller beträffande maskinerna hos kapitalist C.)
[68] Grundrisse 345f.
[69] Kapitalet II, s. 349f/ty 396f; III, s. 740-743/ty 843-847.
[70] Theorien III, s. 243-246. (Jfr också MEW 30, s. 362-367, liksom Mara' Tableau Economique från 1863, avtryckt i separatutgåva av Kapitalet 1948, s. 533-536.)
[71] Grundrisse 346.
[72] A.a., s. 346f.
[73] I Grundrisse "in einen Teil"./Marx uttryckssätt skiljer tydligare nödvändigt och surplusarbete./
[74] I Grundrisse "die Surplusarbeit".
[75] Grunddragen 129f/ty 347.
[76] A.a., s. 130 (korr)/ty 347f. (Också begreppet "likgiltighet /Gleichgultigkeit/", som vi åter och åter möter i Rohentwurf, är hämtat från Hegels Logik.)
[77] Grunddragen 130 (korr)/ty 348.
[78] Grundrisse 350f. Marx tillfogar "Den rörelse, vari detta verkligen försiggår kan betraktas först när det reala kapitalet, d.v.s. konkurrensen o.s.v. - de verkliga reala betingelserna - betraktas."
[79] Vi erinrar oss att Marx' ursprungliga plan förvisade behandlingen av kriserna till den sista (sjätte) boken.
[80] Däri säg Marx själv (Kapitalet III, s. 733/ty 836) uppgiften för och det egentliga innehållet i Kapitalet II. - (Jfr Grundrisse, s. 423: "Cirkulationen, som vi ser den, är värdets förvandlingsprocess, en kvalitativ process hos värdet ... såvida nya bestämningar utvecklar sig inom denna förvandlingsprocess som sådan - i detta övergående från en bestämning till en annan.")
[81] Kapitalet I, s. 495f (korr)/ty 589f och III, s. 733 (korr)/ty 836.
[82] Se Kapitalet II, kap. 13. - I Rohentwurf behandlas denna skillnad bara flyktigt - så mycket som var nödvändigt för att visa dess inflytande på kapitalets värdeförmering. Man ser också av de aktuella sidorna i manuskriptet, hur Marx först arbetade fram denna skillnad. (Så identifieras t.ex. på s. 417 produktionstiden fortfarande med arbetstiden, vilket korrigerades av den i efterhand ditsatta anmärkningen "fel".)
[83] I Grundrisse "is finished".
[84] Grundrisse 496.
[85] Se nästa kapitel.
[86] Grundrisse 561.
[87] Att produktionstiden inte sammanfaller med arbetstiden kan överhuvudtaget bara ligga i naturbetingelser, som här direkt står i vägen för arbetets värdeförmering, d.v.s. för kapitalets tillägnelse av merarbete. Dessa hinder i vägen utgör naturligtvis inga advantages, utan de son point de vue, förluster." (Grundrisse 562.)
[88] A.a., s. 561.
[89] A.a., s. 432f.
[90] A.a., s. 422. - "Om man tänker sig att samma kapital är producerande och transporterande, så hör båda akterna till den omedelbara produktionen, och cirkulationen ... skulle börja först när den /produkten/ hade förts till sin bestämmelseort." (A.a.)
[91] Samma ståndpunkt företräder Marx också i Kapitalet (kap. 6/III i II. och kap. 17 i III. boken).
[92] Grundrisse 528f. - "Så snart som" den transporterade "varan har anlänt till sin bestämmelseort har den förändring försvunnit som skett med dess bruksvärde och den kommer sedan blott till uttryck i dess förhöjda bytesvärde, i varans fördyring. Fastän nu det reala arbetet här inte efterlämnat något spår på bruksvärdet, är det ändå förverkligat i denna materiella produkts bytesvärde, och sålunda gäller för denna industri som för de andra sfärerna inom den materiella produktionen, att arbetet förkroppsligas i varan ..." (Teorier I, s. 215f/ty 388.)
[93] Kapitalet II, s. 138 (korr)/ty 153.
[94] Grundrisse 423 och 520.
[95] A.a., s. 518.
[96] A.a., s. 418.
[97] A.a., s. 436.
[98] A.a., s. 417f. (Jfr not 11 på s. 141/ty 176.)
[99] A.a., s. 418.
[100] A.a., s. 436.
[101] A.a., s. 443.
[102] Jfr början av förra kap. - "Liksom kornet när det ligger som frö i jorden förlorar sitt omedelbara bruksvärde, värdeförminskas som omedelbart bruksvärde, så värdeförminskas kapitalet från produktionsprocessens fullbordan fram till sin återförvandling till pengar och därifrån åter till kapital." (Grundrisse 418.)
[103] A.a., s. 437.
[104] A.a., s. 523f.
[105] Jfr Kapitalet II, s. 115f (korr)/ty 128.
[106] Grundrisse 519.
[107] Kapitalet II, s. 235 (korr)/ty 150.
[108] "Om varuägarna ... inte är kapitalister utan självständiga, omedelbara producenter, så är den tid som de använder för inköp och försäljning ett avdrag från deras arbetstid, och de har därför alltid (under både forntiden och medeltiden) sökt att förlägga dylik verksamhet till helgdagarna." (A.a., s. 120 (korr)/ty 132.)
[109] Marx preciserar senare sin tankegång: "Det är därför felaktigt när J. St. Mill betraktar cirkulationskostnaderna som det nödvändiga priset för arbetsdelning. De är bara kostnader för en naturvuxen arbetsdelning som inte vilar på gemensamt ägande utan på privatägande." (Grundrisse 526.)
[110] A.a., s. 518f och 526.
[111] A.a., s. 518 och 527.
[112] I Grundrisse: "still more".
[113] A.a., s. 527.
[114] Senare i texten: "Annars kunde man inbilla sig att kapitalisten skulle kunna kompensera sig för den tid under vilken han inte tjänar pengar som lönarbetare åt en annan kapitalist ..." (s. 528.)
[115] I Grundrisse: "im eigentlichsten Worte".
[116] A.a., s. 527f.
[117] Marx kommer på flera ställen i Rohentwurf in på frågan om den allmänna profitkvoten (eller genomsnittsprofitkvoten) fast detta tema, som vi redan vet, enligt den ursprungliga uppbyggnadsplanen inte hörde till betraktandet av "kapitalet i allmänhet" utan av de "många kapitalen". Det är därför ingen tillfällighet att genomsnittsprofitkvoten i Marx' slutgiltiga verk behandlas först i bok III, där framställningen alltmer närmar sig kapitalets konkreta gestaltningar, d.v.s. konkurrensens sfär. (Se även kap. 25 i detta arbete.)
[118] I Grundrisse: "chargieren".
[119] I Grundrisse: "in fact".
[120] Grundrisse s. 444-446.
[121] Jfr s. 52-56/ty 65-69 i detta arbete.
[122] I Grundrisse: "ist quite another thing". (Grundrisse 554f.) - Jfr Kapitalet II, s. 115 (korr)/ty 128: "Men vad den politiska ekonomin ser, är det som framträder, nämligen omloppstidens inverkan på kapitalets värdeformeringsprocess överhuvud. Den uppfattar denna negativa inverkan som positiv, emedan följderna är positiva."
[123] Se kap. 25 i detta arbete.
[124] Grundrisse 519.
[125] A.a., s. 563. - Något längre fram i texten: "Upphävande av pengarna i deras omedelbara form framstår som ett krav från den penningcirkulation som blivit ett moment i kapitalcirkulationen; emedan de i sin omedelbart förutsatta form är en skranka för kapitalets cirkulation. Cirkulation utan cirkulationstid är kapitalets tendens; därför också sättande av instrument, som bara tjänar till att förkorta cirkulationstiden, i formbestämningar som blott är satta av kapitalet ..." (A.a., s. 563f.)
[126] Se kap. 27 i detta arbete.
[127] Grundrisse, s. 513f.
[128] Kapitalet II, s. 311 /ty 353. - Här bör nämnas att just det tema som behandlas i I. avdelningen av bok II (Kapitalets formförändringar /Metamorphosen/ och deras kretslopp) - och som är så svårläst, men förvisso utgör en höjdpunkt i användningen av den dialektiska metoden - fortfarande saknas helt i Rohentwurf (bortsett från tillfälliga anmärkningar), vilket avsevärt försämrar framställningen av cirkulationsprocessen i Rohentwurf.
[129] Kapitalet II, s. 311 (korr)/ty 353.
[130] A.a., s. 142(korr)/ty 156f.
[131] Se följande kapitel.
[132] Se kapitel 25 i detta arbete.
[133] Om vi talar om en arbetsdag, så menar vi längden av den arbetstid, under vilken arbetaren dagligen måste ge ut sin arbetskraft, måste arbeta. Om vi däremot talar om en arbetsperiod, så betyder det det antal sammanhängande arbetsdagar, som krävs i en viss industrigren för att leverera en färdig produkt. Produkten av varje arbetsdag är här bara en delprodukt, som föres vidare dag för dag, och som först vid slutet av en längre eller kortare period av arbetstid erhåller sin färdiga form, är ett färdigt bruksvärde." (Kapitalet II, s. 208f (korr)/ty 233.)
[134] Se kap. 12 i Kapitalets andra bok.
[135] A.a., s. 241.
[136] A.a., s. 242.
[137] Grundrisse 520f.
[138] A.a., s. 521.
[139] A.a., s. 307.
[140] A.a., s. 433.
[141] I Grundrisse: "in no time".
[142] A.a., s. 446f.
[143] I Grundrisse: "rather".
[144] A.a., s. 553. (Jfr not 164 på s. 58/ty 72.)
[145] Se 15. kapitlet i Kapitalets 11. bok (Omslagstidens inverkan på kapitalinsatsens /-vorschuss/ storlek).
[146] Grundrisse 557f.
[147] Det som avses är stadierna: P - V eller snarare P (inköp av arbetskraft och produktionsmedel) och V' - P' (återförvandling av det i produktionen förstorade /formerade/ kapitalvärdet till dess ursprungliga penningform).
[148] Kapitalet II, s. 94 (korr)/ty 105f.
[149] "Omslagets inverkan på produktionen av mervärde, alltså också av profit" kännetecknas kort sammanfattat "av att omslaget fordrar en viss tid varför hela kapitalet inte samtidigt kan användas i produktionen. En del ligger hela tiden i träda, antingen i form av penningkapital, råvaror i förråd, färdigt men ännu osålt varukapital eller ännu inte förfallna fordringar. Kapitalet i aktiv produktion, som är verksamt när mervärdet frambringas och tillägnar sig detta, minskas hela tiden med denna del, och det frambringade och tillägnade mervärdet minskas ständigt i samma utsträckning." (Kapitalet III, s. 64 (korr)/ty 80. - Det citerade kapitlet författades av Engels.)
[150] Kapitalet II, s. 116 (korr)/ty 128. (Jfr Grundrisse 534.)
[151] Kapitalet III, s. 14 (korr)/ty 20. - Jfr kapitel 11 i Kapitalet II, som handlar om "Teorier om fast och cirkulerande /sv övers: rörligt/ kapital", s. 204 (korr)/ty 228: Här handlar det inte om definitioner, under vilka tingen subsumeras, utan om bestämda funktioner, som uttrycks i bestämda kategorier."
[152] "Vi har här delat kapitalet i konstant och variabelt värde; detta är alltid riktigt när det betraktas inom Produktionsfasen, d.v.s. i sin omedelbara värdeförmeringsprocess." (Grundrisse, s. 542.)
[153] A.a., s. 514.
[154] Marx använder här och i det följande uttrycket "capital circulant". (Den bästa översättningen av detta uttryck, som det här används av Marx - alltså till skillnad från "cirkulerande" eller "rörligt" kapital i vanlig mening - skulle kanske vara "kretsande /kreisende/" eller "kretslöpande /kreislaufende/" kapital. - Jfr Kapitalet II, s. 141/ty 155: "... die Rückkehr des kreisenden Kapitalwerts", sv övers: "att kapitalvärdet återvänder".)
[155] Grundrisse 435. - Jfr Kapitalet II, s. 144 (korr)/ty 159: "När allt kommer omkring, befinner sig hela kapitalvärdet i oavbruten cirkulation, och i denna mening är alltså allt kapital cirkulerande kapital."
[156] Grundrisse 514.
[157] "Cirkulation" skall här förstås som kapitalets rörelse genom alla dess faser. (Jfr Grundrisse 416: "Om vi nu betraktar cirkulationen eller kapitalets omlopp som helhet...")
[158] A.a., s. 514f. - En återklang av denna utläggning finner man i Kapitalet II, s. 48/ty 56.
[159] Grundrisse 555.
[160] A.a., s. 515.
[161] Grundrisse: "contrivances".
[162] A.a., s. 516f.
[163] A.a., s. 517.
[164] "Om ett produktionsmedel som inte är ett arbetsmedel i egentlig mening, som t.ex. hjälpämne, råmaterial, halvfabrikat, etc., uppträder som ett arbetsmedel när det gäller att avge värde och också när det gäller det sätt som dess värde cirkulerar på, så är det likaledes ämnesmässig /stofflich/ bärare av och existensform för fast kapital." (Kapitalet 11, s. 146 (korr)/ty 161.)
[165] Grunddragen 194 (korr)/ty 590. - För övrigt, anmärker Marx i Rohentwurf, "utbyts de olika delarna i människokroppen, som hos kapitalet, inte under samma tidsrymd; blod förnyar sig snabbare än muskler, muskler snabbare än ben, och dessa kan därför ses som människokroppens fasta kapital." (A.a., s 562.)
[166] Grundrisse, s. 539. - Jfr Marx' uppbyggnadsplan på s. 186 i Grundrisse, punkt I, 2: "Kapitalets särskiljande: a) Capital circulant, capital fixe ..."
[167] Grunddragen 186 (korr)/ty 583. ("Kapitalets enbart ämnesmässiga åtskiljande framträder nu i själva dess form och som en distinktion som differentierar kapitalet." - Grunddragen 194 (korr)/ty 590.)
[168] Grundrisse, s. 539f.
[169] "... approvisionnement, som Cherbuliez kallar det" är nämligen "de produkter som är en förutsättning för att arbetaren skall kunna leva och vara i stånd att leva under produktionen, innan en ny produkt frambringats". Det är "de i förbrukningsföremål, bruksvärden uttryckta pengarna, som arbetaren erhåller av kapitalisten i utbytesakten mellan de båda". (Grunddragen 95/ty 207.) /Marx själv använder inte uttrycket "livsmedel-Lebensmittel" i detta avsnitt av Grundrisse./
[170] "Inom cirkulationen som totalprocess kan vi skilja mellan den stora och den lilla cirkulationen. Den första omfattar hela perioden från det moment, då kapitalet träder ut ur produktionsprocessen, tills det återvänder till denna. Den andra är kontinuerlig och försiggår ständigt samtidigt med själva produktionsprocessen. Det är den del av kapitalet som utbetalas som lön /Salar/, som utbyte mot arbetsförmågan." (Grundrisse 565.)
[171] A.a., s. 567. "Här är", slutar det citerade stället, "det enda moment i kapitalets kretslopp, då konsumtionen omedelbart inträder ... Här finner vi alltså - genom kapitalets förhållande till den levande arbetsförmågan och till de naturliga betingelserna för bevarandet av denna - att det cirkulerande kapitalet också bestämt från bruksvärdets sida ingår direkt i den individuella konsumtionen och förtärs som produkt i denna." (A.a., s. 567.)
[172] Kapitalet II, s. 150(korr)/ty 166./Övers.: "Existensmedel" är här översättning av "Lebensmittel" jfr not 19./
[173] Kapitalet II, s. 192-194(korr)/ty 214-216. - Jfr a.a., s. 200f(korr)/ty223f:"Det verkliga ämnet för det kapital som lagts ut på arbetslön är själva arbetet, den verksamma, värdeskapande arbetskraften, levande arbete, som kapitalisten byter till sig mot dött, föremålsgjort arbete och införlivar med sitt kapital. Först därigenom förvandlas det värde han har i sin hand till /ett/ värde som värdeförmerar sig självt... Men om däremot den sekundära bestämning som det cirkulerande kapitalet har gemensam med en del av det konstanta kapitalet (rå- och hjälpämnen) görs till den väsentliga bestämningen för den kapitaldel som lagts ut på arbetskraft... så består inte heller den kapitaldel som lagts ut på arbetslön ämnesmässigt av verksam arbetskraft utan av existensmedel - av de ämnesmässiga element, som arbetaren köper för sin lön, alltså /av/ den del av det samhälleliga varukapitalet som ingår i arbetarens konsumtion."
[174] A.a., s. 172 (korr)/ty 191.
[175] Med "cirkulationskapital" menas i Kapitalet II och III "kapitalvärdet i de former som tillhör cirkulationsprocessen (varukapital och penningkapital). "Hur mycket penningkapital och varukapital än fungerar som kapital och cirkulerar rörligt, så kan de inte bli rörligt kapital i motsats till fast, förrän de omvandlas till rörliga beståndsdelar av det produktiva kapitalet. Men eftersom dessa båda kapitalformer hör hemma i cirkulationssfären, så har ... ekonomerna sedan Adam Smith låtit sig förledas till att slå ihop dem med det produktiva kapitalets rörliga del under kategorin: cirkulerande kapital. De är i själva verket cirkulationskapital i motsats till produktivt, men de är inte cirkulerande kapital i motsats till fast." (Kapitalet II, s. 151 f (korr)/ty 168.) Och först vid analysen av "många kapital", alltså i konkurrenssfären, får begreppen fast och cirkulerande kapital en utvidgad betydelse, så att de också kan användas för "en köpmans fasta och cirkulerande kapital" (Kapitalet III, s. 262-264/ty 298-300).
[176] Kapitalet II, s. 192 (korr)/ty 214.
[177] Därför säger Rohentwurf om "en maskinfabrikants cirkulerande produkter": "För honom är de capital circulant - för den fabrikant som använder dem" d.v.s. maskinerna "i produktionsprocessen /är de/ capital fixe, eftersom de är produkt för den förre och bara för den senare /är de/ produktionsinstrument." (Grundrisse, s. 611, också s. 613f.) Helt annorlunda uttrycks det i Kapitalet: "Sålunda är en maskin, som maskinfabrikantens produkt, /som/ hans kapitals varuform, varukapital för honom; och så länge den kvarstannar i denna form så är den varken rörligt eller fast kapital. Såld till en fabrikant som använder den, blir den en fast beståndsdel av ett produktivt kapital." (Kapitalet II, s. 186 (korr)/ty 207.)
[178] De här studerade ställena har redan delvis beaktats i kapitel 17.
[179] I Grundrisse: "capital fixe".
[180] Grunddragen 186f (korr)/ty 583f.
[181] I Grundrisse: "capital fixe".
[182] Grunddragen 188f (korr)/ty 585f. Det hela ser naturligtvis annorlunda ut, när vi betraktar det fasta kapitalets minskade cirkulationsförmåga. Ty "det är just i denna bestämning som fast kapital - d.v.s. i den bestämning där kapitalet förlorar sin rörlighet och identifieras med ett bestämt bruksvärde som berövar det dess transformationsförmåga - som det utvecklade kapitalet ... framställer sig mest slående." Men från denna synpunkt sett motsvarar det fasta kapitalet "inte kapitalets begrepp, vilket som värde /är/ likgiltigt gentemot varje bestämd form av bruksvärde och som kan anta och avklä sig varje sådan form som en likgiltig inkarnation", så att det i detta avseende snarare är "det cirkulerande kapitalet" som "i motsats till det fasta kapitalet ... framstår ... som kapitalets adekvata form". "Denna motsägelse", tillfogar Marx, "är vacker. Måste utvecklas." (Grundrisse 171 och 586/sv 189 (korr).)
[183] Grundrisse 603.
[184] "Den arbetstid som används för produktion av fast kapital förhåller sig inom kapitalets produktionsprocess till den tid som använts för produktion av cirkulerande kapital på samma sätt som surplusarbete till nödvändigt arbete." (Grunddragen 202 (korr)/ty 597.)
[185] Alltså inte i betydelsen "industriell reservarmé".
[186] Grunddragen 199f (korr)/ty 594f.
[187] A.a., s. 202f (korr)/ty 597f.
[188] Med "allmänna" eller "gemensamma" produktionsbetingelser avses i Rohentwurf gator, kanaler järnvägar o.s.v. (Grundrisse 431f.)
[189] A.a., s. 573.
[190] A.a., s. 574.
[191] A.a., s. 605f.
[192] Det visar sig när det gäller cirkulerande kapital: "Om ett kapital på 100 återvänder 4 gånger och därmed inbringar 20 % - liksom ett kapital på 400, som bara cirkulerar en gång - så är därför kapitalet vid årets slut liksom tidigare 100 och det andra 400, fast det har verkat i produktionen av bruksvärden och i sättandet av mervärde som ett 4 gånger större kapital. Genom att omslagshastigheten här ersätter kapitalets storlek så visar detta på ett slående sätt hur det bara är kvantiteten surplusarbete och arbete överhuvud som satts i rörelse som bestämmer värdeskapandet och skapandet av mervärde, och inte kapitalets storlek i sig." (A.a., s. 606.)
[193] I Grundrisse: "revulsions".
[194] Jfr Kapitalet II, s. 165-167/ty 183-185.
[195] I Grundrisse: "Hence".
[196] I Grundrisse: "so far".
[197] I Grundrisse: "relativement".
[198] Grundrisse 606f.
[199] I Grundrisse: "return".
[200] I den mån kapitalets produktionsprocess samtidigt är en teknologisk process - produktionsprocess rätt och slätt - nämligen produktion av bestämda bruksvärden, med hjälp av /ett/ bestämt arbete, kort sagt, på ett sätt som bestäms av själva detta ändamål; i den mån den av alla dessa produktionsprocesser varigenom kroppen reproducerar den nödvändiga ämnesomsättningen - d.v.s. skapar livsmedel i fysiologisk mening - framstår som den mest fundamentala; i den mån denna produktionsprocess sammanfaller med agrikulturen; och denna också samtidigt direkt (som vidbomull, lin o.s.v.) eller indirekt - genom de djur den föder - (siden, ull o.s.v.), levererar en stor del av industrins råmaterial (egentligen alla, förutom de som hör till den extraktiva industrin); i den mån reproduktionen i agrikulturen i den tempererade zonen (kapitalets hemvist) är bunden till den allmänna jordiska cirkulationen; d.v.s. skördar mestadels är årliga; /i den mån ovannämnda förhållanden råder/ så är året (fast det räknas olika för olika produktioner) antaget som den allmänna tidsrymd, under vilken summan av kapitalets omslag räknas och mäts..." (A.a., s. 533.) - Jfr Kapitalet II, s. 141 f/ty 156f.
[201] I Grundrisse: "worin deren Anzahl", vari deras /omslagens/ antal /mäts/.
[202] Grundrisse 607f.
[203] Jfr Marx' diskussion med Engels om denna punkt: MEW 29, s. 291-293 /291-297/.
[204] Grundrisse 608.
[205] Vi kommer också att finna andra bestämningsgrunder. Men denna är en. Även tidigare fanns det goda och dåliga tider för industrin, liksom för skördarna (agrikulturen). Men den fleråriga industricykeln, indelad i karakteristiska perioder, epoker, tillhör storindustrin." (A.a., s. 608).
[206] Kapitalet II, s. 167/ty 185.
[1*] I svenska översättningen kallas entwickeln för analysera.
Last updated on: 12.21.2008