Originalets titel: "Zur Entstehungsgeschichte des Marxschen 'Kapital' ".
Skrivet: Till största delen 1949-55
Publicerat: Ffg 1968 (postumt)
Översättning: Mats Thorell
Granskning: Jan Bohlin
Digitalisering: Jonas Holmgren
Som redan överskriften visar, så motsvarar den sista avdelningen i Rohentwurf (s. 631ff) i en viss mening Kapitalet II. Men bara i en viss mening; ty - bortsett från denna avdelnings skissartade karaktär[1] - kategorierna profit och ränta betraktas här bara, i den mån dessa kategorier framkommer vid analysen av "kapitalet i allmänhet". Däri består alltså den huvudsakliga skillnaden mellan denna avdelning och avdelningarna 1-3 i Kapitalet III.[2]
Avdelningen om profit och ränta inleds med följande till synes mycket "hegelska" passus: "Kapitalet är nu" d.v.s. när det har fullgjort sitt kretslopp "satt som enhet av produktion och cirkulation... realiserar sig inte bara som reproducerande och därför övervintrande /perennierender/ utan också som värdesättande värde. Genom att det /i sig/ absorberar /å ena sidan/ den levande arbetstiden och genom /den till det själv hörande/ rörelsen i cirkulationen (vari utbytesrörelsen sätts som dess egen, som det föremålsgjorda arbetets immanenta process), förhåller det sig till sig själv som nyvärdesättande, värdeproducerande. Det förhåller sig som grund till mervärdet, som det av det /kapitalet/ grundade.[3] Under en bestämd tidsrymd ... producerar kapitalet ett bestämt mervärde - bestämt inte bara av det mervärde, som det sätter under en produktionsprocess, utan också av antalet upprepningar av produktionsprocessen eller /av/ dess reproduktion under en bestämd tidsrymd.
Genom upptagandet av cirkulationen - dess rörelse utanför den omedelbara produktionsprocessen - i dess reproduktionsprocess framträder[4] mervärdet som inte längre satt av dess", kapitalets, "enkla, omedelbara förhållande till levande arbete; detta förhållande framträder snarare bara som ett moment av dess totalrörelse. Kapitalet ... mäter därför inte längre det nyproducerade värdet med dess reala mått, surplusarbetets förhållande till det nödvändiga arbetet, utan med sig själv som dess förutsättning. Ett kapital av ett bestämt värde producerar under en bestämd tidsrymd ett bestämt mervärde. Mervärdet /är/ således mätt i förhållande till värdet av det förutsatta kapitalet, kapitalet således satt som sig förmerande värde - är profiten ... och profitkvoten är därför bestämd av förhållandet mellan profitens värde och kapitalets värde."[5]
Vad Marx säger här, kan vid första anblicken framstå som en konstlad a priori-konstruktion: men i verkligheten utvecklar han här för första gången den tankegång som vi i mycket gedignare form återfinner i Kapitalet (och i Theorien) och som utgör grundvalen för hans profitteori: Kategorin profit far aldrig förväxlas med kategorin mervärde (vilket de klasiska ekonomerna gjorde).[6] Profiten måste i stället begripas som en "sekundär, avledd ... i kapitalets mening vidare utvecklad form av mervärdet" - "den borgerliga form, vari spåren av dess tillkomst är utplånade".[7] Och även för denna form gäller vad Marx säger om "alla framträdelseformer och deras förborgade bakgrund": "De förra reproducerar sig omedelbart spontant som gängse tankeformer - de senare måste först uppdagas av vetenskapen."[8]
Förvisso är profiten "i sin omedelbara form ... ingenting annat än mervärdets summa uttryckt i proportion till kapitalets totalvärde".[9] Men därav följer 1. att profitens totalsumma (för kapitalistklassen[10]) aldrig kan vara större än mervärdets totalmängd, och 2. att profiten - som profitkvot betraktad - "under alla omständigheter" måste "uttrycka en proportion av vinsten som är mindre än mervärdets verkliga proportion. För under alla omständigheter mäts den i förhållande till totalkapitalet, som alltid är större än det som använts till arbetslön[11] och utbytts mot levande arbete"[12] ... Profitkvoten uttrycker därför "aldrig den verkliga kvot, i vilken kapitalet exploaterar arbetet, utan alltid ett mycket mindre förhållande". Den skulle bara kunna "uttrycka mervärdets verkliga kvot om hela kapitalet förvandlades enbart till arbetslön ... alltså inte bara råmaterialet var = 0, utan också produktionsmedlen". Men detta fall "kan inte förekomma på grundval av det produktionssätt som motsvarar kapitalet."[13]
Eftersom profitkvoten således (till skillnad från profiten som sådan) på förhand skiljer sig i storlek från mervärdekvoten, sammanfaller lagen för dess rörelse "inte så omedelbart och enkelt" med lagen för mervärdekvoten, som det till att börja med kunde tyckas.[14] "Profitkvoten kan sjunka, fast det reala mervärdet stiger. Profitkvoten kan stiga, fast det reala mervärdet sjunker."[15] Detta följer redan därav att profitkvoten beräknas på kapitalets totalvärde. Den är därför "1. bestämd av själva mervärdets storlek; 2. av det levande arbetets förhållande till det ackumulerade"[16] (alltså av kapitalets värdesammansättning). Och slutligen inverkar också skillnaderna i omslagstid på storleken av det producerade mervärdet, och därför på profitkvoten.
Av det sagda framgår att en och samma profitkvot faktiskt kan bero på mycket olika mervärdekvoter, och att omvänt "en och samma mervärdekvot kan uttrycka sig i de mest olika profitkvoter".[17]
Graden av utsugning av arbetet kan alltså vara densamma i olika produktionsgrenar och därmed kan mervärdekvoten uppvisa samma höjd; men eftersom kapitalets organiska sammansättning varierar med olika produktionsgrenar, så kommer dessa produktionsgrenar att producera mycket olika mängder mervärde, och dessa mängder kommer att framställa sig i mycket olika profitkvoter.[18] Men just "profitens olikhet i olika produktionsgrenar - för kapital av samma storlek - d.v.s. profitkvotens olikhet, är såväl en betingelse som en förutsättning för konkurrensens utjämning".[19]
Vi kommer så till problemet den allmänna profitkvoten och de från värdet avvikande produktionspriserna. Man erinrar sig Böhm-Bawerks påstående att det skulle finnas en "olöslig motsägelse" mellan tredje och första boken av Kapitalet, och att den i tredje boken utvecklade teorin om genomsnittsprofiten i grunden skulle uppfattas som ett reträttförsvar, som ett "anteciperat självförsvar". På detta svarade Hilferding att det ifrågavarande avsnittet av tredje boken författades redan 1865, alltså två år innan första bandet publicerades. Nu skall vi se att lösningen på problemet med genomsnittsprofitkvoten i verkligheten förelåg redan i Rohentwurf från 1857-1858, alltså innan Marx ännu hade nått fram till att skriva själva sin värdeteori! Vi läser i Rohentwurf: "Då kapitalets profit bara realiserar sig i det pris, som betalas ... för det bruksvärde, som det har skapat, så är profiten alltså bestämd av det erhållna prisets överskott över det pris som täcker utläggen", d.v.s. över 'kostnadspriset'.[20] "Då vidare denna realisation bara försiggår i utbytet, så är profiten för det enskilda kapitalet inte nödvändigt begränsad av dess mervärde, av det surplusarbete som det innehåller; utan den står i förhållande till det prisöverskott som det erhåller i utbytet. Det kan byta till sig mer än sin ekvivalent, och då är profiten större än dess mervärde. Detta kan bara vara fallet, såvida den andre utbytande inte erhåller sin ekvivalent." Å andra sidan kan profiten också vara mindre än mervärdet, d.v.s. "det kan existera för kapitalet, utan att dess verkliga produktionskostnader - d.v.s. hela det surplusarbete det satt i verket - realiseras." Men "totalsurplusvärdet, liksom totalprofiten, som bara är själva mervärdet annorlunda beräknat, kan genom dessa operationer aldrig varken växa eller avta; det är inte det utan dess fördelning mellan de olika kapitalisterna som därigenom modifieras".[21]
Hur sker nu denna fördelning? Svaret ges av en exkurs i den avdelning av Rohentwurf som ägnas åt cirkulationsprocessen: "En allmän profitkvot är överhuvud bara möjlig genom att profitkvoten i den ena affärsgrenen är för stor och i den andra för liten; d.v.s. att en del av surplusvärdet - som motsvarar surplusarbetet - förs över från den ene kapitalisten till den andre. Om i 5 branscher (A, B, C, D och E) ... profitkvoten /är/ respektive 15 %, 12 %, 10 %, 8%, 5%, så är genomsnittskvoten 10%; men för att denna skall existera i realiteten, så måste kapitalist A och B avge 7 % till D och E, nämligen 2 till D och 5 till E, medan allt förblir som förr för C." Likhet mellan de omedelbara "profitkvoterna i förhållande till samma kapital på 100 är omöjlig, eftersom surplusarbetets förhållanden är helt olika, allt efter arbetets produktivitet och förhållandet mellan råämne, maskineri och arbetslön, och det omfång, vari det överhuvud måste produceras... Kapitalistklassen fördelar således till en viss grad totalsurplusvärdet", så att kapitalisterna får del av det "i överensstämmelse med förhållandet mellan deras kapitals storlek, i stället för allt efter det surplusvärde som verkligen skapats av kapitalen i de enskilda affärsgrenarna". "Den större profiten - som framgår ur det verkliga surplusarbetet inom en produktionsgren, det verkligen skapade surplusvärdet - trycks av konkurrensen ner till den genomsnittliga nivån", medan "minuset i surplusvärde i den andra branschen höjs till samma nivå genom att kapital dras bort från denna ... Detta realiseras genom förhållandet mellan priserna i de olika branscherna, som i den ena sjunker under deras värde, i den andra stiger över detta.[22] Därav uppkommer skenet att samma summa kapital i olika branscher skulle skapa samma surplusarbete eller surplusvärde."[23] Men denna fråga, tillfogar Marx, hör till "avdelningen om konkurrensen" /om/ "de många kapitalen, inte hit"[24], där vi har att göra med "kapitalets profit" (alltså med kapital och profit "i allmänhet").[25]
Marx påpekar också: "Det är absolut nödvändigt att klarlägga detta; eftersom fördelningen av mervärdet mellan kapitalen ... - denna sekundära ekonomiska operation - framkallar fenomen, som i den sedvanliga ekonomin förväxlas med de primitiva" (skall vara: "primära") ... ("Att andra bestämningar tillkommer vid utjämningen av profitkvoten, är klart. Men här handlar det inte om fördelningen av surplusvärdet, utan om dess skapande."[26]) Båda stegen i undersökningen är dock nödvändiga, ty just "genom att läran om mervinsten inte har betraktats /i/ ren /form/ i den hittillsvarande ekonomin utan hopblandad med läran om den reala profiten - som framkommer ur de olika kapitalens deltagande i den allmänna profitkvoten - har den stora sammanblandningen och mystifikationen uppstått".[27] Så även hos Ricardo, vars profitteori inte kan övervinna motsägelsen mellan bestämningen av produkternas värde genom den relativa arbetstiden och den "reala prissättningen i praktiken", just för att han inte "begriper profiten som en /själv/ derivativ, sekundär form av mervärdet".[28]
Detta leder oss till frågan om förhållandet mellan Marx' och Ricardos (och den klassiska) profitteorin överhuvud. Skillnaden mellan de båda teorierna är iögonfallande. Medan Ricardos skola strandade just på motsägelsen mellan värdets bestämning genom arbetet och den allmänna profitkvotens faktiska existens, blev denna motsägelse för Marx utgångspunkt för en ny profitteori. Han försöker inte (som ricardianerna) rädda värdelagen "genom en våldsam abstraktion från framträdelsens motsägelser"[29], utan påvisar istället hur i och med den allmänna profitkvotens mellankommande "på bytesvärdets grundval ett från detta skilt marknadspris utvecklas, eller riktigare, hur lagen för bytesvärdet bara förverkligar sig i sin egen motsats"[30]. Man kan därför förstå den stora tillfredsställelse, med vilken Marx yttrade sig om sin teoris prestation i just detta avseende i ett brev till Engels den 14. januari 1858. "För övrigt är det åtskilligt som utvecklar sig bra. T.ex. har jag kastat omkull hela den gamla profitteorin. När det gäller arbetsmetoden har jag haft stor nytta av att jag av en ren tillfällighet[31] ... hade bläddrat igenom Hegels Logik igen." Och han tillfogar: "Om jag någonsin på nytt får tid över till detta slags arbete, skulle jag bra gärna vilja ägna två eller tre tryckark åt att på ett för vanliga människor begripligt sätt göra tillgängligt det rationella i den metod som Hegel upptäckt, men också mystifierat."[32]
Vi vet nu vari "omkullkastandet" av den tidigare profitteorin bestod: i kunskapen om profiten som en nödvändig "framträdelseform" för mervärdet. Men inte bara det. Marx' lösning av problemet fordrade flera mellanled; den förutsatte inte bara teorin om produktionspriserna och kostnadspriserna, utan också en riktig uppfattning av kapitalets omslag, och framför allt av mervärdeproblemet! Å andra sidan var det inte möjligt att klara av mervärdeproblemet så länge den fundamentala skillnaden mellan det variabla och det konstanta kapitalet inte erkändes, vilket i sin tur förutsatte att man upptäckte den dubbeltydiga karaktären hos det arbete som varorna innehåller o.s.v. Alla dessa mellanled saknas hos Ricardo och klassikerna. Det är därför inte konstigt att Ricardo "på ett omedelbart sätt försöker påvisa överensstämmelsen mellan de ekonomiska kategorierna"[33], att han "med våld" vill reducera profitkvoten och mervärdekvoten till varandra.[34] Därför bemödar han sig att "härleda obestridliga empiriska fenomen direkt ur den allmänna lagen, genom enkel formell abstraktion ... Obildat folk /Der Vulgus/ har av detta dragit slutsatsen att de teoretiska sanningarna är abstraktioner som motsäger de verkliga förhållandena, i stället för att tvärtom se, att Ricardo inte går tillräckligt långt i den riktiga abstraktionen och därför drivs till den felaktiga."[35] Med andra ord: Ricardo saknar tillräcklig dialektisk skärpa för att uppfatta kapitalet som en "processerande enhet" och utveckla dess motsägelser. Den huvudsakliga bristen hos Ricardos profitteori ligger alltså i hans otillräckliga metod - och det var den huvudpunkt utifrån vilken Marx kunde "kasta omkull" denna teori. I detta avseende kan den tjänst, som Hegels Logik gjorde honom, inte värderas högt nog![36]
En annan fundamental fråga i ekonomin, som lösts redan i manuskriptet från 1857-58, är frågan om profitkvotens tendensiella fall.
Även denna lösning har framkommit under uppgörelsen med Ricardos teori. Som alla klassiker betonar också Ricardo att med kapitalets ackumulation "är profitens naturliga tendens att falla".[37] Men varifrån kommer denna tendens, vad ligger till grund för den?
Det är upplysande att Adam Smiths förklaring till profitkvotens avtagande inte tillfredsställde Ricardo. "A. Smith", läser vi i Rohentwurf, "förklarade profitkvotens fall i och med kapitalets tillväxt med kapitalens inbördes konkurrens. Mot detta invände Ricardo att konkurrensen visserligen kan reducera profiten i de olika branscherna till en genomsnittsnivå, kan utjämna kvoten, men aldrig själv kan trycka ner denna genomsnittsnivå." "Smiths mening", fortsätter Marx, "är riktig såtillvida att de lagar som är inneboende i kapitalet, dess tendenser[38], realiseras först i konkurrensen - kapitals agerande mot kapital.[39] Men den är felaktig i den mening /som/ han förstår den, att konkurrensen skulle pålägga kapitalet yttre, utifrån införda lagar, som inte är dess egna lagar. Konkurrensen kan bara permanent pressa ner profitkvoten i alla industrigrenar, d.v.s. genomsnittsprofitkvoten, när ... och i den mån som ett allmänt och permanent, som lag verkande, fall i profitkvoten också är begripligt utanför och utan hänsyn till konkurrensen."
"Att vilja förklara" kapitalets inre lagar "helt enkelt med konkurrensen är att medge, att man inte har förstått dem".[40] Men vilken är då enligt Ricardo den inre lag, som leder till profitkvotens tendens att falla?
Vi påminner oss att Ricardo varken känner skillnaden mellan konstant och variabelt kapital[41] eller mellan profitkvot och mervärdekvot, och att dessutom profit och lön enligt hans teori bara kan stiga och falla i omvänt förhållande till varandra. Därför skriver han "att ingen kapitalackumulation varaktigt kan sänka profiten, om det inte finns en varaktig orsak till lönernas ökande".[42] Men under vilka betingelser kan arbetslönen (som hos Ricardo i regel är lika med priset på arbetarens nödvändiga livs- /d.v.s. existens-/medel) stiga varaktigt till sitt värde (inte bruksvärdet) - så att den del av arbetsdagen, som arbetaren arbetar för sig själv växer, men den andra, som han ger kapitalisten gratis, avtar? Detta är uppenbarligen "bara möjligt ... när värdet av de livsmedel, vartill hans arbetslön används, tilltar. Men värdet på industrivarorna avtar ständigt, som en följd av utvecklingen av arbetets produktivkrafter. Det hela kan alltså bara förklaras med att huvuddelen av existensmedlen - matvarorna - ständigt stiger i värde."[43] Men detta beror (enligt Ricardo) på "att jordbruket ständigt blir mindre fruktbart ... Profitens ihållande fall är därför förbundet med en ihållande höjning av jordräntans kvot."[44]
Av det sagda framgår att Ricardos förklaring av lagen om profitkvotens avtagande vilade på två förutsättningar: 1. på Malthus' antagande om jordbrukets avtagande fruktbarhet, om den brukade jordens fortskridande försämring; och 2. på "den felaktiga förutsättningen att profitkvoten är = kvoten av det relativa mervärdet[45] och endast kan stiga eller falla i omvänt förhållande till arbetslönens fallande eller stigande".[46]
Som bekant förkastar Marx Ricardos lösning. Vi kan här inte gå in på allt det som han har anfört mot den.[47] Här gäller det bara att Ricardos felaktiga profitteori hade hindrat honom från att "förklara ... ett av de mest slående fenomenen i den moderna produktionen" - d.v.s. profitkvotens tendensiella fall.[48] "Eftersom Ricardo ... helt enkelt blandar ihop mervärde och profit, och mervärdet bara kan avta konstant och tendensiellt, när surplusarbetets förhållande till det nödvändiga - d.v.s. till det arbete som krävs för att reproducera arbetsförmågan - avtar, och då detta bara är möjligt om arbetets produktivkraft avtar, så antar Ricardo att arbetets produktivkraft avtar i jordbruket medan den växer i industrin i och med kapitalets ackumulation. Från ekonomin flyr han till den organiska kemin."[49] Men hur har Marx löst frågan? Redan i Rohentwurfs första avdelning frågar han med avseende på ett av de numeriska exempel, med vilka han vill förklara skillnaden mellan profitkvoten och mervärdekvoten: "Men är då inte något i dessa tal riktigt, om man uppfattar dem på annat sätt?" Kan inte mervärdet "växa, även om det avtar i förhållande till hela kapitalet, alltså den så kallade profitkvoten avtar?"[50] "Det hela", säger han senare, i direkt polemik med Ricardo, "löser sig helt enkelt genom att profitkvoten inte har det absoluta mervärdet för ögonen, utan surplusvärdet i förhållande till det använda kapitalet, och genom att produktivkraftens tillväxt åtföljs av att den del av kapitalet som representerar approvisionnement[51] avtar i förhållande till den del som representerar invariabelt", d.v.s. konstant "kapital[52]; och att därför, i och med att det använda totalarbetet sjunker i förhållande till kapitalet" så sjunker "också den del av arbetet ... som framträder som surplusarbete eller surplusvärde."[53] Med andra ord: Eftersom profitkvoten på intet sätt är identisk med mervärdekvoten, så måste den minskning av det variabla kapitalet i förhållande till det konstanta, som är följden av produktionsteknikens ständiga revolutionering, av produktivitetens stigande, också komma till uttryck i en sjunkande profitkvot. (En slutsats som - som Marx betonar i brevet till Engels den 30. april 1868 - framgår av den vid framställningen av produktionsprocessen utvecklade "Lagen om den konstanta kapitaldelens stigande tillväxt i förhållande till den variabla", alltså av kapitalets stigande organiska sammansättning.[54] Tillväxten av arbetets produktivkraft är liktydig med a) tillväxt av det relativa mervärde eller den relativa merarbetstid som arbetaren ger kapitalet; b) minskning av den arbetstid som är nödvändig för att reproducera arbetsförmågan; c) minskning av den del av kapitalet som utbyts mot levande arbete jämfört med den del som deltar i produktionsprocessen som föremålsgjort arbete och förutsatt värde. Profitkvoten står därför i omvänt förhållande till det relativa mervärdets eller det relativa surplusarbetets tillväxt, till produktivkrafternas utveckling och till storleken av det kapital som använts som konstant kapital i produktionen."[55] ... "Alltså i samma förhållande som kapitalet som kapital tar större utrymme i produktionsprocessen i proportion till det omedelbara arbetet, ju mer det relativa surplusvärdet - kapitalets värdeskapande kraft - växer, desto mer faller profitkvoten."[56]
Men i verkligheten äger denna sänkning av profitkvoten bara rum "som tendens, liksom alla ekonomiska lagar"[57], och hämmas av talrika "motverkande orsaker". "Det finns i kapitalets utvecklade rörelse moment, då denna rörelse", profitkvotens fall, "upphör, förutom genom kriser. T.ex. den ständiga värdeförminskningen av en del av det existerande kapitalet; förvandlingen av en stor kapitaldel till fast kapital[58], som inte tjänar som agent för den direkta produktionen; improduktivt bortslösande av en stor del av kapitalet etc. ... Profitkvotens fall uppskjuts också av att nya produktionsgrenar skapas, där det behövs mer omedelbart arbete i förhållande till kapitalet, eller där arbetets produktivkraft ännu inte är utvecklad... (Också monopol.) ... Att profitkvotens fall vidare kan uppskjutas genom att existerande avdrag från profiten bortfaller, t.ex. genom skatteminskning, minskning av jordräntan o.s.v., hör egentligen inte hit, även om det är av betydelse i praktiken, ty detta är delar av profiten under andra namn och tillägnat av andra personer än kapitalisten själv."[59] ' En närmare undersökning skulle visa att dessa, här bara exempelvis nämnda, moment som hämmar profitkvotens fall, till sitt innehåll mestadels sammanfaller med de som anförs i Kapitalet III. Men det som intresserar oss här är att Marx ursprungligen ansåg att undersökningen av dessa moment låg utanför analysen av "kapitalet i allmänhet". Därför heter det i det senare tillkomna manuskriptet till Theorien: "Den fallande profitkvotens process skulle snart få den kapitalistiska produktionen att klappa ihop om inte paralyserande tendenser - som inte skall utvecklas här, detta hör till kapitlet om kapitalens konkurrens" - "ständigt verkade decentraliserande bredvid den centripetala kraften."[60] Först i Kapitalet III ägnas - i samband med planändringen av verket - dessa hämmande tendenser ett kapitel. (Kap. 14: Motverkande orsaker) Men inte ens här behandlas ett så viktigt moment som kapitalets värdeförminskning genom kriser, eftersom en "vidare analys av kriserna" "faller utanför vår undersökning", som Marx gång på gång framhäver i Kapitalet[61] och i Theorien[62].
Vi såg att i motsats till Ricardo, som förlade den verkliga grunden för profitkvotens tendensiella fall till naturen[63], hävdar Marx att detta fall bara kan förklaras genom att "den del av kapitalet som utbyts mot levande arbete avtar relativt, även om arbetaren utsugs mer eller lika mycket".[64] Emellertid kan kapitalet - inom bestämda gränser - kompensera profitkvotens fall med den stigande profitmassan. Om det läser vi i Rohentwurf: "Profitmassan[65] (d.v.s. mervärdet) betraktad utan sin formella relation, inte som proportion utan som enkel värdestorlek utan relation till någon annan, kommer i genomsnitt inte att växa som profitkvoten utan som kapitalets storlek. Om alltså profitkvoten står i omvänt förhållande till kapitalets värde så står profitens summa i ett direkt förhållande till detta. Men även denna sats är bara sann för en begränsad nivå i utvecklingen av kapitalets eller arbetets produktivkraft. Ett kapital på 100 med en profit på 10 % ger en mindre summa profit än ett kapital på 1000 med en profit på 2 %. I det första fallet är summan 10, i det andra 20, d.v.s. det större kapitalets profitmassa är dubbelt så stor som det 10 gånger mindre kapitalets fast det mindres profitkvot är 5 gånger större. Men om det större kapitalets profit bara var 1 % så skulle profitsumman vara 10, liksom för det 10 gånger mindre kapitalet, eftersom profitkvoten avtagit i samma förhållande som dess storlek. Om profitkvoten för kapitalet på 1000 bara var 1/2 % så skulle profitens summa bara vara hälften så stor som det mindre kapitalets, bara 5, eftersom profitkvoten var 20 gånger mindre.[66] Allmänt uttryckt alltså: Avtar profitkvoten för det större kapitalet, men inte i förhållande till dess storlek, så växer profitmassan, fast profitkvoten avtar. Avtar profitkvoten i förhållande till dess storlek, så förblir profitmassan samma som det mindre kapitalets; den förblir stationär. Avtar profitkvoten i större förhållande än dess storlek växer, så avtar det större kapitalets profitmassa, jämfört med det mindre kapitalets, lika mycket som profitkvoten."[67]
Lagen om profitkvotens tendensiella fall, säger Marx avslutningsvis, är "i varje avseende den viktigaste lagen i den moderna politiska ekonomin ... trots sin enkelhet har den hittills aldrig begripits och ännu mindre blivit medvetet uttalad... Ur historisk synpunkt är det också den viktigaste lagen."[68] Den säger nämligen "att den redan befintliga materiella, redan utvecklade existerande produktivkraften, i det fasta kapitalets[69] form, som vetenskapen[70], som befolkningen o.s.v., i korthet alla betingelser ... för rikedomens reproduktion, d.v.s. för den sociala individens rika utveckling - att den utveckling av produktivkrafterna som kapitalet självt medfört i sin historiska utveckling, på en viss punkt upphäver kapitalets självvärdeförmering i stället för att sätta den.[71] Utöver en viss punkt blir produktivkrafternas utveckling en skranka för kapitalet; d.v.s. kapitalförhållandet /blir/ en skranka för utvecklingen av arbetets produktivkrafter. När det nått denna punkt står kapitalet, d.v.s. lönarbetet, i samma förhållande till utvecklingen av den samhälleliga rikedomen och produktivkrafterna som länsväsen, livegenskap, slaveri och blir som en boja med nödvändighet sprängd. Därmed ömsar den mänskliga verksamheten skinn och dess sista knektgestalt åker av, å ena sidan lönarbetets, å andra sidan kapitalets, och denna ömsning är själv resultatet av det produktionssätt som motsvarar kapitalet. De materiella och andliga betingelserna för negationen av lönarbetet och kapitalet, som själva redan är negationen av tidigare former av ofri samhällelig produktion, är själva resultat av kapitalets produktionsprocess. Att samhällets produktiva utveckling passar allt sämre till dess hittillsvarande produktionsförhållanden uttrycks i skärande motsägelser, kriser, kramper. Våldsam förintelse av kapital, inte p.g.a. förhållanden som ligger utanför kapitalet utan som en betingelse för dess självbevarelse, är den mest slående form i vilken kapitalet får rådet[72] att avträda och ge plats för ett högre steg av den sociala produktionen."[73]
Med denna "sammanbrotts"-prognos[74] avslutas Rohentwurfs tredje avdelning.
Vad vi ytterligare har att behandla är några sidor i Rohentwurf som Marx ägnar åt undersökningen av räntan och det räntebärande kapitalet.
Denna undersöknings korthet (den upptar i sin helhet inte mer än fyra sidor - bortsett från de talrika anmärkningar som finns spridda i manuskriptet) förklaras inte bara av Marx' brådska när han arbetade med att göra färdigt utkastet och av att han när manuskriptet närmade sig slutet blev sjuk av utmattning[75], utan framför allt av själva verkets uppläggning. Vi vet dock att Rohentwurf i stort sett inte skulle gå utanför ramen för "kapitalet i allmänhet", vilket på förhand uteslöt en mer ingående undersökning av det räntebärande kapitalet - och särskilt den roll som det spelar i det moderna kreditväsendet. Räntekategorin kunde därför bara antydas i Rohentwurf (i anslutning till undersökningen av profiten och den allmänna profitkvoten), medan analysen av kreditväsendet - enligt Marx' ursprungliga plan - skulle följa först efter behandlingen av konkurrensen, alltså i 3. avdelningen av "boken om kapitalet".[76]
Denna plan förblev Marx trogen också i sitt andra stora manuskript (det från 1862-63). I den avdelning i Theorien III som handlar om profit och ränta kan vi läsa: "Den vidare undersökningen av räntan och dess förhållande till profiten hör inte hit; lika lite som undersökningen av i vilket förhållande profiten delar sig i industriell profit och ränta."[77] Och 7 sidor senare: "Den allmänna profitkvoten motsvarar naturligtvis en allmän räntekvot eller en allmän räntefot. Vi har inte för avsikt att här utveckla detta vidare, för analysen av det räntebärande kapitalet hör inte till denna allmänna avdelning[78], utan till avdelningen om krediten."[79] Vi finner därför inga undersökningar om krediten, dess roll och former, i Theorien - bortsett från tillfälliga anmärkningar. Man inskränker sig här till att påvisa att 1. räntekategorin i det moderna samhället förutsätter det industriella kapitalets fulla utveckling och att 2. kapitalförhållandets "alienering /Veräusserlichung/", dess fetischering når sin höjdpunkt just i det räntebärande kapitalet. Men annars betonas i Theorien gång på gång att analysen av krediten som sådan kan komma först på ett senare stadium i undersökningen. I Theorien II heter det: "Vi behöver här endast betrakta de former som kapitalet genomgår i sina olika utvecklingsstadier. De reella förhållanden inom vilka den verkliga produktionsprocessen försiggår, undersökes således inte ... Kapitalens konkurrens betraktas inte, inte heller kreditväsendet ..."[80] (Jfr det liknande stället i samma bok, enligt vilket den "reala krisen" bara kan "framställas ur den kapitalistiska produktionens reala rörelse, konkurrens och kredit".[81]) "Det är således genom krediten som hela kapitalistklassens kapital ställs till förfogande för varje sfär, inte i proportion till kapitalisternas kapitalinnehav inom denna sfär, utan i proportion till deras produktionsbehov - medan i konkurrensen det ena enskilda kapitalet framstår som självständigt gentemot det andra. Krediten är såväl resultatet av som ett villkor för den kapitalistiska produktionen, och detta ger oss en fin övergång från kapitalens konkurrens till kapitalet som kredit."[82] (Denna sats är utomordentligt viktig för förståelsen av Marx' uppbyggnadsplan.)
Texten Teorier om mervärdet /Theorien/ håller som vi ser fast vid verkets första uppbyggnadsplan. Först Kapitalet III går utöver denna plan, först där överskrids ramen för "kapitalet i allmänhet" i Marx' ursprungliga mening.[83] Ty medan de första fyra kapitlen /21-24/ i femte avdelningen i Kapitalet III väsentligen utvecklar samma tankegångar som Marx behandlade redan i slutdelen av Theorien[84], så går han i de följande kapitlen i Kapitalet III (25-35) utförligt in på kreditväsendets utveckling; i det korta 27. kapitlet - "med avseende på industrikapitalet", och i de följande "med avseende på det räntebärande kapitalet som sådant".[85] Förvisso måste just denna del av Marx' manuskript rent av omredigeras av Engels[86], och det är därför svårt att säga om något eller hur mycket av det som Marx själv avsett för "verkets eventuella fortsättning". I alla fall börjar 25. kapitlet som handlar om "kredit och fiktivt kapital" med satserna: "Den ingående analysen av kreditväsendet och de instrument det skapar (kreditpengar o.s.v.) ligger utanför vår plan. Här skall bara några få punkter framhävas. De är nödvändiga för karakteristiken av det kapitalistiska produktionssättet i allmänhet /überhaupt/."[87] Ännu mer kategoriskt heter det dock i första avdelningen i Kapitalet III (underkapitlet /6:2/ "Värdestegring och värdeminskning, frigörande och bindning av kapital"): "De företeelser som vi analyserar i detta kapitel förutsätter för sin fulla utveckling kreditväsendet och konkurrensen på världsmarknaden... Men dessa mer konkreta former för kapitalistisk produktion kan behandlas i full utsträckning först när kapitalets allmänna natur är begripen; dessutom ligger det utanför den plan vi gjort upp för detta verk och hör hemma i dess eventuella fortsättning."[88]
Hur det än är så förklarar det sagda tillräckligt den fragmentariska karaktären hos de undersökningar som Marx i Rohentwurf ägnar åt det räntebärande kapitalet och kreditväsendet. Han vill här bara visa att själva kapitalets utveckling måste leda till mervärdets uppdelning i industriell profit och ränta och till räntans självständiggörande gentemot profiten. Och vidare att redan analysen av "kapitalet i allmänhet" innehåller fröet till de väsentligaste begreppsbestämningarna, ur vilka kreditteorin skall utvecklas. Men är inte räntekategorin mycket äldre än profitkategorin? Betonar Marx inte gång på gång "det räntebärande kapitalets historiska preexistens" i jämförelse med det egentligt industriella kapitalet?[89]
Det är som vi vet pengarnas funktion som betalningsmedel, "som utvecklar räntan och därmed penningkapitalet".[90] Redan den enkla varucirkulationen frambringar förhållanden "varigenom varans avyttring och realiserandet av dess pris skiljs åt i tiden". På så sätt "uppstår mellan varuägarna ett förhållande av borgenär och gäldenär, vilket visserligen bildar den naturliga[91] grundvalen för kreditsystemet, men som kan vara fullständigt utvecklat innan det sistnämnda existerar".[92] Ty "lånat ut och lånat har man gjort även tidigare, och ockraren är t.o.m. kapitalets äldsta antediluvianska form. Men att låna ut och låna konstituerar lika lite krediten, som att arbeta konstituerar industriellt arbete eller fritt lönarbete. Krediten framträder också historiskt som väsentligt, utvecklat produktionsförhållande först i den cirkulation som grundas på kapitalet eller lönarbetet ... Ockraren är - fast han i sin förborgerligade, till kapitalet anpassade form själv är en form av kredit - i sin förborgerliga form snarare ett uttryck för bristen på kredit."[93]
Vad det gäller är alltså det räntebärande kapitalets olika samhälleliga roll i kapitalismen och under förkapitalistiska förhållanden. "Att ange differentia specifica /särskilda kännetecken/", säger Marx mot Storchs anmärkningar om krediten, "är här såväl logisk utveckling, som nyckel till förståelse av den historiska."[94] "Det som skiljer det räntebärande kapitalet, såvida det bildar ett väsentligt element i det kapitalistiska produktionssättet, från ockerkapitalet" är framför allt "de förändrade betingelser under vilka det opererar, och därmed också den totalt förvandlade gestalten hos den låntagare, som träder gentemot penningutlånaren". Ockraren lånade till småproducenter som själva var i besittning av sina arbetsbetingelser (hantverkare och framför allt bönder) och för det andra till "slösaktiga stormän", särskilt jordägare; den moderna banken lånar till kapitalister. "Även om det är en man utan förmögenhet som får kredit som industrikapitalist eller köpman, sker det i förtröstan på att han skall fungera som kapitalist, tillägna sig obetalt arbete med det lånade kapitalet. Han får kredit som potentiell kapitalist." - Å andra sidan förutsätter den moderna krediten den fulla utvecklingen av varuproduktionen och -cirkulationen. Omvänt för ockraren: "Ju obetydligare den roll är som cirkulationen spelar i den samhälleliga reproduktionen, desto mer blomstrar ockraren."[95]
Av det sagda framgår hur fel det är att blanda ihop dagens räntebärande kapital med dess "antediluvianska" gestalt. "Räntans höjd för vanliga bönder[96] i Indien", läser vi i Rohentwurf," visar inte alls profitens storlek. Utan /den visar/ att såväl profiten som en del av själva arbetslönen tillägnas av ockraren i form av ränta[97]. Det är en operation, som helt är värdig herr Careys historiska sinne, att jämföra denna ränta med den som härskar på den engelska penningmarknaden[98], den som den engelske kapitalisten betalar, och sen därav sluta sig till hur mycket högre 'arbetskvoten' (andelen arbete i produkten) är i England än i Indien. Han skulle ha jämfört den ränta som handvävare[99] i England, t.ex. i Derbyshire, betalar, vilkas material och instrument förskotteras (utlånas) av kapitalisten. Han skulle /då/ ha funnit att räntan här är så hög att arbetaren till sist efter det han betalat alla poster[100] fortfarande är den skuldsatte, sedan han inte bara ersatt kapitalisten för hans förskott utan dessutom tillfogat sitt eget arbete gratis."[101] Vidare skulle Carey ha sett att "historiskt ... uppkommer den industriella profitens form först efter det att kapitalet inte längre framträder vid sidan av den självständige arbetaren. Profiten framträder därför ursprungligen", d.v.s. i förkapitalistiska tillstånd, "som bestämd av räntan. Men i den borgerliga ekonomin /är/ räntan bestämd av profiten och /är/ bara en del av den. Profiten måste alltså vara så stor att en del kan avgrena sig därifrån. Omvänt historiskt. Räntan måste vara så nertryckt att en del kan göra sig självständig som profit." Och vidare: "Där detta förhållande", självständiga men av ocker nertryckta små producenter "upprepas inom den borgerliga ekonomin - så sker det i efterblivna industrigrenar eller i sådana som ännu kämpar mot sin undergång i det moderna produktionssättet. I dessa äger fortfarande den hemskaste exploatering av arbetet rum, utan att förhållandet mellan kapital och arbete här på något sätt är basen för utveckling av nya produktivkrafter eller fröet till nya historiska former. I själva produktionssättet framträder här kapitalet fortfarande som ämnesmässigt subsumerat under de enskilda arbetarna eller arbetarfamiljen - antingen det är i hantverksmässig verksamhet eller i det lilla jordbruket. Det sker utsugning genom kapitalet, utan kapitalets produktionssätt ... Denna form av ocker, i vilken kapitalet inte bemäktigare sig produktionen, alltså bara formellt är kapital, förutsätter att förborgerliga produktionsformer härskar; men den reproducerar sig igen i underordnade sfärer inom den borgerliga ekonomin."[102]
Det som alltså närmast måste framhävas är att i det kapitalistiska produktionssättet "uttrycker både ränta och profit beteckningar på kapital", att räntans kategori här förutsätter profitens åtskiljande i ränta och profit". "Skiljandet blir kännbart, handgripligt, så snart en klass av penningkapitalister står gentemot en klass av industrikapitalister[103]."[104] Penningkapitalister och industrikapitalister kan emellertid "bara utgöra två skilda klasser, eftersom profiten har förmågan att dela sig i två revenygrenar". Blotta existensen av dessa klasser förutsätter "en delning /Diremtion/ av det av kapitalet satta mervärdet".[105]
Möjligheten till denna inre delning av mervärdet är given genom kapitalets faktiska värdeförmering. Sedan de pengar som kapitalisten lagt ut i produktionsprocessen har värdeförmerat sig, erhåller de den "nya bestämningen realiserat kapital", de blir "en ständigt giltig framträdelseform för kapitalet".[106] Förvisso "existerar det föremålsligt bara som pengar"; men dessa pengar "är nu redan i sig kapital; som sådant anvisning på nytt arbete. Här träder redan kapitalet inte bara i förhållande till förhandenvarande arbete, utan till framtida... Som sådan anvisning är deras materiella existens som pengar likgiltig och kan ersättas av varje rättsanspråk. Liksom statskreditorn innehar varje kapitalist i sitt nyförvärvade värde en anvisning på framtida "främmande" arbete och har genom att tillägna sig det nuvarande samtidigt redan tillägnat sig det framtida." ("Denna sida hos kapitalet", tillfogar Marx, "skall utvecklas så långt. Redan här visar sig dess egenskap att bestå som värde åtskiljt från sin substans. Härmed är kreditens bas redan lagd.") Kapitalistens "anhopning i form av pengar är därför inte alls /en/ materiell anhopning av arbetets materiella betingelser. Utan anhopning av anspråk på äganderätt till arbetet. Sättande av framtida arbete som lönarbete, som kapitalets bruksvärde."[107] Först på detta sätt blir det möjligt att "kapitalet självt blir vara" eller att "varan (pengar) säljs som kapital".[108]
Vi kommer så till kategorin "kapital som vara" eller "kapital som pengar", till skillnad från den tidigare undersökta "pengar som kapital".[109] I räntan, heter det i Rohentwurfs första avdelning, "framträder kapitalet självt åter i varans bestämning, men som en vara som är specifikt olik alla andra varor; kapitalet som sådant - inte som blott en summa bytesvärden - inträder i cirkulationen och blir vara. Här är själva varans karaktär" (d.v.s. kapitalets särskilda bruksvärde) "närvarande som ekonomisk, specifik bestämning, inte likgiltig som i den enkla cirkulationen, /men/ ännu inte relaterad direkt till arbetet som motsats, som dess", kapitalets, "bruksvärde, som i industrikapitalet ...[110] Varan som kapital eller kapitalet som vara utbyts därför inte i cirkulationen mot en ekvivalent; när det inträder i cirkulationen bevarar det sitt för-sig-själv-varande /Fürsichsein/,[111] det bevarar alltså sin ursprungliga relation till sin innehavare även när det kommer i händerna på en främmande besittare. Det utlånas därför bara. Dess bruksvärde som sådant för innehavaren är dess värdeförmering, pengar som pengar, inte som cirkulationsmedel; dess bruksvärde som kapital."[112] Eller som det står i Theorien: "Eftersom en bestämd värdesumma på den kapitalistiska produktionens grundval ... ger makt att dra ut en bestämd kvantitet arbete ur arbetaren gratis, att tillägna sig bestämt mervärde, merarbete, merprodukt - så är det klart att pengarna själva kan säljas som kapital ... De kan säljas som profitens källa. Genom pengar o.s.v. gör jag det möjligt för andra att tillägna sig mervärde. Det är alltså i sin ordning att jag erhåller en del av detta mervärde. Liksom jorden har värde, eftersom den möjliggör för mig att få tag på en del av mervärdet, och jag när det gäller jorden bara betalar för det mervärde som jag fått tag på tack vare jorden, så betalar jag när det gäller kapitalet för det mervärde som skapats genom kapitalet.
Eftersom kapitalets värde förevigas, reproduceras, i den kapitalistiska produktionsprocessen - förutom mervärdet - så är det i sin ordning att när pengar eller varor säljs som kapital, så återvänder de efter en bestämd period till säljaren, och han avyttrar dem aldrig som en /vanlig/ vara, utan behåller äganderätten till dem. Pengarna eller varan säljs /här/ alltså inte som pengar eller varor, utan i andra potens, som kapital, som pengar eller varuvärde, som förökar sig själv."[113]
Just den omständighet att kapitalet i den mån det blir vara, bara kan lånas ut och därför måste återvända till sin ägare, utgör underlaget för den småborgerliga socialismens (Proudhon och hans skolas) kritik av det räntebärande kapitalet. "I hela herr Proudhons polemik med Bastiat är poängen för den präktige Proudhon att för honom framstår utlåtandet som något helt annat än försäljningen. Att låna ut mot ränta", menar Proudhon, " 'är förmågan att ständigt sälja samma föremål på nytt och därför ständigt på nytt erhålla priset, utan att någonsin avträda äganderätten till det föremål som man sålt' ... Den ändrade form i vilken kapitalets reproduktion här framträder får honom att tro att denna ständiga reproduktion av kapitalet - där priset[114] alltid fås tillbaka och alltid på nytt med profit utbyts mot arbetet, en profit som alltid på nytt realiseras i köp och försäljning - konstituerar kapitalets begrepp. Det som förvirrar Proudhon, att föremålet[115] inte byter ägare, som vid köp och försäljning; alltså i grunden[116] bara en form för reproduktion som det mot ränta utlånade kapitalet har gemensamt med det fasta kapitalet." Men "betraktas det cirkulerande kapitalet i hela sin process så visar det sig att fast samma föremål[117] (t.ex. ett bestämt paket socker) inte ständigt säljs på nytt, så reproduceras samma värde ständigt på nytt och avyttringen gäller bara formen, inte substansen." Enligt Proudhon skall alltså "allt säljas och inget utlånas". Han "vill hålla fast vid utbytets enklaste, mest abstrakta form", utan att begripa att "varuutbytet vilar på utbytet mellan kapital och arbete", att inte bara profitens kategori utan också räntans framkommer med nödvändighet ur detta utbyte. Han begriper alltså inte att han, "för att upphäva räntan, måste upphäva kapitalet självt, det på bytesvärdet grundade produktionssättet, och alltså även lönarbetet".[118] Hans krav "att kapitalet inte skall utlånas och bära ränta, utan skall säljas som vara för sin ekvivalent, som varje annan vara, är överhuvud bara ett krav på att bytesvärdet aldrig skall bli kapital utan förbli enkelt bytesvärde; att kapitalet inte skall existera som kapital. Detta krav, tillsammans med det andra, att lönarbetet skall förbli produktionens allmänna bas visar en roande förvirring när det gäller de enklaste ekonomiska begrepp."[119]
Här måste man framför allt skilja mellan kreditväsendets möjlighet och dess nödvändighet.
Vi såg hur möjligheten till kreditförhållanden gavs redan av pengarnas funktion som betalningsmedel. Vidare såg vi hur varje penningsumma som kan anläggas som kapital på det kapitalistiska produktionssättets grund i sig redan utgör en "anvisning på främmande arbete" och därför, som en potentiell profitkälla, kan utlånas mot pengar. - Men att sådant lånekapital regelmässigt och i tillräckliga mängder finns till hands, det sörjer kapitalets kretsloppsprocess för. I denna frisätts periodiskt penningsummor, som är umbärliga för det egna företaget och följaktligen genom kreditens förmedling kan ställas till andra kapitalisters förfogande.[120]
Kreditens möjlighet framgår alltså av det kapitalistiska produktionssättets "inre natur", det ingår i dess "begrepp". Emellertid finns det i kapitalets utvecklingsgång, i dess levnadsförlopp moment, som inte bara grundlägger kreditväsendets möjlighet utan också dess nödvändighet, ja som låter det framstå som ett conditio sine qua non /oeftergivligt villkor/ för den kapitalistiska produktionen. Så framför allt strävan efter beständighet, efter ett oavbrutet förlopp i produktionsprocessen.
Denna strävans nödvändighet är iögonfallande. Bara i produktionsprocessen skapar kapitalet mervärde; denna process' "ständiga kontinuitet" framstår därför "som grundbetingelse för den produktion som grundas på kapitalet"! Men å andra sidan måste varje produktionsfas följas av en cirkulationsfas och på så sätt måste produktionens kontinuitet ständigt brytas. "De ur kapitalets natur framgående betingelserna för dess produktion strider alltså mot varandra. Motsägelsen kan alltså bara upphävas och övervinnas på två sätt": För det första genom kapitalets delning i portioner (se kap. 23) och för det andra - genom krediten. "En skenköpare B - d.v.s. en som verkligen betalar, men inte verkligen köper - förmedlar för kapitalisten A hans produkts förvandling till pengar. Men B själv får betalt först när kapitalisten C har köpt A:s produkt. Om denne kreditgivare[121] B ger A pengar för att köpa arbete, eller råmaterial och arbetsinstrument, innan A kan ersätta bådadera efter försäljningen av sin produkt, ändrar inget i sak ... I detta fall ersätter kapital b kapital a; men båda har inte värdeförmerats samtidigt. B träder nu i A:s ställe; d.v.s. hans kapital ligger i träda tills det utbyts med kapital c. Det är fixerat i A:s produkt, som har gjorts rörlig i kapital b."[122]
Här har vi, säger Marx, en sida hos krediten som framgår "ur produktionsprocessens omedelbara natur" och därför utgör "grunden för kreditens nödvändighet.[123] Men andra moment som utgör grunden för kreditens nödvändighet framstår som lika viktiga.
Som vi vet är cirkulationstiden alltid en skranka för värdeskapandet och värderealiserandet; "en skranka som inte framgår ur produktionen överhuvud, utan som är specifik för kapitalets produktion".[124] Därför är "kapitalets nödvändiga tendens" att inte bara avkorta cirkulationstiden utan att om möjligt sätta den lika med noll, alltså - att förverkliga en "cirkulation utan cirkulationstid". Och just denna tendens, understryker Marx, "är den grundläggande bestämningen för krediten och kapitalets kredituppfinningar".[125] - Här skall först och främst hänvisas till pengarnas funktion som ett "cirkulationsmaskineri" förbundet med stora improduktiva utgifter. "I den mån de har egenvärde" måste de betecknas som en "huvudcirkulationskostnad" i den kapitalistiska produktionen.[126] Därför är kapitalets strävan att "ekonomisera" med pengarna och "blott sätta /dem/ som formmoment; så att de förmedlar" varornas "formförvandling, utan att själva vara kapital, d.v.s. värde"[127]; men å andra sidan strävan att "ge cirkulationstiden som sådan ... värdet av produktionstiden i de olika organ där cirkulationstidens och cirkulationens process förmedlas; att sätta dem alla som pengar, och i vidare bestämning som kapital." "Allt detta framspringer ur samma källa. Alla cirkulationens krav ... låter sig föras tillbaka till cirkulationstid, även om de antar olika, skenbart helt heterogena former. Maskineriet för att avkorta cirkulationstiden hör självt till denna." Och just därför "innehåller motsättningen mellan arbetstid och cirkulationstid ... hela kreditteorin, nämligen i den mån currency-/betalningsmedels-/ historien o.s.v. kommer in här".[128]
Cirkulationstiden är emellertid inte den enda skranka som kapitalets värdeförmeringsdrift stöter på. En annan är utbytessfärens skranka, och denna består i att kapitalet (som vi redan vet) å ena sidan måste producera utan att ta hänsyn till konsumtionens begränsade dimension på kapitalistisk bas, men å andra sidan som värde förutsätter ett motvärde, som det skall byta sig mot.[129] Även i detta avseende tillkommer krediten en väldig betydelse - vilket framgår av varje industriell cykels förlopp. Men denna funktion hos krediten, tillfogar Marx "framträder ännu mer kolossal, klassisk i förhållandet mellan folk än i förhållandet mellan individer. Så är t.ex. engelsmännen tvungna att låna ut till främmande nationer för att få dem till kunder[130]. I grunden[131] byter den engelske kapitalisten dubbelt med det produktiva engelska kapitalet, 1. som sig själv och 2. som yankee o.s.v., eller under vilka andra former han har placerat sina pengar."[132]
(I Kapitalet hänvisar Marx också till kreditens "nödvändiga bildande ... för att förmedla profitkvotens utjämning ... varpå hela den kapitalistiska produktionen är beroende"[133], men detta moment nämns inte i Rohentwurf.)
Vi såg att "hela kreditväsendet, och därmed sammanhängande överhandel, överspekulation etc.[134] vilar på nödvändigheten av att utvidga och överskrida cirkulationens och utbytessfärens skranka".[135] Just i denna mening är krediten "en immanent form i det kapitalistiska produktionssättet", varpå "hela sammanhanget i reproduktionsprocessen vilar".[136] Men denna kreditens roll får inte heller överskattas! Ty liksom "pengarna bara upphäver byteshandelns skrankor genom att göra dem allmänna - d.v.s. skilja köp och försäljning helt från varandra", så upphäver krediten likaledes skrankorna för kapitalets värdeförmering bara "genom att upphöja dem till deras allmännaste form och sätta perioder med överproduktion och underproduktion som två perioder".[137] Förvisso har kreditens utveckling medfört "påskyndande av de enskilda faserna i cirkulationen och varuomsättningen, vidare av kapitalets omvandling och därmed av reproduktionsprocessen överhuvud". Men samtidigt "tillåter krediten de båda akterna köp och försäljning att hållas skilda från varandra under längre tid och tjänar därför som basis för spekulationen".[138] Marx driver därför med "cirkulationskonstnärerna" "som inbillar sig att de med hjälp av cirkulationens hastighet kan göra något annat än att förkorta de hinder för kapitalets reproduktion som det självt har satt" ... "Ännu dummare är naturligtvis de cirkulationskonstnärer som inbillar sig att de med hjälp av kreditanstalter och -uppfinningar - som upphäver cirkulationstidens längd - inte bara kan få bort de uppehåll, avbrott i produktionen som den färdiga produktens förvandling till kapital kräver utan också kan göra det kapital överflödigt, som det producerande kapitalet utbyter med. De tror sig kunna producera på bytesvärdets grundval och samtidigt avskaffa, trolla bort de nödvändiga betingelserna för produktion på denna grundval. Det mesta krediten kan göra i detta avseende - d.v.s. när det blott gäller cirkulationen - " är "att upprätthålla produktionsprocessens kontinuitet, om alla andra betingelser är förhanden för denna kontinuitet, d.v.s. det kapital, som skall utbytas med, verkligen existerar o.s.v."[139]
Att dessa utredningar i Rohentwurf ännu idag har full giltighet kan inte förnekas. Men det gäller också för Marx' kritik av "illusionerna om kredit- och bankväsendets undergörande kraft i socialistisk mening": "Så snart produktionsmedlens förvandling till kapital har upphört (upphävandet av den privata jordegendomen även inberäknat), har krediten som sådan ingen mening mer ... Så länge å andra sidan det kapitalistiska produktionssättet härskar, består det räntebärande kapitalet som en av dess former och bildar i själva verket basen för dess kreditsystem."[140] Föreställningen om kreditens "socialistiska" karaktär tillhör således de småborgerliga utopiernas arsenal. Detta motsäger inte att just krediten visar sig vara en drivande kraft i den kapitalistiska samhällsordningens utveckling "till sin högsta och sista möjliga form"[141] och på detta sätt motarbetar dess upplösning. Ty just krediten utgör den form, "vari kapitalet till skillnad från de enskilda kapitalen ... söker sätta sig" och vari den enskilda produktionens samhälleliga karaktär finner sitt mest slående uttryck."[142] - "Det främsta resultat som det, kapitalet, på denna väg[143] kan frambringa är å ena sidan fiktivt kapital[144], å andra sidan framträder krediten bara som ett nytt element i koncentrationen, kapitalens förintelse i enskilda centraliserade kapital."[145] Men det är ett frågekomplex som för långt utanför undersökningen av "kapitalet i allmänhet" och därför inte närmare behandlas i Rohentwurf. Vi far inte glömma att här undersöks kreditens grundtendenser bara i sin fröform, i den mån de framgår redan av den abstrakta, allmänna analysen av den kapitalistiska produktions- och cirkulationsprocessen.[146] Och man blir verkligen förvånad över hur många av resultaten från den senare undersökningen av kreditväsendet (i Kapitalet III) som på detta sätt kunde föregripas redan i Rohentwurf!
Det finns knappast någon del av Marx' ekonomiska lära, som har avvisats så enstämmigt av den akademiska och icke-akademiska kritiken som hans lag om profitkvotens tendensiella fall. Och ändå är kritikernas argumentation kanske inte någonstans mindre tillfredsställande än här. Som exempel kan vi ta två anglosaxiska författare, som på senare tid sysslat med Marx' lag, Joan Robinson[147] och den amerikanske marxisten P.M. Sweezy[148].
Liksom äldre kritiker av lagen tror också Robinson och Sweezy att de framför allt kan beskylla Marx för en metodologisk inkonsekvens. Marx påstås ha uppställt lagen under förutsättning av en konstant mervärdekvot; han skulle godtyckligt ha skiljt de faktorer som sänker profitkvoten från de höjande, för att ur de första härleda själva lagen och ur de senare de "motverkande orsakerna". Eller, som det heter hos den bekante Marxkritikern L.v. Bortkiewicz, den förste som gjorde denna invändning: "Det felaktiga hos de bevis som Marx gett för sin lag om den fallande profitkvoten är i huvudsak att han när det gäller dessa bevis inte har beaktat det matematiska förhållandet mellan arbetets produktivitet och mervärdekvoten. Den senare betraktar han som en faktor för sig. Vilka orimligheter en sådan isoleringsmetod kan leda till, kan man se av följande enkla exempel. Det rör sig om en positiv storhet a, som är förbunden med två andra positiva storheter b och c genom relationen a = b/c. Frågan är i vilken riktning a ändrar sig, varvid båda storheterna b och c är avhängiga av d. T.ex. är b = d5 och c = d3. Detta är uppenbarligen den rätta lösningen: Man eliminerar b och c ur uttrycket för a, finner a = d2 och drar slutsatsen att a ändrar sig i samma riktning som d. Men om man använder Marx' isoleringsmetod på det givna fallet, så kunde man t.ex. uttrycka a som b/d3 och av denna formel dra slutsatsen att a med tilltagande d blir mindre och med avtagande d större. Skulle man sedan också tillfoga att en ändring av b förvisso kan grumla detta sammanhang, men att detta är en sak för sig, så skulle detta modus procedendis /tillvägagångssätts/ väsenslikhet med Marx' isoleringsmetod framträda ännu tydligare."[149]
Men hur förhåller det sig nu med denna invändning? Har Marx verkligen gjort sig skyldig till en sådan överträdelse av logikens elementära regler? Låt oss se.
Den första (men bara den första) sidan i 13. kapitlet i Kapitalet III - vilket handlar om lagen om profitkvotens tendensiella fall - förefaller förvisso att ge de nämnda författarna rätt. Här börjar Marx nämligen med ett räkneexempel, med vilket han vill visa hur skillnader i kapitalets organiska sammansättning påverkar profitkvoterna i fem olika produktionsgrenar (före dessa profitkvoters utjämning till en genomsnittsprofitkvot). Detta kan man naturligtvis visa lättast, om man tillfälligt abstraherar från andra faktorer, som kan ha inflytande på profitkvoten, och framför allt från skillnaderna i arbetets exploateringsgrad. Därför antar Marx - liksom i de föregående avdelningarna i Kapitalet III - att mervärdekvoten i alla fem produktionsgrenarna är lika med 100 %, d.v.s. att arbetaren arbetar en halv dag för sig och en halv dag för företagaren. Det visar sig att profitkvoterna i de fem produktionsgrenarna står i omvänt förhållande till den organiska sammansättningens höjd.[150] Men det som gäller för de olika produktionsgrenarna bredvid varandra, det gäller också för det samhälleliga totalkapitalets efter varandra följande tillstånd. Det samhälleliga kapitalets genomsnittssammansättning höjs ständigt och just därför "måste resultatet av denna gradvisa tillväxt av det konstanta kapitalet i förhållande till det variabla med nödvändighet bli ett gradvist fall hos den allmänna profitkvoten när mervärdekvoten eller kapitalets exploateringsgrad av arbetet är den samma."[151] Men redan på nästa sida läser vi: "Den hypotetiska serie" (med 5 produktionsgrenar) "som uppställts i början av detta kapitel uttrycker ... den kapitalistiska produktionens verkliga tendens, som med den fortskridande relativa minskningen av det variabla kapitalet jämfört med det konstanta medför en stigande högre organisk sammansättning av totalkapitalet. En omedelbar följd av detta är att mervärdets kvot vid konstant och t.o.m. vid stigande exploateringsgrad av arbetet tar sig uttryck i en ständigt sjunkande allmän profitkvot."[152] Och två sidor senare: "Lagen om den fallande profitkvoten, i vilken samma eller t.o.m. en stigande mervärdekvot uttrycks, innebär med andra ord: en bestämd kvantitet samhälleligt genomsnittskapital, t.ex. ett kapital om 100, motsvaras av en ständigt större del arbetsmedel och en ständigt mindre del levande arbete. Då alltså totalmängden av det levande arbete som tillsätts produktionsmedlen minskar i förhållande till värdet av dessa produktionsmedel, så minskar också det obetalda arbetet och den värdedel det representeras av i förhållande till värdet av det investerade totalkapitalet. Eller: en allt mindre alikvot del av det investerade totalkapitalet omsätts i levande arbete, och detta totalkapital uppsuger därför i förhållande till sin storlek allt mindre merarbete, trots att det förbrukade arbetets obetalda del samtidigt kan växa i förhållande till dess obetalda del."[153]
Med samma innebörd uttalar Marx sig också på sidorna 200-202, 206f, 209, 213f och 220 i Kapitalet III /ty 229-231, 236f, 239, 244 och 251/. Och slutligen håller han det för nödvändigt att i slutet av 14. kapitlet - "för undvikande av missförstånd" - upprepa: "Profitkvotens tendensiella fall är förbunden med en tendensiell stegring i mervärdets kvot, alltså i arbetets exploateringsgrad ... Profitkvoten faller därför att arbetet blir produktivare, inte därför att det blir mindre produktivt. Både stigande mervärdekvot och fallande profitkvot är endast särskilda former i vilka växande arbetsproduktivitet kommer till uttryck under kapitalismen."[154]
De anförda ställena kan utökas med flera lika kategoriska yttranden från Theorien.[155] Som man ser, föll det aldrig Marx in att inskränka sin lagblott till fallet med en konstant mervärdekvot. T.o.m. en stigande mervärdekvot måste enligt Marx till slut komma till uttryck i en sjunkande profitkvot. Men allt detta hindrar ändå inte de nämnda kritikerna från att tolka hans lag på ett helt annat sätt. Joan Robinsson skriver om denna lag: "Marx teori vilar som vi har sett på antagandet av en konstant exploateringsgrad." Till detta fogas följande invändning[156]: "Detta påstående (d.v.s. Marx' lag) "är en slående motsägelse till Marx' övriga argument. För om exploateringsgraden tenderar att vara konstant, så tenderar reallönerna att stiga när produktiviteten ökar. Arbetet erhåller en konstant del av en ökande totalstorlek. Marx kan bara demonstrera en fallande tendens hos profiten genom att överge sitt argument att reallöner tenderar att vara konstanta. Denna drastiska inkonsekvens verkar han ha förbisett."
Men för det andra menar Joan Robinson att Marx' lag helt enkelt är "en tautologi: om exploateringskvoten är konstant, så faller profitkvoten när kapitalet per man ökar. Om vi antar konstanta omslagsperioder, så mäter c + v kapitalstocken: om s/v är konstant och c/v stiger, så faller s/(c+v) ."[157] Det är inte konstigt att Joan Robinson slutligen fäller den förintande domen att Marx' "förklaring av profitens fallande tendens inte förklarar nåt alls".[158]
Det är klart att vi nu helt enkelt kan skjuta båda invändningarna åt sidan: Då Marx inte alls knöt sin lag till förutsättningen om en konstant mervärdekvot, så kan han i det givna fallet inte förebrås varken för "inkonsekvens" eller en "tautologi". Men därmed är kritiken mot "isoleringsmetoden" ännu inte uttömd. Ty om Marx' lag faktiskt inte vilar på antagandet av en konstant mervärdekvot, varför behandlade han då de faktorer som höjer den allmänna profitkvoten som "en sak för sig"? Hur kommer det sig att han behandlar så viktiga moment som "ökning av arbetets exploateringsgrad", "den relativa överbefolkningen" o.s.v. först efter framställningen av själva lagen, nämligen i 14. kapitlet, och att han bara ger dem rollen av "motverkande orsaker" till lagen?
Just denna invändning spelar stor roll i Sweezys kritik: "... det verkar knappast klokt att behandla en integrerad del av processen med den ökande produktiviteten" (Sweezy menar mervärdekvotens ökning) "separat och som en motverkande faktor; ett bättre tillvägagångssätt är att från början erkänna att ökande produktivitet tenderar att medföra en högre mervärdekvot. Dessutom är detta vad Marx vanligen gör."[159]
Detta är i sanning ett sällsamt argument. Det problem, som Marx stod inför, var: Hur inverkar den ständigt växande produktiviteten hos det samhälleliga arbetet på genomsnittsprofitkvoten? Eftersom profitkvotens storlek beror på två faktorer: mervärdekvoten och kapitalets organiska sammansättning, och tillväxten i arbetets produktivitet för det mesta har inflytande på båda faktorerna, så skulle det av Bortkiewicz klandrade "isoleringsförfarandet" föreligga om Marx t.ex. bara betraktade den organiska sammansättningens ökning, utan att märka att arbetets växande produktivitet också (om än i mindre grad) måste höja mervärdekvoten; eller om han omvänt bara såg ökningen av mervärdekvoten som framgår av produktivitetens tillväxt och lämnade den därmed förbundna ännu starkare tendensen till höjning av den organiska sammansättningen utan avseende. Men det finns naturligtvis också moment som bara inverkar på en av de båda faktorerna, och till en början inte omedelbart träffar den andra. Sålunda måste varje uppmärksam läsare av 14. kapitlet i Kapitalet III (det om "motverkande orsaker") lägga märke till att Marx t.ex. i sektion 1 ("ökning av arbetets exploateringsgrad") bara betraktar sådana utsugningsmetoder där - samtidigt med mervärdekvotens stigning - "ingen ökning av det konstanta kapitalet äger rum, inte heller proportionellt gentemot det variabla", där alltså den organiska sammansättningen till att börja med förblir oförändrad.[160] De metoder däremot, som "innebär att det konstanta kapitalet växer i förhållande till det variabla, alltså att profitkvoten faller" (d.v.s. väsentligen det relativa mervärdets produktionsmetoder) togs naturligtvis i betraktande redan vid uppställningen av själva lagen i 13. kapitlet. I 14. kapitlet betraktas den "relativa överbefolkningen" också bara i den mån den gör det möjligt för produktionsgrenar med särskilt låg organisk sammansättning att fortleva - (till följd "av att de frigjorda eller disponibla lönarbetarna är billiga och många, och att vissa produktionsgrenar enligt sin natur gör större motstånd mot att hantverk förvandlas till maskinarbete" /s. 216/ty 246/). (Men vad 14. kapitlets IV. sektion inte handlar om och inte vill handla om är den relativa överbefolkningens allmänna verkningar på lönen och på arbetets utsugningsgrad.[161]) Och slutligen gäller denna inskränkning också för det konstanta kapitalets senare inträdande värdeminskning[162], liksom för alla produktionsmetoder, "som höjer profitkvoten vid konstant mervärdekvot eller oberoende av mervärdekvoten".[163] Och när kritikerna inte märkte denna metodologiska skillnad mellan 13. och 14. kapitlet, så berodde det förvisso mycket mindre på dessa kapitels något komplicerade uppbyggnad än på de förutfattade meningar med vilka kritikerna började sina studier.
Men om nu Marx själv tog hänsyn till det nödvändiga växelförhållandet mellan den organiska sammansättningen och mervärdekvoten, om hans lag alltså inte vilar på ett godtyckligt "isoleringsförfarande", måste vi då inte nödtvunget nå fram till just den uppfattning som förnekar profitkvotens fallande tendens? Skulle vi då inte ha all anledning att med Sweezy säga: "Om både kapitalets organiska sammansättning och mervärdekvoten antas vara variabla ... så blir den riktning i vilken profitkvoten kommer att förändras obestämd. Allt vi kan säga är att profitkvoten kommer att minska om den procentuella ökningen av mervärdekvoten är mindre än den procentuella minskningen i proportionen av variabelt till totalt kapital." Följaktligen "finns det inte någon allmän förutsättning för förändringar i kapitalets organiska sammansättning att relativt bli så mycket större än ändringar i mervärdekvoten att den förra kommer att dominera profitkvotens rörelse. Tvärtom tycks det som om vi måste betrakta de två variablerna som av ungefär likartad betydelse... I det allmänna fallet bör vi därför anta att ökningen av kapitalets organiska sammansättning äger rum samtidigt och likformigt med en ökning av mervärdekvoten."[164]
Eller som det heter hos Natalie Moszkowska: "Profitkvoten sjunker vid det tekniska framskridandet bara i det fall då endast kapitalsammansättningen och inte arbetsproduktiviteten stiger. Den stigande arbetsproduktiviteten sänker ju värdet av de materiella och subjektiva produktionsmedlen, och skruvar därför också ner kapitalsammansättningen (c: (v + m)) och upp mervärdekvoten (m/v). Omedelbart efter införandet av tekniska förnyelser, arbetarnas utrustning med dyrbarare produktionsmedel, stiger förvisso kapitalsammansättningen; men efter förbilligandet av produktionsmedlen tack vare den stigande arbetsproduktiviteten faller den igen. Då lönen även sjunker till följd av att arbetarnas konsumtionsvaror förbilligats, d.v.s. mervärdekvoten stiger, så kan profitkvoten inte falla."[165]
Vad kritikerna av Marx' lag framhäver är de faktorer som motverkar profitkvotens tendensiella fall - å ena sidan den efterföljande nedvärderingen av det konstanta kapitalets element och å andra sidan mervärdekvotens höjning. Att dessa faktorer faktiskt verkar, det kan ingen förneka; frågan är bara i vilken utsträckning de kan sätta sig igenom?
Vad gäller den första faktorn, så räcker det här att vi hänvisar till ett stycke i det kapitel /23./ i Theorien III, som handlar om Cherbuliez - ett stycke som kritikerna inte lagt märke till: "Det är ingen tvekan om att maskineriet blir billigare av två skäl: användningen av maskineri i produktionen av de råmaterial som maskinerna består av; användningen av maskineri vid förvandlingen av detta råmaterial till maskineri. Men därmed har vi bara sagt två saker: för det första - när man jämför med de instrument som manufakturindustrin använde - att det kapital som är utlagt i maskineri även i dessa två branscher värdemässigt växer i förhållande till det som är utlagt i arbete. För det andra: det som förbilligas är den enskilda maskinen och dess beståndsdelar; men det utvecklas ett system av maskineri; det är inte bara en enda maskin som träder i verktygets ställe, utan ett system som nu samlar verktyget, som kanske tidigare spelade huvudrollen ... i flera tusental. Varje enskild maskin, som står gentemot arbetaren, är redan en ohygglig kollektion av verktyg, som han tidigare brukade ett och ett, som 1800 spindlar i stället för en. Men den innehåller också element som det gamla verktyget inte innehöll o.s.v. Trots förbilligandet av de enskilda elementen stiger maskineriets totalmassa enormt i pris och produktivitetens ökning består av den ständiga ökningen av denna totalmassa ..." "Det är alltså självklart eller en tautologisk sats att arbetets tilltagande produktivitet genom maskineriet motsvarar ett tilltagande värde hos maskineriet i förhållande till det använda arbetets massa, och därmed till arbetets värde, det variabla kapitalet."[166]
Men hur står det till med råmaterialet? "Det är klart att dettas kvantitet måste stiga i samma förhållande som arbetets produktivitet, alltså råmaterialets massa måste stiga i samma förhållande som arbetets. (Men kan inte denna tillväxt hos massan utjämnas av en tillväxt i produktiviteten, som pressar ner värdet i samma grad?)[167] Om t.ex. spinneriets produktiva kraft tiofaldigas, och en arbetare spinner lika mycket som tidigare tio, varför skulle inte också en neger producera lika mycket bomull som tidigare tio, och varuförhållandet alltså här förblir detsamma? Spinnaren förbrukar på samma tid tio gånger mer bomull, men negern producerar på samma tid tio gånger så mycket bomull. Den tio gånger större kvantiteten bomull är alltså inte dyrare än den tidigare tio gånger mindre. Trots tillväxten i kvantiteten råmaterial förblir dess värde i förhållande till det variabla kapitalet detsamma... På detta kan man helt enkelt svara att en del av råmaterialet, som ull, siden, läder produceras genom animalisk-organiska processer; bomull, linne o.s.v. genom vegetabilisk-organiska; hittills har den kapitalistiska produktionen inte lyckats och kommer aldrig att lyckas förfoga över dessa processer på samma sätt som över rent mekaniska eller oorganiskt-kemiska. Dels fördyras råmaterialet, som hudar o.s.v. och andra animaliska beståndsdelar, redan på grund av att lagen om jordräntan med civilisationens framskridande ökar dessa produkters värde. När det gäller kol och metaller ... så blev de starkt förbilligade med produktionens framskridande, men detta blir också svårare i och med att gruvorna töms." "Förbilligandet av råmaterialen, hjälpämnena o.s.v., gör värdets tillväxt hos dessa kapitaldelar långsammare, men upphäver den inte. Det paralyserar till en viss grad denna tillväxts inverkan på profitkvotens fall. - Därmed är detta ämne undanstökat."[168]
Så mycket om "förbilligandet av det konstanta kapitalets element".
Men hur förhåller det sig med kritikernas huvudbevis - med, som de säger, den med den organiska sammansättningen pari passu /i samma mån/ stigande mervärdekvoten? De som argumenterar på detta sätt förbiser flera omständigheter. För det första att "arbetskraftens värde inte faller i samma förhållande som arbetets eller kapitalets produktivkraft stiger". Ty "denna höjning av produktivkraften formerar också i alla produktionsgrenar, som inte direkt eller indirekt producerar livsmedel, det konstanta kapitalets förhållande till det variabla, utan att frambringa någon ändring i arbetets värde. Produktivkraftens utveckling är inte likartad. Det ligger i den kapitalistiska produktionens natur att industrin utvecklas snabbare än jordbruket.[169] Detta beror inte på jordens natur utan på att den behöver andra samhälleliga förhållanden för att verkligen bli utnyttjad i enlighet med sin natur... Härtill kommer att lantbruksprodukterna - i förhållande till andra varor - till följd av jordägandet blir dyrare, eftersom de betalas till sitt värde och inte nedtrycks till produktionspriserna. Men de utgör huvudbeståndsdelen av livsförnödenheterna.[170] Härtill kommer att i det fall en tiondel av jorden är dyrare att odla så blir de övriga nio tiondelarna till följd av konkurrensens lagar också på ett konstlat sätt belagda med denna relativa ofruktbarhet."[171] Men å andra sidan inträder också här "paralyserande orsaker", som t.ex. "att arbetarna själva visserligen inte kan hindra att lönen (värdemässigt) pressas ner, men att de inte låter den pressas ner till absolut minimum, utan snarare kvantitativt uppnår ett visst deltagande i den allmänna rikedomens framsteg".[172]
Det är emellertid inte den enda anledningen till att kritikerna av Marx' lag tar fel! Vad som är mycket viktigare - de förbiser dessutom att profitkvotens höjning genom att arbetets exploateringsgrad har stigit inte är något abstrakt förlopp, någon aritmetisk operation, utan alltid hänför sig till den levande arbetaren och hans arbetsinsats /-leistung/. Med andra ord: det merarbete som en arbetare kan utföra har bestämda gränser - å ena sidan i arbetsdagens längd, å andra sidan i den del av denna som är nödvändig för reproduktion av själva arbetskraften. Om den normala arbetsdagen t.ex. utgör 8 timmar, så kan inte någon höjning av produktivkraften pressa ut mer merarbete ur arbetaren, än 8 minus det antal timmar som motsvarar produktionen av arbetslönen. Om det skulle lyckas för produktionstekniken att reducera den nödvändiga arbetstiden från t.ex. 4 timmar till en halv, så skulle merarbetet (vid en åttatimmars arbetsdag) fortfarande inte utgöra mer än 15/16 av arbetsdagen; det skulle stiga från de ursprungliga 4 till 7 1/2 timme, alltså inte ens fördubblas. Men samtidigt måste arbetsproduktiviteten (som Marx framhävde redan i Rohentwurf) växa ohyggligt! "Ju större kapitalets surplusvärde är före produktivkraftens ökning ... eller ju mindre del av arbetsdagen som utgör arbetarens ekvivalent eller uttrycker det nödvändiga arbetet - desto mindre blir den tillväxt av surplusvärdet som kapitalet erhåller genom produktivkraftens ökning. Dess surplusvärde stiger, men allt mindre i proportion till produktivkraftens utveckling. Alltså ju mer kapitalet redan har utvecklats ... desto mer fruktansvärt måste det utveckla produktivkraften för att blott i mindre förhållande värdeförmeras, d.v.s. tillfoga mervärde - eftersom kapitalets skranka alltid förblir förhållandet mellan den del av dagen som uttrycker det nödvändiga arbetet och hela arbetsdagen. Endast innanför dessa gränser kan det röra sig."[173]
Men vi får inte glömma att produktivitetens stigning inte bara visar sig i att det variabla kapitalet (den betalda delen av arbetsdagen) avtar i förhållande till det konstanta utan också i att "hela det levande arbete som tillsatts produktionsmedlen" avtar "i förhållande till värdet av dessa produktionsmedel". D.v.s. förhållandet (v + m)/c faller också. Detta ligger förvisso inte i väsendet hos kapitalets ändrade värdesammansättning, utan i förändringen av dess tekniska sammansättning, som just utgör de tekniska framstegens natur. Om det alltså gick 20 arbetare på en konstant kapitaldel av en bestämd storlek, så går det kanske numera bara 10; och om de 20 arbetarna tidigare arbetade 80 timmar för sig och 80 för företagaren - så kan de nu kvarvarande 10 arbetarna omöjligen utföra lika mycket merarbete, eftersom hela deras arbetstid bara utgör 80 timmar.[174] Dessutom måste arbetsdagen förlängas eller arbetsintensiteten stiga väsentligt. (Förvisso kan företagaren med ett ökat kapital sysselsätta fler arbetare och på detta sätt kompensera profitkvotens fall genom att profitmassan tilltar. Men det är en helt annan fråga.) Allt detta förstod "Ricardos proletära motståndare" (Marx' uttryck) utmärkt för 130-160 år sedan - Thomas Hodgskin och författaren till "The Source and Remedy of the National Difficulties" (1821). De härledde profitkvotens fall ur omöjligheten av merarbetets oinskränkta utvidgning (eller som de uttrycker det, ur omöjligheten av kapitalets ständiga ackumulation med "ränta på ränta"). När Marx kommenterar deras åsikter, säger han i Theorien, att merarbetets tillväxt i längden bara kan utjämna det använda arbetets proportionella avtagande, om arbetsdagen "utvidgas i det oändliga" eller om det nödvändiga arbetet "reduceras till noll"[175], vilket förefaller lika absurt.[176]
Vi kommer således tillbaka till den i Kapitalet I utvecklade lagen: "Den absoluta skrankan för den genomsnittliga arbetsdagen, som av naturliga skäl alltid är mindre än 24 timmar, sätter en absolut skranka för möjligheten att ersätta minskande variabelt kapital med högre mervärdekvot eller att ersätta en minskning av antalet exploaterade arbetare genom ökning av arbetskraftens exploateringsgrad." Marx tillfogar: "Denna självklara ... lag är viktig som förklaring till många förhållanden, som beror på en tendens hos kapitalet som vi senare skall undersöka: dess tendens att så långt som möjligt reducera antalet sysselsatta arbetare eller den variabla beståndsdelen av kapitalet, som används för inköp av arbetskraft, i motsats till dess andra tendens att producera så mycket mervärde som möjligt."[177] En hänvisning som uppenbarligen skall förbereda oss på lösningen av "den fallande profitkvotens gåta", en lösning som finns i Kapitalet III (men också redan i Rohentwurf) - men som kritikerna återigen inte lade märke till.
L.v. Bortkiewicz åtnjuter stor popularitet inom den anglosaxiska skolan av marxistiska ekonomer (Sweezy, Meek m.fl.) och det inte så mycket för de invändningar som han gjort mot Marx' lag om profitkvotens tendensiella fall, som framför allt för sin kritik av Marx' "omvandling av värdena till produktionspriser" (Kapitalet III, 9. kap.). Vi tycker dock att denna andra sida av Bortkiewiczs kritik är ännu mindre tillfredsställande än den första och vi betraktar den enbart som "akademiska griller". Bortkiewiczs anhängare hävdar att "den Marxska metoden att omvandla" (värdena till produktionspriser) "resulterar i ett brott mot jämvikten i den enkla reproduktionen" och därför är "logiskt otillfredsställande".[178] Men denna invändning är bara giltig om Marx faktiskt var en "Harmoniker", alltså om hans reproduktionsscheman skulle utläggas i överensstämmelse med Tugan-Baranowsky. (Att övergången från varuvärden till produktionspriser måste åtföljas av störningar av "den enkla reproduktionens jämvikt" är självklart; men sedan när hör det till marxisters uppgifter att visa på en teoretisk möjlighet för ett störningsfritt förlopp hos den kapitalistiska ekonomin?) Men för det andra förbiser Bortkiewiczs anhängare att Marx' "produktionspriser" i verkligheten inte är några "priser", utan bara är värden som är modifierade av genomsnittsprofitkvotens mellankommande, och att den "prisberäkning" som Bortkiewicz föreslagit, inte bidrar det minsta till frågan om den verkliga "transformationen av värden till priser". Men hur den faktiska övergången från värdena till priserna äger rum, förklarades av Marx redan i Grundrisse och i Till kritiken, och det är onödigt att leta efter en surrogatlösning på detta problem.
[1] Av hela avdelningen på över 130 sidor ägnas högst 40 åt profit och ränta. De övriga ägnas åt penningteorins historia, "rekapituleringen" av mervärdeteorin etc. - Här bör dock även mycket betraktas som behandlats i tidigare avdelningar av Rohentwurf, eftersom dessa innehåller många exkurser som hör till avdelning III. ("En mycket stor del av det som hör hit har utvecklats ovan. Det föregripna skall dock föras hit", säger Marx på s. 632.)
[2] Jfr s. 26f/ty 28f i detta arbete.
[3] Uttrycks på liknande sätt i Kapitalet: det utlagda penningkapitalet /G, från Geld/ "sätts som kapital genom sitt förhållande till en annan del av G' ", det värdeförmerade kapitalet, "som till en del, som är satt av G /eller P/, som till en del, en följd, för vilken den är grunden." Kapitalet II, s. 43 (korr)/ty 50. /Övers.: Det är tveksamt om man kan hänvisa till den svenska sidan, ty det som står där har inte Marx skrivit./ - Jfr not 109 på s. 47/ty 58 i detta arbete. /Övers.: I Kapitalet II på svenska övergår man från de svenska beteckningar (P, V, o.s.v.), som används i Kapitalet I, till tyska (G, W, o.s.v.)/
[4] "Das Wesen muss erscheinen /väsendet måste framträda/." (Hegels Logik, II, s. 101.) - Jfr Kapitalet I, s. 473 (korr)/ty 564: "framträdelseformen ... till skillnad från det väsentliga förhållandet, vilket framträder..." /Svenska upplagan: "yttre former, som omedelbart kan iakttagas ... i motsats till den underliggande verkligheten..."/
[5] Grundrisse 631 f.
[6] Uttrycken "profitkvot" och "mervärdekvot" skiljs till en början inte ens i Rohentwurf strängt från varandra, utan de t.o.m. identifieras (se avdelningen om produktionsprocessen, s. 248-250).
[7] Grundrisse 489 och 648. - Man får naturligtvis inte bortse från att mervärdets senare omvandling till profitens form bara utgör "vidareutvecklingen av den förvrängning av subjekt och objekt som sker redan i produktionsprocessen". Redan där, säger Marx, "såg vi att arbetets samtliga subjektiva produktivkrafter framstår som kapitalets produktivkrafter. Å ena sidan blir värdet, det förflutna arbetet, som behärskar det levande, personifierat i kapitalisten. Å andra sidan framstår omvänt arbetaren som enbart föremålslig arbetskraft, som vara". Och just "eftersom arbetskraftens pris vid den ena polen framträder i den omvandlade formen av arbetslön, så framträder vid dess motpol mervärdet i den omvandlade formen av profit." (Kapitalet III, s. 40 (korr)/ty 55 och 33 (korr)/ty 46.) - Jfr Marx' brev till Engels 30.4.1868: "Då genom arbetslönens form hela arbetet framträder som betalt, blir en oundviklig följd att den obetalda delen inte tycks skapad av arbetet utan av kapitalet - och av totalkapitalet, inte av dess variabla del. På detta sätt erhåller mervärdet formen av profit..." (MEW 32, s. 71. Finns också i Brev i urval, s. 81 /där är "profit" ersatt av "vinst"/.)
[8] Kapitalet I, s. 473 (korr)/ty 564.
[9] Grundrisse 653. - Först under undersökningens lopp visar det sig hur de - som en följd av bildandet av den allmänna profitkvoten - "ytterligare avlägsnar sig och profiten även numeriskt framstår som en från mervärdet skild storhet". (Kapitalet III, s. 43/ty 58.) - Jfr Theorien III, s. 474: Genom profitens omvandling till genomsnittsprofit, bildandet av den allmänna profitkvoten och den därmed förbundna eller satta förvandlingen av värden till produktionspriser, blir vidare de särskilda kapitalens profit inte bara till sitt uttryck - som skillnaden mellan profitkvot och mervärdekvot - utan till sin substans, d.v.s. här till kvantiteten, skilda från själva det mervärde, som det särskilda kapitalet har producerat i sin särskilda produktionssfär. Om man betraktar det enskilda kapitalet, men även totalkapitalet i en särskild sfär, så inte bara verkar profiten vara utan den är faktiskt skild från mervärdet."
[10] "Profiten, som vi här ännu betraktar den, d.v.s. som kapitalets profit, inte ett enskilt kapitals /profit/ På ett annats bekostnad, utan som kapitalistklassens profit ..." (Grundrisse 653.)
[11] I Grundrisse: "wages". [12] A.a., s. 653 och 639. [13] A.a., s. 648.
[14] Theorien II, s. 428.
[15] Grundrisse 633.
[16] I Grundrisse: "accumulated" (s. 702).
[17] Kapitalet III, s. 61 (korr)/ty 77.
[18] Å andra sidan: "När kapital med olika förhållande mellan beståndsdelarna, alltså också /med/ olika produktivkraft, ger samma procent på kapitalet, så måste det verkliga mervärdet vara mycket olika inom de olika grenarna." (Grundrisse 299.)
[19] Grundrisse 647.
[20] "För profiten framträder värdet av det kapital som är förutsatt i produktionen som utlägg /Avancen/ - produktionskostnader som skall ersättas i produkten. Efter avdrag av den del av priset, som ersätter dem, utgör överskottet profiten. Eftersom surplusarbetet ... inte kostar kapitalet någonting, alltså inte räknas med i det värde, som det /kapitalet/ har lagt ut /avanciert/ ... så figurerar detta surplusarbete, som är inneslutet i produktens produktionskostnader och utgör mervärdets - alltså även profitens - källa, inte bland kapitalets produktionskostnader. Dessa är bara lika med det värde som det /kapitalet/ verkligen har lagt ut, inte det mervärde som har tillägnats i produktionen och realiserats i cirkulationen. Från kapitalets ståndpunkt är produktionskostnaderna därför inte de verkliga produktionskostnaderna, just för att surplusarbetet inte kostar kapitalet något. Överskottet av produktens pris över produktionskostnadernas pris ger kapitalet profit." (Grundrisse 646.)
[21] Grundrisse 645f.
[22] I denna mening talar Marx redan i Rohentwurf om "priset som marknadspris eller det allmänna priset", (s. 550.) - Uttrycket "produktionspris" dyker upp först i Theorien. (Jfr härvid Kautskys anmärkning på s. 15f i bok II/1 i Theorien, och Marx' brev till Engels den 2.8.1862, MEW 30, s. 265f, i Brev s. 46f.)
[23] Grundrisse 339.
[24] A.a., s. 339 och 646.
[25] A.a., s. 673.
[26] A.a., s. 525 och 561.
[27] A.a., s. 576. - Här skall framförallt hänvisas till den illusion, som härstammar från "surplusvärdets delning i genomsnittsportioner" och som går ut på att "kapitalets alla delar frambringar profit i samma utsträckning". Förvisso, är det så, att "tar jag den färdiga produktens totalvärde, så kan jag jämföra varje del med den del av utläggen som motsvarar denna; och den procentsats, som profiten utgör" i förhållande "till hela produkten, är naturligtvis också procentsatsen för den alikvota delen av produkten ... Detta betyder uppenbart inget annat än att då jag på 100 vinner 10 %, så är vinsten på varje del av 100 så mycket, att det framkommer 10 % på totalsumman." Men "vilken nytta denna beräkning skulle göra, kan man inte inse." (Grundrisse 611 och 461f.) Denna illusion framträder, förd till det absurda, i "Dr. Prices fantastiska infall", enligt vilket "en penny, som utlånats vid Vår Frälsares födelse till 5 % ränta, redan nu skulle ha vuxit till en större summa än /den/ som skulle rymmas i 150 miljoner jordklot av rent guld". Price hade förletts till detta infall genom att han "inte tog hänsyn till betingelserna för reproduktionen och arbetet, utan betraktade kapitalet som en självverkande automat, som /bara/ ett tal som förökar sig självt..." Men "genom att mervärdet är identiskt med merarbetet sätts en kvalitativ gräns för kapitalets ackumulation: totalarbetsdagen, den aktuella utvecklingen av produktivkrafterna och befolkningen, som begränsar antalet arbetsdagar som kan exploateras samtidigt. Fattar man däremot mervärdet i den begreppslösa ränteformen, så är gränsen bara kvantitativ och trotsar varje föreställning... I praktiken har ekonomerna sett att Prices ränteförökning är omöjlig; men de har aldrig upptäckt själva misstaget." (Kapitalet III, s. 358f och 362 (korr)/ty 408f och 412.) - Fram till den sista meningen överfördes det citerade, med mindre stilistiska ändringar, från Grundrisse till Kapitalet (Grundrisse 278 och 726f).
[28] Grundrisse 452.
[29] Kapitalet I, s. 266 (korr)/ty 325.
[30] Till kritiken, s. 56 (korr)/ty (MEW 13) 48.
[31] I Grundrisse: "by mere accident".
[32] MEW 29, s. 260, Brev, s. 37. - Under detta arbetets gång har vi ofta kunnat fastställa att "bläddrandet" i Hegels Logik inte bara bidrog till lösningen av problemet med profiten utan också när det gällde flera andra.
[33] Teorier II, s. 222 (korr)/ty 162. ("Förmedlingens form har han inte undersökt någonstans." - Grundrisse 233.)
[34] Theorien III, s. 332.
[35] Teorier I, s. 93/ty 61 och II, s. 327/ty 440.
[36] Med rätta säger en insiktsfull Marxkritiker om Marx: "Hela hans system är präglat av hans filosofiska grundåskådning. Med hegelsk metod, med hegelskt tänkesätt, med hegelska begrepp närmar han sig sitt undersökningsobjekt, det borgerliga samhället ..." (E. Preiser, Das Wesen der Marxschen Krisentheorie, s. 272.)
[37] Ricardo, a.a., s. 66f.
[38] I Grundrisse: "tendencies".
[39] Jfr s. 116ff/ty 145ff i detta arbete.
[40] Grundrisse 637f.
[41] Det är också därför som han inte på något ställe "berör eller känner ... skillnaderna i organisk sammansättning inom den egentliga produktionsprocessen". (Theorien II, s. 375.)
[42] Ricardo, a.a., s. 174. (Jfr Theorien II, s. 468f.)
[43] Jfr Ricardo, a.a., s. 66: "... the theory, that profits depend on high or low wages, wages on the price of necessaries, and the price of necessaries chiefly on the price of food, because all other requisites may be increased almost without limit". - Jfr också a.a., s. 178: "... it may be added that the only adequate and permanent cause for the rice of wages is the increasing difficulty of providing food and necessaries for the increasing number of workmen".
[44] Teorier II, s. 328/ty 441. "Den fallande profitkvoten motsvarar därför hos honom en nominell ökning av arbetslönen och en reell ökning av jordräntan." (Grundrisse 638. - Jfr också a.a., s. 642.)
[45] Marx talar här om "relativt mervärde", eftersom Ricardo "förutsätter att arbetsdagen förblir lika lång", och därför bara betraktar förändringar i det relativa mervärdet. (Teorier II, s. 327/ty 441.)
[46] A.a., s. 328/ty 442.
[47] Läsaren kan förutom i Grundrisse (s. 239, 288, 452f, 490, 637-640 och 642) hitta dem i Theorien (II, s. 440-442, 464, 467f, 542-547; III, s. 101f och 346) och i Kapitalet (III, s. 269f).
[48] Grundrisse 453.
[49] A.a., s. 639.
[50] A.a., s. 283 och 284.
[51] Jfr s. 352/ty 419 i detta arbete.
[52] Se s. 354/ty 422 i detta arbete beträffande svängningarna i början av Rohentwurf när det gäller termerna "konstant" och "variabelt" kapital.
[53] Grundrisse 453.
[54] Brev i urval, s. 84/ty MEW 32, s. 73f. (Jfr Kapitalet I, s. 549/ty 651.)
[55] Grundrisse 649.
[56] A.a., s. 633.
[57] Kapitalet III, s. 158/ty 184. Jfr a.a.: "Men i teorin förutsätts att lagarna för det kapitalistiska produktionssättet utvecklar sig rent. I verkligheten finns alltid bara ett närmande. Men detta närmande blir desto större ju mer det kapitalistiska produktionssättet utvecklas och ju mer dess förorenande och beblandning med rester av tidigare ekonomiska förhållanden är avlägsnat."
[58] I Grundrisse: "capital fixe".
[59] Grundrisse 636f.
[60] Theorien III, s. 305.
[61] Kapitalet III, s. 331f och 736/ty 377 och 839.
[62] Theorien II, s. 469 och 485.
[63] Kapitalet III, s. 220/ty 251 f.
[64] Theorien III, s. 237.
[65] I Grundrisse: "der gross profit" (i hela citatet).
[66] I grunden återger Marx här Ricardos argument (Works, s. 680 som han senare citerar i Rohentwurf (s. 641f) och Kapitalet (III, s. 234).
[67] Grundrisse 634.
[68] Jfr Kapitalet III, s. 195/ty 223 ("det mysterium kring vars lösning hela den politiska ekonomin sedan Adam Smith kretsar"), och MEW 32, s. 74 ("all hittillsvarande ekonomis pons asini /åsnebrygga/").
[69] I Grundrisse: "capital fixe".
[70] I Grundrisse: "scientific power".
[71] Eftersom profitkvotens sjunkande, heter det på samma ställe i Rohentwurf, "betyder det samma som avtagande av det omedelbara arbetets storlek i förhållande till det föremålsgjorda arbetet, som det reproducerar och sätter på nytt, så kommer kapitalet att försöka allt för att fä bukt med det levande arbetets litenhet i förhållande till storleken av kapitalet överhuvud och därmed också mervärdets /litenhet/, när detta är uttryckt som profit, /i förhållande/ till det förutsatta kapitalet by reducing the allotment made to necessary labour and by still more expanding the quantity of surplus labour with regard to the whole labour employed. Hence the highest development of productive power together with the greatest expansion of existing wealth will coincide with depreciation of capital, degradation of the labourer, and a most straightened exhaustion of his vital powers." (Grundrisse 636.)
[72] I Grundrisse: "advice".
[73] I Grundrisse: "to be gone, and to give room to a higher state of social production". (Grundrisse 634-636.) - En parallell engelsk version av den sista satsen lyder. "These contradictions lead to explosions, cataclysms, crises, in which by momentaneous suspension of labour and annihilation of a great protion of capital the latter is violently reduced to the point, where it can go on ... Yet, these regularly recurring catastrophes lead to their repetition on a higher scale, and finally to its violent overthrow." (A.a.)
[74] Påståendet att Marx inte skulle ha uppställt någon "sammanbrottsteori" kan väl framför allt föras tillbaka på den revisionistiska tolkningen av Marx' ekonomiska system före och efter första världskriget. I detta hänseende kan Rosa Luxemburgs och Henryk Grossmans teoretiska förtjänster inte skattas högt nog.
[75] Jfr Marx' brev till Engels 29 mars 1858: "Sedan två veckor är jag åter mycket sjuk och pumpar medicin i levern. Det ständiga nattarbetet och många mindre förargelser under dagen, till följd av mitt familjelivs ekonomiska förhållanden, har på senare tid allt som oftast tvingat mig till ryggläge." (MEW 29, s. 309.)
[76] Se Marx' disposition på s. 175 och 186 i Grundrisse.
[77] Theorien III, s. 447.
[78] D.v.s. som handlar om "kapitalet i allmänhet".
[79] A.a., s. 454. - I själva verket saknas i den citerade delen av Theorien varje undersökning av hur delningen av totalprofiten i industriell profit och ränta sker och hur räntekvotens förhållande till den allmänna profitkvoten gestaltar sig. En sådan undersökning finns först i kap. 22 i Kapitalet III (s. 326-332/ty 370-378).
[80] Teorier II, s. 349/ty 493. (Hela detta - och följande - stycke har vi redan anfört på s. 74f/ty 94.
[81] A.a., s. 367/ty 513. - Jfr a.a., s. 387/ty 534.
[82] A.a., s. 265/ty 208.
[83] Jfr s. 31 f/ty 36f i detta arbete.
[84] Se Theorien III, s. 489ff.
[85] Hittills har vi behandlat kreditväsendets utveckling - och det latenta upphävande av kapitalegendomen som det innebär - huvudsakligen med avseende på industrikapitalet. I de följande kapitlen behandlar vi krediten med avseende på det räntebärande kapitalet som sådant, såväl dess effekt på detta som den form den därvid antar..." (Kapitalet III, s. 401/ty 457.)
[86] Engels berättar om detta i förordet till Kapitalet III: "Den största svårigheten beredde mig avdelning 5, som också behandlar det mest invecklade ämnet i hela boken... Här föreligger ... inte ett färdigt utkast, inte ens ett schema, som man kunde fylla ut. Utan bara en skiss till utarbetning, som mer än en gång mynnar ut i en oordnad hop av notiser, anmärkningar och material i form av utdrag." (A.a., s. 8/ty 12.) - Senare far vi reda på att bara kapitlen 21-29 och 36 var "i huvudsak utarbetade", medan kapitlen 30-35 först måste grundligt omredigeras. (A.a., s. 8f/ty 13f)
[87] A.a., s. 363f/ty 413. - Jfr också början av 22. kapitlet (som handlar om "Profitens delning. Räntefot. 'Naturlig' räntefot"): "Ämnet för detta kapitel, liksom överhuvud alla kreditföreteelser som senare kommer att behandlas, kan inte här undersökas i detalj. Konkurrensen mellan låntagare och långivare och de kortare fluktuationer på penningmarknaden, som blir resultatet, ligger utanför området för vår analys. För att beskriva det kretslopp som räntefoten genomlöper under den industriella cykeln måste man beskriva själva cykeln, vilket inte heller låter sig göras här. Detsamma gäller för den större eller mindre approximativa utjämningen av räntefoten på världsmarknaden. Här kan vi bara göra en analys av den oberoende formen av det räntebärande kapitalet och räntan som självständig gentemot profiten." (A.a., s. 326/ty 370.)
[88] A.a., s. 98/ty 120.
[89] A.a., s. 334/ty 380. - Jfr a.a., s. 342 (korr)/ty 389: "Men nu existerar det räntebärande kapitalet historiskt som en färdig, nedärvd form och därmed räntan som färdig underavdelning av det mervärde som kapitalet utvinner, långt innan det kapitalistiska produktionssättet och de däremot svarande föreställningarna om kapital och profit existerade."
[90] A.a., s. 538/ty 611f. - Som den andra källan till kreditsystemet kan penninghandeln betecknas, i anslutning till denna utvecklas "förvaltningen av det räntebärande kapitalet ... som särskild funktion för penninghandlarna". (A.a., s. 365/ty 416.)
[91] /naturwüchsig/ med innebörden: spontant framvuxna.
[92] Kapitalet I, s. 116 (korr)/ty 149 och Till kritiken, s. 147/ty (MEW 13) 119.
[93] Grundrisse 434.
[94] A.a., s. 565.
[95] Kapitalet III, s. 535, 540 (korr) och 548 (korr)/ty 608, 614 och 623.
[96] I Grundrisse: "common agriculturalists".
[97] Det är klart att Marx här talar om "embryonala" former av profit och arbetslön, eftersom det handlar om förkapitalistiska tillstånd.
[98] I Grundrisse: "money market".
[99] I Grundrisse: "handloomweavers".
[100] I Grundrisse: "items".
[101] Jfr Kapitalet III, s. 537f/ty 611: "Vill man jämföra den engelska räntefoten med den indiska, så får man inte ta räntefoten i Bank of England utan t.ex. den som användes av utlånare av små maskiner till småproducenter i hemindustrin."
[102] Grundrisse 735-737. - De citerade styckena återfinns, omredigerade och utvidgade, i kap. 36 i Kapitalet III (s. 535-538/ty 609-611).
[103] I Grundrisse: "eine Klasse von monied capitalist einer Klasse von industrial capitalist".
[104] I denna mening heter det i Kapitalet: "Det är i själva verket bara kapitalisternas uppdelning i penningkapitalister och industrikapitalister som förvandlar en del av profiten till ränta, som överhuvud taget skapar räntans kategori..." (III, s. 337/ty 383.)
[105] Grundrisse 734-736.
[106] A.a., s. 351.
[107] A.a., s. 272f.
[108] A.a., s. 734.
[109] Jfr s. 179/ty 224 i detta arbete.
[110] Jfr kap. 3, III i detta arbete.
[111] Jfr också den redaktionella anmärkningen på s. 995 (till s. 155) i Grundrisse.
[112] Grundrisse 225. - "Vad är nu bruksvärdet, som penningkapitalisten avyttrar för utlåningstiden och avträder till den produktive kapitalisten, gäldenären? Det är det bruksvärde som pengarna erhåller genom att de kan förvandlas till kapital, fungera som kapital och därför i sin rörelse frambringa ett visst mervärde, genomsnittsprofiten (vad som är över eller under denna framstår här som tillfälligt) förutom att bevara sin ursprungliga värdestorlek. I fråga om andra varor blir bruksvärdet i sista hand konsumerat, och därmed försvinner varans substans och därmed dess värde. Varan kapital har däremot den säregenheten, att dess värde och dess bruksvärde genom konsumtion av dess bruksvärde inte bara bevaras utan ökas." (Kapitalet III, s. 320 (korr)/ty 363f)
[113] Theorien III, s. 447f.
[114] I Grundrisse: "prix".
[115] I Grundrisse: "das 'objet' ".
[116] I Grundrisse: "au fond".
[117] I Grundrisse: "dasselbe Objet".
[118] Grundrisse 727f. - Samma stycke - omredigerat - i Kapitalet III, s. 315-318/ty 357-360. (Jfr Theorien III, s. 512-515.)
[119] Grundrisse 225.
[120] "Det penningkapital som sålunda frigjorts genom omslagsrörelsens blotta mekanism, måste (vid sidan av det successivt återvändande fasta kapitalet och det penningkapital, som i varje arbetsprocess fordras för variabelt kapital) spela en betydande roll så snart kreditsystemet utvecklas, och måste samtidigt utgöra en av dess grundvalar." (Kapitalet II, s. 251 (korr)/ty 284.)
[121] I Grundrisse: "credit-man".
[122] Grundrisse, s. 433 och 447.
[123] A.a., s. 434.
[124] A.a., s. 441.
[125] A.a., s. 551.
[126] Kapitalet III, s. 396/ty 451. - Jfr Kapitalet II, s. 304f (korr)/ty 347: "Hela den summa av arbetskraft och samhälleliga produktionsmedel, som årligen förbrukas i produktionen av guld och silver som cirkulationsmedel, utgör en dryg, improduktiv utgiftspost för det kapitalistiska produktionssättet liksom överhuvudtaget för alla på varuproduktion grundade produktionssätt. Denna /improduktiva/ summa drar bort en motsvarande summa produktions- och konsumtionsmedel - d.v.s. verklig rikedom - som annars också kunde ha utnyttjats samhälleligt. I den utsträckning man med oförändrad produktionsskala och given utvidgningsgrad kan nedbringa kostnaderna för detta cirkulationsmaskineri, kan det samhälleliga arbetets produktivkraft stegras. I den mån de hjälpmedel som utvecklas med kreditväsendet har denna inverkan, så ökar de direkt den kapitalistiska rikedomen, antingen genom att en stor del av den samhälleliga produktions- och arbetsprocessen därmed sker utan inblandning av verkliga pengar eller genom att den verkligt fungerande penningmängdens funktionsduglighet ökas."
[127] "Men man får aldrig glömma ... pengarna - i form av ädla metaller - förblir det underlag från vilket kreditväsendet enligt sakens natur aldrig kan komma loss." (Kapitalet III, s. 545/ty 620.)
[128] Grundrisse 552.
[129] Denna nödvändighet skulle naturligtvis inte föreligga, om "alla kapitalister arbetade på ömsesidig beställning, och produkten därför alltid omedelbart" var pengar; men det är "en föreställning som motsäger kapitalets natur och därmed också storindustrins praxis". (Grundrisse 447.)
[130] I Grundrisse: "customers".
[131] I Grundrisse: "au fond".
[132] Grundrisse, s. 319. - Jfr Theorien III, s. 119: "Kreditsystemet anger han" (författaren till skriften An Inquiry into those Principles...) "också som grund till krisen. (Som om kreditsystemet inte självt hade framkommit ur svårigheten /med/ att använda kapitalet 'produktivt', d.v.s. 'profitabelt'.) Engelsmännen måste t.ex. pumpa ut sitt eget kapital för att skapa sig en marknad. I överproduktionen, kreditsystemet" o.s.v. söker den kapitalistiska produktionen bryta igenom sina egna skrankor och producera måttlöst. A ena sidan har den denna drift. Å andra sidan tål den bara en produktion som motsvarar en profitabel användning av det existerande kapitalet. Därför kriserna ..."
[133] Kapitalet III, s. 396/ty 451 (jfr också Teorier II, s. 261-263 och 340f/ty 205-207 och 483f).
[134] I Grundrisse: "overtrading, overspeculation etc.",
[135] Grundrisse 319.
[136] Kapitalet III, 574? och 444/ty 654/?/ och 507.
[137] Grundrisse 517.
[138] Kapitalet III, 396f (korr)/ty 452. - Jfr a.a., s. 401 (korr)/ty 457: "Kreditsystemet framträder som den huvudsakliga hävstången för överproduktion och överspekulation inom handeln, endast emedan reproduktionsprocessen, som till sin natur är elastisk, här forceras till sin yttersta gräns och detta just därför att en stor del av det samhälleliga kapitalet användes av icke-ägare, vilka behandlar det på ett annat sätt än ägaren, som ängsligt överväger hur han ska använda sitt begränsade privatkapital i sin egenskap av fungerande kapitalist. Därmed framträder bara att kapitalets värdeförmering som grundas på den kapitalistiska produktionens motsättningsfulla karaktär bara tillåter verklig, fri utveckling till en viss punkt, alltså för produktionen faktiskt utgör en inneboende boja och skranka, som ständigt brytes av kreditväsendet. Därför påskyndar kreditväsendet produktivkrafternas materiella utveckling och uppkomsten av en världsmarknad. Det är en historisk uppgift för det kapitalistiska produktionssättet att fram till en viss nivå bygga de materiella grundvalarna för den nya produktionsformen. Samtidigt påskyndar krediten de våldsamma utbrotten av denna motsägelse, kriserna, och därmed det gamla produktionssättets upplösande element."
[139] Grundrisse 443f.
[140] Kapitalet III, s. 546/ty 621.
[141] A.a., s. 545/ty 620.
[142] Grundrisse 551 f. - Jfr Marx' planutkast i brevet till Engels den 2.4.1858: "c) Krediten, där kapitalet uppträder som allmänt element i förhållande till de enskilda kapitalen" (MEW 29, s. 312/sv i Till kritiken, s. 218) och Kapitalet III, s. 335 (korr)/ty 381: "i sig för klassen gemensamt kapital". /Se ovan s. 56/ty 69./
För övrigt: de anförda styckena förklarar varför Marx i sin uppbyggnadsplan låter kreditens kategori följa efter kategorin konkurrens eller de "många kapitalen".
[143] I Grundrisse: "in dieser line".
[144] I Grundrisse: "fictitous capital".
[145] Grundrisse 552. - Jfr a.a., s. 550: "Ännu mer äger denna upphävning" ("de enskilda kapitalens skenbara oavhängighet och självständiga bestånd") "rum i krediten. Och den yttersta form, som denna upphävning antar, men som samtidigt är det yttersta /ultimate/ sättandet av kapitalet i dess adekvata form - är aktiekapitalet." - Att Marx redan i Rohentwurf förmådde förutsäga övergången från konkurrens- till monopolkapitalism har vi redan framhävt i kapitel 2.
[146] Just därför blir (som redan nämnts) ett så viktigt moment som kreditens roll vid den allmänna profitkvotens utjämning inte behandlat i Rohentwurf.
[147] Joan Robinson, An Essay on Marxian Economics, 1949, kap. V.
[148] Paul M. Sweezy, The Theory of Capitalist Development, 1942, kap. VI. /Vi hänvisar också till sidorna i den svenska upplagan, Teorin för den kapitalistiska utvecklingen, 1970 (1975)./
[149] L.v. Bortkiewicz, Wertrechnung und Preisrechnung im Marxschen System, i Archiv f. Sozialwissenschaft u. Sozialpolitik, sept. 1907, s. 466f.
För övrigt skulle Bortkiewicz riktat sin kritik inte bara mot Marx utan också mot J.St. Mill, eftersom redan Mill behandlat problemet med profitkvotens tendensiella fall med en tvåstegsmetod, alltså först betraktat själva lagen och sedan de faktorer som motverkar den. (Denna metodologiska likhet mellan Marx' och Mills framställning av lagen har först Henryk Grossmann visat på, i sin bok "Das Akkumulations- und Zusammenbruchgesetz des kapitalistischen Systems, s. 116.)
[150] Marx ger följande exempel i Kapitalet III, s. 193/ty 221:
| Konstant kapital |
Variabelt kapital |
Mervärde | Mervärde- kvot |
Profitkvot | ||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| I | 50 | 100 | 100 | 100 | % | 62 | 2/3 | % | ||||||||
| II | 100 | 100 | 100 | 100 | % | 50 | % | |||||||||
| III | 200 | 100 | 100 | 100 | % | 33 | 1/3 | % | ||||||||
| IV | 300 | 100 | 100 | 100 | % | 25 | % | |||||||||
| V | 400 | 100 | 100 | 100 | % | 20 | % | |||||||||
Man ser genast att Marx också kunde ha gestaltat sitt exempel så att mervärdekvoten skulle stiga från produktionsgren till produktionsgren, t.ex.:
| Konstant kapital |
Variabelt kapital |
Mervärde | Mervärde- kvot |
Profitkvot | ||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| I | 50 | 100 | 100 | 100 | % | 62 | 2/3 | % | ||||||||
| II | 100 | 100 | 130 | 100 | % | 65 | % | |||||||||
| III | 200 | 100 | 192 | 100 | % | 64 | % | |||||||||
| IV | 300 | 100 | 252 | 100 | % | 63 | % | |||||||||
| V | 400 | 100 | 310 | 100 | % | 62 | % | |||||||||
Även i detta fall skulle alltså profitkvoten falla gradvis - trots att mervärdekvoten stiger starkt. (Förvisso är exemplet helt godtyckligt; hade vi antagit en bara något snabbare tillväxt hos mervärdeskvoten, så hade Profitkvoten inte fallit, utan t.o.m. stigit. Men det skulle vara helt felaktigt att tro att profitkvotens fall under alla omständigheter skulle kunna kompenseras av mervärdekvotens stigning. Varför Marx redan från början avvisade ett sådant antagande, skall senare visa sig.)
[151] Kapitalet III, s. 194 (korr)/ty 222.
[152] A.a., s. 194f(korr)/ty 222f.
[153] A.a., s. 197(korr)/ty 225f.
[154] A.a., s. 218f (korr)/ty 249 och 250. - Jfr Teorier II, s. 328/ty 441: "Profitkvoten faller - fastän the rate of surplus value förblir oförändrad eller stiger - därför att det variabla kapitalet minskar i och med utvecklingen av arbetets produktivkrafter i förhållande till det konstanta kapitalet. Den faller således inte därför att arbetet blir mera improduktivt utan därför att det blir mera produktivt; inte därför att arbetaren exploateras mindre utan därför att han exploateras mera, antingen genom att the absolute surplus time /den absoluta mer(arbets)tiden/ ökar, eller - så snart som staten hejdar detta - genom att the relative surplus time ökar därför att the relative value of labour minskar vilket är oskiljaktigt förknippat med den kapitalistiska produktionen."
[155] Här kan - förutom det i not 8 citerade stället - särskilt s. 237, 296, 305 och 359 i Theorien III nämnas. Marx säger på s. 296: "Jag har förklarat profitkvotens fall - trots samma eller t.o.m. stigande mervärdekvot - med att det variabla kapitalet avtar i förhållande till det konstanta, d.v.s. det levande nuvarande arbetet /avtar/ i förhållande till förgånget använt och reproducerat arbete." Och på s. 305: "Här upplöser sig alltså Hodgskins åsikt i den allmänna, av mig utvecklade lagen. Mervärdet - utsugningen av arbetaren - tilltar, men samtidigt faller profitkvoten, emedan det variabla kapitalet faller i förhållande till det konstanta; emedan det levande arbetets massa överhuvud avtar relativt i förhållande till det kapital, som sätter det i rörelse. En större del av arbetets årliga produkt tillägnas av kapitalisten under firman kapital och en mindre under firman profit." (Jfr Kapitalet III, s. 224/ty 256 /där är Firma utbytt mot Kategorie/.)
[156] P.M. Sweezy argumenterar på liknande sätt: "Vi har ... sett", säger han, "att Marx härleder profitkvotens fallande tendens från antagandet att kapitalets organiska sammansättning ökar medan mervärdekvoten förblir konstant. Det tycks inte finnas någon tvekan om riktigheten i antagandet om en ökande organisk sammansättning hos kapitalet. Är det emellertid berättigat att samtidigt anta en konstant mervärdekvot? - Det är nödvändigt att vara på det klara med följderna av det senare antagandet. En ökande organisk sammansättning hos kapitalet går hand i hand med en ökning av arbetsproduktiviteten. Om mervärdekvoten förblir konstant betyder detta en ökning av reallönernas som är exakt proportionell mot ökningen i arbetsproduktivitet. Antag att arbetets produktivitet fördubblas, det vill säga att arbetaren under samma tid producerar dubbelt så mycket som förut. Eftersom en oförändrad mervärdekvot betyder att arbetaren arbetar samma tid åt sig själv och samma tid åt kapitalisten som förut, följer då att både den fysiska produkten som representeras av lönen och den fysiska produkten som representeras av mervärdet också har fördubblats. Med andra ord drar arbetaren lika mycket fördel som kapitalisten av sitt arbetes ökande produktvitet. Medan det inte kan finnas någon logisk invändning mot ett antagande som leder till detta resultat, finns det icke desto mindre grund för tvivel om dess riktighet." (A.a., s. 104f/eng 100f.)
[157] Joan Robinson, a.a., s. 36. (Marx' beteckning m (Mehrwert) har här ersatts av beteckningen s. (surplus value).)
[158] A.a., s. 42.
[159] Sweezy, a.a., s. 105/eng 101.
[160] Kapitalet III, s. 214/ty 244. - "Det finns många moment i intensifieringen av arbetet som innebär att det konstanta kapitalet växer i förhållande till det variabla, alltså att profitkvoten faller, som då en arbetare får övervaka flera maskiner än tidigare... Men det ges också andra moment i intensifieringen, som t.ex. ökad hastighet hos maskineriet, som då konsumerar mera råmaterial på samma tid men sliter ut maskinerna, det fasta kapitalet, snabbare. Detta berör emellertid inte alls förhållandet mellan dess värde och priset på det arbete, som sätter det i rörelse. Men alldeles särskilt är det arbetsdagens förlängning, denna den moderna industrins uppfinning, som ökar mängden utvunnet merarbete utan att väsentligt förändra förhållandet mellan den arbetskraft som användes och det konstanta kapital den sätter i rörelse. I själva verket innebär det snarare en relativ minskning av det konstanta kapitalet." (A.a., s. 212f (korr)/ty 242f.) Och just dessa moment behandlar 1. avdelningen av 14. kapitlet.
[161] Sweezy har därför fel, när han mot denna sektions framställning reser invändningen: "Det kan emellertid tyckas, att en viktigare effekt av reservarmén är ... att genom konkurrens med den aktiva arbetsstyrkan på arbetsmarknaden pressa ned lönenivån och på detta sätt höja mervärdekvoten." (A.a., s. 104/eng 99.) Om Marx hade diskuterat detta tema först i 14. kapitlet så hade detta förvisso faktiskt lett till det som Bortkiewicz kritiserade honom för.
[162] Just den omständigheten att Marx räknar denna det konstanta kapitalets värdeminskning till de orsaker som motverkar profitkvotens fall, framkallar Sweezys missnöje: "Det kan tyckas att man borde föredraga att först titta på vad som skulle kunna kallas den organiska sammansättningens 'ursprungliga' ökning, att observera dennas effekter på profitkvoten, och först där efter ta hänsyn till förbilligandet av det konstanta kapitalets delar, som i sig själva beror på den produktivitetsökning som är förbunden med den 'ursprungliga' höjningen. Man kunde säga att den organiska sammansättningens ökningsgrad då skulle verka mycket större och att detta faktum hindras från att visa sig i statistiken bara av en av de 'motverkande faktorerna'. Men det är tveksamt om något nyttigt ändamål kan tjänas av detta försök att bevara Marx' underförstådda skillnad mellan den ursprungliga ökningen av den organiska sammansättningen och den motverkande (men mindre) minskningen som beror på förbilligandet av det konstanta kapitalets beståndsdelar. Det enda som kan observeras är nettoförändringen i den organiska sammansättningen, vilken är resultanten av de två krafterna. Därför tycks det vara bättre att använda uttrycket 'förändring i kapitalets organiska sammansättning' bara i dess nettobetydelse, som tar hänsyn till förbilligandet av det konstanta kapitalets delar. Om man gör detta är det kanske mindre frestande att tänka på den organiska sammansättningen i fysiska termer istället för i värdetermer. (A.a., s. 108 (korr)/eng 103f.
Skall vi tro Sweezy så lägger Marx först kapitalets tekniska sammansättning till grund för sin lag för att sedan (i 14. kap.) kunna smuggla in värdesammansättningen som en "motverkande faktor"!...
[163] Kapitalet III, s. 215/ty 245. (Alla dessa metoder behandlar Marx mycket utförligt i 1. avdelningen i Kapitalet III.)
[164] Sweezy, a.a., s. 106-108/eng 102-104.
[165] N. Moszkowska, Zur Kritik moderner Krisentheorien, 1935, s. 46. - I sin tidigare bok (Das Marxsche System, 1929, s. 118) säger samma författarinna: " 'Lagen om profitkvotens tendensiella fall' är ingen historisk, utan en dynamisk lag. Den konstaterar inte ett historiskt faktum, nämligen att profitkvoten faller, den formulerar bara två storheters avhängighet av varandra, nämligen 1. Om mervärdeskvoten är konstant, så sjunker profitkvoten. 2. Om profitkvoten är konstant, så stiger mervärdekvoten. - Lagen uttrycker alltså bara ett funktionellt sammanhang. Och därför kan den lika väl kallas lagen om 'profitkvotens tendensiella fall' som lagen om 'mervärdekvotens tendensiella höjning'.
Med samma logik kunde Moszkowska beteckna "lagen" som "Lagen om den fallande eller inte fallande profitkvoten". - Det är helt uppenbart att med denna tolkning av Marx' lag så blir ingenting kvar.
[166] Theorien III, s. 358.
[167] Satsen inom parentes härstammar från Karl Kautsky, utgivare av den första upplagan av Theorien /1905-1910/. /Satsen finns inte med i nutida utgåvor, men som vi nämnt så hade Rosdolsky endast tillgång till Kautskys version./
[168] Theorien III, s. 359f.
[169] I vilken utsträckning denna skillnad mellan industrin och lantbruket kan minskas genom det senares tekniska utveckling, är naturligtvis en fråga som inte kan diskuteras här.
[170] Här är det åter nödvändigt med en inskränkning. Således använder t.ex. den nordamerikanske arbetaren av idag en relativt mycket mindre del av sin lön till näringsmedel än den europeiske, och denne en mindre del än den asiatiske o.s.v.
[171] Theorien III, s. 295. - Som man ser, så uttrycker sig Marx på denna punkt så utförligt och klart som möjligt. Trots det kan man hos Joan Robinson läsa: "Man kan hävda att Marx omedvetet antog att ökande produktivitet inte påverkar lönevaruindustrin, så att konstanta reallöner är förenliga med en konstant exploateringskvot." (A.a., s. 40.) Så många ord, så många misstag...
[172] Theorien III, s. 306.
[173] Vi har citerat dessa Marx' utredningar - och mycket utförligare - i 16. kap. i detta arbete. - Grundrisse, s. 246 /Grunddragen, s. 112f/.
[174] Jfr Kapitalet III, s. 225f (korr)/ty 257f: "Såvida produktivkraftens utveckling minskar den betalda delen av det använda arbetet ökar den mervärdet, eftersom den ökar dess kvot; såvida den minskar totalmängden av det arbete ett givet kapital använder minskar den det antal varmed mervärdekvoten multipliceras för att få fram denna mängd. Två arbetare som dagligen arbetar 12 timmar kan inte leverera samma mängd mervärde som 24, vilka var och en bara arbetar två timmar" (merarbete) "inte ens om de kunde leva av luft och därför inte alls behövde arbeta för sig själva. I detta hänseende har alltså en kompensation av minskat arbetarantal genom stegring av arbetets exploateringsgrad vissa gränser som inte kan överskridas. Den kan därför visserligen hämma profitkvotens fall men inte upphäva det." Just detta, av henne ordagrant anförda stycke förser J. Robinson med följande kommentar: "Produktiviteten kan stiga gränslöst och, om reallönerna är konstanta, stiger exploateringskvoten med den. Marx verkar ha varit lite förvirrad på denna punkt, ty när han börjar diskutera effekten av en stegrad produktivitet på exploateringskvoten, så går han mitt i argumentationen över till att diskutera effekten av en ändring av arbetsdagens längd." (A.a., s. 39.)
[175] Theorien III, s. 306.
[176] Just på detta sätt verkar idag Joan Robinson uppfatta problemet, när hon skriver: "Problemet dök troligen, som de flesta oklarheter i Marx' argumentation, upp på grund av hans metod att räkna i värdetermer. Med en given arbetstid, av given intensitet, är den skapade värdekvoten konstant. Därför är v + c konstant. Först kan det se ut som om s : v bara kan stiga om lönen faller. Men det är en illusion. En ökad produktivitet reducerar varornas värde, och arbetskraftens värde om reallönen är konstant. Därför faller v mot noll och s : v stiger mot oändligheten, och hela tiden är reallönen konstant." (A.a., s. 39f.) Eftersom arbetsdagen bara består av två delar, av nödvändigt och av merarbete, så måste merarbetet förvisso ständigt tilltaga om det nödvändiga arbetet ständigt avtar. (Varför man måste ge upp "metoden att räkna i värdetermer" för att begripa denna enkla sak, är outgrundligt.) Men denna tautologi kan inte utföra något mirakel; den kan inte ändra det faktum att en ökning av arbetets utsugningsgrad bara innanför bestämda, snäva gränser kan kompensera den förlust av faktiskt utfört merarbete, som uppstår p.g.a. den ständiga minskningen av det antal arbetare som sysselsätts per kapitalenhet.
[177] Kapitalet I, s. 264 (korr)/ty 323f. - Jfr Kapitalet III, s. 362 (korr)/ty 412: "Genom att mervärdet är identiskt med merarbetet sätts en kvalitativ gräns för kapitalets ackumulation: totalarbetsdagen, den aktuella utvecklingen av produktivkrafterna och befolkningen, som begränsar antalet arbetsdagar som kan exploateras samtidigt. Fattar man däremot mervärdet i räntans begreppslösa form, så är gränsen bara kvantitativ och trotsar varje föreställning."
[178] Sweezy, a.a., s. 118/eng 114f.
Last updated on: 12.21.2008