Originalets titel: "Zur Entstehungsgeschichte des Marxschen 'Kapital' ".
Skrivet: Till största delen 1949-55
Publicerat: Ffg 1968 (postumt)
Översättning: Mats Thorell
Granskning: Jan Bohlin
Digitalisering: Jonas Holmgren
Enligt Marx' ursprungliga plan skulle den sista boken i hans verk sluta med undersökningen av de moment som visar "ut över förutsättningen" och "pressar på för att antaga en ny historisk gestalt". Den skulle alltså befatta sig med "upplösningen av det produktionssätt som är grundat på bytesvärdet" och dess övergång till socialismen.[1] Här stod frågan om värdelagens öde naturligtvis i medelpunkten, och det är framför allt denna fråga som vi skall uppmärksamma i detta kapitel.
Det är bekant att marxismens grundare tog avstånd från allt socialistiskt "framtidsmåleri", i den mån det rörde sig om uttänkande av färdiga socialistiska system, härledda ur "eviga rättfärdighetsprinciper" och "den mänskliga naturens oföränderliga lagar". Hur nödvändiga och berättigade sådana system än var när de uppstod, så blev de till ett hinder för den uppstigande arbetarrörelsen, så snart denna i den av Marx och Engels grundlagda materialistiska historieuppfattningen skapade sig en vetenskaplig grundval som var helt överlägsen de utopiska socialisternas läror och som också kastade ett helt nytt ljus över frågan om den framtida socialistiska författningen. Socialismen framstod nu inte bara som ett ideal, utan som en nödvändig fas i mänsklighetens utveckling, som den hittillsvarande historien själv var på väg mot, och nu kunde man därför bara prata om den kommande socialistiska nyordningen av samhället i den mån man kunde upptäcka synliga frön till denna nya ordning redan i den hittillsvarande historien och dess utvecklingstendenser. Detta betyder naturligtvis inte att Marx och Engels (som opportunistiska epigoner så ofta har pådyvlat dem) inte skulle ha gjort sig några föreställningar om den socialistiska ekonomin och samhällsordningen och helt enkelt skulle ha överlämnat allt detta till våra barnbarn, och att deras läras vetenskapliga karaktär bestod just däri! Tvärtom - just dessa föreställningar spelade en framträdande roll i marxismens lärobyggnad, vilket man kan övertyga sig om genom att studera grundarnas främsta verk. Således även i Marx' Kapitalet, som lika mycket sprang fram ur strävan att utforska det kapitalistiska produktionssättets struktur och rörelselagar som att påvisa möjligheten och nödvändigheten av det "stora omslag", som skulle medföra upphävandet av människans främmandegörelse inför sig själv och därigenom göra människorna till "medvetna, verkliga herrar över naturen och sitt eget församhälleligande" (Engels). Därför finner vi i Kapitalet och i förarbetena till detta verk ständigt exkurser och anmärkningar som behandlar den socialistiska samhällsordningens problem, och som låter såväl släktskapen med de utopiska socialisternas läror som skillnaden gentemot dem framträda särskilt tydligt.
Dessa exkurser blev nödvändiga redan på grund av Marx' dialektiskmaterialistiska metod, som vill begripa varje samhällelig framträdelse genom dess tillblivelse, existens och försvinnande. Denna metod hänvisar därför av sig själv till "tidigare historiska produktionssätt"[2] och å andra sidan till de "punkter, där upphävandet av produktionsförhållandenas nuvarande gestalt antyds - och således framtiden förebådas[3] - en utveckling i vardande. Framträder de förborgerliga faserna som blott historiska, d.v.s. som upphävda förutsättningar å ena sidan, så framträder produktionens nuvarande betingelser som upphävande sig själva och därför som sättande historiska förutsättningar för ett nytt samhällstillstånd."[4]
Den dialektisk-materialistiska undersökningen av de kapitalistiska produktionsförhållandena leder alltså genast till att detta produktionssätt ställs gentemot å ena sidan den förkapitalistiska samhällsformationen och å andra sidan den socialistiska samhällsordning som skall avlösa detta produktionssätt. "Det privata utbytet av alla arbetsprodukter, förmågor och verksamheter står i motsats till såväl den fördelning som grundas på ... individernas inbördes över- och underordning ... (vilken karaktär denna över- och underordning än antar: patriarkalisk, antik eller feodal), som till det fria utbytet mellan individerna, vilka är associerade på grundval av den gemensamma tillägnelsen och kontrollen av produktionsmedlen."[5] Det framkommer således i form av en dialektisk triad en indelning av hela mänsklighetens historia i tre steg: "Personliga avhängighetsförhållanden (till en början rent naturliga) är den första samhällsformen, i vilken den mänskliga produktiviteten endast utvecklats i liten utsträckning och på isolerade avsnitt. Den andra huvudformen är personlig oavhängighet grundad på saklig avhängighet. Först här utvecklar sig ett system av allmän samhällelig näringsomsättning, av universella relationer, allsidiga behov och universell förmåga. Det tredje stadiet är fri individualitet, grundad på individernas universella utveckling och underordningen av deras gemensamma, samhälleliga produktivitet, som deras samhälleliga förmåga. Det andra stadiet skapar betingelserna för det tredje ..."[6]
Här begripes alltså mänsklighetens historia utifrån dess viktigaste resultat; som en nödvändig process i utvecklingen av den mänskliga personligheten och dess frihet. Men från Marx' synpunkt gällde det inte framför allt att visa på denna process' nödvändighet (den var känd redan av den klassiska tyska filosofin), utan att befria denna kunskap från alla ideologiska illusioner och ställa den på den reala historiens fasta grund, d.v.s. basera den på utvecklingen av de samhälleliga produktionsförhållandena. Och denna uppgift kunde bara lösas med hjälp av den materialistiska metoden.
"Under samhälleliga förhållanden som skapar ett utvecklat bytes-, bytesvärdes- och penningsystem", alltså förkapitalistiska förhållanden, "möter individerna varandra - trots att deras relationer förefaller mer personliga - uppenbarligen bara som individer inom en begränsad ram, alltså som feodalherre och vasall, som jordägare och livegen o.s.v., eller som medlemmar inom en kast, som tillhöriga ett stånd o.s.v. När det råder utvecklade penningförhållanden, i ett utvecklat utbytessystem (och det skapas därmed ett sken av demokrati) så har banden av personligt beroende sprängts, slitits sönder, bördsskillnader, skillnader i bildning o.s.v. ... och individerna tycks vara självständiga[7] ... de kan fritt frottera sig mot andra och i denna frihet idka utbyte. Men så framstår de bara för den som bortser från de betingelser, de existensbetingelser, under vilka individerna kommer i kontakt med varandra ... Den begränsning som i första fallet framstår som en personlig inskränkning för individen förorsakad av andra individer, ter sig i det andra fallet /utvecklad/ som en saklig inskränkning förorsakad av individen oberoende förhållanden, vilande i sig själv. Eftersom den enskilde individen inte kan övervinna sin personliga begränsning men väl yttre förhållanden förefaller hans frihet större i det senare fallet. Men en närmare undersökning av de yttre förhållandena, betingelserna, visar att det är omöjligt att individer tillhöriga en klass etc. kan övervinna dem i deras helhet utan att upphäva dem. Den enskilde kan tillfälligt besegra dem; men det kan inte massan som behärskas av dem, eftersom redan förekomsten av massan uttrycker den nödvändiga underordningen under de yttre förhållandena. Dessa yttre förhållanden innebär så lite att 'beroendeförhållandena' har avskaffats, att de bara är dessas upplösning i en allmän form; tvärtom är de utvecklingen av den allmänna grunden för de personliga beroendeförhållandena ..."[8]
I en randanmärkning till Rohentwurf, som anknyter till undersökningen av "pengarnas sakliga makt", läser vi: "Det har sagts och kan sägas igen, att det som är skönt och stort beror just på detta naturligt framsprungna, andliga och materiella utbyte, som är oberoende av individernas vetande och vilja och som förutsätter deras inbördes oavhängighet och likgiltighet. Säkerligen är detta sakliga sammanhang av deras sammanhangslöshet att föredra framför ett rent lokalt sammanhang grundat på blodsband och människornas förhållande till varandra som herre och dräng. Det är lika säkert, att individerna inte kan underordna sig sina egna samhälleliga förhållanden[9] innan de har skapat dem. Men det är motbjudande att uppfatta detta rent sakliga sammanhang som det naturliga och det enda som motsvarar människans väsen ... Sammanhanget är tvärtom en mänsklig produkt, en historisk produkt. Det hör hemma på ett bestämt utvecklingsstadium. Det är främmande för människorna och uppträder som en självständig makt gentemot dem, och det bevisar bara att människorna fortfarande är i färd med att skapa betingelserna för sitt sociala liv i stället för att ha utgått ifrån dessa betingelser. Det är ett ... sammanhang ... av individer inom bestämda, begränsade produktionsförhållanden." Förvisso: "På tidigare utvecklingsstadier framstår den enskilde individen som fullständigare, därför att rikhaltigheten av hans förhållanden ännu inte utvecklats och oberoende samhälleliga makter och förhållanden ännu inte står emot honom. Lika löjligt som det är att längta tillbaka till denna ursprungliga fullhet, lika löjligt är det att tro att man måste stanna vi den... fullständiga tomhet", som karakteriserar den nya tiden. [10] [11] "Romantikerna längtar tillbaka, de borgerliga tror att utvecklingen nått sitt slut. Men de borgerliga har inte lyckats övervinna den romantiska motsatsen, och den kommer att följa dem till deras saliga ändalykt."[12]
Det har nu blivit klart vad det borgerliga frihetsbegreppet mest lider av: sina förespråkares ohistoriska sätt att tänka. De ser en bestämd epoks och ett bestämt produktionssätts utveckling av individualiteten som absolut och förväxlar den med förverkligandet av "friheten rätt och slätt". ("Precis som en karl som tror på en bestämd religion, i denna ser Religionen rätt och slätt och vid sidan av den endast falska religioner."[13]) De begriper just inte att den borgerliga friheten inte alls är förkroppsligandet av "friheten överhuvud" utan snarare är det kapitalistiska produktionssättets mest säregna produkt, och därför delar alla dettas begränsningar. Ty befriade från de tidigare skrankorna underkastas människorna under kapitalismens nya fjättrar, tingens herravälde över deras egna produktionsförhållanden - vilka har vuxit dem över huvudet - konkurrensens och tillfällighetens blinda makt[14], så att de visserligen i ett avseende blivit friare, men däremot i ett annat ofriare!
Tydligast visar sig detta ohistoriska sätt att tänka väl i hur borgerliga ekonomer (och borgerliga ideologer överhuvud taget) bedömer den kapitalistiska konkurrensen. Fastän konkurrensen, säger Marx, "historiskt sett, inom ett land framstår som upplösning av skråtvång, regeringsingrepp, inre tullmurar och liknande, och på världsmarknaden framstår som upphävandet av avspärrning, prohibition, eller protektion ... så har den ändå aldrig betraktats utifrån denna enbart negativa aspekt, utifrån denna dess blott historiska aspekt, och detta har å andra sidan lett till en ännu större dårskap som innebär att den betraktas som kollisionen mellan befriade individer, som bara bestäms av sina egna intressen, - som de fria individernas ömsesidiga repulsion och attraktion - varmed alltså konkurrensen betraktas som den fria individualitetens absoluta existensform i produktionens och utbytets sfär."
"Ingenting kan vara falskare", tillägger han. Ty för det första, "när den fria konkurrensen har övervunnit hindren[15] i tidigare produktionsförhållanden och produktionssätt, så har den väl övervunnit något som är hinder för den, men som för tidigare produktionssätt var inre gränser, innanför vilka dessa utvecklades och rörde sig på ett naturligt sätt. Dessa gränser blir hinder först när produktivkrafterna och kommunikationsförhållandena /Verkehrsverhältnisse/ utvecklats tillräckligt för att kapitalet som sådant skall kunna börja uppträda som reglerande princip för produktionen. De gränser som kapitalet rivit ner var hinder för dess rörelse, utveckling, förverkligande. Kapitalet upphävde därmed varken alla gränser eller alla hinder, utan bara de gränser som inte passade det utan som utgjorde hinder för det.[16] Hur mycket kapitalets egna gränser, från en högre utsiktspunkt, än framstår som hinder för produktionen ... så känner sig kapitalet innanför dessa gränser fritt, ohämmat, d.v.s. begränsat blott av sig självt, av sina egna livsbetingelser. På samma sätt fann den skråmässiga industrin under sin blomstringstid den frihet som den behövde, d.v.s. de produktionsförhållanden som passade den i den skråmässiga organisationen. Den bestämde ju dem själv och utvecklade dem som sina inre betingelser, de var därför ingalunda yttre hinder för den. Den historiska aspekten på negationen av skråväsendet och andra väsenden, som kapitalet åstadkom, innebär bara att det tillräckligt starka kapitalet rev ner de historiska gränser som hämmade den utveckling som är mest adekvat för kapitalet, med hjälp av de produktionsförhållanden, som är mest adekvata för det."
Men konkurrensen har inte alls bara denna negativa, blott historiska betydelse. Den är dessutom enligt sitt väsen förverkligandet av det kapitalistiska produktionssättet.[17] När det alltså heter, "att individerna i den fria konkurrensen förverkligar det gemensamma eller rättare[18] sagt allmänna[19] intresset genom att blott följa sitt privatintresse", så är detta bara en illusion. Ty: "Det är inte individerna utan kapitalet som befrias i den fria konkurrensen. Så länge den produktion som är baserad på kapitalet är den nödvändiga och därför den mest passande utvecklingsformen för den samhälleliga produktivkraften, så framstår individernas göranden och låtanden inom kapitalets rena betingelser som deras frihet. Men denna frihet försäkras dogmatiskt genom att man riktar uppmärksamheten på de hinder som den fria konkurrensen har rivit ner."[20] Därmed uppkommer "dårskapen att man betraktar den fria konkurrensen som den sista utvecklingen av den mänskliga friheten och negationen av den fria konkurrensen som liktydig med negationen av den individuella friheten och av den på individuell frihet baserade samhälleliga produktionen. Den är i själva verket bara den fria utvecklingen på ett begränsat underlag - kapitalets herravälde. Denna art av individuell frihet är därför samtidigt den mest fullständiga förnekelsen av all individuell frihet och individualitetens totala underkastelse under samhälleliga betingelser som antar formen av sakliga makter, ja av övermänskliga saker... Att utveckla vad den fria konkurrensen är innebär det enda rationella svaret på borgarklassens[21] profeters glorifiering av den, och socialisternas[22] förbannelser över den." I verkligheten innebär "påståendet att den fria konkurrensen är lika med den slutgiltiga formen av produktivkrafternas utveckling och därmed av den mänskliga friheten ... bara att borgarklassens herravälde är slutet på historien - en behaglig tanke för uppkomlingarna av i förrgår."[23]
Vi ser att det som vi här läser är bara en vidareutveckling av de tankegångar som vi känner redan från Die deutsche Ideologie. Nämligen att under mänsklighetens historia har utvecklingen av produktivkrafterna lett till att de ursprungliga, personliga avhängighetsförhållandena ersatts av blott sakliga och människornas lokala och nationella sammanhang har ersatts av ett universellt. Redan i Die deutsche Ideologie framhävde Marx och Engels den motsägelsefulla, tvekluvna karaktären hos de hittillsvarande samhälleliga framstegen. Dessa har å ena sidan lett till en utvecklingsdugligare samhällelig individ med rikhaltigare behov, men å andra sidan till vittgående "främmandegörelse" och "uttömning" av denna individ. Och slutligen finns där också tanken att den befrielse av människorna från feodala och andra skrankor som kapitalismen medfört är en skenfrihet och att den fullständiga friheten, "individernas originella och fria utveckling" kan bli verklighet först under kommunismen. "I föreställningen är ... individerna under bourgeoisiens herravälde friare än tidigare därför att deras livsbetingelser är tillfälliga för dem; i verkligheten är de naturligtvis ofriare, eftersom de är mer underkastade det sakliga väldet." Och just "denna rätt att ostört få ägna sig åt tillfälligheten på vissa villkor, har man hittills kallat den personliga friheten."[24] Denna uppfattning vidareutvecklas i Marx' Rohentwurf; men där kommer motsägelsens andra, positiva sida mycket starkare och entydigare till uttryck - d.v.s. det faktiska framsteg, som den "borgerliga skenfriheten" frambringar.
Detta ser man tydligast i det anmärkningsvärda stycke som handlar om den "naiva antiken" i motsats till kapitalismens moderna värld. "Vi finner ingen undersökning under antiken av vilken form av jordegendom o.s.v., som är den mest produktiva, som skapar störst rikedom. Rikedomen framträder inte som produktionens syfte, fastän Cato mycket väl kan undersöka vilken behandling av åkrarna som ger störst avkastning, och fastän Brutus t.o.m. kan låna ut sina pengar mot högsta ränta. Undersökningen gäller alltid vilken egendomsform som skapar den bäste medborgaren." Helt annorlunda är det i den moderna världen. Här framträder rikedomen "i alla former ... i form av föremål, vare sig det är som ett ting eller som en social relation genom förmedling av ett ting, som ligger utanför och stundom vid sidan av individen. Sålunda förefaller det antika synsättet, enligt vilket människan alltid framträder som produktionens ändamål, om än för inskränkta nationella, religiösa eller politiska syften, vara högst sublimt i jämförelse med synsättet i den moderna världen, där produktionen framträder som människans ändamål och rikedomen som produktionens ändamål. Men /in fact[25]/ när den inskränkta borgerliga formen har skalats av, vad är då rikedomen annat än universaliteten i individernas behov, förmågor, njutningar, produktivkrafter o.s.v., som framkallas genom det universella utbytet? Vad är den, om inte den fulla utvecklingen av det mänskliga herraväldet över naturkrafterna, såväl den s.k. naturens som den mänskliga naturens krafter? Vad är den, om inte den absoluta utvecklingen av hennes skapande anlag, utan någon annan förutsättning än den föregående historiska utvecklingen, som gör denna utvecklingens totalitet, d.v.s. utvecklingen av alla mänskliga krafter som sådana och inte mätta enligt någon på förhand given måttstock, till självändamål? Vad är den, om inte den utveckling i vilken människan inte reproducerar sig i någon bestämd form, utan producerar sin totalitet, inte försöker bli något som redan blivit till, utan befinner sig i blivandets absoluta rörelse? I den borgerliga ekonomin - och i den produktionsepok som motsvarar denna - framträder detta fullständiga utarbetande av människans inre som fullständig uttömning, och denna universella objektivering framträder som total alienation[26], och nedrivandet av varje bestämt ensidigt ändamål framträder som uppoffrande av självändamålet under ett helt utanförliggande ändamål. Därför framträder å ena sidan den naiva antiken som överlägsen. Å andra sidan är den detta endast vad beträffar sluten gestalt, form, och given begränsning. Den innebär tillfredsställelse på ett inskränkt plan, medan den moderna världen antingen lämnar oss otillfredsställda, eller är gemen, där den framträder som tillfredsställd i sig."[27]
Här kommer motsättningen mellan Marx' och den romantiska kritiken av kapitalismen särskilt klart till uttryck. Ty Marx kritiserade romantikerna inte bara för deras "sentimentala tårar"[28] och inte bara för att de av demagogiska skäl "svängde den proletära tiggarpåsen i handen som en fana", och samtidigt gömde "de gamla feodala vapensköldarna"; utan framförallt för att romantikerna inte alls kunde begripa "den moderna historiens gång"[29], d.v.s. att den borgerliga samhällsordning som de kritiserade var nödvändig och ett historiskt framsteg, utan i stället inskränkte sig till moraliserande förebråelser.
Det är sant att också kapitalets herravälde vilar på den hänsynslösaste utpressning av merarbete, på utsugning och förtryck av folkmassorna. I detta avseende överträffar det förvisso "i fråga om energi, hänsynslöshet och driftighet alla tidigare produktionssystem, som vilat på direkt tvångsarbete".[30] Men först kapitalet "har tagit den historiska framstegsprocessen tillfånga och ställt den i rikedomens tjänst"[31]. Först den kapitalistiska produktionsformen "har utvecklats till en epokgörande exploateringsmetod, som i sin historiska utveckling fullständigt omskapar samhällets ekonomiska struktur genom en organisation av arbetsprocessen och en jättelik utveckling av tekniken, som ställer alla tidigare historiska epoker i skuggan".[32]
Det är alltså genom sin universella karaktär, genom sin drift till ständig omvälvning av de materiella produktivkrafterna, som den kapitalistiska produktionen i grunden skiljer sig från alla tidigare produktionssätt. Om nämligen de förkapitalistiska produktionssätten - till följd av sina outvecklade primitiva arbetsmetoder - aldrig var i stånd att väsentligt höja arbetet över det som krävs för det omedelbara livsuppehället, så består "kapitalets stora historiska roll" just i att "skapa detta merarbete, detta överflödiga arbete ur det rena bruksvärdets, den blotta subsistensens synvinkel"; och det fyller denna uppgift genom att utveckla å ena sidan de samhälleliga produktivkrafterna och å andra sidan människornas behov och arbetsförmåga i en hittills aldrig känd grad.
"Kapitalet har fyllt sin historiska bestämmelse så snart /å ena sidan/ själva behoven är så utvecklade att merarbetet utöver det nödvändiga är ett allmänt behov, att det alltså framgår ur själva de individuella behoven; så snart /å andra sidan/ den allmänna arbetsamheten, genom kapitalets stränga disciplin, som de på varandra följande generationerna gått igenom, har utvecklats till ett nytt släktes gemensamma innehav[33]; och - slutligen - så snart den utveckling av arbetets produktivkrafter, som kapitalet i sin gränslösa ... drift att bli rikare och större (tillsammans med de betingelser vilka är nödvändiga för att denna drift skall kunna realiseras) oupphörligt piskar fram, har gått så långt att innehavet och bevarandet av den allmänna rikedomen å ena sidan endast kräver en kortare arbetstid av hela samhället, och att /å andra sidan/ det arbetande samhället förhåller sig vetenskapligt till sin framåtskridande reproduktionsprocess, till reproduktionen av samhället i allt större rikedom; att det arbete, genom vilket människorna gör vad de kan överlåta åt tingen att göra, har upphört" /.../ "som den rastlösa driften efter rikedomens allmänna form driver kapitalet ut arbetet över gränserna för dess naturnödvändighet och skapar på så sätt de materiella betingelserna för utvecklingen av den rika individualitet, som är lika allsidig i sin produktion som i sin konsumtion och vars arbete därför inte längre framstår som arbete utan som den fulla utveckling av själva verksamheten[34], i vilken naturnödvändigheten i dess omedelbara form försvunnit; detta därför att historiskt skapade behov trätt i de naturliga behovens ställe. Därför är kapitalet produktivt; d.v.s. en väsentlig förutsättning för utvecklingen av de samhälleliga produktivkrafterna. Det upphör att vara produktivt först när utvecklingen av dessa produktivkrafter funnit ett hinder i själva kapitalet."[35]
Med andra ord: Medan alla tidigare produktionssätt var förenliga med bara mycket långsamt framskridande eller t.o.m. under längre epoker stationära produktivkrafter[36], utgår kapitalet just från "den oavlåtliga omvälvningen av dessa existerande förutsättningar som förutsättning för dess reproduktion". "Om kapitalet till själva sin natur är begränsat, så strävar det likväl efter den universella utvecklingen av produktivkrafterna och blir på så sätt förutsättning för ett nytt produktionssätt, där utvecklingen av produktivkrafterna inte tjänar att reproducera och på sin höjd utvidga ett visst tillstånd, utan där den fria, ohämmade, progressiva och universella utvecklingen av produktivkrafterna utgör förutsättningen för samhället och därmed för dess reproduktion; där den enda förutsättningen är överskridandet av utgångspunkten."[37] Först på denna nya grundval blir "individens universalitet" möjlig, "inte som en inbillad och blott tänkt universalitet, utan som universaliteten i hans reella och ideella relationer. Därmed också individens insikt att hans egen historia är en process och vetandet om naturen (även som praktisk makt över naturen) hans reala kropp".[38] Så förbereds genom själva kapitalismens utveckling lösningen på det av historien ställda problemet med den mänskliga personligheten och dess frihet. Men från denna synpunkt kan kapitalismens historiska prestation - som Marx så ofta och med sådant eftertryck framhäver - inte värderas högt nog.
"Om vi ... i samhället sådant det är", säger Marx i Rohentwurf, "inte kunde uppdaga de materiella produktionsbetingelserna och de dem motsvarande kommunikationsförhållandena /Verkehrs-/ för ett klasslöst samhälle, så vore alla försök att spränga" det bestående samhället "i luften lika meningslösa som en strid med väderkvarnar."[39]
Vilka är nu de materiella produktionsbetingelser som gör övergången till ett klasslöst samhälle möjlig och nödvändig?
Svaret på det skall framförallt sökas i Marx' analys av maskineriets roll. Denna analys visar å ena sidan hur utvecklingen av automatiska maskinsystem förnedrar den enskilde arbetaren till delverktyg, till bara ett moment i arbetsprocessen. Å andra sidan visar den hur samma utveckling samtidigt skapar förutsättningarna för att reducera den mänskliga kraftinsatsen i produktionsprocessen till ett minimum och ställa allsidigt utvecklade individer i dagens delarbetares ställe, för vilka "olika samhälleliga funktioner är sysselsättningar som avlöser varandra". Allt detta kan läsaren finna både i Rohentwurf och i Kapitalet I. Men i Rohentwurf finns utredningar om maskineriet som saknas i Kapitalet; utredningar som - fast de skrevs för mer än hundra år sedan - idag bara kan läsas med återhållen andedräkt, eftersom de innehåller en av det mänskliga intellektets djärvaste visioner.
"Utbytet mellan levande och objektiverat arbete, d.v.s. bestämningen av det samhälleliga arbetet i form av motsättningen mellan kapital och lönearbete, är den sista utvecklingen av värdeförhållandet och den på värdet baserade produktionen. Dess förutsättning är och förblir mängden av omedelbar arbetstid, kvantiteten av använt arbete som den avgörande faktorn i produktionen av rikedom. Men i den mån storindustrin utvecklas blir skapandet av verklig rikedom mindre avhängigt av arbetstiden och kvantiteten använt arbete, än av makten hos de krafter som sätts i rörelse under arbetstiden och vars effekt[40] ... inte står i något förhållande till den omedelbara arbetstid som produktionen av dem kostar, utan som är avhängig av vetenskapens allmänna utvecklingsstadium och teknologins framsteg, eller med andra ord, av tillämpningen av denna vetenskap på produktionen ... Den verkliga rikedomen manifesterar sig tvärtom - och detta avslöjar storindustrin - i det oerhörda missförhållandet mellan den använda arbetstiden och produkten av produktionen, liksom i det kvalitativa missförhållandet mellan arbetet som reducerats till en ren abstraktion, och makten hos den produktionsprocess som arbetet övervakar. Arbetet framstår nu mindre som inneslutet i produktionsprocessen då människan snarare förhåller sig till själva produktionsprocessen som vaktare och regulator... Det är inte längre arbetaren som skjuter in det modifierade naturobjektet /som mellanled/ mellan objektet och sig självt, utan det är naturprocessen som han omvandlar till en industriell process och som han skjuter in som medel mellan sig och den oorganiska natur som han bemäktigar sig. Han står vid sidan av produktionsprocessen istället för att vara dess huvudperson. I denna omvandling är det varken det omedelbara arbetet som människan själv uträttar, eller den tid under vilken hon arbetar, utan tillägnelsen av hennes egen allmänna produktivkraft, hennes kunskaper om naturen och hennes behärskning av naturen genom sin tillvaro som samhällsmedlem - med ett ord utvecklingen av den samhälleliga individen - som framstår som produktionens och rikedomens stora hörnpelare. Den stöld av främmande arbetstid på vilken den nuvarande rikedomen baseras framstår som en usel grundval i jämförelse med denna nya grundval, som storindustrin själv har skapat. Så snart arbetet i dess omedelbara form har upphört att vara rikedomens huvudkälla upphör med nödvändighet arbetstiden att var dess mått och därmed bytesvärdet att vara bruksvärdets mått. De mångas merarbete har upphört att vara villkor för utvecklingen av den allmänna rikedomen, på samma sätt som de fas icke-arbete har upphört att vara villkor för utvecklingen av hjärnans allmänna krafter.[41] Därmed bryter den på bytesvärdet baserade produktionen samman, och den omedelbara, materiella produktionsprocessen erhåller en form som inte är nödtorftig och motsägelsefull. Det innebär den fria utvecklingen av individualiteterna, och därför inte reduceringen av den nödvändiga arbetstiden för att ge plats för merarbete utan överhuvudtaget reduceringen av samhällets nödvändiga arbete till ett minimum som möjliggör individernas konstnärliga, vetenskapliga etc., utbildning under den nu för dem alla disponibla tiden och genom de nu för dem alla skapade medlen."[42]
Och på ett annat ställe i Rohentwurf heter det: "Skapandet av mycken disponibel tid[43] utöver den nödvändiga arbetstiden för samhället överhuvudtaget och för var och en av dess medlemmar (d.v.s. utrymme för /utveckling av/ individens och därmed också samhällets fulla produktivkrafter) - detta skapande av icke-arbetstid framstår på kapitalets nivå, liksom på alla tidigare utvecklingsstadier, som icke-arbetstid, fritid för ett fatal. Kapitalet ökar därtill med hjälp av alla teknikens och vetenskapens medel, flertalets merarbetstid därigenom att kapitalets rikedom direkt består av dess tillägnelse av merarbetstid och därigenom att dess mål direkt är värdet, inte bruksvärdet. Kapitalet är således, mot sin vilja, ett instrument varmed medel skapas för samhälleligt disponibel tid[44], varmed arbetstiden för hela samhället reduceras till ett allt mindre minimum och varmed därför alla får tid för sin egen utveckling. Men kapitalets tendens är alltid å ena sidan att skapa disponibel tid och å andra sidan att omvandla denna till merarbete[45]. Lyckas den för väl med det första, så får den svårigheter med merproduktion och därmed avbryts det nödvändiga arbetet eftersom intet merarbete[46] då kan skapa värde åt kapitalet.[47] Ju mer denna motsägelse utvecklas desto mer visar det sig att produktivkrafternas tillväxt inte längre kan förbli beroende av tillägnelsen av främmande arbete, utan att arbetarmassan själv måste tillägna sig sitt merarbete. Har den gjort det och upphör därmed den disponibla tiden att ha kontradiktorisk existens, kommer å ena sidan den nödvändiga arbetstiden att ha sin måttstock i den samhälleliga individens behov, och å andra sidan kommer utvecklingen av den samhälleliga produktivkraften att gå så snabbt att allas disponibla tid växer, även om produktionen nu beräknas för allas rikedom. Ty den verkliga rikedomen är alla individers utvecklade produktivkraft. Därför blir det på intet sätt ... arbetstiden utan den disponibla tiden som är måttet på rikedomen. Arbetstiden som rikedomens måttstock förutsätter att själva rikedomen är baserad på fattigdomen och att den disponibla tiden existerar i och genom motsättningen till merarbetstiden eller bestämningen av en individs hela tid som arbetstid och därmed hans degradering till blott arbetare, hans underkastelse under arbetet."[48]
Detta var Marx' analys av de historiska förändringar, som blir följden av maskineriets roll i den kapitalistiska produktionsprocessen. Idag - under loppet av en ny industriell revolution - är det knappast nödvändigt att framhäva den profetiska räckvidden av denna oerhört dynamiska och heltigenom optimistiska tankegång. Ty det som den isolerade tyske revolutionären drömde om 1858 under sin exil i London ligger idag - men först idag - inom det omedelbart möjligas område! Först idag har utvecklingen av den moderna tekniken skapat förutsättningarna för att fullständigt och slutgiltigt avskaffa "stölden av främmande arbetstid". Först idag kan samhällets produktivkrafter drivas fram så kraftigt, att det faktiskt i en inte alltför avlägsen framtid inte längre är arbetstiden utan den disponibla tiden som blir måttet på den samhälleliga rikedomen. Alla metoder varmed det mänskliga arbetets produktivitet har höjts, har hittills i den kapitalistiska praktiken visat sig samtidigt vara metoder för en ständigt stigande degradering av arbetaren, han har gjorts avhängig och opersonlig. Men idag har den teknologiska utvecklingen nått en punkt, där arbetarna äntligen kan bli befriade från "sina kvals orm" - från det löpande bandets och ackordsarbetets tortyr och bli produktionsprocessens ledare i stället för tillbehör till denna. Aldrig har betingelserna för en socialistisk omvandling av samhället varit så goda, aldrig har socialismen varit så oumbärlig och så ekonomiskt genomförbar som idag! - Man minns den utslitna borgerliga invändningen att det socialistiska samhället skulle falla ihop för att alla skulle försöka vältra över det nödvändiga hårda och obehagliga arbetet på andra.[49] Hur löjlig blir inte denna invändning - som utgår från den borgerliga normalmänniskan - när man ser dagens fantastiska utveckling av produktivkrafterna! Så länge man måste släpa vatten till husen i ämbar fanns det naturligtvis vissa som försökte överlåta detta slit på andra, men när man dragit in vattenledningar finns det inte längre behov av särskilda vattenbärare. Nu driver teknologins utveckling oss tydligen mot ett tillstånd, där den hittillsvarande arbetsdelningen - som gjort alla människor till krymplingar - och därmed allt slit och släp försvinner. I arbetsdelningens ställe kan sättas arbetet som en fri sysselsättning för andliga och kroppsliga krafter. Och lika vettlöst som det skulle vara - för att ta till Trotskijs tankeväckande liknelse[50] - om några som satt vid ett bra pensionats välförsedda middagsbord försökte inskränka andra gästers matsedel till bröd och smör, lika vettlös och ekonomiskt meningslös kommer i det nya samhället också "stöld av främmande arbetstid", utsugningen av människor att framstå. Men först då är uppbygget av en verkligt klasslös, verkligt socialistisk samhällsordning slutgiltigt säkrat.
Inte heller då kommer arbetet som sådant att försvinna, utan bara massornas merarbete till förmån för och under kommando av de få. Ty som "evig naturlig betingelse för mänskligt liv", betonar Marx, är arbetet "oavhängigt av varje form av detta liv, det är snarare gemensamt för alla mänskliga samhällsformer"[51]:
"Du skall arbeta i ditt anletes svett! Det var den förbannelse som Jahve gav Adam. Och just som förbannelse uppfattar Adam Smith arbetet. 'Vilan' framstår som det riktiga tillståndet, som väsentligen identiskt med 'frihet' och 'lycka'. Att individen 'i sitt normala tillstånd av hälsa, styrka och verksamhet, och i den normala graden av kunnande och skicklighet'[52] också har behov av en normal portion arbete /och upphävande av vilan/ tycks vara helt främmande för Adam Smith. Visserligen framstår själva arbetets omfång som något utifrån bestämt, i och med det mål, som skall uppnås, och de hinder, som genom arbetet måste övervinnas för att målet skall uppnås. Men Adam Smith anar lika litet att denna övervinnelse av hindren i sig själv är friheten i funktion - och att vidare de yttre ändamålen berövas skenet av blott yttre naturnödvändighet och bestäms som ändamål, som individen själv bestämmer - alltså som självförverkligande som subjektets objektivering, och därför som reell frihet, vars aktion är just arbetet[53]. Visserligen har han rätt i att arbetet, i dess historiska former som slavarbete, den livegnes arbete och lönarbete, alltid framstår repulsivt, som yttre tvångsarbete, och att icke-arbetet i förhållande till detta framstår som 'frihet' och 'lycka'."
"Detta gäller i dubbel mening", fortsätter Marx, "om detta kontradiktoriska[54] arbete; och - vilket hänger samman därmed - om det arbete, som ännu inte har skapat de subjektiva och objektiva betingelser ... varigenom arbetet blir attraktivt /travail attractif/, individens självförverkligande; något som på intet sätt innebär[55] att det blir ett rent nöje, en förlustelse /Amusement/, som Fourier så lättsinnigt naivt fattar det. Verkligt fritt arbete - som att komponera - är på samma gång det mest förbannade allvar, den mest intensiva ansträngning."[56] - Och Marx kommer senare åter att tala om Fouriers uppfattning: "Arbetet kan inte bli lek som Fourier ville ... Fritiden - som både är tid för vila och tid för högre aktivitet - har naturligtvis förvandlat sin innehavare till ett annat subjekt, och som detta andra subjekt inträder han då också i den omedelbara produktionsprocessen. Denna är på samma gång disciplin - med avseende på människan i vardande - och utövning, experimentell vetenskap, materiellt skapande och sig själv objektiverande vetenskap - med avseende på människan sådan hon blivit och i vars hjärna samhällets ackumulerade vetande existerar."[57]
Även under socialismen kommer alltså den produktiva mänskliga verksamheten, arbetet, att vara av utslagsgivande betydelse. Det kommer naturligtvis att genomgå väldiga kvalitativa och kvantitativa förändringar! Kvalitativt kommer det att skilja sig från den kapitalistiska formen av arbete - som Smith så träffande uppfattade som ett "offer av frihet och lycka" - för det första genom att göra arbetaren till produktionsprocessens medvetne dirigent och alltmer inskränka hans uppgift till blott övervakning av de jättelika maskiner och naturkrafter som medverkar vid produktionen. Och för det andra genom sin karaktär av omedelbart församhälleligat, gemensamt arbete, vars produkt inte längre träder mot producenterna i gestalt av en sak som är främmandegjord och som behärskar arbetaren.[58] Så kommer arbetet under socialismen, befriat från det förgångnas slagg, att förlora tvångsarbetets frånstötande kännetecken och bli "travail attractif i Fouriers och Owens mening.[59] Men kvantitativt kommer denna omgestaltning av arbetet att yttra sig i en väsentlig inskränkning av arbetstiden och därmed i skapande och utvidgning av den disponibla tiden. Ty även om det socialistiska samhället inte alls kan avstå från "merarbetet"[60], så kommer det ändå tack vare den fulla utvecklingen av sina produktivkrafter att vara i stånd att reducera de enskilda samhällsmedlemmarnas arbetskvantitet till ett minimum. Därmed kommer inte bara den nedärvda arbetsdelningen med dess skiljande av människorna i "manuella" och "andliga" arbetare att falla bort, utan skillnaden mellan arbetstid och disponibel tid kommer också att förlora sin nuvarande motsatskaraktär, eftersom arbetstiden och den disponibla tiden närmar sig varandra allt mer och kommer att fullständiga varandra.[61]
Förvisso måste även det så förändrade och till ett minimum reducerade arbetet fördelas mellan de olika produktionsgrenarna och individerna och jämföras med de uppnådda produktionsresultaten, och kommer därför att behöva en ständig mätning med ett enhetligt mått. "Om man förutsätter en gemensam produktion förblir naturligtvis tidsbestämningen väsentlig. Ju mindre tid samhället behöver för att producera vete, boskap o.s.v., desto mer tid har det över för annan, materiell eller andlig produktion. Liksom när det gäller den enskilde individen beror samhällets allsidiga utveckling, dess konsumtion och dess verksamhet på hur mycket tid som blir över. All hushållning beror i sista hand på hushållning med tid. Likaledes måste samhället indela sin tid på ett ändamålsenligt sätt, så att det uppnår en produktion som motsvarar dess totala behov[62]. Även den enskilde måste noggrant indela sin tid för att skaffa sig lämpliga kunskaper och för att uppfylla de olika kraven på sin verksamhet. Hushållning med tiden[63], liksom planmässig fördelning av arbetstiden på olika produktionsgrenar, förblir alltså den första ekonomiska lagen inom all samhällelig produktion. Den blir t.o.m. i allt högre grad den första lagen. Men den skiljer sig väsentligen från bestämningen av bytesvärden (arbeten och arbetsprodukter) genom arbetstiden."[64]
Vi kommer så till den redan flera gånger utkastade frågan om värdelagens verksamhet under socialismen. Det är (eller det var på den tiden) allmänt känt att för grundarna av marxismen var värdet en ekonomisk kategori, "som är det mest omfattande uttrycket för producenternas underkastande under sin egen produkt" (Anti-Dühring). Redan därav framgår att de inte alls kunde utsträcka värdelagens verksamhet till det socialistiska (eller kommunistiska) samhället. Tvärtom: de bekämpade ständigt varje förevigande av värdebegreppet som en småborgerlig utopi: "Där arbetet är gemensamt framställer sig förhållandet mellan människor i deras samhälleliga produktion inte som 'tings' 'värde'."[65] - "Själva nödvändigheten att omvandla individernas produkt eller verksamhet till bytesvärde, till pengar ... bevisar två ting: 1) att individerna fortfarande endast producerar för samhället och i samhället; 2) att deras produktion inte är omedelbart samhällelig, inte resultatet av en förening mellan individerna[66], inom vilken arbetet fördelas."[67] I ett varuproducerande samhälle "blir arbetet först genom utbytet något allmänt ... sker förmedlingen" mellan de enskilda privatarbetena "genom varuutbytet, genom bytesvärdet, genom pengarna, som alla är uttryck för ett och samma förhållande". Under socialismen är däremot "den enskildes arbete ... från början bestämt som samhälleligt arbete ... Han har därför inte heller någon bestämd produkt att byta ut. Hans produkt är inte ett bytesvärde. Produkten behöver inte först omvandlas i en särskild form för att få en allmän karaktär för den enskilde. I stället för den arbetsfördelning, som nödvändigtvis skapas i utbytet av bytesvärden, föreligger en organisering av arbetet som medför att den enskilde får del av den allmänna konsumtionen."[68] Arbetets mätande enligt arbetstiden kommer därför här (hur viktigt det annars än är för det socialistiska samhället) bara att vara ett medel för den samhälleliga planeringen[69] och kommer naturligtvis inte längre att ha något gemensamt med det "vittberömda värdet" (Engels) eller värdelagen.
Av det sagda framgår att mätandet av arbetet enligt arbetstiden i det socialistiska samhället uppenbarligen kan ha två olika funktioner. För det första kommer det i själva produktionsprocessen att fastställa den kvantitet levande arbete som behövs för att framställa olika varor, för att kunna hushålla bättre med detta; och för det andra kan detta mätande också ses som ett medel för distributionen, med vars hjälp de enskilda producenterna tilldelas andelar av den konsumerbara samhälleliga produkten.
Kan, men måste inte. För om det framtida socialistiska samhället vill tillgripa detta fördelningssätt, kommer uppenbart att bero på de samhälleliga produktivkrafternas utvecklingsgrad, alltså framför allt på "hur mycket man har att fördela".[70] "Arten av denna fördelning", läser vi i Kapitalet, "kommer att växla med själva den samhälleliga produktionsorganismens speciella art och producenternas motsvarande historiska utvecklingsnivå. Endast som en parallell till varuproduktionen utgår vi ifrån att varje producents andel i existensmedlen bestämmes genom hans arbetstid."[71]
Det är emellertid tydligt att Marx i detta fall tänkte sig ett socialistiskt samhälle, "icke sådant det har utvecklat sig på sin egen grundval utan tvärtom som det just framgår ur det kapitalistiska samhället; alltså ett samhälle som i varje avseende, ekonomiskt, moraliskt, andligt, ännu är behäftat med födelsemärkena från det gamla samhälle, ur vars sköte det kommit." Detta samhälle har förvisso exproprierat kapitalisterna och omvandlat produktionsmedlen till gemensam, till folkets egendom; men det var ännu inte fullständigt i stånd att förverkliga den kommunistiska fördelningsprincipen: "Av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov!" Dess fördelningssätt behärskas därför fortfarande av den "borgerliga rätten", vilken "som all rätt, till sitt innehåll är en ojämlikhetens rätt".[72] Här "erhåller den enskilde producenten - efter skedda avdrag[73] - tillbaka exakt" vad han ger samhället. "Vad han har givit det är sitt individuella arbetskvantum ... Han erhåller av samhället ett kvitto, att han presterat så och så mycket arbete ... och tar med detta kvitto ur det samhälleliga förrådet av konsumtionsmedel ut så mycket som lika mycket arbete kostar."[74] Alltså rena arbetscertifikat, vilkas enda uppgift är att reglera den samhälleliga fördelningen enligt arbetsprincipen. Men inte heller i ett sådant samhälle kan det finnas rum för en värdelag, eftersom här föreligg er en produktionsform som är helt olik varuproduktionen och regleringen av produktionen och fördelningen inte överlåts på marknadens blinda spel, utan är underlagd själva samhällets medvetna kontroll.
Det skulle vara frestande att i detta sammanhang gå in på frågan om värdelagens verksamhet i Sovjetunionen och de så kallade folkdemokratierna. Men detta tema går utanför ramen för vårt arbete. Och för det andra tror vi inte att vi kan säga något i denna fråga som i klarhet och djup kan mäta sig med det bekanta verket av den ryska revolutionens mest namnkunniga nationalekonom, E. Preobraschenski[75]. Huvudinnehållet i hans utredningar består i att varje antikapitalistisk omvälvning i ett industriellt efterblivet land måste försiggå under betingelserna av en ständig kamp mellan den av det kapitalistiska förflutna efterlämnade värdelagen och den socialistiska planeringens diametralt motsatta princip och att socialismens öde beror just på utgången av denna kamp. - Och när talrika ekonomer från sovjetblocket idag på ett vulgär-marxistiskt sätt just ger värdelagen rang av en socialistisk fördelningsprincip, så visar det inte bara vilket stort teoretiskt avstånd som skiljer dem från Preobraschenski och hans samtida, utan säger också en del om hur långt de socialekonomiska förhållandena i Sovjetunionen redan har avlägsnat sig från de ursprungliga målsättningarna i Oktoberrevolutionen 1917.
Låt oss sammanfatta: Det som skiljer Marx' föreställning om socialismen från hans föregångares är framför allt dess vetenskapliga karaktär - det sätt på vilket han härleder sin bild av den socialistiska framtiden ur kunskapen om den bestående samhällsordningen, ur analysen av de kapitalistiska produktionsförhållandena. Undersökningens objekt var i båda fallen detsamma: det moderna kapitalistiska samhället; bara att det ena gången handlade om dess nuvarande gestalt och andra gången om det framtida samhälle, som växer fram ur det. Vi ser alltså hur mycket de av Marx utforskade ekonomiska sammanhangen måste uppfattas som dialektiska utvecklingslagar (och faktiskt överhuvud bara kan begripas som sådana). Den mycket omtalade "historismen" i Marx' kritik av nationalekonomin visar sig först därvid i sin sanna betydelse: som en metod som lika mycket vill utforska betingelserna för det bestående som de historiska skrankorna för kapitalismen[76], och vars socialistiska slutsatser, inriktade på kapitalismens störtande[77], inte är mindre väsentliga för hela det marxska systemet än hans undersökning och kritik av själva de ekonomiska kategorierna.
"Så som den borgerliga ekonomin först bit för bit utvecklar sig för oss", säger Marx, "så också dess egen negation, som är dess slutresultat."[78] Men hur lång, hård och besvärlig har inte vägen visat sig vara! Ty inte nog med att kapitalets utvecklingsförlopp måste utforskas och framställas in till dess konkreta gestaltningar, utan de mystifierade former som det framträder i måste också tydas steg för steg och föras tillbaka till deras sanna innehåll. Från denna synpunkt utgjorde den borgerliga ekonomins system också historien om människans självfrämmandegörelse och det gällde inte bara att avtäcka de ekonomiska kategoriernas främmandegjorda karaktär utan också att begripa den "omkastning av subjekt och objekt"[79], som är säregen för det kapitalistiska produktionssättet, som nödvändig och orsaksbetingad. En uppgift som den unge Marx hade ställt sig redan i de Ekonomisk-filosofiska manuskripten från 1844, men som skulle finna sin fullständiga lösning först i och med att Kapitalet avslutades.
Uppgiften hade inte kunnat lösas utan de stora klassikernas grundliga förarbeten, vilket Marx var den förste att erkänna: "Ricardo, som alla betydande ekonomer", läser vi i Theorien, "framhäver arbetet som en mänsklig, eller snarare som en socialt bestämd mänsklig verksamhet". Han "skiljer sig från de andra ekonomerna just genom den konsekvens varmed han fattar varornas värden som blotta 'representanter' för det samhälleligt bestämda arbetet." Men alla klassiker (i den mån de förtjänar detta namn) har kommit så långt (mer eller mindre klart, Ricardo mer än de andra) att de fattar tingens bytesvärde som blott ett uttryck, som en specifik samhällelig form för människornas produktiva verksamhet, som något som är fullständigt skiljt från tingen och deras bruk som ting, det må vara i den industriella eller icke-industriella konsumtionen. Värde är för dem faktiskt blott ett tingligt uttryckt förhållande mellan människornas produktiva verksamheter, mellan deras arbeten inbördes."[80]
Och ännu mer framhävs detta i det avsnitt av Theorien som ägnas Richard Jones: "... redan hos Ricardo ... går" den teoretiska analysen" så långt att för det första rikedomens självständiga stoffligt-materiella gestalt försvinner och rikedomen nu blott framstår som människornas verksamhet. Allt som inte är ett resultat av mänsklig verksamhet, arbete, är natur och som sådan inte samhällelig rikedom. Varornas fantomvärld förflyktigas och de framträder numera blott som en ständigt försvinnande och ständigt förnyad objektivering av mänskligt arbete. All stoffligt-materiell och konkret rikedom är blott en övergående objektivering av detta samhälleliga arbete, en kristallisation av produktionsprocessen, vars mått är tiden, måttet för rörelsen själv." Men för det andra förlorar hos Ricardo också "de mångfaldiga former i vilka rikedomens olika beståndsdelar tillfaller samhällets olika delar ... sin skenbara självständighet. Räntan är blott en del av profiten jordräntan blott surplusprofit. Båda sammanfaller därför i profiten som själv upplöses i mervärde, d.v.s. obetalt arbete."[81]
Men just i den "ekonomiska treenigheten": "kapital-profit ... jord-jordränta, arbete-arbetslön" når förtingligandet av de samhälleliga produktionsförhållandena sin höjdpunkt, där framträder det kapitalistiska produktionssättet som "den förtrollade, bakvända och på huvudet ställda värld, där Monsieur le Capital och Madame la Terre gör sin spökvandring som samhälleliga karaktärstyper och på samma gång ... som blotta ting".[82] Såtillvida har klassikerna, och särskilt Ricardo, "den stora förtjänsten att de har upplöst detta falska sken, detta bedrägeri, denna självständiggörelse och förstelning av rikedomens olika samhälleliga element gentemot varandra, denna personifiering av saker och försakligande av produktionsförhållanden, denna vardagslivets religion".[83]
Likväl, betonar Marx också, förblir t.o.m. de bästa klassikerna ändå "mer eller mindre fångna i den skenvärld som deras kritik löst upp, och något annat är från deras borgerliga utgångspunkt inte möjligt, och därför hemfaller alla mer eller mindre till inkonsekvenser, halvheter och olösta motsägelser".[84] Och likväl, kan vi tillfoga, saknar alla dessa ekonomer klart medvetande om att det i ekonomin överhuvud rör sig om förtingligade kategorier, att det upp- och nervända sätt som de samhälleliga förhållandena framställer sig på, med nödvändighet framspringer ur denna produktions väsen. Men om de hade detta medvetande, då sysslade de inte längre med "nationalekonomi" som sådan, utan i Marx' mening med "kritik av nationalekonomin", de hade alltså fullgjort det som bara kunde göras från det socialistiska proletariatets ståndpunkt.
Med andra ord: det var först Marx som fullständigt lyckades övervinna den borgerliga ekonomins fetischistiska tänkesätt. Och det är honom vi har att tacka för påpekandet att ju längre det kapitalistiska produktionssättet utvecklar sig, desto mer blir de samhälleliga produktionsförhållandena främmandegjorda för människorna själva och träder mot dem som yttre makter som behärskar dem.
Denna process av främmandegörelse motsvarar det fortskridande förtingligandet av de ekonomiska kategorierna. I ett avsnitt i Kapitalet III[85], som handlar om "mervärdets förytterligande /Veräusserlichung/" säger Marx: "I fråga om de enklaste kategorierna av det kapitalistiska produktionssättet och t.o.m. när det gäller varuproduktionen, i fråga om varan och penningen, har vi redan påvisat den mystifierande karaktär som förvandlar de samhälleliga förhållanden, vilka rikedomens materiella beståndsdelar tjänar och bär upp i produktionen, till egenskaper hos dessa ting själva (varan) och ännu mer utpräglat produktionsförhållandet själv till ett ting (penningen). Alla samhällsformer, såvida de leder till varuproduktion och penningcirkulation lider av denna förvrängning."[86] (Det är därför ingen tillfällighet att det berömda kapitlet om "varufetischismen" finns redan i 1. avdelningen i Kapitalet I, vilken handlar om varucirkulationen.)
Förvisso går denna process av förtingligande i det kapitalistiska produktionssättet "ännu mycket längre": "Betraktar man närmast kapitalet i den direkta produktionsprocessen - som ett medel att utvinna merarbete, så är detta förhållande ännu mycket enkelt; och det verkliga förhållandet tränger sig på bärarna av denna process, kapitalisterna själva, och finns alltjämt i deras medvetande. Den häftiga striden om gränserna för arbetsdagen är ett slående bevis för detta."[87] Faktiskt "är det mycket enkelt, att när 20 mans arbete köps för 100 pund (= 10 mans arbete) och värdet av deras produkt = 200 pund, så är mervärdet på 100 pund = 10 mans obetalda arbete. Eller att när 20 man arbetar, var och en en halv dag för sig och en halv för kapitalet, så är det samma sak som om bara 10 man fick betalt och 10 arbetade gratis för kapitalisten. - Här i detta embryotillstånd är förhållandet ännu helt begripligt eller snarare inget att ta fel på. Svårigheten är här bara att upptäcka hur denna tillägnelse av arbete utan ekvivalent framspringer ur lagen för varuutbytet - d.v.s. ur det förhållande att varorna bytes i förhållande till den arbetstid som ingår i dem - och framför allt att denna tillägnelse inte strider mot lagen."[88]
"Cirkulationsprocessen utplånar och grumlar sammanhanget." Ty "vilket än det mervärde må vara som kapitalet pumpar ut ur den direkta produktionsprocessen och som finns representerat i varor, så måste det värde och mervärde som varorna innehåller först realiseras i cirkulationsprocessen. Och såväl ersättningen för de värden som investerats i produktionen som särskilt för det i varorna inneslutna mervärdet syns inte bara bli realiserad i cirkulationen utan t.o.m. att uppkomma i denna; ett sken som befästes särskilt av två omständigheter; för det första av profiten vid avyttrandet, vilken är beroende av utpressning, list, sakkunskap, skicklighet och tusentals marknadskonjunkturer; sedan även av den omständigheten, att här ett andra bestämmande element träder till vid sidan av arbetstiden, nämligen cirkulationstiden. Denna fungerar visserligen bara som negativ skranka för värde- och mervärdebildningen, men ger sken av att vara en lika positiv grund som arbetet själv och att införa en ur kapitalets natur framgående och av arbetet oberoende bestämning."[89]
En ännu högre grad av förtingligande visar "det färdiga kapitalet, som det framträder som en helhet, som enheten av cirkulationsprocess och produktionsprocess".[90] Det "färdiga kapitalet" frambringar nämligen "nya formationer, i vilka ådran av inre sammanhang mer och mer går förlorad, produktionsförhållandena blir självständiga gentemot varandra och värdets beståndsdelar stelnar till mot varandra självständiga former". "Mervärdet, i form av profit, hänföres inte längre till den kapitaldel som investerats i arbete, från vilken det kommer, utan till totalkapitalet. Profitkvoten regleras av egna lagar, som tillåter eller t.o.m. betingar att den förändras vid oförändrad mervärdekvot. Allt detta gör att mervärdets sanna natur mer och mer höljes i dunkel och därmed också kapitalets verkliga mekanism. Ännu mer sker detta genom profitens förvandling till genomsnittsprofit och värdenas förvandling till produktionspriser ..."
"En komplicerad samhällelig process inträder här, kapitalens utjämningsprocess, som avskiljer varornas relativa genomsnittspriser från deras värden, såväl som genomsnittsprofiterna i de olika produktionssfärerna ... från den verkliga exploatering av arbetet som de enskilda kapitalen svarar för. Det är inte bara en synvilla, utan här är varornas genomsnittspris faktiskt skilt från deras värde, alltså från det arbete som realiserats i dem, och genomsnittsprofiten för ett särskilt kapital skiljer sig från det mervärde som detta kapital extraherat ur de arbetare som det sysselsätter. Varornas värde visar sig nu omedelbart endast i det inflytande som variationerna i arbetets produktivkraft har på produktionsprisernas sjunkande och stigande, inflytande på deras rörelser, inte på deras yttersta gränser. Profiten framstår nu som bara i andra hand bestämd genom den omedelbara exploateringen av arbetet, nämligen bara i den mån denna exploatering tillåter en kapitalist att realisera en profit som avviker från genomsnittsprofiten vid gällande reglerande markandspris, som skenbart förblir oberoende av sådan exploatering." "Så förefaller själva basen - varuvärdenas bestämning genom den arbetstid som ingår i dem - bli upphävd genom värdenas förvandling till produktionspriser."[91]
Det fetischartade skenet befästs ännu mer "av att kapitalets utjämningsprocess, som ger profiten denna form av genomsnittsprofit, också avskiljer en del av profiten i form av jordränta, som en del som självständigt har framvuxit på annan grund, på jorden. Jordräntan uppträder visserligen ursprungligen som en del av profiten, som förpaktaren betalar jordägaren. Men eftersom varken han, förpaktaren, inkasserar detta överskott, eller det kapital han använder på något sätt - som kapital - skiljer sig från andra kapital" (eftersom förpaktaren ju måste överlämna det nämnda överskottet till jordägaren), så framträder när det gäller jordräntan "själva jorden som källa till denna del av varans värde (dess mervärde) ... I detta uttryck, vari en del av mervärdet - jordräntan - uppträder i förhållande till ett särskilt naturelement, oavhängigt av det mänskliga arbetet, är inte bara mervärdets natur fullständigt upplöst - eftersom själva värdets är det - utan själva profiten framträder nu - liksom räntan av jorden - som om den var en skuld till kapitalet i dess egenskap av ett särskilt tingligt produktionsinstrument. Jorden finns där av naturen och inbringar ränta. Kapitalet består av produkter och dessa inbringar profit. Att ett bruksvärde, som producerats, inbringar profit och ett annat, som inte är producerat, inbringar ränta, är bara två olika former i vilka ting skapar värde - den ena lika begriplig eller obegriplig som den andra."[92]
Men först "uppspaltningen av profiten i företagarvinst och ränta (för att inte tala om mellankomsten av kommersiell profit och penninghandelsprofit, som är grundade på cirkulationen och ser ut att helt och hållet härröra ur denna och inte ur produktionsprocessen) fullbordar självständiggörandet av mervärdets form, förstelningen av dess form i motsats till dess substans, dess väsen. En del av profiten", företagarvinsten, "lösgör sig ... helt och hållet från kapitalförhållandet som sådant och framstår som om den inte härrörde ur funktionen att exploatera lönarbete utan ur kapitalistens eget lönarbete.[93] I motsats till detta synes då räntan vara oavhängig både av arbetarens lönarbete och kapitalistens eget arbete och i stället ha sin upprinnelse i kapitalet som en egen oavhängig källa."[94] I det räntebärande kapitalet framträder kapitalfetischen därför i sin mest fulländade och samtidigt mest "förryckta" form.[95]
Den av oss så utförligt citerade skissen över "mervärdets förytterligande" ger inte bara en förträfflig översikt över innehållet i Kapitalets alla tre band. Den visar också, vad som var det viktigaste resultatet av Marx' "kritik av nationalekonomin": påvisandet av att ekonomin inte handlar "om ting, utan om förhållanden mellan personer och i sista instans mellan klasser"; men att dessa förhållanden "alltid är bundna till ting och framträder som ting" (Engels). Den banbrytande betydelsen av denna kunskap är iögonfallande. Ty bara på detta sätt kunde Marx i den borgerliga ekonomins förtingligade kategoriers ställe sätta en "sann uppfattning om den samhälleliga produktionsprocessen"[96] - uttryckt i Galianis vackra sats: "Den sanna rikedomen ... är människan själv".[97] Och bara på så sätt kunde den nationalekonomiska vetenskapen själv omvandlas till en verklig samhällsvetenskap. Som det heter redan i Marx' Rohentwurf: "Betraktar vi det borgerliga samhället i det stora hela, framstår själva samhället, d.v.s. själva människan i hennes samhälleliga relationer som slutresultatet av den samhälleliga produktionsprocessen. Allt som har fast form, som en produkt etc., framstår bara som moment, som övergående moment i denna rörelse. T.o.m. den omedelbara produktionsprocessen framstår bara som moment. T.o.m. processens betingelser och objektiveringar är själva i samma mån moment av denna, och som subjekt framstår bara individerna men individerna i relation till varandra, i relationer som de såväl reproducerar som nyproducerar. Det är deras egen ständiga rörelseprocess i vilken de i lika hög grad förnyar sig själva som den värld av rikedom som de skapar."[98]
[1] Grundrisse s. 139/(sv 55)/ och 175.
[2] Jfr kapitel 20, not 3 /s. 253/.
[3] I Grundrisse: "foreshadowing der Zukunft".
[4] Grunddragen, s. 143 (korr)/ty 364f.
[5] A.a., s. 46 (korr)/ty 76f.
[6] A.a., s. 45 (korr)/ty 75f.
[7] "en självständighet", tillfogar Marx inom parentes, "som bara är en illusion och som riktigare skulle kallas likgiltighet". /På tyska: "diese Unabhängigkeit, die überhaupt bloss eine Illusion ist und richtiger Gleichgültigkeit - im Sinn der Indifferenz - heisse". Mot oavhängighet ("självständighet") står i tyskan Abhängigkeit, som i den svenska versionen blivit "beroende"./
[8] Grunddragen, s. 49f (korr)/ty 80f. - Lite längre fram i texten: "Dessa sakliga avhängighetsförhållanden skiljer sig vidare från de personliga på så sätt, att medan individerna tidigare behärskades av varandra, så behärskas de nu av abstraktioner. (Det sakliga avhängighetsförhållandet är ingenting annat än de i samhälleliga förhållanden, som möter den till synes självständige individen, d.v.s. de /wechselseitigen/ produktionsförhållanden som gjort sig självständiga gentemot individen.) Men abstraktionen eller idén är ingenting annat än det teoretiska uttrycket för de materiella förhållanden som är herre över idén. Förhållandena kan naturligtvis bara uttryckas i idéer, och därför har filosofer sett som det utmärkande för den nya tiden att den behärskas av idéer och menat att om idéernas herravälde störtas så kan den fria individen skapas. Misstaget är ur ideologisk synvinkel så mycket lättare att förstå som de materiella förhållandenas herravälde (detta sakliga beroende, som f.ö. åter slår över i bestämda, bara alla illusioner berövade personliga beroendeförhållanden) i individernas medvetande framstår som idéernas herravälde och vidare den härskande klassen gör allt för att stärka tron att dessa idéer, alltså dessa sakliga beroendeförhållanden, är eviga." - A.a., s. 50/ty 81 f. (Jfr Die deutsche Ideologie, MEW 3, s. 47ff. /Inledningen till Den tyska ideologin, i MEW 3 s. 17-77, finns i Människans frigörelse, s. 123-180./)
[9] D.v.s. inte kan övergå till den socialistiska samhällsordningen.
[10] Med samma innebörd skrev Marx i Kapitalet om den möderne maskinarbetaren: "T.o.m. åtgärder för att underlätta arbetet blir tortyrmedel, ty maskinen befriar inte arbetaren från arbete utan arbetet från allt innehåll ... Den enskilde, facklärde maskinarbetarens detaljskicklighet försvinner som en obetydlig bisak för vetenskapen, de oerhörda naturkrafterna och det samhälleliga massarbetet, som alltsammans är förkroppsligat i maskinsystemet och med detta utgör underlaget för kapitalets, 'mästarens', makt." (Kapitalet I, s. 368/ty 445f.)
[11] Jfr Till kritiken, s. 92/ty MEW 13, s. 76: "De förhållanden, som existerar mellan köpare och säljare, har i så föga grad rent individuell karaktär att båda ingår detta förhållande, blott såvida deras arbetes individuella karaktär förnekas, nämligen som icke individuellt arbete förvandlas till pengar. Lika enfaldigt som det därför är att uppfatta dessa ekonomiska borgerliga karaktärer av köpare och säljare som eviga samhälleliga former av den mänskliga individualiteten, lika oriktigt är det att begråta dem som ett upphävande av individualiteten."
Det är intressant att det finns ett liknande ställe också hos den unge Hegel. Så skriver han i sin enbart i fragment bevarade skrift "Die Verfassung Deutschlands" (från 1798-1799, men publicerad först senare) om tillståndet i den ursprungliga förstatliga "tyska friheten": "Lika fegt och inskränkt som det är att kalla denna tids barn avskyvärda, olyckliga och dumma, och tro att vi är oändligt mycket mänskligare, lyckligare och klokare, lika barnsligt och enfaldigt skulle det vara att längta tillbaka till detta tillstånd - som om bara det var naturligt - och inte ha vett att se det tillstånd där lagar härskar som nödvändigt - och som ett frihetens tillstånd." (Citerat efter G. Lukács, Der junge Hegel, s. 192.)
[12] Grunddragen 47f/ty 79f.
[13] Teorier II, s. 382/ty 529. /Som nämnts så refererar vi till det urval ur Theorien som finns i Marx/Engels, Skrifter i urval, Ekonomiska skrifter, Cavefors 1975./
[14] Jfr Marx' "Sankt Max" (Stirner): "Han har redan märkt att i konkurrensen är själva personligheten en tillfällighet och tillfälligheten en personlighet." (Die Deutsche Ideologie, MEW 3, s. 360.)
[15] Övers.: Tyskans Schranke(-n) översätter vi med skranka(-or), men här citeras den svenska
Grunddragen utan ändringar.
[16] Även i detta fall (växelförhållandet mellan "gräns" och "hinder") rör det sig om ett användande av hegelska begrepp, som redan tidigare har framhävts.
[17] Jfr s. 52/ty 64 i detta arbete.
[18] Rosdolsky har ersatt "rather" med "vielmehr".
[19] I Marx' terminologi (särskilt när det gäller den unge Marx) är det "allmänna" inte alls identiskt med det "gemensamma /Gemeinschaftlich/", utan betecknar snarare det som - i ett samhälle av atomiserade privatägare - uppkommer ur sammanstötningen mellan "gemensamma" och "särskilda /besondere/ intressen". /Det är därför olyckligt att "gemeinschaftlich" i Grunddragen omväxlande översätts med "gemensam", "allmän" och "samhällelig". (ö.a.)/ (Jfr Die Deutsche Ideologie, MEW 3, s. 34: "Just för att individerna bara söker sina särskilda intressen, som för dem inte sammanfaller med deras gemensamma intressen (överhuvudtaget är det allmänna den illusoriska formen för det gemensamma), gör de senare sig gällande som ett för dem 'främmande' och 'oavhängigt' i sin tur självt särskilt och egendomligt 'allmänintresse...")
[20] Marx tillfogar "Så snart illusionen om konkurrensen som den fria individualitetens absoluta form försvinner, är detta för övrigt ett bevis på att betingelserna för konkurrensen, d.v.s. den på kapitalet baserade produktionen, redan känns och erkänns som hinder, och att den därför redan är hinder och blir det mer och mer."
[21] Rosdolsky har ersatt "Middle-class" med "Bourgeoisie".
[22] D.v.s. proudhonister m.fl.
[23] Grunddragen 181-184/ty 542-545.
[24] Die Deutsche Ideologie, MEW 3, s. 76 och 75 /översatt enligt Människans frigörelse, s. 180 och 179/.
[25] Rosdolsky har översatt till "In Wirklichkeit" och i den svenska översättningen är det utelämnat.
[26] "Vari består då föryttringen /Entäussering/ i arbetet? För det första däri att arbetet för arbetaren är något utanför honom liggande, något yttre, som inte tillhör hans väsen, och att han därför inte bejakar utan förnekar sig själv genom sitt arbete, inte känner sig lycklig utan olycklig, inte utvecklar någon fri fysisk och andlig energi utan förstör sin fysik och ruinerar sin ande. Arbetaren känner sig därför som sig själv först utanför sitt arbete, och i arbetet känner han sig som om han vore utanför sig själv." Ur detta tillstånd i det kapitalistiska samhället uppstår nu förvridningen av alla mänskliga värden. "Det djuriska blir det mänskliga och det mänskliga blir det djuriska. Att äta, dricka, avla barn etc. är visserligen också äkta mänskliga funktioner. Men genom den abstraktion, som skiljer dem från raden av andra mänskliga aktiviteter och som gör dem till det enda och yttersta syftet med livet blir de djuriska." (Ökonomisch-philosophische Manuskripte, MEW Ergänzungsband I, s. 514f, finns också i Texte zu Methode und Praxis, II, s. 54f. På svenska finns drygt hälften av Marx' Ekonomisk-filosofiska manuskript (från 1844) i Människans frigörelse, ovanstående på s. 64, hela texten i en reviderad översättning (också av S-E Liedman) i Marx/Engels, Skrifter i urval, Filosofiska skrifter, ovanstående citerat från s. 183f.)
[27] Grundrisse, s. 387f. Om förkapitalistiska produktionssätt, s. 49f.
[28] Ökonomisch-philosophische Manuskripte, s. 505, Filosofiska skrifter, s. 176.
[29] Das kommunistische Manifest, MEW 4, s. 483. Kommunistiska manifest, KFML 1970, s. 32, Arbetarkultur 1978, s. 58.
[30] Kapitalet I, s. 268 (korr)/ty 328.
[31] Grunddragen 168/ty 484.
[32] Kapitalet II, s. 36/ty 42.
[33] Kapitalet, läser vi på ett annat ställe i Rohentwurf, "framträder, förstått på rätt sätt, som en betingelse för produktivkrafternas utveckling, så länge det behöver en yttre sporre, som också framträder som deras tygel. En disciplin som blir överflödig och en belastning på ett visst steg i dess utveckling; precis som korporationerna o.s.v." (Grundrisse, s. 318.)
[34] I Die deutsche Ideologie säger Marx: "I alla civiliserade länder är arbetet fritt; det handlar inte om att befria arbetet utan om att upphäva det." (MEW 3, s. 186.) - Jfr Herbert Marcuse, Reason and Revolution, s. 293: "Marx ... tänkte sig att det framtida sättet att arbeta skulle vara så olikt det nuvarande att han tvekade att använda samma term 'arbete' för att beteckna en likhet mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhällets materiella process ..."
[35] Grunddragen, s. 109f/ty 231.
[36] "Alla tidigare samhällsformer har gått under på grund av utvecklingen av rikedom - eller, vilket innebär detsamma, på grund av utvecklingen av de samhälleliga produktivkrafterna ... Redan utvecklingen av vetenskapen - d.v.s. av rikedomens mest solida form, såväl dess produkt som producent - var tillräcklig för att upplösa detta samhälle." (A.a., s. 160f/ty 438f.)
[37] A.a., s. 161 (korr)/ty 440 och 160/ty 438.
[38] A.a., s. 162/ty 440.
[39] A.a., s. 47/ty 77.
[40] Rosdolsky har ersatt "powerful effectiveness" med "mächtige Wirksamkeit".
[41] Jfr kap. 17 i detta arbete.
[42] Grunddragen 196-198/ty 592f.
[43] Rosdolsky har ersatt "disposable time" med "Mußezeit".
[44] Rosdolsky har ersatt "instrumental in creating the means of social disposable time" med "in der Schöpfung der Mittel der gesellschaftlichen Mußezeit behilflich".
[45] Rosdolsky har ersatt "to convert it into surplus labour" med "sie in Surplusarbeit zu verwandeln".
[46] Rosdolsky har ersatt "surplus labour" med "Surplusarbeit".
[47] Jfr Kapitalet III, s. 233/ty 266: "Överproduktion av kapital betyder aldrig något annat än överproduktion av produktionsmedel - arbets- och existensmedel - som kan fungera som kapital d.v.s. kan användas till exploatering av arbete vid en given exploateringsgrad. Det betyder, att när denna exploateringsgrad faller under en given nivå framkallas störningar och stagnation i den kapitalistiska produktionsprocessen, kriser, förstöring av kapital."
[48] Grunddragen, s. 200f/ty 595f.
[49] Redan Blanqui anmärkte elakt att de borgerliga kritikernas invändning: "Vem skall bära ut nattpottorna under socialismen?" i själva verket kan reduceras till den enkla frågan: "Vem skall bära ut min nattpotta under socialismen?"
[50] Se Den förrådda revolutionen, s. 38/The Revolution Betrayed, s. 46.
[51] Kapitalet I, s. 159 (korr)/ty 198.
[52] Marx refererar här till följande ställe i Smiths verk: "Samma kvantitet arbete kan sägas ha samma värde för arbetaren vid alla tider och platser. I sitt normala tillstånd av hälsa, styrka och verksamhet, och i den normala graden av kunnande och skicklighet, måste han alltid uppge samma del av sin vila, sin frihet och sin lycka." (Adam Smith, An Inquiry inte the Nature and Causes of the Wealth of Nations, New York, 1937, s. 33.)
[53] Jfr Theorien III, s. 253: "Men fri tid, tid över vilken man förfogar, är själva rikedomen - dels för njutande av produkter, dels för fri verksamhet, som inte som arbetet är bestämd av ett yttre ändamåls tvång, ett mål som måste uppfyllas - och vars uppfyllande är en naturnödvändighet eller en social plikt, vilket man nu behagar."
[54] D.v.s. som är betingat av en klassmotsättning.
[55] /meint/, en anglicism för bedeutet.
[56] Grunddragen 177f/ty 504f.
[57] A.a., s. 204f/ty 599f.
[58] Marx säger i Rohentwurf: "Tonvikten ligger inte på att den oerhörda samhälleliga makten objektiverats utan på att den alienerats, avyttrats, förytligats, icke-hör-till-arbetaren, hör-till-de-personifierade-produktionsbetingelserna; d.v.s. tonvikten ligger på att den hör-till-kapitalet som en oerhörd /föremålslig/ makt som har etablerat sig mot själva det samhälleliga arbetet /som ett av dess moment/. Eftersom skapandet av detta aktivitetens objektiva verktyg sker i motsättning till den omedelbara arbetsförmågan från kapitalets och lönarbetets synpunkt, eftersom denna objektiveringsprocess i verkligheten /in fact/ framstår som avyttringsprocess från arbetes synpunkt och som tillägnelse av främmande arbete från kapitalets synpunkt, är denna förvrängning och omkastning verklig och inte bara inbillad, inte bara en förvrängning och omkastning som existerar i arbetarnas och kapitalisternas inbillning." Men "de borgerliga ekonomerna är till den grad fångar under de föreställningar som hör till ett bestämt historiskt stadium i samhällets utveckling att nödvändigheten av att arbetets samhälleliga krafter objektiveras för dem framstår som oskiljaktig från nödvändigheten av att dessa krafter alieneras från det levande arbetet." (Grunddragen, s. 206/ty 716.)
[59] "Det är självklart", säger Marx i Theorien, "att om själva arbetstiden inskränks till normal längd och arbetet inte längre utförs för en annan utan för mig, och de sociala motsättningarna mellan herre och dräng o.s.v., samtidigt upphävs, så får det som verkligt socialt arbete och som bas för fritiden en helt annan, friare karaktär, och att arbetstiden för en människa som också är en människa med fri tid, måste ha en mycket högre kvalitet än arbetsdjurets arbetstid." (Theorien III, s. 253.)
[60] "Avskaffandet av den kapitalistiska produktionsformen gör det möjligt att inskränka arbetsdagen till det nödvändiga arbetet. Under i övrigt oförändrade omständigheter kommer detta dock att öka. Å ena sidan eftersom arbetarens livsbetingelser är rikare och hans anspråk på livet större. Å andra sidan skulle en del av det nuvarande merarbetet räknas till det nödvändiga arbetet, nämligen det arbete som behövs för att skapa en samhällelig reserv- och ackumulationsfond." (Kapitalet I, s. 461 (korr)/ty 552. - Jfr Kapitalet III, s. 775f/ty 883.)
[61] "Det är för övrigt självklart att själva den omedelbara arbetstiden inte kan behålla den abstrakta motsatsställning till fritiden som den har enligt den borgerliga ekonomins synsätt." (Grunddragen, s. 204/ty 599.)
[62] "Bara där produktionen verkligen planeras och kontrolleras av samhället, skapas ett sammanhang mellan volymen samhällelig arbetstid använd för produktion av vissa artiklar och vidden av det samhälleliga behov som dessa artiklar ska tillgodose." (Kapitalet III, s. 168/ty 197.)
[63] Marx betraktar denna "hushållning med tiden /Ökonomie der Zeit/" även från en annan aspekt: "Den verkliga ekonomin ... består i sparandet av arbetstid ... men detta sparande är identiskt med utveckling av produktivkraften. Alltså på intet sätt försakelse utan utveckling av kraften /power/, av produktionsförmågan och därmed såväl förmågan till åtnjutande av livets goda som medlen därtill. Förmågan att njuta livets goda är betingelse för njutningen ... och denna förmåga innebär utveckling av ett individuellt anlag, en individuell produktivkraft. Besparingen av arbetstid innebär mer fritid d.v.s. tid för individens fulla utveckling, och denna besparing återverkar som den största produktivkraften på arbetets produktivkraft. Den kan ur den omedelbara produktionsprocessens synvinkel betraktas som produktion av fast kapital; detta fasta kapital är då människan själv /dies capital fixe being man himself/." (Grunddragen, s. 204/ty 599.)
[64] Grunddragen, s. 52/ty 89. - Just i den anförda betydelsen skall man också förstå den många gånger citerade passusen från Kapitalet II (s. 754/ty 859), riktad mot Storch: "Men för det andra, sedan det kapitalistiska produktionssättet upphävts men en samhällelig produktion består, kvarstår värdebestämningen som förhärskande i den meningen, att reglering av arbetstiden och fördelning av det samhälleliga arbetet mellan de olika produktionsgrupperna och slutligen bokföringen över denna fördelning blir mera väsentlig än någonsin." I förbigående sagt är detta det enda stället hos Marx som med ett sken av berättigande kan åberopas av ekonomer som Leontiev, Lange och Joan Robinson, när de vill pådyvla honom föreställningar om en "värdelag under socialismen". För dem räcker det uppenbarligen att ordet "värdebestämning" förekommer i det citerade stycket. Men med samma rätt skulle de utifrån lösryckta ställen, där Marx - "för att tala med vulgärekonomerna" - talar om "kapital" under antiken (eller under socialismen), kunna dra slutsatsen att enligt Marx är inte heller kapitalet en historisk utan en evig kategori... (Jfr följande ställe i Theorien III, s. 253: "Arbetstiden förblir alltid, även när bytesvärdet är upphävt, /rikedomens/ skapande substans och måttet på de kostnader som produktionen kräver.")
[65] Theorien III, s. 127.
[66] Rosdolsky har ersatt "the offspring of association" med "das Werk der Gemeinschaft".
[67] Grunddragen, s. 45f/ty 76.
[68] A.a., s. 51 f/ty 88f.
[69] Engels anmärker att en "avvägning av nyttan och arbetsförbrukningen vid fastställandet av produktionen är allt som blir kvar av den politiska ekonomins värdebegrepp i det kommunistiska samhället uttalade jag redan 1844." (I den bekanta artikeln Umrisse zu einer Kritik der Nationalökonomie, i MEW 1, s. 507 /Utkast till en kritik av nationalekonomin, Skrifter i urval, Ekonomiska skrifter, s. 491f/.) "Men den vetenskapliga motiveringen för denna sats har ... blivit möjlig först genom Marx' Kapitalet." (Anti-Dühring, s. 430/ty MEW 20, s. 288f.)
[70] Jfr Engels' brev till C. Schmidt den 5.8.1890: "I 'Volkstribune' har man också fört en diskussion kring frågan hur produkterna i morgondagens samhälle skall fördelas - om detta skall bedömas efter arbetsmängden eller på något annat sätt. Frågan har angripits på ett synnerligen 'materialistiskt' sätt, helt stick i stäv med vissa idealistiska fraser om rättvisa. Egendomligt nog har dock ingen slagits av den tanken att fördelningssättet i inte ringa grad måste bli beroende av hur mycket man har att fördela - och detta måste förvisso påverkas av produktionens och den samhälleliga organisationens framsteg, som således också kan komma att förändra fördelningssättet. Alla som deltog i diskussionen tycks ha fått för sig att 'det socialistiska samhället' inte är någonting som skall genomgå en utveckling med många stora förändringar: man föreställer sig det i stället som ett stabilt, en gång för alla fixerat ting, som alltså också skall ha ett fördelningssätt som är fixerat en gång för alla. Men det enda vettiga man här kan företa sig är naturligtvis att 1) försöka fundera ut vilken metod som kan bli lämpligast till en början, och 2) försöka skapa sig en uppfattning om hur utvecklingen sedan kan gestalta sig. I debatten har detta inte påpekats i något enda inlägg." (MEW 37, s. 436. /Ovanstående fria, endast något korrigerade översättning, är hämtad från Brev i urval, s. 188f./)
[71] Kapitalet I, s. 68(korr)/ty 93.
[72] Jfr de viktiga kommentarerna till detta i Lenins Staten och revolutionen och i Trotskijs Den förrådda revolutionen, s. 43-45 /The Revolution Betrayed, s. 52-54.
[73] Bland dessa "avdrag" räknar Marx upp: "1) medel till ersättande av de förbrukade produktionsmedlen, 2) medel för tillskott till produktionens utvidgning, 3) reserv- och försäkringsfonder mot olyckshändelser, störningar genom naturkatastrofer etc." Enbart resten av totalprodukten är därför avsedd att tjäna som konsumtionsmedel". Men från denna rest avgår "innan det kommer till den individuella delningen ... vidare: 1) De allmänna, icke till produktionen hörande förvaltningskostnaderna ... 2) Det som är avsett att tillfredsställa gemensamma behov, som skolor, hälsovård o.s.v. ... 3) Fonder för icke arbetsföra ... Först nu kommer vi till 'fördelningen' ... nämligen av den del av konsumtionsmedlen, som fördelas bland kooperationens individuella producenter." (Kritik des Gothaer Programms, MEW 19, s. 19. /Flera svenska utgåvor finns, t.ex. Till kritiken av det socialdemokratiska Gothaprogrammet, FRAM, 1926, (s. 130 och Kritik av Gothaprogrammet, Oktober, 1975 (s. 17f)./ - Jfr också Kapitalet III, s. 749-751, 774f och 777f/ty 855f, 882f och 884f.)
[74] Kritik des Gothaer Programms, MEW 19, s. 20f/sv 1926, s. 15-17; 1975, s. 18-20.
[75] Se hans Neue Ökonomik, 1926. (The New Economics, Oxford 1965.)
[76] Vi ägnade oss /i denna bok/ framfor allt åt Marx' Rohentwurf. Därför tog vi bara tillfälligtvis hänsyn till de talrika utredningar i Kapitalet, Theorien, Anti-Dühring och andra skrifter av Marx och Engels som ägnas åt det kommunistiska samhället.
[77] Ur Rohentwurf: "... inom det borgerliga samhället, som bygger på bytesvärdet, skapas såväl kommunikations- som produktionsförhållanden, som tillika är minor som kan spränga samhället i luften. Det finns en mängd motsägelsefulla former inom den samhälleliga enheten, men denna motsägelsefyllda karaktär kan ändå inte krossas genom en lugn metamorfos." Därför har den proletära klasskampen och de ideologiska processer som ligger till grund för den så stor betydelse: "Att den /levande arbetsförmågan/ erkänner produkten som sin egen produkt och bedömer sin skilsmässa från betingelserna för dess förverkligande som en obehörig, tvångsmässig åtskillnad - innebär en enorm medvetenhet ... och ... dödsringningen över detta produktionssätt lika mycket som slavens medvetande att han inte kan vara en tredjes egendom, slavens medvetande som person, innebar dödsringningen över slaveriet, som nu bara kan vegetera vidare i en konstlad tillvaro och som upphört att vara produktionens bas." (Grunddragen, s. 46f och 145/ty 77 och 366f.)
[78] Grunddragen, s. 205 (korr)/ty 600.
[79] Kapitalet III, s. 40 (korr)/ty 55.
[80] Theorien III, s. 181.
[81] Teorier III, s. 430/ty 421.
[82] Jfr s. 39f/ty 46f i detta arbete.
[83] Jfr Marx' värdering av "Ricardos proletära motståndare", Thomas Hodgskins skrifter: "Hela den objektiva världen, 'varuvärlden', försjunker här till blott ett moment, blott en försvinnande, åter och åter nyframbringad verksamhet av de samhälleligt producerande människorna. Nu jämför man denna 'idealism' med den grovt materiella fetischism, som Ricardos teori utlöper i hos ... MacCulloch - där inte bara skillnaden mellan människa och djur, utan t.o.m. den mellan det levande och ting försvinner. Och så säger man att den proletära motsatsen till den borgerliga ekonomins upphöjda spiritualism predikar en rå materialism, som uteslutande är riktad mot det brutala behovet!" (Theorien III, s. 263.)
[84] Kapitalet III, s. 735 (korr)/ty 838.
[85] A.a., s. 731-735/ty 834-838. (Jfr det parallella stället i Theorien III, s. 472-478.)
[86] Jfr Kapitalet III, s. 736/ty 839: "I tidigare samhällsformer inträder denna ekonomiska mystifikation huvudsakligen bara i fråga om penningen och det räntebärande kapitalet. Enligt sakens natur är den utesluten, för det första där produktion för bruksvärde, för det egna behovet överväger; för det andra där som underantiken och medeltiden slaveri eller livegenskap bildar den samhälleliga produktionens breda bas: produktionsbetingelsernas herravälde över producenterna är här fördolt genom de herre- och drängförhållanden, som framstår som produktionsprocessens omedelbara drivfjädrar och är fullt synliga."
[87] A.a., s. 732/ty 835.
[88] Theorien III, s. 473.
[89] A.a.; Kapitalet III, s. 732f (korr)/ty 835f.
[90] Därmed har vi kommit till Kapitalet III:s ämnesområde.
[91] Kapitalet III, s. 733f (korr)/ty 836f; Theorien III, s. 474.
[92] Theorien III, s. 475 och 476.
[93] "Arbetet med att utsuga identifieras här med det arbete som blir utsuget." (A.a., s. 486.) För övrigt utförs detta "utsugningsarbete" oftast inte av kapitalisten själv utan av hans fabrikschef o.s.v.
[94] Kapitalet III, s. 734/ty 837.
[95] A.a., s. 423 (korr)/ty 483.
[96] Grundrisse 599.
[97] Se Grundrisse, s. 731 och Theorien III, s. 263.
[98] Grunddragen, s. 205 (korr)/ty 600.
Last updated on: 12.21.2008