Roman Rosdolsky

Kapitalets tillkomsthistoria

1968

Originalets titel: "Zur Entstehungsgeschichte des Marxschen 'Kapital' ".
Skrivet: Till största delen 1949-55
Publicerat: Ffg 1968 (postumt)
Översättning: Mats Thorell
Granskning: Jan Bohlin
Digitalisering: Jonas Holmgren

Innehåll:

• Kapitalets tillkomsthistoria
  • Trettionde kapitlet. Striden om Marx' reproduktionsscheman
    • I. Inledning
      • 1. Notis om den formella sidan av Marx' reproduktionsscheman i Kapitalet II
      • 2. Om hur "verklighetsnära" Marx' reproduktionsscheman är
      • 3. Vad är den grundläggande förutsättningen för Marx' reproduktionsscheman?
      • 4. Marx' reproduktionsscheman och realiseringsproblemet
    • II. Diskussionen mellan "narodnikerna" och de "legala" ryska marxisterna
      • 1. Engels' diskussion med Danielson
      • 2. Bulgakows och Tugan-Baranowskys uttydning av Marx' analys av den utvidgade reproduktionen
    • III. Lenins realiseringsteori
    • IV. R. Hilferdings utläggning av Marx' reproduktionsscheman
    • V. Rosa Luxemburgs kritik av Marx' ackumulationsteori
      • 1. Den historiska och metodologiska bakgrunden
      • 2. Marx' reproduktionsscheman och det tekniska framskridandet
      • 3. Den neo-harmoniska användningen av Marx' reproduktionsscheman
    • Avslutning
  • Trettioförsta kapitlet. Problemet med det kvalificerade arbetet
    • I. Böhm-Bawerks kritik
    • II. Den förmodliga marxska lösningen
  • Trettioandra kapitlet. En anmärkning till frågan om "felrationalisering"
  • Trettiotredje kapitlet. Joan Robinsons Marx-kritik
    • I. Marx' värdeteori
      • 1. Marx som "värde-fetischist"
      • 2. Marx "svammel"
      • 3. Marx på jakt efter ett samhälleligt elixir eller
        Värdelagen i det socialistiska samhället
    • II. Marx' lära om den kapitalistiska utsugningens väsen och hans kapitalbegrepp
    • III. Avslutande anmärkningar
  • Trettiofjärde kapitlet. Den neo-marxistiska ekonomin
    • I. En till synes dogmatisk kontrovers
    • II. Om den marxska ekonomins metod
    • III. Avslutande anmärkning
  • Noter

Sjunde delen

Kritiska utvikningar

Kapitel 30

Striden om Marx' reproduktionsscheman

Syftet med detta arbete var framför allt av metodologisk natur. Författaren utgick från antagandet att forskningen hittills alltför ensidigt koncentrerade sig på Marx' ekonomiska verks innehåll, och visade alltför lite intresse för deras speciella undersökningsmetod.[A*] Han försökte därför visa hur mycket man i detta avseende kan lära av Marx' Rohentwurf /Råutkast/. Men om det är så, då måste den metodologiska kunskap som vunnits vid detta studium också kasta nytt ljus på den marxistiska ekonomins gamla stridsfrågor och framför allt på den mycket diskuterade frågan om Kapitalets andra bands reproduktionsscheman och på det så kallade realiseringsproblemet. Och just på detta sätt skall det följande försöket uppfattas.

I. Inledning

1. Notis om den formella sidan av Marx' reproduktionsscheman i Kapitalet II

För att underlätta förståelsen av den följande framställningen skall vi först kort gå in på formen, d.v.s. på Kapitalets andra bands reproduktionsschemans siffermässiga utformning.

För att illustrera betingelserna för reproduktionen av det samhälleliga totalkapitalet, indelar Marx den samhälleliga produktionen i två stora avdelningar, av vilka avdelning I producerar produktionsmedel och avdelning II konsumtionsmedel. Varje avdelnings produktvärde sönderfaller i c + v + m, varmed avses det konstanta kapital som förbrukas under ett produktionsförlopp, det variabla kapital som utges i arbetslöner och slutligen det mervärde som produceras under detta produktionsförlopp. Han undersöker sedan i vilken utsträckning produktens värdebeståndsdelar måste utbytas ömsesidigt för att man skall kunna gå vidare till nästa produktionsförlopp.

Vad det till att börja med handlar om är de betingelser som gör den enkla reproduktionen (d.v.s. reproduktionen i samma omfång) möjlig. För detta ändamål uppställer Marx följande diagram:

Eftersom avdelning I under den enkla reproduktionens betingelser behöver lika mycket kapital som den utnyttjade i föregående produktionsperiod, alltså 4000c, så kan den täcka dessa 4000 enheter med sin egen produktion och behöver inte ta sin tillflykt till något utbyte med avdelning II.

På samma sätt kan avdelning II, vars produktion består av konsumtionsartiklar, utnyttja 500v och 500m; som den använder för arbetarens och kapitalistens personliga förbrukning i samma avdelning, direkt till detta ändamål utan utbyte med avdelning I. Men det som måste utbytas mellan de båda avdelningarna är den del av avdelningen II:s produkt, vars värde motsvarar denna avdelnings konstanta kapital; och den del av avdelning I:s produkt som är lika med denna avdelnings variabla kapital och mervärde. Därför är den allmänna jämviktsformeln för det samhälleliga kapitalets enkla reproduktion uppenbarligen denna:

cII = vI + mI,

d.v.s. det konstanta kapital som förbrukats i avdelning II måste vara lika stort som det variabla kapitalet plus mervärdet i avdelning I.

Ovanstående formel kan emellertid inte användas för den utvidgade reproduktionens förhållanden, alltså när en del av mervärdet - istället för att konsumeras av kapitalisterna - ackumuleras, d.v.s. lägges till det konstanta och variabla kapitalet i de båda avdelningarna. Om vi som Bucharin betecknar den del av mervärdet som konsumeras med α, den del av mervärdet som i följande produktionsperiod tillfogas det konstanta kapitalet med ßc och den del som tillfogas det variabla kapitalet med ßv, så måste föregående jämviktsformel modifieras på följande sätt för att motsvara den utvidgade reproduktionens betingelser:

cII + ßcII = vI + αI + ßvI[1],

och just detta är den allmänna formel, som ligger till grund för Marx' reproduktionsscheman i 21. kapitlet i Kapitalet II.

I detta kapitel finner vi nämligen två diagram, som enligt Marx skall illustrera ackumulationsprocessen på två olika stadier av den kapitalistiska utvecklingen[2]. Det första diagrammet (med Bucharins beteckningar och med Marx' bråktal avkortade) ser alltså ut så här:

och så vidare.

Det andra diagrammet, som motsvarar ett mer utvecklat steg i den kapitalistiska utvecklingen, utgår från en högre organisk sammansättning hos kapitalet - dessutom är kapitalsammansättningen i motsats till i första diagrammet densamma i båda avdelningarna (nämligen 5c: 1v). I det andra diagrammet förlöper reproduktionen så här:

och så vidare.

Båda diagrammen blev hårt angripna av Rosa Luxemburg. Mot det första anför hon, att Marx bara kunde komma fram till "de av klara lagbundenheter dikterade ackumulationsförhållandena i avdelning I" genom en "helt godtycklig konstruktion av förhållandena i avdelning I", i det att han lät denna avdelning ackumulera och konsumera utan någon "synbar regel" och bara "på ett språngartat sätt".[3] Rosa Luxemburg medger visserligen att ackumulationen försiggår likartat i båda avdelningarna i Marx' andra diagram, så att det nu inte längre sker "godtyckliga förskjutningar vid uppdelningen av mervärdet i /avdelning/ II". Men hon tror sig ändå kunna hävda att även i detta fall "är ackumulationen i avdelning II fullständigt avhängig och behärskad av ackumulationen i I ... att hela ackumulationsrörelsen inleds av I som sen också är aktivt verksam i den, medan II passivt följer med."[4]

Vad beträffar den andra invändningen (vars giltighet märkligt nog aldrig bestreds i det marxistiska lägret), så har Joan Robinson på ett övertygande sätt angripit den genom att påvisa att "aritmetiken är fullständigt neutral i förhållande till de båda avdelningarna", och att impulsen till ackumulation i samma mån kan utgå från båda avdelningarna.[5]

Men inte heller i Marx' första diagram är ackumulationen i avdelning II så "föränderlig" och "språngartad" som Rosa Luxemburg tyckte och som man sedan allmänt har trott. Ty om man bortser från första året, så visar det sig att i detta diagram ackumulerar avdelning I ständigt 50 % och avdelning II ständigt 30 % av mervärdet. Och det är naturligtvis ingen tillfällighet, utan framgår med nödvändighet ur skillnaden i organisk sammansättning mellan kapitalen i de båda avdelningarna. Man kan nämligen visa algebraiskt[6], att - om mervärdekvoten är densamma i båda avdelningarna och inte ändrar sig under reproduktionens förlopp - den utvidgade reproduktionens jämviktsformel

cII + ßcII = vI + αI + ßvI

fordrar en strikt korrelation mellan ackumulationskvoten och kapitalets sammansättning i de båda avdelningarna. Om vi med Marx antar att kapitalets organiska sammansättning och ackumulationskvoten förblir densamma i varandra följande produktionsperioder, så förhåller sig ackumulationskvoterna i de båda avdelningarna omvänt proportionellt till den organiska sammansättningens kvoter, eller uttryckt i en formel:

I Marx' första diagram var sålunda relationen mellan ackumulationskvoterna i de båda avdelningarna 50 % (avd I): 30 % (avd II). Relationen v : c + v var 1/3 i avdelning II och 1/5 i avdelning I. Eftersom 5:3 = 1/3 : 1/5 så är de erforderliga jämviktsbetingelserna för reproduktionen uppfyllda.

Men nog om Rosa Luxemburgs "matematiska" misstag. Hon förleddes nog till det av Marx' räkneexempels form, som faktiskt förefaller något klumpig och förvirrande. Och det förvirrande ligger i att i de båda diagrammen följer begynnelseårets ackumulation inte den regel, som ackumulationen i de följande åren rättar sig efter. Vi kan bara gissa varför Marx har valt denna framställningsform; kanske har det bara rört sig om ett första famlande försök, som han senare inte hade tid att korrigera.

Märkligt nog har den klumpiga formen hos Marx' diagram också lett Rosa Luxemburgs strängaste kritiker, Bucharin, vilse. Som redan nämnts var det Bucharin som först formulerade den utvidgade reproduktionens allmänna jämviktsrelation cII + ßcII = vI + αI + ßvI. Men från denna formel härledde han två andra, helt felaktiga formler, nämligen: cII = vI + αI och ßvI = ßcII.[7] Det är visserligen riktigt att i Marx' första diagrams begynnelseår är cII = vI + αI och även ßvI = ßcII. Men det är så enbart av det skälet att Marx inte omedelbart kunde finna den rätta proportionen mellan cI och cII. Men under alla följande år för det första diagrammet och under alla år för det andra är cII med nödvändighet mindre än vI + αI och ßcII större än ßvI. - Med andra ord: Bucharin glömde helt att det samhälleliga totalkapitalets utvidgade reproduktion inte bara måste leda till tillväxt av c och v utan också av α, d.v.s. till tillväxt av kapitalisternas individuella konsumtion. Likväl förblev detta elementära fel obeaktat under nästan två årtionden[8], och Bucharin gällde allmänt för att vara den mest auktoritativa försvararen av Marx-"ortodoxin" mot Rosa Luxemburgs angrepp "på den del av Marx' analys, där den oförliknelige mästaren gett oss sitt genis mest fulländade produkt"[9]. Trots detta är Bucharins allmänna jämviktsformel mycket nyttig, fast också han (som de flesta av Rosa Luxemburgs kritiker) förväxlade blotta formuleringen av problemet med dess lösning.

2. Om hur "verklighetsnära" Marx' reproduktionsscheman är

Så mycket om Marx' reproduktionsschemans form. Men när det gäller deras innehåll, så måste vi allra först bli klara över om och i vilken mån Marx med hjälp av dessa scheman önskade skildra förloppen i den konkreta kapitalistiska verkligheten.

Konstigt nog har bara få marxister försökt behandla denna fråga. Om man nämligen följer den diskussion om reproduktionsschemana, som utspann sig kring Rosa Luxemburgs år 1912 utkomna bok, så stöter man snart på en sällsam paradox: Naturligtvis visste Rosa Luxemburgs austromarxistiska motståndare (Kautsky, Bauer, Eckstein, Hilferding m.fl.) bara alltför väl, att Marx' scheman var konciperade på högsta abstraktionsnivå och därför bortsåg från många avgörande kännetecken i den kapitalistiska verkligheten: t.ex. från icke-kapitalistiska klasser och världsdelar, från utrikeshandel, från genomsnittsprofitkvot, från produktionsprisernas avvikande från värdena o.s.v. Och ändå ville alla dessa författare i just dessa scheman se ett konkret bevis för det kapitalistiska produktionssättets obegränsade ekonomiska livsduglighet!

Lås oss börja med grundaren av den austromarxistiska skolan, Karl Kautsky. I sitt magnum opus, Die materialistische Geschichtsauffassung, vänder han sig skarpt mot Rosa Luxemburgs "hypotes", att kapitalismen måste bryta samman av ekonomiska grunder; han hävdar att Rosa Luxemburg befinner sig "i motsättning till Marx, som i Kapitalet II, d.v.s. i reproduktionsschemana, bevisar motsatsen".[10]

Kautsky tolkade visserligen reproduktionsschemana på detta sätt först efter Första världskriget. Men hans lärjungar företrädde liknande uppfattningar redan långt tidigare. Som vi skall se gick Rudolf Hilferdings utläggning av Marx' scheman år 1909 (i Das Finanzkapital) ut på att den kapitalistiska produktionen enligt dessa scheman - under förutsättning av de rätta proportionerna mellan de enskilda produktionsgrenarna - kan "utvidgas i det oändliga utan att leda till överproduktion av varor".[11] Och på kongressen i Wien 1926 påminde Hilferding de akademiska åhörarna om att han alltid hade varit motståndare till "sammanbrottsteorin": "Jag tror att jag med denna uppfattning är i fullständig överensstämmelse med Karl Marx' lära, vilken man alltid felaktigt tillskriver en sammanbrottsteori. Just andra bandet av Kapitalet visar hur produktionen i ständigt utvidgad skala är möjlig inom det kapitalistiska systemet. Jag har ofta tänkt", tillfogar han skämtsamt, "att det inte är så illa att detta andra band läses så lite, ty under vissa omständigheter kunde det läsas som en lovsång till kapitalismen."[12]

Också Hilferding vill alltså ur Kapitalets andra bands reproduktionsscheman härleda en direkt vederläggning av "sammanbrottsteorin" - även han förväxlar ett räkneexempel med ett teoretiskt bevis och dessutom det "abstraktas" sfär med det "konkretas"! - Och Otto Bauer gör likadant i sin kritik. Han håller visserligen med författarinnan till "Die Akkumulation" om att "de tal, som Marx i Kapitalets andra band använder för att framställa reproduktionsprocessen" är "godtyckligt valda och inte fria från motsägelser". "Men även om Marx inte har framställt sin tankegång på ett invändningsfritt sätt, så behöver inte själva tankegången vara felaktig." Utifrån detta uppställer Bauer sitt eget "icke godtyckliga" reproduktionsschema och påstår åter och åter igen att just de av honom konstruerade talen "visar" eller "bevisar" riktigheten i hans tolkning av Marx' reproduktionsteori som en teori om det kapitalistiska produktionssättets gränslösa utvidgningsförmåga.[13]

Och den svagaste av Rosa Luxemburgs motståndare, G. Eckstein, lyckas till och med blanda ihop två synpunkter - den rent teoretiska och den empiriska - i en och samma artikel och ibland även i samma sats. Sålunda läser vi i början av hans avhandling: "Vill man studera problemet med kriserna[14], så måste man framför allt ställa frågan hur den kapitalistiska ackumulationens verklighet då förhåller sig till Marx' jämviktsscheman, som ju bara visar jämviktens möjlighet."

Men redan på nästa sidan skriver han: "Marx' scheman visar hur den kapitalistiska produktionen måste försiggå för att förbli i jämvikt - de visar hur stort det faktiska samhälleliga behovet av de olika produktslagen är."

Och på följande sida: "Det kapitalistiska produktionssättet leds av strävan efter profit. Frågan är alltså om Marx' scheman visar hur denna profit realiseras för kapitalisterna. Men det är just fallet... Schemana visar just vem som köper produkterna."[15]

De anförda exemplen räcker. De visar tydligt hur rätt H. Grossmann hade när han skrev: "Neo-harmonikerna förhärligar jämviktsschemat, inte för att det är ett förträffligt metodologiskt analysinstrument, utan för att de - i det att de förväxlar undersökningsmetoden med de framträdelser som skall undersökas - trodde sig utläsa kapitalismens jämviktstendens ur jämviktsschemat."[16]

Men hur skall austromarxisternas misstag förklaras? Hur kunde de göra sig skyldiga till en så elementär förväxling?

Det räcker väl inte med att säga att i detta fall var "önskan tankens fader" och att austromarxisterna, som var upp över öronen begravda i reformistisk praktik, instinktivt värjde sig mot föreställningen om den bestående samhällsordningens ekonomiska sammanbrott (liksom även den historiska nödvändigheten av den österrikisk-ungerska monarkins sammanbrott och centralmakternas nederlag föreföll dem otänkbart). Förvisso spelade detta omedvetna motiv en framträdande roll. Men det tycks oss som om deras misstag också måste tillskrivas deras bristande förståelse av Marx' ekonomiska metodologi.

Om man nämligen tolkar denna metodologi enligt den positivistiska vetenskapen (d.v.s. om man berövar den dess dialektiska karaktär), så är det inte lätt att skilja Marx' ekonomiska metod från den "akademiska teorins" begreppsliga tillvägagångssätt, som först eliminerar bestämda individuella och partikulära drag hos de ekonomiska framträdelserna (metoden att "abstrahera"), och därefter stegvis åter infogar samma drag i bilden (metoden att "successivt konkretisera" eller att "approximera"). Men då dessa individuella och partikulära drag bara eliminera och åter införes som något yttre, d.v.s. utan varje dialektisk förmedling, så kan lät den illusionen uppstå, att det inte finns någon kvalitativ "brygga" mellan det "abstrakta" och det "konkreta".[17] I så fall kan man mycket väl ha den åsikten att den teoretiska modellen faktiskt (om än i förenklad form) innehåller alla väsentliga element hos det undersökta konkreta objektet - på samma sätt som t.ex. ett fotografi, taget från hög höjd, visar ett landskaps alla grundläggande element, fast bara bergskedjor, stora floder, skogar o.s.v. är synliga. Men om man uppfattar växelverkan mellan det "abstrakta" och det "konkreta" på detta sätt, så måste man förbise den nödvändiga "motsägelsen mellan den allmänna lagen och vidare utvecklade konkreta förhållanden"[18], då hemfaller man åt illusionen att den abstrakta bilden enkelt och utan någon "förmedling" återspeglar de konkreta förhållandena. Och just detta var enligt vår mening den metodologiska källan till misstagen hos Rosa Luxemburgs austromarxistiska kritiker: De glömde att de abstrakta formlerna i Kapitalets andra band blott utgör en "etapp i analysen"[19], och därför inte omedelbart kan användas på den konkreta kapitalistiska verkligheten, utan dessutom först fordrar många "mellanled". Med andra ord: Austromarxisterna blandade ihop två olika faser i Marx' analys och måste därför hamna på villovägar. Så har deras förbiseende av Marx' dialektik hämnats på dem själva.

3. Vad är den grundläggande förutsättningen för Marx' reproduktionsscheman?

Vi framhävde redan i kapitel 3 hur bruksvärdets kategori även inverkar på de samhälleliga reproduktionsförhållandena. Om detta säger Marx redan i början av sin undersökning i Kapitalets andra band av reproduktionsprocessen: "Så länge vi betraktade värdeproduktionen och kapitalets produktvärde individuellt, var varuproduktens naturaform helt likgiltig för analysen, antingen den bestod av maskiner eller av säd eller av speglar. Det gällde hela tiden exempel, och vilken produktionsgren som helst kunde tjäna som illustration... I den mån undersökningen gällde kapitalets reproduktion var det tillräckligt att förutsätta att den del av varuprodukten, som motsvarade kapitalvärdet, på nytt inom cirkulationssfären kunde omvandlas till sina produktionselement och därmed till sin gestalt som produktivt kapital, liksom det var tillräckligt att förutsätta att de varor fanns tillgängliga på marknaden, som arbetaren och kapitalisten köper för sin arbetslön resp. sitt mervärde." Men "denna rent formella framställningsmetod är inte längre tillräcklig, när det totala samhälleliga kapitalet och dess produktvärde skall undersökas. Återförvandlingen av en del av produktvärdet till kapital, medan en annan del ingår i kapitalist- och arbetarklassens individuella konsumtion, bildar en rörelse inom själva produktvärdet, som är ett resultat av totalkapitalet. Denna rörelse innebär inte endast att värdena förnyas /Wertersatz/, den innebär också materiell förnyelse /Stoffersatz/ och är därför i lika hög grad betingad av det ömsesidiga förhållandet mellan det samhälleliga produktvärdets enskilda delar /Wertbestandteile/ som av dess bruksvärde, dess ämnesmässiga gestalt."[20]

Vi citerade detta ställe, som inte fortsätts i den slutgiltiga redaktionen av Kapitalet II[21], så utförligt för att vi där ser en anvisning för en bättre förståelse av Marx' reproduktionsscheman. Vad Marx här tänker på är uppenbarligen den under vart arbete ofta nämnda motsatsen mellan bruksvärde och bytesvärde. Vi mötte den redan vid analysen av värdet och pengarna, men den genomtränger hela den borgerliga ekonomins system. Marx' undersökning av det enskilda kapitalets produktions- och cirkulationsprocess kunde ge ett intryck av att den kapitalistiska produktionen uteslutande går ut på värde- och mervärdeskapande. Men nu när vi betraktar reproduktionen av det samhälleliga kapitalet visar det sig att denna värde- och mervärdebildning stöter på en skranka som den hittillsvarande analysen inte tagit hänsyn till - den skranka som ligger i "bruksvärdet i samhällelig potens".[22] För att reproducera sitt kapital måste "samhället", d.v.s. den "totala kapitalisten", inte bara förfoga över en fond av värden, utan också finna dessa värden i en bestämd bruksgestalt - i gestalt av maskiner, råämnen, existensmedel - och allt detta i de proportioner som är bestämda av produktionens tekniska krav. Värde- och mervärdebildningen är alltså här redan av tekniska grunder bunden till den "samhälleliga ämnesomsättningen", även om vi bortser från nödvändigheten av att avsätta, finna köpare för, de framställda varorna.

Men betyder nu detta att den kapitalistiska ekonomiska ordningen ändå till slut har syftet att tillfredsställa samhällets produktions- och konsumtionsbehov? - Inte alls. Denna ekonomiska ordnings mest framträdande karaktärsdrag är och förblir dess omättbara hunger efter ständigt stigande profiter. Här framställs bara sådana produkter, bara sådana bruksvärden som samtidigt också är värden; och här tillfredsställs de materiella mänskliga behoven bara i den mån deras tillfredsställande framstår som oumbärligt för höjandet av mervärdet. Så har t.ex. skaparna av all samhällelig rikedom, arbetarna, stora (och lyckligtvis ständigt växande) behov; men de kan bara tillfredsställa dessa behov om deras arbetskraft är en vara som kan säljas på marknaden, och den kan bara säljas, om den samtidigt visar sig vara mervärdeskapande... På samma sätt förhåller det sig med de så kallade "objektiva faktorerna": T.o.m. de mest fulländade maskiner och produktionsmetoder används bara om de lovar höja profitkvoten. Och slutligen är även "totalkapitalisten" själv hindrad i sin bekvämlighet och sitt njutande av livet av nödvändigheten att ständigt ackumulera kapital. Om därför värdets kategori även från den samhälleliga reproduktionsprocessens synpunkt framträder som betingad av bruksvärdet, så är det senare i den kapitalistiska ekonomin ändå alltid underkastat värdet och värdebildningen. Och just denna antinomi av varandra motsägande mål, detta ständiga växelspel mellan värdets och bruksvärdets kategorier - vilka ändå måste bringas i samklang med varandra! - får inte släppas ur sikte när vi talar om det samhälleliga totalkapitalets reproduktion, som Marx undersöker den.

Förvisso kan den grundläggande möjligheten till lösning av denna antinomi bara visas med hjälp av en mycket abstrakt och mycket enkel modell; och just en ådan modell utgör Marx' reproduktionsscheman, som indelar hela den samhälleliga produktionen i två stora avdelningar - en för produktionsmedels- och en för konsumtionsmedelsindustrin - och låter de båda avdelningarna arbeta för varandra. För att kunna upprepa produktionsprocessen måste var och en av de båda avdelningarna framförallt sörja för ersättningen av sina produktionselements värde; men detta kan de bara om de erhåller en del av dessa produktionselement från den andra avdelningen i en ämnesmässigt lämplig form. Men å andra sidan kan varje avdelning bara komma i besittning av de för den nödvändiga bruksvärdena om den erhåller dem från den andra avdelningen genom utbyte av värdeekvivalenter. Denna ömsesidiga avhängighet av samhällelig "värdeförnyelse" /Wertersatz/ och "materiell förnyelse" kommer klart till uttryck i Marx' reproduktionsscheman; men dessa scheman kan bara visa denna avhängighet genom att separera de två avdelningarna från varandra och inskränka deras ömsesidiga relationer till enbart utbytet av varuekvivalenter. Den påstådda "stelheten" hos de grundläggande förutsättningarna för schemana motsvarar därför just den uppgift som de framför allt skall lösa; och när flera teoretiker (Tugan-Baranowsky, O. Bauer m.fl.) gjorde försök att "förbättra" Marx' scheman genom att införa mindre stränga betingelser och på så sätt närma dem den konkreta verkligheten, så bevisar de bara hur lite de begriper dessa schemans betydelse och uppbyggnad.

Här kunde man visserligen göra en invändning. Vad är det överhuvudtaget för mening med att i en teoretisk modell framställa möjligheten till lösning av konflikten mellan bruksvärdet och värdet, som den uppenbarar sig i den samhälleliga reproduktionsprocessen, när denna lösning i den kapitalistiska praktiken slår igenom tusenfalt och miljonfalt genom varuprisernas anpassning till det samhälleliga behovet, genom enskilda företagares konkurser o.s.v.? - Förvisso; men den kapitalistiska praktiken visar oss också de ekonomiska kriserna, vari just den periodiskt återkommande omöjligheten att lösa konflikten visar sig och vari "motsägelserna och motsättningarna i den borgerliga produktionen /blir/ uppenbara"[23]. Men från denna synpunkt är frågan om hur långt bruksvärdets och bytesvärdets antinomi i grunden kan övervinnas helt visst av teoretiskt intresse, och andra bandets reproduktionsscheman, som syftar till att svara på denna fråga, kan här vara till stor hjälp.

4. Marx' reproduktionsscheman och realiseringsproblemet

Så mycket om grundförutsättningen för andra bandets reproduktionsscheman: nämligen att bytesrelationerna mellan den samhälleliga produktionens två stora avdelningar såväl värde- som bruksvärdemässigt måste befinna sig i samklang med varandra om betingelserna för jämvikten hos det samhälleliga totalkapitalets reproduktion skall bevaras. (Det är nödvändigt att understryka denna conditio sine que non /nödvändiga betingelse/ för schemana, eftersom den tyvärr bara alltför ofta förbisetts i den marxistiska litteraturen.)

Naturligtvis är detta inte den enda aspekt som visar sig när man betraktar Marx' scheman och inte den enda uppgift som han ställde sig vid uppställandet av dessa scheman! Hans främsta syfte - följande Quesnays förebild - var att göra en ny "Tableau Economique", som skulle sammanfatta "de otaliga individuella cirkulationsakterna" på det borgerliga samhällets yta "i deras karakteristiska samhälleliga massrörelse", alltså i cirkulationen mellan de stora, funktionellt bestämda ekonomiska samhällsklasserna".[24] Även för andra bandets reproduktionsscheman gäller alltså vad Marx säger om Quesnays "Tableau": även de har alltså till mål "att framställa hela kapitalets produktionsprocess som reproduktionsprocess" (varvid cirkulationen framträder som blott en form för reproduktionsprocessen) - och samtidigt i denna reproduktionsprocess innesluta inte bara "revenyns ursprung /och/ utbytet mellan kapital och reveny" utan också "den reproduktiva konsumtionens förhållande till den definitiva" och "cirkulationen mellan konsument och producent".[25] Men Marx' vetenskapliga uppgift var mycket svårare och mer komplicerad än Quesnays! För det första sammanföll för Quesnay värdet med bruksvärdet[26], så att den fundamentala frågan om antinomin mellan bruksvärde och bytesvärde överhuvudtaget inte existerade för honom. Och för det andra rörde det sig hos Quesnay blott om den enkla reproduktionen, medan frågan om det samhälleliga totalkapitalets enkla reproduktion med nödvändighet står i centrum för Marx' intresse. Hans reproduktionsscheman skall därför inte bara visa hur alla beståndsdelar av samhällets årliga produktvärde (c + v + m) ömsesidigt ersätter varandra, utan också hur en del av det producerade mervärdet kan ägnas åt utvidgning av den kapitalistiska produktionen - vilket naturligtvis förutsätter regelbundet utbyte av dessa värdebeståndsdelar, deras realisering på marknaden. Och i denna mening kan andra bandets reproduktionsscheman också ses som en (provisorisk) lösning på det så kallade realiseringsproblemet.

Den politiska ekonomins historia har i stort sett erbjudit tre lösningar på realiseringsproblemet.

Den första lösningen går tillbaka på J. Mill, D. Ricardo och J.B. Say. Alla dessa ekonomer trodde sig kunna lösa problemet med mervärdets realisering genom att sätta den kapitalistiska produktionen lika med den enkla varuproduktionen, men den senare naivt reducerad till det blotta produktutbytet. Eftersom all produktion - enligt deras teori - skapar sin egen efterfrågan, och produkter i sista hand alltid utbyts mot produkter, så finns det en "metafysisk jämvikt" mellan säljare och köpare. Därför kan till slut alla varor avsättas på marknaden - om de bara produceras i rätt kvantitet, i de rätta proportionerna. Därför kan man mycket väl säga att realiseringsproblemet egentligen inte existerade för dessa ekonomer, att detta problem för dem reducerades till problemet med proportionaliteten mellan den samhälleliga produktionens enskilda grenar.

Ett helt annat ställningstagande gjorde den klassiska skolans samtida kritiker, Sismondi. Han var den förste av de borgerliga ekonomerna som blev medveten om det kapitalistiska ekonomiska systemets specifikt historiska karaktär. Han betraktade därför inte de varor, som visade sig på marknaden helt enkelt som "produkter", utan som kapitalets produkter. Det vill säga: Ägaren till kapitalet erhåller vid produktionen av dem ett värdetillskott (mieux valeur) inte för att "hans företags produkt inbringar mer än produktionskostnaderna utgör, utan för att han inte betalar de fulla produktionskostnaderna, genom att han inte ger arbetaren en tillräcklig lön för hans arbete".[27] Det är just detta värdetillskott, denna "merprodukt", som utgör kapitalackumulationens källa. Men hur kan merprodukten säljas, när arbetaren, som har framställt den, bara kan köpa tillbaka den del av produkten, som motsvarar lönen för hans arbete, och när å andra sidan kapitalisten själv inte konsumerar hela merprodukten, då en del av denna måste kapitaliseras? - Häri såg Sismondi en oövervinnelig svårighet; han var av den åsikten att merproduktens realisering i sista hand var omöjlig - det skulle möjligen vara att man avsatte den i utlandet och på det sättet förvandlade den till värde.

Men vilken var Marx' lösning på problemet? Hans lösning kan ses som en enastående syntes av Ricardos och Sismondis uppfattningar. Marx förnekade inte alls att realiseringen av mervärdet utgör ett av den borgerliga ekonomins besvärligaste problem. Men han avvisar dock kategoriskt Sismondis tvivel på att realiseringen är möjlig. Enligt Marx skapar den kapitalistiska produktionen faktiskt sin egen marknad och "löser" i denna mening också svårigheterna med mervärdets realisering. Men den löser dem inte genom att upphäva dessa svårigheter, utan bara genom att skapa en form, inom vilken de kan röra sig, d.v.s. genom att den "flyttar" dem "till ett större område, ger dem större spelrum".[28] (Detta är överhuvud den metod, varigenom verkliga motsägelser löses."[29]) Den dialektiska lösningen av realiseringsproblemet kan därför bara ligga i det kapitalistiska produktionssättets framskridande, i den ständiga utvidgningen av dess inre och yttre marknader. Men från denna synpunkt är kapitalets utvidgade reproduktion inte "omöjlig" (som det föreföll Sismondi) och den kan inte heller (som klassikerna trodde) fortgå i det oändliga - eftersom det kapitalistiska produktionssättet självt måste reproducera sina inre motsägelser på ständigt högre plan, tills den kapitalistiska utvecklingens "spiral" (bilden är lånad av Sismondi) finner sitt slut.

Denna realiseringsproblemets dialektik måste hållas i minnet när vi skall sätta oss in i innehållet och räckvidden av ett halvt århundrades diskussioner om Kapitalets andra bands reproduktionsscheman.

II. Diskussionen mellan "narodnikerna" och de "legala" ryska marxisterna

Märkvärdigt nog förblev reproduktionsschemana i Kapitalets andra band obemärkta i den tyska marxistiska litteraturen under nästan två årtionden. Bara Kautsky ägnade dem två rader i sin anmälning av Kapitalets andra band (1885): "Ytterligare komplikationer medför slutligen ackumulationen av mervärdet, produktionsprocessens utvidgning."[30] Och detta var bokstavligt talat allt som sades om Marx' reproduktionsscheman under dessa årtionden. Först den 1902 till tyska översatta boken av den ryske professorn Tugan-Baranowsky riktade de tyska marxistiska teoretikernas uppmärksamhet på Marx' analys av den samhälleliga reproduktionsprocessen; men utförligt behandlades den först 1909 i Rudolf Hilferdings Das Finanzkapital.

Detta sällsamma faktum är kanske inte så svårt att förklara: Uppenbarligen fanns det då i Väst- och Mellaneuropa ingen aktuell samhällelig orsak för teoretikerna i II. Internationalen att diskutera ämnet för Kapitalets andra bands 3. avdelning. Så förblev alltså detta band stående totalt bortglömt i bokhyllor och bibliotek ...

Helt annorlunda var det i Ryssland, där just när Kapitalet II kom ut striden om möjligheten eller nödvändigheten av Rysslands kapitalistiska utveckling upprörde den framstegsvänliga intelligentians sinnen. Båda lägren - såväl narodnikerna, vilka bestred denna möjlighet, som marxisterna, vilka bejakade den - bemäktigade sig andra bandets analys, för att just däri finna medlet att besvara de problem, som var av så brinnande intresse för dem.[31] Och först då framträdde den stora teoretiska betydelsen av denna analys klart.

1. Engels' diskussion med Danielson

Narodnikernas namnkunnigaste teoretiker var översättaren av Kapitalet till ryska, N. Danielson, som efter Marx' död hade en livlig brevväxling med Engels.

Redan i sitt brev den 3. februari 1887 meddelar Danielson Engels att han hade för avsikt att skriva en bok som "skulle ge den läsande publiken en förklaring till vårt ekonomiska liv och dess utvecklingstendenser i ljuset av 'författarens' ", d.v.s. Marx', "teori".[32] Engels biföll naturligtvis Danielsons plan och betonade hur viktigt det var "att visa hur vår författares teori kan användas på era förhållanden".[33] Men först fyra år senare, när Danielson redan påbörjat sin bok, kom det till en häftig diskussion mellan honom och Engels, som genast visade hur långt från varandra de båda stod i sina teoretiska förutsättningar.

"I mitt senaste brev", skrev Danielson den 24. november 1891, "ville jag framlägga en rysk version av skapandet av den inre marknaden för de industriella klasserna för Er, visa hur 'förintandet av de lantliga binäringarna' går till, hur 'manufaktur och jordbruk skiljes från varandra', för att bevisa att 'utrotningen av den lantliga hemslöjden är en betingelse, för att ett lands hemmamarknad skall kunna få det omfång och den fasthet, som det kapitalistiska produktionssättet kräver'.[34] Jag ville rikta Er uppmärksamhet på det egendomliga i vår situation: Vi framträder på världsmarknaden vid en tidpunkt, då det kapitalistiska produktionssättet och de tekniska framsteg det medför har tagit överhanden... Som resultat har vi å ena sidan ett bondestånd, som blir allt fattigare, och å andra sidan en industri som blir allt mer koncentrerad och tekniskt framskriden, men som är fullkomligt avhängig av den inre marknadens svängningar - d.v.s. just av graden av industrins skiljande från jordbruket."[35]

Redan i detta brev märks alltså Danielsons tvivel på att kapitalismen kan nå sin fulla utveckling även i Ryssland. Men först i brevet den 24. mars 1892 framträder hans skepsis på denna punkt klart. "Vi 'befriade' mellan 20 % och 25 % av våra bönder från deras jord. Dessa bönder varandra nu landet runt, sökande efter arbete... Vad skall de göra? Gå till fabrikerna? Men vi vet att antalet arbetare, som sysselsätts i den nuvarande industrin, ständigt avtar[36] ... Hur många arbetare kan då vår egen inre marknad absorbera innan den är helt mättad? 'Arbetarna är såsom varuköpare viktiga för marknaden. Men samtidigt har det kapitalistiska samhället en tendens att hålla priserna på den vara, som arbetarna har att sälja - arbetskraften - nere på ett minimum.'[37] ... Här har vi vår utgångspunkt - vår inre marknad... En kapitalistisk nation löser den motsägelse, som vår författare understryker, genom att utvidga sina yttre marknader. Men hur skall vi kunna övervinna denna motsägelse? På samma sätt som man inte kan föreställa sig en kapitalistisk fabrik, vars produktion uteslutande är inriktad på det som de där sysselsatta arbetarna förbrukar, så kan man inte tänka sig en kapitalistisk nation utan utländska marknader.[38] Och just därför spänner varje kapitalistisk nation alla sina krafter för att erövra sina rivalers marknader; utan marknader finns det ingen kapitalism." Men hur skall Ryssland få några yttre marknader? "Vi beträder ju världsarenan vid en tidpunkt, då våra konkurrenters alla ansträngningar är spända till det yttersta, när de måste nöja sig med minsta lilla profitkvot... Det tycks därför som om vårt älskade lilla barn - kapitalismen, som har förstört grundvalen för böndernas hemindustri, men som varken förfogar över inre eller yttre marknader, hos oss inte har någon fast grund för sin utveckling."[39]

Att Danielson misstog sig, det är uppenbart; men vad var källan till hans misstag? Han hade rätt när han hävdade att varken arbetarna i en enskild kapitalistisk fabrik eller i en kapitalistisk nation var i stånd att "köpa tillbaka" hela produkten av sitt arbete, att de snarare alltid bara kan köpa den del av denna produkt, som motsvarar deras arbetslön (inte v + m, utan bara v); och han hade också rätt när han betraktade disproportionen mellan lönernas totala storlek och storleken av den av arbetarna nyskapade värdeprodukten som en av de grälla motsägelserna i det kapitalistiska produktionssättet.[40] Men man får inte, som han, betrakta denna fråga statiskt! Ty så länge ackumulationen fortskrider och en del av det ackumulerade mervärdet används till att sysselsätta fler arbetskrafter, så kommer dessa när de utger sina löner alltid att hjälpa till att realisera det mervärde som skapats i föregående produktionsperiod. Förvisso skapar även de nyanställda arbetarna i sin tur en värdeprodukt, vars storlek måste överstiga deras löners totalsumma, och så reproduceras den tidigare nämnda motsägelsen ständigt på nytt, på ett allt högre plan ... Denna dialektiska undersökning av frågan är emellertid helt olik de ryska narodnikernas abstrakta och därmed ytterst förenklade ("rätlinjiga") föreställning.

Men hur reagerade Engels på Danielsons brev? Bestred han kanske själva existensen av problemet, förklarade han det (som de ryska narodniki-motståndarna) för ett enkelt "missförstånd"? Inte alls. Han betonade förvisso energiskt, att enligt Marx' lära måste lösningen på konflikten mellan den oinskränkta driften till kapitalvärdeförmering och det kapitalistiska samhällets begränsade konsumtionsförmåga framför allt (men inte uteslutande) sökas i det kapitalistiska ekonomiska systemets expansion, i skapandet av den inre marknaden. Men han medgav för Danielson att det var en motsägelsefull och kvalfull process - särskilt för ett land, vilket som Ryssland relativt sent beträdde den kapitalistiska utvecklingens väg, och som inte förfogade över några nämnvärda yttre marknader. För så länge "den ryska industrin är begränsad till den inre marknaden, kan produktionen bara täcka den inre förbrukningen. Och denna kan bara växa långsamt ... Ty det är en av storindustrins nödvändiga följder, att den förstör sin egen inre marknad just genom den process med vilken den framställer den. Den skapar marknaden genom att förstöra böndernas hemindustri. Men utan hemindustri kan bondeståndet inte leva. Som bönder är de ruinerade; deras köpkraft reduceras till ett minimum, och tills de som proletärer har inrättat sig i nya existensbetingelser, kommer de att vara endast en mycket dålig marknad för de nyuppståndna fabrikerna." Men det kapitalistiska produktionssättet är "fullt av inre motsägelser", och "tendensen att förstöra sin egen inre marknad samtidigt som det skapar denna, är en av dessa". En annan motsägelse är "den hopplösa situation", som kapitalismen till slut leder till, "och vilken i ett land utan yttre marknad - som Ryssland - inträder tidigare än i länder som är mer eller mindre konkurrensdugliga på den fria världsmarknaden". ("De senare kan tillgripa handelspolitikens heroiska medel, tvångsmässigt öppnande av nya marknader.")[41]

Och Engels avslutade sin diskussion med Danielson i ett senare brev med följande ord: "Jag medger gärna att i den mån Ryssland är det sista land som erövras av den kapitalistiska storindustrin, och samtidigt också är det land som har den största bondebefolkningen, så måste den förändring som förorsakas av den ekonomiska omvälvningen vara mycket djupare och skarpare än på något annat ställe. När inte mindre än 500.000 godsägare och ungefär 80 miljoner bönder skall undanträngas och ersättas av en ny klass borgerliga jordägare så sker detta inte utan förskräckliga lidanden och konvulsioner. Men historien är nu en gång den grymmaste av alla gudinnor, och hon för sin triumfvagn över berg av lik - inte bara i krig, utan också under den 'fredliga' ekonomiska utvecklingen."[42]

2. Bulgakows och Tugan-Baranowskys tolkning av Marx' analys av den utvidgade reproduktionen

Till skillnad från Engels tar de ryska narodniki-motståndarna "tjuren vid hornen". De avslöjar framför allt den teoretiska otillräckligheten i narodnikernas doktrin, varvid de med stor skicklighet stöder sig på Marx' analys av det samhälleliga totalkapitalets reproduktion. Men de bevisar, som Rosa Luxemburg så träffande anmärkte, "för mycket": "Det handlade om huruvida kapitalismen i allmänhet och särskilt i Ryssland var utvecklingsduglig, och de nämnda marxisterna har så grundligt visat på denna duglighet att de t.o.m. teoretiskt påvisat möjligheten av kapitalismens eviga varaktighet."[43]

Det som först och främst är påfallande när det gäller de här aktuella uppsatserna och böckerna av de legala ryska marxisterna är att de (liksom senare austro-marxisterna) ständigt förväxlar Marx' abstrakta analys med den kapitalistiska verkligheten och därför drar slutsatser av denna analys, som inte alls verkar vara berättigade.

Detta visar sig tydligt t.o.m. hos den mest begåvade och mest "ortodoxa" av de legala marxisterna, S. Bulgakow.[44] Bulgakow var naturligtvis klar över att Marx' scheman "varken tar de industriella cyklerna eller de periodiskt återkommande kriserna i betraktande, och att de därför inte helt kan framställa det ekonomiska livets verkliga förlopp. Men det som det kommer an på är att de i princip visar möjligheten av den utvidgade reproduktionen, och att denna möjlighet också blir verklighet."[45]

Men trots dessa förbehåll är Bulgakow övertygad om att just dessa scheman, sådana de är, erbjuder den fullständiga och slutgiltiga lösningen på realiseringsproblemet: "Marknadsteorins viktigaste frågor blir lösta genom analysen av utbytet mellan de båda avdelningarna" (avdelning I och avdelning II). "En sådan undersökning visar var man kan finna avsättning för mervärdet, hur den del av de olika kapitalens varuprodukt, som motsvarar värdet av det förslitna konstanta kapitalet, cirkulerar; och slutligen hur konsumtionen av arbetslönen och av mervärdet är möjlig i de företag som framställer icke-konsumerbara produkter."[46]

Och på ett annat ställe i hans bok heter det: "Den största svårigheten vid analysen av den utvidgade reproduktionsprocessen är att förklara hur produktionens utvidgning i I och II är möjlig, fast den första avdelningen bara framställer konstant kapital och den andra bara variabelt. Denna svårighet övervinnes genom att I ackumulerar konstant kapital för sig och för II, medan II ackumulerar variabelt kapital för I och för sig. Ackumulationens svårighet reduceras alltså till utbytet av den del av produkten, som varje avdelning ackumulerar för den andra."[47]

Så långt är allt gott och väl. Bulgakow förbiser visserligen att den lösning på realiseringsproblemet, som Marx' scheman erbjuder, bara är en lösning på ett helt abstrakt plan och just därför inte kan vara en fullständig lösning. Men bortsett från detta finns det inget att invända mot hans framställning. Men Bulgakow är inte nöjd med detta utan går mycket längre: Eftersom avdelningarna I och II i andra bandets scheman är hänvisade uteslutande till varandra och inte behöver några andra avnämare så framkastar han en grotesk bild av den kapitalistiska produktionens självtillräcklighet - inte bara i dessa schemans hypotetiska värld, utan även i verkligheten! "Herr Tugan-Baranowsky har förvisso rätt när han hävdar att den kapitalistiska produktionen genom sin blotta tillväxt skapar sig en oavbrutet utvidgande marknad och att graden av denna marknadens utvidgning bara är avhängig av att produktivkrafter är närvarande."[48]

Men varför har Tugan rätt? Helt enkelt för att avdelning I, som framställer produktionsmedlen, i Marx' scheman från första året har "en självständig efterfrågan" på konsumtionsmedlen från avdelning II, och denna en motsvarande efterfrågan på produktionsmedlen från I: "På detta sätt utbildas redan från den kapitalistiska produktionens begynnelse en sluten krets, inom vilken den kapitalistiska produktionen överhuvud inte är avhängig av någon yttre marknad, utan är sig själv nog, och inom vilken den genom ackumulationen så att säga är i stånd till att växa automatiskt."[49]

Och i ett av de sista kapitlen i sin bok hävdar Bulgakow t.o.m. utan vidare att "den enda marknaden för den kapitalistiska produktionens produkter är själva denna produktion" och att följaktligen också "den enda skrankan för kapitalets produktionsutvidgning ligger i kapitalet självt och i dess tillväxtbehov".[50]

Som vi ser lyckades Bulgakow trots sin Marx-ortodoxi att ge Marx' scheman en innebörd, som inte väsentligt skilde sig från Ricardos, MacCullochs och Says harmoniska uppfattningar. Men hur tänkte han förena denna tolkning med Marx' talrika yttranden om "massornas konsumtionsbegränsning" som "alla verkliga krisers yttersta grund"? Eller med andra ord: Hur inverkar samhällets begränsade konsumtionskraft på produktens realisering i allmänhet, och på mervärdets realisering i synnerhet?

Bulgakow trodde sig ha besvarat denna fråga när han sa: "Konsumtionen, tillfredsställandet av mänskliga behov, utgöra bara ett underordnat moment i kapitalets cirkulation. Produktionens omfång bestäms ju av kapitalets omfång och inte av de mänskliga behovens omfång. Därför behöver produktionens utvidgning inte heller åtföljas av en tillväxt av konsumtionen, utan det finns t.o.m. en antagonism mellan dem... Som vi har sett strävar den kapitalistiska produktionen efter att förminska såväl det variabla kapitalets andel som kapitalisternas konsumtionsfond. Man kan därför säga att produktionens utveckling förminskar konsumtionen ... Uppenbarligen har den kapitalistiska produktionen framförallt avdelning I att tacka för sin utvidgning, d.v.s. produktionen av det konstanta kapitalet, och bara en relativt liten del skall tillskrivas avdelning II:s konto, d.v.s. den som producerar omedelbart för konsumtionen." Och redan detta, säger Bulgakow, hänvisar tillräckligt klart till den roll som tillkommer konsumtionen i den kapitalistiska produktionen och visar var man skall söka den huvudsakliga marknaden för de kapitalistiskt producerade varorna". Sa kan da den "kapitalistiska produktionen t.o.m. inom profitmotivets och krisernas trånga gränser ... utvidga sig gränslöst, oavhängigt av konsumtionen och t.o.m. när denna avtar". Förvisso: "Den kapitalistiska produktionen bötar med kriser för att den avviker från produktionens sanna ändamål. Och ändå är den oavhängig av konsumtionen."[51]

Som vi ser erkänner Bulgakow att den samhälleliga konsumtionens betydelse kommer till uttryck i periodiskt återkommande ekonomiska kriser. Men han förnekar att dessa kriser skulle ha något att göra med realiseringsproblemet; enligt honom härrör de uteslutande från de enskilda produktionsgrenarnas ojämna utveckling, skall alltså ses som blotta disproportionalitetskriser. Ty "den grundläggande och enda betingelsen för möjligheten till utvidgad reproduktion består i proportionaliteten mellan de olika industrigrenarna. Om denna betingelse uppfylls, så bestäms produktionens omfång endast och allenast av kapitalackumulationens storlek, av nödvändigheten av dess tillväxt."[52] Och just i denna mening skall allt som Marx säger om kriserna tolkas.

I Bulgakows verk intar frågan om de yttre marknaderna en särskild plats. Han polemiserar här mot "den fantastiska dogm, enligt vilken det kapitalistiska produktionssättet obetingat behöver yttre marknader". Han bestrider detta med största eftertryck. Som Rosa Luxemburg uttrycker det, är hans huvudargument att "skeptikerna", från Sismondi till narodnikerna, "uppenbarligen alla betraktar utrikeshandeln som 'en bottenlös avgrund', i vilken det på den inre oavsättliga överskottet från den kapitalistiska produktionen skulle försvinna utan återvändo. Dessutom framhäver Bulgakow triumferande att utrikeshandeln inte alls är någon 'avgrund' och särskilt inte 'bottenlös', att den är ett tveeggat svärd, och att till utförseln hör ständigt införsel, vilka två ungefär brukar vara i jämvikt. Det som skjuts ut över ena gränsen, det skjuts alltså in igen över en annan gräns blott i förändrad bruksgestalt. 'För de införda varor, som utgör ekvivalenten till de utförda, måste man alltså finna en plats inom gränserna för den givna avsättningsmarknaden, men denna plats finns inte, följaktligen medför hjälpmedlet utrikeshandel blott nya svårigheter.' "[53]

Vid första anblicken förefaller Bulgakows argument att vara mycket övertygande, desto mer som han kan åberopa det bekanta ställe i Kapitalet II där Marx förklarar utrikeshandelns indragande i analysen av den samhälleliga reproduktionsprocessen för irrelevant.[54] Man får emellertid inte, som vi redan flera gånger nämnt, förbise att Marx i Kapitalet II bara betraktar det samhälleliga kapitalets reproduktion i dess "fundamentalform"[55], alltså på ett helt abstrakt plan. På detta steg i analysen kan indragandet av utrikeshandeln faktiskt "bara förvirra, utan att tillfoga något nytt moment, varken till problemet eller dess lösning"[56]. Men när man närmar sig de ytterligare utvecklade konkreta förhållandena så ser saken annorlunda ut - vilket redan Rosa Luxemburg framhävde i sin polemik mot Bulgakow. Här inträder realiseringssvårigheter, som inte kunde beaktas i II. bandets scheman[57], och som för kortare eller längre tid kan mildras just av utrikeshandeln.

Således kan de importerade varorna vara direkt användbara i produktionsprocessen. "Förändringen av bruksgestalten" var då inget annat än just den akt där värdet av de utförda varorna realiseras. (När t.ex. de engelska fabrikörerna exporterade textilvaror och i gengäld importerade bomull, så var det pro tanto samtidigt också lösningen på deras "realiseringsproblem", genom att de därmed blev i stånd att omvandla en del av det mervärde de ackumulerat till de produktionselement som var nödvändiga för att utvidga deras företag.) Å andra sidan medger Bulgakow själv "att en partiell överproduktion av en eller annan vara kan övervinnas om man kan utföra överskottet och avsätta det på yttre marknader. I detta fall fungerar utrikeshandeln som en säkerhetsventil, som kan skydda ett visst givet land mot en partiell eller allmän överproduktionskris."[58] (Vilket emellertid inte betyder annat än att detta land just i utrikeshandeln finner medlet till att realisera sitt varuöverskott.) När det alltså handlar om individuella industrigrenar och individuella länder i den konkreta kapitalistiska världen, så förlorar Bulgakows argument all kraft.

När han har förnekat varje teoretiskt sammanhang mellan realiseringsproblemet och frågan om utrikeshandeln, måste Bulgakow konstruera en särskild teori om utrikeshandeln, vilken - som Rosa Luxemburg säger - i varje fall inte var lånad från Marx utan från den tyska borgerliga nationalekonomins lärde. I denna teori "finns det faktiskt inget utrymme för utrikeshandeln. Om kapitalismen i varje land redan från början av sin utveckling utvecklar den nämnda 'slutna cirkeln', i vilken den rör sig som en katt efter sin svans och 'är sig själv nog', skapar sig en gränslös avsättning och är sin egen utvecklings sporre, då är varje kapitalistiskt land också en sluten helhet, som 'är sig själv nog'."[59]

Utifrån denna synpunkt är "nödvändigheten av en yttre marknad för ett kapitalistiskt land betingad av orsaker, som inte har sin rot i organisationen av själva den kapitalistiska produktionen utan som är något yttre i förhållande till denna organisation"[60], och dessa orsaker kan bara vara av "historisk" eller "geografisk" natur![61] Så måste t.ex. England kompensera vissa brister, som beror på dess klimat och jordbeskaffenhet, genom import o.s.v. Men detta gäller inte för stora, kontinentlika länder, som Förenta Staterna och Ryssland, vilka själva kan framställa alla - eller nästan alla - nödvändiga råmaterial och existensmedel.[62] Det är inte konstigt att Bulgakow, i motsats till narodnikerna, förutsåg "en stor och lysande framtid" för den nyfödda ryska kapitalismen[63] och t.o.m. närde förhoppningen att Ryssland snart skulle vara i stånd att slå sina konkurrenter på världsmarknaden[64] ... För en anhängare av Marx' lära var det en något märkvärdig önskedröm. Men Bulgakow var inte den ende som hängav sig åt sådana drömmar.

Låt oss nu vända oss till en annan av narodnikernas motståndare - den ryske professorn Tugan-Baranowsky som - fast han var mindre begåvad och originell än Bulgakow - vann stort anseende i väst och vars skrifter hade så starkt inflytande på Tysklands socialdemokratiska teoretiker (Hilferding, O. Bauer).

Rosa Luxemburg framhävde träffande skillnaden mellan de båda skriftställarnas andliga hållning när hon skrev: "Liksom Bulgakow utgår även Tugan-Baranowsky från Marx' analys av den samhälleliga reproduktionen. Han har också först i denna analys funnit den nyckel med vars hjälp han kan komma tillrätta med hela det invecklade och förvirrande komplexet av problem. Men medan Bulgakow som begeistrad elev till Marx' lära bara bemödar sig om att troget utveckla denna och helt enkelt tillskriver mästaren sina slutsatser, så mästrar Tugan-Baranowsky tvärtom Marx, som inte har förstått att dra nytta av sin egen glänsande undersökning av reproduktionsprocessen..." Och på ett annat ställe: "Bulgakow försökte efter bästa förmåga att projicera Marx' schema på de verkliga konkreta förhållandena inom den kapitalistiska ekonomin och det kapitalistiska utbytet, och försökte övervinna de svårigheter som härvid dök upp... Men Tugan-Baranowsky behöver inga bevis alls, han bryr inte hjärnan med så mycket: då de aritmetiska proportionerna låter sig lösas tillfredsställande och kan fortsätta efter behag, så är detta för honom just ett bevis på att den kapitalistiska ackumulationen - med förbehåll för den nämnda 'proportionaliteten' ... - kan fortsätta lika fullständigt och oändligt."[65]

Vi kan tillfoga att Tugan-Baranowsky älskade att driva sina tankegångar till sin spets och ge sig hän åt paradoxer, vilket förvisso inte var bra för det vetenskapliga värdet av hans analyser. Men i sina slutsatser skiljer sig Tugans första bok[66] inte väsentligt från Bulgakows. Liksom Bulgakow proklamerar Tugan den kapitalistiska produktionens absoluta självtillräcklighet och dess påstådda oavhängighet av den samhälleliga konsumtionen. Som denne förnekar han att driften att erövra utländska marknader kommer ur kapitalismens immanenta lagar och slutligen härleder även han de ekonomiska kriserna endast och allenast ur disproportionaliteten mellan olika industrigrenar. Ur alla dessa aspekter kan båda författarna betraktas som förelöpare till den senare "neo-harmoniska" strömningen inom den marxistiska ekonomin. Om vi någonstans upptäcker en skillnad i deras åsikter, så ligger denna skillnad främst i betoningen - inte i det Tugan säger, utan i hur han säger det.

Det räcker att citera några stycken ur hans bok: "De anförda schemana" (Tugan avser här de av honom modifierade schemana från Kapitalet II) "bevisar uppenbarligen det i och för sig enkla axiomet /Grundsatz/ ... att den kapitalistiska produktionen skaparen marknad åt sig själv. Om det bara är möjligt att utvidga den samhälleliga produktionen, om produktivkrafterna räcker till det, så måste efterfrågan vid en proportionell indelning av den samhälleliga produktionen också undergå en motsvarande utvidgning; ty under dessa betingelser representerar varje nyproducerad vara en ny köpkraft till förvärv av andra varor."[67] Men är "produktionens utbredning praktiskt taget gränslös, så måste vi antaga att marknadens utbredning är lika gränslös, ty med proportionell indelning av den samhälleliga produktionen finns det ingen annan skranka för marknadens utbredning än de produktivkrafter som samhället förfogar över."[68]

Här tolkas redan Marx' scheman utan betänkligheter som om de var Says. Det är emellertid inte det enda som Tugan-Baranowsky vill utläsa ur dessa scheman! Enligt hans åsikt kan man av dem även "dra den mycket viktiga slutsatsen att i den kapitalistiska ekonomin är efterfrågan på varor i viss mening oavhängig av den samhälleliga konsumtionens totalomfång: Den samhälleliga konsumtionens totalomfång kan gå tillbaka och den totala samhälleliga efterfrågan på varor samtidigt växa - hur absurt detta än kan framstå från 'sunda förnuftets' ståndpunkt. Ackumulationen av samhälleligt kapital leder till en inskränkning av den samhälleliga efterfrågan på konsumtionsmedel, och samtidigt till en höjning av den totala samhälleliga efterfrågan på varor."[69]

Detta Tugans påstående står naturligtvis i direkt motsats till Marx' scheman, där ackumulationens fortsättning åtföljs av en ständig tillväxt av den samhälleliga konsumtionen. För att bevisa detta påstående måste Tugan därför ta sin tillflykt till ett moment, som inte beaktas i Kapitalet II:s scheman, nämligen till lagen om kapitalets stigande organiska sammansättning: "De tekniska framstegen kommer till uttryck i det förhållandet att arbetsmedlets, maskinens betydelse tilltar alltmer i förhållande till det levande arbetet, arbetaren själv... Jämfört med maskinen träder arbetaren i bakgrunden, och samtidigt träder den efterfrågan som uppstår av arbetarens konsumtion i bakgrunden i jämförelse med den efterfrågan, som uppstår av den produktiva konsumtionen av produktionsmedel. Den kapitalistiska ekonomins hela drivkraft antar karaktären av en mekanism som liksom existerar för sig själv, och i vilken människornas konsumtion framträder som ett enkelt moment i kapitalets reproduktions- och cirkulationsprocess."[70]

Och slutsatsen, som Tugan drar av allt detta? Denna slutsats är förbluffande enkel: "Maskinerna har trätt i den levande arbetarens ställe, produktionsmedlen har ersatt konsumtionsmedlen på varumarknaden"... På så sätt kan alltså ... den nationella inkomsten minska samtidigt som den nationella efterfrågan växer; den nationella rikedomens ökning kan åtföljas av en minskning av den nationella inkomsten, hur paradoxalt det än kan låta."[71]

Som vi ser har Tugan här redan lyckats lösgöra produktionen fullständigt från den samhälleliga konsumtionen. Det är inte konstigt att Tugan-Baranowskys fantasi i en senare bok[72] förledde honom till att lägga fram en bild av ett kapitalistiskt samhälle, där hela arbetarklassen, med undantag av en enda arbetare, är försvunnen, och denne ende arbetare betjänar en enorm mängd maskineri, för att med dess hjälp producera ständigt nya maskiner - utan att detta skulle leda till en diskrepans mellan produktionen och den samhälleliga konsumtionen ...[73]

Så mycket om Tugan-Baranowskys "förryckta marxism"[74], som emellertid som vi sett, framför allt skilde sig från Bulgakows genom hans alltför spetsiga formuleringar och inte till sitt väsen.

På en punkt avviker Tugan och Bulgakow förvisso från varandra, nämligen i bedömningen av Says lag. Medan Bulgakow i sin Marx-ortodoxi var kritisk mot Say, accepterade Tugan-Baranowsky hans lära nästan utan förbehåll: "Jag för min del påstår inte alls, att alla enskildheter i denna lära ... är riktiga. Men jag menar ändå att denna teoris kärna, dess huvudidé - nämligen att varuutbudet vid en proportionell indelning av den samhälleliga produktionen måste överensstämma med efterfrågan - inte bara är riktig, utan t.o.m. obestridlig. Alla invändningar mot denna idé lider enligt min mening av en bristande förståelse av denna."[75]

Man måste dock medge att Tugan i detta avseende bara var konsekventare än Bulgakow, eftersom de legala marxisternas harmoniska tolkning av Marx' teori i grunden bara betydde ett återupplivande av den klassiska "optimismen" i marxistisk förklädnad. Men detta visar vilka oväntade följder användandet av Marx' reproduktionsscheman kan få, om de rivs ut ur sitt sammanhang i hela den marxistiska läran och betraktas för sig själva!

III. Lenins realiseringsteori[76]

Vi betecknade Bulgakow och Tugan-Baranowsky som föregångare till den senare neoharmoniska riktningen inom den marxistiska ekonomin. Men måste inte detta påstående försätta oss i en teoretisk förlägenhet? Det är ju känt att båda författarna i sin kontrovers med narodnikerna i flera år hade en bundsförvant i den unge revolutionäre marxisten Lenin som i detta avseende delade många av deras åsikter. Innebär det kanske att vi måste tillskriva även Lenin en tendens till harmonisk tolkning av Marx' ekonomiska lära? - Visserligen lämnade Bulgakow och Tugan-Baranowsky efter några år den socialistiska rörelsen och blev den liberala ryska borgarklassens ideologer. Man kan emellertid inte bedöma en vetenskaplig teori efter dess företrädares politiska levnadsbana och Bulgakows och Tugans senare ideologiska utveckling är därför i detta sammanhang lika irrelevant som Lenins.

Men den förlägenhet som vi nyss talade om är kanske inte så stor som den först verkar. Låt oss komma ihåg att ekonomiska och sociologiska teorier inte bara existerar i den rena kunskapens himmel utan också uppfyller vissa samhälleliga funktioner. Och om vi ser det på det viset så verkar den unge Lenins teoretiska förbund med de legala marxisterna inte längre så anmärkningsvärt.

Den tidens ryska marxister såg det som en av sina huvudsakliga uppgifter att hänsynslöst bekämpa den narodnikiska ideologin, som förnekade den ryska arbetarklassens särskilda historiska roll och som ville tvinga landets socialistiska rörelse tillbaka in på den utopiska vägen till en specifikt rysk bondesocialism. För att övervinna denna ideologi måste de teoretiska förutsättningar som den stödde sig på bevisas vara ohållbara. När alltså narodnikerna talar om den grundläggande omöjligheten av att realisera mervärdet i det kapitalistiska samhället och grundade detta på hänvisningar till den ryska bourgeoisins avsaknad av yttre marknader, till folkets minskande konsumtion och till kapitalismens immanenta överproduktionskriser, så ville deras marxistiska motståndare visa på att realiseringen av mervärdet är möjlig även utan utländska marknader och t.o.m. vid oförändrat låg konsumtion och att därför också fenomenet med överproduktionskriser måste härledas inte ur realiseringens svårighet utan ur det kapitalistiska ekonomiska systemets planlöshet. Och till allt detta skulle den i Kapitalet II utvecklade abstrakta analysen av den utvidgade reproduktionens hypotetiska jämviktsbetingelser i den "rena" kapitalismen räcka... Det är därför inte så märkligt att narodnikernas marxistiska motståndare vida överskattade denna analys' teoretiska räckvidd och ibland tolkade den på ett sätt som knappast var förenligt med den verkliga innebörden i Marx' lära.

Från denna synpunkt är också Plechanows spetsiga anmärkning i andra upplagan av hans "Unsere Differenzen" begriplig. Han avgränsar sig där såväl från de legala marxisterna som från Lenin: "Jag var aldrig anhängare av den teori om marknader i allmänhet och kriser i synnerhet, vilken som .1 epidemi bemäktigade sig vår legala marxistiska litteratur under 90-talet. Enligt denna teori, vars huvudförespråkare herr Tugan-Baranowsky kan sägas vara, har reproduktionen inga skrankor alls och kriserna förklaras helt enkelt med produktionsmedlens disproportion. Werner Sombart betraktar den betydande ryske vetenskapsmannen Tugan-Baranowsky som fader till denna påstått nya teori. Men den verklige fadern till denna inte alls nya teori var J.B. Say, i vars 'Traité' den blev utförligt framställd... Förutom av herr Tugan-Baranowsky propagerades denna teori hos oss också av herr W. Iljin (Lenin) i hans 'Bemerkung zur Frage der Theorie der Märkte', 1899, liksom i hans bok 'Kapitalismens utveckling i Ryssland'."[77]

Denna Plechanows kritik av Lenin, vars polemiska skärpa framför allt skall återföras på fraktionskamperna inom den dåvarande socialdemokratin, är förvisso starkt överdriven. Ändå tycks den innehålla ett korn av sanning, särskilt om man betraktar Lenins tidigare skrifter om realiseringsfrågan. T.ex. finns i hans första arbete "Om den så kallade marknadsfrågan" (1893) satsen: "Marknaden är bara arbetsdelningens uttryck i varuekonomin, och därför är dess tillväxt lika gränslös som arbetsdelningens."[78]

Ett påstående som faktiskt kan tolkas i överensstämmelse med klassikernas optimistiska uppfattning. Och lika tvivelaktiga är några stycken om krisproblemet i Lenins viktiga arbete Zur Charakteristik des ökonomischen Romantismus (1897) liksom några ställen i detta arbete där han ger Ricardo och t.o.m. MacCulloch rätt i deras strid mot Sismondi.[79]

Men om vi vänder oss till Lenins senare skrifter och särskilt till de som Plechanow nämner, så måste vi tillbakavisa dennes tanke om ett släktskap mellan Lenins och Says uppfattningar. Ändå innehåller även dessa skrifter flera ensidiga tankegångar och alltför tillspetsade formuleringar, vilka vi här måste gå in på.

Lenin hade naturligtvis rätt när han påvisade för narodnikerna att deras tvivel på möjligheten att realisera mervärdet var besvarat redan av Marx' analys av den samhälleliga reproduktionsprocessen. Marx visar faktiskt i sina scheman hur det kapitalistiska samhället genom att upprätthålla bestämda proportioner i utbytet mellan produktions- och konsumtionsmedelsindustrin inte bara kan förnya sitt konstanta och variabla kapital, utan också kan förstora det genom att kapitalisera en del av mervärdet. Lenin hänvisar ofta sina narodniska motståndare till dessa scheman, och tillfogar: "Om dessa grundläggande satser", de som Marx' reproduktionscheman vilar på, "tas i beaktande, så bereder frågan om den samhälleliga produktens realisering i det kapitalistiska samhället inte längre några svårigheter." Och vidare: "Genom att ställa upp dessa fundamentala teoretiska satser kunde Marx fullständigt förklara produktens realiseringsprocess i allmänhet och mervärdets i synnerhet i den kapitalistiska produktionen."[80]

Men här dyker en fråga upp: Kan påvisandet av den principiella möjligheten av att realisera mervärdet, som gjorts i Marx' analys, faktiskt gälla som den "fullständiga förklaringen" av realiseringsproblemet? Analysen i Kapitalet II bortser dock från så avgörande moment av den kapitalistiska verkligheten som tillväxten av kapitalets organiska sammansättning och det relativa mervärdets höjning, alltså från moment, som alltid på nytt stör jämvikten mellan produktion och konsumtion och därför lägger allt större hinder i vägen för den samhälleliga produktens realisering!

Lenin trodde (liksom de legala marxisterna) att han kunde bemöta denna invändning med en hänvisning till produktionsmedelsindustrins relativt snabbare tillväxt. Han framhäver därför gång på gång: "För problemet med den inre marknaden ... är den viktigaste slutsats som vi kan dra av Marx' realiseringsteori följande: Den kapitalistiska produktionens tillväxt och därmed också den inre marknadens är inte så mycket förorsakade av konsumtionsmedlen som av produktionsmedlen. Med andra ord: produktionsmedlens tillväxt överflyglar konsumtionsmedlens tillväxt."[81]

Och på ett annat ställe: "Denna åtskillnad /Auseinanderfallen/" mellan produktion och konsumtion "kommer, som Marx visade i sina scheman, till uttryck i det faktum att framställningen av produktionsmedlen kan och måste överflygla framställningen av livsmedel."[82]

Men i verkligheten visar Marx' scheman inte alls detta. I båda exemplen i Kapitalet II utvecklas avdelning II lika snabbt som avdelning I. (Inte heller det är någon avbildning av den konkreta verkligheten, utan skall bara tillskrivas de räkneexempel som Marx valt.) Lenins teser kan alltså inte bevisas genom denna hänvisning till andra bandets scheman. Därför måste han, liksom Tugan och Bulgakow före honom, knyta ihop analysen av reproduktionsprocessen i Kapitalet II med den senare (i Kapitalet III) utvecklade lagen om kapitalets stigande organiska sammansättning. Han hänvisar ständigt till att "enligt den kapitalistiska produktionens allmänna lag växer det konstanta kapitalet snabbare än det variabla ... Följaktligen måste den avdelning av den samhälleliga produktionen, som framställer produktionsmedlen, växa snabbare än den som framställer konsumtionsmedlen. Därmed är tillväxten av kapitalismens inre marknad till en viss grad 'oavhängig' den individuella konsumtionens tillväxt ..."

Lenin fortsätter: "Att utvecklingen av produktionen (och därmed av den inre marknaden) huvudsakligen förorsakas av produktionsmedlen, framstår som en paradox och döljer utan tvivel en motsägelse inom sig. Detta är en verklig 'produktion för produktionens skull', en utvidgning av produktionen utan en motsvarande utvidgning av konsumtionen. Men detta är inte motsägelsen i en doktrin, utan en motsägelse i det verkliga livet." Ty just detta "motsvarar kapitalismens historiska uppgift och dess samhälleliga struktur. Dess uppgift är att utveckla samhällets produktivkrafter; dess struktur utesluter att dessa tekniska landvinningar blir till nytta för befolkningens stora massa."[83]

De här anförda ställena förefaller särskilt karakteristiska för Lenins tolkning av realisationsteorin. Uppenbarligen formades hans åsikter om denna under intryck av den tidiga ryska kapitalismens specifika situation, där industrialiseringen av det ännu halvfeodala landet faktiskt tycktes erbjuda en obegränsad marknad för produktionsmedel. Från denna synpunkt är Lenins uppfattning förvisso riktig för alla länder, som befinner sig på den industriella revolutionens stadium och först måste skapa grundvalarna för en modern industri, ett nät av transportmedel och ett mekaniserat jordbruk, vilket framför allt sker på bekostnad av en mycket låg levnadsnivå för folkmassorna. Och när Lenin framhöll nödvändigheten och den progressiva karaktären hos denna process, så visade han därmed sin djupa förståelse för den historiska realiteten och visade sig helt överlägsen sina narodniska motståndare. Men hade han rätt att utvidga sin tes, som var grundad på en särskild historisk situation, till /att gälla/ kapitalismen i alla dess faser? - Det är ju självklart att kapitalismen, så länge den bygger upp sin industriella bas, måste färdigställa oerhörda mängder fabriker och maskiner, järnvägar, hamnanläggningar o.s.v., och att denna process för årtionden erbjuder en snabbt växande marknad för produktionsmedel. Men förr eller senare är den grundläggande industrialiseringen avslutad, och den industriella apparaten måste framställa varor för individuell förbrukning. Problemet med massornas köpkraft träder då i förgrunden, och det kan inte förbigås - om man inte tror på "herr Tugan-Baranowskys karusell"[84], d.v.s. på hans fantastiska föreställning om en "produktion av maskiner för maskinernas skull".

Så mycket om Lenins försök att projicera in lagen om kapitalets stigande sammansättning i Marx' reproduktionsscheman och tolka dessa scheman med innebörden att produktionsmedelsindustrierna med nödvändighet växer snabbare. Vi såg tidigare att dessa reproduktionsscheman, som förutsätter en parallell och jämn utveckling av avdelningarna I och II, inte tillåter en sådan tolkning; och vi ser nu att Lenins tes även historiskt bara kan göra anspråk på att gälla för en tidsmässigt avgränsad epok - nämligen den begynnande industrialiseringens epok - och därför inte alls kan ses som en allmän utvecklingslag för kapitalismen.

Men detta är inte den enda invändning som vi måste göra mot Lenins tolkning av Marx' scheman. Det förefaller oss ännu mera betänkligt att han ser andra bandets abstrakta analys som det sista och slutgiltiga ordet i Marx' realiseringsteori och därför inte vill erkänna de senare tillägg och modifieringar av denna analys, som finns i band III, som sådana. Här invecklar han sig i avsevärda teoretiska svårigheter, vilka framför allt måste sättas på en illa passande "Marx-ortodoxis" konto.

Detta framgår av hans polemik mot Tugan-Baranowsky. Som revisionist och Say-anhängare kunde Tugan inte acceptera åtskilliga ställen i Kapitalet III, vilka uppenbart motsade hans harmoniska tolkning av Marx' scheman. Framför allt angrep han det bekanta ställe där Marx säger: "Betingelserna för den direkta exploateringen och betingelserna för att realisera dess resultat är inte identiska... Vissa betingelser begränsas bara av samhällets produktivkraft, andra av de olika produktionsgrenarnas proportionalitet och[85] samhällets konsumtionsförmåga."[86]

Tugan-Baranowsky tolkade detta ställe som att enligt Marx "proportionaliteten ... ensam ännu inte garanterar möjligheten att avsätta produkterna. Det är också möjligt att produkterna inte finner någon marknad, även om fördelningen av produktionen är proportionell - detta är uppenbarligen innebörden i de citerade orden av Marx." Och denna tolkning måste man tillstyrka, eftersom Marx' formulering faktiskt inte tillåter någon annan.

Men Lenin förnekar den: "Nej, det är inte innebörden i dessa ord", invänder han. "Det finns ingen grund för att i dessa ord se någon korrigering av andra bandets realiseringsteori. Marx konstaterar här bara den motsägelse i kapitalismen, som hänvisas till också på andra ställen i Kapitalet, nämligen motsägelsen mellan tendensen till obegränsad utvidgning av produktionen och oundvikligheten av begränsad konsumtion (eftersom folkmassorna är proletärer). Herr Tugan-Baranowsky bestrider naturligtvis inte att denna motsägelse är utmärkande för kapitalismen; och då Marx på detta ställe hänvisar till den, så har vi ingen rätt att i hans ord leta efter någon annan innebörd."[87]

Man frågar sig här: vilken annan innebörd? En annan än den som Tugan-Baranowsky gav andra bandets reproduktionsscheman - nämligen att realiseringen av den samhälleliga produkten uteslutande är avhängig av proportionaliteten mellan de olika produktionsgrenarna? Men i så fall missar Lenins polemik målet; för i stället för att angripa Tugans harmoniska tolkning av Marx' realiseringsteori som bara en "proportionalitetsteori", verkar han själv bifalla denna tolkning - han försöker bara ge den en modifierad, "vidare" formulering. Enligt honom "är 'samhällets konsumtionsförmåga' och 'de olika produktionsgrenarnas proportionalitet' inte alls några enskilda självständiga betingelser, som inte hänger samman med varandra. Tvärtom är en viss konsumtionsnivå ett av elementen i proportionaliteten."[88]

När det gäller denna Lenins tolkning av begreppet proportionalitet måste vi säga att det är obestridligt att varje störning av jämvikten mellan konsumtion och produktion förr eller senare också drar med sig en störning av de olika produktionsgrenarnas proportionalitet. Å andra sidan är det klart att begreppet proportionalitet - om man tänker det till slut - också måste innefatta den inbördes överensstämmelsen mellan produktion och konsumtion. Men härav följer inte att vi inte far särskilja begreppen "proportionalitet" och "jämvikt mellan konsumtion och produktion", att de under alla omständigheter skall ses som korrelativa begrepp. T.ex. härleder Marx de partiella kriserna just ur disproportionaliteten mellan de olika produktionsgrenarna - utan hänsyn till förhållandet mellan produktion och konsumtion.[89] Men också Lenin själv skrev i en annan artikel, riktad mot Struve: "Marx' teori återupprättar inte (som Struve tror) den borgerligt-apologetiska teorin, utan utgör tvärtom ett skarpt vapen mot apologeterna. Av denna teori följer att motsägelsen mellan produktionens tillväxt och förbrukningens begränsade ram är oundviklig t.o.m. med en ideellt friktionsfri och proportionell reproduktion och cirkulation hos det samhälleliga totalkapitalet."[90]

Men om det är så, då hade ju Tugan rätt med sin tolkning av det anförda stället i Kapitalet III; då måste man medge att enligt Marx beror realiseringen av den samhälleliga produkten inte bara på "de olika produktionsgrenarnas proportionalitet" utan också på "samhällets konsumtionsförmåga" och det är omöjligt att inse, vad vi skulle kunna ha för teoretisk nytta av Lenins begrepp "proportionalitet i vidare mening".

Ännu mindre övertygar Lenins ofta upprepade[91] argument, att Marx på det nämnda stället - och många andra - i Kapitalet blott "konstaterar" motsägelsen mellan produktion och konsumtion "och inget annat". Just denna motsägelse spelar dock en framträdande roll i Marx' teori, och utelämnas ur analysen i II. bandet bara av metodologiska skäl, och dessa skall vi också gå in på.

Det är klart att Lenins postulat om att förhållandet mellan produktion och konsumtion skall underordnas begreppet proportionalitet, också måste föra honom i betänklig närhet av Bulgakows och Tugans "disproportionalitetsteori" om krisen. Sålunda läser vi i hans bok Die Entwicklung des Kapitalismus in Russland: "När man talar om realiseringens 'svårigheter', om de härav uppstående kriserna o.s.v., måste man också erkänna att dessa 'svårigheter' inte bara är möjliga, utan också oundvikliga... Svårigheter av detta slag, som härrör ur den oproportionella fördelningen mellan de olika industrigrenarna, uppstår ständigt inte bara vid realiseringen av mervärdet, utan också vid realiseringen av det variabla och konstanta kapitalet; inte bara vid produktens realisering i gestalt av konsumtionsmedel, utan också i gestalt av produktionsmedel."[92]

Och ännu tydligare på ett annat ställe: "Det tillfälliga framställandet av en orealiserbar produkt (d.v.s. kris) är oundvikligt i det kapitalistiska samhället som en följd av störningar i proportionaliteten mellan de olika produktionsgrenarna." ("Men", tillfogar Lenin, "en bestämd konsumtionsnivå är ett av elementen i proportionaliteten.")[93] Satser, som i grunden leder fram till disproportionalitetsteorin om kriserna, även om denna teori modifieras så att produktionsgrenarnas proportionalitet också beror på konsumtionsförhållandena.

Lenins tolkning av Marx' realiseringsteori förklarar också hans fullständigt avvisande inställning till Rosa Luxemburgs 1912 utgivna bok Die Akkumulation des Kapitals, som vi skall tala om i det följande. Således skrev han i mars 1913 till utgivaren av den i Paris utkommande ryska tidningen Socialdemokraten: Jag har just läst Rosas nya bok. Hon babblar något rent otroligt och förvrider Marx. Det gläder mig mycket att såväl Pannekoek som Eckstein som Otto Bauer enstämmigt har förkastat hennes bok och mot den anfört samma argument, som jag redan 1899 höjde mot narodnikerna. Jag har för avsikt att skriva om Rosas bok i 4. numret av Prosweshtschenije."[94]

Tyvärr skrev Lenin aldrig den planerade artikeln. Men i sin bekanta essä om Marx, publicerad i den ryska encyklopedin Granat 1915, finns följande bibliografiska notis: "Marx' teori om kapitalackumulationen behandlas i en ny bok av R. Luxemburg. Analyser av hennes felaktiga tolkning av Marx' teori finns i O. Bauers artikel i Neue Zeit (1913) och i anmälningarna av G. Eckstein i Vorwärts och av Pannekoek i Bremer Bürgerzeitung."[95]

Bortsett från den osedvanliga skarpa tonen i Lenins brev, vilken väl till största delen kan förklaras med de dåtida fraktionsstriderna mellan bolsjevikerna och den av Rosa Luxemburg anförda "Sozialdemokratie des Königreichs Polen und Litauens" (SDKPL), lägger man i Lenins uttalanden framför allt märke till hans fullständiga bifall till austro-marxisterna Bauers och Ecksteins kritik av Rosa Luxemburg. (Artikeln av den holländske vänsteranhängaren Pannekoek har ingen teoretisk betydelse.) Men varför denna märkvärdiga teoretiska överensstämmelse mellan talesmannen för marxismens radikalaste flygel och sådana företrädare för den socialdemokratiska neo-harmonin som Bauer och Eckstein? Detta faktum fordrar förvisso en förklaring.

Det ligger nära till hands att i detta sammanhang erinra om att Lenins politiska sympatier under åren före 1. världskrigets utbrott snarare låg hos Kautskys "centrum" än hos den av Rosa Luxemburg anförda tyska "vänstern".[96] Men vi intresserar oss inte för den politiska utan för den teoretiska bakgrunden till Lenins ställningstagande till Rosa Luxemburgs bok. Denna bakgrund formulerades klart av Lenin själv i ovannämnda brev från år 1913. Han solidariserade sig med Rosa Luxemburgs austromarxistiska kritiker just för att de senares åsikter sammanföll med hans egna, år 1899 yttrade argument mot narodnikerna; och han förkastade Luxemburgs bok inte bara p.g.a. hennes förfelade kritik av Marx' reproduktionsscheman, utan också för att dess teoretiska uppfattningar gick tvärtemot den av honom själv företrädda versionen av realiseringsteorin. Och uppenbarligen höll han även i fortsättningen fast vid denna version, som han på 90-talet försvarat tillsammans med de "legala marxisterna".[97]

Men frågans metodologiska aspekt förefaller oss kanske ännu viktigare. När den unge Lenin under 90-talet skrev sina avhandlingar om realiseringsproblemet kände han varken till Marx' Theorien eller Grundrisse. Därför kunde han då bara ha en otillräcklig insikt i den metodologiskt mycket komplicerade uppbyggnaden av Marx' ekonomiska verk. Idag vet vi att enligt Marx' uppbyggnadsplan gällde de första båda banden i detta verk bara analysen av "kapitalet i allmänhet", och att därför de resultat, som Marx kom till i dessa band - hur utomordentligt viktiga de än var! - skulle konkretiseras och kompletteras av den senare undersökningen av "kapitalet i dess realitet". De tidiga marxisterna, däribland Lenin, har begripligt nog förbisett detta. Det är inte konstigt att Lenin i sina tidiga skrifter i viss mån överdrev den teoretiska giltigheten hos analysen i III. avdelningen av Kapitalets andra band, och däri ville se det "slutgiltiga ordet" i Marx' realiseringsteori. Därav kommer sig också hans försök att på ett verbalt och skolastiskt sätt förena resultaten av denna analys med de talrika ställen i tredje bandet, som skenbart motsade dem[98] och som Tugan och narodnikerna så gärna åberopar. (Tugan för att så mycket mer ogenerat kunna tolka II. bandets reproduktionsscheman i harmonisk riktning genom att ställa den "sanne" Marx från band II mot den "vilsne" i band III; narodnikerna däremot för att - trots dessa scheman - kunna tillskriva Marx Sismondis underkonsumtionsteori om kriserna.) Men i verkligheten stod redogörelsen i tredje bandet inte alls i "motsägelse" till analysen i andra bandet (däri har Lenin förvisso rätt): Den utgör ju dock ett vidare steg i denna analys; ett steg där det inte längre rörde sig om jämviktsbetingelserna för den kapitalistiska ekonomin i dess "normala" förlopp, utan om att påvisa orsaken till de nödvändiga störningarna av denna jämvikt, alltså om analysen av kriserna och de sammanbrottstendenser som är inneboende i kapitalismen. Av detta följer att andra bandets reproduktionsscheman och analys inte alls av sig själva, utan bara i sammanhang med Marx' kris- och sammanbrottsteori kan ge en "fullständig förklaring" av realiseringsproblemet. Och just förbiseendet av denna grundläggande kunskap förefaller oss vara den största bristen hos Lenins realiseringsteori.[99]

IV. R. Hilferdings utläggning av Marx' reproduktionsscheman

Vi såg att för de ryska marxisterna på 90-talet tjänade Marx' analys av den samhälleliga reproduktionsprocessen framför allt till att gentemot de narodniska "skeptikerna" bevisa möjligheten och oundvikligheten av Rysslands kapitalistiska utveckling. Det var annorlunda i Tyskland och Österrike, där denna analys av de officiella teoretikerna tolkades i den meningen att kapitalismen kunde utvidga sig obegränsat, och att den inte hotades av något sammanbrott som var betingat av dess inre lagar.

Ja, hur mycket ville i själva verket austromarxismens namnkunnigaste ekonom, Rudolf Hilferding, inte utläsa ur andra bandets scheman! - Inte bara - vilket från dessa schemans ståndpunkt är självklart - nämligen att bestämda proportioner måste upprätthållas mellan avdelning I och II, mellan produktionsmedels- och konsumtionsmedelsindustrin, utan också "att i den kapitalistiska produktionen reproduktion såväl i enkel som utvidgad skala kan försiggå ostört, om bara dessa proportioner bibehålls".[100] (Som om proportionaliteten var den enda betingelse som den ostörda reproduktionen var avhängig!) Men ännu mer: Hilferding fortsätter: "Det följer alltså inte alls, att krisen måste ha sin orsak i massornas underkonsumtion som är inneboende i den kapitalistiska produktionen. Lika lite följer av schemana i sig möjligheten av en allmän överproduktion av varor, utan snarare visar sig varje utvidgning av produktionen möjlig, om den bara överhuvud kan äga rum vid de förhandenvarande produktivkrafterna."[101]

På den sista punkten har Hilferding förvisso rätt: ur "schemana i sig" följer naturligtvis inte möjligheten av överproduktion, eftersom de ju bara undersöker betingelserna för ett normalt, störningsfritt förlopp hos reproduktionen. Men ur dessa scheman kan lika lite följa omöjligheten av överproduktion, och man kan inte inse, vilket syfte åberopandet av dessa scheman överhuvud kan tjäna, d.v.s. vilka slutsatser som skall kunna dras av dem med avseende på den konkreta kapitalistiska världen.

Det faller naturligtvis inte Hilferding in att förneka den faktiska, empiriska överproduktionen och massornas underkonsumtion eller den roll som tillkommer dessa fakta som moment i den verkliga krisen. Men det han syftar till med sitt "i sig"-betraktande av schemana är något annat: påvisandet av att det i den samhälleliga reproduktionsprocessen till sist bara kommer an på proportionalitetsförhållandet mellan de enskilda produktionsgrenarna. Och ur detta framgår sedan följdriktigt hans disproportionalitetsteorin om kriserna liksom hans avvisande av varje sammanbrottsteori.

Men låt oss se hur Hilferding kommer fram till detta påvisande: "Uttrycket 'överproduktion av varor' ", säger han i början av krisavsnittet i sin bok, "är överhuvud i sig lika intetsägande som uttrycket 'underkonsumtion'. Man kan strängt taget bara tala om en underkonsumtion i fysiologisk mening; uttrycket har däremot ingen mening i ekonomin, där det bara kan säga att samhället konsumerar mindre än det har producerat.[102] Men det är obegripligt hur det är möjligt, om det bara producerades i de riktiga proportionerna. Då totalprodukten är lika med det konstanta kapitalet plus det variabla plus mervärdet (c + v + m), v liksom m konsumeras, och det förbrukade konstanta kapitalets element måste ersättas ömsesidigt, så kan produktionen utvidgas i det oändliga utan att någonsin leda till överproduktion av varor, det vill säga till att det produceras mer varor, hos vilka i detta sammanhang och för denna uppfattning bara bruksvärdet betraktas, alltså mer produkter än som kan konsumeras."[103]

Sannerligen en besynnerlig argumentering! Nästan allt som Marx skrev om kriserna var ägnat åt att påvisa att just den periodiskt återkommande överproduktionen utgör "krisens grundfenomen"[104] och att denna överproduktion har sin "yttersta grund" i 'massornas fattigdom och begränsade konsumtion"[105]. Men nu erfar vi att allt detta kanske gällde i den grova empirin, men inte i schemanas "i sig"-värld och att själva uttrycken "överproduktion" och "underkonsumtion" därför inte har någon mening i den politiska ekonomin ... Men varför?

Helt enkelt för att det imaginära samhälle som sådant, som Hilferding "i detta sammanhang" sätter i det verkliga samhällets ställe, aldrig kan producera för mycket bruksvärden, produkter, och för att det också står i dess makt att undanröja varje underskott på konsumtionsmedel genom en mer proportionell indelning av produktionen! För detta samhälle kan begreppet "underkonsumtion" naturligtvis bara ha en "fysiologisk mening". Men här talar vi inte om fysiologi utan om ekonomi - och inte heller om ekonomi rätt och slätt, utan om den kapitalistiska ekonomin. Alltså inte heller om samhället "som sådant", utan om ett klassamhälle, "där massan av producenter förblir mer eller mindre hänvisade till ... det nödvändiga", alltså "mer eller mindre är utestängda från konsumtionen av rikedomen i den mån den går utöver gränsen för livets nödvändigheter"[106] (vilket just inte är något annat än att de "underkonsumerar"); och där å andra sidan den härskande klassen (till skillnad från de härskande klasserna i tidigare epoker) likaledes måste underordna sin konsumtion under värdeförmeringsdriften, alltså i grunden måste spela rollen av "producent av överproduktion"[107]. Just därför måste periodiska överproduktionskriser uppträda i detta samhälle - även vid den mest fullkomliga proportionalitet mellan produktionsgrenarna - och det är omöjligt att inse vad vi teoretiskt skulle kunna vinna på att döpa om dessa kriser till "disproportionalitetskriser" eller genom att sätta överproduktion av varor lika med överproduktion av "produkter".

Men låt oss lägga Hilferdings kristeori åt sidan, enligt vår åsikt utgör den bara en annan version av Ricardoskolans kritik av teorin om överproduktionskriserna[108]. Vi är här intresserade av Hilferdings tes, att - "som schemana visar" - den kapitalistiska produktionen kan "utvidgas i det oändliga". Och hur bevisar han denna tes? Genom att lägga fram Marx' schema för den enkla reproduktionen för oss, där inte bara "det förbrukade konstanta kapitalets element ersättes ömsesidigt", utan också "v liksom m konsumeras" - där man alltså inte kan tala om problemet med realisering av mervärdet! ...

Men Hilferding har kanske bara skrivit fel, kanske menade han i verkligheten den utvidgade reproduktionens schema och glömde bara att säga att m konsumeras såväl individuellt som industriellt? - Förvisso blir det konsumerat på detta sätt i Marx' scheman, det är inget tvivel om det. Det betyder dock inte, att det måste vara så även i verkligheten; men ännu mindre att den konkreta kapitalistiska produktionen kan "utvidgas i det oändliga", bara för att det omtalade schemat kan föras vidare i det oändliga! Hilferding bryr sig inte alls om att andra bandets reproduktionsscheman (som vi redan ofta har framhävt) medvetet bortser från de tekniska framstegen, d.v.s. från höjningen av kapitalets organiska sammansättning, från mervärdekvotens stigande o.s.v., och att införandet av vart och ett av dessa moment skulle kasta omkull alla dessa scheman! - Här kan vi med egna ögon övertyga oss om vilka meningslösheter varje förväxling av de abstrakta schemana med den konkreta kapitalistiska verkligheten måste leda till, särskilt när man, som Hilferding, på grundval av dessa scheman vill påvisa att idén om ett ekonomiskt sammanbrott för kapitalismen "överhuvud inte är någon rationell föreställning".[109] För till detta ändamål låter sig Marx' reproduktionsscheman, som bara var ett metodologiskt verktyg för analysen, i varje fall inte utnyttjas! Som ett alternativ till Hilferdings disproportionalitetsteori skall vi anföra några anmärkningar av Marx om kriser, vilka befattar sig med motsatsen mellan produktion och konsumtion.

Sålunda skrev Marx i kriskapitlet i Theorien II gentemot Ricardo: "Han förbiser att varan skall förvandlas till pengar. Arbetarnas efterfrågan räcker inte eftersom profiten ju kommer just av att arbetarnas efterfrågan är mindre än värdet av deras produkt, och den är desto större, ju mindre denna efterfrågan är relativt sett. Kapitalisternas inbördes efterfrågan räcker" i längden "lika lite... Överproduktion framkommer just ur detta, att den genomsnittliga folkmängden aldrig kan konsumera mer än den genomsnittliga mängden livsförnödenheter, dess konsumtion växer alltså inte i motsvarighet till arbetets produktivitet."[110] Ty "det blotta förhållandet av lönearbetare och kapitalist innefattar: 1) att den största delen av producenterna (arbetarna) är icke-konsumenter (icke-köpare) av en mycket stor del av sin produkt, nämligen av arbetsmedlen och av arbetsmaterialet; 2) att den största delen av producenterna, arbetarna, kan konsumera en ekvivalent till sin produkt endast så länge de producerar mera än denna ekvivalent - nämligen mervärdet eller merprodukten. De måste alltid vara överproducenter, producera utöver sitt behov, för att kunna vara konsumenter eller köpare inom gränserna för sitt behov."[111]

Men på ett annat ställe i Theorien heter det :"Hela ackumulationsprocessen upplöser sig främst i merproduktion, som å ena sidan motsvarar befolkningens naturliga tillväxt och å andra sidan utgör en immanent grundval för de företeelser som framträder i kriserna. Omfattningen av denna merproduktion är bestämd av själva kapitalet, det aktuella utvecklingsstadiet hos produktionsbetingelserna och kapitalisternas måttlösa drift att berika sig och att öka sitt kapital, men ingalunda konsumtionen som från början är begränsad genom att större delen av befolkningen, arbetarbefolkningen, kan utvidga sin konsumtion blott inom mycket snäva gränser, och å andra sidan efterfrågan på arbete avtar relativt i samma proportion som kapitalismen utvecklas, fastän den tilltar absolut."[112]

Och slutligen heter det i samma band av Theorien: "Ett speciellt villkor för överproduktionen är den allmänna lagen för den kapitalistiska produktionen, nämligen att producera i en omfattning motsvarande produktivkrafterna (d.v.s. möjligheten att med en given kapitalmängd utsuga den största möjliga arbetsmängden) utan hänsyn till de existerande begränsningarna på marknaden eller de betalningsstarka behoven, och att genomföra detta genom en ständig utvidgning av reproduktionen och ackumulationen och följaktligen en ständig återförvandling av reveny till kapital, medan å andra sidan massan av producenterna förblir inskränkt till en average /genomsnittlig/ behovsnivå och med hänsyn till den kapitalistiska produktionens uppläggning måste förbli det."[113]

Med samma innebörd anmärker Marx i ett av sina Kapitalet-manuskript: "Motsägelse i det kapitalistiska produktionssättet: Arbetarna är såsom varuköpare viktiga för marknaden. Men samtidigt har det kapitalistiska samhället en tendens att hålla priserna på den vara, som arbetarna har att sälja - arbetskraften - nere på ett minimum. - Ytterligare en motsägelse: De perioder, då den kapitalistiska produktionen mobiliserar alla sina resurser, visar sig i regel vara perioder av överproduktion; emedan produktionsresurserna aldrig kan utnyttjas så långt, att därigenom mera värde inte endast produceras utan också kan realiseras; försäljningen av varorna, realiseringen av varukapitalet, alltså även av mervärdet, är emellertid begränsad, inte endast genom samhällets konsumtionsbehov överhuvud, utan genom konsumtionsbehoven i ett samhälle, där det stora flertalet medlemmar alltid är och måste förbli fattigfolk."[114]

Men skarpast framhävs den motsättning, som vi här talar om, på det redan nämnda stället i Kapitalet III: "Betingelserna för den direkta exploateringen och betingelserna för att realisera dess resultat är inte identiska. De skiljer sig inte bara till tid och rum utan också begreppsmässigt. Vissa betingelser begränsas bara av samhällets produktivkraft, andra av de olika produktionsgrenarnas proportionalitet och samhällets konsumtionsförmåga. Men denna bestämmes varken av den absoluta produktionskraften eller av den absoluta konsumtionsförmågan; utan av konsumtionsförmågan på basis av antagonistiska fördelningsförhållanden, som reducerar konsumtionen för den stora massan i samhället till ett minimum, som bara kan förändras inom mer eller mindre trånga gränser. Den är vidare begränsad genom ackumulationstendensen, tvånget att förstora kapitalet och producera mervärde i utvidgad skala." Alltså: "... ju mer produktivkraften utvecklas, desto mer råkar den i strid med den trånga bas på vilken konsumtionsförhållandena vilar."[115]

Och på ett annat ställe: "Eftersom kapitalets syfte inte är att tillgodose behov utan att producera profit, och detta bara kan uppnås med metoder som anpassar produktionens volym till produktionens skala, inte tvärtom, så måste det ständigt råda en konflikt mellan konsumtionen, med de på kapitalistisk bas begränsade dimensionerna, och produktionen, som ständigt strävar efter att nå utöver denna sin inneboende begränsning."[116] Ty "som det nu förhåller sig är möjligheten att ersätta de i produktionen placerade kapitalen till stor del beroende av de icke produktiva klassernas konsumtionförmåga; medan arbetarnas konsumtionsförmåga är begränsad dels av arbetslönens lagar, dels genom att de bara utnyttjas så länge detta kan ske med profit för kapitalistklassen. Den yttersta grunden till alla verkliga kriser förblir alltid massornas fattigdom och begränsade konsumtion i dess motsättning till den kapitalistiska produktionens drift att utveckla produktivkrafterna som om bara samhällets absoluta konsumtionsförmåga bildade dess gräns."[117]

De anförda ställena (och de kunde utökas med flera andra[118]) visar i alla fall vilken stor roll Marx tillmätte motsägelsen mellan produktion och konsumtion som grund för överproduktionskriser - fast han själv var motståndare till den sedvanliga "underkonsumtionsteorin". Men att han å andra sidan även förkastade den så kallade disproportionalitetsteorin, bevisas av följande utredning i Kapitalet: "Säger man, att vad som äger rum inte är allmän överproduktion utan en viss disproportion mellan de olika produktionsgrenarna, så betyder det ingenting annat än att inom den kapitalistiska produktionen proportionaliteten mellan de enskilda produktionsgrenarna uppkommer ur disproportionaliteten som en ständigt pågående process... Därmed begär man dessutom att länder, där det kapitalistiska produktionssättet inte är utvecklat, ska konsumera och producera i en utsträckning som passar länder med kapitalistiskt produktionssätt. Sägs det, att överproduktionen bara är relativ, så är detta alldeles riktigt; men hela det kapitalistiska produktionssättet är ju ett relativt produktionssätt, vars gränser inte är absoluta utom just för detta, på dess basis. Hur kunde det annars fattas efterfrågan på samma varor, som folkets massa saknar, och hur vore det möjligt att söka denna efterfrågan utomlands på avlägsna marknader för att kunna betala arbetarna hemma ett genomsnittligt mått av nödvändiga existensmedel? Därför att endast i detta specifika kapitalistiska sammanhang erhåller överskottsprodukten en form, som gör det möjligt för dess innehavare att ställa den till förfogande för konsumtionen, endast när den för honom återförvandlats till kapital... Kort sagt, alla invändningar mot överproduktionens påtagliga företeelser (företeelser som inte bekymrar sig om dessa invändningar) går ut på att gränserna för den kapitalistiska produktionen inte är några gränser för produktionen i allmänhet /überhaupt/ och därmed inte heller för detta specifika, det kapitalistiska produktionssättet. Men motsägelsen i detta produktionssätt består just i dess tendens till absolut utveckling av produktivkrafterna, som ständigt råkar i konflikt med de specifika produktionsbetingelser, i vilka kapitalet rör sig och som är de enda inom vilka det kan röra sig."[119] Så mycket om den så kallade disproportionalitetsteorin.

V. Rosa Luxemburgs kritik av Marx' ackumulationsteori

1. Den historiska och metodologiska bakgrunden

Vårt avsnitt om Hilferding har visat hur Tysklands officiella marxistiska teori gjorde bruk av reproduktionsschemana i Kapitalet II. Hur radikal och "ortodox" denna teori än tycktes vara, så gick dess tolkning av schemana ändå bara ut på att förkasta sammanbrottsteorin och ge en vulgärekonomisk förklaring av kriserna som rena disproportionalitetskriser. Alltså helt i Tugans och de "legala" ryska marxisternas anda!

Bara mot denna bakgrund, d.v.s. som en reaktion mot den neoharmoniska tolkningen av Marx' ekonomiska lära, kan man förstå Rosa Luxemburgs bok Akkumulation des Kapitals, vars huvudtema - när man skalar av allt sekundärt och alla bisaker - just bestod i det energiska framhävandet av sammanbrottstanken och därmed av marxismens revolutionära kärna.

Men varför tillföll denna uppgift inte Lenin utan Rosa Luxemburg? - Här måste framför allt hänvisas till de skilda historiska situationerna för den ryska och den tyska marxismen. 90-talets ryska marxisters teoretiska intresse var framför allt inriktat på kampen mot den narodniska ideologin, och de var därför först tvungna att påvisa den ryska kapitalismens livsduglighet, när denna ännu inte hade trampat ur barnskorna. I motsats till ryssarna levde och verkade Rosa Luxemburg i ett land, vars kapitalism inte bara stod på höjdpunkten av sin makt, utan också redan uppvisade tydliga tecken på sin kommande nedgång; och hon hade inte anhängare av en utopisk bondesocialism till motståndare, utan en mäktig arbetarbyråkrati med djupa rötter i massorna. Denna byråkrati stod trots sin "marxistiska" bekännelse med båda fötterna på den bestående samhällsordningens grund och hoppades på att inom dennas ram uppnå alla sociala och politiska framsteg. Medan det alltså i Ryssland ännu vid sekelskiftet var nödvändigt att framhäva den kapitalistiska utvecklingen som oundviklig och ett historiskt framsteg, så bestod i Tyskland tvärtom den marxistiska vänsterns uppgift i att ställa idén om den kapitalistiska samhällsordningens nödvändiga ekonomiska och politiska sammanbrott i förgrunden. Och Rosa Luxemburgs bok skulle fylla just denna uppgift.

Av det sagda följer inte alls att vi accepterar Rosa Luxemburgs specifika ackumulationsteori[120], enligt vilken kapitalackumulationen bara kan förklaras med hjälp av de så kallade "tredje personerna", d.v.s. utbytet med den icke-kapitalistiska omgivningen, eller att vi anser hennes kritik av Marx' reproduktionsscheman riktig. Tvärtom: det är beklagligt att Rosa Luxemburg bara kunde försvara sammanbrottstanken genom en överdriven och alltifrån grunden felaktig kritik av Marx' reproduktionsteori! Det skulle emellertid vara pedantiskt om vi här ännu en gång skulle gå in på denna kritik, som man sedan länge erkänt som felaktig och vars huvudfel bestod i att Rosa Luxemburg, utan att märka det, vid analysen av den utvidgade reproduktionen åter och åter faller tillbaka till den enkla reproduktionens förutsättningar. Det är mycket viktigare och mer lärorikt att spåra de orsaker som driver henne till denna kritik. I detta avseende tycks Henryk Grossmann ha hittat rätt när han om Rosa Luxemburgs bok skrev: "Det var Rosa Luxemburgs stora historiska förtjänst, att hon - i medveten motsättning och protest mot neoharmonikernas förvanskningsförsök - höll fast vid Kapitalets grundtanke och försökte underbygga den genom att påvisa en abstrakt ekonomisk gräns för det kapitalistiska produktionssättets fortsatta utveckling." Men i stället för att "undersöka Marx' reproduktionsschema inom ramen för hela Marx' system och i synnerhet hans ackumulationsteori ... stod hon ofrivilligt under inflytande av dem hon ville bekämpa, d.v.s. hon trodde att Marx' schema faktiskt tillät en gränslös ackumulation, 'runt, runt i det oändliga - enligt Tugan-Baranowskys teori' ..." Och eftersom hon själv menade "att möjligheten till en gränslös ackumulation ad infinitum /i det oändliga/ faktiskt framgår av Marx' reproduktionsschema, och att Tugan och Hilferding och senare O. Bauer riktigt hade härlett denna tanke ur schemat, har hon offrat Marx' schema för att rädda den sammanbrottstanke som kommer fram i Kapitalet I."[121]

Enligt vår mening förklarar Grossmann här en stor del av Rosa Luxemburgs misstag. Men därutöver tycks hennes oriktiga tolkning av Marx' reproduktionsscheman bottna i en otillräcklig förståelse av metodologin i Marx' verk.

Förvisso var Rosa Luxemburg, som Lukács anmärkte, en "äkta dialektiker"[122], och därför är det en sådan teoretisk njutning att studera hennes verk. Likväl underskattade uppenbarligen även hon betydelsen av det så kallade "hegelska arvet" i Marx' tänkande[123] och var därför heller inte helt på det klara med uppbyggnaden av hans verk! Hennes förväxling av skiljandet mellan det enskilda kapitalet och det samhälleliga totalkapitalet med det mycket viktigare skiljandet mellan "kapitalet i allmänhet" och "kapitalet i dess realitet" har vi redan tidigare gått in på[124], och det är därför inte nödvändigt att här på nytt ta upp det. Vi vet också att hon felaktigt blandade ihop det samhälleliga totalkapitalet med kapitalet i dess konkreta historiska tillvaro. Enligt henne kunde Marx' begrepp "det rena kapitalistiska samhället" bara var till nytta vid betraktandet av det enskilda kapitalets produktions- och cirkulationsprocess; men detta begrepp förlorar /enligt henne/ all mening när man vänder sig mot det kapitalistiska samhället som helhet, och särskilt mot problemet med det samhälleliga totalkapitalets ackumulation.

Med andra ord: Även Rosa Luxemburg missförstod den roll som tillkommer modellen av ett rent kapitalistiskt samhälle i Marx' verk. Hon begrep inte att det bara rörde sig om en heuristisk princip, med vars hjälp det kapitalistiska produktionssättets utvecklingstendenser skulle visas, fria "från alla störande biomständigheter".[125] (Från denna synpunkt var de ändlösa diskussionerna om huruvida ett rent kapitalistiskt samhälle är historiskt möjligt eller inte fullständigt meningslösa.) Syftet med detta metodologiska förfarande är klart. När mervärdets realisering och kapitalets ackumulation - inom vissa gränser - är möjlig t.o.m. under de strängaste förutsättningar, d.v.s. i den abstrakta modellen av ett rent kapitalistiskt samhälle, så är det inte teoretiskt nödvändigt att ta sin tillflykt till yttre faktorer, som utrikeshandeln, existensen av tredje personer, statens intervention o.s.v. I denna mening har alltså Marx' abstrakta modell tillfullo bestått provet. Och eftersom Rosa Luxemburg förbisåg det, så förbisåg hon också att alla resultat av analysen av reproduktionsprocessen i II. bandet bara kunde vara av provisorisk natur, d.v.s. de behövde fördjupas på analysens senare, mer konkreta steg.

Rosa Luxemburgs metodologiska misstag förvånar desto mer i och med att hon kom så nära en riktig förståelse av de metodologiska förutsättningarna för Marx' scheman när hon skrev: "Det som Marx har antagit som förutsättning för sitt schema över ackumulationen, motsvarar ... bara ackumulationsrörelsens objektiva historiska tendens och dess teoretiska slutresultat. Ackumulationsprocessen strävar efter att överallt sätta den enkla varuekonomin i naturahushållningens ställe, och den kapitalistiska ekonomin i den enkla varuekonomins ställe; att i alla länder och grenar ge herraväldet åt kapitalproduktionen som det enda och uteslutande produktionssättet."[126]

Och i Rosa Luxemburgs Antikritik heter det: "Marx själv skulle inte drömma om att presentera sina egna matematiska scheman som bevis för att ackumulationen är möjlig i ett samhälle som bara består av kapitalister och arbetare. Marx undersökte den kapitalistiska ackumulationens inre mekanism och uppställde bestämda ekonomiska lagar som processen vilar på. Han började ungefär så här: Skall totalkapitalets ackumulation, alltså hos hela kapitalistklassen, äga rum, så måste det finnas vissa noggrant bestämda kvantitativa förhållanden mellan den samhälleliga produktionens båda stora avdelningar - framställningen av produktionsmedel och framställningen av existensmedel. Endast om dessa förhållanden föreligger ... kan produktionens fortskridande utvidgning försiggå ostört och samtidigt - vilket är syftet med det hela - den härur resulterande fortskridande anhopningen av kapital i båda avdelningarna. För att framlägga sin tankegång klart och tydligt och formulera den noggrant, uppställer Marx ett matematiskt exempel, ett schema med tänkta tal, med vars hjälp han visar: så och så måste schemats enskilda positioner (konstant kapital, variabelt kapital, mervärde) förhålla sig till varandra om ackumulationen skall försiggå."[127]

Men om det är riktigt, om Marx' modell bara var ett verktyg för att i ren form visa jämviktsbetingelserna i en kapitalistisk ekonomi som utvidgas, då kan inte Rosa Luxemburgs påstående att det hos Marx bara rör sig om en "blodlös abstraktion" upprätthållas. Därmed visar det sig att hennes kritik av Marx' reproduktionsscheman också från metodologisk synpunkt är grundlös.

2. Marx' reproduktionsscheman och de tekniska framstegen

Vi skall emellertid inte inskränka oss till att bara påvisa det felaktiga i Rosa Luxemburgs kritik. Ty denna kritik har också sin starka sida, vilken oftast förtigits av hennes motståndare.

Vi avser här hennes hänvisning till den för oss redan kända omständigheten att Marx' scheman för den utvidgade reproduktionen bortser från alla förändringar i produktionssättet som orsakas av de tekniska framstegen - nämligen kapitalets stigande organiska sammansättning, mervärde kvotens höjning och ackumulationens växande kvot. Men så snart man försöker införa dessa förändringar i schemana, störs reproduktionens jämviktsbetingelser och formeln cII + ßcII = vI + αI + ßI kan inte längre användas.

Låt oss ta följande räkneexempel, baserat på Tugan-Baranowskys reproduktionsscheman, som skall illustrera kapitalets utvidgade reproduktion:

Detta diagram motsvarar den allmänna jämviktsformeln, eftersom

600cII + 100 ß cII = 420 vI + 210 αI + 70ß vI

Men så snart vi ändrar den organiska sammansättningen hos det kapital som skall ackumuleras i de två avdelningarna från 2:1 till 3:1, så får vi följande diagram:

I detta fall framkommer ett varuöverskott i avdelning II, som inte längre fullständigt kan byta sina 600c + 112,5 ßc = 712,5 värdeenheter mot 420v + 210 α + 52,5 ßv = 682,5 värdeenheter från avdelning I, utan får en icke avsättbar varurest på 30 kvar. Det motsvarar det faktum att vid kapitalets växande organiska sammansättning nyanställs färre arbetare och den samhälleliga konsumtionen kan därför inte utvidga sig tillräckligt för att uppta hela varuproduktionen från avdelningen II.

Liknande störningar dyker med nödvändighet upp när mervärde kvoten växer eller när en större del av det nyskapade mervärdet ackumuleras än i föregående produktionsperiod. Även i dessa fall omöjliggörs den utvidgade reproduktionens ostörda förlopp, som det framställs i schemana, eftersom de till följd av de tekniska framstegen inträdande disproportionerna i utbytesförhållandena mellan de båda avdelningarna måste spränga deras hittillsvarande proportionalitet.

Man ser: "Hur vi än betraktar produktionssättets tekniska förändring under ackumulationens förlopp, så kan den inte sätta sig igenom utan att bryta de grundläggande relationerna i Marx' schema."[128] På denna punkt har alltså Rosa Luxemburg utan tvivel rätt. Men av denna "brist" hos reproduktionsschemana följer inte (som hon antog), att ackumulationen överhuvud var "omöjlig", utan bara att varje omvälvning i produktivkrafterna som sker i samhällelig skala gör slut på produktionsgrenarnas givna jämviktstillstånd och genom allehanda störningar och kriser måste leda till framställandet av en ny temporär jämvikt. Det som alltså kommer fram av Rosa Luxemburgs kritik är bara de nödvändiga gränserna för Marx' schemans giltighetsområde, och dessa inskränker sig medvetet till utforskandet av den utvidgade reproduktionens jämviktsrelationer under oförändrade produktionsbetingelser och måste därför bortse från alla moment som ändrar dessa betingelser. Men om man ändå i dessa scheman skulle införa de förändringar i produktionssättet som kommer av arbetets stigande produktivitet, så skulle man därigenom bara ge ett bevis för hur de hypotetiska betingelserna för reproduktionens normala förlopp slår om "till lika många betingelser för ett anormalt förlopp och för möjligheterna till kriser"[129], vilket ingalunda hörde till uppgifterna för analysen i Kapitalet II.

Men underskattar vi inte därigenom betydelsen av denna analys? - Inte alls. Det är ju självklart, att Marx' modell av en utvidgad reproduktion som befinner sig i jämvikt och som utspelas i den "rena kapitalismen", inte skulle vara en sann spegelbild av den konkreta kapitalistiska världen, eller kan vara det. Detta redan av det skälet att den inte beaktar den anarki som härskar i produktionen i den verkliga kapitalismen, och vidare för att den inte alls tager hänsyn till den konflikt mellan produktion och konsumtion som är oskiljaktig från kapitalismens väsen. I detta produktionssätt kan därför de olika produktionsgrenarnas proportionella utveckling liksom jämvikten mellan produktion och konsumtion bara sätta sig igenom /uppnås/ under ständiga svårigheter och störningar. Dock måste denna jämvikt uppnås åtminstone under vissa perioder, för annars skulle det kapitalistiska systemet överhuvudtaget inte fungera. Men i denna mening är Marx' reproduktionsscheman på intet sätt blott en abstraktion, utan en del av den ekonomiska realiteten, även om den proportionalitet mellan produktionsgrenarna, som dessa scheman postulerar, alltid bara är temporär och alltid bara kan "uppkomma ur disproportionaliteten som en ständigt pågående process".[130]

3. Den neoharmoniska användningen av Marx' reproduktionsscheman

Den omständigheten att den utvidgade reproduktionens jämviktsformel, som ligger till grund för Marx' scheman, blott låter sig användas på ackumulationen under oförändrade produktionsbetingelser, förledde flera författare till matematiska uthållighetsövningar, där de ville visa att denna formels "brist" inte ligger i sakens natur, utan i de alltför stränga förutsättningar som Marx knöt till sitt schema; och att följaktligen genom en motsvarande modifiering av dessa förutsättningar ett schema skulle kunna konstrueras, som också vid beaktande av de tekniska framstegen skulle uppvisa en varaktig jämvikt mellan den samhälleliga produktionens båda avdelningar. Bakom alla dessa försök låg - även om deras upphovsmän inte alltid var medvetna om det - en strävan att framställa kapitalets reproduktion och ackumulation som en automatisk process, som inte stöter på några skrankor som hör till det kapitalistiska produktionssättets natur, och som därför inte heller kan leda till något ekonomiskt sammanbrott för detta produktionssätt.

Det mest kända exemplet på detta är det av Otto Bauer i hans kritik av Rosa Luxemburg[131] uppställda reproduktionsschemat, som vill bevisa möjligheten av ett störningsfritt ackumulationsförlopp t.o.m. vid ständigt stigande organisk sammansättning hos kapitalet. För att uppnå detta, måste Otto Bauer (liksom Tugan-Baranowsky före honom) låta en av grundförutsättningarna för Marx' schema falla, nämligen förutsättningen att den enda relationen mellan avdelningarna I och II består i det ömsesidiga utbytet av deras respektive produkter. Han låter tvärtom avdelning II, som till följd av de tekniska förändringarna - orsakade av den växande kapitalsammansättningen - oavbrutet får en oavsättbar varurest kvar, varje år "investera" en penningsumma som motsvarar värdet av denna varurest i avdelning I, varmed denna utvidgar sin produktion och nästa år köper avdelning II:s reala varurest. Så kan då båda den samhälleliga produktionens avdelningar växa och ackumulera utan att det någonsin uppstår en diskrepans i värdet av de produkter som de utbyter och som hotar att stanna kapitalackumulationens perpetuum mobile ...

Vi har därmed skildrat det väsentliga i Otto Bauers tillvägagångssätt. Det är klart att det av honom konstruerade räkneexemplet bara skenbart utgör en vidareutveckling av Marx' reproduktionsschema. För han hade lika väl kunnat demonstrera det han vill bevisa med hjälp av en samhällelig industrikoncern, som upprättar en lantbruksindustriell underavdelning, för att på detta sätt planmässigt förse koncernens arbetare och kapitalister med de nödvändiga existensmedlen. I koncernens bokföring kunde underavdelningen figurera som "avdelning II", vilken regelbundet "investerar" en del av sitt mervärde i huvudföretaget och "utbyter" de existensmedel den har producerat mot huvudföretagets maskiner. Likväl skulle sådana "investeringar" och "utbyten" vara av rent fiktiv karaktär, och man kan inte förstå hur detta slags räkneoperationer skulle bidra till förståelsen av den verkliga reproduktionsprocessen i den reala kapitalistiska världen.[132]

Men är inte Otto Bauers reproduktionsschema mycket "mer realistiska" än i Marx'? I det verkliga kapitalistiska samhället överförs dock ständigt delar av det mervärde som produceras i en bestämd produktionsgren till andra, för att investeras där! Måste alltså inte Otto Bauers metod ses som en avgörande förbättring av Marx'?

Detta är uppenbart de polska nationalekonomerna O. Langes och T. Kowaliks uppfattning. Hos den senare kan vi läsa: "När det gäller överföringen av ackumulation från en avdelning till en annan ... så har historien utan tvivel gett O. Bauer rätt. Ty i den ekonomiska praktiken överförs kapitalet såväl i sin materiella form som in sin penningform." På sätt kan "en avsevärd del av den samhälleliga produktionen alternativt användas i rollen av produktionsmedel eller för den personliga konsumtionen", och detta faktum blev "bekräftat av de socialistiska ländernas praktik". "I dessa" (Kowalik citerar O. Lange:) " 'äger ackumulationen framför allt rum i avdelning II, men huvuddelen av denna ackumulation investeras i avdelning I'."[133]

Vi kan här bortse från Kowaliks naivt empiristiska inställning. Han verkar tro att frågor i den rena teorin - som frågan om den hypotetiska jämvikten i Marx' diagrams kapitalistiska samhälle! - kan avgöras genom att man åberopar de "socialistiska ländernas" praktik (eller någon annan praktik). Om själv hans argument skall sägas: Vad beträffar överföringen av kapital i dess materiella form, så har Kowalik uppenbarligen förbisett att produkter som alternativt kan användas som produktionsmedel och som konsumtionsmedel, redan från början uteslöts ur Marx' schema. Härom läser vi i Kapitalet II: "Dessa förhållanden ändras heller inte om en del av produkterna i avd. II kan användas som produktionsmedel i avd. I. De täckes då av en del av de produktionsmedel som I levererar, och denna del måste vi redan från början dra av från båda avdelningarna, om vi vill i en ren och överskådlig form undersöka utbytet mellan de båda stora klasserna i den samhälleliga produktionen; producenten av produktionsmedel och producenten av konsumtionsvaror."[134]

"Överföringen av kapital i materiell form" kan alltså inte hjälpa oss förbi den av Rosa Luxemburg framhävda svårigheten. Och lika lite kan överföringen av kapital i penningform, vilken ligger till grund för Bauers metod - hur mycket den än motsvarar kapitalisternas dagliga praktik. Ty denna överföring blev och blir praktiserad av dem utan hänsyn till de förändringar som orsakas av de tekniska framstegen. Metodologiskt finns det alltså ingen som helst grund för att ta den med i undersökningen först när den utvidgade reproduktionens jämviktsformel tycks svika, alltså först när det handlar om svårigheten att realisera, vilken uppstår genom kapitalets stigande organiska sammansättning! Ty varför har inte Marx själv tagit sin tillflykt till det av Otto Bauer rekommenderade hjälpmedlet kapitalöverföring, i stället för att ställa upp scheman med så komplicerade kvantitativa förhållanden mellan de båda avdelningarna? Svaret är enkelt: just för att han med dessa scheman ville visa hur motsättningen mellan bruksvärde och bytesvärde kan lösas och blir löst på samhällelig nivå. Men det kan bara visas om produktions- och konsumtionsmedelsindustrierna uppfattas som fullständigt autonoma avdelningar av den samhälleliga produktionen, vilka bara genom utbytet kommer i besittning av varandras produkter, och bara på så sätt kan fullborda den samhälleliga förändringen av form och ämne.

Men nog om de metodologiska bristerna hos den av Otto Bauer föreslagna lösningen av problemet. Det som framför allt intresserar oss här, är frågan om han med hjälp av sitt tillvägagångssätt förmår bevisa vad han ville - nämligen möjligheten till obegränsad kapitalackumulation.[135] Vi ser genast att hans försök måste misslyckas. Om man konstruerar schemat för den utvidgade reproduktionen under antagande av en ständigt stigande organisk sammansättning hos kapitalet, så måste man nämligen förr eller senare komma fram till en fullkomligt orealistisk och ekonomiskt meningslös hypertrofi /förstoring/ av avdelning I, d.v.s. av framställningen av produktionsmedel. Och just det gör Otto Bauer: För att ge uttryck åt tillväxten av kapitalets organiska sammansättning, låter han samhällets variabla kapital växa med 5 % årligen, men det konstanta med 10 %. Dessa olika tillväxtkvoter kommer till stånd genom att i hans schema är den organiska sammansättningen hos det nyackumulerade kapitalet väsentligt högre än den hos det tidigare anlagda kapitalet. (Eftersom Bauer för övrigt antar att mervärdekvoten är konstant, måste han lägga en ständigt större del av mervärdet till ackumulationsfonden.)

Bauer börjar med följande diagram, som vi för enkelhetens skull uttrycker med Bucharins redan kända symboler.

Den allmänna jämviktsformeln gäller för detta diagram, ty 80.000c + 10.000 ß c = 90.000 värdeenheter i avdelning II kan utbytas mot 50.000v + 37.500 α + 2.500 ß v = 90.000 värdeenheter i avdelning I.

Trots detta skulle kapitalisterna råka i bryderier om de i de ovan visade proportionerna ville anlägga det mervärde, de uppnådde första året, i samma avdelningar, där det producerats. Ty i så fall skulle vi andra året få följande produktvärden:

Men i detta fall vore 90.000 cII + 10.500 ßc = 100.500 värdeenheter, medan avdelning I bara skulle ha 52.500v + 39.375 α + 2.625 ßv = 94.500 värdeenheter att utbyta. Det skulle alltså bli en oavsättlig varurest kvar i avdelning II, som för varje år skulle bli större, vilket slutligen måste leda till en avsättningskris.

Men det sker inte i Bauers schema för där investerar kapitalisterna i avdelning II en del av sitt mervärde i avdelning I, i stället för att enligt ovanstående diagram föra produktionsprocessen vidare. Det kan de göra, säger Bauer, antingen genom att starta nya produktionsmedelsfabriker eller genom att köpa aktier i redan befintliga produktionsmedelsbolag. Och enligt Bauers beräkningar måste produktionsprocessen under andra halvåret, efter kapitalöverföringarna från avdelning II till avdelning I, fortsättas med följande värdesammansättning:

Om ovanstående storleksförhållanden har uppnåtts genom kapitalförflyttningar, så kan den allmänna jämviktsformeln åter användas, ty 85.334cII + 10.756 ßcII = 96.090, och 53.667 vI + 39.740 αI + 2.683 ß vI = 96.090. Eftersom Bauer från och med nu varje år låter kapitalisterna i avdelning II anlägga sitt överskjutande mervärde i avdelning I, så tycks det vid första påseendet som om hans räkneexempel skulle kunna fortsätta ad infinitum /i det oändliga/.

Men i verkligheten handlar det här bara om en matematisk illustration av Tugans "karusell", nämligen en produktion av maskiner för maskinernas skull. Som man kan vänta sig, stiger produktionen av produktionsmedel oerhört snabbt i Bauer diagram - medan produktionen av konsumtionsmedel bara stiger långsamt. Otto Bauers schema går förvisso inte längre än till fjärde året, men Henryk Grossmann gjorde sig mödan att förlänga schemat till 35 år. Därvid framkom redan år 20 följande värdesammansättning för totalprodukten i avdelningarna I och II:

1.222.252c + 252.691v + 117.832 α + 122.225ßc + 12.634ßv = 1.727.634

Dessa tal visar att den samhälleliga totalprodukten har vuxit till 1.727.634 värdeenheter, men av dessa kan bara 383.157 tillföras den mänskliga konsumtionen, medan de andra 1.344.477 åter måste kastas in i produktionen som konstant kapital! Och allt detta bara för att säkra kapitalisterna en ostörd avsättning för sina varor och Bauers schema ett friktionsfritt förlopp! ...

En sådan hypertrofi /ansvällning/ av produktionsmedelsframställningen, utan en motsvarande ökning av samhälleliga konsumtionen, som tvångsmässigt framgår av Bauers schema, är förvisso inte förenlig med andan i Marx' teori. Marx framhävde ju just att produktionen av konstant kapital aldrig försiggår för sin egen skull utan bara därför att det behövs mer konstant kapital i de produktionssfärer, vilkas produkter ingår i den industriella konsumtionen".[136]

Det räcker att konfrontera detta ställe med Bauers schema för att inse hur mycket detta schema faktiskt sammanfaller med Tugans "karusell".[137]

Man kunde naturligtvis invända att det oerhört snabba tempo, i vilket produktionsmedelsindustrierna distanserar konsumtionsmedelsindustrierna, skall tillskrivas de av Bauer antagna orealistiska tillväxtkvoterna på 10% i avdelning I och 5 % i avdelning II. Men om man envisas med att konstruera ett schema som skall återspegla kapitalets växande organiska sammansättning och likväl visa ett friktionsfritt förlopp för den kapitalistiska ackumulationen, så måste man låta den första avdelningen växa snabbare än den andra; även om man skulle antaga en mindre skillnad mellan de båda avdelningarnas tillväxtkvoter, så skulle man ändå - även om det skulle ta längre tid - komma till samma absurda resultat.

Men det är inte allt. Redan på de få år, som Bauer visar i sitt schema, blir det uppenbart att kapitalets växande organiska sammansättning leder till ett progressivt fall av profitkvoten. I Bauers exempel har profitkvoten m/(c + v) redan fjärde året fallit från 33,3 % till 30,3 %. Det är nu lätt för Grossmann att matematiskt visa att på grundval av Bauers förutsättningar skulle det kapitalistiska systemet bryta samman redan det 35:e året, eftersom mervärdets förhållande till det använda kapitalet hade fallit så mycket att kapitalistklassen inte längre kan ackumulera!

Men här måste vi påminna oss om att i Bauers exempel har man inte tagit hänsyn till det relativa mervärdets tillväxt, vilken skulle gå hand i hand med den höjda organiska sammansättningen. Men kan inte profitkvotens fall kompenseras genom ökningen av det relativa mervärdet? - Svaret på denna fråga är dock - som vi vet redan av studiet av Grundrisse - nej. Redan där påvisade Marx att ökningen av det relativa mervärdet inte kan utsträckas i det oändliga, eftersom inte bara arbetsdagens betalda del utan också hela det levande arbetets förhållande till det arbete som föremålsgjorts i produktionsmedlen avtar och måste avta i och med de tekniska framstegen.[138] Bauers schema måste alltså i sista hand ändå uppvisa ett progressivt fall av profitkvoten - och därmed leda till det kapitalistiska systemets sammanbrott - även om han hade tagit den växande mervärdekvoten med i beräkningen.

Men just detta visar att om man bemödar sig med att ersätta Marx' modell av den utvidgade reproduktionen med en modell som tar hänsyn till så många av den kapitalistiska verklighetens faktorer som möjligt, så stöter man därvid mycket snart på de skrankor som är satta för den kapitalistiska produktionen av själva kapitalets natur. Det är inte konstigt att Henryk Grossmann kunde använda sig just av Bauers schema för att visa kapitalismens inneboende sammanbrottstendens.[139] (I denna mening kan man beteckna Otto Bauers reproduktionsschema som hans bidrag till "sammanbrottsteorin" - vilket förvisso inte var hans avsikt!)

Avslutning

Vad är nu resultatet av vår undersökning ? - Här räcker det väl att vi ger en kort resumé av det hittills sagda.

Den första slutsatsen man kan dra av den under årtionden förda striden om Marx' reproduktionsscheman är uppenbarligen att man inte kan betrakta dessa scheman som blott en "torso", som ett teoretiskt försök, som Marx bara av tidsbrist inte kunde "fullända". Tvärtom talar allt för att Marx själv aldrig hade för avsikt att gå utöver den gestalt, som reproduktionsschemana fick i Kapitalet II, och att det därför är meningslöst att förvänta mer av dem än de kan prestera.

Vi har flera gånger betonat att Marx' scheman bara handlar om de hypotetiska jämviktsbetingelserna för den utvidgade reproduktionen under oförändrade produktionsbetingelser, och att de trots sin abstrakthet uttrycker "ett stycke av den ekonomiska realiteten". I den verkliga kapitalistiska världen sker kapitalets utvidgade reproduktion och ackumulation under "oavbrutna förändringar i dess kvalitativa sammansättning. Det konstanta kapitalet tilltar oavbrutet på bekostnad av den variabla delen"[140], och denna process åtföljs också av den ryckvisa utvidgningen av det relativa merarbetets område, alltså av mervärdekvotens höjning. Men man skall inte glömma, att denna ständiga ändring av produktionssättet "avlöses ofta av vilopunkter och en blott kvantitativ utvidgning på en given teknisk grundval, d.v.s. av "pauser då ackumulationen endast leder till att produktionen utvidgas".[141]

Och just för sådana perioder gäller andra bandets reproduktionsscheman, som visar möjligheten till utvidgad reproduktion genom den ömsesidiga anpassningen av produktions- och konsumtionsmedelsindustrin, och därmed också möjligheten till realisering av mervärdet. Men allt detta kunde ha visats, utan att det hade varit nödvändigt att också innesluta de tekniska framstegens faktor, vilken kommer till uttryck i höjningen av kapitalets sammansättning och mervärdekvoten.

Men kunde Marx inte gå vidare och uppställa jämviktsbetingelser för den utvidgade reproduktionen också under antagande av ett produktionssätt i ständig förändring? - Vi tror att vi har visat att just det inte var möjligt, och Tugan-Baranowskys och Otto Bauers misslyckade försök till lösningar kunde bara bestyrka denna åsikt. Så snart man försöker dra in de tekniska framstegen i Marx' reproduktionsscheman, så slår reproduktionens jämviktsbetingelser om i betingelser för störande av jämvikten, och alla scheman, som försöker undkomma detta, visar sig vara ekonomiskt meningslösa "matematiska uthållighetsövningar". Denna kunskap, som vi kan tacka Rosa Luxemburg för, står fortfarande fast.

Det andra viktiga resultat, som vår undersökning har lett till, är kunskapen om att andra bandets reproduktionsscheman bara utgör en - om än ytterst viktig - fas i Marx' analys av den samhälleliga reproduktionsprocessen och att de därför måste kompletteras med Marx' kris- och sammanbrottsteori. Därav följer att dessa scheman bara kan begripas i Marx' teoris totala sammanhang. (Även här visar sig totalitetstanken vara metodologiskt avgörande.) De av de tekniska framstegen förorsakade störningarna av reproduktionens jämvikt tycks till att börja med bara bevisa att den kapitalistiska produktionens förlopp ständigt åter måste leda till kriser, och därmed till att den givna temporära jämvikten ersätts av en ny, lika temporär jämvikt.

Men i verkligheten bevisar de mer: att det kapitalistiska produktionssättets motsägelser, som kommer till uttryck just i dessa störningar och i profitkvotens av dem påskyndade tendensiella fall, ständigt på nytt reproduceras på ett högre plan, tills den kapitalistiska utvecklingens "spiral" slutligen når sitt slut. Och just i denna mening måste den skenbart skolastiska striden om tolkningen av Marx' reproduktionsscheman trots alla misstag och felaktiga slutsatser ses som positiv, d.v.s. som teoretiskt fruktbar.

Kapitel 31

Problemet med det kvalificerade arbetet

I. Böhm-Bawerks kritik

1.

Det finns väl knappast något problem inom den marxistiska ekonomin som diskuterats så mycket och så ivrigt som frågan om det "kvalificerade" (eller "komplicerade") arbetet. Det är här som Marx-kritikerna tror sig ha upptäckt det avgörande felet hos hans värdeteori; ett fel som redan från början skulle diskvalificera denna som vetenskaplig teori. Och vilket är detta fatala fel? - Helt enkelt, menar kritikerna, att Marx inte var i stånd att bevisa sin tes om det kvalificerade arbetets reduktion till enkelt genomsnittsarbete och bara försvarade sig med en naiv cirkelförklaring när han blev pressad. Han säger i Kapitalet: "Komplicerat arbete betecknar endast potentierat eller snarare multiplicerat enkelt arbete, sålunda att ett mindre kvantum komplicerat arbete är lika med ett större kvantum enkelt arbete." Och omedelbart därefter: "Att denna reduktion beständigt försiggår, visar erfarenheten. Även om en vara är produkten av det mest komplicerade arbete, så sätter ändå dess värde den lika med produkten av enkelt arbete och representerar därför självt endast ett bestämt kvantum enkelt arbete. De olika proportioner, i vilka olika slags arbete reduceras till enkelt arbete som deras måttsenhet, fastställs genom en samhällelig process bakom producenternas rygg och förefaller dem därför bestämda av sedvänja. För enkelhetens skull gäller för oss i det följande varje slag av arbetskraft omedelbart som enkel arbetskraft, varigenom vi besparar oss besväret att reducera."[142]

Just detta ställe ägnar Böhm-Bawerk inte mindre än sju sidor i sin kända Marx-kritik. Han börjar: "Det faktum vi har att göra med, är att produkten av en dags eller en timmes kvalificerat arbete har ett större värde än produkten av en dags eller en timmes enkelt arbete, att till exempel en bildhuggares dagsprodukt i värde är lika med fem dagsprodukter av en stenhuggare. Nu har Marx lärt att de ting som i utbytet liksätts med varandra måste innehålla 'något gemensamt av samma storlek', och detta gemensamma skall vara ett arbete och arbetstid. Arbete överhuvud? Det kunde man förmoda av Marx' första, allmänna redogörelser fram till sidan 13 /sv 39/ty MEW 23, s. 59/[143], men uppenbarligen stämmer det inte: ty fem dagars arbete är förvisso inte av 'samma storlek' som en dags arbete. Därför säger Marx inte längre arbete rätt och slätt, utan 'enkelt arbete': det gemensamma skall alltså vara innehållet av lika mycket arbete av ett bestämt slag, nämligen enkelt arbete. - Men det stämmer, kallt sett, ännu mindre, ty i bildhuggarprodukten är överhuvud inget 'enkelt arbete' förkroppsligat, och då ännu mindre ett enkelt arbete av samma mängd som 5 dagsprodukter av en stenhuggare. Den nyktra sanningen är att de båda produkterna förkroppsligar olika mängder av olika slags arbete!"

"Visserligen säger Marx att det komplicerade arbetet 'gäller' som multiplicerat enkelt arbete, men 'att gälla som' är inte 'att vara', och teorin avser tingens väsen. Naturligtvis kan människorna i ett eller annat avseende likställa en dags bildhuggararbete med fem dagars stenhuggararbete, liksom man kan likställa ett rådjur med 5 harar. Men lika lite som detta likställande skulle berättiga statistikerna att med vetenskapligt allvar hävda att det finns 1000 harar i ett revir med 100 rådjur och 500 harar, lika lite är prisstatistikern eller värdeteoretikern berättigad att med allvar påstå att i bildhuggarens dagsprodukt är 5 dagars enkelt arbete förkroppsligat och att detta skulle vara den reella grunden till att det i utbytet sätts lika med 5 dagsprodukter av en stenhuggare."

Härtill fogas ett långt exempel på hur mycket som skulle kunna "bevisas" genom att substituera "vara" med "gälla som", "om man tillåter sig att ta hjälp av 'gälla' och 'låta gälla', när 'vara' lämnar en i sticket". Men vi kan lugnt bortse från detta exempel, eftersom hela den "substitution", som Marx skulle ha gjort sig skyldig till, enbart vilar på hårklyverier - som vi snart skall se. Men nu kommer Böhms huvudargument. Han påminner oss om att Marx åberopar "erfarenheten" och den "samhälleliga processen bakom producenternas rygg", som påstås "bevisa" att det kvalificerade arbetet kan reduceras till enkelt genomsnittsarbete. Men just här, menar Böhm, "stöter vi på den mycket naturliga, men för Marx' teori mycket komprometterande iakttagelsen att reduktionsmåttstocken inte bestämmes av något annat än själva det faktiska utbytesförhållandet. Den är inte bestämd och kan inte a priori bestämmas av en eller annan egenskap som är inneboende i det kvalificerade arbetet, i vilket förhållande det vid sina produkters värdebildning skall omräknas till enkelt arbete, utan detta avgöres endast av det faktiska resultatet, det faktiska utbytesförhållandet. Marx säger det själv: 'dess värde sätter den lika med produkten av enkelt arbete', och han hänvisar till 'en samhällelig process', genom vilken 'bakom producenternas rygg de olika proportioner fastställs, i vilka olika slags arbete reduceras till enkelt arbete som deras måttsenhet', och att dessa proportioner därför 'förefaller bestämda av sedvänja'." Men "vad betyder under dessa omständigheter åberopandet av 'värdet' och den 'samhälleliga processen' som bestämmande faktorer för reduktionsmåttstocken? - Det betyder, bortsett från allt annat, den rena, nakna cirkelförklaringen. Ämnet för förklaringen skulle ju vara varornas utbytesförhållande, till exempel också varför en statyett, som har kostat en dags bildhuggararbete, utbyts mot ett lass sten som har kostat fem dagars stenhuggararbete och inte mot en större eller mindre mängd sten, som kostat tio eller bara tre dagars arbete. Hur förklarar Marx detta? Utbytesförhållandet är detta och inget annat, för att en dags bildhuggararbete skall reduceras till just fem dagars enkelt arbete. Och varför skall det reduceras till just fem dagar? Eftersom erfarenheten visar att det genom en samhällelig process reduceras på så sätt. Och vilken är denna samhälleliga process? Just den som skall förklaras, just den genom vilken produkten av en dags bildhuggararbete till sitt värde sätts lika med produkten av fem dagars arbete i gemen. Om det faktiskt regelmässigt utbyttes mot produkten av bara tre enkla arbetsdagar, så skulle Marx likaledes anmoda oss att erkänna en reduktionsmåttstock av 1:3 som den erfaren hetsmässiga, och på denna stödja sin förklaring till att och varför en statyett måste bytas just mot produkten av tre stenhuggararbetsdagar, varken mer eller mindre! I korthet - det är klart, att vi på detta sätt inte lär oss något om de egentliga orsakerna till att produkter av olika slags arbeten byts mot varandra i ett eller annat förhållande. De byts på så sätt, säger Marx, om än med något annorlunda ord, eftersom de erfarenhetsmässigt byts så!" "Detta är just", slutar Böhm-Bawerk, "de båda ingredienserna i Marx' recept ...: substituering med 'att gälla' för 'att vara', och det cirkelresonemang som ligger i att härleda reduktionsmåttstocken ur samhällets faktiska utbytesförhållanden, som är det som skall förklaras! På så sätt har Marx gjort upp räkningen med de grällaste motsägelserna mellan fakta och sin teori ..."[144]

Detta är Böhm-Bawerks argumentation, som alltsedan dess upprepats så ofta att den nu hör till den "fasta fonden" i varje akademisk och icke-akademisk Marx-kritik.[145] Till att börja med måste vi påtala en detalj i denna argumentation - att Böhm väljer just en bildhuggare som representant för det kvalificerade arbetet. Ett sådant exempel kan bara verka störande i diskussionen om Marx' värdeteori, eftersom Marx på förhand utesluter "konstnärliga arbeten" från sitt verks ämnesområde, alltså även från sin värdeteori.[146] Låt oss därför utelämna bildhuggaren (vare sig det är en Benvenuto Cellini, som Böhm-Bawerk uppehåller sig vid, eller ej) och återvända till Ricardos gamla jämförelse mellan en guldsmed och en enkel daglönare (common labourer).

Det är uppenbart att deras respektive produkter - bortsett från det arbete som föremålsgjorts i råämnena och arbetsmedlen - "förkroppsligar olika slags arbete i olika mängder". Men gäller inte detsamma, om vi t.ex. jämför en stenhuggares arbete med en murarhantlangares, en bilarbetares, en bärares? Ty också varje enkelt, oskolat arbete är i sitt slag, d.v.s. i sin konkreta bestämning, olikt varje annat oskolat arbete. Det är förvisso inte något särdrag för det kvalificerade arbetet som sådant. Å andra sidan är inte heller mängden av det värdeskapande arbete som förkroppsligats i stenhuggarens, murarhantlangarens eller bilarbetarens produkter känd på förhand, även om vi vet att de alla har arbetat samma tid. Ty vi vet ännu inte, om de alla framställde sin produkt under "samhälleligt normala produktionsbetingelser" och med en "samhälleligt genomsnittlig skicklighet och intensitet hos arbetet". (Om t.ex. en textilarbetares arbete hos ett visst företag är särskilt produktivt eller särskilt intensivt, så byts kanske produkten av en halv dags presterat arbete av honom mot en hel dags arbete för stenhuggaren). För att deras produkter skall kunna mätas som värden så måste de olika arbeten som är gömda i dessa produkter reduceras till "skillnadslöst, likformigt mänskligt arbete"; "först då kan den kvantitet arbete, som de innehåller, mätas med tiden, med ett gemensamt mått"[147].

Det är obegripligt varför Böhm uppmärksammar dessa kvalitativa och kvantitativa skillnader i arbetsprestationerna först när han betraktar det kvalificerade arbetet. Eller rör det sig om den fördom, som är utmärkande för "bildade kretsar", vilken säger att vissa "finare yrkens" (t.ex. en bildhuggares) arbetsprestationer - som man å ena sidan inte vill låta vara "improduktiva", men å andra sidan vill skilja från alla andra arbetsprestationer - på ett grundläggande sätt skiljer sig från "vanliga arbetares"? Och skiljer sig så mycket att man utan vidare kan reducera de senare till "skillnadslöst mänskligt arbete", men inte de förra? Hur det än förhåller sig med detta, på denna punkt bevisar Böhm för mycket och följaktligen också för lite. Han märker inte, att han utifrån sin frågeställning framför allt skulle angripa Marx' begrepp "det skillnadslösa mänskliga arbetet" och inte inskränka sig till specialfallet med det kvalificerade arbetet, för vilket Marx senare använder detta begrepp. För man kan omöjligt bevisa ett undantag från regeln med argument som förstör själva regeln. Antingen gäller de argument som Böhm anför, då kan inget arbete reduceras till allmänt mänskligt arbete och det är också överflödigt att bara låta detta gälla med avseende på det kvalificerade arbetet; eller också gäller det inte, och då måste man hitta andra argument för en särställning för det kvalificerade arbetet.

Men just detsamma kan man säga också om Böhm-Bawerks övriga invändningar. Ty redan den reduktion av alla arbeten till "skillnadslöst mänskligt arbete", som ligger till grund för Marx' värdebegrepp är på intet vis given på förhand, utan sker först genom en "samhällelig process bakom producenternas rygg; och Marx säger också med avseende på denna reduktion: "Samhällets sammanlagda arbetskraft, som yttrar sig i varumarknadens värden, gäller ... som en och samma mänskliga arbetskraft, ehuru den består av otaliga individuella arbetskrafter."[148] Varför alltså inte redan här, vid källan till Marx' värdebegrepp, resa förebråelsen om en "substitution av 'vara' med gälla' " och den om en "argumentation i cirkel", varför gömma dessa invändningar till den sekundära frågan om det kvalificerade arbetet?!

2.

Böhms frågeställning för oss alltså tillbaka till begreppet "skillnadslöst" eller "abstrakt mänskligt" arbete. Vilken roll tillkommer detta begrepp i Marx' värdeteori?

Vid första ögonkastet står det klart att i den omedelbara verkligheten är de mänskliga arbetena lika mångfaldiga och från varandra skilda som de produkter, som de framställer."... 1 uns guld, 1 ton järn, 1 quarter vete och 20 alnar siden är lika stora bytesvärden... Men att gräva guld, utvinna järn ur gruvan, odla vete och väva siden är kvalitativt från varandra skilda arter av arbete. Det som sakligt uppträder som bruksvärdenas olikhet, uppträder faktiskt i processen som olikhet i den verksamhet, som frambringar bruksvärdena." Men inte bara det: "De olika brukvärdena är vidare produkter av olika individers verksamhet, alltså resultat av individuellt olika arbeten."[149] Hur kan arbetet nu, mot bakgrund av denna mångfaldighet och olikhet hos särskilda mänskliga arbetsprestationer, tjäna som gemensamt mått för värdet?

Det är ett problem, som Ricardo och de andra klassikerna försummade, och som löstes först av Marx. Hans analyser av bytesförhållanden ledde till resultatet att varorna som bytesvärden inte innehåller en enda "atom bruksvärde", att deras värde utgör "något rent samhälleligt".[150] Men vid härledningen av denna samhälleliga substans måste vi abstrahera från varornas bruksvärden, liksom från de produktiva verksamheter, som gör dem till bruksvärden. Som bytesvärde är den ekonomiska produkten "inte längre bord eller hus eller garn eller något annat nyttigt ting"; men "det är inte heller en produkt av snickararbete eller byggnadsarbete eller spinneriarbete eller eljest något bestämt produktivt arbete. Med arbetsproduktens nyttokaraktär försvinner också nyttokaraktären av de däri representerade arbetena, och samtidigt försvinner de olika konkreta formerna av dessa arbeten, vilka nu inte längre går att skilja från varandra utan alla är reducerade till ett och samma mänskliga arbete, till abstrakt mänskligt arbete."[151]

Man ser: "Likheten mellan toto caelo /fullständigt/ skilda arbeten kan bara bestå i en abstraktion från deras verkliga olikhet, i en reduktion till den gemensamma karaktär de har som förbrukning av mänsklig arbetskraft, som abstrakt mänskligt arbete."[152] Vid första påseendet framstår detta som ett rent tankemässigt resultat; men i verkligheten äger denna abstraktion "dagligen ... rum i den samhälleliga produktionsprocessen. Att upplösa alla varor i arbetstid", läser vi i Till kritiken, "är inte någon större abstraktion, men samtidigt inte någon mindre reell, än att upplösa alla organiska kroppar i luft. Det arbete, som sålunda mätts genom tiden, uppträder i själva verket inte som arbete av olika subjekt, utan de olika arbetande individerna uppträder tvärtom som blotta organ för arbetet... Denna abstraktion av det allmänt mänskliga arbetet existerar i det genomsnittsarbete, som varje genomsnittsindivid i ett givet samhälle kan utföra, ett bestämt produktivt förbrukande av mänskliga muskler, nerver, hjärna o.s.v. Det är enkelt arbete, till vilket varje genomsnittsindivid kan läras upp och som han måste utföra i den ena eller andra formen."[153]

Och det bevis, som Böhm-Bawerk så ihärdigt frågar efter? Beviset lämnas av det kapitalistiska produktionssättet självt, "där individerna med lätthet övergår från ett arbete till ett annat och där arbetets bestämda art är tillfällig ... för dem. Arbetet har här - inte bara i tänkandet utan i verkligheten - blivit medel för skapande av rikedomen överhuvud, och det har upphört att vara sammanvuxet med individerna som ett särdrag hos dem." (Som t.ex. hos hantverkare i tidigare epoker.) "Ett sådant tillstånd" (citatet härstammar från år 1857) "har nått sin högsta utveckling i det borgerliga samhällets modernaste form - i Förenta Staterna. Först här blir alltså abstraktionen i kategorin 'arbete', 'arbete överhuvud', arbete utan omsvep, ... praktiskt sann."[154] Först i det fullt utvecklade kapitalistiska produktionssättet "gäller" (eller låt oss säga "räknas" - för att undvika det av Böhm bannlysta uttrycket) hela samhällets arbetskraft "som en och samma mänskliga arbetskraft": "Det är som om de olika individerna skulle ha slagit ihop sin arbetstid och låtit olika kvantiteter av den arbetstid, över vilken de gemensamt förfogar, framträda i form av olika bruksvärden. Den enskildes arbetstid är sålunda faktiskt den arbetstid, som samhället behöver för att framställa ett bestämt bruksvärde, d.v.s. för att tillfredsställa ett visst behov."[155] Den som alltså talar om villkorliga abstraktioner hos Marx, borde först titta noga på den kapitalistiska produktionsprocessen, där arbetet faktiskt inte existerar för människan utan människan för arbetet, och där det nu i det stora flertalet fall bara kommer an på genomsnittsprestation och genomsnittstempo![156]

Så långt för att klarlägga grundbegreppet i Marx' värdeteori, begreppet "allmänt mänskligt arbete". Man förstår nu varför varornas värde enligt Marx "blott är dessa tings samhälleliga funktioner och inte har något att göra med deras naturliga egenskaper"[157], och varför de olika arbetena - för att varornas värden överhuvud skall kunna mätas med den arbetstid som de innehåller - måste återföras till skillnadslöst, lika, enkelt arbete, där såväl de arbetandes individualitet som deras verksamhets konkreta karaktär framträder utsuddade. Detta betyder naturligtvis inte, att det värdeskapande arbetet blott är en fantom; det är snarare grundat på den mycket reala existensen av det producerande (varuproducerande) samhället, och detta reala faktum vilar å sin sida på den inte mindre reala "fysiologiska sanningen", att allt mänskligt arbete är "förbrukning av mänsklig hjärna, mänskliga nerver, muskler, sinnesorgan o.s.v.".[158] Men det fysiologiska arbetet är ännu inte ekonomiskt arbete. Detta förutsätter snarare den samhälleliga liksättningsprocessen mellan skilda ursprungligen olika arbetsprestationer[159], en process som äger rum "bakom producenternas rygg" (i själva produktionen, och därmed också i utbytet), och som bara återspeglas i kategorin "abstrakt mänskligt" arbete.[160]

3.

Men låt oss återvända till vårt egentliga tema - till de invändningar som Böhm-Bawerk gjorde mot Marx' reduktion av det kvalificerade arbetet till enkelt genomsnittsarbete. Vi skall först gå in på den något kuriösa invändningen att det har skett en "substitution". För att slippa "bevisa" denna reduktion har Marx enligt Böhm helt enkelt "substituerat" det som det kvalificerade arbetet verkligen är, med det som detta arbete "gäller" för; medan alla vet att den vetenskapliga teorin bara befattar sig med tingens "vara". Hur lite denna invändning i verkligheten "gäller", ser man bäst genom att sammanställa två satser av Marx rörande det "kvalificerade arbetet". Sålunda heter det i det av Böhm från Kapitalet I citerade stycket: "Komplicerat arbete betecknar endast potentierat eller snarare multiplicerat enkelt arbete, sålunda att ett mindre kvantum komplicerat arbete är lika med ett större kvantum enkelt arbete."

Men hur lyder det analoga stället i den 8 år tidigare utgivna skriften Till kritiken? "Men hur är det med det komplicerade arbetet...? Arbete av detta slag upplöses i sammansatt enkelt arbete, enkelt arbete i högre potens, så att t.ex. en komplicerad arbetsdag är lika med tre enkla arbetsdagar."[161]

Det är uppenbart att båda satserna säger samma sak: och ändå kunde Marx i Till kritiken klara sig utan den "substitution" han beskylls för, han säger t.ex. inte "gäller som upplöst", utan helt enkelt "upplöses"! Var har den så viktiga "ingrediensen i hans recept" (som Böhm-Bawerk utifrån ett enda ord ägnar två hela sidor av sin kritik) tagit vägen?

Det är på sätt och vis pinsamt att gå in på dessa ovärdiga hårklyverier hos den "österrikiska skolans" ledande teoretiker. Men man kan kanske lära sig något av denna "invändning"? Ja, varför använder Marx sig här och på många andra ställen av uttrycket "gäller"? Helt enkelt för att antyda att det mänskliga arbetets värdeskapande kvalitet inte är något på förhand givet, inget naturligt faktum, utan är resultatet av en liksättning av skilda arbeten vilken äger rum i den samhälleliga processen. Bakom Böhms kuriösa invändning lurar alltså en naivt naturalistisk uppfattning av arbetsvärdeteorin, som förvisso inte har något med Marx att göra, men desto mer med hans kritikers bristande förståelse.[162]

Men nu till Böhms sista - och viktigaste - argument, till den berömda circulus vitiosus /cirkelförklaring/, som han upptäckte hos Marx. Stämmer det att Marx inte förmådde grundlägga sin tes om det kvalificerade arbetets högre värdeskapande kraft på något annat sätt än genom att åberopa marknaden, där produkterna av mer kvalificerade arbeten värderas högre än de av okvalificerat arbete?

Här har vi åter ett exempel på hur grundligt Böhm har missförstått Marx' värdeteori. Han förbiser nämligen att innan Marx gick in på (den i hans ögon sekundära) frågan om det kvalificerade arbetet, så hade han redan löst det grundläggande problemet med alla arbetens reducerbarhet (kvalificerade eller okvalificerade) till "skillnadslöst, likformigt, enkelt arbete"; han hade alltså inte längre någon anledning att än en gång "bevisa" det redan givna resultatet, nu med avseende på det kvalificerade arbetet ... (Något sådant kan bara falla den in, som betraktar en kvalificerad arbetskrafts prestation - en mekanikers eller en ingenjörs - som principiellt olik andra arbetsprestationer.) - Det betyder naturligtvis inte att frågan om det kvalificerade arbetet inte utgör ett problem för sig. Men det som det här rör sig om är inte, om detta arbete principiellt kan reduceras till enkelt arbete, om det faktiskt blott utgör en multipel av det enkla arbetet; utan - enligt vilka lagar denna reduktion äger rum, hur denna multipel skall mätas. Och det är naturligtvis två helt skilda frågor! Även Böhm skulle ha lagt märke till det, om han, förutom Kapitalet, hade studerat Till kritiken (som Marx själv hänvisar till som en nödvändig fördjupning av det värde- och penningteoretiska kapitlet i Kapitalet[163]). Sålunda heter det där angående frågan om det kvalificerade arbetet: "De lagar, som reglerar denna reducering" av det kvalificerade arbetet till enkelt, "behöver ännu inte behandlas. Men att reduceringen äger rum är klart: ty som bytesvärde är produkten av det mest komplicerade arbetet i en bestämd proportion ekvivalent för det enkla genomsnittsarbetets produkt, alltså likställd med en bestämd kvantitet av detta enkla arbete."[164]

Vi menar att redan av detta ställe sopas allt tal om Marx' påstådda "cirkelförklaring" bort. Ty om det kvalificerade arbetets högre värdeskapande förmåga enligt Marx helt enkelt skulle härledas ur marknadens högre värdering av dess produkter, varför skulle han då i samma andetag tala om de särskilda lagar som reglerar det kvalificerade arbetets reducering till genomsnittsarbete?[165] Hur rimmar detta med Böhms påstående att enligt Marx "reduktionsmåttstocken inte bestämmes av något annat än själva det faktiska utbytesförhållandet"? Det rimmar inte alls. Det är inte konstigt att Böhm inte tar någon notis om detta för hans tolkning så ogynnsamma ställe. Den polemiska avsikten i Marx-bekämpningen tjänade förvisso på det; men knappast den vetenskapliga kunskapen.

II. Marx' förmodade lösning

Marx accepterade Ricardos påstående att det som skedde på själva varumarknaden bekräftar att en reduktion av det kvalificerade arbetet till okvalificerat äger rum. (Man kan inte förstå varför Böhm i sin Marx-kritik inte går in på att Ricardo är fader till detta argument.) Marx anmärker redan i sina excerpter från 1851: "Ricardo ger ingen ytterligare utveckling av detta."[166] Men att han själv tänkte utarbeta en sådan "utveckling"[167] (troligen i den planerade "boken om lönarbetet") och i vilken riktning han sökte problemets lösning, framgår av ett ställe i Theorien, som är riktat mot Bailey. Där heter det: "Hans sista invändning" (mot Ricardos ränteteori) "är denna: Varuvärdena kan inte mätas med arbetstiden, om arbetstiden i en industrigren inte är lika med arbetstiden i en annan, så att den[168] vara, i vilken t.ex. en ingenjörs 12 timmar förkroppsligas, har dubbla värdet av den vara, i vilken en lantarbetares 12 timmar förkroppsligas. Vilket leder fram till följande: En enkel arbetsdag är inte värdets mått, när det finns andra arbetsdagar, som förhåller sig som dagar av komplicerat arbete till dagar av enkelt arbete.[169] Ricardo har påvisat att detta faktum inte förhindrar att man mäter varorna med arbetstiden, när förhållandet mellan enkelt och komplicerat arbete är givet. Han har förvisso underlåtit att beskriva hur detta förhållande utvecklas och bestämmes. Detta tillhör framställningen om arbetslönen, och" - nu kommer överraskningen - "reducerar sig i sista instans till de olika värdena hos själva arbetsförmågan, det vill säga deras skilda produktionskostnader (som bestäms av arbetstiden)."[170]

Hur skall nu detta intressanta ställe uppfattas? I varje fall inte så att tesen att varje komplicerat arbete bara är potentierat enkelt arbete först skall "bevisas"; denna uppgift löstes redan i värdeteorin, genom reduktionen av alla arbeten till enkelt genomsnittsarbete. Vad det gäller är alltså inte om det kvalificerade arbetet i grunden kan reduceras till det enkla, utan med vilken måttstock detta äger rum, hur de respektive arbetsprestationerna kan jämföras med varandra. Och här är den stränge arbetsvärdeteoretikern Marx tillräckligt "icke-ortodox" för att som jämförelsemåttstock föreslå "de olika värdena hos själva arbetsförmågan", d.v.s. väsentligen de olika utbildningskostnaderna för de kvalificerade och okvalificerade arbetarna! En lösning som föresvävade många - mer eller mindre "ortodoxa" - marxister (för att bara nämna Kautsky, C. Schmidt, Bernstein, Hilferding, H. Deutsch, O. Bauer, L. Boudin, Bogdanow, Posniakow och Rubin); men som de mestadels med rätta instinktivt undvek, då denna lösning - utifrån det av Böhm ställda skenproblemets ståndpunkt - ofrånkomligen leder till att varuvärdena härleds ur arbetskraftens värde, alltså skulle motsäga Marx' värdeteoris väsen. Detta förklarar de många - och delvis rätt begåvade - försöken att fylla den påstådda luckan i Marx' värdeteori och på så sätt avvärja Böhm-Bawerks angrepp.

Det skulle vara otänkbart för författaren till detta arbete att utöka dessa försöks antal; för det första för att han inte alls önskar mäta sina krafter med de nämnda teoretikerna; och för det andra för att han betraktar själva problemet - som de uppställde det[171] - som icke existerande.

Låt oss än en gång understryka att det inte längre handlar om huruvida det kvalificerade arbetet utgör blott en multipel av det enkla, utan bara om hur denna multipel skall mätas. Och det är svårt att förstå varför detta inte skulle ske på det sätt som Marx föreslår i Theorien. Låt oss för ett ögonblick föreställa oss ett socialistiskt samhälle. Också detta samhälle kommer förvisso till en början att behöva räkna med det faktum att det finns olika arbetskvalifikationer. Även här kommer alltså frågan om det kvalificerade arbetets reduktion till okvalificerat att vara av teoretisk - och framför allt praktisk - betydelse. Och det i två hänseenden: för det första vad angår "avlöningen" av arbetskrafter med olika kvalifikationer; och för det andra för att just det socialistiska samhället måste beräkna de arbetskrafter som står till dess förfogande mycket noggrant och fördela dem på de olika produktionsgrenarna.

Vad nu beträffar avlöningen av de kvalificerade arbetarna, så kommer det socialistiska samhället, som Engels framhäver, framför allt att sträva efter att anpassa de kvalificerade arbetarnas "löner" till de okvalificerades. Av mycket förståeliga skäl: "I ett samhälle av privatproducenter bekostar privatpersonerna eller deras familjer utbildningen av yrkesarbetarna; det högre priset på den yrkesutbildade arbetskraften tillfaller därför också i första hand privatpersonerna: den skicklige slaven säljs dyrare, den skicklige lönarbetaren får högre lön. I det socialistiskt organiserade samhället bestrider samhället dessa kostnader och frukterna, det högre 'värde'[172], som frambringas av det sammansatta" (kvalificerade) "arbetet tillhör därför samhället."[173] (Märk dock: d.v.s. i det fall detta samhälle är i stånd att bära de totala utbildningskostnaderna för yrkesarbetarna - vilket i början inte utan vidare kommer att vara självklart.)

Men den andra frågan framstår som mycket viktigare: Hur skall det socialistiska samhället i sin ekonomiska planering behandla det faktum att det finns olika arbetskvalifikationer? Eftersom det kvalificerade arbetets högre potenser förvisso inte framspringer ur någon ockult egenskap hos själva detta arbete eller dess bärare, så måste det uppenbarligen hålla sig till den empiriskt givna och empiriskt mätbara skillnaden i utbildningskostnader för skolade och oskolade arbetare. Låt oss antaga att det behövs 100 arbetare som arbetar 10 dagar för att fullborda ett bestämt projekt, men därav måste 10 arbetare speciellt för detta projekt förberedas med särskilda kvalifikationer över genomsnittet. Samhällets utgifter för att utbilda dessa arbetare blir, låt oss säga, motsvarande 200 arbetsdagar. Det är klart att även dessa 200 arbetsdagar måste "medräknas" av samhället, om dess ekonomiska planer inte skall hänga i luften. Det måste alltså beräkna de arbetsdagar som är nödvändiga för att utföra projektet till 1200, inte till 1000. Skillnaden mellan kvalificerat och okvalificerat arbete reduceras alltså i sista hand till skillnaden i olika arbetskrafters utbildningstid.

Men det samma gäller, mutatis mutandis, även för det kapitalistiska produktionssättet, men här finns inget centralt planerande organ, som kunde avväga de olika arbetskrafternas utbildningstider mot varandra, och denna uppgift måste i stället överlämnas till marknadens spontana krafter (varu- och arbetsmarknaden); och här måste vidare sammanhanget mellan olika arbetares utbildningstid och den tid som är nödvändig för att framställa olika produkter ta formen av ett växelförhållande mellan arbetskrafternas värden och värdena av de varor som de har frambringat. I denna mening säger Marx i Kapitalet: "Det arbete som gäller som högre, mera komplicerat arbete gentemot samhälleligt genomsnittsarbete, är en yttring av arbetskraft, vars utbildning har kostat mer, vars produktion kostar mer arbete, och som därför har högre värde än den enkla arbetskraften. Men då värdet av denna kraft är högre, så yttrar det sig också i högre arbete och föremålsgör sig därför under samma tidsperiod i förhållandevis högre värden."[174]

Vilket inte alls betyder att Marx i strid med sin värdeteori härleder varornas värden ur "arbetets värde"; utan bara att i den samhälleliga process där olika arbeten liksätts kan den merutgift av arbete, som det kapitalistiska samhället måste använda för utbildning av kvalificerade arbetskrafter, bara komma till uttryck genom den högre "värderingen" av de produkter som har framställts av dessa arbetskrafter. (Om det inte var så, så skulle naturligtvis inte någon företagare vara beredd att betala de kvalificerade arbetarna motsvarande högre löner. Följden skulle bli att arbetarna strömmade bort från dessa yrken ända tills efterfrågan på de berörda produkterna drev priset på dem i höjden och därmed framtvingade utbildning av nya kvalificerade arbetare.)

Så mycket om den lösning av problemet med det kvalificerade arbetet som antyds i Theorien. Men det vi främst var ute efter var inte själva denna lösning utan snarare påpekandet att skillnaden mellan kvalificerat och okvalificerat arbete inte utgör något principiellt hinder för att förklara de ekonomiska fenomenen utifrån Marx' värdeteoris ståndpunkt, vilket Böhm-Bawerk och de kritiker av arbetsvärdeteorin, som följer honom, påstår.[175] Begreppet "värdeskapande arbete" skall inte, som Marx på ett ställe anmärker gentemot Smith, uppfattas "skotskt", d.v.s. grovt naturalistiskt; ty "när vi talar om varan som materialisering av arbete - i betydelsen av dess bytesvärde - så är detta bara ett inbillat, d.v.s. blott socialt existenssätt för varan, som inte har något med dess kroppsliga realitet att göra; den föreställs som en bestämd kvantitet samhälleligt arbete eller pengar."[176]

Men den som med Böhm kräver av Marx' värdeteori att den skall härleda det kvalificerade arbetets reducerbarhet till enkelt "a priori ur en eller annan inneboende egenskap hos det kvalificerade arbetet", han visar bara hur grundligt han måste ha missförstått denna teori.

Kapitel 32

En anmärkning till frågan om "felrationalisering"

Enligt Otto Bauer (som själv har präglat begreppet) är "felrationaliseringen" en rationalisering, som visserligen sänker produktionskostnaderna i ett enskilt företag, men samtidigt höjer de samhälleliga produktionskostnaderna, som alltså som resultat "gör den ene rikare och helheten fattigare".[177] Som sådan är felrationaliseringen en typisk företeelse i det kapitalistiska ekonomiska systemet. Här är nämligen arbetskraften en vara, vars värde, som alla andra varors värden, är bestämt av den arbetstid som är samhälleligt nödvändig för dess reproduktion. Men arbetskraftens bärare, arbetaren, förbrukar energi såväl i arbets- som i livsprocessen - och det senare naturligtvis även när han är arbetslös, alltså sjunker ner i den industriella reservarméns led. Även i detta fall måste hans arbetskraft bevaras som möjligt exploateringsobjekt för kapitalet. Samhället måste därför åt den arbetslöse arbetaren "säkra ett arbetslöshetsunderstöd, antingen genom en arbetslöshetsförsäkring, eller genom den allmänna fattigvården eller genom privat välgörenhet, som ... räcker för att åter tillföra den energi som förbrukats i livsprocessen". - "Om det för reproduktion av den i livsprocessen förbrukade energin krävs en utgift på a Mark, för reproduktion av den i arbetsprocessen förbrukade energin en utgift på b Mark, så måste arbetslöshetsunderstödet vara minst a Mark, arbetslönen minst a + b Mark, om arbetaren skall förbli arbetsduglig." Men nu bär företagaren reproduktionskostnaderna för den energi som arbetaren har förbrukat i livsprocessen bara så länge som han sysselsätter denne, medan dessa kostnader annars - i det fall arbetaren avskedas - faller på samhället. Kostnaderna för de arbetslösa arbetarnas underhåll utgör därför "inte en beståndsdel av det enskilda företagets produktionskostnader, men däremot en beståndsdel av samhällets produktionskostnader".

Denna skillnad gör sig gällande just vid alla kapitalistiska rationaliseringsåtgärder. Då de arbetare, som den enskilde företagaren kastar på gatan, inte längre angår honom och han inte längre behöver sörja för dem, ligger det i hans eget intresse att genom tekniska förändringar, införande av nya maskiner o.s.v. (i korthet - genom rationaliseringsåtgärder) ständigt "friställa" arbetare, om bara "den merutgift för fasta kostnader, som rationaliseringen kräver, är mindre än den besparing av arbetslön, som rationaliseringen åstadkommer". Som Otto Bauer visar är det därvid fördelaktigt för kapitalisten att driva rationaliseringen "ända till den gräns, vid vilken den sista merutgiften för fasta kostnader är just så stor som den besparing av arbetslön, som den åstadkommer". Som illustration till denna tes anför Bauer ett rätt intressant exempel ur en rapport från utskottet för undersökning av det tyska näringslivet från år 1930: "Vi har moderniserat en liten smälthytta, försedd med tre högugnar, fullständigt och genom ombyggnaden minskat arbetarantalet på en gång från 120 till 10, alltså sparat in 110 arbetare. Arbetaren kostar idag runt 4.000 Mark om året, vi har alltså sparat in 440.000 Mark.[178] Ombyggnaden har kostat 2,8 miljoner Mark. 15 % av detta är 420.000 Reichsmark, vilka som ränta och amortering förtär vår besparing. "- Den faktiska besparingen i företagets årliga kostnader - som har åstadkommits genom att friställa 110 arbetare - belöper sig alltså till blott 20.000 Mark!

Otto Bauer tillägger: "Utifrån den kapitalistiska kostnadsberäkningen var denna rationalisering ändå berättigad." Men det är helt annorlunda om vi betraktar den från den "samhälleliga kostnadsberäkningens" synpunkt: "Om de 110 arbetare som blev arbetslösa genom omställningen förblev arbetslösa under längre tid, eller om de slutligen måste flytta till andra orter för att åter hitta ett arbete, så var den samhälleliga merutgift som krävdes för understöd och flyttning av de arbetslösa, otvivelaktigt mycket större än besparingen på 20.000 Mark ..." För "samhället" var den nämnda omställningen alltså enligt Otto Bauer just en "felrationalisering"; ty "från den samhälleliga produktionskostnadsberäkningens ståndpunkt är den tekniska förändringen bara fördelaktig, om samhällets totalkostnader därigenom sänks - alltså bara om besparingen av kapitalistiska kostnader är större än de samhälleliga utgifterna för underhåll, omskolning och flyttning av de arbetare som blivit arbetslösa genom den tekniska förändringen."[179]

Bauer kommer här med en förkrossande kritik av den kapitalistiska rationaliseringen, vars åtgärder faktiskt i de flesta fall höjer den enskilde företagarens profit på den kapitalistiska totalekonomins (alias "samhällets") bekostnad, och som följaktligen från den "samhälleliga produktionskostnadsberäkningens" ståndpunkt med fog kan betecknas som en "överilad", "förfelad", negativ rationalisering. Mot denna bakgrund är begreppet "felrationalisering" förvisso mycket användbart (bortsett från den högst tvivelaktiga abstraktionen "samhälle"[180]). Frågan är bara: inom vilka gränser kan detta begrepp överhuvud användas, och ur vilket samhälles synpunkt kan man tala om en "felrationalisering" i den ovannämnda meningen? Och här kommer vi till en punkt där vi måste motsäga Otto Bauer.

Låt oss föreställa oss ett samhälle där alla produktionsgrenar är sammanfattade i en kapitalistisk trust, där det alltså inte längre finns någon enskild företagare, utan där "bourgeoisien genom sin stat förvaltar hela folkhushållningen". I ett sådant samhälle måste faktiskt den "samhälleliga" (d.v.s. totalkapitalistiska) kostnadsberäkningen (social accounting) träda i den privatkapitalistiska produktionskostnadsberäkningens (business accounting) ställe. Ett samhälle av detta slag skulle därför bara vidtaga rationaliseringsåtgärder där besparingarna i kostnader för det "levande arbetet", för arbetslönen, inte uppvägs av ökade utgifter för underhåll av armén av arbetslösa. För detta samhälle skulle alltså gränserna för rationaliseringen vara snävare än för privatkapitalismen - det skulle bara kunna rationalisera mycket mera försiktigt och eftertänksamt (om än kanske kontinuerligare). (Och - tillfogar vi - endast med avseende på detta samhälle skulle begreppet "felrationalisering" ha någon mening, som en felkalkylerad, till sina följder negativ åtgärd, som belastar den totala kapitalistiska ekonomin med överflödiga kostnader för underhåll av arbetskraften, och som därför i "allmänhetens" intresse skulle förkastas.)

Så ter sig saken från statskapitalismens ståndpunkt. Men hur skulle det förhålla sig i det socialistiska samhället? D.v.s. i ett samhälle där varje rationalisering är förknippad med en minskning av den allmänna arbetstiden, där det alltså därför inte längre finns något arbetslöshetsproblem (och därav kommande kostnader för omskolning och flyttning av arbetslösa)? Eftersom lönarbetet här överhuvud bortfaller så kommer detta samhälle uppenbart i sin "produktionskostnadsberäkning" inte att räkna med kostnaderna för arbetskraft (som kapitalismen), utan med utgiften för själva arbetet. Här måste följaktligen även sådana tekniska förändringar, som såväl från den stats- som från den privatkapitalistiska ekonomins ståndpunkt tycks förfelade, visa sig vara försvarliga. En "felrationalisering" skulle här bara komma till stånd, om de nya maskinerna o.s.v. kostade samhället mer (eller lika mycket) arbete (inte i betalning för arbetskraft!) än den sparade in. Rationaliseringens gränser skulle här följaktligen vara mycket vidare än i den kapitalistiska ekonomin; det socialistiska samhället kunde "rationalisera" mycket snabbare, i mycket högre grad, det kunde utveckla det samhälleliga arbetets produktivkrafter mycket kraftfullare!

Hur märkligt det än kan låta, så kom Otto Bauer till motsatt uppfattning: "Orsaken till dessa felrationaliseringar", skriver han som avslutning, "kommer att försvinna först i ett samhälle, där företagen tillhör staten och samma stat samtidigt också måste stå för kostnaderna för arbetslöshetsunderstöd och kostnaderna för flyttning och omskolning av arbetarna. Här skulle den kapitalistiska produktionskostnadsberäkningen ersättas av en samhällelig. Staten skulle bara ha intresse för rationaliseringsåtgärder om besparingen i produktionskostnader i det enskilda företaget skulle vara större än kostnaderna för arbetslöshetsunderstöd till de arbetare som genom rationaliseringsåtgärderna samtidigt blivit överflödiga. Även denna stat skulle naturligtvis rationalisera. Men den skulle bara rationalisera i den utsträckning som de arbetare som genom rationaliseringen blivit överflödiga kan överföras till andra företag, produktionsgrenar. Rationaliseringen skulle inte ske språngvis, som under åren 1924 till 1929, utan långsamt men stadigt. Och i och med att rationaliseringen alltid sker i samma tempo som de arbetare som blir överflödiga kan överföras till andra grenar av den samhälleliga produktionen, så sker rationaliseringen i ett socialistiskt samhälle inte längre på bekostnad av en långvarig arbetslöshet för stora massor."[181]

Vi ser: Det som Otto Bauer här framhäver som ett karakteristiskt kännetecken (och en fördel) hos det socialistiska samhället, kan i verkligheten bara gälla ett statskapitalistiskt system.[182] Dels finns här fortfarande ett arbetslöshetsproblem, dels utgår Bauers "socialistiska" samhälle (liksom det kapitalistiska) i sin "produktionskostnadsberäkning" från kostnaderna för arbetskraften ("kapitalistiska kostnader"), och inte från själva det arbete, som dess produkter kostar. Men detta är den springande punkten, det som i detta hänseende skiljer den socialistiska samhällsordningen från den kapitalistiska!

"När en maskin endast betraktas som ett medel att sänka produktens värde", heter det i Kapitalet I, "kan den endast användas under förutsättning, att dess egen produktion kostar mindre arbete än det arbete som den ersätter. Men för kapitalet är denna gräns snävare. Då kapitalet inte betalar det förbrukade arbetet utan värdet av den förbrukade arbetskraften, begränsas maskinens användning av skillnaden mellan maskinvärdet och värdet av den ersatta arbetskraften. Då uppdelningen av arbetsdagen i nödvändigt arbete och merarbete är olika i olika länder och är olika i samma land vid olika tidpunkter eller under samma tidsperiod i olika industrigrenar, och då vidare arbetarens verkliga lön ibland understiger, ibland överstiger värdet av hans arbetskraft, kan differensen mellan maskineriets pris och priset på den arbetskraft, som det ersätter, variera kraftigt, även om differensen mellan den arbetsmängd som är nödvändig för att producera maskinen och den arbetsmängd som den ersätter förblir oförändrad. Det är emellertid endast differensen mellan maskinens värde och värdet av den arbetskraft den ersätter, som har betydelse för varans produktionskostnader, och endast denna differens gör sig därför gällande gentemot kapitalisten genom konkurrensens tvångslagar."

I en fotnot till 2. upplagan tillfogar Marx: "I ett kommunistiskt samhälle skulle ... maskintekniken ha ett helt annat spelrum än i det borgerliga samhället."[183]

Denna anmärkning klargör väl tillräckligt skillnaden mellan "produktionskostnadsberäkningen" i det kapitalistiska och det socialistiska samhället. Men i Kapitalet I är denna skillnad bara antydd, medan detta tema behandlas utförligt först i Kapitalet III.[184] Där läser vi i ett av Engels redigerat stycke: "Varans värde är bestämt av totalarbetstiden, förgången och levande, som ingår i densamma. Stigande arbetsproduktivitet består just i att andelen levande arbete minskar och andelen förgånget arbete ökar, men så att totalsumman av det arbete som varan innehåller avtar. Att alltså det levande arbetet avtar mer än det förgångna tilltar. Det försakligade, förgångna arbete som finns i en varas värde - den konstanta kapitaldelen - består dels av förslitning av fast kapital, dels av cirkulerande och i varan helt och hållet konsumerat konstant kapital - råvaror och hjälpämnen. Den värdedel som kommer från råvaror och hjälpämnen måste minska när arbetets produktivkraft stiger, eftersom denna produktivitet, när det gäller dessa ämnen, visar sig just i att deras värde sjunkit. Däremot är det just det karakteristiska för arbetets stigande produktivkraft, att den fasta delen av det konstanta kapitalet ökar starkt och därmed också den värdedel av denna som genom förslitningen överföres på varorna. För att en ny produktionsmetod ska kunna göra sig gällande som en verklig stegring av produktiviteten, måste den värdedel i tillskott för förslitning av fast kapital, som den överför på den enskilda varan, vara mindre än den värdedel som kan dragas ifrån därför att levande arbete inbesparats. Metoden måste kort sagt minska varans värde... Denna minskning av den i varan ingående totala arbetskvantiteten syns enligt detta vara det väsentliga kännetecknet på arbetets stigande produktivkraft, oavsett under vilka samhälleliga betingelser den producerats. I ett samhälle där producenterna reglerar sin produktion enligt en i förväg uppgjord plan, ja, t.o.m. i den enkla varuproduktionen skulle arbetets produktivitet också obetingat kunna mätas enligt denna måttstock. Men hur står det till i den kapitalistiska produktionen?"

Här infogar Engels följande exempel: "Antag, att en bestämd kapitalistisk produktionsgren producerar en normal enhet av sin vara under följande betingelser: förslitningen av det fasta kapitalet utgör per styck 1/2 sh. eller mark; till råvaror eller hjälpämnen går 17 1/2 sh., till arbetslön 2 sh., och vid en mervärdekvot på 100 % utgör mervärdet 2 sh. Totalvärde = 22 sh. eller mark ... Då är varans kostnadspris = 1/2 + 17 1/2 + 2 = 20 sh., genomsnittsprofitkvoten 2 : 20 = 10 %[185] och produktionspriset per varuenhet lika med dess värde = 22 sh. eller mark. - Låt oss anta, att man uppfinner en maskin som reducerar det erforderliga levande arbetet per styck till hälften, men i stället tredubblar den värdedel som består av det fasta kapitalets förslitning. Då blir uppställningen: förslitning = 1 1/2 sh., rå- och hjälpämnen som förut 17 1/2 sh., arbetslön 1 sh., mervärde 1 sh. Tillsammans 21 sh. eller mark. Varan har nu sjunkit 1 sh. i värde; den nya maskinen har betydligt stegrat arbetets produktivkraft. Men för kapitalisten ställer sig saken så: hans kostnadspris är nu 1 1/2 sh. förslitning, 17 1/2 sh. råvaror och hjälpämnen, 1 sh. arbetslön, tillsammans 20 sh. som förut. Då profitkvoten inte utan vidare ändras genom den nya maskinen, måste han erhålla 10 % över kostnadspriset, vilket gör 2 sh.; produktionspriset är alltså oförändrat = 22 sh., men 1 sh. över värdet. För ett samhälle, som producerar under kapitalistiska betingelser, har varan inte förbilligats, där är den nya maskinen ingen förbättring. Kapitalisten har alltså inget intresse av att införa den nya maskinen. Och då han genom att införa den helt enkelt skulle göra sitt hittillsvarande ännu inte utslitna maskineri värdelöst, förvandla det till gammalt skrot, alltså lida en positiv förlust, aktar han sig noga för denna ur hans egen synpunkt utopiska dumhet."

Engels avslutar: "Lagen om arbetets stegrade produktivkraft gäller alltså inte obetingat för kapitalet. Om det i allmänhet sparas levande arbete, stiger denna produktivkraft inte för kapitalet utan bara om det i den betalda delen av det levande arbetet kan sparas mer än som tillsättes i förgånget arbete ... Här råkar det kapitalistiska produktionssättet in i en ny motsägelse. Dess historiska uppgift är en hänsynslös, i geometrisk progression framdriven utveckling av det mänskliga arbetets produktivitet. Men det sviker denna uppgift, när det som här går i vägen för produktivitetens utveckling. Därmed bevisas bara ännu en gång att det får ålderskrämpor och mer och mer överlever sig självt."[186]

Detta långa citat föreföll nödvändigt, därför att det särskilt klart och tydligt kompletterar Marx' redogörelse i Kapitalet I. En sak är i varje fall klar: just denna lösning framgår med nödvändighet av marxismens ekonomiska teori. Även Otto Bauer var på sin tid helt medveten om det, vilket framgår av hans tidigare skrifter. Sålunda läser vi i hans första verk: "Det kapitalistiska produktionssättet minskar ... inte bara det fulla utnyttjandet av de mänskliga arbetskrafter som står till förfogande, det hindrar också användningen av de mest givande driftssätten... Det socialistiska samhället kommer att kunna använda en maskin, om den sparar mer arbete, än som är nödvändigt för dess framställning; det kapitalistiska produktionssättet kan däremot bara nyttja en maskin, om den sparar mer arbetslön än den kostar. Ju lägre arbetslönerna är desto svårare är det att införa nya maskiner, att nyttja de tekniska framstegen. Eftersom arbetslönen alltid bara kan vara framträdelseform för arbetskraftens värde, aldrig framträdelseform för arbetsproduktens värde, så kan det kapitalistiska samhället aldrig använda alla de maskiner, som ett socialistiskt samhälle redan skulle kunnat ta i sin tjänst. Men det finns ännu mer!"

Härtill kommer verkningarna av de särskilda profitkvoternas utjämning till en allmän profitkvot: "Maskinens produktionspris ligger ständigt över dess värde ... eftersom det i produktionspriset ingår en del av det mervärde som frambringats i andra produktionsgrenar men som järn- och maskinproducenterna tillägnat sig i kraft av sitt kapitals storlek... Vi kan nu tillfoga att maskinernas högre produktionspris, som alltid är högre än deras värde ... är ännu ett hinder för det manuella arbetets ersättning med det produktivare maskinarbetet. Härtill kommer slutligen ännu ett skäl! Kartellerna och trusterna i kol- och järnindustrin höjer priset på kol, järn och maskiner upp över det produktionspris, som skapas under fri konkurrens, fördyrar alltså den maskinella produktionen ännu mer och är ytterligare ett hinder för tekniska framsteg. Det socialistiska produktionssättet avlägsnar i ett slag alla dessa skrankor: för detta är varje maskin användbar som sparar mer arbete än den själv har kostat."[187]

Så bra, ja utmärkt kunde Otto Bauer skriva i yngre år! Inte ett ord om den kvasi-"samhälleliga" "produktionskostnadsberäkning" som opererar med utgifter för arbetslön; och alls inga uppmaningar till ett eftertänksamt, försiktigt, långsamt rationaliseringstempo under socialismen! Men hur skall det då förklaras att Otto Bauer senare - trots sin tillhörighet till Marx' skola - kom till rakt motsatta slutsatser?

Det är mycket lätt att förklara. Det har under tiden gått 25 år och Saulus har blivit Paulus. Väl en gång omvänd till reformismen, måste Otto Bauer också se på frågan om samhällets socialistiska omgestaltning med en reformistisk "realpolitikers" och "statsmans" ögon. På så sätt uppstod hans besynnerliga föreställning om ett socialistiskt ekonomiskt system, i vilket den kapitalistiska produktionskostnadsberäkningen fortfarande har giltighet, och till vars normala inrättningar t.ex. Institutionen för arbetslöshetsunderstöd hör... Det "socialistiska samhälle" som han talar om i sin bok från 1932, är därför inget annat än ett statskapitalistiskt samhälle; ett samhälle som endast har negerat kapitalismen på så sätt att det har överfört förfoganderätten över produktionsmedlen till staten utan att införa det socialistiska produktionssättet, utan att göra producenterna själva till produktionsprocessens verkliga ledare. Den anklagelse som alltså drabbar Otto Bauer, är att han beträffande detta då hypotetiska, men idag av reformismen praktiskt eftersträvande samhälle glömmer det väsentligaste; att han uteslutande inskränker sig till problemet med den "etatistiska" omdaningen av den "organiserade kapitalismen", så att den avgörande skillnaden mellan socialismen och kapitalismen när det gäller produktivkrafternas utveckling slutligen försvinner för honom ... Ett rent teoretiskt misstag? Inte alls. Bakom den akademiska frågan om det optimala tempot för rationaliseringar under socialismen döljer sig en besynnerlig uppfattning om socialismen och dess väsen; en uppfattning som i grunden likställer socialismen med statskapitalismen. När Otto Bauer skrev sin bok, kunde man kanske ännu ha överseende med detta; men idag efter de senaste årtiondenas ödesmättade erfarenheter måste frågan om skillnaden och motsatsen mellan det socialisti/ska och det statskapitalistiska ekonomiska systemet/[188] erkännas som en av arbetarrörelsens centrala frågor. Ty en sak verkar säker: Just denna motsättning kommer att spela en framträdande roll i arbetarklassens framtida kamp och i de framtida diskussionerna inom det socialistiska lägret. Och från denna synpunkt ser Otto Bauers misstag helt annorlunda ut.

Kapitel 33

Joan Robinsons Marx-kritik

Det har upprepade gånger konstaterats att skillnaderna mellan de båda stridande riktningarna inom nationalekonomin - den "akademiska" och den marxistiska teorin - har blivit så stora att anhängarna av den ena riktningen knappt kan förstå den andra riktningens språk längre. Ett markant exempel på detta utgör Joan Robinson. Denna prominenta nationalekonom har ivrigt bemödat sig att göra rättvisa åt Marx och hans lärobyggnads "råa och dystra storhet"[189]; ändå har hon inte åstadkommit något annat än ytterligare en karikatyr av marxismen ... Orsaken till detta ligger naturligtvis inte i personlig otillräcklighet (Joan Robinson är en framträdande vetenskapsman); den ligger djupare; i själva det sätt, på vilket hon närmar sig sin uppgift. Ty en Marx-kritiker som själv medger att hon inte har något till övers för Marx' metodik och på förhand avfärdar den som "hegelskt strunt och nonsens"[190], måste nödvändigtvis missförstå och misstolka även de mest elementära av hans lärosatser. En sådan kritiker kan (kanske) förstå, vad Marx ordagrant sa, men aldrig "vad han verkligen menade".

I. Marx' värdeteori

Den främsta måltavlan för Joan Robinsons kritik är naturligtvis Marx' värdeteori. Ty om man lyckades att riva denna hörnpelare i Marx' system, så behövde man inte ge upp någon av den så kallade akademiska teorins grundläggande förutsättningar och kunde likväl försöka dra några kvasisocialistiska slutsatser av dem. Sedan skulle en prydligt tillrättalagd, fabianiserad och keynesierad Marx uppträda på scenen.

1. Marx som "värde-fetischist"

Först ett par ord om Joan Robinsons kritiska metod: Som så många av sina föregångare, delar hon Marx i två skilda, ja till och med motsatta väsen: den "hegelske metafysikern" i Kapitalet I och sunda förnuftets Marx i Kapitalet III. Det som den senare skrev kunde i någon mån försonas med verkligheten (särskilt om det korrigeras utifrån den "moderna ekonomins" synpunkt). Ty värdeteorin, som den framställs i tredje bandet, är i grunden "var mans teori" - medan däremot läran om det "absoluta värdet" från första bandet[191] är "ren dogmatism" och därför helt "osmältbar".[192] Låt oss alltså börja med denna osmältbara del.

"Ricardo strävade", skriver Joan Robinson, "efter att i arbetskostnaderna finna ett värdemått, som var lika oföränderligt som längd- och viktmåtten, och Marx upprepar - fast han inte läst Ricardos essä Absolut värde och bytesvärde (som först nyligen utgivits av Sraffa) - samma tankegång när han söker det 'gemensamma' för varor av samma bytesvärde, vilket 'inte kan vara en geometrisk, fysikalisk, kemisk eller annan naturegenskap hos varorna'."[193]

Han betraktar värdet "som en egenskap som är inneboende i var och en av dessa varor, analogt med vikt och färg".[194] Detta värdebegrepp, fortsätter Joan Robinson, "är till sitt väsen förmarxistiskt" och står i skarp motsättning till kärnan i Marx' lära. Ty "en av Marx' mest betydande vetenskapliga prestationer består just i skiljandet mellan 'produktivkrafterna' och 'produktionsförhållandena' (d.v.s. mellan människans tekniska relation till sin fysiska omgivning å ena sidan och hennes ekonomiska relationer till medmänniskorna i samhället å den andra), samt i begreppet fetischism, knutet till de utbytbara varorna[195] - varmed menas att relationer mellan människor framträder som relationer mellan ting."

Men "den som först kommit med en originell idé behöver lång tid för att lära känna alla dess följder", och t.o.m. i Keynes' General Theory "finns många exempel på förkeynesianskt tankegods"! Det är därför inte konstigt att Marx förbisåg en sak, nämligen att "vikt och längd är av teknisk natur, värde är samhälleligt. Robinson Crusoe erbjuder en prövosten för denna skillnad: Vikt och längd hade samma betydelse för honom på ön som hemma: köpkraft var däremot helt betydelselöst."[196] Är det därför inte hög tid, menar denna Marx-kritiker, att befria Marx' teori från denna drastiska inkonsekvens?

Så långt Joan Robinson. Hela hennes argumentation kan reduceras till två enkla påståenden: 1. Att säga att värdet är något inneboende i varan innebär att betrakta värdet som en teknisk kategori. 2. Att säga att arbetet är värdets väsen innebär att man ser arbetskostnaderna som "värdets oföränderliga mått".

Båda påståendena beror på triviala missförstånd. Som vi just såg, bestrider Marx att det "gemensamma", som bestämmer varornas värde, kan vara "en geometrisk, fysikalisk, kemisk eller annan naturegenskap hos varorna".[197] Men vad kan det då vara? Deras gemensamma samhälleliga egenskap - som vi upprepade gånger läser hos Marx? Nej, förklarar Joan Robinson, här tar ni fel! Ty det som är "gemensamt" för varorna, måste ligga i dem; och det som finns "i dem", kan bara vara av materiell och inte av samhällelig natur... Alltså är endast två lösningar möjliga: antingen är värdet en samhällelig framträdelse, då kan det inte samtidigt vara en "inneboende" egenskap hos varan; eller också är det faktiskt inneboende, då måste man beteckna det som "analogt med vikt och färg", d.v.s. som en naturlig egenskap. Är det därför inte uppenbart att Marx helt enkelt förväxlade värdet (som helt tydligt är en samhällelig relation) med en naturlig eller teknisk kategori, och på så sätt själv blev offer för den i hans bok så beundransvärt beskrivna "varufetischismen"?

Vi måste vara nöjda när en akademisk ekonom för en gångs skull strider så energiskt för värdebegreppets uteslutande samhälleliga karaktär. (Hur detta skall förenas med "nyttans" dominerande roll i den moderna ekonomin är en helt annan fråga.) Men är det inte ganska löjigt att framhäva detta gentemot Marx, som var den förste att klart inse värdets eminent samhälleliga karaktär och som gjorde det till hörnpelare för hela sitt system?

"Vi måste", skrev han i sitt främsta verk, "komma ihåg, att varorna bara äger egenskap av värdeföremål, i den mån de är uttryck för samma samhälleliga enhet, mänskligt arbete, att deras egenskap av värdeföremål alltså är rent samhällelig ..."[198] Bara som "kristaller av denna för dem alla gemensamma, samhälleliga substans utgör de värden - varuvärden".[199] Ty "varuformen och det värdeförhållande mellan arbetsprodukterna, vari den framträder", har "absolut ingenting att göra med deras fysiska natur och de därur härrörande materiella förhållandena. Det är bara det bestämda samhälleliga förhållandet mellan människorna själva, vilket här för dem antar fantasmaformen av ett förhållande mellan tingen."[200]

Och som om han anade vilken sorts kritik hans teori kunde stöta på i framtiden, tillfogar Marx: "Såsom järnkroppen som viktmått visavi sockertoppen endast företräder tyngd, så företräder i vårt värdeuttryck rockkroppen visavi linneväven endast värde. - Här slutar dock analogin. Järnet företräder i sockertoppens viktuttryck en för bägge kropparna gemensam naturegenskap, deras tyngd -, medan rocken i linnevävens värdeuttryck företräder en egenskap utanför naturen hos bägge tingen: deras värde, något rent samhälleligt."[201]

Här visar Marx själv otvetydigt på skillnaden mellan två kroppars viktsförhållanden och två varors värdeförhållande: den första är en materiell, den andra en rent samhällelig relation. Detta avhöll dock inte hans keynesianska kritiker från att pådyvla honom precis motsatt synpunkt: Begreppet värde som "en egenskap analog med vikt och färg", och ovanpå detta föreläsa för honom om skillnaden mellan det "tekniska" och det "samhälleliga" - två begrepp som måste ha varit klara och tydliga t.o.m. för Robinson Crusoe, fast den stackars mannen aldrig varit professor i nationalekonomi ... Men hur kunde Joan Robinson komma till så groteska slutsatser? Förklaringen skall uppenbarligen sökas inom det metodologiska området.

Hur kan vi betrakta arbetet som värdets substans, frågade Marx, när varje konkret arbete i verkligheten tjänar ett bestämt produktionsändamål och utförs av olika individer med olika förmåga, skicklighet o.s.v.? Hur kan man hitta en gemensam nämnare för den oändliga mångfalden av individuellt och yrkesmässigt olika slag av arbeten? - Detta är möjligt, svarade han: "Det är för det första en fysiologisk sanning, att allt nyttigt arbete, alla produktiva verksamheter, hur olika de än må vara, är funktioner av den mänskliga organismen, och att varje sådan funktion, vilket innehåll och vilken form den än må ha, väsentligen är en förbrukning av mänsklig hjärna, mänskliga nerver, muskler, sinnesorgan o.s.v.".[202]

I denna mening är den fysiologiska likheten mellan olika mänskliga arbeten en nödvändig betingelse för varje värdeförhållande. Men bara en betingelse! Ty det skulle vara helt fel att betrakta det fysiologiska begreppet arbete som det väsentliga i Marx' värdeteori, som många av hans kritiker gör. Om en sådan tolkning skulle vara riktig, så skulle det faktiskt inte vara någon grundläggande skillnad mellan Marx' och Ricardos versioner av arbetsvärdeteorin, och denna teori skulle själv vara utsatt för en allvarlig kritik. För det första måste vi i så fall betrakta värdet som en överhistorisk kategori, som skulle gälla för alla ekonomiska system, för i alla ekonomiska system är arbetet, fysiologiskt sett, bara en "förbrukning av mänsklig hjärna, mänskliga nerver, muskler, sinnesorgan o.s.v.". Den väsentligt historiska karaktären hos de grundläggande ekonomiska kategorierna, som Marx lade så stor vikt vid, skulle fördunklas. Och det för det andra skulle vi i detta fall vara tvingade eller åtminstone frestade att leta efter ett mekaniskt mått för det fysiologiska arbetet, vilket naturligtvis skulle vara ett hopplöst företag. (Dessutom skulle vi då verkligen förväxla det "samhälleliga" med det "tekniska", som Joan Robinson påstår.) Men faktiskt har vi hittills bara sett första delen av Marx' lösning på problemet. Ty fast arbetet i varje samhälle fysiologiskt kan återföras till enkel förbrukning av arbetskraft, så fordras en sådan reduktion bara på ett bestämt steg i den historiska utvecklingen och äger då faktiskt rum. Och detta sker uteslutande i ett samhälle av varuägare, där utbytet utgör den enda ekonomiska förbindelsen mellan de enskilda personerna, och där varorna därför måste betraktas som produkter av genomsnittligt, skillnadslöst arbete - "utan hänsyn till formen för dess förbrukande"[203].

Här behövs dock inget mekaniskt mått för den fysiologiska förbrukningen av arbetskraft, ty det är genom själva samhället, genom den spontana samhälleliga processen "bakom producenternas rygg", som skilda former av arbete blir likställda på marknaden och på så sätt återförs till genomsnittligt, "samhälleligt nödvändigt" arbete.[204] Å andra sidan far i ett sådant samhälle "de mänskliga arbetenas likhet ... den sakliga formen av arbetsprodukternas likartade egenskap av värdeföremål"[205], och bara här antar "det bestämda samhälleliga förhållandet mellan människorna ... fantasmaformen av ett förhållande mellan tingen".

Vilka slutsatser kan dragas av denna korta resumé över Marx' värdeteori? Ingen annan än den att det uppenbarligen är omöjligt att erkänna värdets uteslutande samhälleliga betydelse, om man inte betraktar det som ett historiskt fenomen; och att det lika lite är möjligt att förneka värdets historiska karaktär utan att betrakta det som en "egenskap, analog med vikt och färg", alltså som en "teknisk" kategori.

Och här ligger förklaringen till att Marx' teori så ofta har blivit missförstådd av hans kritiker. I och med att de är oförmögna att begripa den väsentligt historiska karaktären hos de ekonomiska kategorierna, så drar de helt enkelt slutsatsen: Om det finns något sådant som "värde", så måste det vara en kroppslig eller naturlig egenskap hos varorna. På så sätt kritiserar de i verkligheten inte Marx utan sin egen, snävt naturalistiska uppfattning!

Men hur förhåller det sig med Joan Robinsons andra påstående - med hennes bild av Marx som en som söker efter en "oföränderlig värdemåttstock"? Här visar sig åter en krass naturalistisk feltolkning av Marx' teori.

Hur kan man på ett tillförlitligt sätt mäta en nations rikedom? - frågade de första uttolkarna av det kapitalistiska systemet, merkantilisterna. Med enbart guld och silver? Men värdet av guld och silver är självt underkastat svängningar, och ett föränderligt mått kan inte vara ett exakt mått. För att ta ett historiskt exempel så använde de gamla germanerna till ytmått den jordbit som kunde plöjas på en dag av en genomsnittlig bonde. Uppenbarligen var det ett mycket otillfredsställande mått; men denna brist har sedan övervunnits av den moderna lantmäteritekniken.

Varför kunde då inte nationalekonomin göra något liknande? Det är inte konstigt att redan W. Petty förgäves letade efter en "naturlig likhet mellan jord och arbete, så att vi kan uttrycka värdet av alla varor med någon av dem eller ännu hellre med båda och räkna om den ena till den andra lika lätt och självklart som vi räknar om pence till pund".[206] Och Adam Smith uttrycker samma tankegång när han skriver: "Guld och silver ... varierar i värde, är ibland billigare och ibland dyrare, ibland lätt att få tag på och ibland svårare... Men liksom kvantitetsmått som de naturliga fot, famn eller handfull, vilka ständigt varierar i sin egen kvantitet, aldrig kan vara tillförlitliga mått på andra tings kvantitet; på samma sätt kan en vara vars eget värde ständigt varierar, aldrig vara ett tillförlitligt mått på andra varors värde."[207]

Men kan man någonsin finna en sådan osedvanlig vara med oföränderligt värde? Smith var övertygad om att han funnit ett sådant trollmedel. Enligt hans åsikt kunde den vanliga varan "arbete" med framgång användas som ett "oföränderligt mått". Visserligen är de löner som betalas arbetarna i regel mycket olika, men trots det: "Samma kvantitet arbete kan vid varje tid och varje plats sägas vara av samma värde för arbetaren. I sitt normala tillstånd av hälsa, styrka och iver ... måste han alltid lägga ner samma del av sin vila, sin frihet och sin lycka. Det pris han betalar måste alltid vara det samma, vilken kvantitet varor han än får i utbyte mot det. Av dessa kan han för sitt pris ibland köpa en större och ibland en mindre kvantitet; men det är varornas värde som varierar, inte värdet av det arbete som köper dem... Arbete, vars eget värde aldrig varierar, är därför det enda slutliga och verkliga mått med vilket värdet av alla varor vid varje tid och plats kan värderas och jämföras. Det är deras verkliga pris, pengar är bara deras nominella pris."[208]

Så mycket om det historiska ursprunget till begreppet "oföränderligt värdemått". Det är klart att detta olösbara problem (Marx jämför det med cirkelns kvadratur[209]) bara kunde sysselsätta teoretikerna så länge de betraktade "värdet" som en evig naturlig egenskap hos varorna.[210] Men så snart man lämnar denna ståndpunkt upplöses hela problemet i intet.

Vi kan inte här uppehålla oss vid Ricardos förkrossande kritik av Smiths felaktigheter. En punkt måste dock framhävas: var gång Ricardo talade om önskvärdheten av det så kallade "oföränderliga värdemåttet", så menade han inte "arbetskostnaderna", d.v.s. varan "arbete", som Smith hade i tankarna, utan arbetet som sådant, som själva den värdeskapande verksamheten, vilket naturligtvis är en helt annan sak.[211]

Men vad har allt detta med Marx och hans värdeteori att göra? Finns det verkligen i hans skrifter några tecken på att han sökt efter ett "oföränderligt värdemått", vilket otvivelaktigt var fallet hos Smith, Malthus och Destutt de Tracy? Låt oss läsa vad Marx själv skriver om det: "För att mäta varornas värde - för ett yttre värdemått - är det inte nödvändigt att värdet av den vara, vari de andra varorna mäts, är oföränderligt. Som jag visat i första delen[212], måste det tvärtom vara föränderligt, eftersom värdemåttet självt är en vara och måste vara en vara, i och med att det annars inte skulle ha något immanent mått gemensamt med de andra varorna. Ändrar t.ex. pengarnas värde sig, så ändrar det sig i samma mån i förhållande till alla andra varor. Deras relativa värde uttrycker sig därför lika riktigt i detta, som om det hade förblivit oförändrat. Problemet med att finna ett "oföränderligt värdemått, är härmed övervunnet." Detta citat kommer från den omfångsrika diskussionen om problemet med det "oföränderliga värdemåttet" i Marx' Theorien über den Mehrwert.[213]

Men Joan Robinson har kanske inte tagit hänsyn till Theorien? Men hon kunde ha funnit samma tankegång också i Marx' skrift Till kritiken och i Kapitalet. Således heter det i Till kritiken: "För att kunna tjäna som värdemätare måste guldet potentiellt vara ett föränderligt värde, emedan det blott som materialisering av arbetstiden kan bli ekvivalent för andra varor, men samma arbetstid med växlingen i det reella arbetets produktivkrafter förverkligas i olika volymer av samma bruksvärden."[214] Och i Kapitalet läser vi: "Som värdemätare ... kan guldet fungera, endast emedan det självt är en arbetsprodukt och alltså potentiellt ett föränderligt värde."[215]

Dessa få citat räcker för att visa Marx' verkliga åsikt om detta tema. Även om det är riktigt att det i Ricardos verk finns tillfälliga anmärkningar som kan tolkas på Joan Robinsons sätt (anmärkningar som inte alls tillhör det väsentliga i hans värdeteori), så gäller precis det motsatta för Marx. Han delade inte alls Smiths illusioner om ett "oföränderligt värdemått", han har t.o.m. ägnat många sidor i Theorien åt att eftertryckligt vederlägga detta missförstånd. Förvisso brukade Marx - till skillnad från så många av hans kritiker - inte behandla sina föregångare bland ekonomerna som dumbommar eller små barn, utan visade i stället att t.o.m. misstag var nödvändiga steg på vägen när man söker den vetenskapliga sanningen, och att bakom föreställningen om det "oföränderliga värdemåttet" låg en mycket seriös, välgrundad strävan att finna ett objektivt värdebegrepp. Joan Robinson hade kunnat lära mycket av dessa sidor, hon kunde funnit att hon redan för 140 år sedan hade en föregångare, nämligen S. Bailey, som på samma sätt förväxlade föreställningen om ett "oföränderligt värdemått" med begreppet värde som en objektiv samhällelig egenskap hos varorna och med arbetstiden som värdets "inneboende" måttstock. Då hade hon förvisso inte betecknat Marx som en "varufetischist"...[216] Men har inte Marx själv en gång beklagat sig för Engels över sina kritiker: "Oh, om dessa människor åtminstone kunde göra sig mödan att läsa det jag skrivit ordentligt!"

2. Marx' "svammel" /Salbaderei/

Hittills har vi uppehållit oss vid arbetsvärdeteorin som den är framställd i Kapitalets första bok. Men Joan Robinson påstår - som många tidigare kritiker av Marx - att det finns en "oförsonlig motsägelse" mellan arbetsvärdeteorin i första bandet och teorin om "produktionspriser" i tredje bandet. Så snart hon diskuterar denna "motsägelse" förlorar Joan Robinson sitt jämnmod. "Varför allt detta ståhej?"[217] - frågar hon föraktfullt med avseende på tidigare debatter om detta ämne. Hur kunde Hilferding, Sweezy och andra marxister förbise det faktum att Marx' försök att "försona" de båda teorierna "är rent formalistiskt och består i att han jonglerar fram och tillbaka med genomsnittstal och totalsummor", och att allt som Marx skrev om detta, "utgör ett fullständigt innehållslöst svammel /eng. rigmarole/"?[218]

Detta är förvisso tungt vägande ord; men vilket innehåll döljer sig bakom dem? För att säga det rent ut: detta innehåll är bedrövligt. Låt oss höra Joan Robinsons egna ord: "I band I ... fastställer Marx dogmatiskt att varor tenderar att bytas till priser som motsvarar deras värden."[219] Men: "I ett system där priserna motsvarar värdena, säljs nettoprodukten av samma arbetsmängder för samma penningmängder. På så sätt kommer (vid samma penninglönekvoter) det i pengar uttryckta värdeöverskottet per arbetsenhet att överallt vara det samma. Att säga att de relativa priserna motsvarar de relativa värdena innebär samma sak som att säga att utsugningskvoten är den samma i alla industrier. Men om kapitalet per sysselsatt (kapitalets organiska sammansättning) är olika i olika industrier, medan profiten per sysselsatt (utsugningskvoten) förblir den samma, då måste profiten per kapitalenhet variera i omvänt förhållande till kapitalet per sysselsatt. Profitkvoten och utsugningskvoten kan bara vara samma i alla industrier, om även kapitalet per anställd arbetare är det samma."

"I första bandet", fortsätter Joan Robinson, "lämnar Marx denna fråga öppen. Men i tredje bandet visar han att kapitalet per sysselsatt varierar med de tekniska förhållandena, medan konkurrensen mellan kapitalisterna tenderar att skapa en enhetlig profitkvot. Utsugningskvoten kan därför inte vara enhetlig, och de relativa priserna motsvarar inte värdena." Tvärtom: "Varornas priser avviker från deras värden på så sätt att de utsugningskvoter som kapitalisterna i olika industrier faktiskt åtnjuter, varierar med deras kapitals organiska sammansättning." På detta sätt "vecklade Marx in sig i ett konstlat problem genom att han startade med antagandet om en enhetlig utsugningskvot. Det finns ingen grund för ett sådant antagande. Ty om lönerna är lika i alla industrier, så varierar värdeöverskottet per anställd (utsugningskvoten) med nettoproduktiviteten per anställd och i allmänhet är produktiviteten per sysselsatt högre där kapitalet per sysselsatt är större. Med Marx egna ord:'... det uppnådda stadiet av produktivkraft visar sig i den relativa övervikt den konstanta kapitaldelen har över den variabla... Har ... kapitalet i en viss produktionssfär högre sammansättning' (än genomsnittet), 'så uttrycker detta en över genomsnittsnivån stående utveckling av produktivkraften.'[220] Utsugningskvoten tenderar sålunda att variera med kapitalet per anställd ... samma process som skapar en enhetlig profitkvot för de olika industrierna skapar olika utsugningskvoter." - "Som jag ser det", sammanfattar Joan Robinson, "är konflikten mellan Kapitalet I och Kapitalet III en konflikt mellan mysticism och sunt förnuft. I band III triumferar sunda förnuftet men måste ändå i ordvalet fortfarande bekänna sig till mysticismen."[221] Hela detta resonemang kan avfärdas så här:

1. Marx har aldrig påstått att "att säga att de relativa priserna motsvarar de relativa värdena innebär samma sak som att säga att utsugningskvoten är den samma i alla industrier". En sådan slutsats kan man inte heller draga av hans teori. Av ett enda skäl: Joan Robinson har naturligtvis rätt i att enligt arbetsvärdeteorin utbyts lika stora mängder (genomsnittligt, samhälleligt nödvändigt) arbete mot samma mängder arbete - åtta arbetstimmar mot åtta arbetstimmar, en arbetsdag mot en arbetsdag. Men därav följer inte att arbetsdagens delning i "nödvändigt" och "merarbete" alltid måste vara den samma. I ett fall arbetar kanske arbetaren fem timmar "för sig" och bara tre timmar för företagaren, i ett annat fall kan det vara omvänt. - Men har vi inte smugglat in ett antagande om enhetliga löner? Nå, saken skulle inte bli bättre för det. Lönerna kan vara de samma i två företag, men arbetsdagens längd eller - vid enhetlig timlön - arbetsintensiteten kan vara olika. I båda fallen utbyts lika stora arbetsmängder och när kapitalets organiska sammansättning i båda företagen är samma som det totala samhälleliga kapitalets genomsnittliga organiska sammansättning, kommer dessa värden att motsvara priserna. Men utsugningskvoterna kan mycket väl vara olika - i motsats till Joan Robinsons påstående. Med andra ord: Arbetstiden som värdemått är på intet sätt avhängig av samma utsugningskvoter - och det är milt sagt förbluffande att se Marx' (eller Ricardos) värdeteori uttolkad på detta sätt.

2. Å andra sidan har Marx aldrig sagt att "utsugningskvoterna (i olika industrier) inte kan vara enhetliga" - för att konkurrensen leder till skapandet av en allmän profitkvot. Lika lite förväxlade han någonsin utsugningskvoten (d.v.s. mervärdekvoten) med den "profit per sysselsatt", "som kapitalisterna faktiskt åtnjuter" (d.v.s. efter det att de ursprungligen olika profitkvoterna i olika industrier har utjämnats till en enhetlig allmän profitkvot). Vad han faktiskt sa är raka motsatsen: Eftersom samma antal arbetare, sysselsatta i industrier med olika organisk sammansättning hos kapitalet, under för övrigt samma omständigheter (samma arbetstid, samma arbetsintensitet o.s.v.) framställer samma mervärdemängder, just därför måste en omvandling av värden till "produktionspriser" äga rum, om en genomsnittlig profitkvot skall vara förhärskande. Skillnaden är iögonfallande.

3. Marx har aldrig påstått att utsugningskvoten ändrar sig med kapitalinsatsen per sysselsatt arbetare - eller med andra ord att det framställda mervärdets storlek är en funktion av det använda konstanta kapitalet! Ett sådant påstående skulle i hans ögon vara helt vettlöst. Den "konstanta kapitaldelens relativa övervikt över den variabla" betyder förvisso en tillväxt av arbetsproduktiviteten. Mer varor, mer bruksvärde kan produceras. Men det betyder inte alls att t.ex. arbetarna på industrier, som använder en större mängd konstant kapital, automatiskt skapar högre mervärde. (Mervärdekvoten kan bara höjas genom en ökning av produktiviteten, om livsmedelsindustrin kan skaffa fram billigare konsumtionsvaror för arbetarna och om arbetsdagens "nödvändiga" del på så sätt förkortas. Men det gäller alla arbetare i alla industrier.) Det skall förvisso till en livlig fantasi för att tillskriva Karl Marx en sådan "produktivitets"-teori om mervärdet![222]

Vi ser att det är inte Marx själv utan Joan Robinson som har "vecklat in" Marx "i ett konstlat problem", genom att pådyvla honom tre teorem, av vilka inget överensstämmer med hans lära. Och det är också hon som erbjuder honom en bekväm lösning på "problemet", genom att hon för kapitalets nog så bekanta värdeskapande kraft på tapeten... Tänka sig: Marx var fullkomligt klar över denna förträffliga lösning och likväl förspillde han åratal av tid och arbete för att konstruera det komplicerade "svammel", som man finner i band III... Vilken envis hegelsk metafysiker han ändå måste ha varit!

3. Marx på jakt efter ett samhälleligt elixir eller
Värdeproblemet i det socialistika samhället

Så långt om Marx' värdeteori. Men nu erbjuds vi äntligen en tröst: Fast "sunda förnuftet" enligt Joan Robinsons mening tvingade Marx att medge att värdelagen inte riktigt fungerade "under kapitalismen", så trodde han dock att åtminstone "under socialismen skulle arbetsvärdeteorin vara giltig i full utsträckning".[223] Med andra ord: han var uppenbarligen en utopisk socialist, för vilken arbetsvärdeteorin inte så mycket var resultatet av en rent vetenskaplig analys utan snarare ett konstgrepp för att införa ett "idealistiskt prissystem"[224], och på så sätt förverkliga rättfärdigheten på jorden! Det är inte konstigt att Joan Robinson ägnar ett särskilt kapitel i sin bok åt Marx' imaginära föreställningar om "värdeproblemet i det socialistiska samhället"[225], och framför allt åt hans påstådda postulat "att i ett rationellt ekonomiskt system skulle priserna fås att motsvara värdena", och hon trodde på fullt allvar att hon upptäckt "Marx' teoris väsen" i dessa fantasier...[226] (Proudhon återuppstånden!) Nu kunde man kanske ha tagit allt detta på allvar om det åtminstone haft någon likhet med Marx' teori. Men Marx tröttnade aldrig på att angripa såväl Proudhon som alla andra utopister, som med hjälp av ett speciellt konstruerat "rättfärdigt bytessystem" skulle ställa världen till rätta. Han fastslog upprepade gånger och med största eftertryck att värdet är en historisk kategori, en särskild uttrycksform för arbetets samhälleliga funktion i ett samhälle av varuägare, och att det därför med nödvändighet måste försvinna i det socialistiska samhället.[227]

Sålunda heter det i Kritik av Gothaprogrammet: "Inom det kooperativa samhället, som grundar sig på ett gemensamt ägande av produktionsmedlen, utbyter inte producenterna sina egna produkter. Lika lite framträder här det i produkterna nedlagda arbetet som dessa produkters värde, som en av dem ägd saklig egenskap, eftersom de individuella arbetena - i motsats till i det kapitalistiska samhället - inte längre existerar på en omväg utan omedelbart som en beståndsdel av totalarbetet."[228]

Och i Kapitalet: "Arbetsprodukten är i alla samhälleliga tillstånd bruksföremål, men endast en historiskt bestämd utvecklingsepok, som uttrycker det för produktionen av ett bruksföremål förbrukade arbetet såsom dess objektiva, konkreta egenskap, d.v.s. såsom dess värde, förvandlar arbetsprodukten till en vara."[229] Och "den specifikt samhälleliga karaktären av de inbördes oberoende privatarbetena, som ... antar formen av arbetsprodukternas värdekaraktär, äger giltighet endast för denna bestämda produktionsform, varuproduktionen. Men för den som själv är fångad i varuproduktionens förhållanden, förefaller detta att vara lika slutgiltigt, som att luften fortbestår som fysikalisk kroppsform, även sedan vetenskapen lyckats sönderdela den i dess element."[230]

Detta förklarar varför de borgerliga nationalekonomerna "aldrig ens uppställt frågan, varför ... arbetet framträder i värdet och arbetets mått genom dess tidsutsträckning i arbetsproduktens värdestorlek. Former som bär kännetecknet, att de tillhör en samhällsformation, där det är produktionsprocessen som behärskar människan, människan behärskar ännu inte produktionsprocessen, /dessa former/ gäller för det borgerliga medvetandet som en lika självklar naturnödvändighet som det produktiva arbetet självt."[231]

Det är inte konstigt att diverse borgerliga professorer redan under Marx' livstid försökte förse honom med den uppfattning, som vi möter i Joan Robinsons kritik, och att han såg sig tvungen att förklara, att han i sin utforskning av värdet bara hade "sysslat med borgerliga förhållanden och inte tillämpat denna värdeteori på den 'socialstat' som ... konstruerats ... av herr Schäffle åt mig".[232]

Läsaren kan dock vara säker på att den hädangångne österrikiske professorn inte hade kunnat tävla med Joan Robinson. Ty i stort sett lyckades han bara konstruera en hypotetisk "socialstat" åt Marx, medan Joan Robinson däremot inte blott skapade ett "idealiskt prissystem, utan också ställde i utsikt möjligheten till "privat sparande i den socialistiska ekonomin", ja t.o.m. en socialistisk inkomstskatt! Men vad skall man ta sig till med en keynesiansk kritiker, som med otrolig naivitet förvandlar Marx till en vanlig proudhonist och som inte ens kommer på tanken att "värdet" hos Marx (som nästan alla ekonomiska begrepp) inte är en naturlig, utan en uteslutande historisk kategori, och att Marx därför överhuvudtaget aldrig försökte att skriva något recept för det "framtida socialistiska köket"?

II. Marx' teori om den kapitalistiska utsugningens väsen och hans kapitalbegrepp

Hittills har vi blott sysslat med Joan Robinsons angrepp på grunden för Marx' lärobyggnad - hans värdeteori. Men man måste vara konsekvent: om värdebegreppet går förlorat, så kan inte heller begreppet mervärde behållas längre. På så sätt har inte bara grunden utan också hörnpelaren i den stora byggnaden störtat samman, och alla kategorier i Marx' ekonomi måste antingen överges eller revideras helt. Det gäller t.o.m. för det till synes enkla begreppet "utsugningskvot", ty själva förhållandet m : v är uppenbarligen tänkt som ett värdeförhållande... Men vad blir då kvar av hela Marx' system?

Kvar blir den allmänna föreställningen om "utsugningen" och om merarbetet - till skillnad från mervärdet. För oss är detta knappast tillräckligt, men Joan Robinson klarar sig glänsande: hon hävdar att Marx' "primitiva arbetsvärdeteori" har visat sig vara ett fullständigt misstag. Trots det "använde han den ... för att utveckla vissa idéer om det kapitalistiska systemets natur, och betydelsen av dessa idéer är inte alls bunden till den särskilda terminologi, som han valde för att framställa dem."

Och vari består egentligen dessa "idéer"? Helt enkelt i "att möjligheten till utsugning är beroende av att det finns en klyfta mellan den totala nettoprodukten och arbetarnas existensminimum: Om en arbetare på en dag inte kan framställa mer än han måste förbruka på en dag, så är han inget potentiellt utsugningsobjekt. Denna tanke är enkel och kan uttryckas i enkelt språk utan någon specialiserad terminologisk apparat." Och "det är just detta enkla och fundamentala karaktärsdrag hos kapitalismen", som har förklarats av Marx, och som "gick förlorat i den akademiska ekonomiska analysens labyrint".[233]

Vi ser: "kapitalismens enkla och fundamentala karaktärsdrag" består i existensen av merarbete! Men merarbetet är lika gammalt som den mänskliga civilisationens historia: "Kapitalet har inte uppfunnit merarbetet. Överallt, där en del av samhället äger monopol på produktionsmedlen, måste arbetaren, fri eller ofri, utöver den för hans eget uppehälle nödvändiga arbetstiden sätta till ett överskott av arbetstid för att producera existensmedel åt produktionsmedlens ägare, antingen denne ägare är en atensk aristokrat, en etruskisk teokrat, en civis romanus, en normandisk baron, en amerikansk slavägare, en valakisk bojar, en modern storgodsägare eller en kapitalist."[234]

Men det borde vara klart: Så länge vi bara vet detta om kapitalismen, så vet vi så gott som ingenting. Ty det är just "den specifika ekonomiska form, i vilken de direkta producenternas obetalda merarbete pumpas ut", som "bestämmer herre- och drängförhållandet" i produktionen, och som också skiljer den sociala historiens epoker från varandra.[235]

"Merarbete, arbete utöver den för arbetarens uppehälle nödvändiga tiden samt merproduktens tillägnande genom andra, utsugning, är alltså", läser vi hos Engels, "gemensamt för alla hittillsvarande samhällsformer, försåvitt dessa utvecklat sig i klassmotsättningar. Men först när produkten av detta merarbete antar formen av mervärde, när produktionsmedlens ägare finner den frie arbetaren - fri i betydelsen av fri från sociala bojor och fri från eget ägande /av produktionsmedel/ - som objekt för sin utsugning samt utsuger honom i och för produktion av varor, först då antar produktionsmedlet enligt Marx den specifika karaktären av kapital."[236]

Det är därför uppenbart att den särskilda kapitalistiska formen för utsugning bara kan begripas med hjälp av Marx' analytiska apparat, d.v.s. om man använder hans kategorier "värde" och "mervärde". Det är inte konstigt att Joan Robinson inskränker sig till den allmänna (och därmed fullständigt konturlösa) föreställningen om utsugningen som sådan[237], utan att också försöka analysera de särskilda kännetecknen för det specifikt kapitalistiska utsugningssättet. Hon påminner om den bekante Dühring, som "annekterar ... det av Marx upptäckta merarbetet för att med dess hjälp slå ihjäl det ävenledes av Marx upptäckta mervärdet som för ögonblicket inte passar honom"[238]. Och hennes slutsatser är därför inte mycket bättre än Dührings.[239]

Det bästa exemplet på detta är hennes behandling av kapitalets kategori. Vi såg att Joan Robinson beskyllde Marx för att inte konsekvent ha använt sin egen teori, och hur hon t.o.m. pådyvlade honom ett "fetischistiskt" värdebegrepp... Men vad har Joan Robinson själv lärt sig av denna epokgörande teori? Tyvärr mycket lite. Ty precis som Dühring (och alla "akademiska" ekonomer av idag) betraktar hon kapitalet som ett ting, som blott ett produktionsmedel, och inte som ett samhälleligt förhållande. I hennes ögon är det en naturlig och inte en socialhistorisk kategori. Det är inte konstigt att hon på följande sätt klandrade Marx för hans "teoretiska hårklyverier" (logic-chopping theorizing): "Vidare använder Marx sin analytiska apparat för att betona åsikten att bara arbete är produktivt. I sig är detta inget annat än hårklyveri. Jord och kapital producerar inget värde, eftersom" (enligt Marx) "värde är produkten av arbetstid. Men fruktbar jord och effektiva maskiner[240] höjer arbetsproduktiviteten sett ur produktionsresultatets synvinkel... Om vi nu säger att kapitalet självt är produktivt eller att det är nödvändigt för att göra arbetet produktivt, spelar inte så stor roll. Det är bara viktigt att slå fast att kapitalägande inte är en produktiv verksamhet. De akademiska ekonomerna brukade, genom att beteckna kapitalet som produktivt, antyda att kapitalisterna gjort sig förtjänta av samhället och hade full rätt att få en inkomst av sitt ägande. I det förflutna kunde man ytligt ge denna synpunkt ett visst mått av berättigande genom att betrakta ägande och företagande som oskiljaktliga. Men detta sätt att förvirra frågan fungerar inte längre. Ty nu för tiden blir skiljandet mellan ägande och företagande allt mer fullständigt... Den typiska företagaren av idag är inte längre den driftige, outtröttlige affärsman som Marshall tänkte sig, eller den sluga, rävaktiga penningpåse som Marx såg framför sig[241], utan en trög massa av aktieägare som inte längre kan skiljas från rena rentiärer och som anställer betalda direktörer för att sköta sina koncerner. Idag är det därför enklare att säga att ägandet[242] av kapital inte är produktivt, utan att hamna i några hårklyveri-diskussioner om huruvida jord och kapital är produktiva; lika lite behövs det en särskild analytisk apparat för att bevisa detta. En terminologi som tvingar oss att säga att kapital (i motsats till ägande av kapital) är improduktivt förvirrar snarare frågan. Det är riktigare att säga att kapital, och användande av vetenskap inom industrin är oerhört produktivt, och att privatägandets institutioner, som vidareutvecklas till monopol, är skadliga just för att de hindrar oss från att ha så mycket kapital och det slags kapital som vi behöver."[243]

Här ser vi det igen: så snart Joan Robinson ger sig till att kritisera Marx så träffar hon osvikligt fel. Det är självklart att från Marx' teoris synpunkt är bara arbetet värdeskapande. Men det betyder inte alls att "produktionens objektiva faktorer" enligt honom skall frånkännas all "produktivitet". Tvärtom: i den mån dessa faktorer "höjer produktionsresultatet" bidrar de förvisso till produktionen av bruksvärden (vilket dock inte alls är något skäl till att förväxla kategorierna bruksvärde och värde, som Joan Robinson gör). Å andra sidan betonar Marx ständigt[244], att "kapital" (inte jord) också är "produktivt" i en annan mening: som det borgerliga produktionssättets härskande sociala förhållande. "Kapitalets stora historiska roll", läser vi i Grundrisse (och i Theorien), består i att "framtvinga detta merarbete" ... "Därför är kapitalet produktivt; d.v.s. en väsentlig förutsättning för utvecklingen av de samhälleliga produktivkrafterna."[245]

Men därav följer naturligtvis inte att kapitalet tillfogar något som helst till varornas värden eller att det i detta avseende inte finns någon skillnad mellan "faktorn arbete" och "faktorn kapital" när det gäller deras verksamhet, vilket Joan Robinson tycks antaga. Tvärtom är skillnaden enorm; den är inte mindre än skillnaden mellan hästens insats och den "insats" som görs av piskan som driver på hästen. Men fast kapitalet inte frambringar något värde, så har det ändå frambringat en särskild utsugningsform som var oumbärlig för produktivkrafternas utveckling under en bestämd historisk epok. Och det var det i stånd till just för att det var "ägt", och inte för att det på något sätt fungerade som produktionsmedel, eller för att det befordrar "användandet av vetenskap inom industrin". Dess verkliga "produktivitet" ligger således i dess omättbara hunger efter mervärde. Ur denna synpunkt får t.o.m. det till synes självklara begreppet "produktivt arbete" en särskild betydelse, ty i det kapitalistiska samhället är bara den arbetare som "direkt förökar kapitalet" "produktiv"[246] (Malthus formulerar det "som direkt höjer sin herres välstånd")."För en vulgärekonom är" förvisso (jag citerar här Rosa Luxemburg) "allt detta en ren definitionsfråga". Vad gör det för skillnad om vi härleder betydelsen av ordet "produktivitet" ur relationen mellan människa och människa eller ur relationen mellan människa och natur? Vulgärekonomen anar ju inte ens att man måste betrakta frågan "Vad är produktivt?" historiskt, och att en sådan synpunkt förutsätter användande av den dialektiska metod som han har så mycket emot.[247]

Men hur är det med skillnaden mellan "kapital" och "kapitalägande", som Joan Robinson sätter stå stort värde på? Här möter vi åter en gammal bekant, för just denna skillnad var en favoritidé hos Bray, Gray, Proudhon och andra utopiska socialister från anno dazumal.

"Om arbetarna skall vara fria måste kapitalismen förintas. Det betyder förvisso inte förstörelse av 'kapitalet' utan snarare dess bevarande", skrev Bakunin.[248] Marx hade bara förakt till övers för en sådan "dikotomi". "Kapitalet är", läser vi i Rohentwurf, med nödvändighet "kapitalisten. Förvisso brukar en del socialister säga att vi behöver kapital, däremot inte kapitalister. Därmed framstår kapitalet som enbart en sak, inte som ett produktionsförhållande".[249] Och i Theorien skrev han: När ekonomer talar om de "tjänster", som kapitalet gör vid produktionen av bruksvärden, så menar de "inget annat än att produkter av tidigare nyttigt arbete på nytt tjänar som produktionsmedel, som arbetsföremål, arbetsmedel och existensmedel för arbetaren... Men i denna mening är ordet kapital helt överflödigt och intetsägande. Vete är inte närande för att det är kapital utan för att det är vete. Ullens bruksvärde tillkommer den som ull och inte som kapital. På samma sätt har ångmaskinens rörelse inget gemensamt med dess tillvaro som kapital. Den skulle göra precis samma tjänst om den inte var 'kapital' och tillhörde fabriksarbetarna i stället för fabrikanten."[250]

Förståelsen av detta Marx' kapitalbegrepp är naturligtvis en nödvändig förutsättning för varje diskussion om hans ekonomiska teori.

III. Avslutande anmärkningar

I detta kapitel har vi bara behandlat huvudpunkterna i Joan Robinsons kritik. Hon angriper förvisso också andra delar av Marx' system: hans lönteori, teorin om den fallande profitkvoten och hans kristeori. Men eftersom hon inte på någon av dessa punkter tillför den marxistiske läsaren något nytt (det hon säger har tidigare och bättre framförts av andra Marx-kritiker), finns det ingen anledning att diskutera dem vidare,[251] det är inte nödvändigt att korrigera varje felcitat och alla missuppfattningar i hennes framställning.[252]

Å andra sidan ägnas en avsevärd del av hennes essä åt en diskussion om den påstådda (och som jag tror främst imaginära eller åtminstone mycket överskattade) "affiniteten" mellan Marx' och Keynes' teorier, vilket inte ligger inom detta kapitels område. Således kan jag inskränka mig till några avslutande anmärkningar.

Jag har visat hur lite man kan lära sig av Joan Robinsons Marx-kritik. Men är detta verkligen det enda som man kan finna i hennes bok? Betonar hon inte ständigt att i det nuvarande samhället är arbetarna i regel utsugna av företagarna? Och angriper hon inte kapitalisternas heliga "äganderätt"? - Det gör hon förvisso. I denna sin inställning ser hon t.o.m. en särskild förtjänst hos den "moderna riktningen" inom nationalekonomin. Visserligen måste den "moderna riktningen" rättas till avsevärt för att tillåta en sådan tolkning. Men det gör inget. Åtminstone kan man inte fösa ihop Joan Robinson personligen med den apologetiska nationalekonomin (inräknat Lord Keynes) utan hon måste anses representera en socialistisk strömning inom dagens borgerliga ekonomi.

Hennes socialism har förvisso en besynnerlig färg. Den stöder sig tungt på kryckor, lånade från förmarxistiskt socialistiskt tankegods, särskilt från all småborgerlig socialisms fader, Proudhon. Och det är inte alls någon tillfällighet, för Joan Robinsons socialistiska slutsatser speglar stämningen hos förhållandevis breda skikt inom dagens rebelliska borgerliga intelligentia. Dessa skikt har förlorat sin tilltro till kapitalistklassens progressiva roll; de är djupt skakade av "monopolens asociala praktik" och av den ekonomiska instabiliteten i "denna förhäxade tidsålder"[253], och de sätter därför sin tilltro till en förstatligad, statskapitalistisk ekonomi som skall tygla ett hotande ekonomiskt kaos, åstadkomma en "rättvisare omfördelning av rikedomen mellan produktionsfaktorerna"[254], och välsigna oss med "så mycket kapital och det slags kapital som vi behöver". Därav kommer sig den plötsliga utbredningen av den populistiska "keynesianismen" som en ideologi, som speglar alla dessa stämningar i deras oändliga mångfald. Men denna populistiska keynesianism har mycket lite med Keynes och hans skolas särskilda doktrin att göra, och man kan därför inte göra den ansvarig för detta. Likväl är det så att så snart de akademiska keynesianerna lämnar sin egen domän och ger sig in på det så kallade ideologiska området, så syns denna egendomliga samhälleliga underström i Keynes' ekonomi tydligt, och vi förföljs ännu en gång av Proudhons skugga! Men från denna synpunkt är den "socialistiska" tendensen i Joan Robinsons skrifter, vilken oroade den avlidne professor Schumpeter så mycket[255], inte längre något speciellt eller oförklarligt.

Kapitel 34

Den neomarxistiska ekonomin

Den stort anlagda, men tyvärr aldrig fullbordade läroboken av O. Lange[256] är såvitt vi vet det enda verk inom den nyare akademiska Marx-litteraturen, som medvetet och utförligt går in på frågan om metodologin i Marx' Kapitalet. Och just det är skälet till att vi ägnar det avslutande kapitlet i vårt arbete åt detta verk.

Här begränsar vi oss till att diskutera två frågor: om objektet för den politiska ekonomin och om dess metod.

I. En till synes dogmatisk kontrovers

Det hörde till traditionerna inom den marxistiska teorin före och efter första världskriget att begränsa den politiska ekonomins objekt till utforskandet av den kapitalistiska, d.v.s. den varuproducerande ekonomins rörelselagar. Såväl dagens sovjetiska som den västligt-akademiska teorin tar avstånd från detta. I denna mening skriver O. Lange: "Sammanblandningen av begreppen de ekonomiska lagarnas naturvuxenhet[257] och deras objektivitet ledde en del ekonomer till den felaktiga slutsatsen att det i den socialistiska samhällsordningen inte längre finns några objektiva ekonomiska lagar, övervinnandet av de ekonomiska lagarnas elementära /naturvuxna/ karaktär påstås bero på att de faktiskt upphör att verka. "... Därför påstår dessa ekonomer också "att den politiska ekonomin som vetenskap mister sitt forskningsobjekt i det socialistiska samhället; den kan där på sin höjd befatta sig med en retrospektiv utforskning av försocialistiska steg i samhällsutvecklingen. Denna åsikt företräds av R. Luxemburg ... och N. Bucharin ..." Deras misstag, slutar Lange, "är dubbelt: För det första blandar de ihop de ekonomiska lagarnas naturvuxenhet och objektivitet. Av att naturvuxenheten är övervunnen drar de slutsatsen att sådana lagar överhuvud inte existerar. Det är också skälet till att de felaktigt inskränker objektet för den politiska ekonomin till förhållanden under vilka värdelagen är verksam. Och för det andra förblir värdelagen - tvärtemot Luxemburgs och Bucharins åsikt - giltig också under det socialistiska produktionssättet, även om denna lags verkningar inte längre är elementära, utan motsvarar det organiserade samhällets målsättningar."[258]

Dessa lite lättvindiga kritiska uttalanden fordrar ett ingående svar.

Det är förvisso riktigt att Rosa Luxemburg och Bucharin inskränkte den politiska ekonomins objekt till undersökningen av varuproduktionens lagar. (Lange glömmer bara att tillfoga att samma mening före dem företrätts av den österrikiske marxisten R. Hilferding[259], av K. Schmidt, L Boudin m.fl.) Men av vilket skäl tillskriver Lange Rosa Luxemburg och Bucharin åsikten att det i det socialistiska samhället inte skall finnas "objektiva ekonomiska lagar", och att sådana lagar inte ens finns i de förkapitalistiska samhällena? Han kan förvisso inte visa ett enda ställe från de båda skriftställarnas verk, som skulle tillåta denna besynnerliga tolkning.[260] Hans enda auktoritet är i detta fall Karl Kautsky, från vars verk Die materialistische Geschichtsauffassung han instämmande citerar följande långa redogörelse: "Vid detta tillfälle är det kanske på sin plats att visa på ett misstag, som inte är ovanligt ens i socialistiska kretsar. Man antar att det är ett kännetecken för varuproduktionen att vara behärskat av bestämda lagar. Det skulle bero på att denna produktion bedrivs anarkistiskt av talrika, av varandra oberoende producenter, av vilka alla fritt förfogar över sina produktionsmedel. Och allt skulle förhålla sig helt annorlunda när samhället självt kommer i besittning av produktionsmedlen. Då kan det inrätta produktionen efter sitt eget gottfinnande, oavhängigt av alla ekonomiska lagar".

Kautsky fortsätter: "Det är ett misstag. När en fabrikant organiserar en fabrik, så kan han inte alls godtyckligt göra som han vill, fast han själv är herre över sina produktionsmedel. Om han inte håller sig till bestämda naturlagar för producerandet, kommer hans företag aldrig att kunna producera något. Och det samma gäller om ett socialistiskt samhälle... Skillnaden mellan kapitalistisk och socialistisk produktion är en annan. I det kapitalistiska produktionssättet kan produktionens anpassning till de ekonomiska lagarna omöjligen ske på annat sätt än genom katastrofer. I det socialistiska produktionssättet finns däremot möjligheten att produktionen medvetet anpassas till produktionssättets naturliga lagar och på så sätt hålla produktionsprocessen i gång utan katastrofer och kriser. Det förutsätter förvisso att man studerar dessa naturliga lagar. Ett socialistiskt samhälle som tror att det kan sätta sig över lagarna med våld, bara det förfogar över produktionsmedlen, kommer ständigt att misslyckas."[261]

Vi kan här bortse från de tillrättavisningar, som Kautsky tilldelar bolsjevikerna.[262] Men vad vi inte får bortse från är de sällsamma "naturlagar för producerandet", som han verkar hänga upp sig så mycket på. Det är förvisso sant att varken Rosa Luxemburg eller Bucharin (eller Hilferding) som nationalekonomer brydde sig så mycket om sådana lagar; av det enkla skälet att de delade förkrigs-Kautskys åsikt att utforskandet av "naturlagarna för producerandet" snarare är en uppgift för mekaniken och kemin och inte för den politiska ekonomin ...[263]

Men vad hade egentligen Rosa Luxemburg och Bucharin för uppfattning? Varför höll de fast vid uppfattningen att den politiska ekonomin bara skulle befatta sig med utforskandet av varuproduktionens lagar? I varje fall inte av det skäl som O. Lange tillskriver dem. För att inse det räcker det att uppmärksamt läsa igenom några sidor i Rosa Luxemburgs Einführung in die Nationalökonomie. Kan det då, frågar Rosa Luxemburg, finnas en "allmän" politiskekonomisk vetenskap, som kan användas i lika hög grad för kapitalismen som för de förkapitalistiska samhällena? - Nej, svarar hon, ty produktionsförhållandena i sådana samhällen var i motsats till de kapitalistiska "så självklart enkla och genomskinliga", att de inte kräver någon "dissekering med nationalekonomins skalpell". När man betraktar sådana samhällen, blir det genast uppenbart "att behovet här så omedelbart leder och bestämmer arbetet, och att resultatet så exakt motsvarar det avsedda och behoven", att "alla sammanhang, orsaker och verkningar, arbetet och arbetets resultat är helt uppenbara" ... "Man kan vrida och vända den så beskaffade ekonomin som man vill, man finner ändå ingen gåta i den, som bara skulle kunna upptäckas genom djupsinniga undersökningar, genom en särskild vetenskap." Denna ekonomi kan och måste förvisso utgöra objekt för en sociologisk och ekonomisk-historisk[264] forskning; men en särskild nationalekonomisk teori förefaller inte att vara på sin plats här.

Helt annorlunda, läser vi vidare i Rosa Luxemburgs bok, förhåller det sig med den kapitalistiska ekonomin: "Om vi betraktar ett enskilt privat företag, en modern fabrik, eller ett väldigt komplex av fabriker och anläggningar som hos Krupp, eller en stor jordbruksranch i Nordamerika, så finner vi där den strängaste organisation, den mest långtgående arbetsdelning, den mest raffinerade planmässighet grundad på vetenskaplig kunskap. Allting fungerar fantastiskt, styrt av en vilja, ett medvetande. Men knappt har vi lämnat fabriksporten eller ranchen förrän kaos möter oss. Medan de talrika enskilda delarna ... är organiserade i detalj, är helheten av den så kallade 'folkhushållningen', d.v.s. den kapitalistiska världsekonomin, fullständigt oorganiserad. I helheten, som utbreder sig över oceaner och världsdelar, gör sig ingen plan, inget medvetande, ingen reglering gällande; enbart ett blint herravälde av obekanta, obändiga krafter driver sitt lynniga spel med människornas ekonomiska öde ... Och just detta gör", avslutar Rosa Luxemburg, "att den samhälliga ekonomin frambringar resultat, som är oväntade och gåtfulla för de deltagande människorna själva, och att den samhälleliga ekonomin har blivit en för oss främmande, avyttrad, av oss oavhängig framträdelse, vars lagar vi måste upptäcka på samma sätt som vi undersöker den yttre naturens framträdelser, som vi försöker upptäcka de lagar som behärskar livet i växt- och djurriket, förändringarna i jordskorpan och himlakropparnas rörelser."[265]

Så långt Rosa Luxemburg. Inte med den bästa vilja kan man upptäcka den "sammanblandning av naturvuxenhet och objektivitet" som Kautsky och Lange beskyller henne för; så mycket mindre som de sidor som vi citerar ur hennes Einführung till sitt väsen bara utgör en parafras av den tankegång som finns redan i Marx' Kapitalet. Det som kännetecknar det borgerliga samhället, säger Marx, är att här "äger a priori ingen medveten samhällelig reglering av produktionen rum". Det är alltså ett samhälle där produktionsförhållandena träder mot människorna som främmandegjorda, försakligade makter som behärskar dem, och där "det förnuftiga och naturnödvändiga gör sig gällande endast som ett blint verkande genomsnitt".[266] Och det gör sig gällande i form av "automatiskt verkande" "samhälleliga naturlagar" för produktion och utbyte[267], oavhängiga av människornas vilja. Dessa samhälleliga naturlagar är till att börja med obekanta för producenterna själva och upptäcks och tydes först i efterhand. Detta gäller naturligtvis bara så länge den samhälleliga utvecklingen liknar en "naturhistorisk process" och samhället därför behöver en särskild vetenskap, som har till uppgift att på samma sätt som naturvetenskaperna tränga fram från framträdelserna på det ekonomiska livets yta till dessa framträdelsers "inre lag", deras "gömda inre kärngestalt".[268] Det är alltså bara de borgerliga produktionsförhållandenas förtingligade och mystifierade form, deras skenbart naturlagslika uppträdande, som i Marx' ögon kräver en vetenskaplig förklaring och som utgör den särskilda politisk-ekonomiska vetenskapens raison d'étre /existensberättigande/.

Men, betonar Marx, "varuvärldens hela mystik, allt trolleri och spökeri, som till följd av varuproduktionen omger arbetsprodukterna, försvinner ... så snart vi tar vår tillflykt till andra produktionsformer". Marx tänker här framför allt på "gammalasiatiska, antika o.s.v. produktionssätt", där "produktens förvandling till vara och därmed människans tillvaro som varuproducent spelar en underordnad roll" och som just därför förefaller "ojämförligt mycket enklare och lättare att genomskåda" än kapitalets produktionssätt.[269] Men samma enkelhet utmärker medeltidens feodalsamhälle: "... just emedan personliga avhängighetsförhållanden är samhällets givna grundval, behöver arbeten och produkter inte anta någon fantastisk gestalt, skild från deras verklighet ... De livegnas arbete är lika noggrant mätt med tidsmått som det varuproducerande arbetet, men varje livegen vet, att det är ett bestämt kvantum av sin personliga arbetskraft som han förbrukar i sin herres tjänst. Och tiondet till prästen är påtagligare än prästens välsignelse. Hur man än alltså må bedöma de karaktärsmasker, i vilka människorna här möter varandra, så framträder i varje fall personernas samhälleliga förhållanden i deras arbeten som deras egna personliga förhållanden och är inte förklädda till samhälleliga förhållanden mellan tingen, arbetsprodukterna."[270]

Och samma beundransvärda genomskådlighet erbjuder slutligen också framtidens socialistiska "förbund av fria människor, som arbetar med gemensamma produktionsmedel och fullt medvetet förbrukar sina många arbetskrafter såsom en samhällelig arbetskraft": "Förbundet totalprodukt är en samhällelig produkt. En del av denna produkt användes på nytt som produktionsmedel och förblir samhällelig, medan en annan del förbrukas som existensmedel av förbundets medlemmar. Den måste därför fördelas mellan dem. Arten av denna fördelning kommer att växla med själva den samhälleliga produktionsorganismens speciella art och producenternas motsvarande historiska utvecklingsnivå." Men hur den än kommer att växla, så erbjuder denna samhällsform inget hemlighetsfullt: "Människornas samhälleliga relationer till sina arbeten och sina arbetsprodukter blir här genomskådligt enkla i produktionen såväl som i distributionen."[271]

Rosa Luxemburgs kritiker kan mycket väl hålla med om att Marx förvisso ställde produktionsförhållandens "enkelhet" och "genomskådlighet" i alla ickekapitalistiska samhällen mot den "mystiska dimslöja"[272], som omsveper de kapitalistiska produktionsförhållandena; och förvisso kan man redan hos Marx hitta många ställen som ser utforskandet av det kapitalistiska ekonomiska systemet som den politiska ekonomins speciella uppgift.[273] Men följer av detta att vi kan klara oss utan en nationalekonomisk teori om ickekapitalistiska samhällen, som Rosa Luxemburg antog? Engels hade tydligen en annan uppfattning!

"Den politiska ekonomin i vidaste mening är vetenskapen om de lagar som behärskar produktionen och utbytet av materiella livsförnödenheter i det mänskliga samhället. Produktion och utbyte är två skilda funktioner. Produktionen kan äga rum utan utbyte, utbyte däremot - som i första hand är ett utbyte av produkter - kan inte äga rum utan produktion." "Allt efter arten och sättet för produktionen och utbytet i ett visst historiskt samhälle och allt efter detta samhälles historiska förutsättningar är samtidigt även arten och sättet för produkternas fördelning givna." Och dessutom "växlar ... de betingelser under vilka människorna producerar och utbyter ... från land till land, och i varje land från generation till generation. Den politiska ekonomin kan därför inte vara densamma för alla länder och för alla historiska epoker." "Om någon ville inordna Eldslandets politiska ekonomi under samma lagar som det nuvarande Englands så skulle han uppenbarligen inte åstadkomma något annat än banaliteter av enklaste slag. Den politiska ekonomin är till sitt väsen en historisk vetenskap. Den behandlar ett historiskt stoff, d.v.s. ett stoff som ständigt förändras. Den undersöker i första hand de särskilda lagar som gäller för varje enskilt utvecklingssteg av produktionen och utbytet och kommer först vid slutet av denna undersökning att kunna uppställa de få allmängiltiga lagarna för produktionen och utbytet över huvud."[274]

Detta verkar vid första ögonkastet motsäga Rosa Luxemburgs åsikt; men i vilken utsträckning? För att besvara denna fråga måste vi först enas om innebörden i det Engels skrev. Engels definierade den politiska ekonomin som en vetenskap om de lagar "som behärskar produktionen och utbytet", men underströk samtidigt att det också kan finnas samhällen utan utbyte (t.ex. den "ursprungliga kommunismen" eller det framtida socialistiska samhället). Engels' definition tycks alltså prima facie bara säga att den politiska ekonomins objekt inte kan utsträckas förbi de utbytande (d.v.s. varuproducerande) samhällena. Och det är skälet till att Lange finner det nödvändigt att "korrigera" Engels, genom att helt enkelt säga att vad Engels verkligen menar, är uppenbarligen inte "utbytet", utan "fördelningen" av produkterna mellan samhällets medlemmar, och att vi följaktligen måste definiera den politiska ekonomin som en vetenskap "om produktionens och fördelningens lagar".[275] (Lange lägger dock inte märke till att en sådan tolkning bara skulle kasta oss in i nya svårigheter; för då fördelningen, enligt Engels, är bestämd av produktionens och utbytets förhållanden, så skulle vi drivas till en obehaglig slutsats: fördelningen är bestämd av fördelningen!)

Låt oss emellertid lägga alla hårklyvande spetsfundigheter åt sidan! Den som inte behagas av Engels' definition, den som tycker att den är för snäv, han har förvisso rätt att ersätta den med en annan - på så sätt att den politiska ekonomin "i vidaste mening" inte bara skall undersöka de ekonomiska förhållandena i utbytande samhällen, utan också i samhällen utan utbyte, d.v.s. i alla mänskliga samhällen. Men man kan emellertid betvivla att anhängarna av en "överhistorisk ekonomi" skulle vinna något på en sådan omtolkning av Engels' definition. Ty samme Engels säger omedelbart därefter att den politiska ekonomin - som en "till sitt väsen historisk vetenskap" - till att börja med måste befatta sig med utforskandet av "de särskilda lagar som gäller för varje enskild utvecklingsnivå av produktionen och utbyte", och att den först alldeles vid slutet kommer att kunna uppställa "de få allmängiltiga lagarna för produktionen och utbytet överhuvud". Området för den "allmänna" (överhistoriska) politiska ekonomin inskränks på så sätt till ett minimum och dess betydelse förminskas högst väsentligt. Det är inte konstigt att Lange beklagar sig över att "Engels, som det tycks, inte till fullo visste att uppskatta betydelsen av denna allmänna del av den politiska ekonomin"[276] ...

Man kan påstå att Langes åberopande av Engels inte visat sig särskilt övertygande. - Men är det verkligen nödvändigt att förnedra de socialistiska klassikernas verk genom att behandla dem på samma sätt som Den heliga skrift? Marx och Engels var dock bara människor och hade därför också rätt att ta fel! I stället för att uteslutande förlita oss på den ena eller andra "texten", skulle vi hellre lära oss något av dagens sovjetiska ekonomiska vetenskaps erfarenheter. De ryska ekonomerna har ju gjort flera försök att skapa en Handbok i politisk ekonomi "i vidaste mening". Kan då dessa försök betecknas som framgångsrika? Knappast. Handboken ger bara läsaren en sammanblandning av osammanhängande delar - från förkapitalistiska samhällsformationers ekonomiska historia, från kapitalismens ekonomiska teori - framlagd av Marx - och från den deskriptivt-normativa läran om den nuvarande sovjetekonomin. I vidaste mening kan förvisso allt detta betecknas som "ekonomisk vetenskap" (engelsmännen använder här uttrycket "economics"). Men det skulle säkert varken Rosa Luxemburg eller N. Bucharin bestrida; de påstod ju bara att vi inte behöver någon särskild ekonomisk teori om socialismen och de förkapitalistiska samhällsformationerna - och de hade Ricardos och Marx' teori som förebild. Således tycks hela kontroversen slutligen upplösa sig i en rent terminologisk strid ...

I verkligheten döljer sig något mycket reellt bakom denna skenbart rent metodologiska skillnad: Lange och andra ekonomer från "östblocket" vet naturligtvis mycket väl att det ekonomiska och samhälleliga system, som de gör sig till tolkar för, inte alls kan göra anspråk på att ha övervunnit de ekonomiska fenomenens naturlagskaraktär och förtingligande, och att systemet snarare för sin självbevarelses skull måste göra allt för att inom ramen för den centrala statliga planeringen bereda största möjliga spelrum åt marknadskrafterna. Vad dessa ekonomer därför strävar efter, är en snäv och specialiserad statsekonomisk disciplin, en "socialistisk kameralistik", som - med västvärldens ekonomiska teori som förebild - övertar kategorierna vara, pengar, marknad som evigt givna fakta i det ekonomiska livet[277] och som medvetet avstår från de "utopiska" föreställningarna om den eftersträvade "enkelheten" och "genomskådligheten" under socialistiska produktionsförhållanden. Och när detta ekonomiska systems företrädare fortfarande åberopar Marx och Engels, så sker det bara för att anpassa marxismens bokstav till en social praxis som allt mer fjärmar sig - och måste fjärma sig - från marxismens anda.

II. Om metoden i Marx' ekonomi

1.

Det är klart att om man inte vill inskränka den ekonomiska teorins uppgift till studiet av enbart det kapitalistiska samhället, utan i stället strävar efter att skapa en ekonomisk teori för alla på varandra följande samhällsformationer - och om man samtidigt med båda ögonen spejar efter en "tidlös", "allmän" politisk ekonomi - så kommer man också att välja en metodologi som passar detta syfte och som i lika hög grad kan användas på monopolkapitalismens produktionsförhållanden och på de i Tierra del Fuego. Men i så fall kommer den specifika metodologin i Marx' Kapitalet med nödvändighet till korta och blir ersatt av mer eller mindre användbara professorala redogörelser för metoden i den ekonomiska vetenskapen "som sådan"...

O. Lange ägnar inte mindre än tre kapitel i sitt verk åt metodologiska frågor. Ett av dessa kapitel (om de "ekonomiska lagarnas" natur) tittade vi på redan i förra avdelningen av vår kritik, och det är inte nödvändigt att återvända till detta. Det andra innehåller en (något tvivelaktig) framställning av den materialistiska historieuppfattningen; eftersom sociologin ändå inte kan tjäna som ersättning för den politiska ekonomin, så kan det metodologiska värdet av detta kapitel ifrågasättas. Kvar blir det tredje kapitlet, som direkt handlar om "den politiska ekonomins metod". Men tyvärr har inte heller detta kapitel mer att ge läsaren än de populärframställningar av den marxistiska ekonomin som redan finns... Vi får visserligen veta att Marx - i motsats till flertalet borgerliga ekonomer - i sin teori inte bara utgick från den samhälleliga människan (i stället för människan "som sådan"), utan från den samhälleliga människan i en bestämd historisk epok, och att just detta skiljer hans ekonomi från dagens "akademiska" ekonomiska vetenskap. Men denna kunskap är inte särskilt ny, och visar framför allt inte vilka metodologiska förutsättningar som gjorde det möjligt för Marx att åstadkomma denna epokgörande omvälvning av den ekonomiska vetenskapen.[278] Med andra ord: Det som saknas i Langes metodologiska kapitel är just "själen" i Marx' nationalekonomiska metod - hans dialektik!

2.

Men är inte detta bara ett talesätt, avsett att reta obekväma motståndare - en ritual, obegriplig också för de som påstår sig förstå den?

För Marx själv var i alla fall frågan om användandet av dialektiken på den ekonomiska teorins område av avgörande betydelse! Detta framgår redan av de talrika kritiska anmärkningar om Ricardos metodologi, som finns i Marx' verk. Frågan rör sig framförallt om abstraktionens roll i den politiska ekonomin. "Ricardo abstraherar medvetet från konkurrensens form, från konkurrensens sken, för att uppfatta lagarna som sådana." Trots det skall han "å ena sidan förebrås för att han inte går långt nog, inte är tillräckligt fullständig i abstraktionen ... å andra sidan för att han uppfattar framträdelseformen ... omedelbart, direkt som bekräftelse på eller framställning av de allmänna lagarna, och inte alls utvecklar den. När det gäller det första är hans abstraktion för ofullständig, när det gäller det andra är den en formell abstraktion, som i och för sig är felaktig." ... "Vulgus /vulgärekonomen/ har därav dragit slutsatsen att de teoretiska sanningarna är abstraktioner som motsäger de faktiska förhållandena, i stället för att tvärtom se att Ricardo inte går tillräckligt långt i den riktiga abstraktionen och därför drives till den felaktiga."[279]

Hur skall man nu tolka dessa kritiska uttalanden om Ricardos metod? Av vilket skäl skall de abstraktioner som han betjänar sig av, å ena sidan betraktas som "inte tillräckligt långtgående", och å andra sidan som blott "formella", d.v.s. som framtvingade? Vad gäller den första punkten i kritiken så kan man hitta mängder med exempel. Vi kan bara erinra oss vilka brister Ricardos värdeteori hade: För det första: Denna teori uppehåller sig nästan uteslutande vid varornas relativa värdestorlek, men inte vid deras värdesubstans, d.v.s. själva värdet. I överensstämmelse med detta saknas hos Ricardo varje undersökning av det värdeskapande arbetets specifika karaktär - till skillnad från de kännetecken, som tillkommer arbetet "som frambringare av bruksvärden"[280]; och hos honom saknas å andra sidan kunskapen om att det värdeskapande arbetet (även om det i varje konkret fall är privatarbete) måste framställa sig som sin motsats, som allmänt-samhälleligt arbete (vilket naturligtvis förutsätter utbyte av arbetsprodukter, alltså ett historiskt bestämt produktionssätt).[281] Ricardo begriper därför lika lite att "bytesvärdet", som han mest intresserar sig för, blott är ett framträdelsesätt för värdet och att utvecklingen av själva värdeförhållandet måste leda till just denna form och slutligen till penningbildning.[282]

De anförda bristerna hos Ricardos värdeteori vittnar förvisso om "bristande abstraktionsförmåga", om de klassiska ekonomernas oförmåga att bakom värdeproblemets kvantitativa sida se dess kvalitativa sida och bakom värdets framträdelsesätt se själva dess substans. Alla dessa brister kan emellertid ges en gemensam nämnare, nämligen att Ricardo (som alla klassikerna) förbisåg just det väsentligaste - det värdeskapande arbetets specifika samhälleliga form och på ett naivt sätt likställde detta arbete med mänskligt arbete rätt och slätt.[283]

Enligt Marx var det alltså den klassmässiga skrankan för Smith-Ricardos ekonomi som i sista hand var orsak till deras "brist på teoretiskt sinnelag i uppfattandet av formskillnaderna i de ekonomiska förhållandena"[284]. Eller sett ur metod-synpunkt: Då de specifika borgerliga produktionsformerna för klassikerna framträdde som oföränderliga naturformer, då de utgick från dem som givna förutsättningar, var det i deras intresse att inte utveckla dessa former "genetiskt", utan blott "genom analys återföra dem till deras inre enhet"[285], d.v.s. till värdelagen. De måste därför betrakta det borgerliga produktionssättets ekonomiska former "som något rent formellt som inte påverkar dess innehåll"[286], produktionen av bruksvärden, av produkter, eller de var snarare övertygade om att "formen" nödvändigt sammanfaller med "innehållet". För de klassiska ekonomerna kunde därför det metodologiska problemet om striden mellan "innehåll" och "form" inte uppstå. Och det är här som dialektiken kommer till sin rätt. Enligt den dialektiska uppfattningen befinner sig det nuvarande "innehållet" och den av detta alstrade "formen" i ständig växelverkan och i ständig kamp med varandra - vilket å ena sidan leder till att formerna avkastas, och å andra sidan till att innehållet omgestaltas.[287] Betraktas "formen" däremot som något tillfogat, yttre i förhållande till innehållet, så måste man oundvikligen antingen (som klassikerna) försumma formen, offra den till förmån för innehållet, eller också sträva efter att göra denna form absolut. Som exempel på det senare har vi de sovjetekonomer, som av den omständigheten att även det socialistiska samhället kommer att vara tvunget att fördela den mängd samhälleligt arbete som står till dess förfogande och att mäta det med arbetstiden, drar slutsatsen att värdets ekonomiska kategori kommer att vara förhärskande också under socialismen. De drar alltså slutsatser om värdeformens överhistoriska karaktär utifrån värdebestämningens överhistoriska substrat. Vi ser: dialektikens metodologiska betydelse för Marx' ekonomi kan inte skattas högt nog![288]

Det odialektiska i Ricardos och klassikernas teoretiska analys visar sig å andra sidan i det "metodologiska undvikandet av förmedlingskategorierna"[289], i strävan att "härleda" framträdelserna på det ekonomiska livets yta "genom enkel formell abstraktion direkt ur den allmänna lagen eller att tillrättalägga dem i överensstämmelse därmed"[290]. Vi vet att enligt Marx "vore all vetenskap överflödig om tingens framträdelseform och väsen omedelbart sammanföll".[291] I verkligheten är dock "den färdiga gestaltningen av de ekonomiska förhållandena, sådan den framträder på ytan, i sin reala existens, och därmed också i de föreställningar som dessa förhållandens bärare och företrädare gör sig, när de försöker förstå dem, åtskild från och i själva verket helt motsatt deras inre, väsentliga men fördolda kärngestalt, och det begrepp som motsvarar denna".[292] Lukács kommenterar denna sats: "Om fakta således ska uppfattas riktigt så måste man först klart och tydligt fatta denna skillnad mellan deras reala existens och deras inre kärngestalt... Det gäller därför å ena sidan att lösgöra framträdelserna från deras omedelbart givna form, finna de förmedlingar genom vilka de kan återföras till sin kärna, sitt väsen och även begripas i denna, och å andra sidan att nå fram till en förståelse av denna deras framträdelsekaraktär, deras sken som deras nödvändiga framträdelseform."[293]

Detta förklarar den fundamentala betydelsen av "övergångarna" och "mellanleden" (d.v.s. de just nämnda "förmedlingskategorierna") för Marx' metodologi! Marx' Kapitalet skulle vara otänkbart utan dessa kategorier (som till det yttre liknar den akademiska teorins så kallade approximeringsmetod /Annäherungsverfahren/, men som faktiskt utgör en materialistisk "omstöpning" av Hegels dialektiska metod). Det är därför klart att Marx också (och särskilt) på denna punkt måste kritisera Ricardo och förebrå honom för hans "formella" och "våldsamma" sätt att abstrahera.

Redan i första kapitlet i sitt verk, vilket handlar om "värde", inför Ricardo oväntat (bland annat) också förutsättningen om en allmän profitkvot - för att visa att inte ens denna förutsättning strider mot varuvärdenas bestämmande genom arbetstiden, och att vi här bara har med ett "undantag" att göra. - Marx anmärker: "I stället för att förutsätta denna allmänna profitkvot borde Ricardo hellre ha undersökt huruvida dess existens överhuvudtaget överensstämmer med bestämmandet av värdena genom arbetstiden; han skulle då ha funnit att den prima facie /vid första ögonkastet/ motsäger detta bestämmande i stället för att stå i överensstämmelse därmed, att dess existens således först måste utvecklas genom en mängd av mellanled, en utveckling som skiljer sig mycket från en enkel subsumtion under värdelagen."[294]

Men just denna utveckling saknas genomgående hos Ricardo! Det är alltså inte konstigt att frågan "på vad sätt mervärdet, profiten och rentav en allmän profitkvot skall härledas ur blotta bestämmandet av varornas 'värde' " hos honom "förblir ... höljt i mörker".[295]

"Där han framställer lagarna riktigt, förfalskar han dem genom att omedelbart utge dem för att vara lagar för profiten. Å andra sidan vill han framställa lagarna för profiten omedelbart, utan mellanleden, som lagar för mervärdet"[296], liksom hans metod överhuvud "hoppar över nödvändiga mellanled och på ett omedelbart sätt försöker påvisa överensstämmelsen mellan de ekonomiska kategorierna".[297] - "Man ser att om man förebrår honom alltför mycket abstraktion, så vore den motsatta förebråelsen befogad: brist på abstraktionsförmåga, oförmåga att glömma profiten i varornas värden, ett faktum som träder honom till mötes i konkurrensen."[298] Och just det samma kan man säga även om de andra delarna av hans verk - om hans uppfattning av kapitalet, lönarbetet, pengarna o.s.v. "Förmedlingens form har han inte undersökt någonstans" - heter det redan i Marx' Grundrisse.[299]

Trots allt, understryker Marx, kan man inte förneka "det historiskt berättigade" i den av Ricardo använda undersökningsmetoden, "dess vetenskapliga nödvändighet i ekonomins historia"![300] För vad Ricardo hade som avsikt med denna metod och också till största delen lyckades med, var att "genom analys reducera rikedomens olika, varandra främmande former" (profit, ränta jordränta) "till deras inre enhet", d.v.s. att begripa "det borgerliga ekonomiska systemets dolda uppbyggnad ... till skillnad från mångfalden av framträdelseformer" hos detta. - Förvisso "motsäger" Ricardos teori "ibland sig själv i denna analys; den försöker ofta företaga reduktionen omedelbart, utan mellanleden, och påvisa identiteten hos källorna till de olika formerna. Men detta är en nödvändig följd av dess analytiska metod, som kritiken och begripandet måste börja med. Den är inte intresserad av att utveckla de olika formerna genetiskt, utan av att genom analys reducera dem till deras enhet, eftersom de utgår från dem som givna förutsättningar. Men analysen är den nödvändiga förutsättningen för den genetiska framställningen - för begripandet av den verkliga gestaltningsprocessen i dess olika faser."[301]

Här har Marx i några få meningar skisserat den väsentligaste skillnaden mellan sin och Ricardos undersökningsmetod. Och denna skillnad hänför sig till de olika roller, som tillkommer analysen i de båda tänkarnas lärobyggnader. Båda är naturligtvis analytiker, eftersom man endast på så sätt kan påvisa identiteten hos de ekonomiska kategorierna, deras inbördes kongruens. Men medan analysen för Ricardo, som ser den borgerliga ekonomins samhälleliga former som "givna former", är A och O i hans tillvägagångssätt, så är den för Marx bara ett nödvändigt steg i den vetenskapliga kunskapen och måste därför kompletteras med den "genetiska" undersökningen[302], vars uppgift består i att utforska själva de ekonomiska kategoriernas gestaltningsprocess, deras utveckling genom de olika faserna. - Men vad är den analys som är berikad med den genetiska undersökningen om inte Marx' dialektiska metod?

3.

Marx' citerade uttalanden om Ricardos metod förefaller viktiga också för att vi däri tror oss hitta en nyckel till förståelsen av Marx' Kapitalet.

Vi kan se att Marx stod inför en tvåfaldig metodologisk uppgift. Å ena sidan skulle han genom vetenskaplig abstraktion finna de kategorier och begrepp, med vilka de väsentliga relationerna i det kapitalistiska produktionssättet kunde begripas (d.v.s. väsendet" i motsats till de blotta "framträdelseformerna"); och å andra sidan förbinda dessa väsentliga relationer med fenomenen på det ekonomiska livets "yta" eller snarare härleda dessa fenomen ur de väsentliga relationerna.

Den första uppgiften löste Marx genom att till att börja med utesluta alla framträdelser av konkurrensen o.s.v. från sin undersökning för att uteslutande inskränka denna till utforskandet av "kapitalet i allmänhet", d.v.s. till kapitalets produktions- och cirkulationsprocess i dess rena gestalt[303]. Därvid betraktade han på äkta dialektiskt sätt de enskilda ekonomiska formerna inte så mycket i vilotillstånd som under deras rörelses lopp, och inte bara från det enskilda kapitalets synpunkt utan också (främst) från det samhälleliga totalkapitalets synpunkt. Blott på detta sätt kunde han utforska kapitalets "levnadshistoria", d.v.s. avtäcka inte bara de inre lagar som behärskar dess aktuella verksamhet utan också dess (kategoriella) tillblivelse ur värdet och pengarna, liksom också dess utvecklingstendenser, som visar ut över dess egen produktionsform. Och först när denna uppgift var löst kunde Marx - genom talrika "förmedlingar" och mellansteg - övergå till "kapitalet i dess realitet", alltså till framställningen av kapitalens konkurrens, kreditväsendet o.s.v. (Ett ämnesområde, söm till sitt tema inleds med Kapitalet III, men som enligt Marx' plan skulle få sin avslutning i teorin om prisbildningen, om den industriella cykeln och om kriserna - en teori som förutsatte framställningen av världsmarknaden.)[304]

4.

Läsaren, vars tålamod har ställts på så hårda prov, säger kanske nu: Allt det där kanske är riktigt, men vad har det med O. Langes bok att göra?

Invändningen är berättigad; Langes bok innehåller praktiskt taget ingenting om metoden i Marx' Kapitalet. För vad nytta gör det, att Lange utförligt befattar sig med den roll som tillkommer "abstraktionen", den "stegvisa konkretiseringen" och "verifikationen" i den politiska ekonomins metod rätt och slätt, när det hos honom inte finns ett enda ord om den specifika betydelsen av detta tänkesätt i Marx' ekonomi?[305]

Missförstå inte denna kritik: Om Langes bok inte utkommit 1959 utan 1909, så hade man inte kunnat förebrå honom för det magra metodologiska kapitlet. Då var de marxistiska teoretikernas uppmärksamhet så fullständigt absorberad av stoffet, av det konkreta innehållet i Marx' verk, att även de mest betydande av dem (endast Lenin, R. Luxemburg och den unge Hilferding[306] undantagna) inte skänkte den säregna metoden i Marx' ekonomiska verk någon uppmärksamhet eller i varje fall "lät den stå i skuggan". Det var naturligtvis ingen tillfällighet, eftersom teoretikerna i II. Internationalen, som till största delen var neokantianskt och positivistiskt orienterade, saknade varje känsla för Marx' och Engels' filosofiska utgångspunkter, d.v.s. för Hegels tankevärld.[307] Således kunde Lenin (i sina Filosofiska häften från 1914-15) skriva: "Man kan inte till fullo begripa Kapitalet av Marx, och särskilt inte första kapitlet, om man inte noga studerat och begripit hela Hegels 'Logik'. Efter ett halvt århundrade har följaktligen ingen av marxisterna begripit Marx!!"[308]

Sedan dess (d.v.s. sedan tiden före första världskriget) har mer än fem årtionden förflutit, och under dessa årtionden kunde man ha lärt sig något. För redan år 1923 utkom Lukács betydelsefulla Geschichte und Klassenbewusstsein /Historia och klassmedvetande, 1968/ som lärde oss att se Marx' ekonomiska metod med helt andra ögon. Sju år senare publicerades Lenins Philosophischer Nachlass, vars betydelse för den marxistiska ekonomin inte kan skattas högt nog. Också den sovjetiska ekonomiska vetenskapens blomstringstid på 20-talet levererade många värdefulla metodologiska upptäckter - för att bara nämna Preobraschenskis och Rubin-skolans[309] arbeten.[310] Och slutligen: Som en sann uppenbarelse kom 1939-40 publicerandet av Marx' råutkast /Rohentwurf/ till Kapitalet /d.v.s. Grundrisse/, som så att säga förde oss in i Marx' ekonomiska laboratorium och blottlade alla detaljer, alla slingrande stigar i hans metodologi. Sedan dess måste man kanske inte längre bita i det sura äpplet och "noga studera hela Hegels Logik", för att begripa Marx' Kapitalet - man kan nå detta mål direkt genom att studera Rohentwurf. Men utan tillägnandet, utan en vittgående assimilation av Rohentwurfs metodologiska upptäckter är något verkligt framsteg inom den marxistiska ekonomins område enligt vår mening inte längre möjligt. Men i detta avseende gör Langes - annars nyttiga och intressanta - bok tyvärr ett märkvärdigt föråldrat intryck!

III. Avslutande anmärkning

Varje historisk period och varje samhälle har den teori "som det förtjänar". Men den marxistiska samhällsvetenskapen har mer än tre årtionden av exempellös degradering och sterilitet bakom sig; bara halvt befriad från den stalinistiska tvångsjackan måste den först lära sig tankefrihetens och yttrandefrihetens svåra konst.[311] Är det konstigt att den inte på långt när har kunnat nå 20-talets relativt höga nivå?

Men inte bara det! Den marxistiska teorins degradering, som vi kunnat iakttaga under de senaste årtiondena, var naturligtvis ingen tillfällighet, ingen historisk nyck (som de försenade kritikerna av den så kallade personkulten vill få oss att tro). Den var en nödvändig följd av djupgående strukturella samhälleliga förvandlingar, som Lange med sitt försiktiga språk identifierar med dominans av "konservativa intressen hos vissa skikt eller sociala grupper, vars ståndpunkt är en följd av den plats de intar i överbyggnaden".[312] Vad han menar när han talar om "överbyggnaden" är stats- och partibyråkratin.[313] Men hur man än definierar dessa skikt, så blir det faktiska tryck av "konservativa intressen", som de utövar inte mindre. Och detta tryck yttrar sig inte bara inom ekonomin (framför allt i distributionsförhållandena) samt i "den största av alla fetischers", statens allmakt, utan också inom vetenskapen, kulturen, konsten, den samhälleliga moralen o.s.v. I synnerhet som de "konservativa intressena" - som dunkelt känner det prekära och provisoriska i sin historiska situation - skulle vilja övertyga sig själva och sin omgivning om det bestående tillståndets stabilitet, och allt starkare känner längtan efter alla slags "eviga värden" i livet, i tankar och känslor. Därför också tendensen till att absolutera och avhistorisera det gamla marxistiska arvet inom filosofin, etiken, sociologin (läran om staten), ekonomin o.s.v. Marx' materialism tycks inte utgöra något oövervinneligt hinder för en sådan "tolkning" (även om de tittar snett på det filosofiska arvet från den unge Marx). Men det är annorlunda med Marx' dialektik, som "i den positiva förståelsen av det bestående tillika innesluter förståelsen av dess negation, dess nödvändiga undergång" och "uppfattar varje tillbliven form i rörelsens lopp, alltså även som förgänglig".[314] Denna motsägelsedialektik är de "konservativa intressena" naturligtvis instinktivt emot; det är därför de strävar efter att förvandla den till en intetsägande bekännelse, tvinga ner den i de eviga naturlagarnas prokrustesbädd (där den inte kan göra så mycket ofog), och samtidigt bannlysa den från den sociala, ekonomiska och politiska teorin (och praktiken) av idag. De "eviga värdena" kan ju svårligen förenas med Marx' kritiskt-revolutionära dialektik.

Det gäller alltså att erkänna detta sammanhang och motverka de "konservativa intressenas" tryck på alla områden - alltså också på den sociala teorins område. Bara på så sätt kan man övervinna den "neomarxistiska" (eller snarare vulgärmarxistiska) sociologin och ekonomin.

Noter:

[1] Denna formel finner man i Bucharins bok Der Imperialismus und die Akkumulation des Kapitals, s. 11.

[2] Kapitalet II, s. 444-448/ty 505-509.

[3] Rosa Luxemburg, Die Akkumulation des Kapitals, 1923, s. 80f.

[4] A.a., s. 84.

[5] Joan Robinson, inledning till den engelska utgåvan av Rosa Luxemburgs verk, s. 19.

[6] Jag har min vän statistikern H. Chester i Detroit att tacka för det matematiska påvisandet av detta sammanhang.

[7] Bucharin, a.a., s. 11f.

[8] Det var RM. Sweezy som först anmärkte på det, i sin Theory of Capitalist Development, 1942, s. 164 /ej med i svenska upplagan/.

[9] Bucharin, a.a. - Nutida läsare av Bucharins avhandling blir pinsamt berörda av den häftiga och ibland också frivola tonen i hans polemik mot Rosa Luxemburg, som bara fä år tidigare blivit offer för fascistiska mördare. Emellertid måste denna ton tillskrivas omständigheten att Bucharins skrift inte framför allt var dikterad av vetenskapliga utan av politiska intressen. Det gällde att bryta "luxemburgismens" ännu mycket starka inflytande inom ledande kretsar i Tysklands kommunistiska parti (KPD), och för detta ändamål syntes alla medel tillåtna.

[10] Karl Kautsky, Die materialistische Geschichtsauffassung, 11, s. 546f.

[11] Jfr s. 472ff i detta kapitel.

[12] Citerat efter H. Grossmann i hans Akkumulations- und Zusammenbruchsgesetz des kapitalistischen Systems, s. 57f.

[13] Se O. Bauer, Die Akkumulation des Kapitals, Die Neue Zeit, 1913, s. 836 och 866.

[14] Som vi ser, så förväxlade Eckstein problemet med det samhälleliga kapitalets reproduktion med krisproblemet.

[15] Se omtrycket av Ecksteins bokanmälan i Anhang till Rosa Luxemburgs bok, 1923, s. 487, 488 och 489.

[16] H. Grossmann, a.a., s. 95.

[17] "Den förstående slutliga kunskapen förfar så ... att den av det konkreta nu åter lika ytligt tar upp det som den utelämnade vid det abstraherande frambringandet av det allmänna. Den absoluta" (dialektiska) "metoden däremot förhåller sig inte som en yttre reflektion, utan tar det bestämda från själva sitt föremål, eftersom den själv är dettas immanenta princip och själ." (Hegel, Wissenschaft der Logik, II, s. 491.)

[18] Theorien III, s. 83.

[19] Jfr Trotskijs åsikt, citerad på s. 72/ty 90 ovan.

[20] Kapitalet II, s. 346f (korr)/ty 393.

[21] Efter detta stycke, som är taget från Marx' "Manuskript II" till Kapitalet II, följer i Engels' redaktion omedelbart ett stycke från "Manuskript VIII".

[22] Kapitalet III, s. 569/ty 649.

[23] Teorier II, s. 355/ty 500.

[24] Kapitalet II, s. 317 (korr)/ty 359.

[25] Teorier I, s. 189f/ty 319.

[26] Fysiokraternas "framställningssätt är naturligtvis med nödvändighet bestämt av deras allmänna uppfattning om värdets natur, som hos dem inte är en bestämd samhällelig existensform för den mänskliga aktiviteten (arbete), utan består av materiellt stoff, av jord, natur och stoffets olika modifikationer." (A.a., s. 54/ty 14.)

[27] Se J.C.L. Sismondi, Noveaux Principes de l'Economie Politique, Band I, Bok 2, kap. IV (Wie entsteht der Profit des Kapitals), s. 92.

[28] Kapitalet II, s. 409/ty 464.

[29] A.a., I, s. 90/ty 118. - Jfr a.a., III, s. 228/ty 260: "Den kapitalistiska produktionen strävar ständigt efter att övervinna dessa inneboende hinder" (den fallande profitkvoten och kapitalets värdeförminskning), "men övervinner dem endast genom medel som på nytt ställer den inför dessa hinder men nu i större skala."

Det är i denna betydelse som Marx använder (det av Hegel lånade) begreppet "levande motsägelse". (Se Grundrisse s. 324 /sv 127/ och 660f; Marx' brev till Schweitzer den 24.1.1865, MEW 16, s. 32 /i Brev i urval finns brevet men inte begreppet, se s. 56/.

[30] Anfört av Rosa Luxemburg, a.a., s. 417.

[31] Här kan vi bara flyktigt gå in på denna kontrovers och hänvisar i övrigt läsarna till R. Luxemburgs briljanta framställning i Die Akkumulation des Kapitals.

[32] Perepiska K. Marksa i. Fr. Engelsa s. russkimi politischeskimi dejatelami (Marx' och Engels' brevväxling med ryska politiska personligheter), 1947, s. 106.

[33] A.a., s. 107. (Jfr MEW 36, s. 617.)

[34] Citat från Kapitalet I, 658 (korr)/ty 776.

[35] Perepiska, s. 119f.

[36] Danielson glömmer att det hos Marx bara rör sig om en relativ och inte en absolut minskning av antalet sysselsatta.

[37] Citat från Kapitalet II, s. 279/ty 318.

[38] Samma tanke uttryckte Danielson på följande sätt i sin senare utkomna "Umrissen": "Precis som en enskild fabrikant inte kan existera en enda dag som kapitalist, om hans avsättningsmarknad skulle vara begränsad till hans arbetares och hans egna personliga behov, så kan inte heller en utvecklad kapitalistisk nation nöja sig med sin egen inre marknad." (Citerat av Rosa Luxemburg, a.a., s. 216.)

[39] Perepiska, s. 127-129.

[40] Även Marx betonade ofta denna punkt, vilket läsaren kan övertyga sig om genom de på s. 475/ty 574 citerade uttalandena av Marx.

[41] Perepiska, s. 137f. (Jfr MEW 38, s. 469f.)

[42] A.a., s. 145. (Jfr MEW 39, s. 38.)

[43] Rosa Luxemburg, a.a., s. 251.

[44] Vi förbigår här P.v. Struve, vars måttlösa optimism beträffande den ryska kapitalismens framtidsutsikter blev kritiserade redan av Engels i ett brev till Danielson (oktober 1893). (Se Perepiska, s. 147f. Jfr MEW 39, s. 148f.)

[45] S. Bulgakow, O rynkach pri kapitalistitscheskom proizwodstwe (Till frågan om marknaden i det kapitalistiska produktionssättet), Moskva, 1897, s. 165.

[46] A.a., s. 28f.

[47] A.a.

[48] A.a., s. 246.

[49] A.a., s. 210. (Jfr Rosa Luxemburg, a.a., s. 234.)

[50] Bulgakow, a.a., s. 238 och 259.

[51] A.a., s. 161f.

[52] A.a., s. 158.

[53] Rosa Luxemburg, a.a., s. 237.

[54] Se Kapitalet II, s. 410/ty 466.

[55] A.a., s. 399 (korr)/ty 454 och 456.

[56] A.a., s. 410(korr)/ty466.

[57] Se s. 329/ty 392 i detta arbete.

[58] Bulgakow, a.a., s. 200f.

[59] Rosa Luxemburg, a.a., s. 234.

[60] Bulgakow, a.a., s. 260.

[61] A.a., s. 183.

[62] A.a., s. 170-173.

[63] A.a., s. 225.

[64] A.a., s. 218.

[65] Rosa Luxemburg, a.a., s. 238 och 242.

[66] M.v. Tugan-Baranowsky, Studien zur Theorie und Geschichte der Handelskrisen in England, 1901. (Första upplagan av denna bok, utgiven i Ryssland 1894, var tyvärr inte tillgänglig för författaren /d.v.s. mig, Rosdolsky/. Även R. Luxemburg använder bara den senare tyska översättningen, vilken förvisso - eftersom Tugan under mellantiden blivit en öppen revisionist - på många punkter avvek från den ursprungliga versionen.)

[67] A.a., s. 25.

[68] A.a., s. 231.

[69] A.a., s. 25.

[70] A.a., s. 27.

[71] A.a., s. 193.

[72] Theoretische Grundlagen des Marxismus, 1905.

[73] Citerat efter W. Alexander, Kampf um Marx, 1932.

[74] Tugan-Baranowsky, skrev Hilferding, "ser bara den kapitalistiska produktionens specifika ekonomiska formbestämdheter och förbiser därvid de för all produktion, oavsett dess historiska form, gemensamma naturliga betingelserna och kommer därför fram till en märkvärdig föreställning om en produktion, som bara existerar för produktionen, medan konsumtionen bara framträder som en tillfällig belastning. Om detta nu är 'vanvett', så har det ändå en 'metod', och en marxistisk, eftersom just denna analys av den kapitalistiska produktionens historiska formbestämdhet är specifikt marxistisk. Det är en marxism som blivit förryckt, men ändå marxism, vilket gör den Tuganska teorin så märkvärdig och intressant." (Das Finanzkapital, s. 355, not 1.)

[75] Tugan-Baranowsky, a.a., s. 27. - Att Tugan redan i sin första bok har företrätt samma uppfattning, kan man se av den mot honom riktade polemiken i Bulgakows bok.

[76] När vi skänker Lenins skrifter om realiseringsfrågan särskild uppmärksamhet, så sker detta inte bara p.g.a. deras obestridda teoretiska betydelse, utan också för att utförliga utdrag ur dessa skrifter är fogade till de flesta utgåvor av Kapitalet II - uppenbarligen för att tjäna som en slags officiell exeges av Marx' verk. (En praxis som började på 30-talet och som Lenin förvisso själv inte hade tolererat, om han fortfarande varit i livet.) /En praxis som med MEW och 60-talets nya västliga utgåvor har upphört./

[77] Citerat efter T. Kowalik, Die ökonomische Theorie R. Luxemburgs (på polska), i tidskriften Ekonomista, 1963, nr 1.

[78] Lenin, Werke 1, s. 91. /Collected Works 1, s. 100./

[79] Denna åsikt har Lenin uppenbarligen ändrat senare, vilket framgår av hans randanmärkningar till R. Luxemburgs Akkumulation des Kapitals (se Leninskij Sbornik, XXII, s. 357).

[80] Lenin, Werke 3, s. 40f och 57. /Collected Works 3, s. 52 och 68./

[81] Lenin, a.a., s. 42.

[82] Lenin, Antwort /svar/ an Herrn P. Neschdanow, 1899, Werke 4, s. 153. /C.W. 4, s. 162./

[83] Lenin, Werke 3, s. 42f och 44f. /C.W. 3, s. 56./

[84] Så karakteriserade R. Luxemburg Tugan-Baranowskys föreställning om kapitalackumulationen.

[85] Framhävt av mig.

[86] Kapitalet III, s. 223/ty 254.

[87] Lenin, Werke 4, s. 48. /C.W. 4, s. 58./

[88] A.a., s. 48f.

[89] Jfr Teorier II, s. 374f/ty 521: "Det skall inte förnekas att det inom enstaka sfärer kan överproduceras och att det av den anledningen kan produceras för lite inom andra sfärer; att partiella kriser således kan uppkomma ur disproportionate production ... och en allmän form för denna disproportionate production kan vara överproduktion av fast kapital eller å andra sidan överproduktion av rörligt kapital ... Emellertid talar vi här inte om krisen såtillvida den beror på disproportionate production, d.v.s. på en disproportion i fördelningen av det samhälleliga arbetet mellan de enskilda produktionssfärerna ... Men detta slags kris erkänner Ricardo m.fl."

[90] Lenin, Werke 4, s. 77f. /C.W. 4, s. 87./

[91] Lenin, Werke 2, s. 162; 3 s. 44-46 och 4 s. 48f.

[92] Lenin, Werke 3, s. 35. /C.W. 3, s. 47./

[93] Lenins Antwort an Neschdanow, Werke 4, s. 152. /C.W. 4, s. 161./

[94] Lenin, Werke 35, s. 71. /C.W. 35, s. 94./

[95] Lenin, Werke 21, s. 79. /C.W. 21, s. 90. Denna essä finns också som separat häfte under titeln Karl Marx, dock ej på svenska./

[96] "R. Luxemburg hade rätt", skrev Lenin till Schlapnikow 27.10.1915. "Hon begrep för länge sedan att Kautsky som teoretiker gjort sig skyldig till servilitet inför partimajoriteten, inför opportunismen." (Lenin, Werke 35, s. 142f. /C.W. 35, s. 169./)

[97] I detta sammanhang måste vi påpeka att Lenin aldrig angrep kärnan i Bulgakows och Tugans åsikter om realiseringsproblemet. Tvärtom försvarade han dessa åsikter mot deras kritiker och rekommenderade läsare, "som inte hade möjlighet att sätta sig in i Kapitalets II. band", att studera "framställningen av Marx' realiseringsteori i Bulgakows bok". (I en not i hans "Anhang /tillägg/" till vissa upplagor av Kapitalet II.) Förvisso kritiserade Lenin här och var Tugan-Baranowsky, men bara för hans "avvikelser från Marx" och för hans påstående att det fanns en "motsägelse" mellan Kapitalets II. och III. band. Men även i denna polemik (som vi tidigare citerat) försvarade han Tugan, Bulgakow (och sig själv) mot Struves kritik att de alla hade härlett "harmonin mellan produktion och konsumtion" ur Marx' scheman, i det att han skrev: "Enligt min åsikt skall Struves polemik mot dessa författare inte så mycket tillskrivas väsentliga meningsskiljaktigheter, som Struves felaktiga uppfattning av den teori han försvarar ... Varken Marx eller de skriftställare som tolkar hans teori och som Struve nu polemiserar mot har någonsin härlett en harmoni mellan produktion och konsumtion ur Marx' analys, utan framhävde tvärtom med eftertryck att kapitalismen utmärks av motsägelser, som måste komma till synes under realiseringen." (Werke 3, s. 42. /C.W. 3, s. 74./)

[98] Som ett ytterligare bevis kan vi använda ett ställe ur Lenins polemik mot Danielson. Denne hade nämligen som bekräftelse på sina åsikter åberopat ett för oss redan bekant yttrande av Marx (se not 37 i detta kapitel), som Engels - som en "notis, avsedd att senare bearbetas" - hade skjutit in i 16. kapitlet i Kapitalet II. Lenin skriver nu om detta: "När det gäller detta citat ... utelämnar vår författare /d.v.s. översättaren Danielson/ slutet: 'Detta problem tillhör emellertid nästa avsnitt', d.v.s. III. avsnittet. Men vad är detta för ett III. avsnitt? Det är just det avsnitt, som innehåller kritiken av A. Smiths teori om den samhälleliga totalproduktens två delar ... och analysen av 'det samhälleliga totalkapitalets reproduktion och cirkulation', d.v.s. produktens realisering. För att bekräfta sina åsikter - som upprepar Sismondi - citerar alltså vår författare en anmärkning, som tillhör det III. avsnitt, där Sismondi blir motbevisad, det avsnitt där det visas att kapitalisterna kan realisera mervärdet och att indragandet av utrikeshandeln i analysen av realiseringen är en meningslöshet ..." (Werke 4, s. 64f. (C.W. 2, s. 169./) Hela denna anmärkning hade fallit bort om Lenin hade känt till att Marx' hänvisning till "nästa avsnitt" inte avsåg avsnitt /avdelning/ III i Kapitalet II utan det i den ursprungliga uppbyggnadsplanen tilltänkta "avsnittet om konkurrensen", vilket just motsvarade det senare III. bandet av Kapitalet.

/Övers.: Vi har behållit "avsnitt" här, enligt texten i nämnda not 37, men "Abschnitt" översätts för övrigt i Kapitalet med "avdelning"./

[99] Först efter nedskrivandet av detta kapitel fick författaren se den amerikanske socialisten P. Matticks intressanta avhandling "Rebels and Renegades" (Melbourne 1946), i vilken den här framförda kritiken av Lenins realiseringsteori delvis redan föreligger.

[100] R. Hilferding, Das Finanzkapital, 1927, s. 318.

[101] A.a.

[102] Denna bristande logik hos begreppen "överproduktion" och "underkonsumtion" hindrade inte Engels att karakterisera kapitalismen som en ekonomisk ordning, "som producerar en långt större mängd existens- och utvecklingsmedel än det kapitalistiska samhället kan förbruka, eftersom det på ett konstlat sätt har avlägsnat den stora massan av verkliga producenter från dessa existens- och utvecklingsmedel ..." (Brev till Lawrow 12.-17.11.1875, MEW 34, s. 171.)

[103] Hilferding, a.a., s. 300.

[104] Teorier II, s. 381/ty 528.

[105] Kapitalet III, s. 428/ty 501.

[106] Teorier II, s. 381/ty 528.

[107] Theorien I, s. 253f.

[108] Sålunda heter det i Marx' kritik av Ricardos kristeori: "Själva ordet 'overproduction' leder till misstag. Så länge som de mest trängande behoven hos en stor del av samhället inte är tillgodosedda eller blott dess mest primära behov kan det naturligtvis absolut inte bli tal om en överproduktion av produkter i den betydelsen att massan av produkterna skulle vara överflödiga i förhållande till behovet av dem. Tvärtom måste det sägas att det i ... den kapitalistiska produktionen ständigt underproduceras ... Men överproduktion av produkter och överproduktion av varor är två helt skilda ting. Om Ricardo menar att formen vara är likgiltig för produkten ... så vilar detta faktiskt på hans förutsättning att det borgerliga produktionssättet är det absoluta produktionssättet, således också produktionssättet utan närmare specifik bestämning..." (Teorier II, s. 380/ty 528.) Och vidare: "Alla invändningar som Ricardo m.fl. framkastar mot fenomenet överproduktion etc. beror på att de betraktar den borgerliga produktionen antingen som ett produktionssätt där det inte existerar någon skillnad mellan köp och försäljning ... eller som samhällelig produktion på så sätt att samhället, liksom planmässigt, fördelar sina produktionsmedel och produktivkrafter i den grad och utsträckning som kräves för att tillgodose sina olika behov... Således innebär denna förklaring av överproduktionen å den ena sidan genom underproduktionen å den andra sidan ingenting annat än: om produktionen vore proportionerlig, skulle någon överproduktion inte finnas. Dito om tillgång och efterfrågan motsvarade varandra. Dito om alla sfärer erbjöd samma möjligheter att bedriva kapitalistisk produktion och att utvidga denna... vidare om alla länder som driver handel med varandra hade samma produktionsförmåga (närmare bestämt förmåga till olikartad och varandra kompletterande produktion). Följaktligen äger överproduktion rum emedan alla dessa fromma önskningar inte förverkligas." (A.a., s. 381 o 385/ty 529 o 532f.)

Hur mycket sammanfaller inte Hilferdings kristeori till sitt väsen med Ricardo-skolans här kritiserade betraktelsesätt!

[109] Vi refererar här till det sista kapitlet i Hilferdings verk, där han talar om det förestående sammanbrottet för finanskapitalets imperialistiska politik, "varvid det emellertid handlar om ett politiskt och socialt sammanbrott, inte om ett ekonomiskt, vilket överhuvud inte är någon rationell föreställning." (Hilferding, a.a., s. 471.)

[110] Theorien II, s. 469.

[111] Teorier II, s. 373/ty 520. /"Surplus value och "surplus produce" i originalet./

[112] A.a., s. 348/ty 492f.

[113] A.a., s. 387/ty 535.

[114] Kapitalet II, s. 279 (två korr)/ty 318.

[115] Kapitalet III, s. 223/ty 254f.

[116] A.a., s. 234 (korr)/ty 267.

[117] A.a., s. 438f/ty 501.

[118] Jfr t.ex. Theorien III, s. 117: "Ricardo sätter ... 'produktiv' och 'profitabel' lika med varandra, medan just detta att i den kapitalistiska produktionen är bara det 'profitabla' 'produktivt' är det som skiljer den från den absoluta produktionen och som utgör dess skranka. För att producera 'produktivt', måste det produceras på ett sådant sätt att massan av producenter blir utestängd från en del av efterfrågan på produkten; det måste produceras i motsättning till en klass, vars konsumtion inte står i något förhållande till dess produktion - eftersom kapitalets profit består just av deras produktions överskott över deras konsumtion." Och på ett annat ställe: "Att det" (det kapitalistiska produktionssättet) "av sina egna immanenta lagar å ena sidan tvingas till att utveckla produktivkrafterna som om det inte var produktion på en inskränkt samhällelig grundval, men å andra sidan åter bara kan utveckla dem inom denna inskränkthets skrankor, det är den innersta och mest dolda grunden för kriserna, för de motsägelser som bryter fram i den kapitalistiska produktionen, och inom vilka denna rör sig - och dessa motsägelser avslöjar redan vid en snabb blick det kapitalistiska produktionssättet som bara en historisk övergångsform. Denna uppfattas grovt men ändå å andra sidan på sätt och vis riktigt, av Sismondi till exempel, som en motsägelse mellan produktion för produktionens skull och en distribution som eo ipso /just därigenom/ utesluter en absolut utveckling av produktiviteten." (Theorien III, s. 80.)

[119] Kapitalet III, s. 234f (korr)/ty 267f.

[120] I sin abstrakta analys av ackumulationsprocessen måste Marx naturligtvis bortse frän de "tredje personernas" roll, liksom överhuvud från alla faktorer som ligger utanför själva kapitalismen, och just däri låg felaktigheten i Rosa Luxemburgs kritik. Vilket emellertid inte alls betyder, att de "tredje personerna" skall utelämnas på analysens senare steg, vilket de flesta av Rosa Luxemburgs motståndare helt oriktigt antog. Tvärtom kan man knappast begripa kapitalackumulationens verkliga process utan att taga hänsyn till denna faktor.

[121] Henryk Grossmann, Das Akkumulations- und Zusammenbruchsgesetz des Kapitals, s. 20 och 280-282.

[122] Georg Lukács, Historia och klassmedvetande, s. 261/ty 200. (Jfr också L. Bassos intressanta uppsats, "Rosa Luxemburg: The Dialectical Method", i International Socialist Journal, november 1966.)

[123] Det orsakades väl bara av en övergående stämning och en känsla av förtret över sina kritikers felaktiga Marx-ortodoxi, när hon från fängelset den 8.3.1917 skrev till sin vän H. Diefenbach: "Detta" (d.v.s. uttryckets enkelhet) "är nu överhuvud i min smak, som i det vetenskapliga arbetet liksom i konsten bara uppskattar det enkla, lugna och generösa, varför t.ex. det berömda första bandet av Kapitalet med sin överlast av rokoko-ornament i Hegels stil nu för mig är en vederstygglighet (varför jag från partiståndpunkt förtjänar 5 års tukthus och 10 års skam ...)", Rosa Luxemburg, Briefe an Freunde, s. 85. Och ändå visar denna anmärkning att Rosa Luxemburg ibland förbisåg det dialektiska innehållet bakom den "hegelska stilen" i Marx' verk.

[124] Se s. 177ff/ty 221ff i detta arbete.

[125] "Vid betraktande av den kapitalistiska produktionens väsentliga förhållanden kan således antagas att hela varuvärlden, alla sfärer av den materiella produktionen ... (formellt eller reellt) är underkastade det kapitalistiska produktionssättet (detta kan förutsättas eftersom det approximativt sker i allt större utsträckning, eftersom detta är det principiella målet och eftersom endast i detta fall arbetets produktivkrafter kan utvecklas till högsta nivå). Under denna förutsättning, som uttrycker the limit och som sålunda allt mer närmar sig den exakta överensstämmelsen med verkligheten, är alla inom varuproduktionen sysselsatta arbetare lönarbetare och produktionsmedlen träder inom alla dessa sfärer mot dem som kapital." (Teorier I, s. 213 (korr)/ty 385.)

[126] Rosa Luxemburg, Die Akkumulation des Kapitals, s. 335.

[127] A.a., s. 403f.

[128] A.a., s. 265.

[129] Das Kapital, II, s. 490f /motsvarande stycke i svenska upplagan s. 432/.

[130] Jfr det på s. 478/ty 577 citerade stället ur Kapitalet.

[131] Otto Bauer, Die Akkumulation des Kapitals, i Die Neue Zeit, årg. 31, 1913.

[132] Läsaren minns väl den invändning som Rosa Luxemburg gjorde mot Marx' reproduktionsscheman, att i dessa scheman "är ackumulationen i avdelning II fullständigt avhängig och behärskad av ackumulationen i II" (Jfr s. 440/ty 527 i detta kapitel). Lika felaktig som denna invändning var med avseende på Marx' scheman, lika riktig är den gentemot Otto Bauer, då avdelning II i hans schema faktiskt bara framträder som ett bihang till avdelning I och bara tjänar den ständiga utvidgningen av denna avdelning.

[133] T. Kowalik, Die ökonomische Theorie R. Luxemburgs, Habilitationsskrift, Warszawa 1963 (polska), s. 208.

[134] Kapitalet II, s. 454 (korr)/ty 516.

[135] Bauer förnekar förvisso att hans reproduktionsschema har detta syfte: "Denna framställning", säger han om sin ackumulationsteori, "kan inte betraktas som en apologi över kapitalismen. Ty medan kapitalets apologeter vill påvisa ackumulationens gränslöshet - med produktionen stiger automatiskt också konsumtionsförmågan! - blottlägger vi de gränser, som är satta för ackumulationen." (Die Neue Zeit, 1913, s. 887.) Men när man i Bauers avhandling letar efter dessa "ackumulationens gränser", visar det sig att han med detta bara menar "ackumulationens tendens att anpassa sig till befolkningstillväxten": "Det produktiva kapitalets ökning i landet begränsas alltid av den tillgängliga arbetarbefolkningens tillväxt: det variabla kapitalet kan inte varaktigt växa snabbare än befolkningen, det konstanta kapitalet alltid bara snabbare än det variabla i ett förhållande som är bestämt av produktivkrafternas utvecklingsgrad." (A.a., s. 871f.) Men om det är så, om kapitalackumulationen bara stöter på den gräns, som ligger i den "tillgängliga arbetarbefolkningen", och som visar sig tillfälligt i industricykelns prosperitetsfas, så kan denna ackumulation fortsätta i all evighet, och Bauers avståndstagande från apologetiken kan bara ses som en from önskan.

[136] Kapitalet III, s. 277/ty 316f.

[137] Som vi ser av T. Kowaliks tidigare citerade skrift, avtrycktes O. Bauers avhandling, som innehåller detta schema, ofta i sovjetutgåvorna av R. Luxemburgs verk - uppenbarligen for att tjäna som ett slags motvikt /Antidotum/. T.ex. i utgåvan år 1934, s. 339-358. (Kowalik, a.a., s. 204, not 1.)

[138] Jfr s. 401/ty 480f i detta arbete.

[139] Se Henryk Grossmanns tidigare citerade verk, Das Akkumulations- und Zusammenbruchsgesetz des kapitalistischen Systems, 1929.

[140] Kapitalet I, s. 555/ty 657.

[141] A.a., s. 392 och 556/ty 473 och 658. - Jfr Theorien: "När det gäller reproduktionen förutsattes först att produktionssättet förblir oförändrat, och det förblir det under någon tid när produktionen utvidgas. Mängden av de producerade varorna ökar här av den anledningen att mera kapital användes, inte emedan det användes mera produktivt." (Teorier II, s. 375/ty 522.)

[142] Kapitalet I, s. 39 (korr)/ty 59.

[143] D.v.s. fram till det ställe som handlar om det kvalificerade arbetet.

[144] E. v. Böhm-Bawerk, Zum Abschluss des Marxschen System, 1896, s. 81-86.

[145] En kritiker som upprepade den, är författaren till boken "Marx, His Time and Ours", 1950, R. Schlesinger. "Detta problem är förvisso den allvarligaste svårighet som möter kritiker inom den marxistiska ekonomin ... Om ingen lyckas lösa problemet", så måste Marx' värdeteori nog slutgiltigt läggas till handlingarna. (A.a., s. 129.)

[146] Jfr Kapitalet III, s. 674 och 567/ty 768 och 646; Theorien I, s. 240 och 386/sv 214.

[147] Theorien III, s. 132f.

[148] Kapitalet I, s. 34/ty 53.

[149] Till kritiken, s. 17f/ty MEW 13, s. 17.

[150] Kapitalet I, s. 33,42 (korr), 50, 63 och 71 f/ty 52,62, 71, 86 och 97. - Jfr också Theorien III, s. 291: "Bruksvärdet uttrycker naturförhållandet mellan människor och ting, tingens tillvaro för människorna. Bytesvärdet är en betydelse som senare - i och med den samhälleliga utveckling som skapar det - klistras på ordet värde = bruksvärde. Det är tingens samhälleliga tillvaro."

[151] Kapitalet I, s. 33f/ty 52.

[152] A.a., s. 64 (korr)/ty 87f.

[153] Till kritiken, s. 19/ty 18.

[154] Grunddragen, s. 35/ty 25. (Jfr också not 308 på s. 425f/ty 511f i Kapitalet 1, som tar upp lättheten att byta yrke i Förenta Staterna.)

[155] Till kritiken, s. 21f/ty 20.

[156] Jfr Marx' skrift mot Proudhon från 1847: "Om arbetets kvantum som sådant, utan hänsyn till kvaliteten, tas som värdemätare, så förutsätter detta att det enkla arbetet har blivit industrins grundval. Det förutsätter, att arbetena har gjorts lika genom människans underordnande under maskinen eller genom den mest ytterligt gående arbetsdelning, att människorna utplånas i förhållande till arbetet, att urets pendel har blivit den noggranna mätaren av förhållandet mellan två arbetares prestationer, liksom den är det för två lokomotivs fart. Så får det inte längre heta att en människas timme blir lika med en annan människas, utan snarare att en människa under en timme är värd lika mycket som en annan människa under en timme. Tiden är allt, människan är inte längre något; på sin höjd förkroppsligandet av tiden... Kvantiteten avgör allt: timme mot timme, dag mot dag; men detta arbetets likagörande är visst inte något verk av herr Proudhons eviga rättfärdighet; det är helt enkelt resultatet av den moderna industrin." (Filosofins elände, s. 50f/ty MEW 4, s. 85.) /Ingår också i Filosofiska skrifter, s. 274, (ny-)översättningsinsatsen inskränker sig beträffande ovanstående citat till att "likagörande" ersatt med "nivellering"./

[157] Lön, pris, profit, s. 37/ty MEW 16, s. 123 /texten är där dock ej identisk med den som Rosdolsky använt/. /Ingår också i Ekonomiska skrifter, s. 552./

[158] Kapitalet I, s. 62/ty 85.

[159] "På marknaden utbyts inte produkter av likadana utan av liksatta arbetskvantiteter." (I.I. Rubin, Otscherki po teorii stoimosti Marksa, 1929, s. 148.)

[160] Hur lite Böhm för övrigt har trängt in i Marx' värdelära framgår redan av att han ställer begreppen "allmänt mänskligt" och "enkelt genomsnittsarbete" mot varandra - varvid han på ett grovt naturalistiskt sätt betecknar det senare som ett "särskilt slag av arbete". Ett vackert "särskilt slags" arbete, "som varje genomsnittsindivid kan tränas till", och "som denne måste utföra i en eller annan form"! (Allt detta beror på en enkel förväxling: han förbiser att det "enkla genomsnittsarbetet" visserligen kan ställas mot det kvalificerade som ett "särskilt slags arbete" - men inte mot "allmänt mänskligt arbete", vars begreppsbestämningar det själv tillhör.)

[161] Till kritiken, s. 20 (korr)/ty 19.

[162] Det gäller också de nyaste kritikerna av Marx' värdeteori - J.A. Schumpeter, J. Robinson m.fl.

[163] Kapitalet I, s. 3/ty 11.

[164] Till kritiken, s. 20/ty 19.

[165] Också i det stycke som Böhm citerar talar Marx för övrigt om "besväret att reducera", som han (tills vidare) vill undvika.

[166] Grundrisse, s. 787.

[167] Jfr a.a., s. 729f: "Arbetet är förvisso också kvalitativt olika, inte bara i den mån det /finns/ i olika produktionsgrenar, utan också i den mån det är mer eller mindre intensivt o.s.v. Det sätt på vilket utjämningen av dessa olikheter sker och allt arbete reduceras till simple unskilled labour, kan naturligtvis ännu inte undersökas här. Det är tillräckligt att denna reduktion faktiskt i och med sättandet av produkten av alla slags arbeten som värden är fullgjord. Som värden är de ekvivalenter i bestämda proportioner; högre sorter av själva arbetet värderas i enkelt arbete. Detta blir genast klart när man t.ex. betänker att guldet från Kalifornien är en produkt av enkelt arbete. Likväl betalas varje slags arbete med det. Den kvalitativa skillnaden är alltså upphävd, och produkten av ett högre slags arbete är faktiskt reducerad till en kvantitet enkelt arbete. Dessa beräkningar av de olika arbetskvaliteterna är alltså här fullständigt likgiltiga och utgör inte något brott med principen."

[168] I Theorien: "dieselbe" /samma/.

[169] Här föregriper Bailey alltså Böhm-Bawerks argumentation. - (I sin Marxkritik nämner Böhm inte heller Baileys polemik mot Ricardo på denna punkt.)

[170] Theorien III, s. 164f. (Jfr Appendix I till kapitel 2 i detta arbete.)

[171] Låt oss inte glömma att man då ännu inte hade några tankar på Kapitalets uppbyggnadsplan eller dess omvandlingar.

[172] Vi sätter ordet "värde" inom anföringstecken, eftersom det här uppenbarligen bara används som en analogi och annars lätt kunde leda till missförstånd. Ty just Engels betonar i samma bok att människorna under socialismen kommer att klara sig mycket bra "utan det berömda 'värdets' mellankommande". (Jfr kapitel 28, 3 i detta arbete.)

[173] Engels, Anti-Dühring, s. 277 (korr)/ty MEW 20, s. 187.

[174] Kapitalet I, 3, uppl., motsvarar i 4. uppl., sv s. 170/MEW 23, s. 211f - Vi citerar här tredje upplagan, eftersom den sista satsen lyder något annorlunda i 4. upplagan /d.v.s. den som används idag/, och just denna avvikande formulering i 3. upplagan föranledde en roande polemik mellan Hilferding och Bernstein, vilken utgivaren av den engelska översättningen av Hilferdings skrift (Böhm-Bawerk's Criticism of Marx, Glasgow 1920) gör oss uppmärksam på. Bernstein påstod nämligen mot bakgrund av det ovan citerade stället ur 3. upplagan, att Marx här härledde produktens värde ur "arbetets värde". (Die Neue Zeit, 23.12.1899.) På detta svarade Hilferdings förargat, att det nämnda citatet säger "motsatsen mot det som Bernstein vill deducera ur det", och att "om Bernstein hade rätt, så skulle Marx ha satt ett 'därför /daher/' i stället för 'men /aber/' ", vilket inte var fallet. Men en olycka ville, att varken Hilferding eller Bernstein tog hänsyn till 4. upplagan, där just den omdiskuterade satsen av Engels ändrats till: "Då värdet av denna kraft är högre, så yttrar det sig därför också i högre arbete och föremålsgör sig därför under samma tidsperiod i förhållandevis högre värden." (Kapitalet I, s. 170 (korr)/ty 212.) Engels har alltså redan 10 år tidigare (1890) satt in det av Hilferding förbjudna ordet "därför" i texten och på så sätt hjälpt Bernstein! Detta visar oss, vilken citatrabulism som ofta bedrevs av de "ortodoxa" marxisterna. /Övers.: För en svensk läsare blir inte mycket kvar av kontroversens källa, då 3. upplagan inte är översatt och 4. upplagan saknar ordet "därför"./

[175] Så mycket mindre som löneskillnaderna mellan kvalificerat och okvalificerat arbete ofta bara är av konventionell natur. (Se Kapitalet I, s. 170f not 18/ty s. 212.)

[176] Theorien I, s. 141.

[177] Otto Bauer, Kapitalismus und Sozialismus nach dem Weltkrieg, band I: Rationalisierung-Fehlrationalisierung, 1931, s. 170-177.

[178] Här ställs arbetarna - som brukligt är i det kapitalistiska språket - i nivå med verktyg och råämnen.

[179] A.a., s. 169-175.

[180] "Ingenting är mer felaktigt än det sätt på vilket såväl ekonomerna som socialisterna" (Marx syftar här på Proudhon) "betraktar samhället med hänsyn till de ekonomiska betingelserna... Det som kallas den samhälleliga synpunkten innebär bara att man bortser från de skillnader som uttrycker den samhälleliga relationen (det borgerliga samhällets relation)... Det är som om man skulle säga: ur samhällets synvinkel existerar inte slavar och medborgare /citizens/; alla är ju människor. Men det är de snarare utanför samhället. Att vara slav och att vara medborgare är samhälleliga bestämningar, relationer mellan människorna A och B. Människan A är som sådan inte slav. Slav är hon i och genom samhället." (Grunddragen, s. 67 (korr)/ty 175f.) - Jfr Kapitalet II, s. 379/ty 431: "När man talar om ett samhälleligt betraktelsesätt ... så får man inte på samma sätt som Proudhon härma den borgerliga ekonomins beteende och utgå från, att när ett samhälle med ett kapitalistiskt produktionssätt betraktas som en helhet, så förlorar det sin säregna, historiskt ... ekonomiska karaktär. Tvärtom. Man har då att göra med totalkapitalisten." Därav kommer också Marx' gängse uttryck: "från samhällets eller kapitalistklassens synpunkt" (Teorier II, s. 305/ty 416, jfr Das Kapital II, s. 332) /i Kapitalet II, s. 291 har samhället råkat falla bort/. - Men varigenom skiljer sig Bauers "sociala produktionskostnadsberäkning", lånad av de amerikanska ekonomerna (t.ex. J.M. Clark), från Proudhons här kritiserade beteende?

[181] Otto Bauer, a.a., s. 179f.

[182] Med "statskapitalism" avses här blott en utvecklingstendens och ingen verkligt existerande form av kapitalism. Även om en sådan förverkligades i enskilda stater, så skulle det inte alls betyda slutet på kapitalismen, eftersom flera statligt organiserade kapital fortfarande skulle stå gentemot varandra. (Jfr not 119 på s. 50/ty 62 i detta arbete.) Jfr också Trotskijs grundläggande redogörelse: "Teoretiskt är det naturligtvis möjligt att föreställa sig en situation där bourgeoisin som helhet inrättar sig som ett aktiebolag, som med statens hjälp administrerar hela ekonomin. De ekonomiska lagarna under en sådan regim skulle inte erbjuda något mysterium. Den enskilde kapitalisten mottar som bekant i vinst, inte den del av överskottsvärdet, som skapas direkt av arbetarna i hans eget företag, utan en del av det kombinerade överskottsvärdet som skapas i hela landet i proportion till summan av hans eget kapital. Under en odelad 'statskapitalism', skulle denna lag om lika vinst inte förverkligas på slingrande vägar - d.v.s. konkurrens mellan olika kapitalister - utan omedelbart och direkt genom statlig bokföring. En sådan regim har emellertid aldrig existerat och kommer aldrig att existera, på grund av djupgående motsättningar mellan ägarna - så mycket mer som staten skulle bli ett alltför frestande objekt för social revolution i sin egenskap av allmän förvaringsplats för kapitalistisk egendom." (Den förrådda revolutionen, s. 177/eng 245f.)

[183] Kapitalet I, s. 340f/ty 414.

[184] Jfr dock Grundrisse, s. 662f och 407f.

[185] Under förutsättning "att kapitalet i denna produktionsgren har det samhälleliga kapitalets genomsnittssammansättning". (Kapitalet III, s. 238/ty 272.)

[186] Kapitalet III, s. 237-239/ty 271-273.

[187] Die Nationalitätenfrage und die Sozialdemokratie, 2. uppl., s. 97f.

[188] Övers.: Vi har satt in detta stycke, i tyska upplagan har några rader fallit bort.

[189] "rough and gloomy grandeur", - Joan Robinson, An Essay on Marxian Economics, 1949, s. 2.

[190] "Hegelian stuff and nonsense" - Joan Robinson, On Re-reading Marx, s. 20.

[191] Dessutom förväxlar Joan Robinson här Marx med Ricardo. Marx talade aldrig om ett "absolut värde", tvärtom förkastade han detta uttryck, eftersom det antyder att värdet är oavhängigt av de samhälleliga förhållandena. (Se Theorien III, s. 127f och 130.)

[192] J. Robinson, The Labour Theory of Value: A Discussion, i tidskriften Science and Society, 1954.

[193] A.a. /Citat frän Kapitalet I, s. 33/ty 51./

[194] Joan Robinson, Collected Economic Papers, s. 147.

[195] Ett av dessa båda ord är uppenbart överflödigt, ty varje "vara" är "utbytbar", och varje "utbytbar produkt" är en "vara".

[196] Science and Society, se not 4.

[197] Kapitalet I, s. 33/ty 51.

[198] A.a., s. 42 (korr)/ty 62.

[199] A.a., s. 34/ty52.

[200] A.a., s. 63 (korr)/ty 86.

[201] A.a., s. 50(korr)/ty71.

[202] A.a., s. 62 (korr)/ty 85.

[203] A.a., s. 34/ty52.

[204] Jfr s. 502/ty 611ff i detta arbete.

[205] Kapitalet I, s. 62f (korr)/ty 86.

[206] The Economic Writings of Sir William Petty, 1899, band I, s. 44f.

[207] Adam Smith, An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations 1937 s. 32f.

[208] A.a., s. 33.

[209] Theorien I, s. 121.

[210] A. Smith betraktade "värdeskapandet direkt som en fysiologisk egenskap hos arbetet som yttring av människans djuriska organism... På samma sätt som spindeln producerar väven med sin egen kropp, så skapar den arbetande människan värde - den arbetande människan rätt och slätt, varje människa som skapar nyttiga föremål - ty den arbetande människan är från födseln varuproducent, liksom det mänskliga samhället av naturen är grundat på utbyte, och liksom en varuekonomi är den normala formen av mänsklig ekonomi." Det överläts åt Marx att upptäcka att "värdet" är "ett särskilt samhälleligt förhållande, som utvecklas under bestämda historiska förhållanden". (R. Luxemburg, Die Akkumulation des Kapitals, 1923, s. 33.)

[211] Jfr en senare kommentar till Ricardos värdeteori i R.L. Meek, Studies in the Labour Theory of Value, 1956, s. 87, 99 och 106-112.

[212] Marx syftar här på den 1859 publicerade skriften Till kritiken /Zur Kritik der politischen Ökonomie/.

[213] Theorien III, s. 131. - Jfr också Grundrisse, s. 678ff och 899ff.

[214] Till kritiken, s. 60 (korr)/ty MEW 13, s. 51.

[215] Kapitalet I, s. 85 (korr)/ty 113.

[216] Joan Robinson kunde invända att hon egentligen inte menade arbetskostnaderna utan arbetstiden som värdemåttstock. Men det skulle bara göra det hela ännu värre. En sådan tolkning skulle nämligen innebära att värdet omedelbart kunde uttryckas i arbetstidsenheter, utan att varorna måste jämföras med en enda vara, som tjänar som allmänt värdemått. Vi skulle på så sätt hamna i den gamla utopin om "arbetspengarna", som Marx redan i Grundrisse kritiserade så obarmhärtigt.

[217] I originalet: "What was all the fuss about?"

[218] Joan Robinson, Collected Economic Papers, s. 147f.

[219] Detta påstående är oriktigt, då Marx på s. 189/ty 234 i Kapitalet I uttryckligen förklarar: "Det förutsättes ... att priserna är lika med värdena. I bok III skall vi se, att ett sådant likhetsförhållande inte kan uppställas på detta enkla sätt, inte ens när det gäller genomsnittspriserna."

[220] Från Kapitalet III, s. 673f/ty 767.

[221] Essay, s. 10 och 15ff. (Vi använder här den tyska översättningen, som utkom i Wien 1951.)

[222] Joan Robinson citerar med bifall (frän Engels förord till Kapitalet III) den schweiziske professorn J. Wolfs mening, att enligt Marx' "är produktionen av relativt mervärde beroende av en ökning av det konstanta kapitalet i förhållande till det variabla", ty "en ökning av konstant kapital har en ökning av arbetarnas produktivkraft som förutsättning". Då denna tolkning sammanfaller med Joan Robinsons, kan det vara nyttigt att citera Engels ord i denna fråga: "När det finns en möjlighet att blamera sig i en svår fråga, då saknas aldrig professor Julius Wolf från Zürich." Och sedan han citerat Wolf så fortsätter Engels: "Visserligen säger Marx på hundratals ställen i Kapitalet, första boken, precis raka motsatsen. Påståendet, att när andelen variabelt kapital sjunker så stiger enligt Marx det relativa mervärdet i samma förhållande som det konstanta kapitalet stiger, är så till den grad häpnadsväckande, att det verkar som hån. Herr Julius Wolf bevisar med varje stavelse, att han varken relativt eller absolut har förstått någonting i fråga om relativt eller absolut mervärde ..." (Kapitalet III, s. 15f(korr)/ty21f.) Som vi ser fick Joan Robinson tillräckligt många varningar om att inte upprepa J. Wolfs fel. Trots det övertar hon inte bara hans tolkning, utan klandrar också Engels för att han bara har "skymfat" Wolf, "utan att inlåta sig i diskussion med honom", fast "det är omöjligt att inse hur Wolfs uttalande skiljer sig från det ovan citerade uttalandet av Marx"! (nämligen Marx 'egna ord' från Kapitalet III, citerade på s. 528/ty 637. - Som om Engels var förpliktad att i detalj gå in på varje primitiv missuppfattning av Marx' teori...

[223] Essay, s. 23.

[224] A.a., s. 24.

[225] Här har vi ett exempel på hur tanklöst Joan Robinson använder Marx' texter. Hon citerar följande passus från Kapitalet III: "Bara där produktionen verkligen planeras och kontrolleras av samhället, skapas ett sammanhang mellan volymen samhällelig arbetstid använd för produktion av vissa artiklar och vidden av det samhälleliga behov som dessa artiklar skall tillgodose... Utbyte eller försäljning av varor till deras värde är den rationella, den naturliga lagen för deras jämvikt." (Essay, s. 23.) Läsaren antar naturligtvis att dessa båda satser syftar på det socialistiska samhället. Men det är ett misstag, för Marx säger faktiskt det rakt motsatta (s. 168f/ty 197): "Även om varje enskild artikel eller varje bestämd kvantitet av en varusort innehåller endast det för dess produktion nödvändiga samhälleliga arbetet och därför marknadsvärdet för hela denna varusort från denna sida sett endast innehåller nödvändigt arbete, så har ändå, om produktionen överskrider det aktuella samhälleliga behovet, en del av den samhälleliga arbetstiden slösats bort. Varumängden representerar då på marknaden en mycket mindre mängd samhälleligt arbete än den i verkligheten innehåller. (Bara där produktionen verkligen planeras och kontrolleras av samhället, skapas ett sammanhang mellan volymen samhällelig arbetstid använd för produktion av vissa artiklar och vidden av det samhälleliga behov som dessa artiklar ska tillgodose.) Därför måste dessa varor säljas under sitt marknadsvärde, en del kan till och med bli osäljbara. - Det motsatta blir fallet om volymen samhälleligt arbete som använts för produktion av en varusort är för liten för vidden av det samhälleliga behov den ska tillfredsställa. - Men motsvarar omfånget av det samhälleliga arbete, som använts för produktion av en viss artikel, omfånget av det samhälleliga behov som ska tillgodoses ... så säljes varan till sitt marknadsvärde. Utbyte eller försäljning av varor till deras värde är den rationella, den naturliga lagen för deras jämvikt; med utgångspunkt från denna ska avvikelserna förklaras, inte lagen själv ur avvikelserna." Som vi ser rör hela avsnittet det kapitalistiska samhället, med undantag av satsen inom parentes, där Marx uttrycker åsikten att det framtida socialistiska samhället inte ska bortödsla sina medlemmars arbetstid som det kapitalistiska samhället gör... Men allt detta hindrar inte Joan Robinson att förse Marx med just den åsikten att försäljning av varor till deras värde också under socialismen ska vara den "naturliga lagen"!

[226] Essay, s. 24.

[227] Se kap. 28, 3 i detta arbete.

[228] Kritik av Gothaprogrammet, 1975, s. 18 (korr) (1926, s. 14f)/ty MEW 19, s. 19f.

[229] Kapitalet I, s. 54/ty 76.

[230] A.a., s. 65 (korr)/ty 88.

[231] A.a., s. 70 (korr)/ty 95f.

[232] Marx' sista ekonomiska essä, Randglossen zu A. Wagner, MEW 19, s. 360f /i Ekonomiska skrifter, s. 684/.

[233] Essay, s. 17.

[234] Kapitalet I, s. 201 f/ty 249f.

[235] Kapitalet III, s. 701 (korr)/ty 798f.

[236] Anti-Dühring, s. 286 (korr)/ty MEW 20, s. 193.

[237] Joan Robinson betonar med viss stolthet att "den moderna teorin om ofullständig konkurrens - fast den formellt är helt skild från Marx' utsugningsteori - ändå är nära besläktad med denna" (Essay, s. 4). Men enligt vår ödmjuka åsikt är detta "släktskap" inte närmare än mellan Kommunistiska manifestet och påvens encyklika Rerum Novarum, d.v.s. det består huvudsakligen blott i ordet "utsugning", vilket används såväl av de "moderna ekonomerna" som av Marx. Den kapitalistiska utsugningens specifika karaktär förblir för den "moderna teorin" en ogenomtränglig gåta.

[238] Engels, a.a.

[239] En annan betydelse än hos Joan Robinson har begreppet "ekonomiskt överskott" (surplus), som de amerikanska marxistiska underkonsumtionsteoretikerna Baran, Sweezy och Gillman gärna använder sig av i stället för Marx' mervärdebegrepp. Om det därvid blott rör sig om en "ändring av terminologin" (som Sweezy säger - Monopolkapitalet, s. 331/eng s. 10, not 6) skall inte diskuteras här.

[240] Här blir "kapitalet" plötsligt förvandlat till "effektiva maskiner", som om "maskiner" och "kapital" var synonymer!

[241] Det är bara en legend att Marx betraktade sin tids kapitalist som blott en "slug, rövaraktig penningpåse". (Se kap. 2, IV, A, 3 i detta arbete.)

[242] Framhävt av J. Robinson.

[243] Essay, s. 17-19.

[244] Jfr s. 211 f/ty 261 ff i detta arbete.

[245] Grunddragen, s. 109f (korr)/ty 231. - Jfr Teorier I, s. 96f och 198f/ty 65 och 368.

[246] Grunddragen, s. 101n/ty213n.

[247] Rosa Luxemburg, Ausgewählte Schriften und Reden, II, s. 202ff. Dessutom: För att grundlägga sin teori om "excess social surplus" i den moderna kapitalismen finner den amerikanske underkonsumtionsteoretikern J.M. Gillman det nödvändigt att - under åberopande av ett av honom missuppfattat ställe i Theorien I (s. 373) - pådyvla Marx åsikten att "bara sådant arbete är produktivt, vars produkt åter kan ingå i produktionscykeln... Arbetare som producerar vapen är således improduktiva i denna mening, fast deras arbete producerar produkter och mervärde." (Prosperity in Crisis, s. 23.) Det är uppenbart att detta inte har något med Marx' verkliga åsikt att göra.

[248] Citerat efter K.J. Kenafick, M. Bakunin and K. Marx, 1949, s. 92.

[249] Grunddragen, s. 99/ty 211. (Jfr kap. 13 i detta arbete.)

[250] Theorien III, s. 260.

[251] När vi i Appendix till Femte delen i detta arbete gick in på Joan Robinsons kritik av Marx' lag om den fallande profitkvoten, så var det framfor allt på grund av det inflytande som denna kritik haft på den anglosaxiska skolan inom marxismen (Sweezy, Gillman).

[252] Några exempel får räcka:

1. På s. 20 i sin Essay upplyser Joan Robinson oss om att det arbete som användes för "varornas förpackning och deras förberedande för marknaden" enligt Marx inte frambringar något värde. - Precis det motsatta är riktigt! I Grundrisse (s. 528f) skriver Marx: "I den mån handeln för ut en produkt på marknaden, ger den denna ... ett nytt bruksvärde (och detta gäller hela vägen, ända till detaljhandlaren, som väger, mäter och packar in och på så sätt ger produkten form för konsumtion) och detta nya bruksvärde kostar arbetstid; det är alltså samtidigt bytesvärde." Och Marx sa samma sak i kapitel 17 i Kapitalet III och kapitel 6.3. i Kapitalet II, vilka Joan Robinson i detta sammanhang åberopar. /6.3. står inte i innehållsförteckningen till Kapitalet III, men finns på s. 135-138. Översättningen är dock så långt från originalet, att sidorna lika väl kunde utgått. Övers./

2. På s. 17 i samma Essay läser vi: "Marx medger själv att arbetsvärdeteorin inte förmår tillhandahålla någon pristeori." Det har Marx naturligtvis aldrig sagt. Tvärtom hänvisade han sina läsare till den särskilda undersökning av konkurrensen, som han tänkte skriva, och där prisernas verkliga rörelse skulle undersökas. (Kapitalet III, s. 678 och 736/ty 772 och 839.)

3. På s. 24 i sin Essay pådyvlar Joan Robinson Marx åsikten "att avskrivningen av kapital i anläggningar" inte "ingår i de framställda varornas värde". Joan Robinson åberopar sig härvid på s. 237-239/ty 271-273 i Kapitalet III. Men det är omöjligt att på de citerade sidorna finna en enda sats som skulle kunna användas som underlag för denna sällsamma tolkning.

4. Slutligen överraskar Joan Robinson på s. 91 i denna Essay läsarna med upptäckten att "en höjning av den nominella lönen" enligt Marx "måste medföra en höjning av reallönen och att höjningen av reallönen förorsakar arbetslöshet". Här är varje citat från Kapitalet överflödigt, då allt som Marx skrev om detta tema motsäger Robinsons påstående.

[253] Essay, s. 3ff.

[254] Joan Robinson, Economics of Imperfect Competition, s. 320.

[255] "Ännu märkvärdigare" än P.M. Sweezys bok "och en sorts psykologisk gåta är Joan Robinsons Essay on Marxian Economics' ..." (J.A. Schumpeter, History of Economic Analysis, s. 885.)

[256] O. Lange, Ekonomia polityczna, tom I: Zagadnienia ogólne, Warszawa 1959. - På engelska: Political Economy, Vol. I, General Problems, New York 1963.

[257] Engels tolkar ordet "naturvuxen /naturwuchsig/" som "planlöst gradvis uppkommen" (Anti-Dühring, s. 370 (korr)/ty 251) /i svenska översättningar ofta "spontan"/.

[258] Lange, a.a., s. 77 (polska)/eng 84f.

[259] Se hans avhandling Zur Problemstellung der theoretischen Ökonomie bei K. Marx, Die Neue Zeit 1904, s. 105 och 107.

[260] Här är det tillräckligt att hänvisa till två ställen i Akkumulation des Kapitals, där Rosa Luxemburg uttryckligen talar om "ekonomiska lagar", som enligt hennes åsikt gäller för alla mänskliga samhällen. Således betecknar hon på s. 193/eng 258/ det faktum att "det levande arbetet" under historiens gång "blir i stånd till att bearbeta ständigt mer produktionsmedel till bruksföremål på ständigt kortare tid som en "lag" som "har absolut giltighet för alla ekonomiskt framåtskridande samhällen, oavhängigt av deras historiska former". Och på s. 247f/eng 321 läser vi: "Formeln c > v, överförd från det kapitalistiska språket till den samhälleliga arbetsprocessens språk, betyder bara: ju högre det mänskliga arbetets produktivitet är, desto kortare den tid på vilken det förvandlar en given kvantitet produktionsmedel till färdiga produkter. Det är en allmän lag för det mänskliga arbetet, som i lika hög grad hade giltighet under alla förkapitalistiska produktionsformer som den kommer att gälla i framtidens socialistiska samhällssystem." Dessa citat talar för sig själva. Och vi försäkrar läsaren att detsamma gäller också för N. Bucharin.

[261] Karl Kautsky, Die materialistische Geschichtsauffassung, 1927, b. I, s. 876f.

[262] Detta ställe är utelämnat i den polska översättningen av Kautskys verk och Lange har därför bara antytt det med punkter. Det lyder: "Bolsjevikerna, som trodde att det räckte att vara herre över produktionsmedlen för att kunna driva ekonomin efter eget behag, har dyrt fått betala sitt misstag - eller rättare sagt det ryska folket har fått betala, enligt det gamla talesättet: När kungarna (eller diktatorerna) rasar, då får folken prygel."

[263] Kautsky skrev: "Vad Marx tänkte utforska i Kapitalet, var det kapitalistiska produktionssättet... Han sysselsatte sig i detta verk inte med de naturlagar, som ligger till grund för produktionsprocessen; utforskandet av dem är en uppgift för mekaniken och kemin, inte för den politiska ekonomin..." (Karl Kautsky, Karl Marx' Ökonomische Lehren, 2. uppl., 1906, s. 3.)

[264] "Den enfaldigaste bonde", skrev Rosa Luxemburg, "visste under medeltiden mycket väl ... att bondenöden hade en mycket enkel och direkt orsak: for det första jordherrarnas gränslösa utpressning av dagsverken och avgifter, för det andra samma herrskaps stöld av allmänningar, skogar, ängar och vatten. Och vad bonden visste, det skrek han ut över världen i bondekrigen... Det enda som här blev kvar att utforska vetenskapligt var det historiska ursprunget till och utvecklingen av dessa förhållanden, det vill säga frågan om hur det kunde komma sig att de tidigare fria självägda bondgårdarna över hela Europa blev förvandlade till adliga jordegendomar, som bönderna hade ränte- och avgiftsplikt till, och att det tidigare fria bondeståndet blev en massa av undersåtar med arbetsplikt och senare också bundna till jorden." (R. Luxemburg, Einführung in die Nationalökonomie, i Ausgewählte Reden und Schriften, I, s. 470.)

[265] Rosa Luxemburg, a.a., s. 464, 468f och 480f.

[266] Brev till Kugelmann 11.7.1868, MEW 34, s. 553 /Brev i urval, s. 86 (korr).

[267] Det är intressant att se hur O. Lange tolkar Marx' begrepp "samhälleliga naturlagar". Enligt honom vill Marx med ordet "naturlag" blott uttrycka att det rör sig om "järnhårda", "av människornas vilja och medvetande oavhängiga", alltså om objektiva ekonomiska lagar. (A.a., s. 57 not 18.) Och då alla ekonomiska lagar - vare sig det är tal om den kapitalistiska, förkapitalistiska eller socialistiska ekonomin - har denna karaktär av objektiva lagar, så kan och måste alla samhällsformationers ekonomiska lagar ses som "naturlagar". (På så sätt slås en bro till den "eviga", överhistoriska ekonomin.) Men i verkligheten betecknar Marx som "samhälleliga naturlagar" bara sådana ekonomiska sammanhang, som "tvingar sig på producenterna som blinda lagar" i stället för att verka "som lagar som de tillsammans förstår och därmed behärskar" (Kapitalet III, s. 234 (korr)/ty 267 /något ändrat av Rosd./) - alltså bara lagar för varu- och (framför allt) kapitalistisk produktion! Ty bara dessa uppvisar ekonomiska betingelser "som slår igenom utan att de deltagande blir medvetna om det, och som bara genom arbetskrävande teoretiska undersökningar kan abstraheras från den dagliga praktiken, som alltså verkar som en slags naturlagar". (A.a., s. 794 (korr)/ty 908 /Engels' tillägg/. - Att det är innebörden i Marx' "samhälleliga naturlagar" blev klarlagt redan av Lukács (Historia och klassmedvetande, s. 305-307/ty 2380. Samma tolkning av de samhälleliga naturlagarna som Lange gör också sovjetfilosofen M. Rosenthal, i vars bok Die Dialektik in Marx' Kapital vi läser "Med begreppet 'naturhistorisk process' betonar Marx den omständigheten att processerna i samhället som i naturen är betingade av objektiva lagar." (s. 43f.) Också här kommer tendensen till att absolutera de väsentligt dialektiska marxska begreppen klart till uttryck.

[268] Den klassiska ekonomin, betonar Lukács, "står ... med alla sina lagar närmast naturvetenskapen av alla vetenskaper. Det ekonomiska systemet, vars väsen och lagar den utforskar, kommer i sin egenart, i strukturen av sin föremålslighet, faktiskt utomordentligt nära den natur som fysiken och naturvetenskapen överhuvudtaget befattar sig med. I naturen är det frågan om sammanhang, som är fullkomligt oberoende av människans mänskliga egenart ... om sammanhang i vilka människan endast framstår som ett abstrakt tal, något som kan reduceras till numeriska relationer; det är fråga om sammanhang i vilka lagarna - med en formulering av Engels - endast kan inses men inte behärskas." (A.a., s. 306/ty 238.)

[269] Kapitalet I, s. 66 o 69/ty 90 o 93.

[270] A.a., s. 67(korr)/ty 91f.

[271] A.a., s. 68 (korr)/ty 92f.

[272] A.a., s. 69/ty 94.

[273] Redan undertiteln till Marx' verk, Kritik av den politiska ekonomin, visar på att Marx' inte såg sin uppgift i att förkasta den ena eller andra nationalekonomiska lärosatsen eller skolan, utan i att förkasta hela den tidigare nationalekonomin som den teoretiska återspeglingen av det kapitalistiska produktionssättet.

[274] Anti-Dühring, s. 201 f (korr)/ty 136f.

[275] "Fr. Engels definierade den politiska ekonomin som en vetenskap 'om de lagar som behärskar produktionen och utbytet av de materiella livsbetingelserna i det mänskliga samhället'. Detta motsvarar fullkomligt vår definition. Vi har bara ersatt uttrycket 'utbyte' med uttrycket 'fördelning'." (Lange, a.a., s. 15, not 6.)

[276] Lange, a.a., s. 88, not 2.

[277] Detta formuleras på ett naivt sätt av den unge polske ekonomen G. Temkin, enligt vilken Marx' "polemiska" ekonomiska teori måste omformas till en "positiv" och "konstruktiv" "teori for den socialistiska ekonomin": "Under 30-talet visade det sig att inte ens i det uppbyggda socialistiska samhället kan varu- och penningförhållandena upphävas. Man försonade sig därför med det faktum att den centrala planeringen och marknaden måste komplettera och korrigera varandra, fast de utgör två motsatta ekonomiska former." Idag gäller det alltså att finna ut "hur marknadskrafterna - med bibehållande av den centrala planeringen som en kraft som bestämmer de allmänna socialekonomiska och politiska målen - skall kunna fylla rollen som ekonomisk sporre och det som bestämmer enskildheterna i den ekonomiska utvecklingen". - G. Temkin, Karl Marx' Bild der Kommunistischen Wirtschaft, Warszawa, 1962, s. 24f.

[278] "Resultaten", skrev Engels, "är inget utan den utveckling som lett till dem - det talade redan Hegel om för oss ..."

[279] Theorien II, s. 100 och 440/Teorier s. 327/.

[280] Kapitalet I, s. 36 (korr)/ty 56 och s. 176/ty 219, not 21. - Att det här inte alls rör sig om teoretiskt "hårklyveri", bevisas av det faktum att det (som redan tidigare framhävts) först på grundval av urskiljandet av "arbetets dubbelkaraktär" blev möjligt för Mara att upptäcka de viktiga, nödvändiga kategorierna konstant och variabelt kapital, kapitalets organiska sammansättning o.s.v.

[281] "Felet hos Ricardo ligger i att han blott sysselsätter sig med värdestorleken, därför bara riktar sin uppmärksamhet mot den relativa kvantitet arbete som de olika arbetena representerar, som de innehåller som förkroppsligat värde. Men det arbete som de innehåller måste framställas som samhälleligt arbete, som avyttrat individuellt arbete... Förvandlingen av privatindividernas arbete, som ingår i varorna, till likformigt, samhälleligt arbete, därmed till arbete som kan framställa sig i alla bruksvärden och kan utbytas mot dem, denna kvalitativa sida av saken ... är inte utvecklad hos Ricardo." - Theorien III, s. 128. (Jfr s. 119ff/ty 150ff i detta arbete.)

[282] Jfr s. 123/ty 155 i detta arbete.

[283] Jfr Kapitalet I, s. 69-72/ty 94-96.

[284] Teorier I, s. 96/ty 64.

[285] Theorien III, s. 491.

[286] A.a., s. 49.

[287] Ett av dialektikens grundelement, säger Lenin, är "kampen mellan innehåll och form och omvänt. Avkastandet av formen, omgestaltningen av innehållet." (Werke, band 38, s. 214/eng 222.)

[288] Om betydelsen av form-innehåll-problemet för Marx' metodologi, se kap. 3 i detta arbete.

[289] G. Lukács, Historia och klassmedvetande, s. 230/ty 172.

[290] Teorier I, s. 93/ty 61.

[291] Kapitalet III, s. 724 (korr)/ty 825. - Den anförda satsen kunde lika väl stå i Hegels "Logik", som i bok II ständigt ställer det "framträdande /erscheinende/" mot den "i sig varande världen" och som just i "väsendet" ser "framträdelsens /Erscheinung/ sanning". (Wissenschaft der Logik, II, s. 136.)

[292] Kapitalet III, s. 187 (korr)/ty 219. ("Även distinktionen /Unterscheidung/ mellan föreställning och begrepp kommer från Hegel." - Lukács, a.a., s. 433/ty 20, not 9.)

[293] Lukács, a.a., s. 48 (korr)/ty 20f.

[294] Teorier II, s. 231/ty 171.

[295] A.a., s. 246/ty 188.

[296] Theorien II, s. 376.

[297] Teorier II, s. 222 (korr)/ty 161 f.

[298] A.a., s. 246/ty 188. /"faktum" i Theorien "fact"./

[299] Grundrisse, s. 233.

[300] Teorier II, s. 222/ty 161 f.

[301] Theorien III, s. 491.

[302] Det var i denna mening som Hegel betecknade den "objektiva logiken" (läran om varandet /Sein/ och väsen) som den "genetiska expositionen av begreppet" (subjektiv logik). (Wissenschaft der Logik, II, s. 213.) Jfr Lukács, a.a., s. 228/ty 171: "Att upphäva /Das Hinausgehen über/ denna omedelbarhet kan inte innebära något annat än objektets genesis, dess 'skapelse /Erzeugung/'."

[303] Jfr kap. 2, B 2 i detta arbete.

[304] Jfr 2. kapitlet i detta arbete, där frågan om uppbyggnadsplanen för Marx' Kapitalet behandlades utförligt.

[305] Bortsett från två citat från H. Grossmans och den polske ekonomen W. Brus' arbeten.

[306] Vi tänker här på Hilferdings teorihistoriska skisser i Die Neue Zeit.

[307] Följande ställe från O. Bauers anmälning av Hilferdings Das Finanzkapital är i detta avseende mycket karakteristiskt (Der Kampf, 1909-10, s. 392): "Och med Marx' metod har han också övertagit Marx' framställningssätt - ja t.o.m. själva språket, med anglicismer och allt." (Hilferdings sätt "att efterlikna Marx' oefterlikneliga språk", hånades senare av Preobraschenskij i hans skrift Das Papiergeld in der Epoche der proletarischen Dikatur.) - Bauer fortsätter: "Helt ofarligt är inte detta tillägnande av Marx' framställning. Marx har, som alltid sker när man lägger en ny vetenskaplig grund, utvecklat ett helt system av åskådliga bilder och liknelser, av metaforer, bildspråk, symboler, i vilka han kläder sina begrepp och lagar. Vi yngre glömmer ofta, att vi talar i bilder, när vi t.ex. säger att produktionsmedlets värde 'överförs' på de producerade varorna, att värdet finner sitt 'uttryck' i priset, att värdelagen 'framträder' i prisernas rörelser... Nu är det en tendens i vår tids vetenskap att vidareutveckla vetenskapens framställningssätt från brokiga bilder till abstrakta begrepp. Denna tendens får inte heller marxismen dra sig undan. Det är nödvändigt att tillfredställa detta behov, inte så mycket för att Marx' bildspråk, som har uppstått under inflytande av Hegels bildspråk, förlett många författare ... till att omtolka marxismen till en idealistisk metafysik, utan framför allt för att detta framställningssätt just inte är framställningssättet för våra dagars vetenskap, för att det därmed lägger hinder i vägen för Marx' systems segerrika framsteg." Man ser att för Bauer är Marx' dialektik (t.ex. läran om "väsen" och "framträdelse") inget annat än ett från Hegel lånat "bildspråk"... Det är inte konstigt att han - helt i enlighet med "våra dagars vetenskap" - betraktade denna dialektik som en överflödig ballast! ...

[308] Lenin, Werke, band 38, s. 170/eng 180.

[309] Om Rubin-skolan läser vi i den tidigare citerade boken av sovjetfilosofen Rosenthal: "Rubin-anhängarna och de mensjevikiska idealisterna, som under 20- och 30-talet huserade inom den politiska ekonomin och inom filosofin, har skrivit en hel massa om 'Kapitalets dialektik', men de behandlade Marx' revolutionära metod i hegelianismens anda, de konstruerade en skolastisk begreppsapparat, ett komplicerat system av spekulationer och spetsfundigheter, som var himmelsvitt avlägset från vetenskapen... Det kommunistiska partiet har slagit ner dessa strömningar, som är främmande för marxismen, och hjälpt de sovjetiska filosoferna och ekonomerna att avslöja deras väsen." (Östtysk utgåva 1957, s. 19.) Såvitt vi vet slogs Rubin-skolan huvudsakligen ner på så sätt att I.I. Rubin med meningsfränder omkom i Stalins fängelser och koncentrationsläger... Det skulle i sanning klä sovjetfilosoferna bättre, om de åtminstone teg om denna smärtsamma fråga...

[310] Av publikationer i västvärlden skall vi i detta avseende bara nämna Herbert Marcuses femton år senare utgivna viktiga bok (Reason and Revolution, 1941).

[311] Betecknande är i detta avseende det sätt på vilket Lange behandlar Stalins påstådda teoretiska prestationer på sociologins och nationalekonomins område. Också han känner sig (1959!) förpliktad att erlägga tribut till den döde diktatorn och framhäva hans "förtjänster" inom vetenskapen, i det att han upplåter oproportionerligt stor plats åt Stalins åsikter och särskilt åt hans så kallade "lag om produktionsförhållandenas nödvändiga överensstämmelse med produktivkrafterna". Detta dock bara i texten. I noterna försummar han inte att påvisa (se noter på s. 29 och 68) att Stalin egentligen bara satte namn på lagen, medan lagen själv "naturligtvis upptäcktes och formulerades redan av Marx och Engels". - Vad skulle man säga om en teolog, som i texten lovprisade Den Allsmäktige Guden, men i noterna förnekade hans existens?

[312] Lange, a.a., not på s. 76.

[313] Begreppet byråkratin som ett samhällsskikt har en obehaglig "oppositionell" bismak; man kan därför tala om byråkratiska beteenden, om enskilda tjänstemäns byråkratiska övergrepp men inte om byråkratin som ett särskilt samhällsskikt. I enlighet med detta definieras byråkratin i den nyaste sovjetiska läroboken i filosofi som en "rest av försocialistiska förvaltningsmetoder". (Den marxistiska filosofins grunder, på ryska, 1960, s. 535.)

[314] Kapitalet I, s. 14 (korr)/ty 28.

Kommentarer:

[A*] Sålunda förföll denna forskning ofta till de borgerliga ekonomers betraktelsesätt, vilka Marx förebrådde för deras "brutala intresse för ämnet" och det bristande intresset "för uppfattandet av de ekonomiska förhållandenas formskillnader".

Last updated on: 12.21.2008

Rosdolsky arkivet | Rosdolsky Archive - verk på engelska
Svensk avdelning | MIA