Originalets titel: "Zur Entstehungsgeschichte des Marxschen 'Kapital' ".
Skrivet: Till största delen 1949-55
Publicerat: Ffg 1968 (postumt)
Översättning: Mats Thorell
Granskning: Jan Bohlin
Digitalisering: Jonas Holmgren
Resultatet av den hittillsvarande undersökningen låter sig väl kortast sammanfattas i utvecklingsraden: vara - värde - pengar - kapital. Vi har emellertid i tid blivit varnade av Marx själv, som påpekade att det inte alls handlar enbart om begrepp och deras dialektik[1]; att kategoriernas logiska följd här samtidigt återspeglar verklig historisk utveckling. Med detta förbehåll säger vår utvecklingsrad inget annat än att var och en av de anförda kategorierna överskrider /eg. driver utöver/ sig själv och att ingen av dem kan begripas helt och fullt utan de föregående. Men även det omvända framträder som riktigt: nämligen att var och en av dessa kategorier förutsätter de som följer efter och enbart kan uppnå sin fulla utveckling på de efterföljandes grundval. Så kan uppenbarligen kapitalets kategori inte utvecklas utan varans, värdets och pengarnas kategori; men lika sant tycks det, att dessa mest allmänna kategorier först kan utbildas helt på grundval av kapitalet och det kapitalistiska produktionssättet. Men hur skall nu denna "motsägelse" lösas, och vilken av utvecklingsradernas båda tolkningar är riktig?
Så kommer vi till en invändning, som visserligen är väldigt gammal[2], men ändå alltid dyker upp på nytt. Den riktar sig mot Marx' uppfattning av det kapitalistiska produktionssättet.
Det som angrips är den nära sammanknytningen mellan Marx' värdelära och hans teori om kapitalet - det faktum att Marx, för att nå till det kapitalistiska produktionssättets lagar, utgår[3] från analysen av den enkla varuproduktionen, som förutsätter den sociala jämlikheten hos deltagarna i bytesakten, att han alltså i sin värdeteori bortser just från den ojämlikhet som kännetecknar den kapitalistiska produktionen. Eller, som det heter hos en av de nya Marx-kritikerna, R Schlesinger: "Det faktum att även stora män ibland gör logiska felslut är inte viktigt för oss, men det är viktigt att Marx härledde lagar, som är giltiga för en bestämd modell", d.v.s. för den kapitalistiska ekonomiska ordningen, "från sådana, som var giltiga i den modell som var enklare i strukturen och tidigare i den historiska följden" d.v.s. från den enkla varuproduktionens "modell".[4]
Som i många andra fall, formulerades även denna "betänklighet" för första gången av Karl Marx själv. Han skrev redan i Rohentwurf mot Adam Smith och de ekonomer som följde honom:
"Av alla moderna ekonomer har ... det egna arbetet sagts utgöra den ursprungliga grunden för ägandet /Eigentumstitel/, antingen på ett mer ekonomiskt eller ett mer juridiskt sätt, och ägandet /das Eigentum/ av det egna arbetets resultat /har sagts utgöra/ det borgerliga samhällets grundförutsättning ... Själva denna förutsättning beror på att bytesvärdet förutsätts som det ekonomiska förhållande som behärskar helheten av produktions- och utbytesförhållanden. Den är alltså själv en historisk produkt av det borgerliga samhället, det utvecklade bytesvärdets samhälle. Å andra sidan, när motsägande lagar tycks dyka upp vid betraktande av mera konkreta ekonomiska förhållanden, som vid den enkla cirkulationen, så älskar alla klassiska ekonomer, fram till Ricardo, att låta den ur själva det borgerliga samhället framspringande åskådningen gälla som allmän lag. Men lagens stränga realitet skall förvisas till den gyllene tid, då ännu ingen egendom existerade. Liksom i tiderna före det ekonomiska syndafallet, som hos Boisguillebert t.ex. Så att det underliga resultatet skulle följa, att sanningen hos tillägnelselagen hos det borgerliga samhället skulle behöva förläggas till en tid, då detta samhälle ännu inte existerade, och egendomens grundlag till egendomslöshetens tidevarv."[5]
Här talas visserligen inte om värdelagen utan om det borgerliga samhällets tillägnelselag. Likväl kan det samma sägas även med avseende på värdelagen:
"Ricardo hade försökt påvisa", läser vi i Theorien, "att skiljandet mellan kapital och lönearbete - med vissa undantag - inte ändrar något i varornas värdebestämning. Stödd på Ricardos undantag förnekar Torrens lagen. Han återvänder till A. Smith (mot vilken Ricardo's demonstration vänder sig), som antar att 'i samhällets början' då människor endast träder mot varandra som varuägare och varuutbytare, bestäms varans värde visserligen genom den arbetstid, som den innehåller, men inte då kapital och jordägande har bildats. Det innebär ... att den lag, som gäller för varorna som varor, inte gäller för dem då de betraktas som kapital eller som produkter av kapital, då man överhuvudtaget framskrider från varan till kapitalet. Å andra sidan antar produkten först allsidigt varans gestalt - såväl genom att hela produkten måste förvandlas till bytesvärde, som genom att ingredienserna för dess produktion själva ingår som varor i produkten - produkten blir allsidig vara först med utvecklingen av den kapitalistiska produktionen och på dess grundval. Alltså, varulagen skall finnas i en produktion, som inte (eller bara delvis) frambringar några varor, och skall inte finnas på grundval av den produktion, som har produktens tillvaro som vara som bas. Lagen själv liksom varan som produktens allmänna form är abstraherad ur den kapitalistiska produktionen, och just för den skall lagen inte gälla".[6] Torrens konstaterade alltså, "att här, i den kapitalistiska produktionen äger ett omslag i värdelagen rum. Det vill säga, värdelagen, som är abstraherad ur den kapitalistiska produktionen, motsäger dennas framträdelser. Och vad sätter han i dess ställe? Absolut inget annat än det råa tankelösa språkliga uttrycket för det fenomen, som skall förklaras".[7]
Marx tillbakavisar alltså bestämt Smith's och Torrens föreställningar; han kommer inte på tanken att förlägga värdelagens verksamhet till de förkapitalistiska samhällenas "gyllene tidsålder". Ty dessa "gyllene tider", som de borgerliga ekonomerna utmålade för sig, är "en ren fiktion", som framspringer ur den kapitalistiska varucirkulationens sken, och som "Adam Smith på äkta 1700-talsvis försätter i den förhistoriska perioden, låter föregå historien".[8] I verkligheten berodde "den ursprungliga produktionen ... på ursprungliga /urwüchsigen/ samfälligheter, inom vilka privatutbytet uppträder som helt ytligt och oviktigt /nebenspielende/ undantag. Med den historiska upplösningen av dessa samfälligheter inträder dock genast herre- och drängförhållanden, förhållanden med våld, som står i skriande motsägelse till den milda varucirkulationen och de förhållanden som motsvarar den".[9] I motsats till dessa försök att försätta arbetsvärdelagens verklighet tillbaka i "föradamitiska tider", i det borgerskapets paradise lost där människorna ännu inte träder mot varandra som kapitalister, lönarbetare, jordägare, arrendatorer, ockrare o.s.v., utan bara som enkla varuproducenter och varubytare"[10], framhäver Marx om och om igen att: liksom å ena sidan det kapitalistiska produktionssättet "framförallt förutsätter varucirkulation, och därmed penningcirkulation, som sin bas"[11], så kan å andra sidan varuproduktionen "först på grundval av den kapitalistiska produktionen" framträda "som produktionens normala, härskande karaktär"; därav följer att varuproduktionen "i sin allmänna och absoluta form" just är den kapitalistiska varuproduktionen.[12] Ty, "först då, när lönarbetet har blivit bas för varuproduktionen, tvingar sig varuproduktionen på hela samhället"[13]. Först då kan även arbetsvärdelagen komma ur sin embryonala gestalt, som den ägde i förkapitalistiska tillstånd, och bli till en bestämning, som griper tag i och reglerar den samhälleliga produktionen i dess totalitet.
Enligt Marx är alltså arbetsvärdelagen - långt ifrån att tillhöra det förflutna - karakteristisk just för det kapitalistiska samhället, gäller först här fullt ut! - Men hur kan detta förenas med det faktum (som Marx ständigt framhävde), att i det utvecklade kapitalistiska samhället inte värdena, utan produktionspriserna, som avviker från dem, är det centrum, "kring vilket marknadsprisernas svängningar /Oszillation/ rör sig"? Frågade alltså Marx tidigare (i sin polemik mot Torrens) varför värdelagen, som först abstraherades ur den kapitalistiska produktionen, inte skall gälla just för denna produktion, så skulle man lika väl kunna fråga hur just denna lag kunde abstraheras fram ur ett produktionssätt, vars omedelbart givna fenomen vid första anblicken motsäger arbetsvärdelagen?
Här är inte platsen, att gå in på den så kallade motsägelsen mellan Kapitalets I och III band, d.v.s. på problemet med "värdenas förvandling till produktionspriser". (Vi skall senare komma tillbaka till det.) Det som sysselsätter oss här, är endast problemets metodologiska sida - frågan, om man - utgående från Marx' ståndpunkt - kan tala om två olika "modeller". Om den enkla varuekonomins och den kapitalistiska ekonomins "modell", och om Marx verkligen avledde lagen för den senare ur den tidigare?
Svaret till detta finns redan i Marx' Inledning, i det berömda kapitlet om Den politiska ekonomins metod. Marx visar där, hur metoden "att stiga från det abstrakta till det konkreta, bara är tänkandets sätt att tillägna sig det konkreta, att återskapa det som ett andligt konkret. Men det är ingalunda själva det konkretas tillkomstprocess". Så kan "den enklaste ekonomiska kategori, t.ex. bytesvärde", i sin fulla gestalt "aldrig existera utom som abstrakt ensidig relation hos ett redan givet konkret levande helt" (d.v.s. det kapitalistiska samhället), likväl tycks bytesvärdet "som kategori" föra "en antediluviansk tillvaro". Och därför: "Liksom överhuvud taget är fallet med varje historisk, social vetenskap, måste man vid studiet av de ekonomiska kategoriernas gång ständigt hålla fast, att så som subjektet - här det moderna borgerliga samhället - är givet i verkligheten, så är det också givet i huvudet, och att kategorierna därför uttrycker tillvaroformer, existensbestämningar, ofta bara enskilda sidor av detta bestämda samhälle, av detta subjekt. Därför börjar den /politiska ekonomin/ i vetenskapligt avseende ingalunda först där, där man nu talar om den som sådan."[14] (I vårt fall börjar den politiska ekonomin redan vid analysen av varan och pengarna.)
Sedan Marx på så vis hade lagt fram de enklaste kategoriernas abstrakta karaktär, frågar han vidare: Men har "inte dessa enkla kategorier också en oavhängig historisk eller naturlig existens före de mer konkreta kategorierna? Ca dépend /det beror på/". Så kan t.ex. pengarna "existera och har existerat i historien, innan kapital existerade, innan banker existerade, innan lönarbete etc. existerade". Likväl: "Fastän pengarna redan mycket tidigt och allsidigt spelar en roll, så är de som härskande element under antiken hänvisade till enbart ensidigt bestämda nationer, handelsnationer. Och t.o.m. i den mest bildade antiken, hos greker och romare, uppträder pengarna endast under dessa samhällens upplösningsperioder i sin fulla utveckling, vilken är förutsatt i det moderna borgerliga samhället." Alltså: "Fastän ... den enklare kategorin historiskt kan ha existerat före den konkretare, kan den i sin fulla intensiva och extensiva utveckling" uppträda enbart "under de mest utvecklade samhällstillstånden".[15]
Ett annat exempel utgör arbetet: "Arbetet förefaller vara /scheint/ en alldeles enkel kategori. Också föreställningen om arbetet i dess allmänhet[1*] - som arbete överhuvud taget - är urgammal. Ändå är 'arbetet', taget /gefasst/ ekonomiskt i denna enkelhet, en lika modern kategori som de förhållanden som frambringar denna enkla abstraktion." Ty "likgiltigheten inför en bestämd art av arbete förutsätter en högt utvecklad totalitet av verkliga arter av arbeten, av vilka ingen längre är den allt behärskande ... Å andra sidan är abstraktionen arbete över huvud inte bara det andliga resultatet av en konkret totalitet av arbeten. Likgiltigheten i förhållande till det bestämda arbetet motsvarar en samhällsform där individerna med lätthet övergår från ett arbete till ett annat och där arbetets bestämda art är tillfällig och därför likgiltig för dem."
Men ett sådant tillstånd anträffas först i det utvecklade kapitalistiska samhället.[16] "Detta exempel med arbetet visar på ett slående sätt hur även de mest abstrakta kategorierna - just genom att vara så abstrakta - är giltiga för alla epoker. Men trots det är dessa kategorier, i denna abstraktions bestämdhet, själva lika mycket produkten av historiska förhållanden och har full giltighet endast för och inom dessa förhållanden."[17]
Det som Marx här säger om arbetets kategori, gäller naturligtvis även för kategorin värde, bestämt genom arbete. En "antediluviansk tillvaro" tillkommer även denna kategori, även den har historiskt sett existerat långt före den kapitalistiska produktionen - om än endast i en omogen, embryonal form, och "ingalunda genomsyrande alla ekonomiska förhållanden". Såtillvida "är det alltså helt och hållet enligt sakens natur att inte bara betrakta varornas värden teoretiskt utan" även "historiskt såsom ett prius /före/ produktionspriserna".[18] Men i sin utvecklade gestalt uppträder värdets kategori dock bara i det kapitalistiska samhället, eftersom först i detta samhälle varuproduktionen blir produktionens allmänna form.[19]
Visserligen - i den mån, som det kapitalistiska samhället produkterna blir till varor, blir även alla varor kapitalets produkter - och just därför måste en modifiering hos värdelagen inträda. Värdets kategori verkar därför hädanefter bara som abstrakt bestämning, som enbart uttrycker en - om än grundläggande - sida av det kapitalistiska samhället: det faktum att däri alla ekonomiska subjekt (det ömsesidiga /wechselseitige/ förhållandet mellan arbetare och kapitalist inräknat[20]) måste förhålla sig till varandra som varubytare. Men abstrakta bestämningar kan inte användas direkt på "vidare utvecklade konkreta förhållanden"; dessa bestämningar måste först förmedlas. Och just denna förmedling åstadkoms genom produktionsprisernas kategori. "Omslaget i värdenas lag", den dialektiska övergången från arbetsvärdet (eller den enkla varuekonomin) till produktionspriserna (eller till kapitalet) är därför ingen historisk härledning /Deduktion/, utan en metod för att begripa det konkreta, d.v.s. själva det kapitalistiska samhället. Eller (för att återkomma till Marx' kritiker) det rör sig inte alls om två olika "modeller", utan om en och samma modell - det kapitalistiska produktionssättets modell. Kunskapen om det kan endast nås genom att avtäcka de inre lagar som ger det dess rörelse, alltså genom "att stiga från det abstrakta till det konkreta". För att begripa produktionspriserna som framträder på ytan, måste man gå tillbaks till deras dolda orsak, värdet. Den som inte tilltalas av detta, måste förvisso inskränka sig till blott empiri, alltså avstå från en verklig förklaring av förloppen i den kapitalistiska ekonomin.
Så mycket om det sätt på vilket Marx löste frågan om "värdelagens verklighet". Vi har skjutit in detta kapitel, för att underlätta förståelsen av det som kommer nedan. Läsaren skall på förhand vara på det klara med varför Marx börjar med analysen av den enkla varucirkulationen, och vilken roll som tillkommer denna analys i hans teori. Och han skall inte förbise att det därvid handlar om den mest abstrakta sfären hos själva den kapitalistiska produktionen; att det handlar om en sfär bakom vilken "en hel värld gömmer sig, den värld som utgörs av kapitalets alla sammanhang"[21], och i vilken därför ett omslag såväl av värde- som av tillägnelselagen blir oundviklig.
"Kapitlet om kapitalet"[22], som följer på "kapitlet om pengarna", börjar med en belysande undersökning av "lagen om appropriationen, som den framträder i den enkla cirkulationen"[23]. Denna undersökning utgör ett välkommet supplement till Kapitalet I, där det tema, som behandlas här, endast tillfälligt berörs.[24]
Hittills har Marx' framställning inte gått utöver den enkla varucirkulationens sfär. I den enkla varucirkulationen träder de utbytande till att börja med mot varandra som personer, som endast på grund av en frivillig bytesöverenskommelse kan komma i besittning av deras respektive varor, och just därför måste erkänna varandra som privatägare. Hur de har blivit varuägare, på vilket sätt den ursprungliga tillägnelsen av varorna gått till, framgår inte av själva bytesrelationen. Men då varan som värde endast framställer föremålsgjort arbete, och från cirkulationens ståndpunkt en "främmande vara, alltså främmande arbete endast kan tillägnas genom avyttring av eget, ... så framträder det ägande av varan, som föregår utbytet ... som omedelbart framspringande ur besittarens arbete, och arbetet som det ursprungliga sättet för tillägnelsen, ... som den juridiska grunden för ägandet". Med denna innebörd har även den klassiska skolans ekonomer sagt att "ägandet som resultat av det egna arbetet" utgör "det borgerliga samhällets grundförutsättning".[25]
Ur "lagen om tillägnelsen genom det egna arbetet", som karakteriserar den enkla varuekonomin, "öppnar sig av sig själv i cirkulationen ett på denna lag grundat rike av borgerlig frihet och jämlikhet", liksom på principen om ömsesidighet, "den på förhand stabiliserade harmonin mellan varubesittarna".[26]
I själva verket: "Fastän individen A känner behov av individen B's vara, bemäktigar han sig den inte med våld", och det gör inte heller varubesittaren B, utan båda "erkänner varandra ömsesidigt som ägare, som personer, vilkas vilja genomtränger deras varor". Därmed kommer "det juridiska momentet angående personen och friheten, i den mån den ingår däri", in i varubesittarnas relation. ("I den romerska rätten", anmärker Marx i detta sammanhang, "bestäms därför servus /slaven/ helt riktigt som en som inte för egen del kan göra förvärv genom utbyte.") Visserligen består ett element av tvång i att bytespartnerna drivs till utbyte genom sina behov; men från denna synpunkt "är det endast min egen natur, som är ett helt av behov och drifter, och inte något främmande, som[27] gör våld på mig ... men det är ju just genom denna sida som jag gör våld på den andre, driver honom in i bytessystemet."[28] Så visar sig just varucirkulationen som förverkligandet av varuägarnas frihet och oavhängighet.
Men låt oss fortsätta: I utbytet står individerna endast som varubesittare gentemot varandra, och var och en av dessa individer "står i samma samhälleliga relation till de andra som de till honom. Som subjekt för utbytet är alltså individernas relation därför jämlikhetens relation. Det är omöjligt att spåra någon skillnad eller till och med motsättning mellan dem ... "[29] De som utbyter representerar visserligen olika behov och olika bruksvärden; men denna omständighet, "sätter inte alls den sociala jämlikheten mellan individerna i fara, utan lägger tvärtom deras naturliga olikhet till grund för deras sociala jämlikhet. Om individen A hade samma behov som individen B och bägge genom sitt arbete förfärdigat samma föremål skulle det inte finnas någon relation mellan dem; de vore inte skilda individer ur sin produktions synvinkel. Bägge har behov av att andas; för bägge existerar luften som atmosfär; detta leder inte till någon social kontakt mellan dem; som individer som andas, står de bara i relation till varandra som naturvarelser /Naturkörper/, inte som personer. Endast skillnaderna i deras behov och deras produktion ger anledning till utbytet och till deras sociala liksättande i utbytet. Denna naturliga olikhet är därför förutsättningen för deras sociala jämlikhet /Gleichheit/ i utbytesakten och överhuvud för den relation vari de möter varandra som produktiva varelser."[30]
Men å andra sidan är även "de varor som de utbyter, som bytesvärden ekvivalenter", "vilka inte bara är lika, utan som uttryckligen skall vara lika"; och "om någon lurar någon annan, sker det inte genom naturen hos den sociala funktion, i vilken de står till varandra, ... utan bara genom naturlig slughet, övertalningsförmåga etc., alltså genom den ena individens rent individuella överlägsenhet över den andra"[31]. Därför framträder här såväl bytessubjekten som även utbytets föremål underkastade jämlikhetens lag.
Men slutligen tillkommer i utbytet, till bestämningen av frihet och jämlikhet, bestämningen av ömsesidighet: "Individen A tjänar individen B's behov genom /eg. förmedelst, vermittelst/ varan a bara i den mån och eftersom individen B tjänar A's behov genom varan b och omvänt. Var och en tjänar den andre för att tjäna sig själv; alla använder andra som sina medel." Därför finns även "i de utbytande subjektens medvetande, att de endast är i transaktionen i eget ändamål /eg. som självändamål åt sig/; att varje individ endast är medel för den andre; slutligen att ömsesidigheten, enligt vilken alla är samtidigt mål och medel, närmare bestämt endast uppnår det egna ändamålet genom att individen blir medel för den andre, och endast blir medel, i den mån individen uppnår sitt ändamål -, att denna ömsesidighet är ett nödvändigt faktum[32], förutsatt som utbytets naturliga betingelse, men att den som sådan är likgiltig för utbytets båda subjekt, och endast har intresse för subjektet, i den mån det är hans intresse. "[33]
På ett annat ställe säger Marx: "Ekonomerna uttrycker detta så: var och en följer sitt privata intresse och endast sitt privata intresse; och därmed tjänar var och en, utan att vilja det och utan att veta om det, allas privatintressen, alltså det allmänna intresset." Emellertid: "Poängen ligger inte i att genom att var och en följer sitt privata intresse, nås privatintressenas helhet, alltså det allmänna intresset. Snarare kunde av denna abstrakta fras härledas att var och en hindrar alla andras intresse att göra sig gällande och att i stället för den allmänna affirmationen /bejakandet/ följer den allmänna negationen av detta allas krig mot alla /bellum omnium contra omnes/. Poängen ligger tvärtom i att privatintresset självt redan är ett samhälleligt bestämt intresse och att det bara kan uppnås inom de av samhället bestämda betingelserna och med de medel som samhället ger ... Det är de privatas intresse, men innehållet i detta intresse, såväl som formen och medlen för att förverkliga det, är givet genom av alla oberoende samhälleliga betingelser."[34]
Marx undersöker vidare hur varubesittarnas föreställningar om jämlikhet, frihet och ömsesidighet, som framspringer ur själva varuutbytet, befästes och fulländas genom penningsystemet. Det hänför sig framförallt till pengarnas "utjämnarroll /Gleichmacherrolle/" vilka "som radikal nivellör /Leveller/"[35] utplånar alla naturliga skillnader, och låter "en arbetare, som köper varor för tre kronor" framträda "i samma funktion, i samma jämlikhet ... som en kung som gör detsamma".[36] Och t.o.m. ackumulationen, pengarnas förstelnande till skatt, upphäver endast skenbart varubesittarnas jämlikhet. Ty "om den ene ackumulerar pengar och den andre inte, så gör ingen detta på den andres bekostnad ... Han kan endast ta i penningform, vad han ger i varans form. Den ene njuter rikedomens innehåll, den andre sätter sig i besittning av dess allmänna form. Om den ene blir utfattig och den andre gör sig rik, så är det fråga om deras godtycke, deras sparsamhet, flit[37], moral o.s.v., och framgår ingalunda ur det ekonomiska förhållande ... självt, vari individerna träder mot varandra i cirkulationen."
Dessutom: "Inte ens arv och liknande juridiska förhållanden, som kan förlänga ojämlikheter som så uppstår, inskränker den sociala jämlikheten. Står det förhållande, som individen A ursprungligen stod i, inte i motsägelse till jämlikheten, så kan denna motsägelse förvisso inte frambringas genom att individen B träder i A:s ställe och förevigar individen A. Det är snarare den sociala lagen som gör sig gällande över den naturliga levnadsgränsen; denna befäster sig mot naturens tillfälliga verkningar. Ty naturens inverkan som sådan vore snarare ett upphävande av individens frihet. Dessutom, eftersom individen i detta förhållande endast är penningens individuation[2*], är hon som sådan lika odödlig som pengarna själva."[38]
Så mycket om "frihets- och jämlikhetsharmonierna", som med nödvändighet växer fram ur varuutbytets verkliga betingelser, och som låter det framträda som "ett sannskyldigt Eden för de medfödda mänskliga rättigheterna"[39]. Man behöver inte bli förvånad över att kapitalismens apologeter ända fram till idag med förkärlek flyr till det enkla varuutbytets område, då de försöker trolla bort motsättningarna i den kapitalistiska ekonomiska ordningen! Eftersom de kapitalistiska förhållandena också är utbytesförhållanden, betraktas de blott som sådana. "Hela denna visdom innebär alltså bara", anmärker Marx, "att man blir stående vid de enklaste ekonomiska förhållandena, som, om de fattas som självständiga, är rena abstraktioner. I verkligheten förmedlas de däremot genom de djupaste motsättningar och bara en sida av dem framträder, en sida där deras uttryck är utsuddat."[40] Om därför de borgerliga ekonomerna håller fram det enkla varuutbytets förhållanden som vederläggning av "mer utvecklade ekonomiska förhållanden, i vilka individerna inte uppträder blott som utbytande, som köpare och säljare i bestämda relationer till varandra", "så sägs därmed inte mer än om man påstår att det inte existerar några skillnader, än mindre någon motsättning eller motsägelse mellan naturföremålen, eftersom alla, fattat i tyngdens bestämning, har vikt /in der Bestimmung der Schwere gefasst, alle schwer ...sind[3*]/ och därför är lika eller eftersom alla har tre dimensioner och därför är lika". Ekonomerna glömmer här att till och med den förutsättning, som de utgår från, "varken framgår ur individens vilja eller ur hans omedelbara naturlighet, utan är en historisk" förutsättning, och att i utvecklad varucirkulation "individen bara har existens som producent av bytesvärden och att alltså redan här hela negationen av hans naturliga existens är innesluten".[41] Och de glömmer å andra sidan att varucirkulationens sfär endast framställde det borgerliga samhällets yta, men under denna, "i djupet försiggår helt andra processer", som frambringar "andra, mer invecklade" ekonomiska förhållanden, som "mer eller mindre kolliderar med individernas frihet och oavhängighet".
För att påvisa den heltigenom ohistoriska karaktären hos denna "förbarnsligade abstraktion" hos den borgerliga apologetiken, vänder sig Marx till den samhälleliga arbetsdelning, som bildar förutsättningen för varuproduktionen. Klassikerna (från Petty till Smith) har uppfattat arbetsdelningen "som sammanfallande /korrelativ/ med bytesvärdet" eftersom de produkter som antar formen av varor och värden i själva verket inte är något annat än arbete som förverkligats på olika sätt och i olika bruksvärden, som "den föremålsliga tillvaron av arbetets delning. Denna delning uttrycker bara i verksam /tätiger/ form, som särskiljande /Besonderung/ av /olika/ arbeten, ... det som varornas skilda bruksvärde uttrycker i saklig form". Emellertid framträder i varuutbytet arbetets delning "bara i resultatet". Varuutbytet uttrycker bara, "att utbytets subjekt producerar olika varor, som motsvarar olika behov, och att om envar är beroende av allas produktion, så är alla beroende av hans produktion, genom att de ömsesidigt kompletterar /ergänzen/ varandra; och att på det sättet varje enskilds produkt förmedelst /genom/ cirkulationsprocessen, till beloppet av den värdestorlek som ägs av produkten, är medel för deltagandet i den samhälleliga produktionen överhuvud."[42] Men de komplicerade ekonomiska förhållanden, som är inneslutna i den samhälleliga arbetsdelningen, förblir här dolda. Det är dock klart att varuproduktionen "inte endast förutsätter arbetets delning överhuvud, utan förutsätter en specifikt utvecklad form av densamma"[43], som yttrar sig i isoleringen och "det punktvisa självständiggörandet"[44], i varuproducenternas privata karaktär.[45] Och det är just denna specifika form av arbetsdelning som det här gäller! Ty så länge endast utbytesrelationen som sådan betraktas, står "en engelsk arrendator och en fransk bonde ... i samma ekonomiska förhållande". Men den franske "bonden säljer endast det lilla överskottet av /über/ sin familjs produktion. Huvuddelen förtär han själv, förhåller sig alltså till den största delen av sin produkt inte som till bytesvärde, utan som till bruksvärde, omedelbart subsistensmedel/medel för hans underhåll/. Den engelske arrendatorn däremot är heltigenom beroende av sin produkts försäljning, alltså av produkten som vara, därigenom sin produkts samhälleliga bruksvärde. Hans produktion är alltså i hela sitt omfång gripen av bytesvärdet och bestämd av det."
Av detta ser man, "vilken högst olika utveckling av arbetets produktivkraft, av arbetets delning, vilka olika relationer mellan individerna i produktionen som krävs, för att spannmålet t.ex. skall produceras som blott bytesvärde och därmed helt ingå i cirkulationen; vilka ekonomiska processer det krävs, för att göra en engelsk arrendator av en fransk bonde"[46]. Men för den utvecklade varuproduktionen är inte den i halv naturahushållning levande bonden karakteristisk, utan den kapitalistiske arrendatorn, - eftersom här produktionen för marknaden är avgörande. Undersökningen av arbetsdelningens form, som ligger till grund för varuutbytet, leder därför till det (av oss redan kända) resultatet, att "hela den borgerliga produktionens system är förutsatt, för att bytesvärdet skulle framträda som enkel utgångspunkt på ytan" och för att samhällsmedlemmarna skall mötas "i cirkulationsprocessen som fria privatproducenter i de enkla relationerna av köp och försäljningar, och figurera som cirkulationsprocessens oavhängiga subjekt".[47] Det är alltså ingen tillfällighet, att de föreställningar som växer fram ur den utvecklade varuproduktionen, och som sammanfattar sig i "egendomens, frihetens och jämlikhetens treenighet", "teoretiskt formulerades först av de italienska, engelska och franska ekonomerna på 16- och 1700-talet", som på så vis endast föregrep realiserandet av denna treenighet i det borgerliga samhället. Långt ifrån att uttrycka några eviga karaktärsdrag i den mänskliga naturen, är dessa föreställningar tvärtom bara reflexer av den kapitalistiska utbytesprocessen, som bildar deras reala basis. "Som rena idéer är de idealiserade uttryck för bytesprocessens olika moment; utvecklade i juridiska, politiska och sociala relationer är de endast reproducerade med helt annan kraft och makt /in anderen Potenzen/."[48]
Så mycket om den borgerligt-apologetiska misstolkningen av den enkla varucirkulationen och av de därur framspringande lagarna.[49] Ett motstycke till detta ser Marx "i larvigheten hos de socialister (i synnerhet de franska, som vill visa på socialismen som förverkligande av det borgerliga samhällets idéer, som de uttalats i franska revolutionen)" som påstår "att utbytet, bytesvärdet o.s.v. ursprungligen (i tiden) eller enligt sitt begrepp (i dess adekvata form) är ett system av frihet och jämlikhet för alla, men att det förfalskats genom pengarna, kapitalet etc.". Dessa socialister (Marx tänker här framförallt på Proudhon[50]) "måste man svara: bytesvärdet, eller närmare bestämt penningsystemet, är i verkligheten frihetens och jämlikhetens system, och det som vid systemets fortsatta utveckling stör friheten och jämlikheten, är störningar som är inneboende i systemet, det är just förverkligandet av friheten och jämlikheten, vilka nu visar sig vara /el. styrker sig som, sich ausweisen als/ ojämlikhet och ofrihet".[51] Av det som sagts framgår en mycket viktig metodologisk slutledning. Eftersom cirkulationsprocessen, "som den framträder på samhällets yta", inte känner till något annat sätt av tillägnelse än det på producenternas jämlikhet, frihet och ömsesidighet beroende tillägnandet /Appropriation/ av arbetets produkt genom arbetet och av främmande arbetes produkt genom eget arbete", så måste de motsägelser som framkommer vid varuproduktionens utveckling /Entfaltung/, "likväl som den ursprungliga appropriationens lag härledas genom arbetet, ur själva bytesvärdets utveckling".[52] Den enkla varucirkulationen tycks endast tillåta förvärv av äganderätt till främmande arbete genom bortgivande /Hingabe/ av eget arbete, d.v.s. bara genom ett utbyte av ekvivalenter. Teorin måste nu visa, hur detta i den vidare utvecklingen omvandlas, och hur det till slut kommer därhän, "att den privata äganderätten till det egna arbetets produkt är identiskt med åtskiljandet av arbete och egendom; så att arbete = kommer att skapa främmande egendom, och egendom - kommer att kommendera främmande arbete".[53]
Vi kommer nu till Marx' undersöknings huvudtema - till kapitalets kategori. Den första frågan är naturligtvis: Vad är kapital? Hur måste dess begrepp utvecklas?
I Rohentwurf läser vi att ekonomerna ofta uppfattar kapitalet som "anhopat (egentligen föremålsgjort/vergegenständlichte/[54]) arbete", "som tjänar som medel för nytt arbete". Men "det är lika omöjligt att övergå direkt från arbetet till kapitalet som från de olika människoraserna direkt till bankiren eller från naturen till ångmaskinen". Den vanliga definitionen säger nämligen i grunden inte mer än att kapital är produktionsmedel, "ty i vidaste mening måste även det föremål som naturen levererar, t.ex. sten, först tillägnas genom en eller annan aktivitet innan det kan användas som instrument, som produktionsmedel. Att därifrån sluta sig till att det skulle ha existerat kapital i alla samhällsformer är alltigenom ohistoriskt. Alla kroppens lemmar skulle följaktligen vara kapital, eftersom varje lem genom aktivitet, arbete, inte bara måste utvecklas, utan också få näring, reproduceras, för att kunna vara verksamt som organ. Armen och i synnerhet handen, är alltså kapital. Kapital skulle bara vara ett nytt namn för något som är lika gammalt som människosläktet, eftersom allt slags arbete - även det mest outvecklade, jakt, fiske o.s.v. - förutsätter att produkten av tidigare arbete används som medel för omedelbart, levande arbete."
I den anförda definitionen betraktas alltså endast "kapitalets enkla materia, bortsett från den formbestämning utan vilken det inte är kapital". Men "abstraherar man så från kapitalets bestämda form och bara betonar innehållet, varvid kapitalet bara är ett nödvändigt moment i allt arbete, så finns det naturligtvis ingenting som är lättare att bevisa än att kapitalet är en nödvändig betingelse för all mänsklig produktion. Beviset blir möjligt därigenom att man abstraherar från de specifika bestämningar som gör det till ett moment i ett särskilt utvecklat, historiskt, skede i den mänskliga produktionen. Poängen är att även om allt kapital är föremålsgjort arbete som tjänar som medel för ny produktion, så är inte allt föremålsgjort arbete, som tjänar som medel för ny produktion, kapital. Kapitalet fattas som ting, inte som förhållande."[55]
Mera framgång tycks vid första ögonkastet en annan förklaring lova, som uppfattar kapitalet som "en summa av värden", eller som "sig självt reproducerande bytesvärde". Här "fasthålls" åtminstone "den form, varigenom bytesvärdet[56] är utgångspunkten"[57], och inte en anhopning av materiella arbetsprodukter. Emellertid: "Varje summa av värden är ett bytesvärde, och varje bytesvärdet är utgångspunkten", och inte en anhopning av materiella arbetsprodukter. Emellertid: "Varje summa av värden är ett bytesvärde, och varje bytesvärde är en summa av värden. Genom enkel addition kan jag inte komma från bytesvärde till kapital."[58] Å andra sidan, "om varje kapital är en summa av varor, d.v.s. av bytesvärden, så är inte varje summa av varor, av bytesvärden, kapital".[59] Den andra förklaringen duger därför lika lite som den första.
Visserligen hjälper ekonomerna sig ur förlägenheten genom att som "kapital" definiera varje värde, "som producerar en profit", eller som "åtminstone används med syftet att producera en profit". Men i detta fall, förutsätts helt enkelt det som först skall förklaras, "ty profiten är ett bestämt förhållande av kapitalet till sig självt".[60] Det är klart att detta inte är något svar på frågan. Kapitalet måste nämligen begripas som ett sig förökande värde, alltså som process. Och för detta ändamål är det nödvändigt att inte utgå från en enkel summa a/ arbetsprodukter eller värden, utan "från bytesvärdet som redan blivit utvecklat i cirkulationens rörelse". Här börjar därför Marx' analys.
Vilken av de två av oss kända cirkulationsformerna (V-P-V och P-V-P) gäller det då här? I vilken av dessa kan värdet bli till kapital?
Uppenbarligen inte i kretsloppet V-P-V (enkel varucirkulation) eftersom varans och pengarnas värdeväxling här endast har rollen av en "försvinnande förmedling": "Vara utbyts slutligen mot vara ..., och själva cirkulationen tjänade endast till att å ena sidan låta bruksvärdena enligt behovet växla händer, å andra sidan att låta dem växla händer enligt det mått /förhållande/, vari de innehåller arbetstid, ... vari de är lika tunga moment av den allmänna samhälleliga arbetstiden."[61] Som sådan bär därför den enkla varucirkulationen, formen V-P-V, "inte i sig själv, självförnyelsens princip", den kan inte "av sig själv på nytt sätta sig i brand" ... Processens upprepande "framgår inte ur själva cirkulationens betingelser ... varor måste ständigt på nytt, och då utifrån, kastas in i den, som brännmaterial i elden. Annars slocknar den i indifferens."[62]
M a o: Det är konsumtionen, bruksvärdet, som utgör det slutgiltiga ändamålet och det egentliga innehållet i den enkla varucirkulationen. "Det är därför inte hos denna sida av innehållet (materian)" slutar Marx, "som vi måste söka de bestämningar som leder vidare." Vi måste snarare hålla oss till formsidan, där "bytesvärdet som sådant utvecklar sig vidare, får fördjupade bestämningar genom själva cirkulationens process. Alltså enligt den sida i pengarnas utveckling", där det framträder som resultat av cirkulationsprocessen.[63] Vi kommer så till kategorin "pengarna som kapital" som "går utöver sin enkla bestämning som pengar"[64], och just därigenom framställer en övergång från värde och pengar till kapital.
Här kan det självklart endast handla om pengarna i sin "tredje bestämning"[65]. Ty endast i denna bestämning är pengarna "inte blott förmedlande form i varuutbytet ... Det är en produkt av cirkulationen, som liksom mot överenskommelsen, framväxte ur den", och vari värdet "självständiggör" sig mot cirkulationen. Och samtidigt är det en form, som endast låter värdets förstoring, dess ständiga mångfaldigande, framträda som meningsfull rörelse.[66]
Men så länge vi förblir i den enkla varucirkulationens sfär, måste även detta självständiggörande av pengarna till sist visa sig som en chimär /skenbild/. Ty även i dess tredje bestämning är pengarna endast "suspenderat cirkulationsmedel", som har det åsyftade eller icke åsyftade avbrytandet av cirkulationsprocessen att tacka för sin uppkomst. Går pengarna nu "åter in i cirkulationen så är det slut med deras oförgänglighet, så förgås det värde som finns i dem i varornas bruksvärden, mot vilka de utbyter sig, och de blir åter blott cirkulationsmedel." Förblir pengarna däremot undandragna cirkulationen, "så är de lika värdelösa, som om de skulle ligga nergrävda i det djupaste bergsschakt"; de "sjunker samman i sin materia, som blir kvar, som den oorganiska askan av hela processen".[67] Och till och med om de pengar som undandragits cirkulationen samlas i en skatt, äger i rörelsen V-P-V ingen verklig värdeförmering, inget värdeskapande rum. "Värde uppkommer inte ur värde, utan värdet kastas i form av varan in i cirkulationen, för att dras ur denna i skattens obrukbara form ... Samma värdestorlek som tidigare" fanns "i varans form, existerar nu i pengarnas form; det anhopas i den senare formen, eftersom det avstods ifrån i varuformen ... Berikandet uppträder så enligt sitt innehåll såsom frivillig utarmning."[68] Därför kan i den enkla cirkulationen pengarnas förmerande "endast uppträda i anhopningens form, förmedlad genom V-P, varans ständigt förnyade försäljning, genom att pengarna inte tillåts att genomgå hela sitt omlopp", att åter förvandla sig till vara.[69] Så kan i formen V-P-V varken att pengarna ingår i cirkulationen eller att de inte ingår bevara dem från den slutgiltiga förlusten av deras självständighet och oförgänglighet![70]
Var ligger nu problemets verkliga lösning? Vilka är betingelserna för att pengarna skulle komma över den primitiva skattbildningens nivå, att de - utan att uppgå i enbart cirkulationsmedel eller bli till sten i skatten - skulle vidmakthålla och förmera sig som självständigt värde? Ty "som den allmänna rikedomens form ... förmår pengarna bara genomföra en kvantitativ rörelse: att förmera sig ... De vidmakthåller sig endast som ett från bruksvärdet skilt, för sig gällande värde, genom att de oavbrutet mångfaldigar sig".[71] Denna betingelse är tydligen given först i kretsloppsformen P-V-P (köpa för att sälja). Ty, för att pengarna skall "vidmakthålla sig som pengar, måste de åter gå in i cirkulationen liksom som de har trätt ur den, men inte som enbart cirkulationsmedel" ... De måste "till och med i sin tillvaro som vara förbli pengar, och i sin tillvaro som pengar endast existera som varans övergående form ... Dess ingående i cirkulationen måste självt vara ett moment av dess förblivande-hos-sig-själv[72], och dess förblivande-hos-sig-själv måste vara ett ingående i cirkulationen." (M a o: först i pengarnas gestalt som kapital kan den måttlösa driften efter bytesvärdets förökning från blott en "chimär" bli till levande verklighet.[73]) Å andra sidan måste cirkulationen själv visa sig vara "ett moment av produktionen av bytesvärden", som led i en process vari bytesvärdena vidmakthåller och förmerar sig. För detta ändamål måste dock bytesvärdet "verkligen utbytas mot bruksvärde och varan konsumeras som bruksvärde, men vidmakthålla sig som bytesvärde i denna konsumtion"[74] ... Konsumtionen av denna vara måste alltså vara produktiv konsumtion, som inte är inriktad på omedelbar njutning utan på reproduktionen och nyproduktionen av värden.[75] Endast under dessa betingelser, alltså endast om kretsloppet V-P-V slår om i kretsloppet P-V-P, kan pengarna bli till ett värde, som vidmakthåller och förmerar sig, d.v.s. bli till kapital.
Emellertid måste det bruksvärde, vars konsumtion skall visa sig vara samtidigt produktion av värde och mervärde, bestämmas närmare. Kapitalet är, som redan framhävts, enligt sitt väsen ett "mervärde-avlande" värde.[76] Därför kan "som bruksvärde, d.v.s. som nyttigt, gentemot kapitalet stå endast det som förmerar, mångfaldigar och därför vidmakthåller kapitalet; ... inte en konsumtionsartikel, vari det förlorar sig, utan ... vari det vidmakthåller och förmerar sig". Endast ett sådant bruksvärde kan träda gentemot kapitalet som "självständiggjort värde", endast i ett sådant kan kapitalet realisera sig. Enligt denna sida, kan inte varan som sådan vara kapitalets motsats, då de pengar som blivit kapital "är likgiltiga för alla varors särskildheter, och kan anta varje godtycklig form av vara. Pengar är inte den ena eller andra varan, utan kan formförvandlas /metamorfiseras/ till varje vara ... Istället för att utesluta pengar framträder varornas hela krets, alla varor, som lika många inkarnationer /förkroppsliganden/ av pengar", emedan varorna - liksom pengarna - i utbytet endast gäller som föremålsgjort arbete. I detta hänseende finns ingen principiell skillnad mellan varor och pengar som förvandlats till kapital.[77] "Den enda motsatsen mot det föremålsgjorda arbetet är det inte föremålsliga /ungegenständliche/, ... arbetet som subjektivitet. (Eller det tidsmässigt förflutna, men rumsligt existerande i motsats till det tidsmässigt närvarande, levande arbetet.)" Men som sådant kan det endast "föreligga som levande subjekt, i vilket det existerar som förmåga, som möjlighet; alltså som arbetare".[78] Det enda bruksvärde, "som kan bilda en motsats och komplement ett till pengar som kapital, är arbetet", som ett bruksvärde, "varur bytesvärdet självt blir till, producerar och förökar sig"; och "det enda utbyte, varigenom pengar kan bli till kapital, är det, som dess ägare ingår med den levande arbetsförmågans[79] ägare, d.v.s. arbetaren".[80] I denna mening kan det levande arbetet betecknas som kapitalets bruksvärde, - som "verkligt icke-kapital", som träder gentemot kapitalet som sådant.[81]
Det är samma lösning av problemet som vi känner till från Kapitalet I[82]; bara att där föreligger denna lösning i färdig gestalt, med de mellanled som leder dit utelämnade, - medan vi här kan iaktta denna lösning vid dess födelse. Men i båda fallen blir pengarnas förvandling till kapital - som Marx själv betonar på ett ställe - "utvecklat ur det självständiggjorda bytesvärdets förhållande till bruksvärdet".[83] Så det vore helt överflödigt att ställa den senare lösningen i Kapitalet, vilken tycks mera "realistisk", mot den mera "metafysiska" i Rohentwurf. Båda är resultatet av Marx' dialektiska metod, och måste därför som sådana i samma mån accepteras eller avvisas. Skillnaden ligger endast i framställningssättet.
Självklart vore det helt förfelat, att i den anförda lösningen blott se en dialektisk utveckling av begrepp! Den grundar sig likaså på en djupgående analys av de konkreta historiska betingelser, som ledde till bildandet av det kapitalistiska produktionssättet. Ty som första förutsättning för kapitalförhållandet ses i Rohentwurf, liksom i Kapitalet, att penningägaren, kapitalisten, kan byta sina pengar "mot den främmande arbetsförmågan som vara"; att alltså "arbetaren för det första som fri ägare förfogar över sin arbetsförmåga, förhåller sig till den som vara", och för det andra, "att han inte längre skall utbyta sitt arbete i en annan varas form, som föremålsgjort arbete, utan att den enda varan som han har att bjuda ut och sälja är just sin levande, i sin levande kroppslighet närvarande arbetsförmåga ..." Men att kapitalisten finner "arbetsförmågan på marknaden, inom cirkulationens gränser, som vara - denna förutsättning som är utgångspunkten såväl för oss, som för det borgerliga samhället i dess produktionsprocess - är uppenbarligen resultatet av en lång historisk utveckling, sammanfattningen av många ekonomiska omvälvningar, och förutsätter andra produktionssätts undergång ... och en bestämd utveckling hos det samhälleliga arbetets produktivkrafter."[84]
"På denna punkt visar det sig förvisso", anmärker Marx av denna anledning, "hur framställningens dialektiska form endast är riktig, då den känner sina gränser". Men dessa gränser är bestämda genom den faktiska historiska utvecklingen! Av betraktandet av den enkla cirkulationen framgår för oss kapitalets allmänna begrepp, emedan inom det borgerliga produktionssättet den enkla cirkulationen själv endast existerar som kapitalets förutsättning och samtidigt förutsättande kapitalet. Att detta framgår, gör inte kapitalet till inkarnationen av en evig idé; utan det visar ..., hur det först i verkligheten, endast som nödvändig form, måste utmynna i bytesvärdesättande arbete, i produktion som grundar sig på bytesvärdet".[85] Det som vid första påseendet kan framstå som ren "begreppsdialektik", är i verkligheten endast en återspegling av det faktum, att den enkla varucirkulationen - som först under kapitalets herravälde blir till den allmänna form, som genomtränger hela den ekonomiska organismen -, inom detta produktionssätt endast utgör en "abstrakt sfär", som "visar sig som moment, som blott framträdelseform av en djupare process, - av det industriella kapitalet -, en process som ligger bakom, som är ett resultat av likaväl som den producerar denna abstrakta sfär".[86]
"Det är mycket viktigt att fasthålla", framhäver Marx, att utbytesförhållandet mellan lönarbetaren och kapitalisten "till att börja med ... endast är ett förhållande mellan vara och pengar", ett enkelt cirkulationsförhållande. Ty det som äger rum inom cirkulationen, "är icke utbytet mellan pengar och arbete, utan utbytet mellan pengar och den levande arbetsförmågan"[87]. Men det som i fortsättningen driver detta utbyte utöver den enkla cirkulationens gränser, är det specifika bruksvärdet hos den inbytta arbetsförmågan.
I den enkla cirkulationen är (som vi redan vet) bruksvärdets innehåll ekonomiskt likgiltigt, det "angår inte förhållandets form". Men här, i kapitalets utbyte med arbetaren, "framträder tvärtom bruksvärdet hos det, som inbytts mot pengar som ett särskilt ekonomiskt förhållande", som "väsentligt ekonomiskt moment" av utbytet.[88] Här äger därför i verkligheten "två inte endast formellt, utan kvalitativt olika och till och med motsatta processer" rum: 1. utbytet av arbetsförmågan mot arbetslön (en akt, som faller inom den enkla cirkulationen), och 2. bruket av arbetsförmågan genom kapitalisten. "Då arbetsförmågan existerar i själva subjektets levande tillstånd, och endast manifesterar sig som egen livsyttring hos detsamma, så ställer naturligtvis ... tillägnelsen av rätten /rättstiteln/ till bruket av densamma, under brukets akt, köparen och säljaren i ett annat förhållande än det som föreligger vid /köp av/ föremålsgjort arbete, vilket som föremål är förhanden utanför producenten".[89] Just därför är "det som skiljer den andra från den första akten - den andra akten är nämligen den särskilda processen av arbetets tillägnelse från kapitalets sida - just[90] skillnaden i utbytet mellan kapital och arbete och utbytet, som pengarna förmedlar det mellan varor. I utbytet mellan kapital och arbete är den första akten ett utbyte, faller helt och hållet inom den vanliga cirkulationens ram; den andra är en process, kvalitativt skild från utbytet, och det är endast genom missbruk[91], som den överhuvud skulle kunna kallas för något slags utbyte. Den står direkt gentemot utbytet" av varor; den är "väsentligen en annan kategori".[92]
Så mycket om förvandlingen av cirkulationsformen V-P-V till formen P-V-P. I denna omvandlings förlopp har pengarna blivit till kapital. "Den oförgänglighet som pengarna strävade efter, genom att de satte sig negativt gentemot cirkulationen, drog sig undan den, når kapitalet, i det att det just vidmakthåller sig genom att utelämna sig åt cirkulationen. Kapitalet, som det bytesvärde som förutsätter cirkulationen, som är förutsättning för den och som vidmakthåller sig i cirkulationen, antar omväxlande båda de moment som inryms i den enkla cirkulationen "V och P", "men inte som i den enkla cirkulationen, att det endast övergår från en av formerna till den andra, utan genom att det i varje bestämning samtidigt är relationen till det motsatta".[93] "Pengar och vara som sådana, liksom den enkla cirkulationen själv, existerar för kapitalet endast som särskilda abstrakta moment av dess tillvaro, i vilka det ständigt framträder, övergår från det ena till det andra, liksom det ständigt försvinner". Så har "pengarna i kapitalet förlorat sin stelhet och har från ett handgripligt ting blivit till en process".[94] Men hand i hand därmed sker en djupgående förvandling hos hela produktionssättet: Medan tidigare, på den enkla cirkulationens nivå, den värdeskapande produktionen endast i så måtto var av betydelse, som de varor som ingick i cirkulationen, måste vara förkroppsliganden av samhällelig arbetstid och som sådana värden, "så går nu själva cirkulationen" tillbaka till "den aktivitet som sätter eller producerar bytesvärdet ... som sin grund" (och samtidigt "som dess resultat").[95] Och medan tidigare cirkulationen hade en produktion, "som bara som överskott skapade bytesvärden", som förutsättning, blir nu värdeproduktionen till den avgörande samhälleliga form, som behärskar hela produktionssystemet. En historisk process, vars teoretiska uttryck just utgörs av kategorin "pengar som kapital".
I föregående kapitel framhävdes två olika processer i utbytet mellan kapital och arbete: för arbetaren utgör detta utbyte endast försäljningen av hans arbetskraft mot en bestämd summa pengar, mot arbetslön; men kapitalisten förvärvar genom detta utbyte själva arbetet, "produktivkraften, som vidmakthåller och mångfaldigar kapitalet", och som inte framkommer ur värdet utan ur bruksvärdet hos den vara, som kapitalisten förvärvade. Arbetarens utbyte är en akt i den enkla varucirkulationen, vari hans vara (arbetskraften) genomgår cirkulationsformen V-P-V; medan kapitalet här företräder det motsatta momentet, formen P-V-P. Och slutligen handlar det för arbetaren om ett utbyte av ekvivalenter (arbetskraft mot arbetspris), däremot kan det från kapitalets sida endast vara tal om ett skenbart utbyte (eller "icke-utbyte"), då kapitalisten genom det "måste erhålla mera värde, än han har givit".
Först skall vi betrakta den första av dessa processer, utbytet mellan kapital och arbetskraft.
Som i varje utbyte framträder här arbetaren som ägare till sin vara, arbetskraften, även om denna inte existerar som ett ting utanför honom, utan endast i hans levande kroppslighet /Leiblichkeit/. Det är alltså självklart, att han till pengarnas ägare, kapitalisten, endast kan överlåta förfogandet /dispositionen/ över sin arbetsförmåga - varvid detta förfogande "bara inskränker sig till ett bestämt arbete och ett tidsmässigt bestämt förfogande över detta arbete (så och så mycket arbetstid)"[96]. Därav följer att arbetaren "ständigt kan börja bytet på nytt, bara han har intagit tillräckligt mycket materia /stoff/ för att kunna reproducera sina livsyttringar"; alltså att för honom, "så länge han är arbetsförmögen, ... är arbetet ständigt en ny källa för utbyte ... med kapitalet". Det periodiska återkommandet av bytesakten är blott uttryck för det enkla faktum, att arbetaren "är ingen perpetuum mobile /evighetsmaskin/" och att han först måste sova ut och äta sig mätt "innan han är i stånd att upprepa sitt arbete och sitt utbyte med kapitalet".[97] Dessutom är upprepningen endast skenbar. "Vad han byter med kapitalet, är hela hans arbetsförmåga, som han förbrukar på låt oss säga[98] tjugo år. I stället för att betala allt på en gång betalar kapitalet honom portionsvis." Men därigenom ändras naturligtvis ingenting i förhållandets väsen.[99]
Och dock är det faktum, att arbetaren är ägare till sin arbetskraft och i utbytet blott överlåter en viss tids förfogande över denna till kapitalet, av avgörande betydelse. Ty detta räknas till de drag i lönarbetsförhållandet, som historiskt höjer det över de tidigare utsugningssätten. I slavförhållandet t.ex. tillhör den omedelbare, verklige producenten "den enskilde, särskilde ägaren, vars arbetsmaskin han är. Som totalitet av kraftyttring, som arbetsförmåga är han en sak som tillhör en annan, och förhåller sig därför inte som subjekt till sin särskilda kraftyttring eller till den levande arbetshandlingen". Under livegenskapen "framträder arbetaren som ett moment av själva jordegendomen, han är ett tillbehör till jorden på samma sätt som dragdjuret". Men lönarbetaren däremot "tillhör sig själv och disponerar genom utbytet över sin egen kraftyttring". Det han säljer "är alltid bara en bestämd, särskild mängd kraftyttring; ovanför varje särskild yttring står arbetsförmågan som totalitet".[100] (Och det säger inget annat än att arbetaren är erkänd som person, som en människa, "som är något för sig, utanför sitt arbete och som endast avyttrar sin livsyttring som ett medel för sitt eget liv".[101]) Men för det andra säljer lönarbetaren sin kraftyttring "till en särskild kapitalist, gentemot vilken han såsom enskild står oavhängig. Det är uppenbart att detta inte är hans förhållande till kapitalets existens som kapital, d.v.s. kapitalistklassen.[102] Vad den enskilda verkliga personen beträffar, överlåts alltså till arbetaren ett vitt fält för eget val och gottfinnande och därmed av formell frihet"[103], som producenterna i andra klassamhällen saknade, och utan vilka hans befrielsekamp skulle vara i det närmaste otänkbar!
Gentemot lönarbetaren framträder alltså hans arbetskraft "som hans egendom, ett av hans moment, varöver han som subjekt övergriper, och som han vidmakthåller genom att avyttra det". Härvid verkar han som enkel varubesittare, och det är klart, "att det bruk som köparen gör av den vara arbetaren överlåter till honom lika litet angår förhållandets formbestämning som bruket av vilken annan vara ... som helst" ... "Om kapitalisten skulle nöja sig med blotta dispositionsförmågan (-rätten) utan att verkligen låta arbetaren arbeta, t.ex. för att ha hans arbete i reserv eller undandra sin konkurrent dispositionsförmågan[104] ..., så har ändå utbytet ägt rum tillfullo". Visserligen ger ackordsystemet "sken av att arbetaren skulle erhålla en viss andel av produktionen. Men detta system innebär bara ett annat sätt att mäta tiden[105] (i stället för att säga: du skall arbeta i tolv timmar, säger man: Du får så och så mycket per styck; d.v.s. vi mäter den tid, du har arbetat, efter antalet produkter)", och denna form ändrar ingenting i det faktum, att arbetaren, i enlighet med lagen om varuutbyte, av kapitalisten endast får en ekvivalent till sin arbetskraft.[106]
Vad storleken av denna ekvivalent, arbetskraftens värde, beträffar, så är det klart, att den inte kan vara bestämd "av det sätt på vilket köparen brukar den, utan endast av det kvantum föremålsgjort arbete som finns i varan".[107] ("En saks bruksvärde angår inte bruksvärdets försäljare, utan endast dess köpare. Att salpeter har den egenskapen att det kan användas för kruttillverkning, bestämmer inte priset på salpeter - detta pris bestäms av salpeters produktionskostnader, ..."[108]) Så har även för arbetaren hans arbetskraft "bara bruksvärde i den mån det är bytesvärde, inte för att det producerar bytesvärden".[109] Men detta bytesvärde är bestämt av produktionskostnaderna för arbetskraften, d.v.s. för själva arbetaren. Den vara, som han bjuder ut, "existerar bara som förmåga, som en förmåga hos hans kroppslighet"; i enlighet därmed utmäts värdet av hans arbetskraft genom den mängd arbete, som är nödvändig för att hålla arbetaren vid liv och reproducera honom som arbetare. Denna mängd "mäter i allmänhet ... den summa pengar som han får i utbytet".[110]
Som varje varuutbyte förmedlas även bytet mellan arbetskraft och kapital genom pengar. "Arbetaren är i utbytet kapitalistens jämlike, som varje annan som utbyter, i det att han erhåller sin ekvivalent i form av pengar, rikedomens allmänna form". Visserligen är denna jämlikhet endast "sken och bedrägligt sken" och upphävs i verkligheten genom att kapitalet tillägnar sig en del av hans arbetstid "utan utbyte, medelst /vermittelst/ utbytets form", att alltså arbetaren står i ett förhållande till kapitalisten "som är annorlunda ekonomiskt bestämt - förutom utbytets förhållande" ... "Detta sken existerar dock som illusion å hans sida och i viss mån" även "å den andra sidan /kapitalistens/, och modifierar därför även väsentligt hans /arbetarens/ förhållande till skillnad från arbetarens förhållande i andra samhälleliga produktionssätt."[111]
Men inte bara det! Genom att arbetaren "byter ut" sin arbetskraft "mot rikedomens allmänna form", pengarna, "blir han delaktig av den allmänna rikedomen intill gränsen för sin ekvivalent - en kvantitativ gräns som, väl att märka, slår om till en kvalitativ gräns, vilket är fallet i varje utbyte." Denna gräns är visserligen i regel rätt så snävt dragen; men arbetaren är "inte bunden till särskilda föremål eller ett särskilt sätt för tillfredsställelse" av sina behov.[112] "Arbetaren är inte kvalitativt begränsad[113] genom kretsen av sina behov/Genüsse/ - utan endast kvantitativt." Även detta "skiljer honom från slaven, den livegne etc."[114]
Utbytet mellan arbetskraft och kapital faller inom den enkla varucirkulationens område även av den anledningen att för arbetaren inte värdet som sådant utgör ändamålet för utbytet, utan tillfredsställelsen av hans omedelbara behov. "Han får visserligen pengar, men bara i pengarnas bestämning som mynt; d.v.s. bara som sig själv upphävande och försvinnande förmedling. Vad han utbyter är alltså inte bytesvärdet, inte rikedomen, utan livsmedel, föremål för hans livsuppehälle, för tillfredsställelse av hans behov överhuvud, - fysiska, sociala o.s.v."[115] Vi har visserligen sett, då vi betraktade kretsloppet V-P-V, att pengarna kan undandra sig cirkulationen, att de kan bli till skatt. I denna mening förmår även arbetaren i teorin, att spara en del av de pengar som kommer i hans besittning, för att fasthålla dem i rikedomens allmänna form, alltså för att "berika" sig. Men detta är bara möjligt "genom att han offrar sin substantiella tillfredsställelse för rikedomens form, alltså bara genom försakelse, sparande. Enbart genom att inskränka på sin egen konsumtion undandrar han cirkulationen mindre än han ger den av bruksföremål". Eller också genom "att han i högre grad försakar sin vila" och att han "oftare förnyar" sin arbetskrafts "utbytesakt ... eller låter den bli kvantitativt större - genom flit".
Just därför går man i dagens samhälle, hånar Marx, ut och predikar "fliten" just för arbetaren. Kravet höjs "att den, för vilken föremålet för utbytet är hans livsmedel, skall försaka, men inte den, för vilken det är berikandet."[116] ... "Men ingen ekonom kommer att förneka, att om arbetarna allmänt, alltså som arbetare (vad den enskilde arbetaren till skillnad från hela arbetarklassen /seinem genus/ gör eller kan göra kan bara finnas som undantag, inte som regel, eftersom det inte ligger i själva bestämningen av förhållandet), som regel skulle uppfylla detta krav", så skulle arbetarna - bortsett från de enorma skador detta skulle tillfoga den allmänna konsumtionen - "absolut använda medel, som skulle upphäva sina egna syften ... Är alla eller flertalet arbetare över måttan flitiga (om överhuvud fliten i den moderna industrin är överlåtet åt deras eget avgörande, - något som inte är fallet i de viktigaste och mest utvecklade produktionsgrenarna), så förökar de inte värdet på sin vara utan bara dess kvantitet, ... så skulle en allmän löneminskning snart åter sätta den på rätt fot."[117] Vad därför arbetarna i bästa fall kan uppnå genom sin sparsamhet är, att de mer ändamålsenligt fördelar sina utgifter, och "under sin ålderdom eller om sjukdom eller ekonomiska kriser kommer emellan, inte skall ligga fattighusen eller staten till last eller livnära sig på tiggeri ..., och i synnerhet inte vegetera på kapitalisterna". Och detta är också "kapitalisternas egentliga krav. Arbetarna bör spara så mycket under goda tider, att de kan leva mer eller mindre under de dåliga tiderna, uthärda förkortad arbetstid[118] eller lönesänkningar etc." De skall underlätta för kapitalet att övervinna kriserna, och å andra sidan sörja för att "kapitalisterna slår stora räntor ur deras besparingar eller att staten äter upp dem"; "alltså på varje sätt" spara "för kapitalet, inte för sig"![119]
Att den genomsnittlige lönarbetaren inte kan berika sig genom sin sparsamhet, inte kan höja sig över nivån för sin klass, är enbart ett resultat av att i utbytet med kapitalet "arbetaren ... befinner sig i den enkla cirkulationens förhållande och alltså" som ekvivalent för sin arbetskraft "inte erhåller rikedom utan bara livsmedel, bruksvärden för den omedelbara konsumtionen ... Om vi i cirkulationen utgår från varan, från bruksvärdet som bytets princip, så kommer vi med nödvändighet tillbaka till varan", som "sedan den fullbordat sitt kretslopp, konsumeras som ett direkt objekt för behovet". Därvid tillkommer /har/ pengarna endast rollen av bytesmedel, av "försvinnande förmedling".[120] Men om de pengar som sparats ihop av arbetaren "inte skall förbli blott en produkt av cirkulationen", så måste de förr eller senare "själva bli kapital, d.v.s. köpa arbete", och därför "alltså frambringa den motsats som skulle upphävas i en punkt, i en annan punkt". Vore alltså utbytets produkt från arbetarens sida "inte ... bruksvärdet, livsmedel, tillfredsställande av det omedelbara behovet ..., skulle inte arbetet stå gentemot kapitalet som arbete, som ickekapital, utan som kapital. Men inte heller kapital kan stå gentemot kapital, om kapitalet inte står gentemot arbete, eftersom kapitalet bara är kapital som icke-arbete; i denna motsatsrelation. Alltså skulle själva kapitalets begrepp och förhållande förintas."[121]
I det enkla varuutbytet kan säljaren inte resa några anspråk på frukterna av den vara som han sålt; så även lönarbetaren, som för priset av sin arbetsförmåga "ger bort dess skapande kraft" "liksom Esau för en skål linssoppa sin förstfödslorätt". För arbetaren är hans utbyte med kapitalet (som sismondianen Cherbuliez uttrycker det "att avstå från alla arbetets frukter".[122] Men det som "framstår paradoxalt som resultat, ligger redan i själva förutsättningen". Då i det kapitalistiska produktionssättet arbetaren endast förfogar över sin arbetsförmåga, som sammanfaller med hans personlighet, medan alla medel för hans arbetes föremålsgörande tillhör kapitalet - så kan inte heller hans arbetes produktivkraft komma honom, utan bara kapitalet, tillgodo. "Arbetaren utbyter alltså arbetet som enkelt, förutbestämt, genom en föregången process bestämt bytesvärde - han byter själva arbetet som föremålsgjort arbete; ... kapitalet byter in det som levande arbete, som rikedomens allmänna produktivkraft; som den verksamhet som förökar rikedomen. Det är uppenbart att arbetaren inte kan berika sig genom detta utbyte ... Tvärtom måste han utarma sig genom att hans arbetes skapande kraft etableras mot honom som kapitalets kraft, som en främmande makt. Han avyttrar arbetet som rikedomens produktivkraft; kapitalet tillägnar sig det som sådant."[123] "Att arbetet skiljs från ägandet av arbetsprodukten, alltså från rikedomen, är därför satt genom själva denna bytesakt."[124] Den sista punkt som Marx närmare går in på, då han framställer bytet mellan arbetskraften och kapitalet är den abstrakta karaktären hos det arbete som står gentemot kapital. "Då kapitalet som sådant är likgiltigt mot varje särskildhet /Besonderheit/ av sin substans" är även arbetet som står gentemot det, "likgiltigt gentemot dess särskilda bestämdhet, men det är i stånd till varje bestämdhet ... D.v.s., arbetet är visserligen i varje enskilt fall ett bestämt sådant; men kapitalet kan ställa sig gentemot varje bestämt arbete; enligt möjligheten /dynamei/ står totaliteten av alla arbeten gentemot det, och det är en tillfällighet vilket arbete som står just gentemot det". Följaktligen är även "arbetaren själv absolut likgiltig för sitt arbetes bestämdhet; det har som sådant inget intresse för honom utan bara såvida det överhuvud är arbete och som sådant bruksvärde för kapitalet. Att vara bärare av arbetet som sådant - d.v.s. arbetet som bruksvärde för kapitalet - utgör därför hans ekonomiska karaktär; han är arbetare i motsats till kapitalisten". Just det skiljer arbetaren från "hantverkaren, skråbrodern etc., vilkas ekonomiska karaktär ligger just i deras arbetes bestämdhet och förhållandet till en bestämd mästare etc."[125] Löneförhållandet "utvecklas därför renare och adekvatare ju mer arbetet förlorar all konstkaraktär; dess särskilda färdighet blir alltmer något abstrakt och likgiltigt och det blir alltmer rent abstrakt verksamhet, rent mekanisk, därför likgiltig, i förhållande till sin särskilda form indifferent verksamhet ..." "Här visar det sig åter", avslutar Marx, "hur produktionsförhållandets särskilda bestämdhet, kategorin - här kapital och arbete - först blir sann med utvecklingen av ett särskilt materiellt produktionssätt och med ett särskilt steg i utvecklingen av de industriella produktivkrafterna", d.v.s. av kapitalismen.[126]
Så långt om den första sidan hos den process som äger rum mellan kapital och arbete: om arbetskraftens utbyte, som faller i den enkla varucirkulationens område. "Förvandlingen av arbete (som levande ändamålsenlig verksamhet) till kapital är i sig resultat av utbytet mellan kapital och arbete, såvitt detta utbyte ger kapitalisten äganderätten till arbetets produkt". ...
Verklig blir dock denna förvandling först genom arbetets konsumtion, som till en början faller utanför detta utbyte och är oberoende av det", alltså först i den kapitalistiska produktionsprocessen.[127] Denna måste därför skildras.
Här kan vi fatta oss kortare; inte bara för att undersökningen av arbets- och värdeförmeringsprocessen i Kapitalet tycks mycket klarare och mer fulländad än framställningen i Rohentwurf, utan även (och det är det avgörande ur vårt arbetes synpunkt) för att Rohentwurf innehåller färre tankegångar, som i jämförelse med det senare verket erbjuder något nytt, och således kan komplettera resultaten i Kapitalet. Skillnaden ligger framförallt i framställningssättet; men den tycks viktig nog för att rättfärdiga en särskild undersökning av de avsnitt i Rohentwurf[128] som gäller detta tema.
Vi såg: Det levande arbetet - i dess omedelbara tillvaro, som det finns till i arbetarens kroppslighet avskilt från kapitalet - är endast möjligheten till att bli värdenas källa; först "genom kontakten med kapitalet blir arbetet bragt till verklig aktivitet" (ur arbetet självt - tillfogar Marx - kan inte sådant komma, eftersom arbetet är utan föremål[5*]) "blir arbetet en verkligt värdesättande, produktiv aktivitet". Nu har vi nått så långt. Processens första fas - "såvitt det överhuvudtaget gäller utbytesprocessen" - är avslutad. Ekvivalenter har utbytts, och kapitalisten är nu i besittning av arbetskraften, som skall visa sig för honom som kapitalbildande, som rikedomens produktivkraft, genom att den sätts i verket, genom arbete. Den fortsatta processen måste alltså ha konsumtionen av arbete, "kapitalets relation till arbete som sitt bruksvärde" till innehåll.[129]
Som ett resultat av utbytet mellan kapitalisten och arbetaren har kapitalet kunnat införliva själva det levande arbetet med sig. Det levande arbetet har blivit till ett av kapitalets moment - vid sidan om dess sakliga moment, som existerar i gestalt av produktionsmedel och endast förkroppsligar föremålsgjort arbete. För att bevara och föröka sig, måste nu kapitalet som föremålsgjort arbete träda i process med det icke föremålsgjorda: "Å ena sidan måste den föremålslighet, vari kapitalet består, förarbetas, d.v.s. förtäras av arbetet, å andra sidan måste arbetets blotta subjektivitet ... upphävas och bli föremålsgjord i kapitalets material." Detta kan endast ske i produktionsprocessen, genom att kapitalets föremålsliga element som passivt ämne /Stoff/ underkastas arbetets formande aktivitet. Ty: "Kapitalets relation till arbetet, - det föremålsgjorda arbetets relation till det levande arbetet ... kan till sitt innehåll överhuvudtaget bara vara arbetets relation till dess föremålslighet, till dess ämne." Kapitalets substans, det föremålsgjorda arbetet, kan, som blotta arbetets ämne, endast uppträda i två bestämningar: i råämnets, d.v.s. det formlösa ämnets bestämning, "det rena materialet för arbetets formsättande, ändamålsenliga aktivitet", och i arbetsinstrumentets bestämning, "varigenom den subjektiva aktiviteten mellan sig och sitt föremål skjuter ett föremål som sin ledare".[130] Genom att arbetet konsumerar råämnet och arbetsinstrumentet, "förändrar det sin egen gestalt" och går "ur icke-vilans form över i varats form, ur rörelsens form över i föremålslighetens".[131] Processens resultat är den produkt, vari - som i det neutrala resultatet[132] - kapitalets i produktionen förtärda /aufgezehrten/ element (råämne, instrument, arbete) åter uppträder. Hela processen måste därför betecknas som produktiv konsumtion, d.v.s. en konsumtion som inte är "ett enkelt förtärande /Verzehren/ av det ämnesmässiga", utan "endast förtär /verzehrt/ föremålets givna form, för att sätta den i en ny föremålslig form ... Den förtär /verzehrt/ det föremålsliga hos föremålet - likgiltigheten gentemot formen - och det subjektiva i aktiviteten; formar det ena (föremålet), materialiserar det andra (arbetet). Men som produkt är produktionsprocessens resultat bruksvärde."[133]
Vi noterar: Analysen hittills inskränkte sig till produktionsprocessens ämnesmässiga sida. Men bakom denna ämnesmässiga sida tycks inte bara kapitalets specifika rörelse försvinna, utan även varje värdebestämning: "Bomull som blir bomullsgarn eller bomullsgarn som blir vävnad, eller vävnad som blir material för tryck och färgning, existerar för arbetet endast som befintlig /vorhandne/ bomull eller som befintligt bomullsgarn respektive tyg. Såvitt dessa själva är arbetets produkter ... inträder de inte alls i någon process, utan" verkar "endast som materiella existenser med bestämda naturliga egenskaper. Hur dessa har satts i dem, berör inte det levande arbetets relation till dem; för arbetet existerar de endast såvitt de existerar skilda från det levande arbetet, alltså som arbetsämne /Arbeitsstoff/. "[134] Det vill alltså säga: "Så långt vi hittills betraktat processen, så ingår däri det för-sig-varande kapitalet - d.v.s. kapitalisten[135] - inte alls. Det är inte kapitalisten som av arbetet förtärs /aufgezehrt wird/ som råämne och arbetsinstrument. Det är inte heller kapitalisten som förtär /aufzehrt/, utan arbetet." Produktionsprocessen "framträder alltså inte som kapitalets produktionsprocess, utan som produktionsprocess rätt och slätt," (som sådan "hör den till alla produktionsformer") "och skilt från arbetet uppträder kapitalet endast i den ämnesmässiga bestämdheten av råämne och arbetsinstrument", vari "alla relationer ... till arbetet självt som kapitalets bruksvärde ... är utplånade." ("Det är denna sida, som ekonomerna fixerar, för att framställa kapitalet som ett nödvändigt element i alla produktionsprocesser. De kan naturligtvis bara göra detta, genom att de glömmer att beakta dess beteende som kapital under denna process."[136])
Vidare: "Det kan inte framkomma något vid processens slut, som inte uppträdde som förutsättning och betingelse i processens början. Men å andra sidan måste också allt framkomma". Om alltså analysen hittills inte har fört längre än till den enkla, "i ingen särskild ekonomisk bestämdhet satta" produktionsprocessens begrepp, så måste detta komma från analysens ensidighet, det måste komma av att denna inskränkte sig till processens ämnesmässiga sida, utan att samtidigt betrakta den som den process som bevarar och mångfaldigar värdena, alltså att processen inte samtidigt har uppfattats i dess formbestämdhet. Men som sådan är denna process kapitalets självbevarelseprocess.[137]
"Kapitalet består, vad gäller formen" (d.v.s. betraktat som samhälleligt förhållande) "inte av arbetsföremål och arbete, utan av värden och ännu mera bestämt av priser". Att kapitalets beståndsdelar under arbetsprocessen undergår ämnesmässiga förändringar, att de "ur icke-vilans - processens - form vid dess slut åter sammanfattar sig i vilande objektiv gestalt i produkten, ... angår inte alls deras bestämning som värden ... Tidigare uppträdde de som produktens grundläggande, likgiltiga betingelser. Nu är de produkt. Produktens värde kan alltså bara vara lika med den värdesumma, som var materialiserad i processens bestämda ämnesmässiga element, ... /d.v.s./ vara lika med råämnets värde + värdet av arbetsinstrumentets förintade delar + arbetets värde[138]". (Eller: produktens pris är lika med dess produktionskostnader.)[139]
Från denna synpunkt hade inte kapitalets värde ändrat sig och det hade blott antagit en annan ämnesmässig gestalt. Den ämnesmässiga omvandlingen är dock en oundgänglig nödvändighet, eftersom kapitalets självbevarelse annars inte alls vore möjlig. Men att den materiella produktionsprocessen skall fortsätta fram till produkten, "ligger redan i betingelsen att kapitalet verkligen blir bruksvärde", det är det kapitalistiska produktionssättets förutsättning. "Satsen, att det nödvändiga priset (värdet) = summan av produktionskostnaderna, är därför rent analytisk". Den säger endast att kapitalets ursprungliga värde i produktionsprocessen delar upp sig i bestämda kvantitativa beståndsdelar (arbetskraftens värde, råämnets värde, arbetsinstrumentets värde), för att i produkten åter uppträda som en enkel summa av värden. "Men summan är lika med den ursprungliga enheten ... Var kapitalet ursprungligen = 100 daler, så förblir det nu som förr lika med 100 daler. Detta trots att dessa 100 daler, som i produktionspriset[140] existerade som 50 daler bomull, 40 daler arbetslön + 10 daler spinnmaskin, nu existerar som bomullsgarn till priset av 100 daler. Dessa hundra dalers reproduktion är enkelt sig-själv-lika-förblivande, bara att det är förmedlat genom den materiella produktionsprocessen".[141] Den enda rörelse som här försiggår med värdet är, "att det en gång uppträder som helt, en enhet; sedan som delning av denna enhet i ett bestämt antal; och slutligen som summa". (Man hade "även ursprungligen kunnat betrakta de 100 dalerna som en summa av 50 + 40 + 10 daler, men lika väl som en summa av 60 + 30 + 10 daler etc." - Det helas värde hade därigenom inte alls ändrat sig.) "Summans, det adderades, bestämning framkom endast genom det delande som försiggick i produktionsprocessen; den existerar inte i produkten som sådan. Satsen, att produkten pris = produktionskostnadernas pris, eller att kapitalets värde = produktens värde, säger alltså inte mer än att kapitalets värde har bevarats i produktionsprocessen ... Med denna kapitalets blotta identitet eller reproduktion av dess värde tvärs igenom produktionsprocessen hade vi inte kommit längre än vi var från början".[142]
"Att ekonomerna i själva verket inte menar det, när de talar om prisets bestämning genom produktionskostnaderna, är klart. Annars kunde man aldrig skapa ett större värde än det som ursprungligen fanns (inget större bytesvärde, trots ett större bruksvärde, vilket det dock inte alls är tal om här)", - men detta skulle motsäga själva kapitalets begrepp.[143] Kapitalet "skulle visserligen ... inte förbli utanför cirkulationen, utan skulle anta olika varors gestalt, men för ingenting; detta vore en process utan ändamål, eftersom kapitalet slutligen bara hade representerat den identiska penningsumman, och endast hade löpt risken att träda skadat ... ur produktionsakten". Kapitalistens deltagande i produktionsprocessen skulle därför inskränka sig till att försträcka /låna/ arbetaren hans lön, "att utbetala produktens pris till honom före dess realisation". Han skulle ge honom kredit, "och närmare bestämt gratis, pou le roi de Prusse".
Emellertid: "Kapitalisten måste även äta och dricka, han kan inte leva av denna pengarnas formväxling". Därför skulle han inte ha någon annan utväg, än att åter och åter använda en del av det ursprungliga kapitalet för sina personliga behov och hans kapital skulle till slut vara försvunnet.[144] Å andra sidan, "är det lika klart, att enligt de vanliga ekonomiska bestämningarna skulle det kapital som bara kunde erhålla sitt värde, inte erhålla detta värde. Produktionens risker måste kompenseras. Kapitalet måste bevara sig under prisernas förändringar. Kapitalets värdeförminskning /Entwertung/, som ständigt försiggår genom produktivkraftens höjning måste kompenseras etc. Helt banalt säger därför också ekonomerna, att om det inte fanns någon vinst, inte framkom en profit, så skulle var och en äta upp sina pengar, i stället för att kasta in dem i produktionen ... I korthet: En förutsättning för detta icke-värdeförmerande, d.v.s. när det är förutsatt att kapitalets värde inte mångfaldigas, är att kapitalet inte är ett verkligt led /Glied/ i produktionen, inte är ett särskilt produktionsförhållande. Det förutsätter ett tillstånd, i vilket produktionskostnaderna inte har kapitalets form, och kapitalet inte är satt som betingelse för produktionen".[145]
Därför är det, som nationalekonomerna menar med "produktionskostnader", något helt annat. De räknar så: "Ursprungligt kapital = 100 (alltså t.ex. råämne = 50; arbete = 40; instrument = 10) + 5% ränta + 5% profit. Alltså är produktionskostnaderna inte 100 utan 110; produktionskostnaderna är alltså större än produktionens kostnader".[146] Men, i stället för de tidigare svårigheterna inställer sig en ny: hur skall man förklara detta 10-procentiga påslag ovanpå produktionskostnaderna? Marx visar nu, med argument som vi redan känner från Kapitalet[147], att mervärdet - som "överhuvud är värde utöver ekvivalenten" - varken kan härledas ur produktens högre bruksvärde[148], eller ur handelstransaktionerna ("profit upon alienation")[149], och att alla förklaringsförsök av detta slag inte leder någon vart.
"Det är lätt att begripa", heter det i Rohentwurf, "hur arbetet kan föröka bruksvärdet; svårigheten ligger i hur den skulle kunna skapa högre bytesvärden än de som förutsatts."[150] Annars skulle ju satsen, "att priset = produktionskostnaderna ... också heta: Priset på en vara är alltid större än dess produktionskostnader".[151]
Därav följer den av oss redan kända lösningen att mervärdet framspringer ur differensen mellan det i arbetslönen föremålsgjorda arbetet och det av arbetaren presterade levande arbetet. Om nämligen "en hel arbetsdag var nödvändig för att hålla arbetaren vid liv under en arbetsdag så skulle kapitalet inte existera, eftersom arbetsdagen skulle utbytas mot sin egen produkt och kapitalet alltså inte värdeförmeras och därför inte heller vidmakthålla sig självt som kapital ... Vore kapitalet", d.v.s. kapitalisten, "tvingat att arbeta för att leva, så skulle det inte bevara sig självt som kapital utan som arbete. Ägandet av råämnen och arbetsinstrument skulle bara vara nominellt; dessa skulle ekonomiskt i lika hög grad tillhöra arbetaren som de tillhör kapitalisten, eftersom de bara skulle skapa värde åt kapitalisten i den mån han själv var arbetare. Han skulle därför inte förhålla sig till dem som till kapital utan som till arbetets enkla ämne och medel, så som arbetaren själv gör i produktionsprocessen. Är däremot t.ex. bara en halv arbetsdag nödvändig för att hålla arbetaren vid liv en hel arbetsdag, så ger produktens mervärde sig självt eftersom kapitalisten i priset bara betalt en halv arbetsdag och i produkten erhåller en hel föremålsgjord arbetsdag; alltså för att han ingenting utbytt mot den andra hälften av arbetsdagen ... Utbytet mellan arbete och kapital ..., måste, hur mycket det än är enkelt utbyte från arbetarens sida, vara icke-utbyte från kapitalistens sida. Han", kapitalisten, "måste erhålla mer värde än han har utgivit. Utbytet, betraktat från kapitalets sida, behöver bara vara ett skenbart utbyte, d.v.s. tillhöra en annan ekonomisk formbestämning än utbytets. Annars vore kapitalet som kapital och arbetet som arbete, i motsats till kapitalet, omöjligt ... Det är inte utbytet, utan endast en process, vari han", kapitalisten, "utan utbyte erhåller föremålsgjord arbetstid, d.v.s. värde, som kan göra honom till kapitalist."[152]
Här borde framhävas ännu ett moment, vilket, som Marx om och om igen framhäver, "självt är satt i det ekonomiska förhållandet", d.v.s. i kapitalförhållandet. Närmare bestämt: "I den första akten, i utbytet mellan kapital och arbete, uppträdde det som sådant, för sig[153] existerande arbetet nödvändigt som arbetare. Likadant här i den andra processen: ... Det för sig varande kapitalet, är kapitalisten. Det sägs av socialister" (vilka Marx, som vetenskaplig kommunist, vill avgränsa sig från) "att vi behöver kapital, men inte kapitalisten. I så fall framträder kapitalet som en ren sak, inte som produktionsförhållande, som reflekterat i sig, just är kapitalisten. Jag kan mycket väl skilja kapitalet från denne enskilde kapitalist och det kan övergå till en annan. Men genom att han förlorar kapitalet, förlorar han också egenskapen att vara kapitalist. Kapitalet kan därför visserligen skiljas från den enskilde kapitalisten, men inte från kapitalisten, vilken som sådan står gentemot arbetaren. (Så kan också den enskilde arbetaren upphöra att vara arbetets för-sig-varande; han kan ärva pengar, stjäla etc. Men då upphör han att vara arbetare. Som arbetare är han endast det för sig varande arbetet.)"[154]
Men låt oss nu återvända till detta kapitels egentliga tema. Som vi såg, så avviker Rohentwurf i detta hänseende i mycket från Kapitalet I. Här saknas inte bara de skarpa åtskillnaderna i begreppen mellan arbetsföremål och råmaterial, arbetsprocess och produktionsprocess, mellan värdebildningsprocess och värdeförmeringsprocess o.s.v. - även själva framställningssättet har här en abstrakt karaktär och uppvisar fler spår av "ett koketterande med det hegelska uttryckssättet". Undersökningens resultat är visserligen de samma, så att Rohentwurfs framställning i detta fall rent av kan betraktas som den första redaktionen av kapitel 5 i Kapitalet I[155]. Men det som förlänar denna framställning en särskild tjusning, är att den (som Rohentwurf överhuvud) för oss in i Marx' vetenskapliga verkstad och låter oss bli vittnen till hans ekonomiska teoris tillkomst. Att det därvid inte gick utan experiment och terminologiska försök, har vi sett, och det skall visa sig ännu tydligare i nästa kapitel.
I föregående kapitel talades framför allt om den del av produktionskostnaderna, ur vilken värdeutökningen, mervärdet framspringer. Det är det levande arbete som utbyter sig direkt mot kapitalet.[156] Men var förblir de andra delarna i kapitalvärdet, de som representerar arbete som förkroppsligats i råämne och i arbetsmedel? Om t.ex. kapitalisten av sitt kapital på låt oss säga 100 daler, lägger ut 50 daler för bomull, 10 daler för arbetsinstrument[157] och 40 daler för arbetslön (vi antar, att arbetslönen innehåller fyra timmar arbete), så räknar han med - efter att han låtit en arbetare arbeta 8 timmar - att få "reproducerat" hela sitt kapital, med den därtill hörande profiten på 40 daler, så att han skulle vara i besittning av en vara = 140 daler. Men hur skall arbetaren få detta till stånd "då ena halvan av hans arbetsdag, som hans lön visar, med hjälp av instrument och material endast skapar 40 daler; den andra halvan endast det samma; och arbetaren endast förfogar över en arbetsdag, och inte kan arbeta två arbetsdagar på en"? Då hans verkliga produkt = 80 daler, så kan han reproducera endast 80, inte 140; därigenom skulle kapitalisten i stället för en profit på 40 daler lida en förlust på 20 på sitt ursprungliga kapital.[158] Hur kan i beaktande av detta (och det är invändningens innebörd) arbetet ensamt betraktas som källa för värdet, som värdeskapande?[159]
Här måste man åter skilja mellan värde och bruksvärde. Såvitt vi betraktar produktionsprocessen från den enkla arbetsprocessens ståndpunkt, bjuder frågan ovan inga svårigheter alls. I arbetsprocessen "förutsätter arbetet närvaron av instrument som underlättar arbetet, och material i vilket arbetet framställer sig, som det ger form." Det är klart, att "om bomullen inte redan hade formen av tråd, och virke och metall inte hade formen av en spindel[6*]", så kunde arbetaren inte "producera någon väv, inte något högre bruksvärde. För arbetaren själv, i produktionsprocessen, är de 50 dalerna och de 10 dalerna inget annat än tråd och spindel, inga bytesvärden".[160] I produktionens förlopp "används det förgängliga i tingens form för att sätta deras brukbarhet. När bomull blir garn, garnet tyg, tyget tryckt tyg eller färgat tyg etc., och detta tyg blir kläder, 1) bevaras bomullens substans i alla dessa former ...; 2) I alla dess på varandra följande[161] processer har ämnet erhållit en allt nyttigare form, eftersom den anpassats bättre till konsumtionen; tills den slutligen erhåller den form vari den direkt kan bli föremål för konsumtion, då alltså förtärandet av ämnet och upphävandet av dess form blir till mänskligt bruk /njutning/, och alltså tygets förändring är själva dess bruk."[162]
Det ligger alltså i den enkla arbetsprocessens väsen, "att produktionens tidigare steg bevaras genom de senare", att arbetsmaterialet och arbetsmedlen endast kan skyddas mot obrukbarhet och förstörelse, genom att bli föremål för nytt levande arbete. "Vad gäller bruksvärdet, har arbetet den egenskapen att det bevarar det befintliga bruksvärdet genom att öka det, och det ökar det genom att göra det till föremål för ett nytt, genom sitt slutliga ändamål bestämt arbete; genom att åter /föra/ det från den form, vari det likgiltigt består, göra det till ett material som är föremål, göra det till arbetets kropp."[163] Men "detta bevarande av det gamla bruksvärdet är inte en process som genom nytt arbete försiggår vid sidan av utökningen eller fulländningen av samma bruksvärde", - och att arbetaren bevarar det "genom att han använder instrumentet som instrument och ger råämnet en högre form av bruksvärde, ligger i själva arbetets natur".[164]
Så mycket om bevarandet och höjandet av produktionsmedlens bruksvärde, vilket åstadkoms genom arbetsprocessen. Som beståndsdelar av kapitalet är dock dessa produktionsmedel samtidigt värden, bestämda kvantiteter av föremålsgjord arbetstid. Som sådana framträder de åter i produktens värde. Men hur sker detta? Vi såg att arbetaren inte tillför produkten något i värde förutom sin arbetsdag. (Om han t.ex. "förutom vävnaden måste skapa tråden och spindeln på samma arbetsdag, så hade processen faktiskt[165] varit omöjlig".) Om alltså produktionsmedlens värden åter framträder i produkten, så är det bara för att de som sådana redan tidigare, före produktionsprocessen, var förhanden som värden. De "reproduceras"[166] alltså inte i denna process, nyskapas inte, utan bevaras blott, "genom att deras kvalitet som bruksvärden för ytterligare arbete bevaras genom kontakten med det levande arbetet. Såväl bomullens bruksvärde som bomull som dess bruksvärde som garn bevaras genom att bomullen vävs som garn; genom att den existerar som ett av de objektiva momenten i vävningen (det andra momentet är spinnrocken). Därmed bevaras också den kvantitet arbetstid som ingick i bomullen och bomullsgarnet. Det som i den enkla produktionsprocessen uppträder som bevarandet av det tidigare arbetets kvalitet - och därigenom också av det material, vari denna kvalitet är satt - uppträder i värdeförmerings- /Verwertungs-/ processen som bevarandet av det redan föremålsgjorda arbetets kvantitet."[167] Men detta bevarande kostar inte arbetaren någon extra ansträngning. Förutsätt, att produktionsmedlen finns tillhands i naturen, utan mänskligt ingripande /Zutun/; då kommer värdet hos produkten att reduceras till det kvantum, som arbetaren tillsatt, det kommer att vara lika med en föremålsgjord arbetsdag. Men i den mån produktionsmedlen "är en produkt av tidigare arbete ... innehåller produkten förutom sitt nyvärde även sitt gamla".[168] Arbetaren "ersätter alltså genom själva arbetandets akt, inte genom tillfogande av särskild arbetstid för detta ändamål, den gamla arbetstiden. Han ersätter den helt enkelt genom tillfogandet av ny, varigenom den gamla förblir bevarad i produkten och blir element av en ny produkt."[169]
Vi ser: Det är inte kvantiteten utan kvaliteten hos det levande arbetet, som samtidigt bevarar den arbetstid som redan finns i råämnet och i arbetsinstrumentet. Men här kommer vi till en punkt, där Rohentwurfs framställning avviker från Kapitalets. Det heter i Rohentwurf: "Att den arbetstid, som ingår i råämnet och arbetsinstrumentet samtidigt bevaras är inte ett resultat av arbetets kvantitet utan av dess kvalitet som arbete överhuvudtaget. Och arbetets allmänna kvalitet, som inte är en särskild kvalifikation hos arbetet - inte specifikt, bestämt arbete - utan just att arbetet som arbete är arbete, får inte någon särskild betalning, eftersom kapitalet har köpt denna kvalitet i utbytet med arbetaren."[170]
Däremot härleds i Kapitalet dubbelsidigheten hos arbetets resultat (nämligen "tillfogandet av nytt värde till arbetsföremålet" å ena sidan, och "bevarandet av de gamla värdena i produkten" å andra sidan) ur själva arbetets dubbelsidighet, ur dess tvekluvna /zwieschlächtigen/ karaktär som bruksvärdeskapande, konkret, nyttigt arbete, och som värdeskapande abstrakt-mänskligt arbete:
"Vid betraktandet av värdebildningsprocessen kom det fram ... att såvitt ett bruksvärde förbrukas på ett ändamålsenligt sätt för att framställa ett nytt bruksvärde, så är den arbetstid som behövs för att framställa det förbrukade bruksvärdet en del av den arbetstid som är nödvändig för att framställa det nya bruksvärdet. Denna arbetstid överförs från det förbrukade produktionsmedlet till den nya produkten. Arbetaren bevarar alltså de förbrukade produktionsmedlens värden eller överför dem som värdebeståndsdelar till produkten, inte genom att överhuvud tillsätta arbete, utan genom dettas särskilda nyttiga karaktär, genom detta tillskottsarbetes specifikt produktiva form."[171] Och vidare: "I dess /arbetets/ abstrakta allmänna egenskap som utgivande /Verausgabung/ av mänsklig arbetskraft, tillsätter spinnarens arbete nyvärde till bomullens och spindelns värde, och i dess konkreta, särskilda nyttiga egenskap som spinningsprocess, överför den dessa produktionsmedels värde till produkten och bevarar så deras värde i produkten. Därav dubbelsidigheten hos arbetets resultat vid samma tidpunkt."[172]
Jämförelsen mellan dessa båda framställningar visar varför Marx måste korrigera sin ursprungliga formulering. I sin abstrakta karaktär av "arbete överhuvud" är arbetet värdeskapande arbete och kan inte skiljas åt annat än kvantitativt. Det kan därför inte likaväl dras fram som förklaring till värdebevarandet.[173]
Att arbetets värdebevarande förmåga inte kostar arbetaren någonting har redan framhävts; lika lite kostar den kapitalisten, som stoppar den på sig "lika gratis, som surplusarbetet/merarbetet/". "Men han får denna förmåga gratis, emedan ... materialet och arbetsinstrumentet befinner sig i hans hand redan enligt förutsättningen, och arbetaren kan därför inte arbeta, utan att göra det arbete som i föremålslig form redan är i kapitalets hand till material för sitt arbete och därför också konservera det i detta material föremålsgjorda arbetet."[174] "Denna livgivande naturkraft hos arbetet - att det, genom att nyttja material och instrument, bevarar desamma, i den ena eller andra formen, alltså även det arbete som har föremålsgjorts i dem, deras bytesvärde - blir, som varje natur- eller samhällelig kraft hos arbetet, som inte är produkten av tidigare arbete, eller inte produktion av sådant tidigare arbete som måste upprepas (t.ex. arbetarens historiska utveckling etc.), kapitalets kraft, inte arbetets. Alltså betalas den heller inte av kapitalet. Lika lite, som arbetaren får betalt, för att han kan tänka etc."[175] Om alltså denna naturgåva hos den verksamma arbetskraften uteslutande kommer kapitalisten tillgodo, så är detta "redan satt i förhållandet mellan kapital och arbete som i sig redan är den enes mervärde[176] och den andres salär /lön/".[177] Eller uttryckt på annat sätt: "I produktionsprocessen är åtskiljandet mellan arbetet och dess tillvaros föremålsliga moment - instrument och material - upphävd. Kapitalets och lönearbetets tillvaro beror på åtskiljandet. Kapitalet betalar inte för det upphävande av åtskiljandet som verkligen försiggår i produktionsprocessen - utan detta upphävande kunde det överhuvudtaget inte arbetas - ... Om kapitalet skulle vara tvingat att även betala för upphävandet av detta åtskiljande, så skulle det just upphöra att vara kapital."[178]
I motsats till produktionsmedlen vars värde endast bevaras, överförs till produkten, är produktionsprocessens subjektiva faktor, arbetskraften själv källa till nytt värde, emedan dess verksamhet utgör "föremålsgörande av ny arbetstid i ett bruksvärde". Här måste dock skiljas mellan det nödvändiga och merarbetet. Så länge arbetaren endast producerar en ekvivalent till värdet av sin egen arbetskraft, "ersätter han endast de pengar som kapitalisten har förskotterat vid köpet av arbetskraften, pengar som arbetaren själv gett ut /verausgabte/ på existensmedel /Lebensmittel/." Med hänsyn till den spenderade /utgivna, verausgabte/ lönesumman framträder denna del av det nyskapade värdet "endast som reproduktion. Men denna del är verkligen reproducerad, inte bara skenbart, som produktionsmedlens värde. Det ena värdets ersättning genom det andra förmedlas här genom nytt värdeskapande."[179] Vad däremot arbetaren arbetar därutöver, är "icke reproduktion, utan tillsats av värde, surplusvärde" - alltså ett värdeskapande, som utgör en helt /wesentlich/ annan kategori och är det som först förlänar den kapitalistiska produktionen dess mening.
Av det som hittills sagts framgår: Vad beträffar värdet, så förhåller sig produktionsprocessens olika faktorer helt och hållet olika. De föremålsliga faktorerna (råämne, arbetsinstrument) kan aldrig tillföra produkten mer värde än de själva innehar; deras egna värde bevaras blott, förblir alltså oförändrat.[180] Helt annorlunda är det med den subjektiva faktorn, arbetskraften - som inte bara reproducerar sitt eget värde, utan också tillsätter produkten ett nytt värde, mervärde. Det är det enda element i produktionen, med vilket i värdeförmeringsprocessen försiggår en värdeändring. Vi kommer så till det konstanta och det variabla kapitalets begrepp, vilka motsvarar produktionsmedlens och arbetskraftens olika funktioner i värdeförmeringsprocessen.[181] Det är en begreppsåtskillnad, vars betydelse för Marx' lärobyggnad utan vidare inses, men till vilken Marx nådde först under arbetet med Rohentwurf .[182] Så betecknade han även i början det senare "konstanta" kapitalet som "oförändrat", "oföränderligt" eller "invariabelt" värde, och ställde det mot "förändrat", "föränderligt", eller "reproducerat värde".[183] Och först senare, mot slutet av hans undersökning av produktionsprocessen blir beteckningarna "konstant" och "variabelt" kapital till regel.
Genom att skilja mellan det värdeskapande och det värdebevarande arbetet, har Marx satt en spärr gentemot de av den borgerliga apologetikens teorier, som vill härleda kapitalets vinst ur de "produktiva tjänster", "som produktionsmedlen ... genom deras bruksvärde presterar i arbetsprocessen".[184] Visserligen kan den enskilde kapitalisten "inbilla sig (och för hans räkning gör det samma tjänst), att om han innehar ett kapital på 100 daler - 50 daler bomull, 40 daler livsmedel, för att erhålla arbete, 10 daler instrument - och räknar en profit på 10% till sina produktionskostnader, så måste arbetet ersätta honom med 50 daler för bomull, 40 daler för livsmedel, 10 daler för instrument, och 10% på 50, på 40 och på 10; så att i hans föreställning arbetet skaffar honom 55 daler råämne, 44 daler livsmedel, 11 daler instrument, tillsammans[185] = 110. Men för ekonomer är detta en märkvärdig uppfattning ... Om arbetarens arbetsdag=10 timmar och han på 8 timmar kan skapa 40 daler, d.v.s. sin salär /lön/, eller vad som är detsamma, kan bevara sin arbetsförmåga och ersätta den, så tar det för honom 4/5 dag, för att ersätta kapitalet lönen, och han ger kapitalisten 1/5 surplusarbete eller 10 daler." Detta överskott av 10 daler utgör sedan kapitalistens hela vinst. "Hela det föremålsgjorda arbete som arbetaren har skapat, är 50 daler, och vad kostnaderna för instrument och råämne än må vara, kan han inte tillsätta mera, ty hans dag kan inte föremålsgöra sig i mer arbete ..."[186] Illusionen "hos den vanlige ekonomen och hos den ännu vanligare kapitalisten" ..., "att 10% skulle ha producerats i lika hög grad av alla kapitalets delar", [187] beror å ena sidan på att produktionsmedlens roll i värdeförmeringsprocessen misskänns, och å andra sidan på att den verkliga mervärdekvoten blandas samman med denna kvot, som är beräknad på totalkapitalet, d.v.s. med profitkvoten.[188] Men profitkvoten uttrycker ingalunda det förhållande "vari det levande arbetet förmerar det föremålsgjorda; ty denna förmering är endast = det surplus /överskott/, varmed arbetaren reproducerar sin arbetslön, d.v.s. den tid, som han arbetar mer än han skulle /müsste/ arbeta, för att producera sin arbetslön."[189] Graden av denna förmering kan därför tillförlitligt endast fås fram ur det producerade nyvärdets förhållande till kapitalets variabla del.
De föregående kapitlen ledde oss till den centrala kategorin i Marx system: till den kategori, som (som Engels säger) "var kallad, att omvälva hela" den tidigare "ekonomin, och som erbjöd nyckeln till förståelsen av hela den kapitalistiska produktionen"[190] - nämligen till mervärdets kategori.
Vi såg: Värdenas förmering, som äger rum i den kapitalistiska produktionsprocessen kan ingalunda härledas ur de "produktiva tjänsterna" av kapitalets föremålsliga element, produktionsmedlen. "De förskott[191] som gjorts i material och maskiner översätts bara från en form till en annan ... Deras värde är resultatet av tidigare produktion, inte av den omedelbara, vari de tjänar som instrument och material." Det enda värde, som verkligen frambringas i produktionsprocessen, är därför "det värde som tillförs genom den nya mängden arbete. Men detta värde består av det nödvändiga arbetet, som reproducerar lönen ..., och av surplusarbetet[7*], därför surplusvärdet utöver detta nödvändiga arbete."[192] Hemligheten med det kapitalistiska "Plusmacherei"[8*] upplöser sig alltså i att lönarbetaren, berövad alla produktionsmedel, är tvungen att arbeta mer än den tid som är nödvändig för att frambringa hans livsuppehälle, - ätt han överhuvud endast kan leva, då han samtidigt offrar en del av sin livstid till kapitalet. Endast på detta sätt kan kapitalet värdeförmera /verwerten/ sig, kan det skapa mervärde. Men det "som från kapitalets sida framträder som mervärde, framträder från arbetarens sida exakt som merarbete utöver hans behov som arbetare, alltså utöver de omedelbara behov han har, för att hålla sig vid liv".[193] I detta hänseende finns ingen grundläggande skillnad mellan lönarbetarens samhälleliga läge och det hos tidigare epokers exploaterade klasser; ty även "där kapitalet härskar (precis som där slaveri, livegenskap eller dagsverke av något slag härskar) är arbetarens absoluta arbetstid[194], satt som betingelse för honom, för att/han skall/ få arbeta den nödvändiga arbetstiden, d.v.s. för att kunna realisera den arbetstid, som är nödvändig för att vidmakthålla hans arbetsförmåga, i bruksvärden för sig."[195]
Liksom de tidigare sätten att exploatera, vilar även kapitalets på de omedelbara producenternas merarbete. Det är emellertid klart, att kapitalförhållandet (men även dagsverksskyldigheten /Frondienst/ och slaveriet) icke vore möjligt, om det mänskliga arbetet endast gav det som var nödvändigt för de omedelbara producenternas direkta livsuppehälle. "Vore allt arbete i ett land", skrev en engelsman år 1821, "endast tillräckligt för att livnära totalbefolkningen, så skulle det inte finnas något merarbete, och följaktligen ingenting som kunde ackumuleras som kapital."[196] En viss ynnest hos naturbetingelserna, en relativ fruktbarhet hos det mänskliga arbetet bildar sålunda förutsättningen för varje slags exploatering, varje slags klassherravälde. I denna mening "kan man säga, att mervärdet o.s.v. beror på en naturlag, på det mänskliga arbetets produktivitet i dess utbyte med naturen."[197] Men av att varje merarbete förutsätter en merprodukt, följer inte omvänt att blotta möjligheten av merprodukt redan skapar merarbetet som ett faktum. Det måste först inträda förhållanden, som tvingar producenten, att arbeta utöver sin nödvändiga arbetstid. Marx anför här ett brev från en västindisk plantageägare, vilket trycktes i Londontidningen Times i november 1857. Plantageägaren beklagade sig över de så kallade "Quashees" (de fria negrerna på Jamaika[198]). I brevet berättas "med stor moralisk indignation", hur dessa Quashees - i stället för att ta arbete /verdingen/ som lönarbetare vid sockerplantagerna - "nöjer sig med att producera det som är absolut nödvändigt för deras egen konsumtion och betraktar lathet och dagdriveri (indulgence and idleness) som den egentliga lyxartikeln bredvid detta 'bruksvärde'. Han säger också att de ger fan i sockret och i det fasta kapital som är nerlagt i planteringarna[199] och att de snarare med ironisk skadeglädje skrattar åt de plantageägare[200] som dukar under, ja att de utnyttjar den kristendom som de fått lära sig, till att skönmåla denna slöhet och stämning av skadeglädje". Dessa negrer "har upphört att vara slavar, men inte för att bli lönarbetare utan självförsörjande[201] bönder[202], som arbetar enbart för sin egen nödtorftiga konsumtion. Kapitalet som kapital existerar inte för dem, eftersom den självständiggjorda rikedomen överhuvud bara existerar antingen i kraft av omedelbart tvångsarbete, slaveri", respektive dagsverken, "eller i kraft av förmedlat tvångsarbete, lönarbete." ("Det omedelbara tvångsarbetet står inte i förhållande till rikedomen som kapital, utan som ett herrskapsförhållande ... för vilket rikedomen bara har värde som konsumtion, inte som egentlig rikedom och som därför inte", som kapitalförhållandet, "kan frambringa den allmänna industrin", fliten, arbetsvilligheten.)[203]
I den sista meningen hänvisas till den särskilda roll som kapitalet spelar "som producent av främmande flit, som utpumpare av merarbete och exploatör av arbetskraft".[204] Även de härskande klasserna i tidigare epoker lyckades avpressa betydande mängder merarbete ur de folkmassor som de underkastat sig. Men där produktivkrafternas utveckling ännu är låg, måste även merprodukten förbli relativt liten, och "herrarna lever inte mycket bättre än knektarna".[205] Å andra sidan "är ... det klart, att om i en ekonomisk samhällsformation produktens bruksvärde överväger, inte bytesvärdet, att merarbetet då är begränsat genom en vidare eller snävare krets av behov, men att inget skranklöst behov av merarbete framspringer ur själva produktionssättets karaktär"[206] Först under kapitalismen blir tillägnelsen av merarbetet till självändamål, blir merarbetets ständiga utökning till en ovillkorlig betingelse för produktionsprocessen. Men för kapitalet står här medel och sporrar /Antriebe/ till buds[207] som i "energi, måttlöshet och verkan" vida överträffar tidigare epokers direkta tvångsarbete och som därför låter kapitalets produktionssätt träda fram som "ett epokgörande sätt att exploatera".[208] Marx avser här framför allt produktionen av det så kallade relativa mervärdet.
Det finns två grundläggande metoder att förstora merarbetet. För det första kan detta resultat åstadkommas genom enkel förlängning av arbetsprocessens varaktighet. Men för det andra kan man - då arbetsdagens längd är given - göra merarbetet större även genom en höjning av arbetets produktivitet, resp. genom en höjning av producenternas arbetsintensitet.[209] I det första fallet vinns merarbetet genom en utvidgning av producenternas totalarbetstid, i det andra - genom förkortning av deras nödvändiga arbetstid. Det första sättet betecknas därför av Marx som absolut, det andra - som relativt merarbete. Grundvalen för den första formen "är jordens, naturens, inneboende fruktbarhet"[210]; medan den andra "grundar sig på utvecklingen av de samhälleliga produktivkrafterna".[211] Motsvarande detta är merarbetets första form inte bara den allmänna grundvalen för den andra, utan också mycket äldre. Den är i själva verket lika gammal som människans utsugning genom människan, och kan därför betecknas som en exploateringsform som är gemensam för alla klassamhällen.[212]
Inte heller kapitalet kan på något vis avstå från det absoluta merarbetet. Framför allt inte i det kapitalistiska produktionssättets början, då det först "bemäktigade sig arbetsprocessen i dess historiskt nedärvda eller förhandenvarande gestalt, och endast ökade arbetsdagens längd".[213] Här spelar alltså det absoluta merarbetet den utslagsgivande rollen, och därför är på detta utvecklingsstadium "skillnaden i kapitalets produktion och den av tidigare produktionssteg endast formell" (i den meningen att avpressandet av merarbetet i tidigare produktionssystem "direkt var satt genom våldet", hos kapitalet däremot är det "förmedlat genom utbytet"). "Bruksvärden och bytesvärden växer här i samma enkla förhållande, och därför framträder denna form av surplusarbetet i slaveriets, livegenskapens o.s.v. produktionssätt, där det huvudsakligen ... handlar om bruksvärdet, liksom i kapitalets på bytesvärdet direkt och på bruksvärdet endast indirekt inriktade produktionssätt."[214] Men hur viktigt, hur oumbärligt för kapitalet tillägnandet av det absoluta mervärdet var och förblir (och vi kommer senare att se att kapitalets produktionsmetoder bygger på att det kombinerar båda slagen av merarbete), så kännetecknar det dock inte det kapitalistiska produktionssättets väsen! Detta består snarare i den ständiga revolutioneringen av arbetsprocessens tekniska och samhälleliga betingelser, för att på detta sätt alltmer tränga den ursprungliga naturbetingade gränsen för den nödvändiga arbetstiden tillbaka, och alltmer utvidga merarbetets domäner /områden/. Den "industriella och särskiljande historiska karaktären hos det på kapitalet grundade produktionssättet" framträder därför inte omedelbart i det absoluta utan i det relativa merarbetet.[215] Och det är framför allt i denna innebörd, som kapitalet är produktivt - "i den mån det som tvång över lönarbetet ... sporrar arbetets produktivkraft för att skapa relativt mervärde".[216]
Dock går på denna punkt skillnaden mellan kapitalets produktionssätt och tidigare epokers mycket djupare. Det har framhävts att det kapitalistiska produktionssättet redan från början är inriktat på bytesvärdet, och att i detta bruksvärdenas produktion inte framträder som ändamål, utan endast som medel till ändamålet - d.v.s. till kapitalförmeringen. Det betyder dock, att kapitalet inte bara måste tvinga fram merarbete, utan även måste realisera det som mervärde.
Därav följer nu två saker: Till att börja med, att "det mervärde som skapats på en punkt" kräver "att mervärde skapas på en annan punkt" mot vilket det skulle kunna utbytas. "En betingelse för den på kapitalet baserade produktionen är därför produktionen av en cirkulationens cirkel som ständigt utvidgas, genom att kretsen direkt utvidgas eller genom att fler punkter skapas i samma krets som produktionspunkter ... Som kapitalet å ene sidan har en tendens att ständigt skapa mer surplusarbete, har det å andra sidan en kompletterande tendens att skapa ständigt fler utbytespunkter; det innebär här (från det absoluta mervärdets ... ståndpunkt), att framkalla mer surplusarbete som komplement till sig själv; i grunden[217] att propagera /driva fram och sprida/ det på kapitalet baserade produktionssättet ..."[218] Så framträder för kapitalet "varje gräns ... som en skranka som måste övervinnas", genom att det försöker "att lägga varje moment av produktionen under utbytet, och upphäva producerandet av omedelbara bruksvärden, vilka inte ingår i utbytet, d.v.s. att sätta den på kapitalet baserade produktionen i tidigare ... produktionssätts ställe". Handeln framträder här därför "som väsentlig allomfattande förutsättning och moment hos produktionen själv", och "tendensen att skapa världsmarknaden" som "omedelbart given i själva kapitalets begrepp".[219]
Å andra sidan, läser vi i Rohentwurf, måste kapitalet, för att driva fram produktionen av relativt mervärde, som är grundad på förmerande och utveckling av produktivkrafterna, sträva efter "att den konsumerande cirkeln inom cirkulationen utvidgas liksom tidigare den produktiva cirkeln". Det kapitalistiska produktionssättet kräver därför: "för det första: kvantitativ utvidgning av den förefintliga konsumtionen; för det andra: skapande av nya behov genom att befintliga behov propageras /utvidgas/ till att omfatta ett större område; för det tredje: produktion av nya behov och upptäckt och skapande av nya bruksvärden." Med andra ord: Vad det gäller är "att det vunna surplusarbetet inte bara förblir ett kvantitativt surplus, utan att samtidigt kretsen av kvalitativt skilda arbeten ständigt växer, görs mångfaldigare, differentieras i sig själv". "T.ex. behöver man genom en fördubbling av produktivkraften bara använda ett kapital på 50, där man tidigare behövde ett på 100, vilket innebär att ett kapital på 50 och det därtill svarande nödvändiga arbetet blir fritt, - alltså måste för det befriade kapitalet och arbetet skapas en ny, kvalitativt skild produktionsgren som tillfredsställer och frambringar ett nytt behov.[220] Den gamla industrins värde bevaras genom att en fond för en ny industri skapas, där förhållandet mellan kapital och arbete[221] sätter sig i en ny form." "Alltså utforskning av hela naturen för att upptäcka nya nyttiga egenskaper hos tingen; universellt utbyte av produkter mellan alla främmande länder och klimatförhållanden; nya (sinnrika /künstliche/) metoder att omvandla naturliga föremål, varigenom dessa får nya bruksvärden ... Naturvetenskapens utveckling till dess högsta punkt; liksom upptäckt, skapande och tillfredsställande av nya behov, som framgår ur samhället självt; frambringandet av den samhälleliga människans alla egenskaper och produktion av en samhällelig människa, som är så rik som möjligt på behov, då den är rik på egenskaper och relationer; produktionen av denna människa som en samhällsprodukt, som är så total och universell som möjligt (ty för att kunna njuta i många avseenden, måste människan vara i stånd att njuta, alltså vara i hög grad kultiverad) - allt detta är likaså betingelser för den produktion, som är baserad på kapitalet."[222]
Så som den kapitalistiska produktionen, fortsätter Marx, "skapar den universella industrin /fliten/ ..., så skapar den också ett system av allmän exploatering av naturliga och mänskliga egenskaper, ett system av allmännytta[223], ett system, för vilket själva vetenskapen, likaväl som alla fysiska och andliga egenskaper, framstår som bärare; medan ingenting framstår som i-sig-själv-högre, berättigat-för-sig utanför denna den samhälleliga produktionens och utbytets cirkel /krets/. På så sätt skapar först kapitalet det borgerliga samhället och den universella tillägnelsen av naturen, och själva det samhälleliga sammanhanget mellan medlemmarna i samhället. Därav kapitalets stora civiliserande inflytande[224]; dess produktion av en samhällsnivå, i jämförelse med vilken alla tidigare nivåer bara framstår som lokala utvecklingar av mänskligheten och som naturidolatri /dyrkan/. Naturen blir först /på denna nivå/ ett rent föremål för människan, en sak bara för nyttan; den upphör att vara en makt erkänd för sig; och den teoretiska kunskapen om dess självständiga lagar framstår bara som en list[225] för att underkasta naturen de mänskliga behoven - antingen som föremål för konsumtion eller som medel för produktion. Kapitalet driver genom denna sin tendens ut över nationella skrankor och fördomar, och ut över naturdyrkan och över en nedärvd tillfredsställelse, som självtillräckligt höll sig inom bestämda gränser och som tillfredsställde existerande behov och reproducerade gamla livsstilar. Kapitalet är destruktivt mot allt detta och ständigt revolutionerande; det river ner alla skrankor som hämmar produktivkrafternas utveckling, behovens utvidgning, produktionens mångfald och exploateringen och utbytet av natur- och själskrafterna."[226]
Så mycket om kapitalets "propagandistiska" /utbredande/ och "civiliserande" tendens, som dessa båda tendenser framkommer ur kapitalets strävande efter absolut och relativt mervärde. Vi har fört in dessa tankegångar - som först utvecklas i Rohentwurfs avsnitt om cirkulationen här, då de enligt vår uppfattning bjuder på något nytt, - något som inte finns i Kapitalet (utom i tillfälliga anmärkningar). - För övrigt borde här hänvisas till strukturen hos de delar av Marx' verk som handlar om kapitalets produktionsprocess; en struktur som framkommer ur skiljandet mellan mervärdets två grundformer. Så länge det endast gällde att förklara kapitalets värdeförmering överhuvud, kunde och måste Marx bortse från det relativa mervärdet och inskränka sig till analysen av det absoluta mervärdet. Men nu förskjuter sig undersökningens tyngdpunkt: Den måste fortgå till det relativa merarbetet och det relativa mervärdet, om det skall förklaras, varför kapitalet i den maskinmässiga driften skapar sig den mest adekvata formen för sin existens och hur det kommer sig, att med den kapitalistiska produktionens utveckling avtar mängden av det använda levande arbetet ständigt jämfört med det som är föremålsgjort i produktionsmedlen, fast förhållandet mellan det obetalda levande arbetet och det betalda ständigt växer. (Ett tema, som framför allt kapitel 17 och 18 i detta arbete kommer att handla om.)
I Rohentwurf följer här en undersökning, som inte finns i Kapitalet I, men som vi ändå måste belysa närmare.
Vi såg: Det som framför allt kännetecknar kapitalets produktionssätt, det som är specifikt för det, är dess strävan efter relativt mervärde. Endast så förmår kapitalet ständigt driva de materiella produktivkrafternas utveckling framåt och ställa själva det samhälleliga framåtskridandet i rikedomens tjänst.[227]
Men just här stöter kapitalet på skrankor, som ligger i dess egen natur, och som låter dess produktionssätt framträda som bara en förgänglig, om än historiskt nödvändig utvecklingsepok.[228]
Kapitalet kan utveckla samhällets produktivkrafter endast såvida det därigenom värdeförmeras, skapar mervärde. Dess värdeförmering är dock dömd att hålla sig inom gränsen för förhållandet mellan det nödvändiga arbetet och merarbetet. Därav följer att kapitalets värdeförmering måste bli allt svårare i den utsträckning som produktivkrafterna redan är utvecklade och den nödvändiga arbetstiden närmar sig sin "lägsta" gräns.
Låt oss anta att förhållandet mellan det nödvändiga och merarbetet är 1:1. Arbetaren arbetar alltså lika länge för sig själv som för kapitalisten. "I det att kapitalisten genom utbytet mot det i arbetaren föremålsgjorda arbetet - d.v.s. en halv dags arbete - tillägnar sig hela dagen ..., skapar han sitt kapitals mervärde, i det förutsatta fallet en halv dags föremålsgjort arbete." Antag nu att "arbetets produktivkrafter fördubblas ..., d.v.s. på samma tid levererar samma arbete det dubbla bruksvärdet"[229]. Arbetaren behövde då bara arbeta en fjärdedels dag för att leva en hel. Skulle hans arbetstid kortas ner med en fjärdedel, så skulle kapitalisten fortfarande kunna tillägna sig samma kvantum merarbete. Han kommer naturligtvis inte att vara böjd att gå med på en sådan förkortning av arbetsdagen, ty som kapitalist måste han eftersträva en ständigt stigande värdeförmering av sitt kapital - även om han inte vore tvungen till det genom konkurrensen med andra kapitalister. Han kommer alltså att fortsätta med att låta arbetaren arbeta hela arbetsdagen: "Produktivkraftens utökning /Vermehrung/, som gör det möjligt för arbetaren att med en fjärdedels arbetsdag leva hela dagen, uttrycker sig nu helt enkelt i att han nu måste arbeta 3/4 dag för kapitalet, medan han tidigare endast arbetade 2/4 dag för det. Sitt arbetes utökade /Vergrösserte/ produktivkraft, såvitt den är avkortning av tiden för ersättandet av det i arbetaren föremålsgjorda arbetet ..., framträder som förlängning av hans arbetstid för kapitalets värdeförmering ..."[230]
Men här, fortsätter Marx, faller en sak i ögonen: arbetets produktivitet har fördubblats, merarbetet (eller mervärdet) har dock endast vuxit med hälften - från två fjärdedels till tre fjärdedels dag. "Det visar sig alltså, att surplusarbetet (från arbetarens ståndpunkt) eller surplusvärdet (från kapitalets ståndpunkt), inte växer i samma numeriska förhållande som produktivkraften." Hade däremot arbetaren ursprungligen varit tvungen att arbeta två tredjedels dag för att leva en dag, så hade det nödvändiga arbetet genom produktivkraftens fördubbling fallit från två tredjedels till en tredjedels dag, och motsvarande hade merarbetet fördubblats. Hur mycket höjningen av "arbetets produktivkraft ökar kapitalets värde, beror alltså på det ursprungliga förhållande, vari andelen av det i arbetaren föremålsgjorda arbetet står till hans levande" (varvid arbetarens totala arbetsdag "alltid uppträder som gräns"). Kapitalet kan naturligtvis aldrig ta hela arbetsdagen i besittning, då en bestämd del av densamma alltid måste utbytas mot det i arbetaren föremålsgjorda arbetet: "Mervärdet är överhuvudtaget endast det levande arbetets förhållande till det i arbetaren föremålsgjorda: det ena ledet i förhållandet måste därför alltid finnas kvar. Redan genom att förhållandet är konstant som förhållande, om än dess faktorer växlar, är ett bestämt förhållande givet mellan produktivkraftens utökning och mervärdets utökning", och det relativa mervärdet kan inte växa "i samma numeriska förhållande som produktivkraften".[231] Mervärdets tillväxt måste snarare sakta av, som följande exempel visar:
Vi antar, att produktivkraftens fördubbling skulle ha reducerat det nödvändiga arbetet från en halv till en fjärdedels dag, varigenom kapitalisten vann en fjärdedels dag i relativt mervärde. Antag nu, att produktivkraften åter skulle fördubbla sig; då kommer den nödvändiga arbetstiden att sjunka från en fjärdedels till en åttondels dag och merarbetet endast växa med en åttondels dag. Med varje fortsatt ökning av produktiviteten minskas alltså mervärdets relativa tillväxt. "Vore den nödvändiga arbetstiden redan reducerad till 1/1000, så vore totalsurplusvärdet = 999/1000. Skulle produktivkraften nu tusenfaldigas, så sjönk den nödvändiga arbetstiden till 1/1.000.000 arbetsdag och totalsurplusvärdet skulle nu utgöra 999.999/1.000.000 av en arbetsdag ..., den hade alltså vuxit med 999/1.000.000 ..., d.v.s. den hade endast ökat med en tusendel i och med produktivkraftens tusenfaldigande ..."[232]
Marx sammanfattar nu resultatet av sin undersökning av relationen mellan det relativa mervärdets tillväxt och tillväxten hos arbetsproduktiviteten i följande tre punkter:
"För det första: Utökningen av det levande arbetets produktivkraft ökar kapitalets värde (eller minskar arbetarens värde[233]) inte genom att den ökar kvantiteten av med samma arbete skapade produkter eller bruksvärden - arbetets produktivkraft är dess naturkraft -, utan emedan ökningen minskar det nödvändiga arbetet och i samma mån som den minskar detta arbete skapar den surplusarbete eller, vilket är samma sak, surplusvärde; eftersom det mervärde som kapitalet uppnår i produktionsprocessen, överhuvudtaget bara består i mängden surplusarbete utöver det nödvändiga arbetet. Utökningen av produktivkraften kan bara utöka surplusarbetet ..., i den mån den minskar det nödvändiga arbetet i förhållandet till surplusarbetet, och endast i det förhållande, vari ökningen minskar detta förhållande."
"För det andra: Kapitalets mervärde ökar inte som produktivkraftens multiplikator, d.v.s. med det tal, varmed produktivkraften ... utökas; utan som skillnaden mellan den del av den levande arbetsdagen som tidigare åtgick för det nödvändiga arbetet och samma del dividerad med produktivkraftens multiplikator ..."
Alltså beror den absoluta summa, varmed kapitalet genom en bestämd förökning av produktivkraften ökar sitt värde, på den givna del av arbetsdagen som utgör det nödvändiga arbetet, och som alltså uttrycker det ursprungliga förhållandet mellan det nödvändiga arbetet och den levande arbetsdagen. Produktivkraftens utökning i ett bestämt förhållande kan alltså öka kapitalets värde olika t.ex. i olika länder. En allmän utökning av produktivkraften i samma grad kan öka kapitalets[234] värde olika inom olika industrigrenar; och den gör det allteftersom förhållandena mellan nödvändigt arbete och levande arbetsdag i dessa olika grenar är olika." (Marx tillfogar: "Detta förhållande vore naturligtvis detsamma i alla affärsgrenar i ett system av fri konkurrens, om arbetet överallt vore enkelt arbete, d.v.s. om det nödvändiga arbetet vore detsamma, föreställde samma kvantum föremålsgjort arbete.")[235]
"För det tredje: Ju större kapitalets surplusvärde är före produktivkraftens ökning, ju större mängd surplusarbete eller surplusvärde är förutsatt av kapitalet, eller ju mindre del av arbetsdagen som utgör arbetarens ekvivalent eller uttrycker det nödvändiga arbetet - desto mindre blir den tillväxt av surplusvärdet som kapitalet erhåller genom produktivkraftens utökning. Dess surplusvärde stiger, men allt mindre i proportion till produktivkraftens utveckling. Alltså ju mer kapitalet redan har utvecklats, ju mer surplusarbete det skapat - desto mer fruktansvärt måste det utveckla produktivkraften för att blott i mindre förhållande värdeförmeras, d.v.s. tillfoga mervärde - eftersom kapitalets skranka alltid förblir förhållandet mellan den del av dagen som uttrycker det nödvändiga arbetet och hela arbetsdagen. Endast innanför dessa gränser kan det röra sig. Ju mindre den del som faller på det nödvändiga arbetet, ju större surplusarbetet - desto mindre kan någon utökning av produktivkraften kännbar[236] förminska det nödvändiga arbetet; eftersom nämnaren har vuxit enormt.[237] Kapitalets värdesjälvförmering /Selbstverwertung/ blir svårare i den grad det redan är värdeförmerat." Ja, på en viss punkt skulle "produktivkrafternas utökning ..., själva värdeförmeringen ..., bli likgiltig för kapitalet - eftersom värdeförmeringens proportioner har blivit minimala -, och kapitalet hade upphört att vara kapital."[238]
De anförda meningarna, betonar Marx, är "i denna abstraktion bara riktiga vad gäller förhållandet på den nuvarande ståndpunkten" (d.v.s. såvitt det endast handlar om den rent abstrakta relationen mellan produktivitetens utveckling och mervärdets tillväxt). "Ytterligare relationer skall tillkomma, vilka betydligt modifierar dem. Det hela, såvida det försiggår i allmänhet hör överhuvudtaget redan till läran om profiten. "[239] Och detta är också grunden till att dessa meningar - trots deras betydelse - endast finns fragmentariskt i Kapitalet I.[240] Visserligen används de senare vid lösningen av den fallande profitkvotens fundamentala problem - och då[241] kommer vi att ha tillfälle att återkomma till dem.
Till skillnad från det absoluta mervärdet vinns det relativa inte genom förlängning av arbetsprestationens varaktighet, utan genom förbilligandet av arbetarens arbetskraft. Därav den "inneboende driften och den bestående tendensen hos kapitalet, ... att omvälva arbetsprocessens tekniska och samhälleliga betingelser, alltså att omvälva själva produktionssättet, för att höja arbetets produktivkraft, genom arbetets höjda produktivkraft sänka arbetskraftens värde och på så vis förkorta den del av arbetsdagen som är nödvändig för att reproducera detta värde."[242]
Vilka är nu de särskilda produktionsmetoder, som kapitalet utvecklar i sin iver /Drang/ efter relativt mervärde?
Här måste hänvisas till kooperationens kapitalistiska användning, till den manufakturmässiga delningen av arbetet och - framförallt - till det moderna maskineriets utveckling. Det är teman, vars systematiska framställning hela fjärde avsnittet i Kapitalet I har ägnats åt, men som i Rohentwurf bara har behandlats i skissform och sammanblandade med andra frågor.
Det som till att börja med kännetecknar dessa produktionsmetoder är att de ställer arbetets samhälleliga produktivkrafter i kapitalets tjänst. Som vi redan har framhävt[243], ligger det i själva lönarbetets begrepp, att arbetaren avstår från bruksvärdet av sin vara och därmed från frukterna av sitt arbete. "Åtskiljandet av arbete och egendom i arbetets produkt" är alltså givet redan genom det faktum att utbyte mellan kapital och arbete äger rum.[244] Emellertid: Det som arbetaren säljer till kapitalisten och det han får betalt för av denne, är "hans individuella, enskildgjorda /vereinzelte/ arbetskraft". Men i produktionsprocessen används han inte som enskild, utan som led i en "verksam /werktätigen/ organism", varigenom nya samhälleliga potenser växer fast vid hans arbetsförmåga.[245]
Ty: Redan denna enkla samverkan mellan arbetskrafter betyder ingalunda blott en addition av desamma; därvid tillkommer även ett plus i produktivkraft som just framspringer ur arbetets gemensamma, kombinerade karaktär. (Ännu mer gäller detta självfallet om arbetets delning inom verkstaden.) Men då föreningen av arbetare i produktionsprocessen "inte är satt av dem, utan av kapitalet", är den "inte arbetarnas tillvaro, utan kapitalets tillvaro. Gentemot den enskilde arbetaren framträder den som tillfällig."[246] Därav kommer även produktivitetens utökning /Vermehrung/, som framspringer ur arbetarnas samverkan, inte dem själva, utan kapitalet tillgodo. (Detta är den enkla följden av det faktum, "att den verkligt stora utvecklingen av arbetets produktivkraft börjar först från och med det ögonblick, då det är förvandlat till lönarbete, ... under betingelser under vilka arbetaren inte längre kan tillägna sig dess resultat".[247]) "Därför berikar alla civilisationens framsteg, eller med andra ord varje utökning av de samhälleliga produktivkrafterna, eller om ni så önskar, själva arbetets produktivkrafter, inte arbetaren utan kapitalet", monopoliseras av kapitalistklassen. Alla dessa framsteg verkar dock därhän, att med produktivitetens utökning utöka det relativa merarbetets domän, och - "då kapitalet är arbetarens motsats" - även "den objektiva makten över arbetet", d.v.s. öka kapitalets makt.[248] ("Därför anser arbetaren, och med all rätt, att utvecklingen av hans eget arbetes produktivkraft är fientlig mot honom ..."[249]).
Utvecklingen av det specifikt kapitalistiska produktionssättet grundar sig alltså framförallt på arbetets samhälleliga potenser. Men kapitalet kan bara ställa dessa potenser i sin tjänst, då det från början är en kollektivkraft och som sådan "inte har att göra med enskildgjort /vereinzelt/ utan med kombinerat arbete".[250] Den kapitalistiska produktionens ändamål är ju inte produktion av bruksvärde, utan av bytesvärde (rättare sagt av mervärde); merarbetet "måste alltså redan från början vara tillräckligt stort för att en del av det åter skall kunna användas som kapital", d.v.s. kapitalet måste vara i stånd att "sätta ett visst kvantum levande arbetsförmåga samtidigt till verket".[251] I denna mening är ackumulation och koncentration av arbetskrafter, "mångas gruppering kring ett kapital", inbegripet i kapitalets begrepp (inte som ackumulation och koncentration av det "färdiga"[252] kapitalet, som "äger rum i åtskillnad från många /andra/ kapital", alltså förutsätter konkurrensens sfär[253]).
I den kapitalistiska produktionens begynnelse är dock arbetarnas förening genom kapitalet "endast formell, och angår endast arbetets produkt, inte själva arbetet". Denna förening består helt enkelt i "att kapitalet sysselsätter olika självständiga och utspritt boende hantverkare, som spinnare etc. ... Här är produktionssättet /sättet att producera/ ännu inte bestämt av kapitalet, utan endast påträffat /vorgefunden/ av det. Dessa utspridda arbetares enhetspunkt ligger endast i deras ömsesidiga relation till kapitalet ... I stället för att utbyta med många, utbyter de med den ena kapitalisten ... Som samverkande /zusammenwirkende/ arbete existerar de endast i sig, såvitt var och en av dem arbetar för kapitalet, d.v.s. ett centrum i kapitalet, - utan att de" verkligen "samarbetar".[254] Koncentrationen inskränker sig här ännu till en koncentration av utbyten genom kapitalet. Men snart övervinns detta stadium. Snart kommer kapitalet därhän, att det inte längre sysselsätter arbetarna på det sätt det fann /påträffade/ dem, utan låter dem samverka i ett företag. "Nu uppträder kapitalet både som arbetarnas kollektivkraft, ... och som den enhet som binder dem samman och därför skapar denna kraft", - vilket samtidigt medför "arbetarnas fulla avskiljande från produktionsbetingelserna", deras fulla beroende av kapitalet.[255]
Till att börja med kommer det bara att röra sig om den enkla kooperationen, om att "ett större antal arbetare verkar på samma tid och i samma lokal ..., för att producera samma varuslag under kommando av samma kapitalist", varvid ett sådant företag knappast skiljer sig från sättet att producera i skråväsendets hantverksindustri "på något annat sätt än genom det större antal arbetare som samtidigt sysselsätts av samma kapital".[256] Men kapitalet kan inte inskränka sig till att enbart låta arbetarna samverka - det måste iväg utöver detta! Givetvis förutsätter varje produktion i större skala en sådan samverkan - och i denna betydelse förblir den enkla kooperationen "den kapitalistiska produktionens grundform". Det vore dock historiskt felaktigt att däri se en särskild, "fast" utvecklingsepok hos det kapitalistiska produktionssättet.[257] Ty redan nästinpå sitt första steg tvingas det tidiga kapitalistiska företaget, "att nyttja arbetarnas koncentration i samma rum och deras arbetens samtidighet på ett annat sätt" - nämligen så att man sönderdelar hela verket i bestämda deloperationer och tilldelar olika särskilda arbetargrupper var och en av dessa operationer. Men därigenom kommer den typiska kapitalistiska manufakturen som industriellt produktionssätt till, och dess princip blir arbetets delning inom verkstaden, och hos vilket det från början inte framförallt handlar om produktens kvalitet - som hos hantverket - utan om massproduktion, eftersom det gäller "bytesvärde och surplusvärde".
Som den kapitalistiska produktionens första historiska form uppträder därför manufakturen till att börja med "där man i massor producerar för utförsel, för den utländska marknaden", alltså i de handels- och kuststäder vars industriella produktion "så att säga naturvuxet är inriktad på bytesvärdet". Men utanför dessa stora stapelplatser griper manufakturen "till att börja med inte tag i den så kallade stadsnäringen - utan i den lantliga binäringen, spinnandet och vävandet, - det arbete, som minst kräver yrkesskicklighet, konstnärligt utbildning". Eller "sådana produktionsgrenar, som glasfabriker, metallfabriker, virkessågerier etc., som från början kräver en större koncentration av arbetskrafter ... liksom koncentration av arbetsmedel etc.", och som därför "inte kan bedrivas skråmässigt".[258]
Men hur mycket än den tidiga kapitalistiska manufakturen strävar efter att genom kooperationen och arbetets delning alstra relativt mervärde, så är dess lagar ingalunda identiska "med de, som motsvarar storindustrin"[259]. Ty manufakturens grundval förblir, trots all utveckling av arbetsdelningen, hantverksskickligheten, - dess "specifika maskineri förblir ... den av många delarbetare kombinerade totalarbetaren".[260] Här gäller därför förutsättningen, "att det nödvändiga arbetet i manufakturen ännu tar en stor del av hela den disponibla arbetstiden, att alltså den enskilde arbetarens surplusarbete fortfarande är förhållandevis litet". Detta uppvägs endast genom att i manufakturen "är profitkvoten större, att kapitalet alltså ackumuleras snabbare i förhållande till den storlek[261] det redan har, än i storindustrin". Men å andra sidan "framkommer denna högre profitkvot hos manufakturen enbart genom att denna använder många arbetare på en gång" ... Det är därför fortfarande det absoluta merarbetet som härskar i manufakturen och som påtrycker den sin stämpel.[262]
Det är först den på maskinell drift grundade moderna industrin som kan övervinna denna skranka. I motsats till i manufakturen utgår i storindustrin produktionssättets omvälvning inte från arbetskraften, utan från arbetsmedlet.[263] Men därigenom förändras i grunden den ursprungliga relationen mellan arbetaren och arbetsmedlet. I hantverkets ställe - vilket är underordnat arbetaren - träder nu ett "besjälat odjur", som "objektiverar den vetenskapliga tanken och faktiskt är det som sammanfattar /länkar ihop/", så att den enskilde arbetaren endast existerar "som ett levande isolerat tillbehör till det".[264] Till skillnad från det enkla verktyget uppträder nämligen maskinen och ännu mer maskineriet som automatiskt system, "i inget avseende som den enskilde arbetarens arbetsmedel. Dess specifika särmärke /differentia specifica/ är ingalunda, som hos arbetsmedlet, att förmedla arbetarens aktivitet till objektet; utan denna aktivitet är snarare satt /gesetzt/, så att den endast förmedlar maskinens arbete, dess verksamhet /Aktion/ på råmaterialet, och övervakar och skyddar maskinen från störningar. Inte som hos instrumentet, som arbetaren besjälar som ett organ med sin egen skicklighet och aktivitet, och vars handhavande därför beror på hans virtuositet /mästerskap/. Utan maskinen, som åt arbetaren besitter skicklighet och kraft[265], är själva den virtuos, som äger en egen själ, i de mekaniska lagar som verkar i den ... Arbetarens aktivitet som inskränkts till blott och bart en abstraktion av aktivitet[266], bestäms och regleras i alla avseenden av maskineriets rörelse, inte tvärtom." Men därigenom har produktionsprocessen "upphört att vara arbetsprocess i den meningen att arbetet upphört att vara den behärskande enhet som omgriper produktionsprocessen. Arbetet framstår tvärtom endast som ett medvetet organ spritt över det mekaniska systemet på många punkter, vilka utgörs av enskilda, levande arbetare; underordnat själva maskineriets totalprocess, självt bara en lem i systemet vars enhet inte ligger i den levande arbetaren utan i det levande (aktiva) maskineriet ..., gentemot vilket den värdeförmerande kraften hos den enskilda arbetsförmågan försvinner som något oändligt litet ..." Kapitalets fulla utveckling äger rum först när arbetsmedlet "uppträder inom produktionsprocessen som maskin gentemot arbetet; hela produktionsprocessen är emellertid inte längre underordnad arbetarens omedelbara handlag, utan har blivit en teknologisk användning av vetenskapen". "Därför är det kapitalets tendens att ge produktionen vetenskaplig karaktär, och det omedelbara arbetet reduceras till enbart ett moment i denna process."[267]
Vilket resultat får nu denna omgestaltning av arbetsmedlet och den därav betingade omvälvningen hos hela produktionssättet för kapitalets värdeförmeringsprocess?
Man hör ofta av nationalekonomerna, säger Marx på ett annat ställe, att maskineriet "sparar arbete", och att med maskineriets hjälp "arbetet gör och skapar ting, som det absolut inte kunde göra utan maskineriet". Bådadera är riktigt, men hänför sig endast till "maskineriets bruksvärde"[268], till arbetsprocessen som sådan, inte till dess roll i kapitalets värdeförmeringsprocess. I denna tjänar tvärtom maskineriet endast som medel för en ökning av mervärdeproduktionen.
Marx har i Kapitalet I uttrycksfullt och utförligt skildrat hur maskinväsendets införande historiskt gick hand i hand med en måttlös förlängning av arbetsdagen och med den mest hänsynslösa exploatering av kvinno- och barnarbete; allt metoder för att utöka det absoluta merarbetet och det absoluta mervärdet. Men detta är inte maskineriets inneboende ändamål - enligt sitt väsen är det framför allt ett medel att höja det relativa mervärdet.
Det ligger i det relativa mervärdets begrepp, att genom produktivitetens ökning spara in nödvändigt arbete, för att utvidga merarbetet.[269] "Förverkligandet av denna tendens är förvandlingen av arbetsmedlet till maskineri."[270] Därför "händer det endast i ekonomernas fantasier", att maskinen "skyndar till den enskilde arbetarens hjälp", genom att avkorta och underlätta hans arbete! (Tvärtom: maskineriets kapitalistiska användning berövar arbetarens aktivitet "all självständighet och all attraktiv[271] karaktär", genom att inte endast förvandla arbetaren till en delarbetare, utan t.o.m. till en delmaskin.) "I stället är det så, att kapitalet använder maskinen endast om den" (genom avkortande av det nödvändiga arbetet) "sätter arbetaren i stånd att arbeta en större del av sin tid för kapitalet, /d.v.s./ att förhålla sig till en större del av sin tid som till något som inte tillhör honom själv ... Genom denna process reduceras den kvantitet arbete, som är nödvändig för produktion av ett visst föremål, till ett minimum, men detta bara om ett maximum av arbete därmed värdeförmeras i ett maximum av sådana föremål. "[272] I verkligheten visar det sig alltså, att den kapitalistiska användningen av maskineriet är precis raka motsatsen till vad den borgerliga apologetiken vill göra den till: i stället för att göra arbetaren mer oberoende och mildra exploateringen av honom, tjänar den tvärtom till att konfiskera en växande del av hans arbetstid som merarbete, och därmed föreviga och stärka den makt som är fientlig mot honom: kapitalets.
En annan verkan av maskineriet - bildandet av den så kallade reservarmén - går vi in på först i nästa kapitel. Men redan här bör pekas på, "att maskindriften, hur den än genom att stegra arbetets produktivkraft ökar merarbetet på det nödvändiga arbetets bekostnad, endast kan frambringa detta resultat genom att minska det antal arbetare, som ett visst kapital sysselsätter. Maskindriften förvandlar den kapitaldel, som förut var variabel, d.v.s. omsattes i levande arbete, till maskineri, alltså till konstant kapital, som inte producerar mervärde[273] ... Att använda maskineri för produktion av mervärde innebär en inneboende motsägelse, eftersom maskineriet endast kan förstora den av de två faktorer, varav mervärdets storlek beror, nämligen mervärdekvoten, genom att minska den andra faktorn, arbetarnas antal."[274] - Hur denna motsägelse löses (och samtidigt fördjupas), kommer vi att se senare.
Så mycket om den roll som tillkommer maskineriet i kapitalets värdeförmeringsprocess. Förvisso har utvecklingen av maskineriet - om vi betraktar den från den rena arbetsprocessens synpunkt, alltså bortsett från dess kapitalistiska användning - andra aspekter. Om det läser vi i Rohentwurf:
"Naturen bygger inga maskiner, inga lokomotiv, järnvägar, telegrafer, automatiska spinnmaskiner[275] etc. De är produkter av den mänskliga industrin /fliten/; de är naturliga material som omvandlats till den mänskliga viljans organ över naturen eller för dess förverkligande i naturen. De är den mänskliga hjärnans organ, skapade av den mänskliga handen; vetandets föremålsgjorda kraft." Maskineriets utveckling "visar i vilken grad det allmänna, samhälleliga vetandet ... har blivit omedelbar produktivkraft och den samhälleliga livsprocessens betingelser därmed själv kommit under det allmänna intellektets[276] kontroll och omformats i överensstämmelse därmed. Den visar i vilken utsträckning de samhälleliga produktivkrafterna har producerats, inte blott i form av vetande utan också som omedelbara organ för den samhälleliga praktiken, för den reella livsprocessen."[277] Men det betyder inte bara, att "det enskilda arbetet som sådant överhuvudtaget upphört att framträda som produktivt och snarast är produktivt bara i de gemensamma arbeten vilka underordnar naturens makter under sig".[278] Det betyder dessutom, att maskineriets utveckling som ett automatiskt system i sin sista konsekvens (tänk bara på "automationen" som i dag griper omkring sig) radikalt omvälver själva arbetsprocessens natur genom att tilldela arbetaren den totalt förändrade funktionen av enbart "väktare och reglerare" av densamma.[279] Men därav framkommer, att just maskineriets utveckling - fastän den i kapitalistisk tillämpning endast leder till lönarbetarens förtryck - bjuder den säkraste hävstången för hans framtida befrielse, genom att den möjliggör den radikala avkortningen av arbetstiden, utan vilken klassamhällets avlägsnande skulle förbli ett tomt ord.[280] (Vi skall återkomma utförligare till detta tema i kapitel 28.) Men å andra sidan gör just utvecklingen av det moderna maskineriet "det till en fråga om liv och död att sätta människans absoluta användbarhet för skiftande arbetsuppgifter i stället för det ohyggliga tillståndet, att en arbetarbefolkning, nedtryckt i elände, hålles i reserv för kapitalets skiftande exploateringsbehov. Det gäller att ersätta delindividen, som bara har en samhällelig detaljfunktion" (som lönarbetaren idag) "med den fullt utvecklade totalindividen, för vilken olika samhälleliga funktioner är verksamhetsformer, som avlöser varandra".[281] Bådadera kan naturligtvis förverkligas först i det kommunistiska samhället; men kapitalet verkar /treibt/ självt - mot sin vilja - i denna riktning! - "Å ena sidan väcker kapitalet alla vetenskapens och naturens makter såväl som den samhälleliga kombinationens och den samhälleliga kommunikationens makter till liv för att göra skapandet av rikedom (relativt) oberoende av den därtill använda arbetstiden".[282] Å andra sidan vill det mäta dessa på så sätt frambringade, enorma samhällskrafter efter arbetstiden och stänga in dem inom gränser som krävs för att det redan skapade värdet skall kunna bibehållas som värde. Produktivkrafterna och de samhälleliga relationerna, som är olika sidor av den samhälleliga individens utveckling, framstår för kapitalet bara som medel och är bara medel för kapitalet att producera på dess inskränkta grundval. Men i verkligheten är det de materiella betingelser varmed denna grundval skall sprängas i luften."[283] Det är dock en fråga, som går långt utanför detta kapitels ram, och vilken vi skall befatta oss närmare med först i kapitlet om den socialistiska samhällsordningen.
I den hittillsvarande undersökningen gällde det för Marx att, till att börja med, uppsöka grunden till mervärdets natur, att utveckla det som förkroppsligande /Verkörperung/ av "den absoluta eller relativa arbetstid, som - utöver den nödvändiga arbetstiden - sätts i verket av kapitalet".[284] För att förstå denna process var det antal arbetare, som används av kapitalet likgiltigt: ty, om det gällde hundra, tio eller en arbetsdag, i vart fall vanns mervärdet antingen genom förlängning av arbetarens totalarbetstid eller genom förkortning av hans nödvändiga arbetstid - i vart fall berodde kapitalets grad av värdeförmering eller mervärdekvoten endast på arbetsdagens delning i nödvändigt och merarbete. Så långt kunde man alltså bortse från antalet arbetare, som exploaterades av kapitalet, eller som det i Rohentwurf genomgående heter, från summan av de "samtidiga arbetsdagarna"[285].
Kapitalet är dock, (som framhävdes redan i förra kapitlet) från början en "kollektivkraft", som vilar på upphävandet av arbetarens enskildgjordhet /Verinzelung/, på koncentrationen av många arbetare genom en kapitalist. "Det kan inte finnas en kapitalist för varje arbetare utan det måste gå en viss kvantitet arbetare på en kapitalist - medan det kan gå en eller två gesäller på en mästare." Ty, "om kapitalisten bara använde en arbetare, för att leva upp dennes surplustid, så skulle han uppenbarligen vinna dubbelt på att själv arbeta, eftersom han utöver surplusarbetet skulle vinna den lön han betalt arbetaren".[286] Han skulle tvärtom genom inskränkningen till en arbetare "förlora i denna process ... eller arbetaren skulle bara vara hans hjälp och han skulle inte förhålla sig till denne som kapital". För att alltså "kapitalet skulle existera som kapital", för att kapitalisten "skulle kunna såväl leva av profiten som ackumulera", måste han vara i stånd "att sätta ett visst kvantum levande arbetsförmåga till verket samtidigt måste hans vinst vara = summan av många samtidiga levande arbetsdagars surplustid".[287]
Hur inverkar nu antalet av kapitalet sysselsatta arbetare på kapitalets värdeförmering, på mervärdeproduktionen?
Här måste framförallt skiljas mellan mervärdets kvot och massa. För den förstnämnda är, som sagt, antalet använda arbetskrafter heltigenom likgiltigt. Kapitalet må anställa 5 eller 50 arbetare; men om arbetarna arbetar lika länge var gång, och om förhållandet mellan betalt och obetalt arbete är detsamma, så kommer var och en av de 50 arbetarna att skapa lika mycket mervärde, som var och en av de 5. Men det som kommer att vara olika, är totalmassan av det mervärde som produceras i de båda fallen, - den måttstock, i vilken kapitalet kan värdeförmera sig på en gång /i ett omslag/. För att bestämma denna massa, måste man inte bara - som för den enskilda arbetsdagen - känna mervärdekvoten och arbetsdagens längd, utan också hur ofta arbetsdagen rumsligen upprepar sig, d.v.s. antalet samtidigt sysselsatta arbetare. De båda sista faktorerna kan dock sammanfattas i begreppet "aggregatarbete"[288]. Därigenom skulle skillnaden mellan flera och en arbetsdag med avseende på bestämmandet av det producerade mervärdets massa försvinna. Men på samma sätt kan också det arbete som sätts i rörelse av ett samhälles totalkapital uppfattas som en arbetsdag (t.ex. kan totalarbetet av 6 miljoner arbetare, som i genomsnitt arbetar 8 timmar om dagen, ses som en arbetsdag av 48 miljoner timmar). Om denna samhälleliga arbetsdag utgör en fix /fast/ storhet, så kan mervärdet uppenbarligen "endast förökas relativt, genom arbetets större produktivkraft"; men är denna given "enbart absolut ..., genom förvandling av en större del av befolkningen till arbetare och ökning av de samtidiga arbetsdagarna"[289]. Här uppträder alltså arbetarbefolkningens tillväxt som "den matematiska gränsen för det mervärde, som samhällets totalkapital kan frambringa".[290]
Så långt om hur antalet använda arbetskrafter inverkar på kapitalets värdeförmering, på massan av det mervärde som produceras av dem. Men det är ingalunda den enda aspekt som bjuds, då vi betraktar de "samtidiga arbetsdagarna".
Det produktionssätt som grundar sig på kapitalet är endast möjligt, emedan kapitalet ständigt kan tillägna sig merarbete. Men merarbete "existerar endast i förhållande till det nödvändiga, alltså endast såvida detta existerar. Kapitalet måste därför sätta nödvändigt arbete, för att sätta surplusarbete ... men kapitalet måste likaså upphäva det som nödvändigt arbete, för att sätta det som surplusarbete ..." Det är därför dess tendens att skapa så mycket arbete som möjligt, lika mycket som det är dess tendens att reducera det nödvändiga arbetet till ett minimum. "Så länge vi betraktar den enskilda arbetsdagen", säger Marx, "är processen naturligtvis enkel: 1) att förlänga den till den naturliga möjlighetens gränser; 2) att alltmer förkorta den nödvändiga delen av densamma (d.v.s. måttlöst höja produktivkrafterna)". Men annorlunda blir det, när det inte längre handlar cm arbetsdagen, utan om "många arbetsdagar bredvid varandra". Här uppträder de just nämnda tendenserna i modifierad form:
Å ena sidan ligger det i kapitalets natur att sträva efter gränslös värdeförmering (det "skapar bara ett bestämt mervärde, eftersom det inte kan sätta ett oändligt på en gång; men kapitalet är den ständiga rörelsen att skapa mera mervärde"[291]). Men den levande arbetsdagen, som bildar källan till dess värdeförmering, är alltid begränsad - antingen det gäller naturliga eller lagliga, av samhället dragna gränser för arbetsdagen. Kan därför dess varaktighet inte utökas - och produktionsteknikens utveckling tillsvidare inte tillåter någon ökning av det relativa merarbetet -, så kan kapitalet hoppa över arbetsdagens gräns "endast genom att det bredvid den ena arbetsdagen samtidigt sätter en annan - genom att rumsligen tillfoga fler samtidiga arbetsdagar. T.ex. kan jag bara driva A's surplusarbete till 3 timmar; men tillfogar jag B, C, D etc., så blir det tolv timmar. I stället för ett surplusarbete på 3 timmar har jag nu skapat ett på 12".[292] Så kan inom bestämda gränser arbetsdagens förlängning ersättas genom utökning av arbetarantalet, och massan av det absoluta mervärdet - trots att mervärdekvoten förblir lika - kan höjas.[293] Därav kapitalets strävanden att använda så många arbetare som möjligt, för att kunna avpressa merarbete ur så många som möjligt.
Men å andra sidan driver trängtan /der Drang/ efter relativt mervärde kapitalet till att sätta så många som möjligt av dessa arbetare "som inte nödvändiga ... och reducera de nödvändiga arbetsdagarna i förhållande till den totala föremålsgjorda arbetstiden - liksom kapitalet strävade efter att reducera de nödvändiga arbetstimmarna hos den enskilda arbetsdagen. Om 6 (12-timmars) arbetsdagar är nödvändiga, för att producera 12 överflödiga arbetstimmar, så arbetar kapitalet i den riktningen att endast 4 skall vara nödvändiga. Eller också kan de 6 arbetsdagarna betraktas som en arbetsdag på 72 timmar; om det lyckas, att minska den nödvändiga arbetstiden med 24 timmar, så faller två nödvändiga arbetsdagar bort - vilket är 2 arbetare".[294] "Lagen om att förmera surplusarbetstimmarna" genom att minska det nödvändiga arbetet, "tar alltså nu formen av att minska antalet nödvändiga arbetare".[295] (Arbetarantalets minskning visar dock här det relativa mervärdets tillväxt, medan i det föregående fallet arbetarantalets ökning uttryckte det absoluta mervärdets tillväxt.)
Kapitalets strävan går mot att "länka samman det absoluta med det relativa mervärdet". Det som det alltså traktas efter, är "arbetsdagens största längd, med störst antal samtidiga arbetsdagar, samtidigt med reduktionen å ena sidan av den nödvändiga arbetstiden till ett minimum, å andra sidan av det nödvändiga arbetarantalet till ett minimum".[296] Den första processen betyder utökning av den arbetande befolkningen, den andra - dess relativa minskning, om den än absolut förblir densamma eller till och med kan växa. "Båda tendenserna är nödvändiga tendenser hos kapitalet. Enheten av dessa motsägande tendenser, därför den levande motsägelsen[297], är given först med maskineriet"[298], som endast minskar det nödvändiga arbetet, för att förstora merarbetet, och som därför visar sig som det mäktigaste medlet för det relativa såväl som det absoluta mervärdets produktion. (Och just därför måste maskineriets kapitalistiska användning - som redan framhävts - främst bli utvecklad och begripen utifrån kapitalets förhållande till det levande arbetet, d.v.s. från dess strävan efter mervärdestillägnelse, och icke utifrån konkurrensen.[299])
Alltså: "Om arbetstiden inte betraktas som den enskilde arbetarens arbetsdag, utan som ett obestämt antal arbetares obestämda arbetsdag, så kommer alla populations-/befolknings-/förhållanden in i" undersökningen, och redan ur mervärdets grundformer framgår "samtliga motsägelser, som har uttalats fastän inte begripits i den moderna populationsteorin".[300] Det visar sig sedan, att kapitalets tvekluvna lag att sammanlänka "störst absolut massa nödvändigt arbete med störst relativ massa surplusarbete", motsvarar en lika tvekluven lag, att å ena sidan förvandla en så stor del av befolkningen som möjligt till arbetarbefolkning, och å andra sidan "att ständigt sätta en del av denna som surplusbefolkning - en befolkning som till en början är onyttig, fram till dess att kapitalet kan värdeförmera den".[301]
Så kommer vi till frågan om den så kallade industriella reservarmén[302], som Marx i Rohentwurf (ej som i Kapitalet) härleder direkt ur det relativa mervärdets begrepp, utan att tidigare ha skildrat maskineriets och kapitalackumulationens inverkan på arbetarbefolkningens utveckling. Men då - bortsett från den punkt som nämnts - denna del av hans arbeten (s. 502-504 i Grundrisse) jämfört med Kapitalet innehåller föga nytt så kan det gott hoppas över. Här skall endast framhävas den metod, det sätt, på vilket Marx uppfattar den industriella reservarmén som ett resultat av den dialektiska processen av det samtidiga sättandet[12*] och upphävandet av det nödvändiga arbetet genom kapitalet;[303] vidare den omständigheten, att han här jämställer reservarmén med "pauperismens sfär", medan enligt Kapitalet denna av utarmade och lumpproletära element bebodda sfär, endast utgör den "djupaste utfällningen av den relativa överbefolkningen".
Däremot framstår det föregående avsnittet i Grundrisse som särskilt intressant (sv s. 169 - 174/ty 497-501), som befattar sig med kapitalismens befolkningslag till skillnad från tidigare produktionsstegs, och vari vi även finner Marx' enda av oss kända utförliga kritik av Malthus' befolkningslära.[304]
Där heter det: "I olika samhälleliga produktionssätt existerar olika lagar för populationsökning och överpopulation"[305], som visserligen - eftersom det här gäller "historien om människans natur" - är "naturliga lagar; men de är bara naturliga för människan vid en bestämd, historisk utveckling, där produktivkrafterna nått en bestämd utvecklingsgrad, bestämd av människans egen historiska process ... Dessa olika lagar kan helt enkelt reduceras till de olika sätten att förhålla sig till produktionsbetingelserna eller - sett i relation till den levande individen - till individens reproduktionsbetingelser som medlem av samhället, eftersom han bara arbetar och tillägnar sig i samhället. Upplösningen av dessa förhållanden med avseende på den enskilde individen, eller en del av befolkningen sätter dem utanför de reproduktiva betingelser som tillhör denna bestämda bas, därför som överbefolkning ..." Men det är "endast i det på kapitalet grundade produktionssättet som" överbefolkning "uppträder som ett resultat av själva arbetet, av utvecklingen av arbetets produktivkraft". Därför är ingenting mer felaktigt än att kasta folkökningens olika historiska lagar i en hatt, som malthusianerna gör! Ty "på ett steg av den samhälleliga produktionens utveckling kan en viss population därför innebära överpopulation, medan samma population inte är det på ett annat steg; och dess effekter kan vara olika". "... överpopulation var alltså hos jägarfolken någonting annat än hos atenarna, och hos atenarna någonting annat än hos germanerna ... en överpopulation av fria atenare som förvandlas till kolonister, är avsevärt skild från en överpopulation av arbetare som förvandlas till fattighjon[306]. Likaså är den tiggande överpopulation, som tär sin merprodukt i ett kloster, väsentligt skild från den som skapas i en fabrik."
Eftersom i alla förkapitalistiska samhällsformationer, fortsätter Marx, "produktivkrafternas utveckling inte är tillägnelsens bas, utan ett bestämt förhållande till produktionsbetingelserna (egendomsformerna) - vilka framträder[307] som en förutsatt skranka för produktivkrafterna, och endast skall reproduceras - så måste den populationsutveckling vari utvecklingen av alla produktivkrafter resumeras[308] /sammanfattas/ i ännu högre grad ha en yttre skranka och alltså framträda som en utveckling som skall hämmas /eg. beskränkas, Beschränken/". Det vill säga: för att ett sådant samhälle "skulle fortsätta att existera på det gamla sättet, som sådant, är reproduktionen av dess medlemmar under de förutsatta objektiva betingelserna nödvändig", men dessa "är endast förenliga med en bestämd populationsmängd". - Men på alla nivåer i samhällsutvecklingen uppträder "den överpopulation som är satt på en viss produktionsbas därför lika bestämd som den adekvata populationen. Överpopulation och population är tillsammans den population som kan frambringas av en bestämd produktionsbas. Hur långt populationen kan sätta sig utöver sin skranka. Hur stor överpopulation produktionsbasen gör till sin egen förutsättning är givet av själva skrankan - eller snarare av samma grund som sätter skrankan. Det förhåller sig på samma sätt som med arbete och surplusarbete, vilka tillsammans utgör hela arbetet på den givna basen."[309]
Man bör alltså inte alls förebrå Malthus, att han "har hävdat överpopulationens faktum under alla samhällsformer". (I varje fall "har han inte bevisat det, ty det finns ingenting mer okritiskt än hans brokigt hopfösta kompilationer /utdrag/ från historieskrivare och reseskildringar".) Men det som är huvudfelet i hans "befolkningslära" är att han "betraktar överpopulationen som likartad under den ekonomiska utvecklingens olika faser". Han "förstår inte dess specifika skillnader i olika utvecklingsfaser och reducerar därför på sitt stupida sätt dessa komplicerade och växlande förhållanden till ett förhållande, till två ekvationer, där människans naturliga fortplantning på den ena sidan och livsmedlens[310] naturliga fortplantning på den andra sidan står gentemot varandra som två naturliga serier, varav den ena växer i geometrisk, den andra i aritmetisk serie. På så sätt omvandlar han historiskt olikartade förhållanden till ett abstrakt talförhållande som han hämtat ur luften och som varken är grundat på naturlagar eller på historiska förhållanden."[311]
Enligt Malthus, fortsätter Marx, "skall det finnas en naturlig skillnad mellan människans och t.ex. sädens fortplantning. Den apan förutsätter därmed att människans förökning är blott och bart en naturprocess som behöver yttre hinder[312] för att inte utvecklas i geometrisk serie. Denna geometriska fortplantning är människans naturliga fortplantningsprocess." Visserligen finner man i den verkliga historien, "att populationen utvecklas i mycket olikartade förhållanden och att överpopulation likaså är ett historiskt bestämt förhållande, ingalunda bestämt genom talförhållanden eller genom en absolut gräns som livsmedlens produktivitet skulle sätta, utan att den begränsas av de förhållanden som bestämda produktionsbetingelser sätter." Men Malthus sätter sig bara över dessa historiskt bestämda lagar för befolkningsrörelsen. "Malthus' människa, abstraherad från den historiskt bestämda människan, existerar bara i Malthus' hjärna; så alltså också den geometriska fortplantningsmetod som svarar mot denna Malthus' naturliga människa. Därför framträder den verkliga historien för Malthus inte så, att hans naturmänniskas fortplantning skulle vara en abstraktion från historieprocessen, från den verkliga fortplantningen, utan tvärtom så att den verkliga fortplantningen skulle vara en tillämpning av hans teori. Det som i historien är betingelser, inre betingelser för såväl population som överpopulation på varje stadium /Stufe/, framstår hos honom som yttre hinder[313] som har hindrat populationen att utvecklas enligt hans formel." - Men å andra sidan framstår hos Malthus produktionen av livsmedel - som den hindras[314], bestäms av den mänskliga handlingen /Aktion/ - som hinder[315], som den sätter åt sig själv. Fanerogamer täckte en gång hela jordens yta. Deras reproduktion upphörde först när det inte fanns mer plats. De höll sig inte till någon aritmetisk proportion. Var Malthus har upptäckt att reproduktionen av naturvarelser med fri vilja stannar[316] /upphör/ av inre drift, utan yttre hinder, är svårt att säga. De inneboende, historiskt skiftande gränserna för den mänskliga fortplantningsprocessen förvandlar han till yttre skrankor, och naturreproduktionens yttre hinder förvandlar han till inneboende gränser eller naturlagar för fortplantningen."[317]
Men för det andra relaterar Malthus "på ett enfaldigt sätt en viss kvantitet människor till en viss kvantitet livsmedel. Ricardo har med rätta invänt att kvantiteten förefintlig spannmål är tämligen likgiltig för arbetaren om han inte har någon sysselsättning; att det alltså är sysselsättningsmedlen och inte subsistensmedlen[318] som försätter honom i eller utanför kategorin surpluspopulation."[319] Men denna invändning av Ricardo, fortsätter Marx, "skall fattas mer allmänt", då det här överhuvud gäller den "sociala förmedling genom vilken individen förhåller sig till och skapar medlen för sin reproduktion; det gäller alltså produktionsbetingelserna och individens förhållande till dem. För slaven i Aten fanns det inga skrankor för hans förökning utom den producerbara nödtorften[320]. Och vi har aldrig hört att det under antiken skulle ha funnits surplus-slavar. Behovet av dem snarare steg. Men väl fanns det surpluspopulation av icke-arbetare (i den omedelbara betydelsen) vilka inte var för många i förhållande till de existerande livsmedlen men som hade förlorat de betingelser under vilka de kunde tillägna sig livsmedlen." (Marx fortsätter: "Uppfinningen av surplusarbetare, d.v.s. av egendomslösa människor som arbetar, tillhör kapitalets epok.") Lika lite kan feodaltidens surplusbefolkning deduceras /härledas/ ur något som helst förhållande mellan människoantalet och mängden livsmedel: "De tiggare som slog sig ner i klostren och hjälpte dessa att förtära deras surplusprodukt hör till samma kategori som feodalherrens följe[321], och detta visar att surplusprodukten inte kunde förtäras av sina få ägare." Och slutligen bevisar också "överpopulationen bland t.ex. jägarfolk[322], som kommer till uttryck i de enskilda stammarnas inbördes kamp ... inte att jorden inte skulle kunna föda det lilla antalet människor, utan att betingelserna för deras reproduktion kräver ett stort territorium för det lilla antalet människor." Alltså finner man ingenstans "ett förhållande grundat på icke existerande, absoluta mängder subsistensmedel[323], utan bara förhållanden baserade på reproduktionsbetingelserna ... vari betingelserna för reproduktionen av människan, av totalpopulationen, av den relativa surpluspopulationen ingår. Denna surpluspopulation är bara relativ: den står inte i något förhållande till subsistensmedlen över huvud taget, utan till det sätt varpå dessa produceras. Därför också bara surplus på detta utvecklingsstadium."[324]
Så mycket om Malthus' egentliga befolkningsdoktrin, som Marx på en annan plats kallade för en paskill /smädeskrift/ mot människosläktet".[325] Visserligen försökte Malthus senare, att ge sin doktrin en direkt ekonomisk grund, genom att stödja den på den s.k. lagen om "markens avtagande avkastning". Men denna punkt går Marx i sin kritik av Malthus' befolkningsteori inte in på, då den först skulle tas hänsyn till när Ricardos ränteteori skulle behandlas.[326] Han inskränker sig därför i Rohentwurf till anmärkningen, att den så kallade lagen skulle föras tillbaka till, "att jordbruket på det stadium av industrins utveckling, som Ricardo m.fl. kände till, stod tillbaka för manufakturen, något som för övrigt - om än i växlande grad - är inneboende i den borgerliga produktionen."[327]
Redan ur mervärdets enkla lag framgår alltså kapitalets tendens, att inte bara "måttlöst utöka" det mänskliga arbetet, utan också "göra det relativt överflödigt".[328] Begreppsmässigt ingår därför i läran om mervärdet även läran om surplusbefolkningen, om den industriella reservarmén. Men hur existensen av överbefolkning hänger samman med bildandet av surpluskapital, med den kapitalistiska ackumulationen, kommer att visa sig först i det följande.
Hittills har vi endast betraktat kapitalet i dess tillkomstprocess /Entstehungs-/, inte i det bestående flödet av dess förnyelse, dess reproduktion. Emellertid påtrycker den kapitalistiska produktionsprocessens blotta upprepning, dess blotta kontinuitet, "vissa nya karaktärer på dess enskildgjorda förlopp eller upplöser snarare detta förlopps skenkaraktär".[329] Så framträdde "vid kapitalets första förekomst" dess förutsättningar "som yttre förutsättningar ...; därför inte framsprungna ur dess inre väsen, och inte förklarade ur /av/ detta". Det räcker dock att fatta /fassen/ kapitalbildningens förlopp i reproduktionsprocessens sammanhang för att dessa förutsättningar "skall framträda som moment i kapitalets rörelse, så att kapitalet självt - hur de än historiskt har uppstått - har förutsatt dem som sina egna moment".[330]
Med andra ord: Från den hittillsvarande undersökningens ståndpunkt kunde och måsta antas, "att kapitalisten någon gång i det förflutna genom något slags ursprunglig ackumulation, som var oavhängig av andras obetalda arbete, blev penningägare", innan han kunde beträda marknaden som köpare av arbetskraft och produktionsmedel; d.v.s. att tillägnelsen av främmande arbeten genom kapitalisten föregick utbytet av varor som tillhörde honom själv och som kastades in i cirkulationen av honom - "värden, som inte härrör från hans utbyte med det levande arbetet eller från hans förhållande som kapital till arbetet".[331] Det är till denna "ursprungliga ackumulation" (previous accumulation), som de borgerliga ekonomerna med förkärlek klamrar sig fast för att bringa det faktum, att kapitalets värdeförmering endast består av tillägnelse av obetalt arbete, "i harmoni med de allmänna egendomslagar som kapitalets samhälle självt proklamerat". Hur det än må vara idag, säger de, ursprungligen har kapitalisterna "arbetat sig till" sitt kapital; därför är ingenting naturligare än att de kräver betalt för dettas "produktiva tjänster".
Detta haltar dock på flera sätt: För det första vet vi bara alltför väl, hur mycket kapitalets verkliga tillkomsthistoria byggde på rov (t.ex. baggböleri), bedrägeri, underkuvning, kort sagt på våld[332]. Allt detta är handlingar, som inte har att göra med den fredliga metoden: ackumulation av det man "arbetat sig till". (Hade kapitalismen tvingats inskränka sig till denna fredliga metod så hade den än idag inte kommit ur barnskorna.) Och för det andra gör sig de borgerliga ekonomerna här skyldiga till en förväxling, genom att de uppger att betingelserna för kapitalets tillblivelse är "betingelser för dess nuvarande förverkligande, d.v.s. de uppger att de moment i vilka kapitalisten ännu tillägnar sig som icke-kapitalist - eftersom han endast håller på att bli kapitalist - är de verkliga villkor[333], under vilka han tillägnar sig som kapitalist". De glömmer att den ackumulation av kapital som föregick, inte sprang fram ur arbetet, hör till de betingelser, vilka som "historiska förstadier av kapitalets tillblivelse ligger bakom det, liksom de processer, varigenom jorden övergick från ett flytande hav av eld och gaser till sin nuvarande form, ligger bakom den färdigbildade jordens nuvarande liv". Visserligen kan enskilda kapital "alltjämt uppstå t.ex. genom anhopning[334]. Men det anhopade[335] förrådet blir till kapital först genom utsugning av arbete."[336] Apologetikens försök att ur "arbetsegendomen" och de "enkla och 'rättfärdiga' lagarna av utbyte av ekvivalenter" härleda "kapitalets eviga rätt till frukterna av främmande arbete" måste, som det heter i Kapitalet, förvisas till "barnsagornas" värld. Hur rätt han har, visar sig med en gång, då vi i stället för ett isolerat produktionsförlopp ser på kapitalets reproduktionsprocess.
Vi såg att som resultat av den ursprungliga produktionsprocessen har kapitalisten tillägnat sig merarbete, som till att börja med existerar i merproduktens form och ur denna först måste förvandlas till pengar. Betingelserna för merprodukts realisering, liksom realiseringen överhuvud, undersöks av Marx först i verkets följande avsnitt, vilket handlar om kapitalets cirkulationsprocess. Här måste därför antas, att kapitalisten lyckats avyttra varan och att han säljer den till dess värde. Därmed är även mervärdet realiserat, förvandlat till pengarnas form. Men dessa pengar "är nu redan i sig kapital" och "som sådana anvisning på nytt arbete".[337] Även detta nya kapital (som Marx till skillnad från det ursprungliga, vars frukt det är, kallar för "surpluskapital" eller "tillskottskapital"), måste förvisso värdeförmeras, alltså genomgå produktionsprocessen. Men hur mycket skiljer sig inte den andra processens förutsättningar från den förstas!
Framförallt är surpluskapitalet självt inget annat än kapitaliserat mervärde. Det innehåller "ända från början inte en enda värdeatom, som inte härstammar från obetalt arbete".[338] Därför är också de särskilda gestalter som det måste anta, för att på nytt värdeförmera sig, nämligen det konstanta och variabla kapitalets gestalter, endast särskilda former av själva merarbetet. Tidigare, när den ursprungliga produktionsakten betraktades, framträdde det "som en gärning från kapitalets sida", att produktionens sakliga betingelser - råämne, instrument och livsmedel för arbetarna - "förelåg i ett omfång som gjorde det möjligt för det levande arbetet att förverkliga sig, inte bara som nödvändigt arbete utan som merarbete".[339] Men nu har "det sken ramlat av, som fortfarande existerade vid det första betraktandet av produktionsprocessen, att kapitalet å sin sida, på ett eller annat sätt skulle skaffa fram något värde ur cirkulationen ... Alla moment, som träder gentemot den levande arbetsförmågan som främmande, yttre makter, som under vissa, av den själv oberoende betingelser konsumerade och använde den, är nu satta som dess egen produkt och resultat."[340]
Men inte bara det. "Nu framträder också" det absoluta åtskiljande mellan egendom och arbete, som ligger i kapitalförhållandets väsen[341] - men som från den hittillsvarande ståndpunkten endast utgjorde /darstellte/ en historisk förutsättning för detta åtskiljande - "som produkt av arbetet självt, som föremålsgjordhet, objektivering av arbetets egna moment". D.v.s.: Hittills kunde vi anta, att kapitalet just i kraft av den "ursprungliga ackumulationen" från dess ägares sida blev till en makt som behärskar arbetet. Denna illusion försvinner dock, så snart vi betraktar surpluskapitalets kretslopp, alltså reproduktionsprocessen. Nu blir det klart, att det är arbetsförmågans eget verk att produktionens sakliga betingelser, som skapats av arbetsförmågan träder gentemot denna som kapital, att processen av arbetets förverkligande[13*] samtidigt är processen av dess overkliggörande[342]. Ty genom sitt inträde i produktionsprocessen har arbetsförmågan "inte bara framställt betingelserna för det nödvändiga arbetet som något som tillhör kapitalet; utan den i arbetsförmågan som möjlighet liggande värdeförmeringen, den värdeskapande möjligheten, existerar nu ävenledes som surplusvärde, surplusprodukt, med ett ord, som kapital ... Arbetsförmågan har inte bara skapat den främmande rikedomen och sin egen fattigdom, utan rikedomens förhållande till den själv som fattigdom", alltså själva kapitalförhållandet.[343] Och "detta sociala förhållande, produktionsförhållande, framträder i själva verket som ett viktigare resultat av processen än dess materiella resultat".[344]
Undersökningens resultat hittills är, att vi framförallt måste skilja mellan betingelserna för kapitalet i vardande /i dess tillblivelse/ och för det tillblivna, det "färdiga" kapitalet.[345] Det en gång historiskt utvecklade kapitalet frambringar sina existensbetingelser - "inte som betingelser för dess uppkomst utan som resultat av dess tillvaro. Kapitalet utgår alltså inte längre från förutsättningarna från dess tillblivelse, utan det förutsätts självt, och utgående från sig självt, skapar det självt förutsättningarna för sitt fortsatta bevarande och sin tillväxt."[346]
Visserligen, upprepar Marx, "om vi kallar det surpluskapital som ursprungligen kommer ut ur produktionsprocessen, för surpluskapital I, ... framstår besittandet av värden på kapitalistens sida, av vilka han formellt utbyter en del mot den levande arbetsförmågan, som en betingelse för skapandet av surpluskapital I." ("Vi säger formellt, eftersom det levande arbetet också måste ge tillbaka till kapitalisten de värden som han bytt ut, och ersätta dem.") - "Men låt oss nu tänka oss att surpluskapitalet åter kastas in i produktionsprocessen, att det åter realiserar sitt surplusvärde i utbytet, och att det åter uppträder som ett nytt surpluskapital i början av en tredje produktionsprocess. Detta surpluskapital II har andra förutsättningar än surpluskapital I. Förutsättningarna för surpluskapital I var värden som tillhörde kapitalisten och som denne kastade in i cirkulationen ... Förutsättningen för surpluskapital II är inget annat än existensen av surpluskapital I; det vill med andra ord säga förutsättningen att kapitalisten redan har tillägnat sig främmande arbete utan utbyte. Detta sätter honom i stånd att oupphörligen sätta igång processen från början igen ... Förfluten tillägnelse av främmande arbete framträder nu som den enkla betingelsen för ny tillägnelse av främmande arbete ... Att han", kapitalisten, "redan som kapital stod gentemot det levande arbetet, framträder som den enda betingelsen för att han inte bara bevarar sig som kapital utan också att han som växande kapital i växande grad tillägnar sig främmande arbete utan ekvivalent, eller utvidgar sin makt, sin existens som kapital gentemot den levande arbetsförmågan[347], och å andra sidan ständigt på nytt sätter den levande arbetsförmågan i dess subjektiva substanslösa torftighet som levande arbetsförmåga."[348]
Vi kommer nu till ett ställe i Rohentwurf, som - med bara få ändringar - upptogs i Kapitalet I.[349] Detta ställe lyder: Om ett surpluskapital I skapades genom det enkla utbytet mellan föremålsgjort arbete och den levande arbetsförmågan - ett utbyte som helt igenom är grundat på lagarna för utbyte av ekvivalenter vilka värderas enligt den kvantitet arbete eller arbetstid som innehålls i dem - och om detta utbyte (med juridiska termer) inte förutsatte något annat än vars och ens egendomsrätt till sina egna produkter och den fria dispositionen över dessa[350] - men i den mån som surpluskapital II:s förhållande till surpluskapital I därför är en konsekvens av detta första förhållande - så ser vi att egendomsrätten, på kapitalets sida på dialektisk väg genom en egendomlig konsekvens, slår över i rätten till en främmande produkt eller i egendomsrätten till främmande arbete, rätten att tillägna sig främmande arbete utan ekvivalent ... Egendomsrätten slår å ena sidan över i rätten att tillägna sig främmande arbete, å andra sidan i plikten att respektera produkten av det egna arbetet och själva det egna arbetet som värden som tillhör en annan. Det utbyte av ekvivalenter, som framstod som den ursprungliga operation för vilken egendomsrätten är det juridiska uttrycket, har bytt ansikte på ett sådant sätt att utbytet å ena sidan bara är skenbart, därigenom att den del av kapitalet som utbyts mot levande arbetsförmåga, för det första själv är främmande arbete som tillägnats utan ekvivalent, och för det andra måste ersättas av ett surplus av arbete[351], alltså i verkligheten inte alls ges bort utan bara förvandlas från en form till en annan. Utbytets förhållande har alltså totalt fallit bort eller är blott sken. Vidare framträdde egendomsrätten ursprungligen som grundad på ens eget arbete.[352] Egendom framträder nu som rätt till främmande arbete och som omöjlighet för arbetet att tillägna sig sin egen produkt. Den fullständiga åtskillnaden mellan egendom, och än mer rikedom, och arbete framstår nu som konsekvens av den lag som utgick från deras identitet."[353]
Att dessa meningar är synnerligen viktiga, är uppenbart. Det handlar ju om en punkt, där den grundläggande skillnaden mellan Marx' uppfattning om kapitalet och hans föregångares framträder mycket klart. Att övergången till det kapitalistiska produktionssättet svarar mot ett omslag i tillägnelselagen, anades och uttalades naturligtvis redan före Marx[354]; men Marx var den förste som förklarade naturen av detta omslag och påvisade dess nödvändighet. Ty hela svårigheten i att begripa kapitalet och dess former består just i att finna ut hur den tillägnelse av arbete utan ekvivalent, som karakteriserar kapitalismen, "framspringer ur varuutbytets lag - ur att varorna utbytes mot varandra i förhållande till den mängd arbetstid som de innehåller", alltså "till att börja med inte motsäger denna lag".[355] Men denna svårighet kunde inte lösas, sålänge ekonomerna inte lät arbetaren byta ut sin värdeskapande förmåga, arbetskraften med kapitalisten, utan lät honom direkt utbyta arbetet. Ty: Som utbytet av alla varor rättar sig även utbytet av arbetskraften efter dess reproduktionskostnader, d.v.s. efter kvantiteten i den föremålsgjord arbetstid, - eftersom "värdet som sådant ... alltid är effekt, aldrig orsak". "Det utbyte, som försiggår mellan arbetare och kapitalist motsvarar alltså fullständigt utbytets lagar", såvitt det gäller bytesvärdet hos den vara som kapitalisten inhandlade. "Men värdets bruksvärde, som kapitalisten bytt till sig, är själva värdeförmeringens element, och dess mått - det levande arbetet och arbetstiden, och just mer arbetstid, ... än reproduktionen av den levande arbetaren kostar. Genom att kapitalet alltså bytt till sig arbetsförmågan som ekvivalent, har det utan ekvivalent bytt till sig arbetstid, - i den mån den går utöver den arbetstid som innehålls i arbetsförmågan; kapitalet har tillägnat sig främmande arbetstid utan utbyte förmedlat genom utbytets form. Utbytet blir därför blott formellt, och ... i kapitalets vidare utveckling upphävs därför också skenet, att kapitalet mot arbetsförmågan skulle byta in något annat än dess", arbetsförmågans, "eget föremålsgjorda arbete; alltså överhuvud skulle byta till sig arbetsförmågan mot något ... Så slår utbytet om i sin motsats, och privategendomens lagar - frihet, jämlikhet, egendom (ägandet av det egna arbetet och den fria dispositionen över det) - slår om i arbetarens egendomslöshet och avyttring /Entäusserung/ av hans arbete, hans förhållande till det som främmande egendom och tvärtom."[356]
Detta är alltså problemets lösning, som Rosa Luxemburg med rätta kallar för ett "mästerstycke av historisk dialektik".[357] Den säregna karaktären hos varan arbetskraft, vilken som värde blott representerar sina reproduktionskostnader, men som bruksvärde själv är källa till nytt värdeskapande, gör det möjligt, att utbytet mellan arbetaren och kapitalisten på en gång motsvarar varuutbytets lagar och ändå motsäger dessa; att den viktigaste av alla bytesakter faktiskt går ut på tillägnelsen av främmande arbete utan utbyte, men ändå "under sken av utbyte". Det är dock klart, att detta sken, vilket Marx framhäver, är ett "nödvändigt sken" såvitt den kapitalistiska produktionen själv är varuproduktion och därför förutsätter varuutbytets lagar.
Förvisso blir detta omslag i tillägnelserätten synligt bara "om vi betraktar den kapitalistiska produktionen under dess oavbrutna flöde och fäster uppmärksamheten inte på den enskilde kapitalisten och den enskilde arbetaren utan på kapitalistklassen och arbetarklassen i dess helhet".[358] Ty transaktionen mellan arbetaren och kapitalisten måste, om man ser den isolerad, framträda som heltigenom "rättvis", d.v.s. motsvarande varuutbytets allmänna lagar, och man kan då inte inse, hur den skulle slå om i sin motsats. Men är detta ändå fallet, så kan däri endast ses en förfalskning eller kränkning av den "ursprungliga" rätten, som var grundad på varuägarnas stränga jämlikhet och inte tycktes lämna något utrymme för en ensidig tillägnelse av främmande arbetes produkter, för den ene producentens utsugning av den andre.
I denna mening kritiseras kapitalets sätt att tillägna sig av de småborgerliga socialisterna (t.ex. Proudhon[359]) och av de nationalekonomer som följer Sismondi. Så framhäver Cherbuliez, att om kapitalisten tillägnar sig arbetarens arbetsprodukt, så är detta "en sträng konsekvens av lagen om tillägnelse", vars "fundamentalprincip" omvänt bestod i att producenten hade "en uteslutande rätt till det värde som framspringer ur hans arbete".[360] Emellertid är en sådan "rätt", svarar Marx, "en ren fiktion", blott en reflex av de isolerat betraktade händelserna /Vorgänge/ inom den moderna varucirkulationen. "Varorna utbytes endast i förhållande till sitt värde, d.v.s. till den arbetstid som de innehåller. Individerna träder bara gentemot varandra som varubesittare och kan därför endast bemäktiga sig andras varor genom avyttrande av sin egen vara. Det verkar därför vara så, att de endast har sitt eget arbete att byta ut, eftersom utbytet av varor som innehåller främmande arbete - såvida de inte själva har erhållits genom att utbyta den egna varan - förutsätter andra förhållanden bland människorna än det mellan varuägare, mellan köpare och säljare. I den kapitalistiska produktionen försvinner detta sken. Men det som inte försvinner, är illusionen, att människorna ursprungligen träder mot varandra endast som varubesittare, och därför var och en endast är ägare om han är arbetare. Detta 'ursprungligen' framspringer", slutar Marx, "endast ur den kapitalistiska produktionens sken; det är en illusion, som historiskt aldrig har existerat". Ty i den verkliga historien uppträder människan "alltid som ägare" (eller åtminstone som besittare) "innan han uppträder som arbetare".[361]
"Det är en illusion[362]", heter det med samma innebörd i Rohentwurf, "att i alla produktionstillstånd produktionen och därför samhället vilade på utbytet av blott arbete mot arbete. I de olika former, vari arbetet förhåller sig till sina produktionsbetingelser som sin egendom, är arbetarens reproduktion ingalunda satt genom blott arbete, ty hans egendomsförhållande är inte resultat av utan förutsättning för hans arbete. I jordegendomen är det klart; för skråväsendet måste det också bli klart, att det särskilda slags ägande, som konstituerar arbetet, inte beror på blott arbete eller utbyte av arbete, utan på arbetarens objektiva sammanhang med en samfällighet, och betingelser som han anträffar, och vilka han utgår från som sin bas. Dessa är också produkter av ett arbete, av det världshistoriska arbetet; samfällighetens arbete, dess historiska utveckling som inte utgår från de enskildas arbete, och inte heller från utbyte av deras arbeten ... Ett tillstånd i vilket endast arbete byts mot arbete, ... förutsätter lösgörandet av arbetet från dess ursprungliga sammanvuxenhet med dess objektiva betingelser, - varav det å ena sidan framträder som blott arbete, och å andra sidan dess produkt, som föremålsgjort arbete, får en heltigenom självständig tillvaro som värde gentemot arbetet."[363] Detta tillstånd förutsätter alltså den kapitalistiska produktionen, och med den även det kapitalistiska tillägnelsesättet. Med andra ord: Den traditionella uppfattningen av "arbetsegendomen" är inte bara en bit nationalekonomisk mytologi; den misskänner även grundligt den specifikt historiska karaktären hos varuutbytet och varuproduktionen överhuvud. Den förbiser därför att kapitalets tillägnelsesätt, som vilar på egendomslöshet, på arbetarens expropriation, varken är en fullständig negation, eller en "förfalskning" av det fria utbytets lagar, utan snarare är "deras sista utformning". "Ty så länge inte själva arbetsförmågan utbyts, vilar produktionens grundvalar ännu inte på utbytet, utan utbytet är enbart en snäv krets, som vilar på icke-utbyte som sin bas, som i alla produktionsstadier före det borgerliga."[364]
Tillägnelselagens omslag kommer förvisso först "fram genom att det fria utbytets sista stadium /Stufe/ är utbytet av arbetsförmåga ... som vara."[365] Men å andra sidan är det "först från denna tidpunkt, som varuproduktionen gör sig allmän, och blir typisk produktionsform, och först då produceras varje produkt på förhand för försäljning och all rikedom som produceras genomgår cirkulationen. Först då lönarbetet har blivit basen för varuproduktionen tvingar sig denna på hela samhället; men först då utvecklar den också alla sina dolda krafter och makter /Potenzen/. "[366] Därför är det ingenting att undra över, att just varuproduktionens fulla utveckling "enligt dess egna inneboende lagar" driver fram resultat, som motsäger det tillägnelsesätt som följer av varuproduktionens lagar och vänder det till dess motsats!
Emellertid känner cirkulationsprocessen, "som den framträder på samhällets yta, ... inget annat sätt för tillägnelse" än genom utbytet av ekvivalenter och just därför måste såväl själva detta tillägnelsesätt, som de lagar som motsäger det "härledas ur själva bytesvärdets utveckling".[367] (Sak samma med värdelagen, som å ena sidan inte längre tycks gälla för det kapitalistiska produktionssättet, men å andra sidan för sin fulla giltighet förutsätter just detta produktionssätt.[368]) Den borgerliga ekonomin måste riva sönder sammanhanget mellan den enkla varuekonomins och den kapitalistiska produktionens tillägnelsesätt - den kan inte fatta deras ömsesidiga relation som en "enhet av motsatser". För det första saknar den borgerliga ekonomin den dialektiska metodens utrustning, och för det andra - kunskapen om den blott relativa, historiska karaktären såväl hos den enkla varuekonomin som även hos själva det kapitalistiska produktionssättet.
Så mycket om Marx' analys av surpluskapitalet, som den finns i Rohentwurf. Denna analys visar oss, att "först vid det andra kretsloppets slut" (d.v.s. surpluskapital I:s kretslopp) "framträder kapitalets sanna natur", först här bortfaller alltså "illusionen, att kapitalisten skulle utbyta" något annat "med arbetaren än en del av hans eget föremålsgjorda arbete".[369] Och först här framträder "det levande arbetet endast som medel att värdeförmera det föremålsgjorda, döda arbetet, besjäla det och förlora sin själ till det"; medan de objektiva betingelserna hos detta arbete nu "är satta som främmande, självständiga existenser, ... som värden, som håller fast i sig och är för sig, som bildar rikedom som är främmande för arbetsförmågan, kapitalets rikedom".[370] Det som så framkommer, är den "yttersta alienationen /Entfremdung/", åtskiljandet av själva arbetet från betingelserna för dess förverkligande. "Är detta åtskiljande en gång förutsatt, så kan produktionsprocessen bara nyproducera den, reproducera den och reproducera den i utvidgad skala. "[371] Men vi vet: "Det som framstår som paradoxalt i resultatet ligger redan i själva förutsättningen", ligger redan i utbytesakten mellan kapitalisten och arbetaren. Ty "åtskiljandet av arbetet från ägandet av arbetets produkt, av arbete från rikedom", hade "satts" redan "i själva denna bytesakt".[372] Denna förutsättning endast förverkligas i kapitalets produktions- och reproduktionsprocess.
Marx' undersökning av surpluskapitalet visade oss: "Så skapar sig kapitalet - så snart det som sådant blivit till - sina egna förutsättningar, nämligen innehavet av de reella betingelserna för skapandet av nya värden utan utbyte genom dess egen produktionsprocess. Dessa förutsättningar, som ursprungligen uppträdde som betingelser för dess tillblivelse ... uppträder nu som resultat av dess eget förverkligande ... som satta av det självt - icke som betingelser för dess uppkomst utan som resultat av dess tillvaro."[373] Men därav följer, att betingelserna för kapitalets tillblivelse inte faller inom det kapitalistiska produktionssättets sfär, att de måste finna sin förklaring utanför detta.[374] Detta är inte endast av betydelse för att tillbakavisa apologetikens undanflykter (som nämndes i förra kapitlet). "Vad som är mycket viktigare för oss", säger Marx, är att vår metod anger de punkter, "där ett historiskt betraktelsesätt måste användas eller där den borgerliga ekonomin, som en blott historisk gestalt av produktionsprocessen, visar utöver sig själv på tidigare historiska sätt att producera."[375] Ty lika nödvändigt som det var att fatta de ekonomiska kategoriernas tillblivelsegång som den dialektiska utvecklingen av det som redan innehålls i kapitalets begrepp, lika nödvändigt är det också, att inte förbise att vi här inte har att göra med ren begreppsdialektik, och att överhuvudtaget "framställningens dialektiska form endast är riktig, då den känner sina gränser".[376] Så leder oss själva Marx' metod till betraktande av "kapitalets antediluvianska betingelser", som visserligen "tillhör dess bildandes historia, men ingalunda dess nutida historia", och som finner sitt mest markanta uttryck i kapitalets så kallade ursprungliga ackumulation.
Kapitalförhållandets betingelser som sådana, läser vi i Rohentwurf, "är själva satta i det förhållande som kapitalförhållandet ursprungligen framträder". Dessa är: I. "att den levande arbetsförmågan är förhanden som blott subjektiv existens, därför lika åtskild från det levande arbetets betingelser, som från existensmedlen ... den levande arbetsförmågans medel till självbevarelse" ... 2. måste det värde som befinner sig på den andra sidan (kapitalet)" vara en ackumulation av bruksvärde tillräckligt stor inte bara för att ge de föremålsliga betingelserna för produktionen av de produkter eller de värden, som är nödvändiga för att reproducera eller bevara den levande arbetsförmågan, utan också för att absorbera surplusarbete - att framlägga det objektiva materialet för surplusarbetet"; 3. måste dock "ett fritt utbytesförhållande mellan båda sidor" vara förhanden ...; d.v.s. "/en/ produktion, som inte omedelbart ger producenterna livsmedel, utan som är förmedlad genom utbytet, och som lika lite omedelbart kan bemäktiga sig det främmande arbetet, utan måste köpa, byta till sig det från arbetaren själv". Slutligen 4. måste den sida som står gentemot arbetaren "uppträda som värde och betrakta värdesättande, värdesjälvförmerande /Selbstverwertung/, penningskapande som slutgiltigt ändamål - inte omedelbart njutande eller skapande av bruksvärden".[377]
Låt oss börja med de båda sista betingelserna. Det har redan betonats, att det inte kan vara tal om kapitalförhållandet, så länge arbetaren inte själv genom utbyte förfogar över sin egen kraftyttring. Det kapitalistiska produktionssättet förutsätter därför upplösning av alla förhållanden, "vari arbetarna själva, själva de levande arbetsförmågorna, ännu omedelbart tillhör de objektiva produktionsbetingelserna, och tillägnas som sådana - alltså är slavar eller livegna. För kapitalet är inte arbetaren, utan endast arbetet en produktionsbetingelse. Kan kapitalet låta arbetet uträttas av maskiner, eller till och med av vatten eller luft, desto bättre. Och kapitalet tillägnar sig inte arbetaren, utan hans arbete - inte omedelbart, utan förmedlat genom utbyte".[378] "(Att slaveriet inom det borgerliga produktionssystemet är möjligt på en punkt strider inte mot detta. Men detta slaveri är bara möjligt eftersom det inte existerar på andra punkter och framstår som anomali i förhållande till själva det borgerliga systemet.)"[379]
Emellertid konstituerar utbytet av levande arbete mot pengar, mot föremålsgjort arbete, "ännu varken kapital å ena sidan, eller lönearbete å den andra". Det kan även röra sig om andra förhållanden. Så t.ex. om så kallade tjänster. "När A utbyter ett värde eller pengar ..., mot en tjänst från B", så byter bägge "faktiskt bara bruksvärden mot varandra"; A ger livsmedel (eller pengar), B ett arbete, en tjänst, som A vill konsumera, antingen direkt - personliga tjänster - eller genom att han levererar materialet till B, varigenom denne genom föremålsgörande av sitt arbete skapar ett bruksvärde bestämt för A:s konsumtion. "Så är det t.ex. när en bonde härbärgerar en vagabonderande skräddare i sitt hus - som förr var brukligt - och ger honom tyg att göra kläder av.[380] Eller när jag ger pengar till en läkare för att han skall lappa ihop mig. I bägge fallen är det viktiga den tjänst som skräddaren resp. läkaren gör. 'Jag ger för att du skall göra' framstår här på exakt samma nivå som 'Jag gör för att du skall ge' eller 'jag ger för att du skall ge'. Mannen som gör ett plagg av tyget som jag gett honom ger mig ett bruksvärde. Men i stället för att genast ge mig bruksvärdet i dess föremålsliga form ger han mig det i form av aktivitet. Jag ger honom ett färdigt bruksvärde; han förfärdigar mig ett annat. Skillnaden mellan det förflutna, föremålsgjorda arbetet och det levande, närvarande arbetet framstår här bara som en formell skillnad mellan arbetets olika tempus - i det ena fallet står arbetet i perfektum, i det andra i presens."[381]
Nu, fortsätter Marx, "innehåller plagget inte bara ett bestämt, formgivande arbete - en bestämd form av användbarhet som meddelats tyget genom arbetets rörelse - utan det innehåller också en viss kvantitet arbete och därför inte bara bruksvärde utan värde över huvud taget, värde som sådant. Men detta värde existerar inte för A, eftersom han konsumerar plaggen och inte är klädeshandlare. Han har alltså bytt till sig arbete - men inte arbete som värdesättande arbete utan som en aktivitet, som skapar nytta, bruksvärde." I personliga tjänster "konsumeras" till och med "detta bruksvärde som sådant utan att övergå från rörelsens form till sakens. När den som gör tjänsten - som ofta är fallet i enkla förhållanden - inte erhåller pengar utan själv erhåller omedelbara bruksvärden bortfaller också skenet av att det här på ett eller annat sätt skulle röra sig om värden till skillnad från bruksvärden. Men även om A betalar pengar för tjänsten förvandlar inte detta hans pengar till kapital utan utgör snarare sättandet av pengarna som rent cirkulationsmedel som används för att erhålla ett föremål för konsumtion, ett bestämt bruksvärde. Denna akt är därför inte heller en akt som producerar rikedom utan tvärtom en akt som konsumerar rikedom." Penningägaren "vet att hans pengar inte värdeförmeras utan värdeminskas, genom att han översätter dem från värdets form till bruksvärdets form", - och ju oftare han "upprepar utbytet desto fattigare blir han".[382] De pengar som han "här utbyter mot det levande arbetet (tjänster in natura eller tjänster som objektiveras i en sak) är inte kapital utan reveny /inkomst/, pengar som cirkulationsmedel ... inte pengar, som kommer att bevara och värdeförmera sig som sådana genom inköp av arbete. Utbyte av pengar som reveny, som blott cirkulationsmedel mot levande arbete kan aldrig sätta pengarna som kapital och därför aldrig arbetet som lönarbete i ekonomisk mening. Att konsumera (utge) pengar är inte att producera pengar, det kan vi se utan någon vidlyftig undersökning."[383]
"Det som konstituerar kapital", avslutar Marx, "och därmed lönarbete, är alltså inte helt enkelt utbytet av föremålsgjort arbete mot levande ... Det konstituerande är i stället utbytet av föremålsgjort arbete som värde, som värde, som håller fast i sig, mot levande arbete som värdets bruksvärde - som bruksvärde för värdet och inte bruksvärde för ett bestämt, särskilt bruk eller konsumtion."[384]
Just av denna anledning kan man inte beteckna de fria daglönare som man av och till finner i den period, då de förborgerliga förhållandena upplöses, som "lönarbetare". Visserligen köps deras tjänster "inte för konsumtion utan för produktion; men för det första - t.o.m. i stor skala - enbart till produktion av omedelbara bruksvärden, inte till produktion av värden; och för det andra: om t.ex. adelsmannen sällar den frie arbetaren till sina livegna, och åter säljer hans produkter, och om den frie arbetaren på så sätt skapar värde för adelsmannen, så gäller detta utbyte endast överflödet och det sker bara i överflödets, i lyxkonsumtionens intresse; det gäller alltså i grund och botten[385] bara ett förklätt uppköp av främmande arbete för omedelbar konsumtion eller som bruksvärde."[386] (Marx tillfogar: "Och för övrigt, där dessa fria arbetare blir fler och förhållandet tilltar, så befinner sig det gamla produktionssättet ... i upplösning och det verkliga lönarbetets element förbereds." Det kan dock också gå till som i det gamla Polen, där dessa fria knektar "dyker upp och försvinner igen, utan att produktionssättet förändras".[387])
Kapitalförhållandet kan alltså bara uppstå, då den vara som köparen av arbetskraften förvärvat endast tjänar som medel att vidmakthålla och föröka de värden som han besitter. För att detta skall uppnås måste arbetaren inte endast vara personligt fri; han måste även försättas i det läge, där det inte längre är möjligt för honom, att utbyta produkter som han själv producerat, och där den enda vara, som han kan bjuda ut, är hans egen arbetskraft. ("Så länge bägge sidor bara utbyter arbete i form av föremålsgjort arbete med varandra, är förhållandet omöjligt."[388])
Arbetskraftens ägare måste alltså vara egendomslös proletär. Hur enkel och självklar denna betingelse än framstår från den nuvarande samhällsordningens ståndpunkt, så krävde det dock århundraden av utveckling, tills en klass av sådana proletärer kunde uppstå. Ty - bortsett från slaveriet och slaveriliknande förhållanden, "där arbetaren själv framträder bland de naturliga betingelserna för en tredje individs eller en samfällighets produktion"[389] - var producenterna i tidigare tidsåldrar alltid antingen ägare eller åtminstone innehavare av produktionsmedel (av jorden resp. hantverksverktygen). Produktionens föremålsliga betingelser framträder här därför "som naturförutsättningar, producentens naturliga existensbetingelser, - alldeles som hans levande kropp, hur mycket han än reproducerar den och utvecklar den, ursprungligen inte är satt av honom själv, utan framträder som förutsättning för honom själv". Tidigare epokers produktionssätt vilade alltså på producenternas ursprungliga enhet med produktionsbetingelserna[390], - och det är inte denna enhet "som tarvar förklaring eller är resultat av en historisk process, utan åtskiljandet ... ett /åt/skiljande, som är fullständigt satt först i förhållandet mellan lönarbete och kapital".[391] Med andra ord: Det kapitalistiska produktionssättet förutsätter en rad historiska omvälvningar, varigenom först de olika former, i vilka producenten fortfarande var förbunden med produktionsmedlen, förstördes. Det förutsätter alltså framför allt: För det första, "upplösning av förhållandet till jorden - till marken - som naturlig produktionsbetingelse, till vilken individen förhåller sig som till sin egen oorganiska tillvaro, som till sina krafters laboratorium och sin viljas domän." ("I kapitalets formel" är därför framförallt "icke-jordägandet/-egendomen /inbegripet eller det tillstånd negerat, där den arbetande individen förhåller sig till marken, till jorden, som sin egen, d.v.s. producerar, arbetar som markens ägare. "[392]) För det andra förutsätter det kapitalistiska produktionssättet upplösningen av förhållanden vari producenten "uppträder som ägare av instrumentet". ("Som den ovannämnda formen av jordägande förutsätter en verklig samfällighet[393], så förutsätter denna arbetarens äganderätt till arbetsmedlet en särskild utvecklingsform av manufakturarbetet som hantverksarbete; därmed är skrå- och korporationsväsendet o.s.v. förbundet.") Och slutligen förutsätter det kapitalistiska produktionssättet - "inbegripet i båda förhållandena" - upplösningen av det tillstånd, där producenten fortfarande "innehar konsumtionsmedlen före produktionen, vilket är nödvändigt för att leva som producent - alltså medan hans produktion pågår, innan den fullgjordes". ("Som jordägare framträder han som direkt försedd med den behövliga konsumtionsfonden. Som hantverksmästare har han ärvt, förtjänat, sparat ihop till den, och som hantverkaryngling är han först lärling, varvid han ännu inte alls framträder som egentlig, självständig arbetare, utan patriarkaliskt delar kosten med mästaren ...")
"Dessa är nu", fortsätter Rohentwurf, "historiska förutsättningar för att arbetaren skall upphittas som fri arbetare ... gentemot produktionens objektiva betingelser som hans icke-egendom, som främmande egendom, som för sig varande värde, som kapital. Å andra sidan frågar man sig, vilka betingelser fordras för att han skall finna ett kapital gentemot sig?"[394]
Svaret lyder: "Det ligger ... i kapitalets begrepp, i dess uppkomst, att det utgår från pengarna och därför från förmögenheten, som existerar i form av pengar. Det ligger i lika hög grad i kapitalets begrepp, att det framträder som härstammande ur cirkulationen, som cirkulationens produkt. Kapitalbildningen utgår därför inte från jordägandet (här på sin höjd från arrendatorn, såvitt han handlar med jordbruksprodukter), inte heller från skrået (fastän det finns en möjlighet i detta senare fall[395]) utan från köpmans- och ockerförmögenheten."[396] I synnerhet utgör det första en nödvändig betingelse för det kapitalistiska produktionssättets utveckling, dä detta "förutsätter produktion för handeln, avsättning i stor skala och inte till enskilda kunder, alltså även förutsätter en köpman som inte köper för att tillfredsställa sina personliga behov utan koncentrerar mångas köpakter i sin." Men å andra sidan verkar all utveckling av köpmansförmögenheten i den riktningen, att "ge produktionen en mer och mer på bytesvärdet inriktad karaktär", och undergräver därigenom de gamla produktionsförhållandena. (I denna betydelse talade Marx om köpmansförmögenhetens och handelns "upplösande verkan".[397]) Denna verkan är dock, "tagen för sig ... otillräcklig för att förmedla och förklara övergången från ett produktionssätt till ett annat" (d.v.s. från det feodala till det kapitalistiska).[398] ("Annars hade", läser vi i Rohentwurf, "det gamla Rom, Byzans o.s.v. avslutat sin historia eller snarare börjat en ny historia med fritt arbete och kapital. Också där var upplösningen av de gamla egendomsförhållandena förknippad med penningförmögenhetens utveckling - handel o.s.v. Men istället för till industri förde denna upplösning i verkligheten[399] till landsbygdens herravälde över staden.[400])
Det var alltså inte penningrikedomen som sådan som gjorde köpmän och penninginnehavare på 1400- till 1600-talet till kapitalister. Detta förutsatte snarare den historiska processen av produktionsmedlens skiljande från arbetet och arbetarna. Först när denna process har "nått en bestämd nivå, kunde penningförmögenheten placera sig som medlare mellan de på detta sätt frigjorda objektiva livsbetingelserna och de levande arbetskrafterna - som blivit fria, men också lösa och lediga - och köpa den ena med den andra".[401] Först då blev alltså den "ursprungliga ackumulationen" av produktionsbetingelserna från kapitalisternas sida möjlig.
Ingalunda som en skapelse ur intet (som det i grunden föresvävar den borgerliga ekonomin[402]). "Den upplösningsprocess som förvandlar en mängd av en nations etc. individer till potentiellt /dynamei/ fria lönarbetare - individer som endast genom sin egendomslöshet tvingas att arbeta och att sälja sitt arbete - förutsätter å andra sidan inte att dessa individers hittillsvarande inkomstkällor ... försvunnit, utan tvärtom att endast deras användning blivit en annan ..." "Ty så mycket är klart, samma process som skilt en mängd individer från deras hittillsvarande - på ett eller annat sätt[403] - affirmativa /bejakande/ relationer till arbetets objektiva betingelser och som negerar dessa relationer, varigenom dessa individer har förvandlats till fria arbetare, samma process har potentiellt /dynamei/ frigjort dessa arbetets objektiva betingelser - marken, råmaterial, livsmedel, arbetsinstrument, pengar eller allt detta - från deras tidigare bundenhet vid de nu från dem frigjorda individerna". Denna process "innebar, att hittills med varandra förbundna element skildes åt - dess resultat är därför inte, att ett av elementen försvinner, utan att vart och ett av dem framträder i negativ relation till varje annat - den frie arbetaren (som en möjlighet /der Möglichheit nach/) på den ena sidan, kapitalet (som en möjlighet) på den andra". Skiljandet av de föremålsliga arbetsbetingelserna från alla de massor, som förvandlades till fria arbetare, måste därför "framträda lika mycket som ett självständiggörande av samma betingelser vid den motsatta polen".[404]
"Ingenting kan därför vara enfaldigare än att uppfatta kapitalets urbildning (d.v.s. den ursprungliga ackumulationen) "som om den hade anhopat och skapat produktionens objektiva betingelser - livsmedel, råmaterial, instrument - och erbjudit dem åt arbetaren, som var i avsaknad av dem[405] ... Kapitalets urbildning sker i stället helt enkelt genom att det värde som existerar som penningförmögenhet, genom det gamla produktionssättets historiska upplösningsprocess blir i stånd till att å ena sidan köpa arbetets objektiva betingelser, och att å andra sidan mot pengar byta till sig själva det levande arbetet från arbetarna, som blivit fria. Alla dessa moment är förhanden[406]; själva deras skiljande är en historisk process, en upplösningsprocess och det är denna som gör pengarna i stånd till att förvandla sig till kapital.[407] I den mån pengarna själva är aktivt med i historien, är det endast då de som ett högst energiskt skiljande medel ingriper i denna process, och då de medverkar till att framställa de skinnade, objektivt fria arbetarna; men säkerligen är det inte genom att de skapar de objektiva betingelserna för deras existens, utan genom att de hjälper till att påskynda deras åtskillnad från dessa betingelser - deras egendomslöshet."[408]
Kapitalet gör på denna nivå "inget annat än att det förenar de händer och arbetsmedel som redan är tillstädes. Det agglomererar/anhopar/ dem under sitt herravälde. Det är dess verkliga anhopande; anhopandet av arbetarna på punkter jämte deras instrument."[409] Visserligen: "från denna process' historiska grundval" (manufakturen o.s.v.) "kan denna koncentration endast äga rum i form av att dessa arbetare sammantränger sig som lönarbetare, d.v.s. som sådana, som måste sälja sin arbetskraft, emedan deras produktionsmedel självständigt träder gentemot dem som främmande egendom, främmande makt, ... (emedan) förfogandet över dessa genom pengarna befinner sig i händerna på enskilda penning- eller varuägare, vilka därigenom blir kapitalister"[410]. Men här måste man skilja mellan processens kapitalistiska form och dess innehåll. Ty det är en allmän betingelse för arbetet som sådant, "att ... livsmedel för arbetaren måste finnas till, innan de nya är producerade", och att "produkterna av hans arbete måste bilda råmaterialet och arbetsmedlen för hans reproduktion". Och endast under kapitalismen antar detta förråd av produktions- och livsmedel formen av varor och kapital. "Men hos ekonomerna uttalas med nödvändighet alltid som en egenskap hos tinget, det som är en egenskap hos, som är karakteristiskt för det kapitalistiska produktionssättet, alltså hos själva kapitalet, såvitt det uttrycker ett bestämt förhållande mellan producenterna och till deras produkt."[411]
En anmärkning må här tillfogas: I populariseringar av Marx' ekonomi behandlas ofta kapitlet om den "ursprungliga ackumulationen" som en visserligen viktig men i grunden dock utanför den egentliga ekonomiska analysen liggande, bara historisk exkurs. Inget kan vara mer felaktigt.[412]
Förvisso måste, innan det kapitalistiska produktionssättet överhuvudtaget kunde hävda sig, den ursprungliga enheten mellan producenterna och produktionsbetingelserna slitas sönder, måste arbetarna med innehavet av dessa produktionsbetingelser, och därmed av sin "arbetsfond", även ha förlorat "funktionen att ackumulera".[413] Från denna synpunkt är den ursprungliga ackumulationen ett element som konstituerar själva kapitalförhållandet och är därför "inbegripet i kapitalets begrepp".[414] Men av detta följer inte, att vi bör betrakta skiljandeprocessen mellan de arbetande och produktionsmedlen, som utgör denna ackumulations väsen, som ett en gång för alla avslutat, endast historiskt faktum! Tvärtom: "Om kapitalet en gång finns till, så utvecklar sig ur det kapitalistiska produktionssättet självt upprätthållandet och reproduktionen av detta skiljande i allt större skala, tills den historiska omvändningen[415] äger rum." Detta sker genom mervärdets ständiga kapitalisering, "varigenom arbetets utökade produkter, som samtidigt är dess objektiva betingelser, betingelser för dess reproduktion, ständigt träder gentemot dem som kapital, som makter, vilka är främmandegjorda för arbetet, makter vilka behärskar arbetet och som är individualiserade i kapitalisten. Men därmed blir det även en specifik funktion för kapitalisten att ackumulera, d.v.s. återvandla en del av merprodukten till produktionsmedel." (Med denna innebörd talar Rohentwurf om "kapitalets specifika ackumulation", varmed bör förstås det från kapitalisten utgående "framräckandet av materialet för det" nya "surplusarbetet", för utvidgad reproduktion.[416]) Men denna ackumulation framställer "endast som fortlöpande process, det som i den ursprungliga ackumulationen framträder som en särskild historisk process, som kapitalets tillkomstprocess och som övergång från ett produktionssätt till ett annat".[417]
Men inte bara det. Om å ena sidan pengarnas förvandling till kapital förutsätter den ursprungliga ackumulationens historiska process, "så är å andra sidan effekten av det en gång tillblivna kapitalet och dess process, att det kastar under sig all produktion och utvecklar och överallt genomför skiljandet mellan arbete och egendom, mellan arbetet och dess objektiva betingelser".[418] Det kapitalistiska produktionssättets vidare frammarsch har därför inte endast det stegvisa förintandet av det hantverksmässiga arbetet, av de själv arbetande små jordägarna etc. till följd, utan även "att de små kapitalisterna uppslukas av de stora, och de upphör att vara kapitalister" /eg. "och deras avkapitalisering"/. Här har vi återigen med samma skiljandeprocess att göra, som "börjar med den ursprungliga ackumulationen och sedan uppträder som en bestående process i kapitalets ackumulation och koncentration och slutligen uttrycker sig ... som centralisation av redan förefintliga kapital i några fås händer och avkapitalisering av de många".[419] En process som endast kommer att ta slut med själva kapitalismens undanröjande, d.v.s. med upprättandet av den ursprungliga enheten mellan producenterna och deras produktionsbetingelser.
Liksom sina föregångare skiljer även Marx mellan värdet och arbetskraftens pris (eller för att tala med klassikerna, mellan "arbetets" "naturliga" pris och dess "marknadspris"). Arbetskraftens pris är arbetslönen, så långt den endast beror på förhållandet mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden; arbetskraftens värde däremot - är en genomsnittsstorlek till vilken den verkligt betalda lönen strävar att utjämna sig över längre tidsrymd och som därför är oavhängig av utbud och efterfrågan.
Men varigenom bestäms nu arbetskraftens värde? Som för alla varor, genom dess produktionskostnader. Men då arbetskraften "bara existerar som anlag hos den levande individen"[420], då den inte kan lösgöras från arbetaren, upplöser sig alltså produktionskostnaderna i de kostnader som krävs, för att "bevara arbetaren som arbetare" och "föreviga arbetarnas släkte"; och det är - om vi bortser från de relativt låga inlärningskostnaderna för det stora flertalet arbetare - framförallt livsmedlen, som tjänar till arbetarens och hans familjs uppehälle, till deras mat, kläder, bostad etc. I denna mening är arbetskraftens värde bestämt genom de "nödvändiga existensmedlens" värde och i sista hand, genom den mängd arbete som är förkroppsligad i dessa.
Så långt sammanfaller bestämningen av arbetskraftens värde med alla övriga varors värdebestämning. Skillnaden visar sig först då vi frågar efter omfattningen av de livsmedel som är nödvändiga för arbetarens uppehälle, resp. de "nödvändiga behov" som ligger till grund för dessa.
Det är lätt att inse, att summan av "nödvändiga livsmedel" i varje fall måste räcka till, för "att bevara den arbetande individen såsom arbetande individ i hans normala livstillstånd"[421]. Vi måste alltså (enligt Otto Bauers lyckligt valda terminologi[422]) skilja mellan de energier som utgetts i den blotta "livsprocessen" och de som utgetts i "arbetsprocessen". (Om endast de förstnämnda ersätts, då kommer den ytterligare energiutgift, som förorsakas av själva arbetsprestationen, inte - eller endast ofullständigt - att ersättas, då kan endast en förkrympt reproduktion av arbetskraften äga rum, då sjunker arbetskraftens pris under dess värde.) - Vidare är det klart, att själva de så kallade "naturliga behoven, som näring, kläder, värme, bostad o.s.v.", kan vara mycket olika "alltefter landets klimatmässiga och andra naturliga säregenheter".[423]
Men gäller det verkligen endast de så kallade "naturliga" behoven och är dessa identiska med de "nödvändiga" behoven i nationalekonomiska sammanhang? Nationalekonomin är ju ingen natur- utan en samhällsvetenskap; den frågar därför inte, vilka behov som är nödvändiga "i sig" eller från fysiologins ståndpunkt, utan vilka behov som motsvarar det "normala", samhälleligt givna levnadssättet hos arbetaren i ett bestämt land och vid en bestämd tid. "... omfattningen av de s.k. nödvändiga behoven, liksom det sätt varpå de tillfredsställs," är "en historisk produkt och betingas därför till stor del av ett lands kulturnivå, ävensom väsentligen av de omständigheter under vilka den fria arbetarklassen har uppstått, och därför också av dess vanor och krav på livet". Och dessa behovs omfattning beror naturligtvis även på de nyframväxta levnadskrav, som arbetarklassen lyckas genomdriva i den politiska och fackliga kampen mot kapitalistklassen. Detta lyckas dock bara om framgångarna inte endast är av övergående natur, utan förmådde befästa sig. I detta sammanhang framhäver Marx uttryckligen det "historiska och moraliska element", som ingår i arbetskraftens värdebestämning.[424]
Men vad följer av att "värdet av arbetskraften" - till skillnad från de övriga varorna - "bildas ur två element, varav det ena endast är fysiskt, det andra historiskt eller samhälleligt"?[425] Inget annat än att lönebildningens lagar (som Engels säger) är "elastiska", att arbetskraftens värde måste röra sig inom vissa bestämda gränser. "Dess nedersta gräns bestäms av det fysiska elementet, d.v.s. arbetarklassen måste för att vidmakthållas och förnyas, för att fortsätta sin fysiska existens erhålla de nödvändighetsföremål /Bedarfsgegenstände/, som är absolut nödvändiga för att den skall kunna leva och förökas. Värdet av dessa oumbärliga nödvändighetsföremål bildar därför den nedersta gränsen för arbetets värde."[426] Och dess översta gräns? Den är, eftersom de mänskliga behoven är mycket töjbara, inte bestämbar ur dess behov. Hos Marx läser vi om det:
"Vad profiterna angår, så finns det ingen lag, som bestämmer deras minimum. Vi kan inte säga hur långt det är till deras nedersta gräns. Och varför kan vi inte fastställa denna gräns? Emedan vi väl är i stånd att fastställa minimilönerna men inte maximilönerna. Vi kan blott säga, att om arbetsdagens gränser är givna, så motsvarar profitens maximum arbetslönens fysiska minimum, och att maximiprofiten vid givna löner motsvarar den längsta utsträckning av arbetsdagen, som är förenlig med arbetarnas fysiska krafter. Profitens maximum begränsas alltså endast av arbetslönens fysiska minimum och arbetsdagens fysiska maximum. Det är klart, att en oerhörd skala av variationer är möjlig inom de båda gränserna av denna maximiprofitkvot /Höchstprofitrate/. Bestämmandet av dess faktiska storlek avgöres blott av den oavbrutna kampen mellan kapital och arbete. Kapitalisten försöker ständigt att pressa ner arbetslönen till dess fysiska minimimått och utsträcka arbetsdagen till dess fysiska maximimått, under det att arbetaren ständigt utövar ett tryck i motsatt riktning. Det hela utmynnar i frågan om kraftförhållandet mellan de kämpande."[427]
Det citerade stället bör naturligtvis inte förstås som om det ekonomiskt överhuvudtaget inte skulle finnas en högsta gräns för arbetskraftens värde och dess lönehöjningar. En sådan gräns finns, och den är till och med rätt så snävt dragen. Men denna gräns kan varken härledas ur arbetarnas livskrav, som är samhälleligt givna, eller ur den abstrakt fattade storleken av den nationalprodukt som skall fördelas, utan endast ur själva kapitalets natur. Ty det är helt enkelt inte så att arbetarklassen och kapitalet utgör två autonoma makter, vars respektive "andelar" i nationalprodukten endast beror på den styrka de för tillfället har; utan arbetarklassen är från kapitalismens början underkastad kapitalets ekonomiska makt, och dess "andel" måste självklart alltid rätta sig efter kapitalets "andel". Arbetslönens verkliga översta gräns är därmed given genom profitens höjd, närmare bestämt genom profitkvotens rörelse. Eller som det heter hos Rosa Luxemburg:
"Hela den kapitalistiska ekonomin, alltså framförallt inköpet av arbetskraft, har till ändamål: produktionen av profit. Den bestämda profitkvoten som produktionens ändamål föregår alltså hyrandet av arbetarna såsom något givet, och bildar samtidigt i genomsnitt den översta skranka, till vilken lönerna kan stiga. Men i profiten bor också tendensen att utvidga sig oinskränkt på arbetslönens bekostnad, d.v.s. att reducera den till det nakna existensminimum. Mellan dessa yttersta punkter rör sig lönen upp och ner, beroende på utbudets förhållande till efterfrågan, d.v.s. de disponibla arbetskrafternas förhållande till det produktionssugna kapitalets storlek."[428]
Att detta är den sanna innebörden av Marx' löneteori har sedan länge insetts av en och annan borgerlig ekonom. T.ex. skrev på sin tid Werner Sombart i sin polemik mot Julius Wolf:
"Wolf är uppenbarligen fångad i den falska föreställningen, att påståendet att arbetslönens norm med nödvändighet måste förbli värdet av de mest nödvändiga livsmedlen, är ett påstående som tillhör den marxistiska teorin; han återfinner till och med den 'järnhårda lönelagen' om än inte i ord, så dock till sitt innehåll hos Marx. Nu är det knappast möjligt att tänka sig en mer snedvriden uppfattning. Man behöver endast läsa Marx' upprörda angrepp mot den järnhårda lönelagens företrädare. Men även utan dessa uttryckliga förbehåll borde dock Wolf av Marx' hela teori blivit övertygad om att det endast är en lönelag som är nödvändig för marxismen: 'Arbetslönen kan aldrig stiga så högt, att kapitalisten förlorar intresset för produktionen'."[429]
Visserligen skrevs Sombarts artikel på 1890-talet. Men sedan dess har även många socialister "förkovrat" sig så mycket, att de inte ens kan skilja mellan Marx' löneteori och Lassalles "järnhårda lönelag", och tolkar denna teori på Julius Wolfs manér med innebörden "fysiologiskt existensminimum"! Så kan man t.ex. läsa hos Fritz Sternberg: "Arbetarens lön pendlar, som Marx formulerar det, kring hans produktionskostnader, d.v.s. kring en sådan nivå, att arbetaren nätt och jämnt kan klara sig."[430] Om en skriftställare, som bekänner sig till marxismen, är så lite informerad, vad skall man då kunna kräva av "marxförintare"?
Men hur är det nu med Sternbergs nästa påstående, att Marx menar att "den industriella koncentrationen och ackumulationen av kapitalet inte skulle leda till en ökning i reallönerna", utan tvärtom skulle leda till deras sänkning?[431] Kan man åtminstone tro honom på denna punkt?
De undersökningar, som det här gäller finns i 15. kapitlet i Kapitalet I, där "Växlingar i arbetskraftens pris och mervärdets storlek" utforskas. Vi läser där, att "den relativa storleken av arbetskraftens pris[432] och av mervärdet är beroende av tre omständigheter: 1. arbetsdagens längd eller arbetets extensiva storlek, 2. arbetets normala intensitet eller dess intensiva storlek, d.v.s. att en bestämd kvantitet arbete utges under en bestämd tid, 3. slutligen arbetets produktivkraft, d.v.s. att allt efter produktionsbetingelsernas utvecklingsgrad levererar samma arbetsmängd på samma tid en större eller mindre kvantitet produkter".[433] Och väl att märka: en ändring i var och en av dessa faktorer kan enligt Marx leda till en ökning av reallönerna!
Vad beträffar ändringar i arbetsdagens längd, så är det klart, att vid en förlängning av arbetsdagen kan såväl mervärdet som den lön som arbetaren får för sin dagsprestation, växa samtidigt - "med samma eller olika inkrement /tillägg/".[434]
"Om man tar en given storhet och delar den i två delar", läser vi i Theorien, "så är det klart att den ena delen blott kan öka i den mån som den andra minskar och vice versa. Men så är ingalunda fallet vid tillväxande storheter. Och arbetsdagen är en sådan tillväxande storhet, så länge man inte har tillkämpat sig en normalarbetsdag. När det är fråga om dylika storheter kan båda delar" (d.v.s. såväl den "betalda", som motsvarar arbetslönen, som den "obetalda", som motsvarar mervärdet) "öka, antingen i samma takt eller också i olika takt. Den enas tillväxt betingas inte av den andras avtagande och vice versa. Detta är väl "bortsett från arbetsintensitetens höjning" det enda fall, där både lön och mervärde kan tillväxa, möjligtvis också i samma grad, med avseende på bytesvärdet. Vad gäller bruksvärdet är detta självklart".[435]
Detta fall tycks för närvarande (sedan fascismen nedkämpats) inte vara av intresse, då i dagens läge i Europa inte förlängning utan förkortning av arbetstiden är på dagordningen. Men om man tar hänsyn till vilka enorma massor av övertimmar som arbetarna i de flesta kapitalistiska länder presterar under den nuvarande prosperitetsperioden, måste även denna variant hos Marx tillmätas aktualitet, då även ökningen av reallönerna i dessa länder (där den finns) utan tvekan måste föras tillbaka till presterandet av övertimmar.
Ojämförligt mycket viktigare är dock Marx' andra variant, som rör ökningen av arbetsintensiteten. Därom heter det i Kapitalet:
"Växande arbetsintensitet förutsätter ökat utgivande av arbete under samma tidsrymd. Den mer intensiva arbetsdagen förkroppsligas därför i fler produkter än en mindre intensiv arbetsdag av samma timantal. Med höjd produktivkraft frambringar samma arbetsdag fler produkter, men då sjunker värdet av den enskilda produkten, emedan den kostar mindre arbete än förut. Ökar däremot arbetets intensitet, förblir produktens värde oförändrat, emedan produkten efteråt kostar lika mycket arbete som förut. Antalet produkter stiger här, utan att deras pris sjunker ... Samma arbetsdag framställer sig alltså inte som förut i en konstant utan i en variabel värdeprodukt. Den intensivare 12-timmars arbetsdagen t.ex. i ett värde på 7-8 sh i stället för i 6 sh, som en 12-timmars arbetsdag av vanlig intensitet. Så mycket är klart: stiger arbetsdagens värdeprodukt, t.ex. från 6 till 8 sh, så kan denna värdeprodukts bägge delar, mervärdet och arbetskraftens pris, växa samtidigt, i samma eller olika grad ... Att arbetskraftens pris höjs innebär här inte nödvändigt att dess pris stiger över dess värde." (D.v.s., även arbetskraftens värde kan i detta fall växa.)
Å andra sidan kan höjningen av arbetskraftens pris ibland "ledsagas av en minskning av dess värde". Detta äger alltid rum, "då arbetskraftens prishöjning inte uppväger dess allt hastigare förslitning."[436] Stiger till följd av den växande arbetsintensiteten endast priset eller också värdet av arbetskraften, så kan ändå i båda fallen en tillväxt i reallönerna följa. Hur viktig denna variant är, kan man se av att de höga reallönerna hos arbetarna i de ledande kapitalistiska länderna utan tvivel kan föras tillbaka till den periodiskt stigande arbetsintensiteten. (Detta framhävde redan Henryk Grossman i sin förträffliga kritik av Sternbergs "Imperialismus".)[437]
Vi kommer nu till den viktigaste varianten: till de förändringar i förhållandet mellan arbetslönen och mervärdet, som har sitt ursprung i den stigande arbetsproduktiviteten. Om detta läser vi i Kapitalets 15. kapitel:
"Arbetskraftens värde bestäms genom värdet av en bestämd kvantitet livsmedel. Det är alltså värdet och inte mängden av dessa livsmedel, som växlar med arbetets produktivkraft. Mängden själv kan vid stigande arbetsproduktivitet växa för arbetare och kapitalist samtidigt och i samma förhållande utan någon storleksväxling mellan arbetskraftens pris och mervärdet. Om arbetskraftens ursprungliga värde är 3 sh och den nödvändiga arbetstiden 6 timmar, medan mervärdet också är 3 sh och merarbetet utgör 6 timmar, så skulle mervärdet och arbetskraftens pris förbli oförändrade, även om arbetets produktivkraft fördubblades, förutsatt att arbetsdagens delning mellan arbetare och kapitalist förblev oförändrad. Båda delarna av arbetsdagen framställer sig nu i dubbelt så många men förhållandevis billigare bruksvärden. Även om arbetskraftens pris var oförändrat, skulle det ha stigit över arbetskraftens värde. Om arbetskraftens pris sjönk, men inte till gränsen för det nya värdet, inte till 1 1/2 sh utan till 2 sh 10 pence, 2 sh 6 pence o.s.v., så skulle detta fallande pris ändå representera en större mängd livsmedel än förut. När arbetets produktivkraft stiger, kan arbetskraftens pris ständigt falla, medan arbetaren samtidigt får en ständigt ökande mängd livsmedel."[438] (Och graden av denna ökning skulle uppenbarligen bero "på den relativa vikt, som kapitalets tryck å ena sidan - arbetarnas motstånd å den andra, lägger i vågskålen".)
Just denna sista variant - det fall, där arbetslönen endast delvis anpassar sig till arbetskraftens värdesänkning, vilken framkallats av den växande arbetsproduktiviteten - verkar teoretiskt och praktiskt vara av särskilt intresse. Därigenom får nämligen arbetarna en mindre eller större kompensation. Vi vet ju, att enligt Marx' löneteori bestämmer värdet hos de fysiologiskt nödvändiga livsmedlen endast den understa gränsen för arbetskraftens värde, medan dess översta gräns är fastlagd av "kraftförhållandet mellan de kämpande", d.v.s. mellan kapitalet och arbetarklassen. I enlighet med detta framhäver Marx i Theorien, att "arbetarna kan kvantitativt tilltvinga sig visst deltagande i den allmänna rikedomens framsteg - även om de inte kan hindra att lönen, till sitt värde, pressas ner" (som resultat av arbetsproduktivitetens ökning) "- just genom att de inte låter den pressas ner till sitt minimum".[439] Och ännu klarare heter det i Marx' föredrag "Lön, pris och profit":
"Tack vare den ökade arbetsproduktiviteten skulle samma dagliga genomsnittsmängd av nödvändighetsföremål kunna sjunka från 3 till 2 shilling eller skulle i stället för 6 endast 4 timmar av arbetsdagen vara nog för att producera ett värde som motsvarade de dagliga nödvändighetsföremålens värde. Arbetaren skulle då vara i stånd att för 2 shilling köpa precis lika mycket livsnödvändigheter som han tidigare kunde köpa för 3 shilling. Faktiskt skulle arbetets värde ha sjunkit men detta minskade värde skulle förfoga över samma mängd varor som tidigare ... Ehuru arbetarens absoluta levnadsstandard skulle förbli densamma, så skulle hans relativa lön ha sjunkit och därmed hans relativa samhälleliga ställning i förhållande till kapitalistens." Men om "arbetaren skulle göra motstånd mot en sådan sänkning av de relativa lönerna, så skulle han endast söka få en viss andel av det egna arbetets ökade produktivkraft och upprätthålla en ställning på samhällsskalan som motsvarade hans tidigare."[440]
Därav kan vi sluta oss till, att arbetarna - till en viss grad - väl kan delta /partizipieren/ i utvecklingen av arbetets produktivitet. Visserligen bestred Marx kategoriskt den lära som den amerikanske nationalekonomen Carey redan 1835 hävdade, "att arbetslönen överhuvud stiger och sjunker som arbetets produktivitet". "Hela vår analys av mervärdets produktion", säger han, "visar absurditeten i denna slutledning".[441] Ty "arbetets växande produktivitet ... går hand i hand med att arbetaren blir allt billigare, d.v.s. med att mervärdekvoten växer - t.o.m. om reallönen stiger". Men denna "stiger aldrig i samma takt som arbetets produktivitet".[442] (Om detta var regel, så skulle mervärdekvoten aldrig stiga och därmed vore produktionen "av det relativa mervärdet" och därmed själva kapitalismen omöjlig![443]) Därför är det inget att förvåna sig över, att dagens borgerliga ekonomer endast hävdar den strikta parallelliteten mellan reallönen och arbetsproduktiviteten, utan att någonsin verkligen kunna framlägga bevis för det.
Så mycket om den analys som finns i 15. kapitlet. Vi ser: alla varianter som här har anförts innehar i sig samtidigt möjligheten till en höjning av reallönerna. Marx var alltså - trots Sternberg - helt fjärran från att förneka en sådan möjlighet. Tvärtom kan man se hur mycket han räknade med det, i synnerhet i de arbeten som ägnats åt kapitalets ackumulation. Vi skall nu övergå till dessa arbeten.
Här räcker det att ordagrant citera ett rätt långt, men mycket viktigt ställe ur Kapitalet I, 23. kapitlet (underkapitel 1: "Växande efterfrågan på arbetskraft på grund av ackumulationen, när kapitalets sammansättning förblir oförändrad"). "Kapitalets tillväxt innebär tillväxt av dess variabla eller i arbetskraft omsatta del ... Kapitalets ackumulationsbehov kan överflygla arbetskraftens eller arbetarantalets tillväxt, efterfrågan på arbetare kan överflygla utbudet och lönerna av det skälet stiga. Detta inträffar då 1. kapitalet årligen producerar ett mervärde, varav en del årligen lägges till originalkapitalet, då 2. denna tillväxt själv årligen växer med tilltagande omfång hos det redan verksamma kapitalet, och slutligen då 3. driften att berika sig sporras i särskilt hög grad - t.ex. vid öppnande av nya marknader, eller vid tillkomst av nya områden för kapitalplaceringar /-anlage/ till följd av nyutvecklade samhälleliga behov o.s.v. - och ackumulationen plötsligt kan utvidgas helt enkelt genom att en större del av mervärdet eller merprodukten används som kapital och en mindre del som reveny. Slutligen måste lönerna stiga ... då förr eller senare den punkt nås, där ackumulationens behov börjar växa utöver den vanliga tillgången på arbete på grund av att fler arbetare sysselsätts för varje år."
Under sådana "ackumulationsbetingelser, som är mest gynnsamma för arbetarna, ikläder sig arbetarnas beroendeförhållande drägliga ... former. Istället för att med kapitalets tillväxt bli intensivare, blir det endast extensivare, d.v.s. det sker bara en utvidgning av området för kapitalets exploatering och herravälde samtidigt med dess egen storlek och antalet av dess underlydande. Av deras egen växande och i stigande utsträckning till tillskottskapital /Zusatz-/ förvandlade merprodukt strömmar en större del tillbaka till dem i form av betalningsmedel, så att de vidgar kretsen av sina behov /Genüsse/, bättre utrustar sin konsumtionsfond av kläder, möbler o.s.v. och kan bilda små reservfonder av pengar. Men lika lite som bättre kläder, möbler, näring, behandling o.s.v. och en större peculium /handkassa[16*]/ upphäver slavens beroende och exploatering, lika lite upphävs härigenom lönarbetarens beroendeställning. Stigande arbetspris till följd av kapitalets ackumulation innebär i verkligheten endast att längden och tyngden av den gyllene kedja[444], som lönarbetaren redan har smitt sig själv, nu tillåter att han är lösare fastspänd." Arbetslönens tillväxt betyder "i bästa fall bara kvantitativ minskning av det obetalda arbete, som arbetaren måste prestera. Men denna minskning kan aldrig fortgå till den punkt, då den skulle hota själva systemet."
Ty: "Antingen fortsätter arbetets pris att stiga, emedan dess ökning inte hämmar ackumulationen ... I detta fall är det uppenbart, att en förminskning av det obetalda arbetet ingalunda hindrar kapitalet att utvidga sitt herravälde. - Eller också - och det är alternativets andra sida - förslappas ackumulationen som följd av det stigande arbetspriset, emedan sporren till vinst avtrubbas. Ackumulationen avtar. Men samtidigt försvinner orsaken till avtagandet, nämligen disproportionen mellan kapital och exploaterbar arbetskraft /överflödet på kapital/. Den kapitalistiska produktionsprocessens mekanism avlägsnar alltså själv de hinder, som den övergående skapar. Arbetspriset sjunker åter till en nivå, som motsvarar kapitalets värdeförmeringsbehov, antingen nu denna nivå ligger under eller över eller är lika med den nivå, som före löneökningen gällde som normal."
"Höjningen av arbetets pris är alltså" - avslutar Marx - "dömd att stanna inom gränser, som inte bara lämnar det kapitalistiska systemets grundvalar orörda, utan också säkrar kapitalets reproduktion i växande skala. Lagen för den kapitalistiska ackumulationen ... uttrycker alltså i själva verket bara att dennas natur utesluter, att arbetets exploateringsgrad kan falla så kraftigt eller arbetspriset stiga så högt, att den ständiga reproduktionen av kapitalförhållandet och dess reproduktion i ständigt utvidgad skala på allvar hotas."[445]
Vi ber läsaren att ursäkta detta lite väl långa citat. Men det var nödvändigt för att visa, att Marx underströk inte bara möjligheten utan även nödvändigheten av att reallönerna stiger i den industriella /konjunktur-/ cykelns prosperitetsfas /högkonjunktur/. Visserligen undersöks, i det anförda underkapitlet, den "växande efterfrågan på arbetskraft" under förutsättning av en "oföränderlig sammansättning av kapitalet". Existensen av "den industriella reservarmén" beaktas alltså inte. Men att detta faktum endast utgör något motverkande, som visserligen i hög grad modifierar den tendens hos lönebildningen som skildrats, men inte alls upphäver den, kommer vi att se nedan.[446] Men innan dess måste vi gå in på Marx' mycket viktiga doktrin om den "relativa lönen".
Redan 1849 skrev Marx i sitt föredrag Lönarbete och kapital: "Men varken den nominella arbetslönen, d.v.s. den penningsumma för vilken arbetaren säljer sig till kapitalisten, eller den reella arbetslönen, d.v.s. den summa varor, han kan köpa för dessa pengar, uttömmer de förhållanden som arbetslönen innehåller. Framför allt bestämmes arbetslönen genom sitt förhållande till kapitalistens vinst, profiten -proportionerlig, relativ arbetslön. Den reella arbetslönen uttrycker arbetets pris i förhållande till de övriga varornas pris, den relativa arbetslönen däremot det omedelbara arbetets andel i det värde, som detta arbete nyskapat, i förhållande till den andel därav, som tillfaller det anhopade arbetet, kapitalet."
Och vidare: "Ett hus må vara stort eller litet, så länge de hus som omger det likaledes är små, så tillfredsställer det alla samhälleliga anspråk på en bostad. Men om ett palats reser sig vid sidan av det lilla huset, så krymper det samman till en koja. Det lilla huset bevisar blott, att dess ägare inte kan resa några krav eller blott de blygsammaste. Och må det under civilisationens gång skjuta i höjden aldrig så mycket - om det angränsande palatset skjuter i höjden lika mycket eller rent av ännu mera, kommer invånaren i det förhållandevis lilla huset att känna sig allt mera obehaglig till mods, allt mera otillfredsställd och betryckt inom sina fyra väggar."
Men exakt så förhåller det sig med arbetarklassens läge under kapitalismen: "Den reella arbetslönen kan förbli densamma, den kan till och med stiga, och den relativa arbetslönen inte desto mindre sjunka. Låt oss exempelvis antaga att alla livsmedel sjunkit med 2/3 i pris, under det att dagslönen blott sjunkit med 1/3, alltså exempelvis från 3 mark till 2 mark. Fast arbetaren med dessa 2 mark förfogar över en större summa varor än tidigare med 3 mark, så har ändå hans arbetslön avtagit i förhållande till kapitalistens vinst. Kapitalistens ... profit har ökats med en mark, d.v.s. för en mindre summa bytesvärden, som han betalar arbetaren, måste arbetaren producera en större summa bytesvärden än tidigare. Kapitalets andel i förhållande till arbetets andel har ökat. Den samhälleliga rikedomens fördelning mellan kapital och arbete har blivit ännu ojämnare. Kapitalisten befaller med samma kapital över en större kvantitet arbete. Kapitalistklassens makt över arbetarklassen har vuxit, arbetarens samhälleliga ställning har försämrats, har pressats ner ännu ett steg under kapitalistens."[447]
Det som sagts hittills är inte något väsentligt nytt, eftersom liknande tankegångar finns redan hos Ricardo[448], Cherbuliez[449] och andra. Men det som är väsentligt är den särskilda vikt, som Marx fäste vid kategorin den "relativa lönen", såväl som de långtgående teoretiska och praktiska slutledningar som han drog därav. Ty endast hos Marx kan man finna den (av Rosa Luxemburg benämnda[450]) "lagen om den relativa lönens tendentiella fall", genom vilken med nödvändighet det "ömsesidiga avståndet" mellan arbetar- och kapitalistklassen - som det här framförallt gäller[451] - förstoras allt mer, och vars följder därför endast kan övervinnas genom en socialistisk omvandling av samhället.
Det är Rosa Luxemburg som har tagit fram denna sida av Marx' löneteori i ljuset. I hennes "Einführung in die Nationalökonomie" läser vi:
"Den kapitalistiska produktionen kan inte ta ett enda steg framåt, utan att minska /förringa/ arbetarens andel i den samhälleliga produkten. Med varje ny uppfinning inom tekniken, varje förbättring av maskinerna, med varje ny tillämpning av ånga och elektricitet i produktionen och kommunikationerna blir arbetarens andel i produkten mindre och kapitalistens större." Detta är "en helt osynlig makt, en enkel mekanisk verkan hos konkurrensen och varuproduktionen, som ur arbetarens händer rycker en allt större andel av hans produkt ... Utsugarens personliga roll är ännu synlig när det rör sig om den absoluta lönen, d.v.s. de reella levnadsvillkoren. En löneminskning som leder till en nedpressning av arbetarnas reella levnadsvillkor, är ett synligt attentat av kapitalisterna mot arbetarna, och inom fackföreningens räckvidd besvaras detta attentat genast med kamp ..."
Helt annorlunda förhåller det sig, då det rör sig om den osynliga sänkning av den relativa lönen som framkallas genom det blotta tekniska framsteget, genom uppfinningar, införande av maskiner, förbättring av kommunikationsmedel etc.:
"Verkningarna av alla dessa framsteg på arbetarnas relativa lön ... framgår helt mekaniskt ur varuproduktionen och arbetskraftens varukaraktär ... Kampen mot att den relativa lönen sjunker betyder därför också kamp mot arbetskraftens varukaraktär, d.v.s. mot hela den kapitalistiska produktionen. Kampen mot den relativa lönens fall är alltså inte längre en kamp på varuekonomins mark, utan ett revolutionärt, omstörtande anlopp mot denna ekonomis bestånd, det är proletariatets socialistiska rörelse."[452]
Nu blir det klart, varför Marx så häftigt angrep Lassalles "järnhårda lönelag". Inte bara för att den byggde på en malthusiansk befolkningslära och eftersom den motsade fakta; utan också för att denna lag helt och hållet förbisåg den "relativa lönens" kategori och de revolutionära målsättningar som växer fram ur denna. Marx' egen ekonomiska lära utmynnar i insikten att lönearbetets system i grunden "är ett system av slaveri, och närmare bestämt ett slaveri, som blir hårdare i samma mån, som arbetets samhälleliga produktivkrafter utvecklas, vare sig arbetaren får bättre eller sämre betalt"[453], och att därför detta systems missförhållanden endast kan avlägsnas med själva lönearbetets upphävande.
"Och sedan denna insikt allt mer banat sig väg i vårt parti", skrev han förbittrat i Gotha-programbrevet, "vänder man tillbaka till Lassalles dogmer ... Det är som om bland slavar, vilka äntligen avslöjat slaveriets hemlighet och gjort uppror, en i föråldrade föreställningar fången slav skulle skriva i upprorets program: Slaveriet måste avskaffas, eftersom slavarnas kosthåll under slaverisystemet inte kan överstiga ett visst lågt maximum!"[454]
Så mycket om läran om den "relativa lönen". Det var viktigt att gå in på denna, eftersom först därigenom diskussionen om Marx' löneteori kan sättas i sin rätta ram.[455] Det visar sig att det för marxismens ekonomiska (och politiska) teori inte alls är avgörande om reallönerna stiger eller faller - hur viktig denna speciella fråga annars än må vara; och om Marx' kritiker koncentrerar sina angrepp på just denna punkt, bevisar de bara hur lite de har trängt in i hans löneteoris verkliga anda.
Hittills har vi kunnat begränsa oss till att återge Marx' tankegångar; men nu kommer vi till en punkt, där några kritiska förbehåll tycks vara nödvändiga.
Dessa hänför sig ingalunda till sakens väsen. Ty den industriella reservarméns existens under kapitalismen kan inte alls förnekas, lika lite som det betydelsefulla inflytande, som den utövar över lönebildningen. Vi tycker dock, att underkapitlen 3 och 4 i ackumulationskapitlet (i Kapitalet I) uppvisar några luckor, som kunde leda till felaktiga föreställningar och som även faktiskt har gjort det.
Vad lär Marx ut i dessa underkapitel? För det första, att ökningen av kapitalets organiska sammansättning - vilken är nödvändigt förbunden med det kapitalistiska produktionssättets framsteg - måste leda till en relativ minskning av kapitalets variabla del, den del som används för inköp av arbetskraften. Utan tvivel breder den kapitalistiska produktionen ut sig alltmer, och därmed växer även, betraktat över längre tidsperioder, efterfrågan på arbetskrafter; men den tillväxer i en "ständigt avtagande proportion". Helt annorlunda var det i kapitalismens barndom: "Kapitalets sammansättning förändrades endast mycket långsamt. I stort sett motsvarade alltså dess ackumulation en proportionell tillväxt av arbetsefterfrågan".[456] Men detta var en tidsålder, då det variabla kapitalet, som lagts ut på arbetslöner, mycket starkt övervägde det som lagts ut på maskineri, d.v.s. "då manufakturen ännu var förhärskande, och storindustrin ännu låg i sin linda".[457] På den tiden kunde man fortfarande med Adam Smith hysa åsikten, att kapitalets ackumulation skulle vara identisk med stigande efterfrågan på arbete och ständigt stigande arbetslön, och att lönenivån helt enkelt bestäms genom arbetarbefolkningens absoluta antal i förhållande till det produktiva kapitalets storlek.
Men storindustrins utveckling har kastat denna optimistiska uppfattning över ända. Nu blev kapitalisterna tvungna att ständigt införa nytt maskineri och att fullkomna sina maskiner - "annars var de dömda till undergång". Men "att fullkomna maskineri betyder att göra mänskligt arbete överflödigt".[458] Genom maskinväsendets utbredning måste nämligen förhållandet mellan den konstanta och den variabla kapitaldelen ständigt förändras till den förras fördel. Men "då efterfrågan på arbete inte är bestämd av totalkapitalets omfång, utan av dess variabla beståndsdel, så sjunker /fällt/ den alltså progressivt /Sa: alltmer/ med totalkapitalets tillväxt - i stället för att som förut ... växa i förhållande till denna. Efterfrågan på arbete sjunker i relation till totalkapitalets storlek och i accelererad minskningstakt[17*] med denna storleks tillväxt."[459] Det är en tendens som förklarar en empiriskt given relativ överskottsbefolkning av arbetare, d.v.s. en som överstiger kapitalets genomsnittliga värdeförmeringsbehov. Denna överskottsbefolkning kommer i kristider till uttryck i ofantliga arbetslöshetshärar, vilka nästan sipprar bort under högkonjunktur, men som ständigt finns[460], och vars undermåliga försörjning dels vilar på samhället och dels på de sysselsatta arbetarna.
Vilken funktion har nu denna överbefolkning /Überschussbevölkerung/ i den kapitalistiska produktionen?
Den är av två anledningar oumbärlig för kapitalet. För det första: Den relativa överbefolkningen ställer "exploaterbara människomaterial, alltid beredda ... för kapitalets växlande värdeförmeringsbehov" till förfogande, som det allt efter konjunkturläget antingen kan sysselsätta eller sätta på gatan. "Den kvantitet förfogbar /disponibel/ arbetskraft, som levereras av den naturliga befolkningstillväxten, är alldeles otillräcklig för den kapitalistiska produktionen. För att få fritt spelrum behöver den en industriell reservarmé, som är oberoende av /eg. oavhängig/ denna naturskranka."[461] Och för det andra: Den industriella reservarmén verkar på samma gång som en mäktig löneregulator, som tyglar arbetarklassens lönekrav. Ty i den utvecklade kapitalismen är just "den relativa överbefolkningen ... den grund på vilken lagen om tillgång och efterfrågan på arbete rör sig. Den tvingar in denna lag inom skrankor, som helt och hållet passar kapitalets utsugningsbegär och härsklystnad."[462] I tider av ekonomisk stagnation och begynnande uppsving trycker den på den "aktiva arbetararmén", genom att den inte tillåter den att spänna sina lönekrav för högt; men under kristid hindrar den väldigt ofta arbetarna att begagna sin strejkrätt för att avvärja kapitalets offensiv mot arbetarklassens levnadsvillkor. I denna mening "regleras arbetslönens allmänna rörelser uteslutande av den industriella reservarméns ökning och minskning, som motsvarar det industriella kretsloppets /konjunkturcykelns/ periodiska svängningar." Dessa svängningar regleras "inte av förändringen i arbetarbefolkningens absoluta antal utan av det växlande förhållandet mellan den sysselsatta delen av arbetarklassen och reservarmén, av ökningen och minskningen av överbefolkningens relativa omfång, av den utsträckning, vari den än absorberas, än åter frigöres."[463]
Detta är i de mest allmänna dragen innehållet i läran om den industriella reservarmén. Till det bör nu följande anmärkas:
För det första är det klart, att ur blotta det faktum att den variabla kapitaldelen relativt avtar kan inga slutsatser dras vad gäller den industriella reservarméns storlek och relativa vikt. Här beror allt på de konkreta förhållandena; å ena sidan på den utsträckning och det tempo i vilket den organiska sammansättningen stiger, såväl som på längden av "de andhämtningspauser, då ackumulationen verkar på den givna tekniska grundvalen, så att produktionen endast utvidgas"[464], och å andra sidan på själva ackumulationsprocessens levande kraft. Det är därför mycket möjligt, att där kapitalet expanderar starkt och en stor inre (eller yttre) marknad står kapitalistklassen till förfogande, där växer efterfrågan på arbetskraft så mycket över en längre tidsrymd, att de menliga följderna av den industriella reservarmén betydligt inskränks. (Se utvecklingen i USA fram till den stora ekonomiska krisen 1929.)
För det andra: Marx visar själv på ett annat ställe att den industriella reservarmén i prosperitetsperioder mer eller mindre absorberas, d.v.s. nästan fås att försvinna.[465] Därigenom upphävs tidvis även dess verkningar på lönenivån, eller de inskränks åtminstone väsentligt.
För det tredje: I ackumulationskapitlet framhävs mycket starkt det faktum att kapitalet fortare kan öka "sin tillgång på arbete ... än sin efterfrågan på arbetare", genom att avpressa en större kvantitet arbete ur samma antal sysselsatta arbetare genom att förlänga arbetstiden. "Överarbetet bland den sysselsatta delen av arbetarklassen kommer leden att tätna i dess reserv, medan omvänt det ökade tryck, som reserven genom sin konkurrens utövar på de sysselsatta, tvingar dessa till överarbete och underkastelse under kapitalets bud /Diktat/ ... Produktionen av en relativ överbefolkning eller arbetarnas frisättande går därför ännu fortare än den med ackumulationens framsteg påskyndade tekniska omvälvningen av produktionsprocessen och den motsvarande proportionella minskningen av den variabla delen av kapitalet jämfört med den konstanta."[466] Det är dock klart att denna faktor, som påskyndar bildningen av den industriella reservarmén, idag inte längre kan spela samma roll som på Marx' tid, eftersom arbetarlagstiftningen och införandet av 48- resp. 40-timmarsvecka har satt en spärr för kapitalets exploateringspraktiker vad gäller arbetstidens förlängning.
Och slutligen: Redan i Kapitalet hänvisas till fackföreningarnas roll, vilka "försöker organisera ett planmässigt samarbete mellan de sysselsatta och de arbetslösa /ickesysselsatta/ för att förhindra eller i varje fall dämpa de ödeläggande följder, som denna den kapitalistiska produktionens naturlag" (d.v.s. den överskjutande arbetarbefolkningen) "har för deras klass".[467] Men hur mycket kraftfullare måste inte i dagens läge denna sida hos den fackliga verksamheten framhävas!
Det rör sig här om faktorer, som delvis kan kompensera de menliga konsekvenser som den industriella reservarmén har för lönebildningen. Dessa har säkerligen bidragit till att arbetarklassens levnadsstandard i de ledande kapitalistiska länderna inte bara inte sjönk, utan tvärtom kunnat höjas märkbart. Men just dessa faktorer går Marx (av metodologiska anledningar) inte in på i sin analys.[468] Det är en omständighet som måste ställa de briljanta utläggningarna om den industriella reservarmén i fel dager, och som förledde många anhängare av Marx till antagandet, att det inte handlade om en allmän historisk tendens, utan om en konkret prognos för de kommande årtiondena. Och detta har väl varit grunden till att den borgerligt-reformistiska karikatyren av Marx' uppfattningar - den så kallade "utarmningsteorin" (Verelendungs-/ - från marxistiskt håll aldrig riktigt kunnat avvärjas!
Men har då inte Marx själv ställt upp "utarmningsteorin", och hör den inte till hörnpelarna i Marx' system? Inte alls. Mot detta talar redan det faktum, att Kapitalets författare så energiskt bestred uppfattningen /Konzeption/ om ett "fysiologiskt existensminimum" (och därför även Lassalles "järnhårda lönelag"). Men utan denna konception kan man inte alls tänka sig teorin om arbetarklassens absoluta "utarmning". Alltså endera av dessa två: Antingen tillstår man, att Marx avböjde konceptionen om ett fysiologiskt existensminimum, och då får man inte pådyvla honom den så kallade utarmningsteorin; eller också håller man fast vid det sistnämnda antagandet, och då måste man - mot bättre vetande och samvete - stämpla Marx som anhängare av den "järnhårda lönelagen" ... Och just detta är vad förkunnarna av legenden om Marx' "utarmningsteori" gör och alltid har gjort.
Väl att märka: Vi vill här förbli på teorins mark. Det rör sig alltså inte om frågan, hur Marx och Engels vid den ena eller andra tidpunkten bedömde lönernas konkreta rörelse i England och på kontinenten[469], utan endast och allenast om frågan: framgår nödvändigheten av en fortskridande absolut försämring av arbetarklassens läge (eller dess "utarmning") ur marxismens ekonomiska system, ur de av Marx uppställda utvecklingslagarna för den kapitalistiska produktionen? Det gäller huruvida det stämmer att enligt Marx skulle - som t.ex. Sternberg påstår - kapitalets koncentration och ackumulation inte leda till en höjning utan till en sänkning av reallönerna? Och det sistnämnda påståendet måste - redan med hänsyn till att Marx var motståndare till konceptionen om ett fysiologiskt existensminimum - avgjort avböjas.
Men även stora tänkare kan ibland vara inkonsekventa och ställa upp teorem som motsäger varandra. Här gäller det om det verkligen går att finna tankegångar i Marx' ekonomiska lärobyggnad, som hänvisar till oundvikligheten av en inte bara relativ utan även absolut försämring av arbetarklassens läge under kapitalismen.[470]
Endast egentliga ekonomiska verk av Marx, som han skrev i mogen ålder, som Grunddragen (1857-1858), Teorier om mervärdet (1861-1863) och Kapitalet kan beaktas. Ty ännu i Kommunistiska manifestet, skrivet 1847, heter det: "Den livegne har under livegenskapen arbetat sig upp till medlem av kommunen liksom småborgaren till borgare under den feodala absolutismens ok. I stället för att höja sig i och med industrins framsteg sjunker däremot den moderna arbetaren allt djupare ned under sin klass' levnadsvillkor. Arbetaren blir en fattiglapp /Pauper/, och fattigdomen utvecklar sig ännu fortare än befolkningen och rikedomen."[471]
Men i Kommunistiska manifestet finns även läran om arbetslönens minimum[472], som Marx senare som bekant övergav. Dessutom: Hur stor betydelse Manifestet än haft som idéhistoriskt dokument, så kommer ändå ingen att däri söka kvintessensen /kärnan/ i Marx' ekonomiska lära. Det anförda stället kan därför i vårt fall inte bevisa någonting, och det är bättre, att ta avstånd från det. Låt oss alltså återvända till Marx' egentliga ekonomiska verk.
Här kan endast gälla det välkända stycke ur Kapitalet, som lyder: "... inom det kapitalistiska systemet genomförs alla metoder för ökning av arbetets samhälleliga produktivkraft på den individuelle arbetarens bekostnad. Alla medel för utveckling av produktionen, slår om till medel, som behärskar och exploaterar producenten. De stympar arbetaren till en delmänniska, förnedrar /entwürdigen/ honom till maskinens bihang och hans arbetes innehåll förintas genom att detta görs till en plåga /Qual/. De gör arbetsprocessens andliga krafter /Potenzen/ främmande för honom i samma mån som vetenskapen som självständig kraft införlivas med arbetsprocessen ... Men alla metoder att producera mervärde är på samma gång metoder att ackumulera, och varje utvidgning av ackumulationen blir omvänt ett medel att utveckla dessa metoder. Därav följer att i samma mån som kapitalet ackumulerar, måste arbetarnas villkor /Lage/ försämras, antingen arbetslönen är hög eller låg."
Och här följer den så ofta, men i allmänhet utan sitt sammanhang citerade meningen: "Den lag slutligen, som ständigt håller den relativa överbefolkningen eller den industriella reservarmén i jämvikt med ackumulationens omfång och energi, smider arbetaren fastare vid kapitalet, än Hefaistos' kilar förmådde smida fast Prometeus vid klippan. Den medför en ackumulation av elände, som svarar mot ackumulationen av kapital. Ackumulationen av rikedom vid ena polen är alltså samtidigt ackumulation av elände, arbetsbörda[473] /Arbeitsqual/, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering vid motpolen, d.v.s.. för den klass, som producerar sin egen produkt som kapital."[474]
Det var nödvändigt att citera hela stycket, eftersom det i själva verket är det enda uttalande i Kapitalet, på vilket de Marxkritiker, som vill tillskriva honom en "utarmningsteori", kan stöda sig med något sken av berättigande.[475] Men om vi tittar närmare, måste till och med detta sken gå upp i rök. Ty vad säger i verkligheten det citerade stället? Negeras kanske genom den sista meningen, som talar om "ackumulation av elände", den föregående meningen, som endast påstår en relativ försämring? Ingalunda. Den sista meningen säger endast att, samtidigt med ackumulationens tillväxt, växer även den industriella reservarmén, alltså att allt större delar av arbetarklassen blir överflödiga, och därför faller offer för elände, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering. "Ackumulationen av eländet" hänförs alltså endast till detta "arbetarklassens Lasarusskikt"[476] och inte till arbetarklassen som helhet! (Annars skulle man ju anta, att Marx just från den i tilltagande grad "okunniga, brutaliserade och moraliskt degraderade" arbetarklassen väntade sig socialismens genomförande, - något som kanske kan hävdas om Bakunin, men inte om Marx!)
Marx kan för övrigt knappast ha tänkt sig en absolut "utarmning" av hela arbetarklassen vid tidpunkten för publikationen av Kapitalet I. Det bevisar en jämförelse med "Inauguraladressen" som skrevs tre år tidigare (1864), där det står: "Sannerligen, med förändrade lokalfärger, och med föryngrad måttstock upprepas engelska fakta i kontinentens alla industriella och framskridna länder. Sedan 1848 sker i alla en oerhörd utveckling av industrin och oanad expansion av ut- och införsel ... I alla, som i England, stiger reallönen, d.v.s. den mängd livsmedel som kan anskaffas med penninglönen, för en minoritet inom arbetarklassen, medan i de flesta fall penninglönens stigande inte markerade en verklig förbättring av livet ... Överallt har arbetarklassens massor sjunkit djupare i åtminstone samma grad som klassen över dem slungats uppåt i den samhälleliga vågskålen." (Alltså åter en hänvisning på att Marx redan vid denna tidpunkt räknade med möjligheten av en blott relativ försämring av arbetarklassens villkor.) "Och så är det nu i alla Europas länder en sanning ... att ingen utveckling av maskineri, ingen kemisk upptäckt, ingen tillämpning av vetenskap på produktionen, ingen förbättring av kommunikationsmedel, inga nya kolonier, ingen utvandring, inget öppnande av marknader, ingen frihandel, och heller inte alla dessa saker tillsammans kan undanröja de arbetande massornas elände[477]. Snarare tvärtom: på den nuvarande falska grundvalen måste varje ny utveckling av arbetets produktivkrafter sträva att (i läran om den "relativa arbetslönens" mening) "ytterligare fördjupa de sociala kontrasterna och tillspetsa den sociala motsättningen".[478]
Detta är Marx' verkliga uppfattning, som helt och hållet motsvarade dåtidens verkliga läge (1849-1864), vilket styrks av ekonomisk-historiska forskningar. Men när Marx år 1864 värderade den europeiska arbetarklassens läge så, då kan man sannerligen inte som Sternberg, Strachey[479] och andra antaga, att han tre år senare (i Kapitalet) skulle ha nått fram till en teori, enligt vilken reallönerna sjunker under alla omständigheter, och arbetarklassens läge ständigt måste försämras inte bara relativt utan även absolut! Detta gäller desto starkare, eftersom vi äger yttranden av marxismens grundare från senare tid, vilka - som vi måste antaga - har förblivit okända för Sternberg och Strachey, men som bevisar raka motsatsen till det som de påstår. T.ex. skrev Engels - medan Marx fortfarande levde och säkerligen med hans gillande[480] - 14 år efter Kapitalets publicerande, alltså 1881: "Fackföreningarnas stora förtjänst i kampen för att hålla lönerna uppe består i att de strävar efter att bevara och höja levnadsstandarden. Det finns i Londons East End många förvärvsgrenar vars arbete inte är mindre kvalificerat och lika tungt som murarnas och deras hantlangares. Trots detta får de knappt hälften av deras löner. Varför? Helt enkelt eftersom en mäktig organisation sätter den ena gruppen i stånd att som norm för lönerna upprätthålla en förhållandevis hög levnadsstandard, under det att den andra gruppen, oorganiserad och vanmäktig som den är, inte bara måste foga sig i företagarnas ofrånkomliga övergrepp, utan även deras godtyckliga ... Lönelagen är alltså inte av det slaget, att den skulle dra en orörlig linje. Inom vissa gränser är den ingalunda obeveklig. I alla tider (frånsett stora depressioner) finns det i varje förvärvsgren ett visst spelrum, inom vilket lönehöjden kan förändras som resultat av kampen mellan de motparter som brottas med varandra. Lönerna fastställs i vart fall genom köpslående, och därvid har den som bjuder längst och hårdast motstånd störst utsikt att få mer än det som tillkommer honom. Försöker den enskilde arbetaren komma överens med kapitalisten, så blir han lätt lurad, och är på nåd och onåd utlämnad åt kapitalisten. Men om arbetarna i en hel produktionsgren bildar en mäktig organisation och bland sig samlar en fond, för att bli i stånd att i nödfall bjuda företagarna spetsen och därigenom kunna sätta sig i stånd att träda mot företagarna som en makt; då och först då har arbetarna möjlighet att åtminstone erhålla det lilla som i det nuvarande samhällets ekonomiska struktur kan betecknas som en 'rättvis dagslön för ett rättvist dagsverke'."[481]
Så sade Engels 1881. Det var alltså bara konsekvent, när han 10 år senare (1891) mot följande sats i utkastet till Erfurt-programmet, "proletärernas antal och elände blir allt större", invände: "Arbetarnas organisation, deras ständigt växande motstånd kommer möjligen att sätta upp en viss vall mot eländets tillväxt. Men det som säkert växer, är existensens osäkerhet".[482] (En formulering som vi just i dag kan och måste gripa tillbaka på. Ty i en del av den kapitalistiska världen har faktiskt "en vall satts upp mot arbetarnas omedelbara, fysiska elände"[483].) En iakttagare, som ser allt i rosenrött, kunde kanske därav dra slutsatsen att bourgeoisin i de ledande kapitalistiska länderna förmår - motsägande kommunistiska Manifestet - "säkra slavarna deras existens, till och med inom slaveriet", och att kapitalets herravälde därför var slutgiltigt säkrat. Men mildrandet, eller till och med avskaffandet av det fysiska eländet är inte allt. Det som framförallt - och mer än nånsin - hotar till och med de mest framskridna kapitalistnationernas arbetarklass är osäkerheten i deras existens - det faktum, att den måste hanka sig fram i skuggan av kriser och ännu mer förhärjande krig; och mot detta onda har i kapitalismen inte vuxit nåt botemedel ...
Hur är det nu - kan Engels' anförda yttranden förenas med något slags "utarmningsteori"? Visst inte. Inte heller då man ville uppfatta dessa yttranden som ett rent "återtågsförsvar", som något slags självkritik, som marxismens grundare gjorde av sina tidigare åsikter. Ty i det fallet skulle det förbli oförklarligt att det överhuvudtaget skulle vara nödvändigt att i dag gå till storms mot en teori, som förkastades av Engels redan 1881 ...
Så mycket om den så kallade "utarmningsteorin". Vi ser att till och med från den "filologiska" sidan måste denna teori förvisas till avdelningen vetenskapliga missförstånd. Vad det här gäller, är naturligtvis inte hur ordet "elände" skall tolkas i Marx' verk, utan om den "utarmningsteori", som pådyvlats Marx, går att förena med hans bestämning av arbetskraftens värde, hans polemik mot "den järnhårda lönelagen", hans utläggningar om reallönens ökning med arbetets växande intensitet och produktivitet etc. etc.? Och här vågar vi sannerligen påstå: även om Marx i själva verket någon gång hade ställt upp en "utarmningsteori", så måste den avböjas - eftersom den motsäger hans löneteoris anda och innehåll.
Men det betyder inte att legenden om Marx' "utarmningsteori" skulle vara helt och hållet gripen ur luften, att den skulle sakna varje reellt innehåll. Ty även vetenskapliga missförstånd har sin logik, är oftast knutna till några verkliga fakta, som gav anledning till deras uppkomst. Så också i detta fall. Det som verkligen förelåg (och som på ett eller annat sätt måste färga av sig även på dåtidens teoretiska uppfattningar), var den europeiska arbetarklassens tillsynes tröstlösa läge under förra århundradets 40- till 60-tal. Framstegen var relativt ringa och skedde i en verklig snigelfart, arbetsmassornas faktiska elände var fortfarande så enormt att alla dåtidens socialister, (och i synnerhet alla revolutionära socialister) bedömde utsikterna för en nämnvärd förbättring av arbetarklassens materiella läge under kapitalismen mycket pessimistiskt, och alltså lutade åt en "utarmnings"-prognos. Även Marx stod naturligtvis i detta empiriska faktums trollkrets, och hans vetenskapliga storhet visar sig just i att han i sin ekonomiska teori i så ringa utsträckning lät leda sig därav! ... Men en sak kan man tillstå Marx-kritikerna: även Marx (och Engels) överskattade ofta vikten av de faktorer som försämrade proletariatets läge, och tog därför endast med tvekan fasta på möjligheten att betydligt höja arbetarnas levnadsstandard, till och med när det gällde de ledande kapitalistiska länderna. I denna mening kan de stränga kritikerna (som i alla fall har fördelen att skriva nästan hundra år efter Marx och Engels) förebrå de båda tänkarna för "bristfälligt förutseende". Men att detta inte har något med Marx' löneteori som sådan att göra, borde egentligen vara klart även för dem.
Därmed vill vi naturligtvis inte säga, att det inte finns utarmningstendenser i den kapitalistiska verkligheten; det finns det mer än nog - det gäller bara att veta var man skall leta efter dem. Sådana tendenser kommer nämligen i två sfärer tydligt i dagen: för det första (temporärt) i alla kristider, och för det andra (permanent) i världens så kallade underutvecklade områden, till vilka vi inte bara måste räkna Syd- och Centralamerika, Asien och Afrika, utan även de kapitalistiskt efterblivna länderna i Central- och Västeuropa (Grekland, Spanien, Portugal, delar av Italien).
Vad gäller arbetarklassens utarmning i alla kristider, så behöver man inte ödsla många ord på det. Inte ens världens arbetararistokrati - den nordamerikanska arbetarklassen - går säker, vilket erfarenheterna av den tolvåriga ekonomiska krisen 1929-40 visar. (Till och med 1940 fanns det i Förenta Staterna fortfarande 10 miljoner arbetslösa!) Visserligen vill inte de borgerliga ekonomiska historikerna gärna bli påminda om detta, de föredrar att hålla fingrarna borta från detta brännbara ämne ... Men inte bara det: inte ens den industriella reservarmén existerar för dem, eftersom den inte finns i den officiella lönestatistiken. Men redan Rosa Luxemburg skrev: "När man skildrar de kapitalistiska löneförhållandena, så är det helt felaktigt, att endast ta med de sysselsatta industriarbetarnas faktiskt betalda löner ... Hela reservarmén av arbetslösa - från de tillfälligt icke-sysselsatta kvalificerade arbetarna ner till det djupaste armod och den officiella fattigdomen - ingår i bestämningen av löneförhållandena som en likaberättigad faktor." Ty "de lägsta skikten av de lite eller inte alls sysselsatta nödlidande och utstötta är inte något avskum ... utan de är genom alla reservarméns mellanled sammanbundna med det högsta och mest välbeställda industriella arbetarskiktet genom levande inre band. Detta inre sammanhang visar sig siffermässigt, genom att var gång affärerna går dåligt växer dessa lägre skikt i reservarmén plötsligt, och krymper ihop i bättre tider; vidare genom att antalet som tar sin tillflykt till den offentliga fattigvården avtar relativt då klasskampen utvecklas och den proletära massans självkänsla därigenom ökar." Och därför: "Levnadsförhållandena för proletariatets djupaste skikt ... drivs av samma lagar för den kapitalistiska produktionen, dras upp och ner, och proletariatet bildar först /bara/ tillsammans med breda skikt av lantarbetare liksom med sin armé av arbetslösa och med alla skikt från det översta till det lägsta ett organiskt helt, en social klass, i vars olika grader av nöd och tryck man kan omfatta den kapitalistiska lönelagen i dess helhet."[484]
Men gör man det, tar man hänsyn till arbetarnas läge inte bara i prosperitets- utan också i kristider och inte bara till de sysselsatta utan också till de icke sysselsatta, så kommer naturligtvis den bild som dras upp av de skönmålande ekonomiska statistikerna att bli mycket mörkare - då kommer man inte heller att kunna förneka förekomsten av starka utarmningstendenser i dagens kapitalism.
Även de så kallade "underutvecklade områdena" leder oss till samma slutsatser. Det är visserligen mycket vackert att Förenta staternas industriarbetare oftast äger egna hus och bilar; men hur kommer det sig, att arbetarna i det närbelägna Latinamerika inte alls har något sådant, och oftast måste nöja sig med omänskligt låga löner? Hur kommer det sig, att den nordamerikanske arbetaren mycket ofta tjänar tio gånger så mycket som sin klassbroder i Guatemala? Och är det överhuvudtaget meningsfullt att skriva lärda avhandlingar om den så kallade oavbrutna förbättringen av arbetarklassens läge under kapitalismen, om man därvid endast tar hänsyn till levnadsstandarden i de högt och högst utvecklade kapitalistiska nationerna? - Ja, kommer man att säga, just dessa länder är karakteristiska för kapitalismen, endast där kan man betrakta arbetarklassens läge som "normalt"; och om områden som Guatemala kommer att svinga sig upp till samma arbetsproduktivitet, så kommer kapitalismens välsignelse i form av höga arbetslöner även arbetarna i detta område tillgodo ... Men det som sysselsätter oss här, är inte det som en gång skulle kunna hända, utan det som faktiskt är - inte arbetarklassens läge vid ett drömt tusenårsfirande av kapitalismen, utan i den verkliga kapitalistiska värld som existerar idag. Och för det andra, vem kan säga att just de nordamerikanska, australiensiska, engelska arbetarnas läge skulle vara "normalt", gentemot vilket den övriga världens arbetares läge är "onormalt"? Utgör inte den kapitalistiska världen en helhet och måste inte såväl de högutvecklade (för det mesta härskande) nationerna som de underutvecklade (behärskade, utsugna) nationerna anses som dess beståndsdelar? Och är inte arbetarklassens höga levnadsstandard i de mest utvecklade länderna till stor del betingad just av att arbetarna i andra länder inte har en sådan standard?
Här måste vi gripa tillbaka på Marx' lära om de högkapitalistiska nationernas exploatering av de kapitalistiskt underutvecklade (framförallt av jordbruksfolk). Här avses inte kolonier eller halvkolonier i sträng mening, utan länder, som visserligen kan vara politiskt "oberoende", men ändå blir ekonomiskt utsugna av bestämda kapitalistiska makter. Och till och med i det fall då de inte påtvingas skadliga handelsfördrag, och inte (som t.ex. Guatemala) endast utgör vissa utländska aktiebolags herravälden. Med andra ord: Det gäller här ett slags utsugning som inte behöver använda några politiska påtryckningsmedel, utan som sker helt enkelt genom de ekonomiska lagar som finns i kapitalismen.
Men vilka lagar rör det sig här om? Till att börja med om värdelagen. Vi vet att enligt värdelagen räknas endast det arbete som samhälleligt nödvändigt arbete, som krävs "för att" framställa "ett bruksvärde under föreliggande samhälleligt normala produktionsbetingelser och med samhällelig genomsnittsgrad av skicklighet och intensitet i arbetet".[485] Inom ett land utjämnas skillnader i arbetets intensitet och produktivitet till en samhällelig genomsnittsnivå. Men inte på världsmarknaden! Där producerar inte bara "det intensivare nationella arbetet, jämfört med det mindre intensiva ... på samma tid mera värde, som uttrycker sig i mera pengar"; där modifieras värdelagen ännu mer genom att på världsmarknaden räknas det produktivare nationella arbetet även som intensivare, om inte konkurrensen tvingar den produktivare nationen att sänka sina varors försäljningspris till deras värde."[486] Resultatet är att mellan olika nationer äger ett ojämnt utbyte rum, så att t.ex. "3 arbetsdagar i ett land utbyts mot en i ett annat ... Eller, som kvalificerat, komplicerat arbete inom ett land förhåller sig till okvalificerat, enkelt arbete, så kan olika länders arbetsdagar förhålla sig till varandra. I detta fall utsuger det rikare landet det fattigare" (till och med om det fattigare vinner genom utbytet)[487], - "precis som den fabrikant, som begagnar en ny uppfinning innan den blivit allmän ... utnyttjar /värdeförmerar/ den specifika högre produktivkraften hos det av honom använda arbetet som merarbete", och på så sätt uppnår extra vinster.[488] Bara med den skillnaden att här är dessa extravinster inte av övergående utan av varaktig natur. Det rikare landet förvärvar på detta sätt råämnen och produkter, som skulle bli mycket dyrare för det, om det skulle behöva frambringa dem inom sitt eget område, det befrias alltså från alla nackdelar av det geografiska läget etc.[18*] Men vilken enorm förlust detta ojämna utbyte innebär för det fattigare landet, som på detta sätt ständigt måste skänka bort en del av sitt nationella arbete, behöver här inte belysas.
Henryk Grossmann tror för övrigt att han kan anföra ännu ett skäl till att de underutvecklade[19*] nationerna i det internationella utbytet sugs ut av de högkapitalistiska, och detta skäl är olikheten i deras kapitals organiska sammansättning. I den mån det finns en tendens i det internationella utbytet /Verkehr/ till att utjämna profitkvoterna, "säljs varorna från det kapitalistiskt högt utvecklade landet - alltså med en genomsnittligt högre organisk sammansättning av kapitalet - till produktionspriser, som ständigt är högre än varornas värden, under det att omvänt varor från länder med lägre organisk sammansättning hos kapitalet vid fri konkurrens säljs till produktionspriser, vilka i regel måste vara lägre än deras värden ... På detta sätt sker på världsmarknaden inom cirkulationssfären överföringar av det mervärde som producerats i det kapitalistiskt mindre utvecklade landet, till det som är högre kapitalistiskt utvecklat ..."[489] Det är samma slutsats som också Otto Bauer kom till i sin "Einführung in die Volkswirtschaftslehre": "Det är inte sant, att folken utbyter varor, för vars framställning lika mycket arbete är nödvändigt. I priserna finns ju också bytesvinster och bytesförluster gömda. Länderna med utvecklad industri - det är länder som uppnår bytesvinster på agrarländernas bekostnad. Det vill säga, de utvecklade länderna berikar sig på agrarländernas bekostnad."[490]
Det är klart, att de bytesvinster som de högkapitalistiska nationerna tillskansar sig i sitt utbyte med de underutvecklade länderna, till en del även kan användas för att göra vissa löneeftergifter åt arbetarna i de högkapitalistiska nationerna. Det spelrum, "inom vilket lönehöjden kan förändras som resultat av kampen mellan de motparter som brottas med varandra"[491] utökas därigenom - även bortsett från att priserna på de varor som importerats från de underutvecklade länderna är lägre, vilket delvis även kan komma mottagarlandets arbetare tillgodo. Eller, som Otto Bauer kort och gott uttrycker det: "Arbetarna i de framskridna länderna har det bättre; varför är det så? De framskridna länderna uppnår bytesvinster, de berikar sig på de underutvecklades bekostnad."[492] Därav får man naturligtvis inte dra slutsatsen att arbetarna i de högkapitalistiska länderna på liv och död är tvungna att göra gemensam front med sin egen kapitalistklass[493]; utan endast, att 1. levnadsstandardens höjning - såvitt den kommer ur denna källa - inte kan komma alla länders proletariat till del, utan tvärtom grundar sig på de underutvecklade ländernas lägre standard; och att 2. denna ökning av levnadsstandarden i de ledande länderna endast kan vara så länge världens agrar- och kolonialländer hänger efter i sin ekonomiska utveckling. Men i dag ser man klarare än någonsin, "att inget land vill förbli agrarland, eftersom det inte varaktigt vill låta sig utsugas av industrinationerna. Detta problem", avslutar Otto Bauer, "kommer kapitalismen inte att klara av. Agrarländerna kommer att uppge industrialiseringen först då de inte längre utsugs. Men det kan inte uppnås inom kapitalismen. Detta problem kan först socialismen lösa."[494]
Sedan vi så har lärt känna även medaljens frånsida, kan vi avsluta vår undersökning. Men en anmärkning kan vara tillåten: Det kan säkerligen inte vara svårt att påvisa den ytliga och i grov empirism ingjutna karaktären hos dagens vanliga Marx-kritik, sådan den framgår ur Sternbergs och Stracheys skrifter. Det är dock (för att använda ett från Engels lånat uttryck) "endast elevarbete". Mycket viktigare och intressantare är naturligtvis studiet av Marx' löneteori. Och då hoppas vi ha visat, att det här rör sig om en mycket konstrik och fint strukturerad tankebyggnad, som - trots det avsevärda tidsavstånd som skiljer oss från dess tillkomst - än i dag är helt gångbar, och som ger analytiska verktyg av stor skärpa. Visserligen är denna teori (som vi såg vid betraktandet av läran om den "industriella reservarmén") förknippad med vissa faror, som framför allt härrör från att man inte tillräckligt beaktat den metodologiska uppbyggnaden hos Marx' verk. Det rör sig dock om brister, som inte rör teorins grundval och inte alls står i vägen för teorins fruktbara tillämpning och vidarebildning. Naturligtvis kan den som i nationalekonomin endast visar intresse för ytans framträdelser och en gång för alla söker färdiga svar, inte tilltalas av Marx' strikt vetenskapliga och till hela sin karaktär dialektiska löneteori, men "tänkande läsare" (som Marx appellerade till i förordet till Kapitalet I[495]) måste studiet av löneteorin fortfarande ge teoretisk njutning.
[1] Jfr kapitel 5, s. 115ff.
[2] Invändningen framfördes redan av Tugan-Baranowsky.
[3] F Oppenheimer, Wert und Kapitalprofit, s. 176ff.
[4] R Schlesinger; Marx, His Time and Ours, 1950, s. 96f.
[5] Grundrisse, s. 903f.
[6] Theorien III, s. 69. - Just detta ställe avser Schlesinger (a.a., s. 119), då han pratar om Marx' "ihärdiga försök att, i ett stadium, då varor utbyts till produktionspriser, åt 'värde' spara en innebörd som inte kan upprätthållas utom med tautologier". (Den verkliga meningen i Marx' text förblev dold för honom.)
[7] Theorien III, s. 68.
[8] Grunddragen 43 (korr) /ty 74.
[9] A.a., s. 904.
[10] Till kritiken, s. 52 /ty 44f.
[11] Kapitalet III, s. 293 /ty 336.
[12] Kapitalet II, 33 /ty 39 och 128 /ty 141. - Jfr Theorien III, s. 307: "... att först på kapitalets grundval varuproduktionen, eller produktens produktion som vara blir omfattande och griper tag i produktens väsen".
[13] Kapitalet I, s. 516/ty 613. - Jfr a.a. II, s. 108 (korr) /Sa 87 /ty 119f: "Den kapitalistiska produktionen är verkligen varuproduktion som produktionens allmänna form, men den är det endast och blir det ständigt allt mer i sin utveckling, eftersom arbetet här självt uppträder som vara, eftersom arbetaren säljer arbetet, d.v.s. funktionen av sin arbetskraft ..."
[14] Grundrisse 22 och 26f, Grunddragen 31 och 36f, Till kritiken, s. 251 och 257f (korr enligt båda).
[15] A.a. 22-24, Grunddragen 32-34, Till kritiken 252-254.
[16] Jfr Kapitalet I, 52 (korr) /ty 74: "Värdeuttryckets hemlighet, alla arbetens likhet och lika giltighet, emedan och i den mån de är mänskligt arbete överhuvud, kan inte uttydas, förrän den mänskliga jämlikhetens begrepp redan äger en folkfördoms fasthet. Men detta är först möjligt i ett samhälle, där varuformen är arbetsproduktens allmänna form och människornas förhållande till varandra som varuinnehavare /Warenbesitzer/ alltså är det rådande samhälleliga förhållandet."
[17] Grunddragen, s. 35 (korr) /ty 24. /Också i Till kritiken, s. 256./
[18] Kapitalet III, s. 159 (korr) /Sa 148 /ty 186.
[19] Jfr 4. kapitlet i det tidigare anförda arbetet av den ryske nationalekonomen Rubin om Marx' värdeteori.
[20] Vad beträffar detta förhållande, så kan inte ens Marx-kritikerna förneka, att det viktigaste av alla utbyten - arbetskraftens köp och försäljning - i första hand rättar sig efter värdelagen, alltså efter den första "modellen", trots den av Marx själv framhävda modifikationen (Se Kapitalet III, s. 145f (korr) /Sa 132f /ty 170f).
[21] Grundrisse, s. 532.
[22] Hela "kapitlet om kapitalet" var (som vi kan se av den redaktionella anmärkningen på sid. 150 i Grundrisse) "till att börja med betecknat som 'Kapitlet om pengar som kapital'", och det är därför obegripligt att utgivarna av verket använder denna ursprungliga titel som innehållsförteckning för sid. 151-162 som är ägnade undersökningen av "Appropriationslagen". Sovjetekonomen Leontiev tar denna felaktiga innehållsbeteckning på fullt allvar och bemödar sig att påvisa för sina läsare, att trots att innehållet på sidorna 151-162 "vid första påseendet ... inte tycks motsvara den av Marx givna titeln", så handlar det i verkligheten ändå bara om en "skenbar motsägelse". (O perwonatschalom nabroske 'Kapitala' Marksa, s. 27.)
[23] Så betecknas denna i dubbel tappning föreliggande undersökning (s. 151-162 och 901-918) i Index zu den 7 Heften (s. 858 i Grundrisse).
[24] Jfr Kapitalet I, s. 74f och 150-152/ty 99f och 189-191.
[25] Grundrisse s. 902f.
[26] A.a. 904.
[27] Rosdolsky har ändrat Grundrisses 'das' till 'die'.
[28] Grunddragen, s. 58/ty 155 och s. 60 (korr.)/ty 155-157.
[29] A.a. 56 (korr)/ty 153.
[30] A.a. 57 (korr)/ty 154.
[31] A.a. 56/ty 153.
[32] Grundrisses "ein notwendiges fact" har ersatts med "eine notwendige Tatsache"
[33] Grunddragen 58f/ty 155, Grundrisse 911f. - Texten fortsätter: "Det gemenskapliga intresse, som framträder som totalbytesaktens innehåll, är visserligen som faktum i båda sidornas medvetande, men som sådant är det inte motiv, utan existerar så att säga endast bakom ryggen på de i sig reflekterade intressena hos enskilda ... Individen kan på sin höjd få tröst ur medvetandet, att tillfredsställandet av hans mest hänsynslösa enskilda intresse just är förverkligande av den upphävda motsättningen, av det allmänna samhälleliga intresset ... Det allmänna intresset är just allmänheten /die Allgemeinheit/ av själviska intressen."
[34] Grunddragen, s. 43f (korr.)/ty 74.
[35] Kapitalet I s. 113/ty 146.
[36] Grunddragen 61 (korr.)/ty 158.
[37] Tyskans 'Industrie' betyder också flit, jfr engelska 'industrious'.)
[38] Grunddragen 61f (korr)/ty 158, och Grundrisse, s. 915.
[39] Kapitalet I, 152(korr.)/ty 189.
[40] "... man ser inte att redan i den enkla bestämningen av bytesvärdet och pengarna ligger motsättningen mellan arbetslön och kapital latent." (Grunddragen s. 63/ty 159.)
[41] Grunddragen 62f (korr.)/ty 159f.
[42] Grundrisse 907-909.
[43] A.a. 905.
[44] Ett begrepp som tagits från Hegel.
[45] Så har samhällelig arbetsdelning - och ofta i rätt så utvecklad gestalt - även funnits i de ursprungliga kommunistiska samfälligheterna, utan att därför de produkter som tillverkats av dem, antagit varuform. Lika riktigt som det alltså är, "att privatutbyte förutsätter arbetsdelning, lika felaktigt är det att arbetsdelning förutsätter privatutbyte." (Till kritiken, s. 53/ty 45.)
[46] Grundrisse 906.
[47] A.a. 907.
[48] A.a. 915f. "Detta har också visat sig i historien. Denna sorts jämlikhet och frihet är raka motsatsen till den antika friheten och jämlikheten, som inte hade det utvecklade bytesvärdet som sin grund utan som tvärtom gick under vid dettas utveckling." (Grunddragen s. 60 (korr.)/ty 156.)
[49] Jfr skissen "Bastiat und Carey" i Grundrisse, s. 843-848.
[50] Jfr Kapitalet I, s. 74/ty 99f, not 38.
[51] Grunddragen 63 (korr)/ty 160, /felciterat i tyska upplagan/.
[52] Grundrisse 904.
[53] A.a. 148.
[54] "I det anhopade arbetet ligger också redan något som kommits åt på bakvägar, då det i begreppsbestämningen endast skulle vara föremålsgjort arbete, i vilket visserligen ett bestämt kvantum arbete är anhopat. Det anhopade arbete omfattar dock redan en mängd av sådana föremål i vilka arbete är realiserat." (Grundrisse, s. 170.)
[55] Grunddragen 65f (korr)/ty 168ff. - Jfr det välkända stället ur "Lönarbete och Kapital" (1847), s. 31 o 32f /ty MEW 6 s. 407f: "Anhopat arbete, som tjänar som medel för ny produktion, är kapital. Så säger ekonomerna. Vad är en negerslav? En människa av den svarta rasen. Den ena förklaringen säger lika mycket som den andra. En neger är en neger. Först under bestämda förhållanden blir han till slav. En bomullsspinnmaskin är en maskin att spinna bomull med. Blott under bestämda förhållanden blir den till kapital. Om den ryckes ut ur dessa förhållanden är den lika lite kapital som guld i och för sig är pengar eller sockret sockerpriset." Och vidare: "Också kapitalet är ett samhälleligt produktionsförhållande. Det är ett borgerligt produktionsförhållande, ett produktionsförhållande i det borgerliga samhället. Har inte existensmedlen, arbetsverktygen, råvarorna av vilka kapitalet består, frambragts och anhopats under givna samhälleliga betingelser, under bestämda samhälleliga förhållanden? Används de inte under givna samhälleliga betingelser, under bestämda samhälleliga förhållanden till ny produktion? Och är det inte just denna bestämda samhälleliga karaktär som gör kapital av dessa produkter, som användes till ny produktion?"
[56] Jfr fotnot 8, s. 113.
[57] Grunddragen s. 67 (korr)/ty 169.
[58] Grundrisse s. 162f.
[59] Lönarbete och Kapital, s. 33 /ty MEW 6, s. 408.
[60] Grunddragen 67/ty 170. - På ett annat ställe i Rohentwurf kan vi läsa: "För herrar ekonomer blir det förbannat svårt att på teoretisk väg komma från värdets självbevarelse i kapitalet till dess mångfaldigande; nämligen detta" (redan fattat)" i dess grundbestämning, inte bara som biomständighet /Akzidens/ eller bara som resultat ... Visserligen försöker ekonomerna införa denna grundbestämning i kapitalets förhållande som något väsentligt, men när det inte sker i den brutala formen, att kapitalet bestäms som det som ger profit, varvid kapitalets förmering är satt - som en särskild ekonomisk form - redan i profiten, så sker det bara svagt och förstulet ... Deras svammel att ingen vill använda sitt kapital utan att tjäna på det, utmynnar antingen i fånigheten, att de snälla kapitalisterna förblir kapitalister även om de inte använder sitt kapital eller också i det snusförnuftiga påståendet att vinstgivande användning ligger i kapitalets begrepp. Nåväl. Det skulle i så fall ha bevisats." (A.a., s. 72 (korr) /ty 182.)
[61] Grundrisse, s. 925. - "Cirkulationen betraktad i sig själv är förmedlingen av förutsatta extremer. Men den sätter inte dessa poler. Som förmedlingens helhet, som total process själv, måste cirkulationen därför vara förmedlad. Dess omedelbara vara är därför rent sken. Cirkulationen är ett fenomen av en process som pågår bakom dess rygg." (A.a. 920.)
[62] A.a. s. 166 och 920.
[63] A.a. s. 925.
[64] "Pengarna som kapital är en bestämning hos pengarna, som går utöver deras enkla bestämning som pengar. Det kan betraktas som en högre realisation; liksom man kan säga att apan är vidareutvecklad i människan. Emellertid har då den lägre formen satts som övergripande subjekt över den högre", vilket skulle vara felaktigt. "I varje fall är pengarna som kapital skilda från pengarna som pengar. Den nya bestämningen måste jag utveckla." (A.a. 162.) - Jfr Kapitalet I, 4. kapitlet, s. 127 /ty 161, där det också talas om kategorin "pengarna som kapital".
[65] Jfr kapitel 8 i detta arbete.
[66] Grundrisse s. 929 och 935.
[67] A.a. 929 och 174.
[68] A.a. 929 och 935.
[69] A.a. 930.
[70] Jfr Kapitalet I, s. 143 (korr) /ty 180: "Kapitalet kan alltså inte framspringa ur cirkulationen, och kan lika lite inte framspringa ur cirkulationen. Det måste samtidigt framspringa ur den och inte göra det."
[71] Grundrisse, s. 936.
[72] /Beisichbleiben/, återigen en genklang av Hegels terminologi.
[73] "Kapitalet, representerande rikedomens allmänna form, pengarna, är driften utan mått och skranka, att gå utöver sin skranka. Varje gräns är och måste vara en skranka för det. Annars skulle det upphöra att vara kapital - att vara pengar som producerar sig själv. Så snart det inte längre kände en bestämd gräns som skranka, utan behagligt fann sig i att ha den som gräns, så hade det självt sjunkit ned från bytesvärde till bruksvärde, från rikedomens allmänna form till en bestämd substantiell tillvaro /Bestehn/ av densamma ... Mervärdets kvantitativa gräns framträder för kapitalet endast som en naturskranka, som en nödvändighet, som det ständigt försöker att övervinna och gå utöver". (A.a., s. 240.) - Skiljandet mellan begreppen "gräns" och "skranka" kommer från Hegel. (Se Wissenschaft der Logik, I, s. 110f.)
[74] Detta är inte möjligt i den enkla varucirkulationen: "Det i varan existerande bruksvärdet försvinner (för varans ägare), då dess pris realiseras i pengar; det i pengar fixerade bytesvärdet försvinner (för pengarnas ägare), då det realiserar sig som bruksvärde i varan ... Genom utbytets enkla akt kan det ena endast gå förlorat i sin bestämning gentemot det andra, då det realiserar sig i detta. Inget kan vidmakthålla sig i den ena bestämningen, genom att övergå till den andra." (Grundrisse, s. 919f.)
[75] A.a., s. 932f.
[76] "Det aktiva värdet är endast mervärdesättande värde." (A.a., s. 936.
[77] A.a., s. 941
[78] Grunddragen, s. 73/ty 183 och Grundrisse 942.
[79] I Rohentwurf används genomgående i stället för det senare "Arbeitskraft" uttrycket "Arbeitsvermögen".
[80] A.a., s. 942, 943 och 944.
[81] A.a., s. 185. - Som "icke-kapital, som kapitalets motsatta form är arbetet: 1) ... icke-råämne, icke-arbetsinstrument, icke-råmaterial: arbetet skilt från alla arbetsmedel och arbetsföremål, från hela sin objektivitet ... dess rent subjektiva existens" ... men 2) är arbetet i denna bestämning "värdets levande källa" (för kapitalisten), och därmed "rikedomens allmänna möjlighet", "som sådan bekräftas i handlandet /Aktion/. Båda satserna "betingar varandra och följer av arbetets väsen, liksom arbetet förutsättes av kapitalet som dess motsats, som kapitalets motsatta tillvaro /Dasein/ ... och liksom arbetet å sin sidas förutsätter kapitalet". (Grunddragen 90f (korr.) /ty 203.) - Vi var här tvungna att inskränka oss till en sammanfattning - dock mycket torftig - av denna viktiga, men även svårförståeliga sida i Rohentwurf.
[82] Kapitalet I, s. 144ff/ty 181ff.
[83] Grundrisse s. 952.
[84] A.a., s. 945. - Jfr Kapitalet I, s. 145f/ty 183.
[85] Grundrisse, s. 945f.
[86] A.a., s. 922f.
[87] A.a., s. 946.
[88] A.a., s. 185f. (Jfr kapitel 3, s. 93f.
[89] Marx tillfogar: "Detta inkräktar inte på det enkla utbytesförhållandet ... Som bruksvärde realiseras arbetsförmågan endast i arbetets verksamhet, men på samma sätt", som bruksvärdet hos en flaska vin "först realiseras, då vinet dricks. Arbetet självt hör lika lite till den enkla cirkulationsprocessen, som drickandet". (Grundrisse, s. 946.)
[90] Rosdolsky har ersatt Grundrisses "exactly" med "gerade".
[91] Rosdolsky har ersatt Grundrisses "by misuse" med "Missbrauch".
[92] A.a., s. 186.
[93] A.a., s. 938. - "I Kapitalet sätts värdets oförgänglighet ... genom att det visserligen inkarnerar /förkroppsligar/ sig i de förgängliga varorna, antar deras gestalt, men också ständigt växlar gestalt. Kapitalet växlar mellan sin eviga gestalt i pengar och sin förgängliga gestalt i varorna; oförgängligheten sätts som det enda som den kan vara, förgänglighet, som förgår - process - liv. Men denna förmåga vidmakthåller kapitalet endast genom att det som en vampyr ständigt insuger det levande arbetet som sin själ." (A.a., s. 539.) - Jfr Kapitalet I, s. 199f (korr)/ty 247: "Kapitalet är avlidet arbete. Liksom vampyren kan det endast upplivas genom att insuga levande arbete och det lever desto intensivare, ju mera det insuger."
[94] Grundrisse, s. 937.
[95] A.a., s. 166f. - Här tycks det vid första ögonkastet handla om en rent hegeliansk konstruktion, då "tillbakagåendet i /till grunden/" /das Zurückgehen in den Grund/ hör till de väsentligaste bestämningarna i den hegelianska dialektiken. (Jfr anmärkning 109 på s. 47) Men hur realistiskt Marx uppfattade detta "tillbakagående" kan man se av följande ställe i Rohentwurf: "Så var cirkulationen", d.v.s. den enkla varucirkulationen, "... förutsatt[4*] en produktion, som kände till bytesvärdet endast i överflödets form, som överskott över bruksvärdet; men cirkulationen gick tillbaks i en produktion, som endast ägde rum med avseende på cirkulationen, gick tillbaks i den produktion, som satte bytesvärdet som sitt omedelbara objekt. Det är ett exempel på den enkla cirkulationens historiska återgång i kapitalet, bytesvärdet som den form, som behärskar produktionen." (A.a., s. 922)
[96] Grunddragen, s. 80/ty 193.
Säljer arbetaren sin arbetskraft, läser vi i Kapitalet I, "en gång för alla, så säljer han sig själv, förvandlar sig från en fri man till en slav, från en varuägare till en vara". (Kapitalet I, s. 145/ty 182.)
[97] "I stället för att bli förundrade över detta", säger Marx vidare, "och tillskriva kapitalet den stora förtjänsten för att arbetaren överhuvud lever, alltså dagligen kan upprepa bestämda livsprocesser ... skulle den borgerliga ekonomins skönmålande sykofanter rikta sin uppmärksamhet på att arbetaren efter ständigt upprepat arbete alltid bara ha själva sitt levande, omedelbara arbete att byta med." (Grunddragen 88/ty 199)
[98] Grundrisses "say" har översatts till "sage".
[99] A.a., s. 88f/ty 201.
[100] A.a., s. 147f (korr.)/ty 368.
[101] A.a., s. 87/ty 200.
[102] Jfr Kapitalet I, s. 504 (korr)/ty 598f: "Från samhällelig synpunkt är alltså arbetarklassen ... ett tillbehör till kapitalet i lika hög grad som det döda arbetsmedlet ... Den romerske slaven var fängslad med kedjor, medan lönarbetaren med osynliga trådar är bunden vid sin ägare. Skenet av hans oavhängighet upprätthålls såväl genom ständigt byte av den individuelle löneherren /arbetsköparen/, som genom kontraktets rättsfiktion."
[103] Grunddragen s. 147 (korr.)/ty 368.
[104] Marx anför här som exempel teaterdirektörer som "köper sångerskor för en säsong, inte för att låta dem sjunga, utan bara för att de inte skall sjunga på en konkurrentteater".
[106] Grunddragen s. 79f (korr)/ty 193.
[107] A.a., s. 80 (korr) och 147f/ty 193 o. 368f. (Jfr Theorien, III, s. 110.)
[108] Grunddragen 102/ty 213.
[109] A.a., s. 102/ty 214.
[110] A.a., s. 80 (korr.)/ty 193f. (Mera utförligt om Marx' löneteori i Appendix till detta avsnitt.)
[111] Grundrisse 194f, 368f och 566.
[112] Just därigenom, fortsätter Marx, blir det möjligt "för arbetaren att ta del av högre och även andliga ting, agitation för hans intressen, att hålla sig med tidningar, höra föreläsningar, uppfostra barn, utveckla sin smak o.s.v., alltså hans enda andel av civilisationen, som skiljer honom från slaven ..." (Grunddragen 85 (korr.)/ty 197f.)
[113] I Grundrisse "ausgeschlossen", hos Rosdolsky "begrenzt".
[114] A.a., 81/ty 194. - Det faktum, att kretsen för deras behovstillfredsställelse /Genüsse/ endast är kvantitativt begränsad, - tillfogar Marx - förlänar de moderna arbetarna "även som konsumenter ... en helt annan tyngd /Wichtigkeit/ ... än den, som arbetarna t.ex. i antiken, eller medeltiden, eller i Asien har och hade" (a.a., 81 (korr.)/ty 194).
[115] A.a., 82 (korr.)/ty 195. (Som läsaren ser, får Marx aldrig för sig att inskränka arbetskraftens värde till dess fysiska "existensminimum"!)
[116] A.a., s. 82f (korr.)/ty 195f. (I följande mening säger Marx: "Illusionen att kapitalisterna faktiskt 'försakade' - och just därigenom blev kapitalister (ett krav och en föreställning som över huvud bara hade en mening långt tidigare, när kapitalet utvecklades /utbildade sig/ ur feodala o.s.v. förhållanden) - har övergivits av alla tillräkneliga moderna ekonomer." - Här var Kapitalets författare sannerligen alltför optimistisk.)
[117] A.a., s. 83f (korr.)/ty 196f. /Översättning enligt Liedman, där dock en sats "fallit bort" på s. 83./
[118] Grundrisses "short time" har översatts till Kurzarbeit /t.ex. tredagarsvecka/.
[119] A.a., s. 84f (korr.)/ty 196-198. - För övrigt, tillfogar Marx, "vill varje kapitalist visserligen att hans arbetare skall spara - men bara hans, eftersom det är de som står i relation till honom som arbetare; däremot inte den övriga arbetarvärlden, ty den står i konsumentförhållande till honom. Trots alla 'fromma' talesätt söker han med alla medel att sporra den till konsumtion, ge sina varor nya lockelser, pådyvla dessa arbetare nya behov o.s.v. Det är just denna sida av förhållandet mellan kapital och arbete som är ett väsentligt civilisationsmoment varpå kapitalismens historiska berättigande men också dess nuvarande makt beror." (A.a., s. 85/ty 198.)
Jfr Marx' uppsats Arbeitslohn (1847): "Ändamålet - åtminstone sparbankernas strikt ekonomiska syfte -skall vara: att arbetarna genom sin egen försiktighet och klokhet utjämnar den goda arbetstiden med den dåliga, och därför fördelar sin arbetslön i den cykel som den industriella rörelsen genomlöper på så vis, att de verkligen aldrig ger ut mer än arbetslönens minimum, det som är oundvikligt för att leva. - Men vi har sett, att arbetslönens svängningar inte bara just revolutionerar arbetaren, utan att han utan det tillfälliga /momentane/ stigandet över arbetslönens minimum, skulle vara utestängd från produktionens, från den offentliga rikedomens, från civilisationens alla framsteg, alltså /skulle vara/ utestängd från all möjlighet till emancipation. Så skall han förvandla sig själv till en borgerlig räknemaskin, sätta gnidenheten i system och ge uselheten en stationär, konservativ karaktär." (MEW 6, s. 545.)
[120] Grunddragen, s. 85 och 90 (korr.)/ty 198 och 202f.
[121] A.a., 86f (korr.)/ty 199.
[122] A.a., 103/ty 214 o. 215.
[123] Även de borgerliga ekonomerna tillstår detta, genom att de betraktar arbetslönen, "salären", som icke produktiv. "Att vara produktiv betyder naturligtvis hos dem att kunna producera rikedom. Eftersom lönen är produkten av utbytet mellan arbetare och kapital - och den enda produkt som är satt i själva detta utbyte - tillstår de, att arbetaren i detta utbyte varken producerar någon rikedom för kapitalisten eller för arbetaren själv. Ty för kapitalisten innebär utbetalningen av pengar för ett bruksvärde (och själva betalningen är kapitalets enda funktion i detta förhållande) att rikedom uppges i stället för att skapas, varför han försöker betala så lite som möjligt. Inte heller producerar arbetaren /i detta utbyte/ någon rikedom för sig själv, ty för honom skapar lönen bara livsmedel, tillfredsställelse av individuella behov, mer eller mindre - men aldrig rikedomens allmänna form, aldrig rikedom. Det kan den heller aldrig, eftersom innehållet i den vara som arbetaren säljer på intet sätt ställer den över cirkulationens allmänna lagar; han kastar in ett värde i cirkulationen, får en ekvivalent medelst pengarna, för att skaffa sig ett annat bruksvärde, som han förtär. En sådan operation kan naturligtvis aldrig göra någon rikare, utan vid processens slut måste arbetaren vara tillbaka på den fläck där han befann sig från början." (A.a. 89 (korr.)/ty 201f.)
[124] A.a., 102f (korr.)/ty 214.
[125] "... i det skråmässiga, hantverksmässiga arbetet, där själva kapitalet fortfarande har en inskränkt /bornerad/ form och ännu är helt försänkt i en bestämd substans, alltså ännu inte är kapital som sådant, framträder också arbetet som försänkt i sin särskilda bestämdhet, inte i den totalitet och abstraktion, som det arbete har, som står gentemot kapitalet". (A.a., 91f (korr.)/ty 204.)
[126] A.a., s. 91f. (korr.)/ty 204f.
[127] A.a., 104 (korr.) och 102 (korr.)/ty 215 o. 213.
[128] Se Grundrisse s. 205-224 och 227-232.
[129] Grunddragen, s. 92f (korr)/ty 205.
[130] A.a. s. 93f (korr)/ty 206. /Marx har Beziehung i stället för Bestimmung./
[131] Kapitalet I, s. 163(oigenkännligt)/ty 204.
[132] I den meningen, att här försvinner skillnaden mellan produktionsprocessens subjektiva och objektiva faktorer.
[133] Grunddragen, s. 96 (korr.)/ty 208.
[134] A.a., s. 97f (korr.)/ty 209. - Jfr Kapitalet I, s. 158 (korr.)/ty 107: Om produktionsmedlen i arbetsprocessen gör sin karaktär av produkter av tidigare arbete gällande, så är det genom sina brister. En kniv som inte skär, garn som ständigt brister o.s.v., påminner livligt om smedmästare A och garntillverkare E. I den lyckade produkten är förmedlingen av dess bruksegenskaper genom förflutet arbete upplöst.
[135] Se s. 200f nedan.
[136] Grunddragen, s. 98f (korr.)/ty 210.
[137] A.a., s. 99f(korr.)/ty 211f.
[138] Även i Rohentwurf talas fortfarande ofta om "arbetets värde" (istället för om arbetsförmågans värde).
[139] Grundrisse s. 219.
[140] Här avses med produktionspris detsamma, som Marx i Kapitalet III betecknade som "kostnadspris" /"Kostpreis"/.
[141] Grundrisse, s. 220.
[142] A.a., 221. - Visserligen, "förutom den enkla numeriska delningen och samadderingen tillkommer i produktionsprocessen formelementet till värdet ..., att dess element nu uppträder som produktionskostnader, d.v.s. just att produktionsprocessens element inte fasthälls i deras ämnesmässiga bestämdhet, utan som värden ..." (a.a., s. 222f.)
[143] A.a., s. 221f.
[144] "Men kapitalisten", säger de apologetiska ekonomerna, "betalas för sitt arbete att kasta in de 100 dalerna i produktionsprocessen, i stället för att äta upp dem. Men med vad skall han få betalt? Och tycks hans arbete inte helt och hållet onyttigt, eftersom kapitalet innefattar arbetslönen, d.v.s. eftersom arbetarna kunde leva genom enkel reproduktion av produktionskostnaderna, något som kapitalisten inte kan? Han uppträdde alltså bland faux frais de production /produktionens falska kostnader/. Vad än hans förtjänst må vara, möjlig skulle reproduktionen vara" även "utan honom ..." För det första, eftersom arbetarna i detta fall inte alls behövde honom, för att vara verksamma i produktionen; "och för det andra skulle det inte finnas någon fond, ur vilken hans förtjänst skulle betalas, eftersom varans pris = produktionskostnaderna. Men skulle hans arbete uppfattas som särskilt, bredvid och utanför arbetarnas arbete", alltså som uppsyningsarbete, "så skulle han, liksom arbetarna, få en bestämd arbetslön, skulle alltså falla inom deras kategori och skulle ingalunda förhålla sig som kapitalist till arbetet, han skulle heller aldrig berika sig, utan endast få ett bytesvärde, som han behövde konsumera genom cirkulationen. Kapitalets tillvaro gentemot arbetet kräver, att det för sig varande kapitalet, kapitalisten, kan finnas till som icke-arbetare, kan leva." (A.a., s. 223f.)
[145] A.a., s. 223f.
[146] A.a., s. 222. - Jfr Theorien III, s. 74ff.
[147] Se Kapitalet I, s. 137-142 /ty 173-178.
[148] "För att rättfärdiga kapitalet, för att apologisera det", anmärker Marx vid detta tillfälle, så förklarar ekonomerna kapitalet "just genom en process som gör dess tillvaro omöjlig. För att demonstrera det, demonstrera de bort det. Du betalar mig för mitt arbete, byter det mot dess egen produkt, och du drar från mig av värdet på det råämne och material, som du har levererat till mig. Det vill säga, vi är Associés /kompanjoner/, som för in olika element i produktionsprocessen och utbyter dem till deras värde. Alltså, produkten förvandlas till pengar, och pengarna delas så, att du, kapitalist, erhåller priset av ditt råämne och instrument, jag, arbetare, erhåller det pris som arbetet har tillfogat dem. Nyttan för dig är att du nu innehar råämne och instrument i en konsumabel (cirkulerbar) form, och för mig att mitt arbete har blivit till pengar /verwertet/. Men du skulle emellertid snart hamna i det läget, att du i pengarnas form ätit upp ditt kapital, medan jag som arbetare snart skulle komma i besittning av båda." (Grundrisse 228.)
[149] Grundrisse, s. 222 /profit, vinst genom avyttring/.
[150] A.a., s. 224.
[151] A.a., s. 222.
[152] Grunddragen, s. 108f/ty 230, och Grundrisse s. 228.
[153] Terminologin kommer från Hegel.
[154] Grunddragen 99 (korr.)/ty 210f. - Det anförda stycket är riktat mot Bray, Gray, Proudhon m.fl. Det träffar dock dagens anhängare av teorin om "statskapitalismen" lika bra. Även de glömmer, att i kapitalets begrepp är kapitalisten innefattad, och att en "kapitalism" utan kapitalistklassen utgör en contradictio in adjecto /självmotsägelse/.
[155] Se Kapitalet I, s. 153-171 /ty 192-213.
[156] "Vad som här omedelbart säljes är inte en vara i vilken arbetet redan har realiserats, utan själva bruket av arbetsförmågan, således faktiskt själva arbetet, eftersom arbetsförmågans use /bruk/ är dess action /verksamhet/ - d.v.s. arbete. Det är således inte genom varuutbyte förmedlat utbyte av arbete." (Teorier I, s. 202 (korr.)/ty 373.)
[157] Dessa 10 daler föreställer här naturligtvis endast den del av arbetsinstrumentet som helt har förbrukats under en produktionsperiod.
[158] Grundrisse 259f. - Exemplet är visserligen mindre passande, då en företagare, som endast anställer en enda arbetare inte kan gälla som kapitalist. Men i detta sammanhang hänger det inte på det.
[159] "Sådana invändningar", säger Marx, "har i massor gjorts mot Ricardo; han skulle endast betrakta profit och lön som beståndsdelar av produktionskostnaderna, inte maskineriet och materialet." (A.a.)
[160] Grundrisse s. 259 och 260.
[161] Rosdolsky har ersatt Marx' anglicism 'subsequenten' med 'nachfolgenden'.
[162] Grunddragen 116 (korr.)/ty 266.
[163] A.a., s. 116f (korr.)/ty 267. - ("En spindel bevaras som bruksvärde endast genom att den förslits under spinning. Annars skulle genom den bestämda form, som här sätts i järnet och träet - såväl arbetet som satte formen, som det ämne vid /an/ vilket arbetet satte den, vara fördärvad till bruket. Endast genom att spindeln sätts som medel för det levande arbetet, som ett föremålsligt tillvarosmoment i arbetets kraft /Lebendigkeit/, bevaras bruksvärdet hos träet och järnet, på samma sätt som deras form. Att förslitas, är spindelns bestämning som arbetsinstrument, men att förslitas i spinningsprocessen. Den större produktivitet som den förlänar arbetet skapar mera bruksvärden och ersätter så det bruksvärde som förtärts vid instrumentets konsumtion.")
[164] A.a., s. 117f/ty 267f.
[165] Grundrisses "in fact" har ersatts med "in der Tat".
[166] "Det kan ..." anmärker Marx, "endast såtillvida sägas, att arbetaren reproducerar dessa värden, som de utan detta arbete skulle ruttna bort, vore utan nytta; men likaså vore arbetet utan dem utan nytta." (Grundrisse s. 261).
[167] A.a., s. 261 och Grunddragen s. 118 (korr.)/ty 268f.
[168] Grundrisse 261.
[169] A.a., s. 262.
[170] Grunddragen s. 114 (korr.)/ty 265.
[171] Kapitalet I, s. 172f (korr.)/ty 215.
[172] A.a., s. 173 (korr.)/ty 215.
[173] För övrigt läser vi på ett annat ställe i Rohentwurf: "Det levande arbetet tillsätter ett nytt arbetskvantum; men inte genom detta kvantitativa tillsättande bevarar arbetet den redan föremålsgjorda arbetskvantiteten /Arbeitsquantum/, utan genom sin kvalitet som levande arbete, eller genom att den förhåller sig som arbete till de bruksvärden, vari det förgångna arbetet existerar." (Grundrisse s. 269.) Men vad är "arbetets förhållande till bruksvärden" annat än konkret nyttigt arbete?
[174] Grundrisse, s. 272.
[175] A.a., s. 263.
[176] Grundrisses "Profit" har ersatts med "Mehrwert".
[177] A.a., s. 262. - Endast i kristider blir kapitalisten medveten om detta sammanhang. Även om han "endast låter arbeta för att skapa mervärde, - för att skapa ännu inte befintligt värde - så visar det sig, att så snart han upphör med att låta arbeta, så minskar även hans redan befintliga kapital sitt värde; det visar sig alltså, att det levande arbetet inte endast tillfogar nytt värde, utan att det genom the very act of adding a new value to the old one, maintains, eternizes it /genom själva akten att tillfoga ett nytt värde till det gamla bevarar, förevigar kapitalet/". (A.a., s. 271.)
[178] Grunddragen 119 (korr.)/ty 269. - Marx tillfogar: "Upphävandet hör till den materiella /stoffliche/ roll, som arbetet enligt sin natur spelar i produktionsprocessen; det hör till dess bruksvärde. Men som bruksvärde tillhör arbetet kapitalisten; som blott bytesvärde tillhör det arbetaren. Dess levande kvalitet i själva produktionsprocessen - att bevara den föremålsgjorda arbetstiden genom att den gör denna till det levande arbetets objektiva existensform /eg. sätt att finnas till som föremål/ - angår inte arbetaren. Denna tillägnelse, varigenom det levande arbetet i själva produktionsprocessen gör instrument och /rå/material till sin själs kropp och därmed uppväcker dem från de döda, står verkligen i motsats till att arbetet är föremålslöst /gegenstandslos/, eller är verklighet endast i omedelbar livlighet i arbetaren, - och att arbetsmaterial och instrument existerar som självständiga storheter /eg. för sig själv varande/ i kapitalet." (119f/ty 269f.)
[179] Kapitalet I, 179 (korr.)/ty 223. - Jfr Grunddragen 114f/ty 264f.
[180] Grundrisse 227.
[181] "Samma beståndsdelar av kapitalet, som från arbetsprocessens ståndpunkt kan särskiljas som objektiva och subjektiva faktorer, som produktionsmedel och arbetskraft, kan från värdeförmeringsprocessens ståndpunkt skiljas åt som konstant och variabelt kapital." (Kapitalet I, s. 180 (korr.)/ty 224.)
[182] "Denna punkt måste indeed /sannerligen/ undersökas, eftersom det är ytterst viktigt att skilja mellan det oförändrade värdet som en del av kapitalet, som bevaras, en annan, som reproduceras ... och en del som nyproduceras." (Grundrisse 289.)
[183] Jfr Grundrisse, s. 227, 280, 289, 299 o.s.v.
[184] "Som bytesvärde ... betraktas varan alltid från resultatets synpunkt. Det är inte frågan om den tjänst, den presterar utan om den tjänst, som den själv kommit i åtnjutande av, då den producerades ... Man förstår vilken 'tjänst' kategorin 'tjänst' /service/ måste göra en viss sorts ekonomer som J.B. Say och F. Bastiat ..." (Till kritiken, s. 27/ty 24.)
[185] Grundrisses "together" har översatts till "zusammen".
[186] Grundrisse 262f.
[187] A.a., s. 279. - Som det ibland förekommer i Rohentwurf har Marx oavsiktligt ersatt det talexempel, där arbetaren skapade 40 daler mervärde, med ett annat, där han endast skapar 10 daler mervärde.
[188] Om profitens och profitkvotens kategorier se kapitel 25 i detta arbete.
[189] "Vore arbetaren ... inte kapitalistens arbetare, och inte förhöll sig till de bruksvärden som inryms i de 100 dalerna som till kapital, utan helt enkelt som till föremålsliga betingelser för sitt arbete", så vore han naturligtvis inte tvungen att fullgöra merarbete. Han skulle, låt oss säga, arbeta endast 3/4 dag. Men om han en gång skulle arbeta en hel dag, "emedan han hade material liggande framför sig och likaså instrument", så skulle det aldrig falla honom in, att betrakta den så skapade nyvinsten som en procentsats hos total-"kapitalet" på 100. För honom skulle det helt enkelt betyda en tillväxt av 25%, "då han skulle kunna köpa för en fjärdedel mer livsmedel ... och enbart livsmedlen skulle för honom ha värde, eftersom det här gäller bruksvärdet." (A.a., 277f.)
[190] Kapitalet II, s. 17 (korr.)/ty 23.
[191] I Grundrisse: "Advancen", hos Rosdolsky "Vorschusse".
[192] Grundrisse, s. 489.
[193] Grunddragen, 109 (korr.)/ty 230f.
[194] D.v.s. arbetstid som innehåller mervärde.
[195] Grundrisse, s. 431f.
[196] Ur den på s. 301 i Grundrisse anförda anonyma skriften: The Source and Remedy of the National Difficulties, deduced from the Principles of Political Economy. (Jfr Theorien III, s. 248.)
[197] Theorien III, s. 326. (I Marx' ekonomiska verk finns flera textstycken, som belyser frågan om "mervärdets naturbasis" från olika sidor. Här de viktigaste. Theorien I, s. 18f och 122f; II, s. 8 och 408f; III, s. 325 och 442; Grundrisse 230-232 (sv 109-111) och 534; Kapitalet I, s. 446f och 448f/ty 534f och 537f; Kapitalet III, 568f och 703-705/ty 647f och 802-804.)
[198] Slaveriets upphävande i den brittiska kolonin Jamaica skedde år 1833. - Se därom den "objektiva" (d.v.s. den tar i verkligheten plantageägarnas parti) berättelsen i boken: "History of the British West Indies" av Sir Alan Burns, 1954, s. 525ff.
[199] I Grundrisse: "plantations".
[200] I Grundrisse: "Planter".
[201] I Grundrisse: "self-sustaining".
[202] I Grundrisse "peasants". - Att den västindiske plantageägaren överdrev måttlöst i sitt brev, är självklart. I själva verket innehade den stora majoriteten "Quashees" inget eget land, från vilket de hade kunnat tillfredsställa sin '"nödtorftiga konsumtion". De var därför tvungna att arbeta för verkliga svältlöner på sina forna herrars plantager. Om hur förtvivlat deras läge var, vittnar bland annat Jamaika-negrernas - av den engelska regeringen på det grymmaste sätt nedtryckta uppror i oktober 1865. (Se Marx' och Engels brevväxling, MEW 31, s. 155, 157, 159 och 187.
I detta sammanhang borde påminnas om att de forna slavägarna på Jamaica hade den varmaste förespråkare i den berömde "antikapitalistiske romantikern", Thomas Carlyle. Han skrev i sin pamflett: "Aktuell anmärkning om negerslaveriet": "Där en svart man genom att arbeta ungefär en halvtimme per dag (enligt beräkningar) kan förse sig, hjälpt av sol och jord, med så mycket pumpor han behöver, är han troligen lite trög att ge sig på hårt arbete! Tillgång och efterfrågan, vilka enligt vetenskapen skall gälla även för honom, har en svår uppgift med denne man. Den starka solen är fri och fruktbar jord i dessa obefolkade eller halvt befolkade trakter nästan fri; dessa är hans 'tillgång'; och en halvtimme per dag, nedlagd på dessa, kommer att producera pumpor vilka är hans 'efterfrågan'. Den lyckligt lottade svarte mannen, gör snabbt upp räkningen med tillgång och efterfrågan: - men så snabbt går det inte för den mindre lyckligt lottade vite mannen i dessa tropiska trakter. Själv kan han inte arbeta; och hans svarte granne, som har gott om pumpor, har ingen brådska att hjälpa honom. Nedsjunken till öronen i pumpor, sugande på sockersaft och väl till mods i skapelsen, kan han lyssna till den mindre lyckligt lottade vite mannens 'efterfrågan', och ta sig god tid innan han tillfredsställer den. Högre löner, herre; högre, för din sockerskörd kan inte vänta; ännu högre, - tills inte ens den rikaste sockerskörd man kan tänka sig, täcker lönerna!" Och vidare: "Om Quasheen inte hederligt hjälper till att få ut detta socker, denna kanel och andra ädlare produkter från de Västindiska öarna, till hela mänsklighetens fromma, då kommer inte heller Den Allsmäktige" (d.v.s. den käre Guden, som Carlyle gör sig till tolk för) "att tillåta Quashees att fortsätta att odla pumpor där, för bara den lates eget bästa, utan kommer att köra ut honom, undan för undan, som en lat pumpa, som skuggar fruktbar mark; honom och hela hans anhang, - kanske på ett fruktansvärt sätt ... Nej, gudarna önskar att förutom pumpor skall kryddor och värdefulla produkter växa i deras Västindien; så mycket har de i alla fall tydligt uttalat i och med att de gjorde öarna: - och ännu mycket mer önskar de, att tappra flitiga män skall fylla deras Västindien, inte likgiltig oföretagsam tvåbent boskap, hur lyckliga de än är över alla sina pumpor!" - "Ni är inte 'slavar' nu", predikar Carlyle, sin samtids förgyllare, "och inte heller önskar jag se er som slavar igen, om det kan undvikas; men utan tvekan måste ni vara tjänare åt de som är födda klokare än ni, som är födda till era herrar, - tjänare åt de vita, om de är födda klokare än ni - och vilken dödlig kan betvivla det? Att ni kan lita på det, mina obskyra svarta vänner, är och har alltid varit världens lag, för er och för alla människor: Att vara tjänare, de dummare av oss åt de klokare; och enbart sorg, gagnlöshet och besvikelse kommer att drabba båda, tills de i någon utsträckning håller sig till detta ... Jag menar, inget välbefinnande och till slut inget liv alls, kommer att vara möjligt för er eller oss, om Himlens lag inte får råda. Och om 'slav' huvudsakligen betyder 'tjänare anställd på livstid', - på livstid, eller med avtal för lång tid, och som inte lätt kan brytas, - jag frågar varför av alla mänskliga företeelser, är inte just 'långtidsavtalet' det avtal man bör önska sig, om de rätta villkoren för det väl hittas? Att vara tjänare anställd för livet, med de rätta villkoren en gång funna, vilket jag inte påstår att de är, tycks mig mycket fördelaktigare än att vara tjänare anställd per månad, eller med ett avtal som kan upplösas på en dag. En sån tjänare har det illa ställt - han fostras till nomad - mellan honom och hans herre kan inte gärna ett gott förhållande uppstå!" (Citerat efter nordamerikanen J Bigelows skrift, "Jamaica in 1850: or, the effects of Sixteen Years of Freedom on a Slave Colony", New York, 1851, s. 118-122.) - Om Carlyles senare utveckling, se Kapitalet I, s. 219/ty 265, not 90.
[203] Grunddragen, s. 110f (korr.)/ty 231f.
[204] Kapitalet I, 268 (korr)/ty 328.
[205] Theorien II, s. 8.
[206] Kapitalet I, 202 (korr)/ty 250.
[207] Först under kapitalismen, säger Marx på ett ställe i Kapitalet, blir pengarna till "den allmänna flitens medel", blir strävandet efter pengar till "allas drift". "Genom att arbetets ändamål inte är en särskild produkt, som står i ett särskilt förhållande till de särskilda behoven hos en individ, utan pengar, rikedomen i dess allmänna form, har fliten /Arbeitsamkeit/ hos individen ingen gräns; den är likgiltig gentemot sin särskildhet, och antar varje form, som tjänar ändamålet." Visserligen är den "allmänna fliten endast möjlig, där varje arbete producerar den allmänna rikedomen, inte en bestämd form av densamma; där alltså även individens lön är pengar". Den förutsätter därför arbetet som lönarbete. (Grundrisse s. 135.)
[208] Kapitalet II, s. 36 (korr.)/ty 42.
[209] A.a., s. 356/ty 431.
[210] Möjligheten till merarbete vilar därmed framför allt på den naturvuxna produktiviteten hos jordbruksarbetet, och däri ligger, enligt Marx, den riktiga kärnan i fysiokraternas lära. (A.a., III, 694f/ty791f)
[211] Teorier III, 450/ty 442.
[212] Just denna form av merarbete spelade i slaveriets och dagsverksarbetets system den mest framstående rollen. Däremot uppträder det relativa merarbetet endast sporadiskt i förkapitalistiska tillstånd. Så t.ex. försökte ibland de för export producerande godsägarna i Mellan- och Östeuropa på 1600- till 1800-talet att tvinga på sina livegna den så kallade "uppmätta roboten" /gemessene Robot/ (ett böhmiskt-österrikiskt uttryck). (Jfr de patent /lagar/ som förbjuder "måttroboten", utgivna av Maria Theresia och Joseph II.) Sådana försök hos godsherrarna strandade dock mest på den dåtida jordbruksteknikens primitivitet. På denna omständighet visade sedan Rich. Jones i sin "Essay on the Distribution of Wealth and on the Sources of Taxation" (1831, s. 37f/Theorien anger s. 61/). Därom läser vi i Teorierna; "Jordräntan (i samband med dagsverksarbetet) kan under dessa omständigheter endast ökas antingen genom att böndernas /Fronbauer/ arbete utnyttjas mera skickligt och effektivt" (relative surplus labour)" - men jordägarnas oförmåga att främja agrikulturvetenskapen utgör här ett hinder - eller genom att öka den avkrävda arbetsmängden." (Teorier, III, s. 402/ty 391f.)
[213] Kapitalet I, 273 (helt ändrat)/ty 334.
[214] Grundrisse, s. 655.
[215] A.a.
[216] Teorier, I, s. 96f (korr)/ty 64.
[217] Rosdolsky har ersatt Marx' "au fond" med "im Grunde".
[218] I denna mening talar Marx även på andra ställen i Grundrisse om en "propagandistisk tendens hos kapitalet" (Grundrisse 440f och 657). - I Kapitalet nämns denna "propagandistiska tendens" på sid. 445/ty 533. Översatt med "framträngande".
Jfr R Luxemburg, "Akkumulation des Kapitals", 1921, s. 445f: "Kapitalismen är den första ekonomiska formen med propagandistisk kraft, - en form som har tendensen att utbreda sig på jordklotet och att förtränga alla andra ekonomiska former, en form som inte tål någon annan bredvid sig." (Även Hilferding talade i Finanzkapital (s. 289) om kartellernas "propagandistiska kraft".)
[219] Grunddragen, s. 121f (korr.)/ty 311.
[220] Tänk här bara på de nyskapade massbehoven av personbilar, kylskåp, TV-apparater o.s.v.
[221] I Grundrisse: "des capital and labour".
[222] Grunddragen, s. 122f (korr)/ty 312f.
[223] Marx anspelar här på den "nyttighetslära" /utilitarismen/ som utvecklades av filosoferna och ekonomerna under 1600- och 1700-talen. (Se hans skiss om nyttighetslärans utveckling i Den tyska ideologin, ty MEW 3, 393-399 och fotnot 63 i Kapitalet I, s. 537f/ty 636f.)
[224] I Grundrisse : "Hence the great civilising influence of capital".
[225] Marx använder sig här återigen av ett begrepp från Hegel: "Det är känt", skriver G Lukács, "att Hegels senare historiefilosofi i "förnuftets list" har sitt centralbegrepp. Omsatt i prosaiskt språk, innebär detta uttryck, att människorna visserligen gör sin historia själva, att de samhälleliga skeendenas verkliga motor ligger i deras individuella egoistiska strävanden, men att ur totaliteten av dessa enskilda lidelser som huvudrikning framkommer något annat, än det de handlande människorna vill och eftersträvar; men att detta andra ingalunda är något tillfälligt, utan att just häri kommer historiens lagbundenhet, 'anden' med Hegels uttryck i dagen." ("Der junge Hegel", s. 452.)
[226] Grunddragen, s. 123f (korr)/ty 313. - Jfr den välkända beskrivningen av denna tendens hos kapitalismen i Kommunistiska manifestet/ty MEW 4, s. 463f).
[227] Grundrisse, s. 483f.
[228] Det bortses här från de skrankor som framkommer ur nödvändigheten att realisera kapitalet och dess mervärde. (Denna fråga behandlas först i den del av Rohentwurf som ägnas åt cirkulationsprocessen.)
[229] Marx tillfogar: "Som bruksvärde är i det nuvarande förhållandet" (d.v.s. på undersökningens nuvarande nivå) "än så länge enbart bestämt, vad arbetaren konsumerar för att hålla sig vid liv, den mängd livsmedel mot vilken han, genom pengarnas förmedling, utbyter det i sin levande arbetsförmåga föremålsgjorda arbetet." (Grundrisse, s. 239). M.a.o. produktivkraftens höjning undersöks här endast i den mån den gäller industrigrenar, "vilkas produkter direkt eller indirekt ingår i bildningen av arbetarnas konsumtionsmedel". Det motsatta antagandet skulle endast komplicera undersökningen, utan att ändra dess resultat. (Jfr Theorien I, s. 187 och Kapitalet I, s. 277/ty 338).
[230] Grundrisse, s. 239-241.
[231] A.a., s. 241-243. (Jfr även kritiken av Ricardo på sidan 258 i Rohentwurf.)
[232] I Grundrisse: "inte ens stigit med en elftedel"; uppenbarligen ett räknefel, som det finns flera av, såväl i Rohentwurf som i Theorien. Engels anmärker av liknande anledning: "Hur urstyv Marx än var som algebraiker, så förblev räknandet med siffror ovant för honom ..." (Kapitalet II, s. 252 (korr.)/ty 286.)
[233] D.v.s. av arbetskraften.
[234] Det gäller naturligtvis mervärdet.
[235] Grunddragen, s. 111f (korr.)/ty 244-246.
[236] I Grundrisse "sensibly" /har översatts till "merkbar'7.
[237] "Men detta sker inte" (som 'harmonikerna' - Carey och Bastiat - antar), "emedan arbetslönen eller arbetets andel i produkten, har vuxit utan eftersom lönen redan har sjunkit så djupt, betraktad i förhållande till arbetets produkt eller till den levande arbetsdagen." (A.a.)
[238] A.a., s. 112f (korr.)/ty 246.
[239] A.a., s. 113 (korr)/ty 246f.
[240] Kapitalet I, s. 454f/ty 544.
[241] Se appendix till detta arbetes V. del.
[242] Kapitalet I, 277 (korr.)/ty 338 och 273f (korr.)/ty 334.
[243] Se kapitel 12 i detta arbete.
[244] Grunddragen, 102f/ty 214.
[245] Kapitalet I, s. 290 (korr.)/ty 352.
[246] Grunddragen, s. 163 (korr.)/ty 479.
[247] Teorier I, 76 /ty 41.
[248] Grunddragen 103f (korr.)/ty 215.
[249] Theorien II, 576.
[250] Grunddragen 157f/ty 427.
[251] A.a., s. 167(korr)/ty 483. - Sammanfattningen av många arbetare i en produktionsprocess är naturligtvis inte en form, som är uteslutande förbehållen kapitalet. Det räcker att hänvisa till det med slavar eller livegna drivna storjordbruket, liksom den "sporadiska användningen av kooperation i stor skala" i de industriella företagen under antiken eller medeltiden. "Vissa industrigrenar - t.ex. gruvarbete - förutsätter från början kooperation. Så länge kapitalet inte existerar sker det" (gruvarbetet) "som tvångsarbete (av livegna eller slavar) under en uppsyningsman. Detsamma gäller vägbyggen o.s.v. För att överta dessa arbeten, skapar kapitalet inte ackumulationen och koncentrationen av arbetare, utan det övertar denna." Men i motsats till tidigare produktionssystem får kapitalet fram "samma förening på ett annat sätt. nämligen genom dess sätt att utbytas mot det fria arbetet". Kooperationen i stor skala är "här inte påtvingad genom direkt fysiskt våld ...; den är påtvingad därigenom att produktionsbetingelserna är främmande egendom och själva är förhanden som objektiv association, vilket är detsamma som ackumulation och koncentration av produktionsbetingelserna". (A.a. 164, 158, 169 (korr.)/ty 480, 427 och 484.)
[253] "Före ackumulationen genom kapitalet förutsätts en ackumulation som konstituerar kapitalet, som hör till dess begreppsbestämning; vi kan ännu knappast tala om koncentration av kapital eftersom denna sker i åtskillnad från /im unterschied gegen/ många kapital; om man bara talar om kapitalet[10*], så sammanfaller koncentrationen ännu med ackumulationen av kapital eller med kapitalets begrepp. D.v.s. den utgör ingen särskild bestämning. Men kapitalet står från början gentemot arbetarna som det ena /Eins/ eller enheten i förhållande till de många. Och på så sätt framträder det ... som koncentration av arbetare, som en enhet utanför arbetarna själva. Från denna sida innehålls begreppet koncentration i begreppet kapital ..." (Grunddragen 168 (korr.)/ty 484.)
[254] Grunddragen s. 163 (korr.)/ty 480. (Jfr Grundrisse, s. 409f.)
[255] Grunddragen s. 165 (korr.)/ty 481 och 483.
[256] Kapitalet I, s. 281 (korr.)/ty 341.
[257] A.a., s. 291f/ty 354f.
[258] Grundrisse, s. 410f.
[259] Theorien II, s. 586.
[260] Kapitalet I, s. 303 och 320/ty 369 och 390.
[261] Grundrisses "amount" har översatts till "Ausmass".
[262] Grunddragen, s. 166/ty 482.
[263] Kapitalet I, 322 /ty 391.
[264] Grunddragen, s. 153f (korr.)/ty 374.
[265] Om kooperationens förkapitalistiska former säger Marx: "Ju mer produktionen beror på blott manuellt arbete, användning av muskelkraft o.s.v. - kort sagt: ju mer den beror på fysisk ansträngning och den enskildes arbete - desto mer består ökningen av produktivkraften i arbetarnas massiva samarbete." ("Därför det våldsamma sammandrivandet av folk i Egypten, Etrurien, Indien etc. till tvångsbyggnader och offentliga tvångsarbeten") Annorlunda i det "halvkonstnärliga arbetet", där det hängde på "det enskilda men okombinerade arbetets skicklighet". Men kapitalet "kombinerar massarbetet med skickligheten, men på så sätt att massarbetet mister sin fysiska makt och skickligheten inte existerar i arbetaren utan i maskinen och i denna i kraft av vetenskaplig kombination med maskinen som en som helhet verkande fabrik. Arbetets samhälleliga anda får en objektiv existens utanför den enskilde arbetaren." (Grunddragen 158 (korr)/ty 427f.
[266] Med den innebörden att lönarbetarens aktivitet "mer och mer ... blir rent mekanisk, därför likgiltig aktivitet, indifferent gentemot sin särskilda form". (A.a., 92 (korr)/ty 204; jfr här kapitel 12, s. 193.
[267] A.a., s. 187-190 (korr)/ty 584-587.
[268] Grundrisse 292.
[269] "Att spara in på det nödvändiga arbetet och skapa surplusarbete är det karakteristiska" hos maskineriet. (A.a.)
[270] Grunddragen 188/ty 585. - Jfr det ställe i Rohentwurf, som citerades i not 159 i 2. kapitlet. Där betonar Marx, att "maskineriets inkommande" inte skall utvecklas "ur konkurrensen", utan "ur kapitalets förhållande till det levande arbetet". (I Lönarbete och kapital - s. 45/MEW 6, s. 417 - härleder Marx själv fortfarande maskineriet ur kapitalisternas konkurrens.)
[271] Grundrisses "attrayanten" har översatts till "anziehenden".
[272] Grunddragen 192f (korr)/ty 589. - I anslutning därtill anmärker Marx: "Den första sidan är viktig eftersom kapitalet här - helt oavsiktligt - reducerar det mänskliga arbetet, förbrukningen av kraft, till ett minimum. Detta kommer det frigjorda arbetet till godo och är betingelsen för dess frigörelse."
[273] Därav följer lagen om "kapitalets stigande organiska sammansättning"; en lag, som uttalats redan av klassikerna, men som först Marx anvisade rätt plats i den politiska ekonomins system. (Jfr Lön, pris, profit, s. 78f /ty MEW 16, s. 150f.)
[274] Kapitalet I, s. 353f (korr)/ty 429.
[275] Grundrisse: "electric telegraphs, self-acting mules".
[276] Grundrisse: "general intellect" /Liedman har "intelligens"/. - Jfr hur Marx skiljer mellan "allmänt" och "samfällt" /gemeinschaftlicher/ arbete i Kapitalet III: "Båda spelar sin roll i produktionsprocessen och övergår i varandra men skiljer sig också åt. Allmänt arbete är allt vetenskapligt arbete, alla upptäckter och uppfinningar. Det är betingat dels av kooperation med levande arbete, dels av användande av tidigare generationers arbete." Däremot "förutsätter samfällt arbete individernas omedelbara kooperation" (alltså samhällets kommunistiska organisation). (s. 92f (korr)/ty 113f; jfr Grunddragen 177f/ty 505.)
[277] Grunddragen 198f (korr)/ty 594.
[278] A.a. 191 (korr)/ty 588.
[279] A.a. 197/ty 592f.
[280] Jfr not 31 i detta kapitel.
[281] Kapitalet I, s. 426 (korr)/ty 512.
[282] I detta sammanhang säger Marx: "I samma mån som arbetstiden - den nakna kvantiteten arbete - sätts av kapitalet som det enda bestämmande elementet, i samma mån försvinner det omedelbara arbetet och dess kvantitet som bestämmande princip för produktionen - för skapandet av bruksvärden - och reduceras kvantitativt till en obetydlig proportion och kvalitativt till ett visserligen nödvändigt moment, som dock å ena sidan är underordnat det allmänna, vetenskapliga arbetet och den teknologiska användningen av naturvetenskapen och å andra sidan den allmänna produktivkraft, vilken framgår ur samhällets strukturering /Gliederung/ i totalproduktionen - och som framträder som det samhälleliga arbetets naturgåva (även om det är en historisk produkt). Kapitalet arbetar alltså på upplösningen av sig /själv/ som behärskande form för produktionen." (Grunddragen 191 (korr)/ty 587f.)
[283] A.a. 198 (korr)/ty 593f.
[284] Grundrisse, s. 289.
[285] Samma term möter vi nästan överallt i Marx' Theorien über den Mehrwert.
[286] Mars antar här, att arbetarna arbetar halva dagen för sig själva och den andra halvan för kapitalisten.
[287] Grunddragen, s. 163 och 166 (korr)/ty 479 och 482f. Om det minimum av arbetare som en företagare måste anställa, "för att visa sig /entpuppen/ som kapitalist", jfr Kapitalet I, s. 266-268 /ty 326-328. (Hur detta minimum måste växa under den kapitalistiska utvecklingen, se a.a., s. 207f och 230/ty 256f och 283.)
[288] "Aggregatarbete, d.v.s. arbetsdagen multiplicerad med antalet samtidiga arbetsdagar ..." (Grundrisse, s. 714.)
[289] A.a., s. 660. (Jfr Kapitalet III, s. 222/ty 253.)
[290] Kapitalet I, s. 265/ty 325.
[291] Grundrisse s. 240.
[292] A.a., s. 302f.
[293] Satsen att, med given mervärdekvot beror "mervärdets massa på antalet av samma kapital sysselsatta arbetare", ter sig, som Marx säger, som en "tautologisk utsaga. Ty om 1 arbetsdag ger mig 2 surplustimmar, så ger mig 12 arbetsdagar 24 surplustimmar eller 2 surplusdagar. Satsen blir emellertid mycket viktig i samband med bestämmandet av profiten som är lika med mervärdets förhållande till det förskotterade kapitalet, således beroende av mervärdets absoluta storlek ... Betraktar man enbart den enkla lagen om mervärdet, så förefaller det tautologiskt att säga att mervärdets absoluta amount /belopp/ vid en given mervärdekvot och en given arbetsdag betingas av massan av det använda kapitalet. Ty ökningen av denna kapitalmassa och ökningen av antalet samtidigt sysselsatta arbetare är efter förutsättningen identiska eller bara uttryck för samma faktum. Men när man kommer till betraktandet av profiten, där massan av det använda totalkapitalet och antalet sysselsatta arbetare är mycket varierande för kapital av samma storlek, så förstår man lagens vikt." (Teorien II, s. 301f /ty 412f.)
[294] Grundrisse s. 304. - Då de resterande 4 arbetarna tillsammans fortsätter att leverera 12 merarbetstimmar, måste nu var och en av dem prestera inte 2 utan 3 timmar merarbete. Det relativa merarbetet har alltså vuxit; tidigare var merarbetets förhållande till det nödvändiga som 2:10, nu som 3:9. Men om det vore möjligt för samma kapital, att använda alla 6 arbetarna enligt den nya kvoten, "så skulle mervärdet ha förökat sig inte endast relativt utan absolut". (A.a.)
[295] Grundrisse, s. 654.
[296] A.a., s. 656.
[297] Jfr Hegels Wissenschaff der Logik, II, s. 58: "Men det är en av den hittillsvarande logikens och den vanliga föreställningens grundfördomar att motsägelsen inte vore en lika väsensartad /wesenhafte/ och inneboende bestämning som identiteten; ja, om man talade om rangordning, och båda bestämningarna skulle hållas fast som åtskilda, så borde motsägelsen hållas för det djupare och mera väsensartade. Ty identiteten är gentemot motsägelsen endast bestämningen av det enkelt omedelbara, av det döda varat; medan motsägelsen är roten till all rörelse och all livaktighet[11*]; endast såvitt något har en motsägelse i sig självt, rör det sig, har drift och aktivitet ... Något är alltså levande, endast såvitt det i sig innehåller motsägelsen, och närmare bestämt /om detta något/ har /eg. är/ denna kraft, att i sig rymma /fassen/ och utstå motsägelsen."
[298] Grundrisse, s. 660f.
[299] Jfr anmärkning 28 i 17. kapitlet i detta arbete.
[300] Grunddragen 160 (korr) /ty 438, och Grundrisse, s. 304.
[301] A.a. 302f. - "Det är två tendenser som ständigt korsar varandra; den ena är att använda så lite arbete som möjligt för att producera samma eller /en/ större kvantitet varor eller nettoprodukt, nettoinkomst, mervärde; den andra är att använda ett så stort antal arbetare som möjligt - om än minsta möjliga i förhållande till den mängd varor de producerar -, eftersom med massan använt arbete - vid en given nivå /Stufe/ hos produktivkraften - växer också mervärdets och merproduktens massa. Den ena tendensen kastar arbetarna på gatan och skapar en övertalig befolkning. Den andra absorberar dem åter, och utvidgar löneslaveriet absolut, så att arbetarens lott ständigt växlar, men han ändå aldrig kommer ur löneslaveriet." (Theorien II, s. 575f.)
[302] Detta uttryck förekommer visserligen inte i grunddragen, fast Marx på två ställen (s. 304 och 503) betecknar den mot den "nödvändiga populationen" ställda "surpluspopulationen" av arbetare, som "reserv" och som "reserv för senare bruk". Man bör dock komma ihåg, att uttrycket "industriell reservarmé" präglades redan 1845 av Engels. (Se hans Lage der arbeitenden Klassen in England, MEW 2, s. 314f.)
[303] "Kapitalet som sättande av surplusarbetet /som gör surplusarbetet till en absolut nödvändighet för kapitalets existens/ är lika mycket och i samma moment sättande och ickesättande av det nödvändiga arbetet; kapitalet är /existerar/ endast såvida det är och samtidigt inte är." (Grundrisse 304.)
[304] Jfr den analoga (men mindre djupa) kritiken av denna lära i Sismondis Nouveaux Principes, 1819, II s. 266-278.
[305] Jfr det ofta anförda stället i Kapitalet I: "Med den av dem själva producerade kapitalackumulationen ... producerar arbetarbefolkningen ... i växande omfattning /omfång/ de medel som skall göra dem övertaliga. Detta är en populationslag som är utmärkande för det kapitalistiska produktionssättet, liksom faktiskt varje särskilt historiskt produktionssätt har sin egen särskilda, historiskt giltiga populationslag. En abstrakt populationslag existerar bara för växter och djur, såvida inte människan historiskt ingriper." (Kapitalet I, s. 557f (korr) /Sa 593f /ty 660.)
[306] Grundrisse: "workhouse inmates", inhysningar i arbetshus /ex spinnhus/. Övers: Se också not i Kapitalet I, s. 230.
[307] Enligt denna tanke har den arbetande individen i alla samhällsformationer, "där jordegendom /-ägande/ och jordbruk bildar den ekonomiska ordningens bas", "ett objektivt sätt att existera i ägandet /Eigentum/ av jorden, ett sätt som är förutsättningen för hans aktivitet /Tätigkeit/ och inte framstår blott som resultat av hans aktivitet". Just denna tanke gör Marx till grund för sin utförliga skildring av "Epochen ökonomisher Gesellschaftsformation" /Den ekonomiska samhällsformationens epoker/, vilken finns på s. 375-413 i Grundrisse /på svenska i "Om förkapitalistiska produktionssätt"/. (Utgivningen av detta kapitel av Grunddragen på engelska 1964, med inledning av E. Hobsbawm, startade en livlig diskussion. Bland annat vill man ur texten utläsa en grundläggning av tesen om en särskild "asiatisk samhällsformation".)
[308] Även på andra ställen i Rohentwurf framhäver Marx åter och åter igen betydelsen av befolkningsfaktorn som "rikedomens grundkälla". Så heter det t.ex. på s. 174 (korr) /ty 502: "Betraktar vi vidare betingelserna såväl för utvecklingen av produktivkraften som för utbytet, alltså arbetets delning, kooperation, allsidig iakttagelse - som bara kan göras av många huvuden, - vetenskap, största möjliga antal centra för byte, så finner vi att alltsammans är identiskt med befolkningstillväxt.
[309] A.a., s. 170-172 (korr) /ty 498-500, Grundrisse 386.
[310] Grundrisse: "means of subsistence", Rosdolsky: "Unterhaltsmittel".
[311] Grunddragen, s. 171f (korr) /ty 499. - Jfr Theorien II, s. 108, där Marx kallar Malthus' "från tidigare skriftställare stulna fånigheter om den geometriska och aritmetiska progressionen" för en "chimärisk /inbillad/ hypotes".
[312] Grundrisses "restraints, checks" har översatts till "Hemmnisse".
[313] Grundrisse: "check".
[314] Grundrisses "gecheckt" har översatts till "gezügelt".
[315] Grundrisse: "check"
[316] Grundrisses "stoppt" har översatts till "aufhört".
[317] Grunddragen, s. 172f (korr) /ty 499f. - I Theorien II, s. 114 säger Marx: "Darwin såg inte, att han i sin utmärkta skrift (On the Origin of Species etc.) rev omkull Malthus' teori, genom att han upptäckte den 'geometriska' progressionen i djur- och växtriket. Malthus' teori är beroende just av att han ställde människans geometriska progression och djurens och växternas chimäriska 'aritmetiska' progression mot varandra. I Darwins verk ... finns i detalj, bortsett från hans grundprincip, den naturhistoriska vederläggningen av Malthus' teori."
[318] Grundrisse: "die means of employment und nicht of subsistence".
[319] Jfr Engels brev till F. A. Lange 29.3.1865, "Brev", s. 61-63 /ty MEW 31, s. 466f.
[320] Grundrisse: "necessaries", Rosdolsky: "Unterhaltsmittel".
[321] Grundrisse: "retainer", Rosdolsky: "Gefolksleute".
[322] Grundrisse: "hunting peoples".
[323] Grundrisse: "means of subsistence".
[324] Grundrisse: "auf diesem state of development". - Grunddragen, s. 173f (korr) /ty 500f.
[325] I brevet till J B Schweitzer 24.1.1865, "Brev", s. 51 (korr) /ty MEW 16, s. 26.
[326] "Ränteteorin, som egentligen inte tillhör Malthus, men som han ändå för in, hör inte hit." (Grunddragen, s. 174 (korr)/ty 501.)
[327] A.a. - Att "jordbrukets relativt större oproduktivitet" blott utgör ett historiskt faktum, alltså kan försvinna redan under kapitalismen, framhävs av Marx i Teorier. (Theorien II, s. 99f Och 242f; jfr också Grundrisse 561.)
[328] Grundrisse 303.
[329] Kapitalet I, s. 498 (korr.)/ty 592.
[330] Grunddragen, s. 132 (korr.)/ty 354.
[331] Kapitalet I, s. 500/ty 594 och Grunddragen, s. 138/ty 360.
[332] Grunddragen, s. 143 (korr.)/ty 364 och Kapitalet I, s. 629/ty 742.
[333] Grundrisse: "very conditions".
[334] Grundrisse: "hoarding", av Rosdolsky översatt till "Aufspeichern".
[335] Grundrisse: "hoard", översatt till "Aufgespeicherte".
[336] Grunddragen, s. 142f (korr.)/ty 363.
[337] Grundrisse, s. 272.
[338] Kapitalet I, s. 512 (korr.)/ty 608.
[339] Grunddragen, s. 133 (korr.)/ty 356. (Här bortses naturligtvis från den del av mervärdet, som kapitalisten själv konsumerar.)
[340] A.a., s. 135 och 132 (korr.)/ty 357 och 355.
[341] Jfr s. 192f i detta arbete.
[342] Som ett exempel på säregenheterna i Rohentwurfs framställningssätt och dess "hegelianska" terminologi, som ofta verkar oredig, anförs här hela det stycke, ur vilket den citerade satsen har tagits: "Från arbetets ståndpunkt framträder alltså det levande arbetet som aktivt i produktionsprocessen på ett sådant sätt, att det i sitt förverkligande i objektiva betingelser samtidigt stöter bort detta som en främmande realitet och därmed sätter sig självt som en substanslös, behövande arbetsförmåga gentemot denna realitet, som gjorts främmande för arbetet och som inte tillhör det utan andra. Det sätter sin egen verklighet inte som vara för sig utan blott som ett vara för andra, och därför blott ett annorlunda vara eller det andras vara gentemot det självt. Denna verkliggörandeprocess /förverkligande-/ är tillika arbetets overkliggörandeprocess. Det sätter sig objektivt - men det sätter denna sin objektivitet som sitt eget icke-vara eller som sitt icke-varas vara - kapitalet. Det vänder alltså tillbaka i sig självt som enbart en möjlighet till värdesättande och/eller värdeförmerande; emedan hela den verkliga rikedomen, det verkliga värdets värld - och därmed också de reella betingelserna för dess eget förverkligande /verkliggörande/ - är satt som självständiga existenser gentemot det självt." (A.a. 136 (korr.)/ty 357f.)
[343] Kapitalet I, s. 508 (korr.)/ty 604: "Den kapitalistiska produktionsprocessen, betraktad i sitt sammanhang eller som reproduktionsprocess, producerar alltså inte endast varor, inte endast mervärde, utan den producerar och reproducerar själva kapitalförhållandet, å ena sidan kapitalisten, å andra sidan lönarbetaren."
[344] Grunddragen, s. 134f och 141 (korr.)/ty 356f och 362. - Jfr Grundrisse s. 412: "Produktionen av kapitalister och lönarbetare är alltså en huvudprodukt av kapitalets värdeförmeringsprocess. Den vanliga ekonomin, som bara har de producerade sakerna för ögonen, glömmer detta fullständigt."
[346] Grunddragen, s. 142 (korr.)/ty 363f. - På sidan 77 (korr.)/ty 189 läser vi: "Man bör betänka, att de nya produktivkrafterna och produktionsförhållandena inte utvecklas ur intet eller ur luften eller ur den sig själv sättande idéns sköte, utan att de utvecklas inom och i motsättning till den rådande utvecklingen av produktionen och nedärvda, traditionella egendomsförhållanden. Om i det fulländade borgerliga systemet varje ekonomiskt förhållande förutsätter alla andra förhållanden i den borgerlig-ekonomiska formen och på så sätt allt som är satt samtidigt är förutsättning, så får man komma ihåg att detta är förhållandet med varje organiskt system. Själva detta organiska system som totalitet har sina förutsättningar, och dess utveckling till totalitet består just i att det underordnar alla samhällets element under sig, eller att det ur samhället skapar de organ som ännu fattas för det. Det blir alltså på historisk väg en totalitet. Att bli till denna totalitet bildar ett moment i dess process, i dess utveckling."
[347] "I det av arbetet producerade surpluskapitalet ... har alltså samtidigt den reala nödvändigheten av nytt surplusarbete skapats, och därför är själva surpluskapitalet den reala möjligheten till, på samma gång nytt surplusarbete och nytt surpluskapital. Det visar sig här, hur rikedomens objektiva värld genom själva arbetet oupphörligt[14*] utvidgas som en främmande makt gentemot arbetet, och hur denna värld oupphörligen vinner en allt bredare och fullständigare existens, så att den levande arbetsförmågans behövande subjektivitet erbjuder en allt skarpare kontrast till de skapade värdena ..." (A.a., s. 137 (korr.)/ty 359.)
[348] A.a., s. 138f (korr./ty 360f.
[349] Se Kapitalet I, s. 512f/ty 608f.
[350] I Kapitalet: "... förutsätter inget annat än att arbetaren fritt förfogar över sin egen förmåga, och penning- eller varuägaren över värden som tillhör honom".
[351] Grundrisse: "Arbeitsvermögen".
[352] I Kapitalet följer satsen: "Åtminstone måste detta antagande gälla, då bara likaberättigade varubesittare stod gentemot varandra, och det enda medlet för att tillägna sig en främmande vara var att avyttra sin egen, vilken bara kunde framställas genom arbete."
[353] Grunddragen, s. 142 (korr.)/ty 361f.
[354] T.ex. av Adam Smith (jfr Teorier I, s. 91f/ty 58f); av Sismondi och Cherbuliez (Se Kapitalet I, anmärkning 23 på sidan 513/ty 610 och Theorien III, s. 369f). - Jfr även Marx' kritik av Ricardo, Teorier II, s. 294f/ty 404f.
[355] Theorien III, s. 473.
[356] Grundrisse, s. 565f.
[357] Akkumulation des Kapitals, 1921, s. 235.
[358] Kapitalet I, s. 515 (korr.)/ty 612.
[359] Das Kapital I, s. 613, not 24: "Man beundrar Proudhons fiffighet - han vill avskaffa den kapitalistiska egendomen, genom att gentemot den - göra varuproduktionens eviga egendomslagar gällande!" /Finns inte med i den svenska upplagan./
[360] Citerad i Theorien III, s. 369.
[361] A.a.
[362] Grundrisse: "delusion".
[363] Grundrisse, s. 414. (Jfr även a.a., s. 628.)
[364] A.a. s. 566.
[365] A.a.
[366] Kapitalet I, s. 516 (korr.)/ty 613. (... "Endast som universalkategori för hela det samhälleliga varat", säger Lukács, "kan varan begripas i sin oförfalskade väsensart." Och just därför visar "varuformen som universell form även i sig betraktad en annan bild, än ett partikulärt, enskildgjort, icke härskande fenomen." - Geschichte und Klassenbewusstsein, s. 96 och 97/Historia och klassmedvetande 143 och 144 (korr.).
[367] Grundrisse, s. 904.
[368] Jfr kapitel 9 i detta arbete.
[369] Grundrisse, s. 413 och 416.
[370] "Det material som arbetsförmågan bearbetar är främmande material; på samma sätt är instrumentet ett främmande instrument, dess arbete framstår bara som bihang till materialet och instrumentet som substansen, och dess arbete föremålsgör sig alltså i något som inte tillhör den. Ja, själva det levande arbetet framstår som främmande gentemot den levande arbetsförmågan vars arbete det är - vars egna livsyttring det är - ty det levande arbetet har avträtts till kapitalet mot föremålsgjort arbete, mot själva arbetsprodukten. Arbetsförmågan förhåller sig till arbetet som till ett främmande arbete, och om kapitalet ville betala den utan att låta den arbeta, så skulle den med nöje ingå detta avtal. Dess eget arbete ... är lika främmande för den som materialet och instrumentet. Därför framstår också produkten för arbetsförmågan som en kombination av främmande material, främmande instrument och främmande arbete - som främmande egendom, och den har därför efter produktionen bara blivit fattigare än den var före, eftersom den utgivit livskraft, men annars börjar plågan på nytt ..." (Grunddragen, s. 145 (korr.)/ty 366.)
[371] A.a. s. 143f (korr.)/ty 365.
[372] Grunddragen 103 (korr.)/ty 214. - "Vad är kapital, betraktat inte som resultat utan som förutsättning för produktionsprocesserna? Vad gör det till kapital innan det inträder i processen så att denna endast utvecklar som främmande, självständiga, i sig fasthållande subjekt, personifikationer, i korthet, som främmande egendom, och i denna gestalt som 'användare' och 'kommendanter' av själva arbetet, som de tillägnar sig, istället för att tillägnas av det ... Pengarna ... tillägnar sig mervärdet i processen endast ... emedan de redan före produktionsprocessen är förutsatta som kapital ... Skulle de inte gå in i produktionsprocessen som kapital, så skulle de inte heller gå ut ur den som kapital." (Theorien, III s. 467 och 466.)
[373] Grunddragen, s. 142 (korr.)/ty 364.
[374] Att de livegna rymmer till städerna är t.ex. en av de historiska betingelserna och förutsättningarna för stadsväsendet. Men det är ingen betingelse för det utbildade stadsväsendet, inget moment i dess verklighet, utan det tillhör dess förgångna förutsättningar, förutsättningarna för dess tillkomst vilka upphävts i dess tillvaro." (A.a., s. 141f (korr.)/ty 363.)
[375] A.a., s. 143 (korr.)/ty 364. - Marx fortsätter: "För att utveckla den borgerliga ekonomins lagar är det därför inte nödvändigt att skriva produktionsförhållandenas verkliga historia. Men den riktiga åskådningen och deduktionen av denna som själv varande historiskt tillblivna förhållanden leder alltid till ekvationer /axiom/, vilka - liksom de empiriska talen t.ex. i naturvetenskapen - visar tillbaka på ett förflutet som ligger bakom detta system. Dessa antydningar erbjuder tillsammans med den riktiga uppfattningen av det nuvarande därför också nyckeln till förståelsen av det förflutna - en uppgift för sig, till vilken vi hoppas kunna återkomma." (A.a., s. 143 (korr.)/ty 364f.)
[376] Grundrisse, s. 945.
[377] Grunddragen, s. 146f (korr.)/ty 367f.
[378] Grundrisse, s. 397, /tillhör avsnittet "Formen, die der kapitalistischen Produktion vorhergehn". Grundrisse 375-413, vilket är utgivet separat på svenska;/ Om förkapitalistiska produktionssätt, s. 61f (korr.).
[379] Grunddragen, s. 247 (korr.)/ty 368. Jfr även Grundrisse, s. 136: "Negerslaveriet, som är ett rent industriellt slaveri, och som i alla fall försvinner med det borgerliga samhällets utveckling och" som "är oförenligt" med det, "förutsätter det borgerliga samhället som sin grundval, och om inte andra fria stater med lönarbete existerade vid sidan av det, utan det var isolerat, så skulle snart alla samhällstillstånd i negerstaterna förvandla sig till förciviliserade former."
[380] "... skräddaren och skomakaren, som ännu under min barndomstid besökte bönderna i Rhenlandet en efter en för att tillverka kläder och skor av deras hemmagjorda material". (Engels, Tillägg och efterskrift till Kapitalet III, 792 (korr.)/ty 907.)
[381] Grunddragen, s. 148f/ty 369. - "I utbytet av pengar mot arbete eller mot tjänster för omedelbar konsumtion sker alltid ett verkligt utbyte: det är bara av formellt intresse att det på ömse sidor utbyts arbetskvantiteter, om man nämligen vill mäta arbetets särskilda nyttighetsformer med varandra. Det gäller bara utbytets form, ej dess innehåll. När det gäller utbytet av kapital mot arbete är värdet inte mätare på utbytet mellan två bruksvärden utan innehållet i själva utbytet." (A.a., s. 152/ty 373.)
[382] "Någon av Paul de Kocks savants /lärda/ må göra gällande att jag utan köpet" av denna tjänst "liksom utan köp av bröd, inte kan leva och således inte heller kan berika mig, att det sålunda är ett indirekt medel till, eller åtminstone ett villkor för, mitt berikande. På samma sätt skulle mitt blodomlopp och min andningsprocess vara villkor för mitt berikande. Men för den skull berikar mig i och för sig varken mitt blodomlopp eller min andningsprocess, vilka snarare båda förutsätter en kostsam ämnesomsättning, utan vars oumbärlighet det inte skulle finnas några fattiga satar." (Teorier 1, s. 207 (korr.)/ty 378.)
[383] Grunddragen, s. 148-150 (korr.)/ty 369-371. - Jfr a.a., s. 73f (korr.)/ty 183: "Arbetet som en ren tjänst för tillfredsställelsen av omedelbara behov har ingenting alls med kapitalet att göra eftersom kapitalet inte söker det. Om en kapitalist låter hugga ved åt sig för att kunna steka sin fårstek, så står inte bara vedhuggaren i det enkla utbytesförhållandet till honom, utan också han till vedhuggaren. Vedhuggaren ger honom sin tjänst, ett bruksvärde, som inte förökar kapitalet utan vari det konsumeras; och kapitalisten ger honom för den skull en annan vara i form av pengar. Så förhåller det sig med alla tjänster som arbetare direkt utbyter mot andra personers pengar och som dessa personer konsumerar. Detta är konsumtion av reveny /inkomst/, vilken som sådan alltid faller inom den enkla cirkulationen och inte inom kapitalets cirkulation."
[384] A.a., s. 152 (korr.)/ty 372. Som man ser handlar det här om en synpunkt som Marx senare utförligt utvecklade i Theorien I.
[385] Grundrisse: "au fond".
[386] Det är från denna synpunkt vi skall värdera europeiska ekonomiska historikers försök att ur förekomsten av fria daglönare på godsen under 1700-talet vilja dra slutsatser om dessa företags kapitalistiska karaktär.
[387] Grunddragen, s. 152f (korr.)/ty 373.
[388] A.a., s. 147 (korr.)/ty 368.
[389] Grundrisse, s. 395, Om förkapitalistiska produktionssätt, s. 59.
[390] "Den ursprungliga enheten mellan arbetare och arbetsbetingelser ... har två huvudformer: det asiatiska samhället (naturvuxen kommunism) och det lilla familjejordbruket ... Båda formerna är barnformer och föga lämpade att utveckla arbetet som samhälleligt arbete och det samhälleliga arbetets produktivkraft. Därav nödvändigheten av åtskiljandet, klyvningen, motsättningen mellan arbete och ägande (varmed menas ägande av produktionsbetingelserna). Den yttersta formen för denna klyvning, vari tillika the productive forces of social labour are most powerfully developed /vari det samhälleliga arbetets produktiva krafter är starkast utvecklade/, är kapitalets. Först på den materiella grund som det skapar och genom de revolutioner som arbetarklassen och the whole society undergoes /hela samhället undergår/ i denna skapelseprocess kan den ursprungliga enheten återställas." (Teorier III, s. 423f (korr.)/ty 414f.)
Till problemet med den "asiatiska samhällsformationen": Det framgår klart ur alla texter som vi känner till, att Marx i den s.k. "asiatiska samhällsformationen" endast såg en särskild avart av urkommunismen, som står i början av kulturhistorien (detta styrks också av ovan anförda citat ur Teorier). Denna omständighet förklarar också varför Marx inte börjar sin uppräkning av de på varandra följande epokerna av den ekonomiska historien (i Förordet av Till kritiken) med urkommunismen utan med de "asiatiska produktionssätten": "I stora drag", heter det där, "kan asiatiska, antika, feodala och moderna borgerliga produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen". (Till kritiken, s. 11 (korr.)/ty 9.) Likväl låter Marx i samma skrift (och i det tidigare författade Rohentwurf) all kulturhistoria framgå ur urkommunismen (den "naturvuxna samfällda egendomen") och framhäver, att just denna har varit den "urform", som inte bara låter sig påvisas i Asien, utan också hos romarna, germanerna, kelterna och slaverna. (Till kritiken, s. 22f/ty 21.) (Denna skenbara "motsägelse" har aldrig uppmärksammats av de nutida företrädarna för teorin om en särskild "asiatisk samhällsformation".)
[391] Grundrisse s. 389. Om förkap. PS s. 51f (korr.).
[392] "Det första villkoret för kapitalutvecklingen" - säger Marx på ett annat ställe - "är jordegendomens åtskiljande från arbetet, att jorden - denna arbetets urbetingelse - som självständig makt, i händerna på en särskild klass, träder gentemot den frie arbetaren." I fysiokraternas framställning "framträder därför jordägaren som den egentlige kapitalisten, det vill säga den som tillägnar sig surplusarbetet ... Också i detta avseende rymmer fysiokratins system en sanning ..." (Teorier I, s. 57f (korr.)/ty 20 o. 22.)
[393] I motsats till på varuutbyte och pengar beroende samhälleliga sammanhang. (Jfr s. 127 i detta arbete.)
[394] Grundrisse, s. 396-398. Om förkap. PS, s. 60-62 (korr.).
[395] Nämligen då "enskilda skråmästare förvandlas till industrikapitalister, då skråna upplöses; fallet är emellertid sällsynt och detta enligt sakens natur. Skråväsendet går som helhet under - med mästaren och gesällen - där kapitalisten och arbetaren uppkommer." (A.a., s. 405/ sv 69f (korr.).
[396] A.a., s. 404f, sv 68f (korr.).
[397] Så redan i Grundrisse, s. 741f. (Jfr anmärkning 17 på s. 150 i detta arbete.)
[398] Kapitalet III, s. 296 (korr.)/Sa 293f/ty 339.
[399] Grundrisse: "in fact".
[400] Grundrisse, s. 405, Om förkap. PS, s. 70. - Jfr Kapitalet III, s. 301 (korr.)/Sa 298f/ty 344: "I den antika världen resulterade handelns inverkan och utvecklingen av köpmanskapitalet alltid i slavhushållning; allt efter utgångspunkten kanske bara i förvandlingen av ett patriarkaliskt, på produktion av omedelbara subsistensmedel inriktat slavsystem till ett som var inriktat på produktion av mervärdet[15*]. I den moderna världen däremot utmynnar den i det kapitalistiska produktionssättet. Härav följer, att dessa resultat själva var betingade även av helt andra omständigheter än handelskapitalets utveckling."
[401] Grundrisse, s. 408, Om förkap. PS, s. 73 (korr.).
[402] Jfr Kapitalet II, s. 128/ty 141f. (Ad. Smiths åsikt om förrådsbildningen.)
[403] Grundrisse: "D'une manière ou d'une autre".
[404] Grundrisse, s. 402f, Om förkap. PS, s. 66f (korr.).
[405] "Det är redan vid första ögonkastet klart", anmärker Marx i en fotnot, "vilken enfaldig cirkel det vore, om å ena sidan arbetarna, som kapitalet måste sätta i verket för att sätta sig som kapital, först måste skapas, väckas till liv genom kapitalets anhopande, som om de väntade på sitt 'Varde!', medan å andra sidan kapitalet självt inte vore i stånd att anhopa utan främmande arbete, utan på sin höjd kunde anhopa sitt eget arbete, d.v.s. själv existerade i form av icke-kapital och icke-pengar; eftersom arbetet innan kapitalet existerar endast kan värdeförmera sig självt i sådana former som det hantverksmässiga arbetet, jordbruk i liten skala, o.s.v., kort sagt former som inte alls eller endast i liten utsträckning kan anhopa; i former som endast tillåter en liten merprodukt och som till stor del förtär denna." (Grundrisse, s. 406, Om förkap. PS, s. 70 (korr.).)
[406] Detta gäller även för arbetsinstrument: ty "penningförmögenheten varken uppfann eller fabricerade spinnrocken och vävstolen. Men lösgjorda från sin jord kom spinnare och vävare med sina spinnrockar och vävstolar in under penningförmögenhetens herravälde o.s.v." (A.a., s. 407/ sv 72 (korr.).)
[407] "Det sätt på vilket pengarna förvandlar sig till kapital", läser vi vidare i texten, "visar sig ofta historiskt helt enkelt handgripligen på så sätt, att köpmännen låter flera vävare och spinnare, som dittills bedrivit vävning och spanad som lantlig bisyssla, arbeta för sig och gör deras bisyssla till huvudförvärv för dem, varefter han dock är säker på dem och har fått dem i sitt herravälde som lönarbetare. Att sedan dra bort dem från deras hem och hemort och sammanföra dem i ett arbetshus, är ett steg till. Det är klart att han vid denna enkla process varken förberett råmaterial eller instrument /arbetsmedel/ eller livsmedel för vävarna och spinnarna. Allt han gjort är att undan för undan låta dem begränsa sig till en sorts arbete, varvid de blir beroende av försäljningen, av köparen, av köpmannen, och slutligen producerar de endast för och genom honom. Ursprungligen köpte denne deras arbete endast genom att köpa deras produkt; så snart de begränsar sig till produktion av detta bytesvärde och alltså måste producera omedelbart bytesvärde, måste byta sitt arbete helt mot pengar för att kunna överleva /fortexistieren/, råkar de i hans herravälde, och slutligen försvinner också skenet av att de säljer sina produkter till honom. Han köper deras arbete och tar ifrån dem ägandet /das Eigentum/, först till produkten, snart också till instrumentet, eller kvarlämnar det hos dem under skenbart ägande /als Scheineigentum/ för att minska sina egna produktionskostnader." (A.a., s. 409f/sv 74f (korr).)
[408] A.a., s. 408 och 406/sv 73 och 70f (korr).
[409] A.a., s. 407 /sv 72 (korr).
[410] Theorien III, s. 267.
[411] A.a., s. 266f.
[412] Underligt nog finns samma bakvända uppfattning även hos Rosa Luxemburg. Hon skriver i sitt huvudverk: "Marx behandlar visserligen ingående såväl processen av tillägnelse av ickekapitalistiska produktionsmedel som processen av böndernas /Bauerntum/ förvandling till kapitalistiskt proletariat. Hela det 24. kapitlet i Kapitalet I är ägnat åt skildringen av tillkomsten av det engelska proletariatet, jordbrukets kapitalistiska arrendatorklass och det industriella kapitalet. En framstående roll i det sistnämnda skeendet spelar i Marx' skildring det europeiska kapitalets utplundring av kolonialländerna. Men allt detta väl att märka endast från den s.k. primitiva ackumulationens synvinkel. De nämnda processerna illustrerar hos Marx endast kapitalets genes, dess födelseögonblick, de betecknar födslovåndorna vid det kapitalistiska produktionssättets framstigande ur det feodala samhällets sköte. Så snart han lägger fram den teoretiska analysen av kapitalprocessen - produktion som cirkulation - återvänder han ständigt till sin förutsättning: den kapitalistiska produktionens allmänna och uteslutande herravälde." (Die Akkumulation des Kapitals, 1923, s. 285f.)
[413] Teorier III, 423 /ty 413f.
[414] "Men kapitalet förutsätter, för att bli till /zu werden/, en viss ackumulation, som ligger redan i den självständiga motsättningen mellan det föremålsgjorda och det levande arbetet; i denna motsättnings självständiga bestånd. Denna ackumulation, som är nödvändig för kapitalets tillblivelse, som alltså är upptagen redan som förutsättning - som ett moment - i dess begrepp, måste skiljas ... från kapitalets ackumulation som tillblivet kapital, då det redan måste finnas flera kapital." (Grundrisse, s. 226, jfr Grunddragen, s. 168 /ty 484.)
[415] D.v.s. tills den kommunistiska samhällsordningen är upprättad.
[416] Det betyder naturligtvis inte att enbart kapitalet utmärkes av att använda delar av merprodukten för den utvidgade reproduktionen. "Ty det är enfaldigt ..., att anse det som specifikt för kapitalet att de föremålsliga betingelserna för det levande arbetet överhuvudtaget måste vara förhanden - vare sig de tillhandahålls av naturen, eller är historiskt frambragda." Därför innebär kapitalets specifika ackumulation inget annat "än att det värdeförmerar det föremålsgjorda merarbetet, istället för att, som egyptiska konungar eller etruskiska adliga svartrockar, anlägga det i - d.v.s. ge ut merprodukten på - pyramider etc." (Grundrisse, s. 337.)
I kapitalismen tillfaller alltså funktionen att utvidga produktionen kapitalisten, den framställer sig som merproduktens förvandling till kapital. (Just därigenom skiljer sig denna produktionsutvidgning från tidigare epokers.) "Och av det sluter fåret till ekonom sig till", hånar Marx, "att om denna operation inte gick till på detta tvekluvna, specifika sätt, så kunde den inte försiggå alls; reproduktionen i utvidgad skala blir i hans huvud oskiljaktig från den kapitalistiska formen av denna reproduktion - ackumulation." (Theorien III, s. 268. - Jfr även a.a., s. 412f /sv 421f.
[417] A.a., s. 268.
[418] Grundrisse, s. 411.
[419] Kapitalet III, s. 224f (korr) /Sa 215 /ty 256. (Jfr det identiska stället i Theorien III, s. 268.)
[420] Kapitalet I, s. 147 /ty 185.
[421] A.a., s. 147 /ty 185.
[422] O. Bauer, "Rationalisierung und Fehlrationalisierung", s. 170f.
[423] Kapitalet I, s. 147 (korr.)/ty 185.
[424] A.a., s. 147f (korr.)/ty 185.
[425] Marx' föredrag "Lön, pris, profit", s. 73 (korr.)/ty MEW 16, s. 147. Övers.: Vi har korrigerat texten i Arbetarkulturs utgåva med den tyska texten i Ausgewählte Schriften (1934), vilken Rosdolsky använde. Föredraget finns också på svenska i Skrifter i urval (ovanst. på s. 574), där texten ibland mer överensstämmer med MEW:s. Föredraget hölls av Marx på engelska 1865.
[426] A.a., s. 73f (korr.)/ty MEW 16, s. 147.
[427] A.a., s. 75f (korr.)/ty MEW 16, s. 149.
[428] Rosa Luxemburg, Ausgewählte Reden und Schriften, II, s. 99. - Jfr Karl Kautsky, Karl Marx' ökonomische Lehren, 1906, s. 236: "Men lönen kan aldrig stiga så högt, att den äventyrar själva mervärdet. Efterfrågan på arbetskraft framkallas i det kapitalistiska produktionssättet av kapitalets behov att själv värdeförmera sig, producera mervärde. Kapitalet kommer därför aldrig att köpa arbetskraften till ett pris som utesluter produktion av mervärde."
[429] Citerat efter K. Diehl, Sozialökonomische Erläuterungen zu David Ricardos Grundgesetzen der Volkswirtschaft und Besteuerung, II, s. 76.
[430] Fritz Sternberg, Marx und die Gegenwart, s. 13f.
[431] "Industriell koncentration och ackumulation under kapitalismen leder visserligen till en ökning av arbetets produktivitet, men leder enligt honom till en ökning av reallönerna. Tvärtom ..." (A.a.)
[432] Att Marx här inskränkte sig till arbetskraftens pris, hade goda grunder, som man kan se av det på sidan 75 anförda stället ur Teorier. Han gjorde detta, eftersom han - för att inte onödigtvis komplicera utforskningen av mervärdebildningens lagar - till en början var tvungen att uppfatta arbetskraftens värde "som något fixt", som en given storlek. Från denna metodologiska förutsättning utgår även Marx' Kapitalet, d.v.s. att där behandlas omfånget av "genomsnittsarbetarens vanemässigt nödvändiga existensmedel", och i denna mening även arbetskraftens värde, som en "konstant storhet". (Kapitalet I, s. 453/ty 542.) Därav följer naturligtvis inte, att "genomsnittsomfånget av de nödvändiga existensmedlen" i den konkreta kapitalistiska verkligheten inte skulle kunna ändra sig, alltså t.ex. inte kunna växa! Men detta fall hade Marx endast kunna ta med i den av honom planerade "speciella läran om lönarbetet", om han hade kommit att utföra även denna del av sin plan.
[433] Kapitalet I, s. 453 (korr.)/ty 542.
[434] A.a., s. 459 (korr.)/ty 549. /Bohman skriver: "i samma eller olika grad"./
[435] Teorier II, s. 300 (korr.)/ty 410. - Visserligen är ökningen av arbetskraftens värde i detta fall ofta bara skenbar: "Arbetskraftens dagsvärde är nämligen ... beräknat efter dess normala genomsnittsvaraktighet eller arbetarens normala livsperiod, och efter en motsvarande normal, till människonaturen avpassad omsättning av livssubstans i rörelse. Till en viss punkt kan den från arbetsdagens förlängning oskiljbara större förslitningen av arbetskraften kompenseras av större ersättning. Om arbetsdagen förlänges utöver denna punkt växer förslitningen i geometrisk progression och på samma gång förstörs arbetskraftens alla normala reproduktions- och verksamhetsbetingelser." (Kapitalet I, s. 459 (korr.)/Sa 484f/ty 549.)
[436] A.a., s. 457 (korr.)/ty 547.
[437] I "Grünbergs Archiv", 1928.
[438] Kapitalet I, s. 456 (korr.)/Sa 480/ty 545f. - Reallönernas tillväxt i de ledande kapitalistiska länderna sen mitten av 1800-talet kan nog till större delen föras tillbaka till denna teoretiska formel.
[439] Theorien III, s. 306.
[440] Lön, Pris, Profit, s. 65 (korr.)/ty 142.
[441] Kapitalet I, s. 492 (korr.)/ty 587.
[442] A.a., s. 533 (korr.)/ty 631. - "Man bör dock inte föreställa sig, att eftersom i ett givet land arbetets relativa värde stiger och faller i omvänt förhållande till arbetets produktivitet, så står arbetslönen i de olika länderna i omvänt förhållande till arbetets produktivitet. I själva verket är det tvärtom. Ju produktivare ett land är på världsmarknaden gentemot ett annat, desto högre är arbetslönerna där, jämfört med de andra länderna. Inte bara den nominella arbetslönen är i England högre än på kontinenten. Arbetaren äter mera kött, tillfredsställer flera behov ... Men arbetslönen i England är inte högre i förhållande till de engelska arbetarnas produktivitet." (Theorien II, s. 8f.)
[443] Jfr den mot A. Braunthal riktade uppsatsen av Natalie Moszkowska, Zur Verelendungstheorie ("Die Gesellschaft", 1930): "Braunthal förnekar ... den relativa försämringen av de egendomslösas /Besitzlosen/ livsvillkor gentemot de ägandes, liksom den under den kapitalistiska utvecklingen växande avgrunden /missförhållandet/ mellan arbetarens faktiska livsföring och den tekniskt möjliga ... De anförda ordens innebörd är uppenbarligen denna: Mervärde- eller exploateringskvoten stiger inte under den kapitalistiska utvecklingen (eller åtminstone inte sedan proletariatet organiserats); tvärtom skulle den mer eller mindre förbli på samma nivå ..." (A.a., s. 235.)
[444] En liknelse som lånats från den utopiske socialisten Bray. (Se "Arbeitslohn", MEW 6, s. 540.)
[445] Kapitalet I, s. 540f, 545-547 o 548 (korr.)/Sa 574, 578-581 o 582/ty 541, 645-648 o 649.
[446] Även i Kapitalet III, där Marx låter förutsättningen om en konstant organisk sammansättning falla, framhävs upprepade gånger nödvändigheten av lönestegringar under den industriella cykelns prosperitetsfas.
[447] Lönarbete och kapital, s. 37-41 (korr.)/ty MEW 6, 411-414, /denna text finns också i Skrifter i urval, ovanst. på s. 522-524/.
[448] Jfr det i Teorier (II, s. 314/ty 426) citerade stycket från Ricardo: "Inte på grundval av den absoluta mängd produkter som varje klass erhåller kan vi korrekt bedöma kvoten för profiten, jordräntan och lönerna, utan på grund av den kvantitet arbete som erfordrades för tillverkningen av denna mängd. Genom förbättringar av maskineriet och jordbruksmetoderna kan totalprodukten fördubblas; men om löner, jordränta och profit likaledes förhöjes till det dubbla, så kommer alla tre att stå i samma förhållande till varandra som förut och man kan inte hos någondera tala en relativ förändring. Om däremot lönerna inte blir fullt delaktiga i denna förhöjning och blott stiger med hälften i stället för att fördubblas ... så tror jag att det är riktigt att säga att lönerna har sjunkit men profiten har stigit. Om vi nämligen hade ett oföränderligt mått att mäta värdet av denna produktion med, så skulle vi finna att det har tillfallit arbetarklassen ... mindre och kapitalistklassen mera värde än förut." - "Det är en av Ricardos stora förtjänster, att han har undersökt den relativa, eller proportionate arbetslönen", säger Marx vid detta tillfälle, "och fixerat den som kategori. Ditintills hade lönen alltid betraktats som en enkel faktor och arbetaren följaktligen som ett djur. Men här betraktas han i sitt sociala sammanhang." (A.a. 309/ty 420f.)
[449] Jfr Theorien III, s. 387f.
[450] Se Rosa Luxemburg, Ausgewählte Reden und Schriften, II, s. 100.
[451] Jfr Grundrisse, s. 491: "I de båda klassernas kamp - som med nödvändighet följer av arbetarklassens utveckling - blir vidare medvetandet av det ömsesidiga avståndet, som just är uttryckt genom arbetslönen själv som proportion, av avgörande vikt." Ty: "Klassernas förhållande till varandra är mer betingat av de proportionella lönerna än av lönernas absoluta storlek /amount/." (Teorier II, s. 309/ty 420f.)
[452] Rosa Luxemburg, a.a., 717 och 719f.
[453] Kritik av Gothaprogrammet, ty MEW 19, s. 26. /Finns i en mängd svenska utgåvor, den bästa vi hittat är Aurora, 1975, ovanst. på s. 357
[454] A.a., Aurora 35f/ty 25f.
[455] "Slutligen innebär det att man endast har fattat /begripit/ hälften av lönelagen, om man endast känner den absoluta lönens rörelser. Först lagen om att den relativa lönen sjunker mekaniskt med arbetsproduktivitetens framsteg utsträcker den kapitalistiska lönelagen till dess fulla räckvidd." (Rosa Luxemburg, a.a., s. 725.) Att Henryk Grossmann förebrår just Rosa Luxemburg för en "otrolig, barbarisk rumphuggning av de mest grundläggande elementen i Marx' löneteori" (Das Akkumulations- und Zusammenbruchsgesetz, s. 585) bör bara betraktas som en kuriositet.
[456] Kapitalet I, s. 559 (korr.)/ty 661.
[457] Theorien III, s. 329.
[458] Engels, Anti-Dühring, s. 377 (korr.) /ty 255.
[459] Kapitalet I, s. 555f (korr.)/Sa 592 /ty 658.
[460] Till och med på höjdpunkten av nutida prosperitetsperioder i Förenta Staterna finns det fortfarande miljoner arbetslösa.
[461] Kapitalet I, s. 561 (korr.)/Sa 598/fy 664.- Övers.: Första meningen dock ej härifrån.
[462] A.a., 564 (korr.)/Sa 602/ty 668. - Helt annorlunda var det i förra århundradet i de egentliga kolonierna d.v.s. i länder, som - liksom Nordamerika, Australien o.s.v. - koloniserats av vita immigranter. I Lön, pris och profit läser vi: "I kolonialländer verkar lagen om utbud och efterfrågan till arbetarens förmån. Därav den relativt höga lönenivån i Förenta Staterna. Kapitalet kan där göra allt som står i dess förmåga, men det kan inte förhindra, att arbetsmarknaden ständigt tömmes genom att lönarbetare oavbrutet förvandlas till oavhängiga, självförsörjande bönder. För en stor del av amerikanerna är ställningen som lönarbetare endast ett genomgångsstadium, som de säkert lämnar efter längre eller kortare tid." (Lön, pris och profit, s. 76f (korr.)/ty 149f.) Detta undantag vad gäller de nordamerikanska arbetarnas situation har naturligtvis upphört sedan länge; men ändå måste de nuvarande höga lönerna för arbetare där bland annat även hänföras till dessa historiska omständigheter.
[463] Kapitalet I, s. 562f (korr.)/ty 666.
[464] A.a., s. 556 (korr.)/ty 658.
[465] "Tvärtom i prosperitetsperioden ... Det är inte bara konsumtionen av nödvändiga livsmedel som stiger; arbetarklassen (i vilken nu hela dess reservarmé aktivt inträtt) tar också för ögonblicket del i konsumtionen av lyxartiklar som eljest är otillgängliga för den, dessutom även i den klass av nödvändiga konsumtionsartiklar, som annars till största delen utgör 'nödvändiga' konsumtionsmedel endast för kapitalistklassen ..." (Kapitalet II, s. 361 (korr.)/Sa 366/ty 409.)
[466] Kapitalet I, s. 561f (korr.)/Sa 598f/ty 665.
[467] A.a., s. 565 (korr.)/ty 669.
[468] Om vi inte hänvisar till följande mening, som syftar på den industriella reservarmén: "Detta är den kapitalistiska ackumulationens absoluta, allmänna lag. Liksom alla andra lagar modifieras den i sitt förverkligande genom mångahanda omständigheter, vilkas analys inte hör hit." (A.a., s. 569/ty 674.)
[469] Vi kommer senare att se, att de bedömde tendenserna hos dessa lönernas rörelser mycket olika allt efter de konkreta omständigheterna (och ofta rätt så pessimistiskt).
[470] Vi talar inte om en "utarmning" /Verelendung/, eftersom denna term (i synnerhet i förbindelse med ordet "relativ") tycks oss motsägelsefull och vilseledande.
[471] Kommunistiska manifestet, Arbetarkultur 1968, s. 40/ty MEW 4, s. 473.
[472] A.a., s. 44/ty 476: "Lönarbetets genomsnittspris är arbetslönens minimum, d.v.s. summan av de livsmedel, som är nödvändiga för att hålla arbetaren som arbetare vid liv. Vad lönarbetaren således genom sitt arbete tillägnar sig räcker blott till för att uppehålla livet /sein nacktes Leben wieder zu erzeugen/."
[473] Jfr Kapitalet I, s. 568 (korr.)/ty 672: "Den tredje kategorin av relativ överbefolkning, stagnationens, utgör en del av den aktiva arbetararmén, men med heltigenom oregelbunden sysselsättning. ... Den karakteriseras av ett maximum av arbetstid och ett minimum av arbetslön. Under rubriken hemarbete har vi ... lärt känna dess huvudformer." (Det är för övrigt helt felaktigt att identifiera den industriella reservarmén med "arbetslöshet" som Sternberg (A.a. s. 55) gör. Dessa båda begrepp täcker inte alls varandra.)
[474] Kapitalet I, s. 570 (korr.)/ty 675. - Den sista meningen upprepas i något ändrad version på s. 670 (korr.)/ty 791f: "Med det ständigt sjunkande antalet kapitalmagnater ... ökar å andra sidan exploateringen av massorna, deras elände, slaveri och förnedring. Men även förbittringen ökar hos den ständigt växande arbetarklassen, som skolas, sammansvetsas och organiseras genom den kapitalistiska produktionsprocessens egen mekanism."
[475] Fritz Sternberg har dock hittat ännu ett ställe, som han anför på sidan 261 i sin bok. Där heter det: "Marx skriver t.ex. i Lön, pris och profit: 'Dessa få antydningar' (om kapitalets stigande organiska sammansättning) 'torde räcka för att visa, att den moderna industrins hela utveckling i allt högre grad måste svänga vågskålen till fördel för kapitalisten och till nackdel för arbetaren, och att det följaktligen inte är den kapitalistiska produktionens allmänna tendens att höja genomsnittsnormallönen utan att sänka den eller att i större eller mindre grad pressa ner arbetets värde till dess nedersta gräns'." - Sternberg utelämnar dock klokt nog den följande meningen: "Men om tingen i detta system har denna tendens, betyder det då, att arbetarklassen skulle avstå från att bjuda motstånd mot kapitalets övergrepp och uppge sina ansträngningar att utnyttja de tillfällen som yppas att tillfälligt förbättra sitt läge? Om den gjorde så, skulle den förvandlas till en jämnstruken massa av kuvade stackare, för vilka det inte längre skulle finnas någon räddning." (Lön, pris och profit, s. 79 (korr.)/ty 151.) Man måste medge, att saken erhåller ett helt annat utseende genom den andra meningen, och att enligt Marx den kapitalistiska produktionens tendens, att pressa ned arbetskraftens värde till dess understa gräns, endast kan slå igenom då det inte finns någon mottendens, nämligen arbetarklassens aktion!
[476] Jfr det följande stället i Kapitalet: "Ju större den samhälleliga rikedomen är, mängden kapital i funktion, omfånget och energin i dess tillväxt ... desto större den industriella reservarmén ... Men ju större denna reservarmé är i förhållande till den aktiva arbetararmén, i desto större massor uppträder den konsoliderade överbefolkningen, vars elände står i omvänt förhållande till plågan i dess arbete. Ju större slutligen detta arbetarklassens Lasarusskikt och den industriella reservarmén är, desto större den officiella av myndigheterna erkända pauperismen /fattigdomen/." (A.a., s. 569 (korr.)/ty 673f.)
[477] Visserligen talar Marx här om de arbetande massornas "elände"; men det som det här gäller är om detta elände måste skärpas med kapitalismens utveckling; ty endast då skulle man kunna tillskriva honom en "utarmningsteori" /Verelendungstheorie/.
[478] Inauguraladresse, MEW 16, s. 9.
[479] I synnerhet tycks oss Stracheys kritik obegriplig. Ty vad skulle man t.ex. säga om hans påstående att - enligt Marx - "skulle lönarbetarnas läge inte bara förbättras då den totala produktionen ökar, utan kapitalismen skulle till och med överskst allt detta? - Eller låt oss ta hans förklaring till den välkända striden om den "järnhårda lönelagen"; att Marx skulle gått emot Lassalle bara för att han ville använda arbetarnas fackliga organisering till "samhällets revolutionära omvälvning /overthrow/", - trots att han som teoretiker lika mycket som Lassalle trodde på läran om ett "fysiologiskt existensminimum" ... o.s.v., o.s.v.
[480] Se MEW 35, s. 19f.
[481] Engels, MEW 19, s. 252f.
[482] Engels, MEW 22, s. 231.
[483] Man bör dock minnas negrerna i USA, varav miljoner lever under omständigheter, som enligt dagens måttstock endast kan betecknas som "eländiga".
[484] Rosa Luxemburg, a.a., s. 724f.
[485] Kapitalet I, s. 34f/ty 53.
[486] A.a., s. 489f (korr.)/ty 584.
[487] Theorien III, s. 101.
[488] Kapitalet III, s. 217 (korr.)/ty 248.
[489] "Das Akkumulations- und Zusammenbruchsgesetz", s. 431f. - Jfr Marx' Grundrisse, s. 755: "Av att profiten kan ligga under mervärdet ... följer, att inte bara individuella kapitalister, utan nationer kan fortsätta att utbyta med varandra, till och med i utvidgat omfång kan upprepa utbytet, utan att de för den skull skulle behöva vinna lika mycket. Den ena kan ständigt tillägna sig en del av den andras surplusarbete, för vilket den i utbytet inte ger någonting tillbaka ..."
[490] Otto Bauer, a.a., s. 165.
[491] Jfr s. 282f i detta arbete.
[492] Bauer, a.a., s. 164. - Den här anförda åsikten av Otto Bauer tycks visserligen motsäga den åsikt, som han företrädde på II. Internationalens Brüsselkongress år 1928. Därom läser vi i en artikel av L. Birkenfeld i "Grünbergs Arkiv", 1930, s. 154: "Den leninistiska teorin om arbetararistokratin förbiser art - som Helene och Otto Bauer har framställt" (i "Kampf", 1928, s. 393ff) - "de räntor som t.ex. USA drar från Europa är av försvinnande storlek i jämförelse med de mervärdemassor som de amerikanska kapitalisterna kan alstra ur de amerikanska arbetarnas arbete, tack vare den höga produktiviteten hos arbetet där. Ett par dagar efter det att Otto Bauer hade hänvisat till detta i Brüssel, menade den bolschevikiske ledaren Bucharin, att han hade urholkat denna invändning. Han sade att Otto Bauer frågar efter var de svenska kolonierna skulle ligga, eftersom en del av de svenska arbetarna får de högsta lönerna i Europa? Arbetararistokratins grundval - invände Bucharin - utgörs just, förutom av kolonialprofiterna, av differentialprofiten hos de kapitalister, vars företag arbetar med en högre genomsnittlig produktivitet."
[493] Impulsen till det är - som arbetarrörelsens historia lär oss - mycket stark! Jfr Engels brev till Marx 7.10.1858, där han uttalar fruktan för "att det engelska proletariatet blir mer och mer borgerligt, så att den mest borgerliga av alla nationer till slut tycks komma att få det dithän, att man har en borgerlig aristokrati och ett borgerligt proletariat vid sidan om bourgeoisin. Hos en nation som utsuger hela världen, är det i viss mån rättfärdigat." (MEW 29, s. 358.) Och 23 år senare klagar han åter: "den brittiske arbetaren vill just inte komma vidare, han måste omskakas genom denna händelse, genom det industriella monopolets förlust. En attendant, habeat sibi." (MEW 35, s. 20.)
[494] Otto Bauer, a.a., s. 166.
[495] "Jag förutsätter naturligtvis läsare, som vill lära sig något nytt, alltså även vill tänka själva." (Kapitalet I, s. 4 (korr.)/ty 12.
[1*] I den tyska upplagan står felaktigt 'Einfachheit', i Grundrisse 'Allgemeinheit'.
[2*] Inte riktigt individualisering, snarar bli till individ.
[3*] I svenska versionen förenklat till 'lyder tyngdlagen': i den engelska: 'looked at from the point of view of their weight, have weight'.
[4*] Denna produktion var en förutsättning för cirkulationen.
[5*] "gegenstandslos ist", arbetet innehar endast sin egen arbetsförmåga (-kraft). Hur arbetet även i verkligheten (även praktiskt) skiljs från sitt föremål, blir föremålslöst, kan man följa i Grunddragen 34f/ty 24f.
[6*] Ang. spindel, se anm. i Kapitalet I, s. 162.
[7*] Vanligen översatt till merarbetet, men vi vill visa att Marx här fortfarande använder en term, där det engelska ursprunget är tydligare.
[8*] "Mergörandet", kapitalisten hävdar att han "gjort" de ytterligare pengar som finns efter produktionsprocessen.
[9*] Kallas i Kapitalet för samverkan.
[10*] (övers.) Tyvärr bortfaller Grundrisses spärr på "dem" i "dem Kapital" (liksom på "Konzentration" ovanför) här i noten.
[11*] Tyska Lebendigkeit (livaktighet) är substantiv till lebendig, som vi översatt med levande.
[12*] Här är innebörden av begreppet setzen (sätta) ovanligt tydlig: "... den dialektiska processen att kapitalet gör det nödvändiga arbetet till en verklig förutsättning samtidigt som kapitalet upphäver detta nödvändiga arbete ..." (Det visar sig ju också hur mycket kortare begreppet setzen kan översättas - med sätta.)
[13*] I tyskan sätts Verwirklichungsprozess mot Entwirklichungsprozess.
[14*] Tyska textens "progressiv" (från latinet, eg. "framskridande"), kan inte översättas till dagens svenska "progressivt".
[15*] Marx använder här 'mervärde' som samlande beteckning för olika arter av merprodukt. Betr. detta "vacklande" språkbruk, se också Kapitalet III, s. 711f/ty 812.
[16*] Ett kort men inte korrekt översättningsförsök, jfr Kapitalet I, anm. 147, s. 698.
[17*] Den bästa översättning vi kunnat hitta för "beschleunigter Progression", Sa: "accelererad progression", Bo: "i omvänd proportion till".
[18*] Rosdolsky blandar här enligt vår mening ihop två skilda saker: 1. de mest utvecklade kapitalistiska ländernas tillägnelse av jordränta (gruvränta, kanalränta o.s.v., som är grundad på geologiska och geografiska förhållanden) från svaga kapitalistiska länder, och 2. överföring av värde i samma riktning genom det ojämna utbytet.
[19*] Här "zurückgebliebenen", tidigare "unterentwickelten". Vi anser att termen 'underutvecklad' är felaktig, men vi använder den. (Den ger intryck av att det skulle finnas en inomkapitalistisk väg för en verklig utveckling i dessa länder.)
[A*] Kapitlet "övergång till kapital" (liksom det föregående) föreligger i två versioner i Rohentwurf: i själva manuskriptet (s. 162ff) och i fragmentet av "Till kritikens urtext" (s. 919ff) Vi använder här i lika hög grad båda versionerna.
[B*] Hittills har vi kunnat följa kapitlens ordning i Rohentwurf. Men från och med nu blir detta omöjligt, då de teman som det gäller ofta behandlas kringstrött i olika delar av Marx' manuskript.
[C*] Vi sammanfattar här två paragrafer i Grunddragen (s. 131 - 141/ty 354-362), som motsvarar kapitel 21 och det första stycket i kapitel 22 i Kapitalet I.
Skillnaden mellan de båda skrivningarna består (bortsett från det klarare framställningssättet i det senare verket) framförallt i att i Kapitalet undersöks frågan först från den "enkla" och sedan från den "utvidgade" reproduktionens ståndpunkt, men i Rohentwurf endast från den "utvidgade" reproduktionens ståndpunkt.
Last updated on: 12.21.2008