Originalets titel: "Zur Entstehungsgeschichte des Marxschen 'Kapital' ".
Skrivet: Till största delen 1949-55
Publicerat: Ffg 1968 (postumt)
Översättning: Mats Thorell
Granskning: Jan Bohlin
Digitalisering: Jonas Holmgren
Som redan anmärkts, kom Marx själv bara att - efter en grundlig omarbetning - publicera en förhållandevis liten del av manuskriptet från 1857-58, nämligen endast Kapitlet om penningen (s. 35-148 i Grundrisse), i den 1859 utkomna skriften Till kritiken. Resten förblev liggande i hans skrivbord och har endast mycket sporadiskt använts i Kapitalet och Theorien.[1]
Till sitt tema sammanfaller alltså början av Rohentwurf med skriften Till kritiken liksom med första avdelningen av Kapitalet I, som handlar om varan och pengarna, och är därför att betrakta som den första redigeringen av denna. Detta får dock inte tas bokstavligen, ty för det första saknas i Rohentwurf över huvud taget (med undantag av ett litet fragment på s. 763 f) varje framställning av värdeteorin[2]; och för det andra avviker också Rohentwurfs penningkapitel så avsevärt från de senare framställningarna av Marx' penninglära, att Marx höll det för nödvändigt att helt skriva om det och lägga först denna omarbetade text[3] till grund för sin 1859 publicerade skrift. Som resultat har vi alltså fyra versioner av Marx' kapitel om pengarna, vilka i många detaljer avviker från varandra, och vars jämförelse därför väsentligen kan bidra till förståelsen av denna grundläggande - men även svåra - del av hans verk.
Till skillnad från de senare redaktionerna av penningteorin hos Marx möter vi i Rohentwurf inte denna teori i dess färdiga gestalt; vi kan här iaktta den i dess upprinnelse, genom att Marx till att börja med utvecklar sina uppfattningar ur kritiken av proudhonanhängaren Darimon och den proudhonistiska versionen av den så kallade arbetspengaläran. I enlighet med detta upptar denna kritik i Rohentwurf över 40 sidor, medan Marx i sin senare skrift[4] inskränkte sig till en kort sammanfattning och i Kapitalet[5] till endast några anmärkningar. Från formell synpunkt var det säkert berättigat att lösgöra den egentliga penningteorin från kritiken av arbetspengautopin. Då emellertid den nämnda utopin - i den s.k. fripengalärans gestalt - spökar t.o.m. än idag, är just de sidor, som senare togs bort ur Rohentwurf och som handlar om denna, av särskilt intresse för oss.
Huvudfelet med vår sociala organisation, förklarar proudhonisterna, härrör från pengarnas "privilegium", från den övermakt som de ädla metallerna har i varutrafiken /Verkehr/ och i hela näringslivet. Här ligger den egentliga källan till det ojämlika utbytet mellan kapital och arbete, till ränteockret och till de allmänna kriserna i ekonomin. Huvuduppgiften skulle därför vara, att bryta det herravälde som guld och silver usurperat /tillvällt sig/, att likställa pengarna med den vanliga varupöbeln, och på så vis återställa utbytets "naturliga" jämlikhet och proportionalitet.
Proudhonisterna är förvisso långt ifrån att föreslå en återgång till den omedelbara byteshandeln. De vet att dagens varuproduktion kräver ett allmänt bytesmedel. Men kan ändå inte penningen berövas sitt privilegium, eller kan inte snarare alla varor bli direkt bytbara, alltså göras till pengar?
Att störta pengarna från deras tron är tänkbart på många sätt: För det första kan guld eller silver visserligen bibehållas som penningmaterial, men så, att de direkt representerar den arbetstid som finns förkroppsligad i dem. "Sätt /förutsätt/ t.ex. att Sovereign[1*] inte längre[6] hette Sovereign, som bara är ett hedersnamn för den x-te lika stora /alikvota/ andelen av ett uns guld (räknenamn), som meter för en bestämd längd - utan den hette, säg[7] x timmar arbetstid. X uns guld är i själva verket inget annat än materialiserad, föremålsgjord x timmars arbetstid. Men guld är förgången bestämd arbetstid. Dess titel /namn/ skulle göra ett bestämt kvantum arbete överhuvudtaget till sin måttstock." Alltså: "Ett pund guld borde vara konvertibelt /utbytbart/ mot x timmars arbetstid, alltså kunna köpa det vid varje ögonblick; så snart det kunde köpa mer eller mindre skulle det uppvärderas eller nedvärderas; i det senare fallet skulle dess konvertibilitet ha upphört. Ty: "Ej den i produkterna införlivade arbetstiden, utan den för närvarande nödvändiga arbetstiden, är det värdebestämmande. Tag pundet guld själv: det må vara produkten av 20 timmar arbetstid. Sätt /förutsätt/, genom vilka omständigheter som helst, att det senare krävdes 10 timmar för att producera ett pund guld. Ett pund guld, vars titel uttrycker att det är lika med 20 timmars arbetstid, skulle nu endast vara = 10 timmars arbetstid, då 20 timmars arbetstid = 2 pund guld. 10 timmars arbete utbyter sig faktiskt mot 1 pund guld; alltså kan ett pund guld inte längre utbyta sig mot 20 arbetstimmar. Guldpengar med den plebejiska titeln 'x arbetstimmar' vore utsatta för större svängningar än några andra slags pengar och i synnerhet än de nuvarande guldpengarna; eftersom guld gentemot guld icke kan stiga eller falla (är lika med sig självt). Men den i en bestämd mängd guld innehållna, förgångna arbetstiden måste ständigt stiga eller falla gentemot den nuvarande, levande arbetstiden. För att hålla guldmängden konvertibel, måste arbetstimmens produktivitet hållas konstant. Ja, enligt den allmänna, ekonomiska lagen att produktionskostnaderna ständigt faller, att det levande arbetet ständigt blir produktivare ... vore ständig nedvärdering dessa gyllene arbetspengars oundvikliga öde."[8]
Visserligen, fortsätter Marx, för att förebygga detta missförhållande kunde ("som Weitling föreslog, och före honom engelsmän och efter honom fransmän") istället för guldpengar införas pappersarbetspengar. "Den arbetstid, som är förkroppsligad i papperet självt, skulle därvid lika lite komma med i beräkningen som sedlarnas pappersvärde ... Skulle arbetstimmen bli mera produktiv, skulle den lapp som representerar denna öka sin köpkraft och omvänt - just som nu en fempundsedel köper mer eller mindre, beroende på om guldets relativa värde jämfört med andra varor stiger eller faller. Enligt samma lag, enligt vilken de gyllene arbetspengarna skulle lida ständig nedvärdering, skulle pappersarbetspengarna åtnjuta en ständig[9] uppvärdering." - Det gör ingenting, utropar proudhonisten, "det är ju just vad vi vill; arbetaren skulle få glädje av sitt arbetes stigande produktivitet, i stället för att han som nu skapar främmande rikedom i proportion till den /stigande produktiviteten/ och egen nedvärdering ... Olyckligtvis uppstår här emellertid några betänkligheter[10]. Till att börja med[11]: Då vi en gång förutsätter penningen, även om det bara är timsedlar, så måste vi också förutsätta ackumulation av dessa pengar och kontrakt, obligationer, fasta avgifter etc., som skulle ha ingått i dessa pengars form. Dessa ackumulerade lappar skulle ständigt uppvärderas, liksom de nyutgivna, och så skulle å ena sidan arbetets växande produktivitet komma de icke-arbetande till godo, å andra sidan skulle de tidigare kontrakterade avgifterna hålla jämna steg med arbetets fruktbarhet."[12] Och på detta sätt skulle utsugningen av det levande arbetet genom det ackumulerade, räntan, kriserna - i korthet alla dessa missförhållanden, som proudhonisterna ville avskaffa genom sin penningreform - återuppstå i ny gestalt!
De proudhonistiska ersättningspengarna borde alltså - som en social patentmedicin - misslyckas redan vid lagen om arbetets stigande produktivitet.[13] Visserligen skulle uppvärderingen av timsedlarna vara "helt likgiltig, om världen i varje ögonblick skulle kunna börjas om på nytt", och om därför ingångna förbindelser aldrig skulle överleva arbetspengarnas värdeväxlingar. Då det inte är så, är arbetspengarna en ren utopi. Det som dess förkämpar vill är att eliminera den i kriserna framträdande övervärderingen av pengarna[14] och säkra varje liten varuproducent och varuförsäljare ett "rättvist" pris för sin vara. Inte bara skall pengarna alltid kunna omsättas i varor, utan även varorna alltid i pengar - vilket naturligtvis endast är möjligt, då priserna exakt sammanfaller med värdena, d.v.s. med den arbetsmängd som är förkroppsligad i varorna. Och här kommer vi till det andra grundfelet hos arbetspengalärans förkunnare, eller - som Marx kallar dem - "timlappisterna /Stundenzettler/": att dessa blandar samman värdet med priset och inte begriper dessa båda formers nödvändiga motsatsförhållande!
"Värdet (det verkliga bytesvärdet) av alla varor ... är bestämt genom deras produktionskostnader, med andra ord genom den arbetstid som krävs för deras framställning. Priset är detta varans bytesvärde uttryckt i pengar." Till att börja med verkar alltså skillnaden mellan värde och pris rent nominell. "Men så är ingalunda fallet! Varornas genom arbetstiden bestämda värde är endast deras genomsnittsvärde. Ett genomsnitt, som ter sig som ytlig abstraktion såvitt den adderas fram som ett genomsnittstal för en tidsperiod, t.ex. 1 pund kaffe = 1 shilling, när man tar genomsnittet av kaffepriset för, låt oss säga, de senaste 25 åren; men som är mycket verkligt, om det samtidigt erkänns som drivkraft och igångsättande princip för de svängningar, som varupriserna genomlöper under en bestämd epok[15] ... Från detta varans genomsnittsvärde avviker dess marknadsvärde[16] ständigt och står antingen över eller under det. Marknadsvärdet utjämnar sig till realvärdet /det verkliga värdet/ genom sina ständiga svängningar, aldrig genom en ekvation /liksättning/ med realvärdet som ett tredje, utan genom ständig oliksättning med sig själv[17] ... Priset skiljer sig alltså från värdet inte bara som det nominella från det reala; inte bara genom storheten /el. benämningen, denomination/ i guld och silver, utan genom att värdet framträder som lag för de rörelser som priset genomlöper. De är dock ständigt skilda och sammanfaller aldrig eller bara helt tillfälligt och undantagsvis. Varupriset står ständigt över eller under varuvärdet, och varuvärdet självt existerar endast i varuprisernas upp- och nergång[18]. Efterfrågan och utbudet bestämmer alltid varupriserna; sammanfaller aldrig eller bara tillfälligt; men produktionskostnaderna bestämmer å sin sida efterfrågans och utbudets svängningar ... Under förutsättning att varornas produktionskostnader och guldets och silvrets produktionskostnader förblir samma, betyder deras marknadsprisers stigande eller fallande inget annat än att en vara = x arbetstid, alltid kommenderar > eller < x arbetstid på marknaden, alltså att varan står över eller under sitt, genom arbetstiden bestämda, genomsnittsvärde." Och just därför skulle den timsedel som representerar genomsnittsarbetstiden "aldrig motsvara den verkliga arbetstiden och aldrig vara konvertibel mot denna"[19].
Medan alltså den tidigare invändningen mot arbetspengaläran utgick från att lagen om arbetets stigande produktivitet leder till en ständig nedvärdering av varorna gentemot timlapparna och därför måste medföra de senares inkonvertibilitet, så är timlapparnas inkonvertibilitet, om vilken Marx nu talar - "inget annat än ett annat uttryck för inkonvertibiliteten mellan realvärde och marknadsvärde, mellan bytesvärde och pris. Timlapparna representerade i motsats till alla varor en ideal arbetstid, som utbyter sig än mot mer än mot mindre av den verkliga. I denna lapp skulle den ideala arbetstiden få en avskild, egen existens, som skulle motsvara den verkliga olikheten mellan bytesvärde och pris. Den allmänna ekvivalenten, cirkulationsmedlet och måttet för varorna skulle åter träda gentemot dem individualiserad[20], följande egna lagar, främmandegjord[21], d.v.s. med alla de nuvarande pengarnas egenskaper utan att göra dess tjänster. Men förvirringen skulle därigenom nå en helt annan nivå, genom att det medium vari varorna, dessa föremålsgjorda kvanta av arbetstid jämförs, inte vore en tredje vara, utan deras eget värdemått, arbetstiden själv." Ty just "åtskillnaden mellan pris och värde, mellan varan mätt genom den arbetstid vars produkt den är, och arbetstidens produkt, mot vilken den utbyter sig, denna åtskillnad kräver en tredje vara som mått, vari varans verkliga bytesvärde uttrycker sig. Eftersom priset inte är lika med värdet kan det värdebestämmande elementet - arbetstiden - inte vara det element vari priserna uttrycks", då ju i detta fall "arbetstiden hade att samtidigt uttrycka sig som det bestämmande och det icke bestämmande, som både likt och olikt sig själv". (Marx tillfogar: "Här går samtidigt upp ett ljus; hur och varför värdeförhållandet i pengarna får en materiell och särskild /besonderte/ existens"[22], varför varucirkulationen måste fortgå till penningbildningen.) "Timlappisterna" inbillar sig givetvis "att de genom att upphäva den nominella olikheten mellan realvärde och marknadsvärde, mellan bytesvärde och pris - alltså genom att uttrycka värdet i själva arbetstiden i stället för i en bestämd materialisation /föremålsgjordhet - Vergegenständlichung/ av arbetstid, låt oss säga i guld och silver - så kan de också undanröja den verkliga skillnaden och motsägelsen mellan värde och pris. Så säger det sig självt hur blotta införandet av timlappen" (i deras föreställning) "undanröjer den borgerliga produktionens alla kriser och missförhållanden. Varornas penningpris = deras realvärde; efterfrågan = utbudet; produktionen = konsumtionen; pengarna samtidigt avskaffade och bevarade; arbetstiden, vars produkt varan är, behövde blott konstateras, för att producera en arbetstiden motsvarande motbild ... i timlapparna. Varje vara vore så direkt förvandlad till pengar, och guld och silver hade å sin sida nedsatts till alla andra varors rang"[23].
Vi ser nu hur mycket den av Proudhon och andra propagerade "degraderingen av pengarna och varans himmelsfärd" beror på ett "elementärt missförstånd om det nödvändiga sammanhanget mellan vara och pengar"[24]. De begriper inte alls att varje varucirkulation måste leda till penningbildning, och att det därför är omöjligt "att upphäva pengarna själva, så länge bytesvärdet förblir produkternas samhälleliga form"[25]. Kanske skulle de hittills skildrade otillräckligheterna med arbetspengarna låta sig undanröjas genom upprättandet av en "central bytesbank"? Så att ett element av samhällelig planering trädde i stället för marknadens anarkiska krafter?
Givetvis, svarade Marx på detta, "om de förutsättningar förutsätts uppfyllda, under vilka varornas pris = deras bytesvärde: Sammanfallandet av efterfrågan och utbud; av produktion och konsumtion; i sista instans produktion i de rätta proportionerna[26] ..., så blir penningfrågan helt sekundär, och speciellt frågan om märken[27] ges ut blåa eller gröna, av plåt eller papper, eller i vilken annan form den samhälleliga bokföringen handhas. Det är då ytterst platt att bibehålla förevändningen, att undersökningar om de verkliga penningförhållandena skulle göras"[28].
Låt oss alltså föreställa oss en bank, som ger ut timlappar, i det att den för dessa - till produktionskostnader - förvärvar enskilda producenters varor. Banken skulle då vara "den allmänne köparen", inte bara köpare av den ena eller andra varan utan av alla varor, då bankens arbetspengar bara på så sätt kunde vinna allmän giltighet. "Men om den är den allmänne köparen måste den också vara den allmänne säljaren, inte bara magasinet där alla varor deponeras, inte bara det allmänna varuhuset utan även varornas besittare i samma mening som varje annan köpman är det." I motsvarighet till detta "vore ett andra attribut för banken nödvändigt: att trovärdigt fixera alla varors bytesvärde, d.v.s. den i dem materialiserade arbetstiden"[29] ("vilket, i förbigående sagt" - tillfogar Marx - "inte är så lätt, som att prova guld och silvers renhet och vikt"). Men inte ens här "kunde dess funktioner sluta. Den måste bestämma den arbetstid inom vilken varorna kan frambringas med industrins genomsnittliga utrustning ... Men inte ens det skulle räcka till. Banken skulle inte bara bestämma den tid på vilken ett visst kvantum produkter måste frambringas, och sätta producenterna i sådana betingelser, att deras arbete är lika produktivt (alltså även utjämna och ordna arbetsmedlens distribution), utan också bestämma de mängder arbetstid, som skulle användas på de olika produktionsgrenarna. (Det sista vore nödvändigt, eftersom den allmänna[30] produktionen måste säkras för att realisera bytesvärdet, för att göra bankens pengar verkligt utbytbara /konvertibla/, och produktionen måste säkras under sådana förhållanden, att de utbytandes behov tillfredsställs.)" Men, "det räcker ändå inte. Det största utbytet är inte utbytet av varor utan utbytet av arbete mot varor ... Arbetarna skulle inte sälja sitt arbete till banken utan", enligt den proudhonistiska dogmen, "erhålla bytesvärdet för hela produkten av sitt arbete etc. Noga sett vore banken inte bara allmän köpare och säljare; utan även allmän producent. I själva verket vore den antingen produktionens despotiska regering och distributionens förvaltare, eller också vore den i själva verket inget annat än ett utskott, som[31] förde bok och räkning för det gemensamt arbetande samhället"[32] (alltså ett socialistiskt planeringsorgan). Därmed skulle det proudhonistiska "rättvisa varuutbytets" ideal ha vänts till sin motsats.
"Vi har här", avslutar Marx, "kommit till grundfrågan: ... Kan de bestående produktionsförhållandena och de mot dessa svarande distributionsförhållandena revolutioneras genom ändringar i cirkulationsinstrumentet - i cirkulationens organisation? Varpå frågan följer: Kan ett sådant omformande av cirkulationen företas utan att antasta de bestående produktionsförhållandena och de samhälleliga förhållanden som beror på dessa? Om återigen varje sådan transformation av cirkulationen själv skulle förutsätta förändringar av andra produktionsbetingelser och samhälleliga omvälvningar, så föll naturligtvis redan från början den lära, som föreslår sina cirkulationskonststycken för att å ena sidan undvika förändringarnas våldsamma karaktär å andra sidan göra dessa förändringar själva inte till förutsättning utan tvärtom till det resultat, som cirkulationsomvandlingen så småningom skall åstadkomma"[33]. "Det måste nu ha blivit alldeles klart, att detta är ett fuskverk, så länge bytesvärdets bas bibehålls, och att nu till och med illusionen att metallpengarna skulle förfalska bytet framgår ur en total okunnighet om dess natur. Å andra sidan är det likaledes klart att i samma utsträckning som motsättningen gentemot de härskande produktionsförhållandena växer, och dessa själva våldsamt pressar mot att ömsa skinn, riktar sig polemiken mot metallpengarna eller pengarna överhuvudtaget, som den mest slående, den mest motsägelsefulla och hårdaste framträdelse som systemet handgripligen uppträder i. Genom allsköns konster på penningsystemet skall sedan de motsättningar upphävas, av vilka pengarna bara är den iögonfallande framträdelsen. Lika klart är att mången revolutionär operation kan göras med penningsystemet, i och med att ett angrepp på detta skulle lämna allt annat vid det gamla och bara till synes ställa det till rätta[34]. Man slår på säcken och menar åsnan. Men så länge åsnan inte känner att man slår på säcken, träffar man i själva verket bara säcken och inte åsnan. Så snart den känner det, slår man åsnan och inte säcken. Så länge operationerna är riktade mot pengarna som sådana är det bara ett angrepp på konsekvenser, vars orsaker består; alltså störning av den produktiva processen, vilket den solida grunden då också har kraft att genom mer eller mindre våldsam reaktion sätta som blott övergående störningar och att behärska"[35].
Så mycket om Marx' kritik av arbetspengautopin[36]. Vi ser att det han anför mot den till största delen redan är ett stycke av hans egen penningteori. Och t.o.m. ett väldigt väsentligt stycke - hans lära om penningbildningen. Det är därför på tiden att vi vänder oss till betraktandet av detta i Marx' manuskript utförligt behandlade tema.
"Svårigheten", säger Marx på ett ställe, "ligger inte i att begripa att pengar är vara, utan hur, varför, varigenom vara är pengar."[37] Det gällde därför att lägga i dagen det dolda fröet till penningbildningen i varans enklaste, mest elementära bytesförhållande.
De läsare som är förtrogna med Marx' Kapitalet, vet att just detta är huvudtemat i den välkända analysen av den "enkla", den "totala" och den "allmänna" värdeformen i verkets första band. Men redan i Rohentwurf finns i huvuddrag svaret på denna fråga.[38]
Låt oss påminna oss vad alla arbetspengar enligt Marx' åsikt skulle stranda på: För det första på lagen om arbetets stigande produktivitet, som leder till ständig värdeminskning av alla varor gentemot "timlapparna". För det andra på den nödvändiga icke-överensstämmelsen "mellan realvärde och marknadsvärde, mellan värde och pris"; d.v.s. på det faktum att den i den enskilda varan föremålsgjorda verkliga arbetstiden inte omedelbart kan sammanfalla med den allmänna eller genomsnittliga arbetstiden, som denna ligger i värdets begrepp. Här bör vi återuppta tråden i Marx' argumentation.
Vi vet att arbetsprodukter bara är värden, såvida de gäller som förkroppsliganden av samma samhälleliga substans, det allmänna mänskliga arbetet. Arbetet däremot "existerar inte som allmänt av varornas naturliga särskildheter oberoende och avskilt ... föremål för utbytet."[39] Det är å ena sidan - arbete av enskilda individer vilket uppvisar olika grader av intensitet och skicklighet; å andra sidan - bestämt konkret arbete, "som assimilerar /omskapande anpassar/ särskilda naturämnen till särskilda mänskliga behov".[40] Som sådant föremålsgör det sig också "i en bestämd särskild vara med särskilda egenskaper och särskilda relationer till behoven"; medan det som allmänt mänskligt arbete, som värde, skulle vara förkroppsligat "i en vara, som endast uttrycker sin kvotitet /andelsförhållande/ eller kvantitet, som alltså är likgiltig för sina naturliga egenskaper, och därför kan formförvandlas till, d.v.s. utbytas mot, varje annan vara som föremålsgör, metamorfoserar samma arbetstid."[41] Med andra ord: "I sin omedelbara form är varan blott föremålsgjord, individuell arbetstid av särskilt innehåll, inte allmän arbetstid. Den är därför inte omedelbart bytesvärde, utan måste först bli sådant." Men nu reser sig frågan: "På vilket sätt omedelbart framställa en särskild vara som föremålsgjord allmän arbetstid, eller vilket är detsamma, på vilket sätt omedelbart ge den individuella arbetstid, som föremålsgjorts i en särskild vara, en karaktär av allmänhet?"[42]
Det som gäller för det levande arbetet gäller även för det föremålsgjorda, d.v.s. för varan själv. "Varorna, t.ex. en aln bomull och ett mått olja, är som bomull och olja betraktade, naturligtvis olika, äger olika egenskaper, mäts med olika mått, är inkommensurabla /icke jämförbara/." Som värden däremot "är alla varor kvalitativt lika och endast kvantitativt åtskilda, kan alltså alla mätas omväxlande i varandra och ersätta varandra ... i bestämda kvantitativa förhållanden. Värdet är deras samhälleliga förhållande[43], deras ekonomiska kvalitet." Värdet "förutsätter det samhälleliga arbetet som alla produkters substans, helt bortsett från deras naturlighet" ... "En bok som äger ett bestämt värde och en limpa bröd som har samma värde utbyter sig mot varandra, är samma värde, bara i olika material." Som värde är alltså "varan ekvivalent, ... såväl det allmänna måttet som den allmänna representanten som det allmänna bytesmedlet för alla andra varor. Som värde är den pengar."
Men just "för att varorna som värden bara är kvantitativt olika varandra", måste "varornas naturliga /kvalitativa/ olikhet råka i motsägelse med deras ekonomiska ekvivalens /värdelikhet/", och därför måste även värdet vinna en från varorna själv "kvalitativt urskiljbar existens". Ty "som värde är varje vara likformigt delbar; i sin naturliga tillvaro är den det icke. Som värde förblir den densamma hur många formförvandlingar och existensformer den än genomlöper; i verkligheten utbyts varor endast för att de är olika och motsvarar skilda system av behov. Som värde är varan allmän; som verklig vara en särskildhet. Som värde är den alltid utbytbar; i det verkliga utbytet är den det bara då den uppfyller särskilda betingelser. Som värde är måttet på dess utbytbarhet bestämt genom den själv; bytesvärdet uttrycker just det förhållande i vilket den ersätter andra varor; i det verkliga utbytet är den bara utbytbar i kvantiteter som hänger ihop med dess naturliga egenskaper och motsvarar de utbytandes behov. (I korthet - alla egenskaper, som räknas upp som pengarnas särskilda egenskaper, är varans egenskaper som bytesvärde[44]; produktens egenskaper som värde till skillnad från dess värde som produkt."[45] Det som alltså tidigare tedde sig som en motsägelse mellan allmän och individuell arbetstid, träder nu mot oss som en motsägelse mellan varans allmänna karaktär som värde och dess särskilda karaktär som bruksvärde. Och denna uppenbara motsägelse, säger Marx vidare, "kan bara lösas, i det att den själv föremålsgörs"; genom att varan "fördubblar sig" i det verkliga utbytet, d.v.s. att den får "en från sin naturliga existensform lösgjord social existensform i pengarna".[46]
Märk väl, först i det verkliga utbytet. Ty så länge det handlar om blotta värdebestämningen, gäller det ju bara att upptäcka varornas gemensamma värdesubstans som ligger till grund för bytesrelationerna, eller med andra ord, att upptäcka "värdenas inneboende mått".[47] När jag utbyter två varor mot varandra sätter jag "var och en av varorna = en tredje; d.v.s. olikt sig själv. Detta tredje, olikt båda eftersom det uttrycker ett förhållande", är just deras värde: varan måste "först omsättas till arbetstid, alltså något från sig självt kvalitativt skilt", för att överhuvudtaget kunna jämföras med andra varor. "På papperet, i huvudet, försiggår denna omvandling genom ren abstraktion; men i det verkliga utbytet är en verklig förmedling[48] nödvändig, ... måste abstraktionen åter föremålsgöras."[49] Detta kan emellertid bara ske i förhållandet vara till vara, då varuägarna inte ingår i någon produktionsgemenskap och kan relatera sig till varandra bara genom sina produkter. Endast en annan vara kan därför bli till varans värdeuttryck (liksom t.ex. en sockertopps vikt blott låter sig uttryckas genom jämförelse med vikten hos en annan kropp, låt oss säga av järn[50]). Nu räcker det alltså inte längre att varan endast "i huvudet får en dubbel existens". Den "tankemässiga fördubblingen framskrider, och måste framskrida, till att varan" (också) "i det verkliga utbytet framträder dubbelt: som naturlig produkt å ena sidan, som bytesvärde å den andra. Det vill säga, dess bytesvärde får en materiell, från varan avskild, existens", det självständiggörs i pengarna.[51]
Hur följdriktig denna härledning av pengarna än ter sig, så var den dock till att börja med förbunden med en viss vacklan, som visar sig ännu i Marx' Rohentwurf. Liksom för hegeleleven Lasalle låg det nämligen även för Marx nära till hands att uppfatta pengarna som, hegelskt talat, "det ideella, allmänhet, det ena" och i denna mening som värdets förkroppsligande - till skillnad från varorna, som utgjorde "det reella, särskildhet, de många".[52] Och liksom Lasalle tenderade han till att börja med att, just utifrån denna avvägning, i pengarna bara se ett värdetecken, "bara den ideella enheten eller värdeuttrycket för alla reala cirkulerande produkter"[53]. (Här gör sig även inflytandet från Ricardos penningteori märkbar, med dess ensidiga framhävande av pengarnas funktion som cirkulationsmedel, där de i själva verket enbart uppträder som värdetecken.) Så finns också i Rohentwurf, och i synnerhet i dess första del, fortfarande många ställen som uppfattar pengarna överhuvudtaget (och inte bara papperspengarna) som bara ett värdetecken eller en "symbol". Vi läser då t ex: "Varan förvandlas till bytesvärde. För att sätta sig själv lika med bytesvärdet, utbyts varan mot ett tecken som representerar den som bytesvärdet som sådant. Som sådant symboliserat bytesvärde kan den då åter utbytas mot varje annan vara i bestämda förhållanden."[54] Visserligen betonar Marx redan i detta manuskript ständigt att "även om bara tecken", så måste pengarna bestå av "en särskild vara", och att därför inte heller papperspengarna på något vis omedelbart kan uttrycka varornas värde utan ständigt måste fungera som guldpengarnas representant.[55] Och ändå står uttryckssättet i Rohentwurfs första häfte, enligt vilket pengar inte bara "representerar" varornas värde utan också "symboliserar"[56] detta, i bjärt motsats till den marxska penningteorins verkliga innebörd, och Marx måste därför senare låta det falla. Detta skedde redan i skriften Till kritiken[57], och sedan dess kan man hos Marx inte längre finna några spår av denna "symbolteori".
Så mycket om pengarnas dialektiska härledning ur värdet, som den förekommer redan i Rohentwurf. En läsare, som inte är förtrogen med Marx' teori, kan visserligen uppfatta denna härledning som "konstruerad" - som exempel på en ren "begreppsdialektik", som utrustar ekonomiska kategorier med eget liv och på äkta hegelskt sätt låter dem uppstå ur varandra och övergå i varandra. Att detta intryck lätt kan uppstå, och att Marx själv räknade med möjligheten av en sådan misstolkning, visar sig i en mycket intressant notis i Rohentwurf, där han säger: "Det kommer senare att bli nödvändigt att, innan denna fråga avslutats, korrigera framställningens idealistiska manér, som ger sken av att det bara skulle handla om begreppsbestämningar och dessa begrepps dialektik. Alltså framförallt frasen: Produkten (eller verksamheten) blir vara; varan blir bytesvärde; bytesvärdet pengar."[58] M.a.o.: hos läsaren skulle inte den föreställningen uppkomma, att ekonomiska kategorier skulle vara något annat än avbilder av verkliga förhållanden, och att logisk härledning av dessa kategorier skulle kunna ske oberoende av den historiska. Tvärtom - det logiska behandlingssättet är (som Engels skrev 1859 i sin recension av skriften Till kritiken) "faktiskt ingenting annat än det historiska, endast befriat från sin historiska form och de störande tillfälligheterna. Med det, varmed historien börjar måste likaledes tankegången börja, och dennas vidare rörelse kommer inte att vara något annat än den historiska processens spegelbild, i abstrakt och teoretiskt konsekvent form; en korrigerad spegelbild, men korrigerad enligt lagar som den verkliga historiska processen själv uppställer, varvid varje moment kan betraktas på höjdpunkten av sin utveckling, i sin fulla mognad, sin klassicitet."[59] Att det varit Marx' metod från början, ser man klarast på de talrika ställen i Rohentwurf, i Kritiken och i Kapitalet, som ger en historisk härledning - parallell till den logiska - av värdet och av pengarna, där han alltså själv konfronterar resultaten av sin abstrakta analys med den faktiska historiska utvecklingen.
Marx kunde naturligtvis inte dela Adam Smiths naivt ohistoriska uppfattning, när denne härleder bytesförhållandena ur en "drift till utbyte", som påstås vara medfödd hos människosläktet.[60]
Han förkastar den "fantasilösa föreställningen" om en enskildgjord pilbågeproducent, som mitt i en primitiv jägarstam gör till sin huvuduppgift att byta ut båge och pil mot vilt och boskap och därigenom lägger grundstenen till samhällelig arbetsdelning[61]. Den enskildgjorde varuproducenten är snarare resultatet av en mycket lång historisk utveckling. Utbytet var visserligen "ett huvudmedel för denna enskildgörelse", den förutsätter dock själv en viss nivå på arbetets produktivitet, som ingalunda var given på förhand. Men vad vi har att utgå från är naturvuxna samhällen, såsom de "ursprungligen träder fram ur djurriket ..., ännu vanmäktiga inför naturens krafter, ännu utan kunskap om sina egna; därför fattiga som djuren och knappt produktivare än de" (Engels). Här producerar människan "inte mer än hon omedelbart behöver. Gränsen för hennes behov är gränsen för hennes produktion ... i detta fall sker inget utbyte, d.v.s. utbytet inskränker sig till hennes arbetes utbyte mot produkten av detta arbete, och detta utbyte är den latenta formen (fröet) för det verkliga utbytet."[62]
En vändpunkt inträder först när människan är i stånd att producera mer än hon behöver för sitt dagliga livsuppehälle, när arbetet ger henne en "merprodukt". Nu kan det alltså komma till ett utbyte av produkter, om än inte i de naturvuxna samfälligheternas sköte, "utan där dessa upphör, vid deras gränser, vid de få punkter där de träder i kontakt med andra samhällen. "[63] Men hur avlägsen är inte ännu denna primitiva byteshandel från det verkliga, d.v.s. genom pengar förmedlade, varuutbytet! Den framställer faktiskt - även där utbytet omfattar en hel krets av produkter - "i mycket högre grad bruksvärdenas begynnande omvandling till varor, än varornas till pengar". Bytesvärdet har här inte vunnit någon "fri gestalt" utan är ännu omedelbart bundet vid bruksvärdet. Detta visar sig dubbelt. Själva produktionen är till hela sin konstruktion inriktad på bruksvärde, inte på bytesvärde, och det är därför bara genom sitt överskott över det mått, som krävs för konsumtionen, som bruksvärdena här upphör att vara bruksvärden och blir medel för utbytet, vara. Å andra sidan blir de här varor blott inom gränserna för det omedelbara bruksvärdet, om också polärt fördelade, så att de varor som varuägarna ska byta ut måste vara bruksvärden för båda, men varje vara bruksvärde för den som inte besitter den."[64]
Här träder alltså den "i varan inhöljda inre motsättningen mellan bruksvärde och bytesvärde" öppet i dagen. "Exempelvis: som bruksvärden är varorna inte godtyckligt delbara, vilket de skulle vara som bytesvärden. Antingen kan A:s vara vara bruksvärde för B, under det att B:s vara inte är bruksvärde för A. Eller varuägarna kan behöva sina odelbara varor, som de ömsesidigt utbyter, i olika värdeproportioner."[65] (Eller, tillfogar vi, de kanske inte behöver dem vid samma tidpunkt.) I alla sådana fall blir det inget utbyte, eftersom varornas naturliga beskaffenhet motsäger deras allmänna karaktär som värde. För att undanröja dessa svårigheter, måste produkten som bytesvärde frigöra sig från sina naturliga otillräckligheter, den måste vinna en "från dess eget bruksvärde eller de utbytandes individuella behov oberoende värdeform".
Marx fortsätter: "Uppgiften uppkommer samtidigt med medlen att lösa den. Ett utbyte /Verkehr/ vari varuägare utbyter och jämför sina egna artiklar med olika andra artiklar försiggår aldrig utan att olika varuägares olika varor i deras utbyte utbyts och jämförs som värden med ett och samma tredje varuslag. I det denna tredje vara blir ekvivalent för olika andra varor, får den omedelbart, om än inom snäva gränser, allmän eller samhällelig ekvivalentform. Denna allmänna ekvivalentform uppstår och förgår med den ögonblickliga samhälleliga kontakt, som kallade den till liv. Omväxlande och flyktigt får den ena eller den andra varan ekvivalentform. Men med varubytets utveckling vidhäftar den sig uteslutande vid särskilda varuslag, d.v.s. kristalliserar till penningform."[66]
"Ursprungligen kommer den vara att tjäna som pengar ... som mest inbytes som föremål för behoven ... som alltså i den givna samhälleliga organisationen representerar rikedomen framför andra ... Så t.ex. salt, hudar, boskap[67], slavar ... Varans särskilda nyttighet, om än som särskilt konsumtionsföremål (hudar), eller som omedelbart produktionsverktyg (slavar), stämplar den här som /till/ pengar. Under den fortsatta utvecklingen kommer det rakt motsatta att inträffa, d.v.s. den vara som minst är omedelbart föremål för konsumtion eller verktyg i produktionen, kommer att bäst företräda den sida som består i att den tjänar behoven hos utbytet som sådant. I det första fallet blir varan pengar på grund av sitt särskilda bruksvärde; i det andra fallet får den sitt särskilda bruksvärde genom att den tjänar som pengar. Varaktighet, oföränderlighet, delbarhet och återsammansättbarhet, relativt lätt transporterbarhet, eftersom de innesluter stort bytesvärde i litet utrymme, allt detta gör de ädla metallerna särskilt lämpade på denna sista nivå."[68]
Detta för att illustrera det förfarande som Marx använder redan i den första - och som bekant - mest abstrakta delen av sitt verk. Allt återfinns här: pengarnas härledning ur den omedelbara byteshandeln; utbytets trestegsföljd (som vi från Kapitalet känner som den "enkla", den "totala" och den "allmänna" värdeformen). Motsättningen mellan bruksvärde och bytesvärde finns här; och slutligen varans fördubbling i vara och pengar, vilken framväxer ur denna motsättning. "Kontrollen genom fakta /die Tatsachen/ ... försiggår här vid varje steg i analysen", som samtidigt är "deduktiv", "induktiv", logisk och historisk. Och Lenin (vars ord vi just citerade) har även rätt i att Marx' Kapitalet i sin djupaste mening är ett verk som klarlägger kapitalismens (här: det varuproducerande samhällets) historia genom "analysen av de begrepp som sammanfattar denna historia".[69] Men från denna synpunkt finns det säkerligen inget annat ekonomiskt verk som är mera realistiskt än Kapitalet - trots dettas här och var till synes svårfattliga framställningsmetod!
Vi har sett pengarnas skapelse framgå ur "motsägelsen mellan varans särskilda natur som produkt och dess allmänna natur som bytesvärde". I motsats till de borgerliga ekonomerna, som i pengarna bara ser ett "fiffigt uttänkt upplysningsmedel", ägnat att lösa den enkla byteshandelns svårigheter, härleder Marx dem ur den grundmotsättning "som höljer in varans tillvaro som omedelbar enhet av bruksvärde och bytesvärde". Men vad är den verkliga innebörden i denna och varför tillmätte Marx den en sådan betydelse? Kanske därför att han (som Bortkiewicz) menar hade en "pervers" böjelse att i kapitalismen "projicera in" alla upptänkliga motsägelser och motsättningar?[70] Att anta detta, betydde att på förhand blockera vägen till förståelse av Marx' värdeteori. Men långt ifrån att vara en konstlad "metafysisk" konstruktion, framställer den nämnda motsägelsen snarare den mest allmänna form, som den borgerliga ekonomiska ordningens betingelser för tillvaron och dess utvecklingstendenser sammanfattas i. Den är verkligen bara ett annat uttryck för att i ett samhälle av atomiserade privatproducenter är de enskildas arbete inte omedelbart samhälleligt (och kan inte heller vara det), utan först genom förnekande av sig självt, av sin ursprungliga karaktär, måste det visa sig som sådant. Ty även om producenternas allsidiga beroende av varandra först i detta produktionssätt blir till faktum, så saknar detta dock varje form av enhetlig samhällelig planering, det är underkastat marknadens blint verkande makter.[71] "Denna oordnings totala rörelse är dess ordning."[72]
Hur verkställs nu i ett sådant produktionssätt de samhälleliga sammanhangen? Till att börja med tycks det bara handla om ett kvantitativt problem. Varje samhälle måste bättre eller sämre tillfredsställa sina medlemmars livsbehov. För varje samhälle är det därför av största betydelse att den arbetskraft, som står till dess förfogande, i längden inte förslösas och inte länkas in på falska banor; att alla produktionsgrenar tillförs erforderligt kvantum arbete, och att i ingen av dessa detta arbete används under betingelser som är sämre än de genomsnittliga. Ett samhälle av oavhängiga varuproducenter har emellertid till följd av sin anarkiska karaktär över huvud taget inga medel att reglera detta i förväg. Det känner ju blott en form av det samhälleliga sammanhanget - marknaden. I detta samhälle erfar alltså producenten först post festum/i efterhand/, "efter fullbordat utbyte ... om hans vara verkligen tillfredsställer samhälleliga behov och om han har använt sin arbetstid rätt".[73] Endast på detta sätt kan man utröna den mängd arbete som samhället måste fullgöra, kan enskildas arbetsprestationer anpassas till den samhälleliga totalekonomins krav. Och just från denna ståndpunkt tror sig Hilferding vara tvungen att tolka Marx' begrepp det "abstrakta", "allmänt samhälleliga" arbetet framför allt i betydelsen av "samhälleligt nödvändigt" arbete. "Inom varuproduktionen" - säger han - "ligger ett objektivt samhälleligt moment till grund för utbytet och det behärskar bytesförhållandet: den samhälleligt nödvändiga arbetstiden, som är förkroppsligad i de utbytta tingen." Och "bara som sådant uttryck" för samhälleligt nödvändig arbetstid "blir de kommensurabla /jämförbara/".[74]
Hur ensidig (och därmed otillräcklig) denna tolkning av Marx' värdebegrepp är, kan man bäst förstå av Marx' polemik mot Bailey och Ricardo i band III av Theorien:
"För att varorna", läser vi där, "skall kunna mätas efter den i dem ingående mängden arbete ..., måste olikheten mellan de i varorna innehållna arbetena reduceras till likartat, enkelt arbete ... Denna reduktion till enkelt genomsnittsarbete är dock inte den enda bestämdheten hos kvaliteten på detta arbete, som är den enhet varornas värde upplöser sig i. Att det kvantum arbete som innehålles i en vara är den för dess produktion samhälleligt nödvändiga mängden - arbetstiden som nödvändig arbetstid - det är en bestämning som enbart angår värdestorleken.[75] Men det arbete som bildar värdenas enhet, är inte bara likartat, enkelt genomsnittsarbete. Arbetet är privatindividens arbete, framställt i en bestämd produkt. Som värde skall dock produkten vara det samhälleliga arbetets förkroppsligande och som sådant omedelbart möjligt att förvandla från ett bruksvärde till varje annat ... Privatarbetet skall alltså omedelbart[76] framställa sig som sin motsats, som samhälleligt arbete ..."[77]
Denna uppenbara motsägelse kan uppenbarligen bara lösas genom att liksätta enskilda privatarbeten i utbytet, genom att reducera dem till abstrakt, allmänt, mänskligt arbete. "För att den enskildes arbete skall resultera i bytesvärde, måste det resultera i en allmän ekvivalent, d.v.s. genom att den enskildes arbetstid framställs som allmän arbetstid ..." Samhälleligt blir arbetet just "därigenom att det antar formen av sin omedelbara motsats, formen av den abstrakta allmänheten". Det gäller här alltså inte samhälleligheten rätt och slätt, utan "det specifika sätt, på vilket det bytesvärdesättande, alltså varuproducerande arbetet är samhälleligt arbete".[78]
Det sagda blir genast klart då vi vänder oss till de förkapitalistiska tillstånden, där produktionen för utbytet spelade ingen eller blott en ringa roll. T.ex.:
"I den lantligt patriarkaliska industrin ..., där spinnare och vävare levde under samma tak, den kvinnliga delen av familjen spann, den manliga vävde, låt oss säga för familjens eget behov, var garn och linneväv samhälleliga produkter, spinnandet och vävandet samhälleliga arbeten inom familjens gränser. Deras samhälleliga karaktär bestod emellertid inte däri att garn som allmän ekvivalent utbyttes mot linneväv som allmän ekvivalent eller båda mot varandra som likvärdiga och lika gällande uttryck för samma allmänna arbetstid. Snarare var det familjesambandet med dess naturvuxna arbetsdelning, som tryckte sin säregna, samhälleliga stämpel på arbetsprodukten."
"Eller låt oss ta medeltidens naturatjänst /dagsverksarbeten/ och naturaprestationer. De enskildas bestämda arbeten i deras naturaform, det säregna, inte det allmänna i arbetet, bildar här det samhälleliga bandet. Eller låt oss till slut ta det gemensamma arbetet i dess naturvuxna form, sådant vi möter det hos alla kulturfolk på tröskeln till deras historia. Här förmedlas tydligen inte arbetets samhälleliga karaktär genom att den enskildes arbete antar den abstrakta formen av allmänhet eller dess produkt formen av en allmän ekvivalent. Det är denna samfällighet - som utgör förutsättning för produktionen - som förhindrar den enskildes arbete att vara privatarbete och hans produkt att vara privatprodukt och tvärtom låter det enskilda arbetet omedelbart uppträda i funktionen av ett led /eg. en lem, Glied/ i samhällsorganismen."[79]
(Det samma gäller naturligtvis mutatis mutandis /med vederbörliga förändringar/ även för framtidens socialistiska samhälle.)[80]
I motsats till detta är i ett samhälle av "enskildgjorda enskilda", d.v.s. av privatproducenter, de individuella arbetena verksamma "som länkar av det samhälleliga totalarbetet först genom de relationer, som utbytet försätter arbetsprodukterna och genom dem producenterna i".[81] "Bara i den mån det ena bruksvärdet förhåller sig till det andra som bytesvärde, förhåller sig de olika personernas arbete till varandra som lika och allmänna".[82] Så visar det sig ("vilket bara gäller för denna särskilda produktionsform, varuproduktionen"), att "den specifika samhälleliga karaktären hos de inbördes oberoende privatarbetena består i deras likhet som mänskligt arbete", och därför måste anta "formen av arbetsprodukternas värdekaraktär".[83]
Vi ser att det handlar om en av kardinal-satserna i Marx' värdeteori, om en punkt där den toto coelo /helt och hållet/ skiljer sig från hans föregångares. Ty även Ricardo visste naturligtvis mycket väl att den enskildes arbete måste reduceras till "samhälleligt nödvändigt" arbete, för att tjäna som grund för värdena. (Han framhäver detta redan i första kapitlets andra sektion i sitt verk.) Det rör dock bara problemets kvantitativa sida, inte dess kvalitativa. Men vad det rör är "inte bara ... att varornas olika värdestorlekar är mätta genom framställning av deras värde i en uteslutande vara, utan samtidigt att de alla framställer sig i en form, där de existerar som det samhälleliga arbetets förkroppsligande och därför är utbytbara mot varje annan vara, efter behag översättbara i vilket bruksvärde som helst". Det arbete som varorna innehåller "måste framställas som samhälleligt arbete, som avyttrat individuellt arbete".[84] Denna andra nödvändighet föreligger dock bara i det varuproducerande samhället! Endast i detta samhälle måste den enskildes arbete framställa sig "som sin motsats, individualitetslöst, abstrakt, allmänt och blott i denna form samhälleligt" arbete.[85] Säkerligen kommer även det socialistiska samhället att "föra bok", över de arbetskrafter, som för tillfället står till dess förfogande, kommer alltså att vara tvunget att reducera den enskildes arbete till "enkelt genomsnittsarbete". Men det kommer inte att falla det socialistiska samhället in "att uttrycka det enkla faktum att det erfordras låt oss säga tusen arbetstimmar för att producera hundra kvadratmeter tyg, i den" (från dess synpunkt) "skelögda och meningslösa formen att tyget skulle vara värt tusen arbetstimmar".[86] Och just eftersom Ricardo felaktigt såg värdet "som den samhälleliga produktionens eviga naturform", inskränker han sig i sin undersökning till värdestorleken, utan att beakta den - historiskt avgörande - värdeformen.[87] Därav även (betonar Marx upprepade gånger) "hans felaktiga penningteori", att han inte begriper "sammanhanget mellan bestämningen av varans bytesvärde genom arbetstid och nödvändigheten för varorna att fortskrida till penningbildningen /zur Geldbildung fortzugehen/".[88]
Med penningbildningen är varufetischismens fenomen nära förbundet.
Vi såg: Det verkliga utbytet driver till varans fördubbling, till dess skiljande i vara och pengar. Det utsöndrar "ur den enkla varupöbeln en furstlig vara, i vilken alla andra varors värde en gång för alla kan uttryckas - en vara som gäller som den omedelbara inkarnationen av det samhälleliga arbetet, och som därför omedelbart och obetingat kan utbytas mot alla varor - pengarna".[89] Men för att "en särskild vara liksom blir till bytesvärdenas allmänna substans", måste alla varors bytesvärden identifieras med denna särskilda vara, den måste vinna en från alla varor "oavhängig, i ett eget material, i en specifik vara självständiggjord existens".[90] "Bytesvärdet hos en sak är intet annat än det kvantitativt specificerade uttrycket för sakens förmåga att tjäna som bytesmedel. I pengarna blir bytesmedlet självt saken, d.v.s. sakens bytesvärde vinner en självständig existens utanför saken. "[91] En utveckling vari redan den fetischism som vidhäftar varuproduktionen otvetydigt visar sig, d.v.s. den för varuproduktionen utmärkande "personifieringen av sakerna och försakligandet av produktionsförhållandena".
Låt oss gripa tillbaka till Marx' jämförelse mellan varuvärdet och kropparnas tyngd: Eftersom sockret har tyngd, kan dess vikt uttryckas genom jämförelse med vikten av en annan kropp. "Men det vore platt att antaga, att sockret t.ex. skulle vara tio pund tungt, därför att jag lägger tio enpundsvikter i den andra vågskålen."[92] Icke mindre platt, ja rent av galet, vore antagandet att sockrets tyngd - eftersom det är uttryckt i järnvikter - skulle vara något "järnaktigt", att järnet som sådant föreställer, förkroppsligar, tyngden. Men just denna galenskap kännetecknar det sätt på vilket varuägarnas ömsesidiga bytesförhållande framträder för dem. Vi vet att i utbytet kan värdet hos en vara aldrig uttryckas på annat sätt än i bruksvärdet hos en annan vara, låt oss säga linnevävens värde i bruksvärdet hos en rock. Redan i den mest elementära bytesrelation: x vara A = y vara B (vilken Marx kallar den "enkla, enskilda eller tillfälliga värdeformen"), gäller därför varan B (rocken) "som ett ting, vari värde framträder, eller vilket framställer värde i sin handgripliga naturalform".[93] Rocken kan ändå inte gentemot linneväven "framställa värde, utan att för linneväven värdet samtidigt antar formen av en rock"[94], utan att skenet uppstår att "rocken, detta ting just som det är, uttrycker värde, som om den äger värdeform av naturen", precis så som "dess egenskap att ha tyngd eller att skydda mot köld" tillkommer rocken av naturen.[95] "Som bruksvärde är linneväven ett från rocken sinnligt avvikande ting, som värde är den 'rocklik' och ser därför ut som en rock."[96] Så avslöjar redan det enklaste bytesförhållande för oss att i ett på privategendom grundat samhälle, där producenterna endast genom sina varor kan relatera sig till varandra, måste "den samhälleliga karaktären av deras eget arbete" framträda för dem "som den föremålsgjorda karaktären hos själva arbetsprodukterna".[97]
Värdeformen x vara A = y vara B gäller emellertid bara för ett sporadiskt och därför försvinnande bytesförhållande mellan endast två bestämda varor. Här är det fortfarande mycket svårt att fatta de samhälleliga produktionsförhållandenas försakligande. Först i penningformen får den en utpräglad, gripbar gestalt. Nu uttrycker alla varor sitt värde i samma ekvivalent, i samma penningvara. Nu befäster sig slutgiltligen det "falska skenet", av att "det ting, vari värdestorleken hos ett annat ting framställs", skulle besitta "sin ekvivalentform oberoende av denna relation som samhällelig naturegenskap".[98] "Formen av omedelbar, allmän utbytbarhet" sammanväxer "slutgiltigt med den specifika naturaformen av varan guld" (eller silver).[99] Denna vara "tycks först inte bli pengar därigenom att andra varor allsidigt framställer sina värden i denna vara, utan dessa andra varor synes omvänt framställa sina värden i den, emedan den är pengar. Den förmedlande rörelsen försvinner i sitt eget resultat utan att lämna något spår efter sig. Utan egen medverkan finner varorna sin egen värdegestalt färdig såsom en utanför och bredvid dem själva existerande varukropp. Dessa ting, guld och silver, så som de kommer fram ur jordens innandöme, är tillika den omedelbara inkarnationen av allt mänskligt arbete."[100] Därav det fullkomliga upp-och-ner-vändandet och förtingligandet av de samhälleliga produktionsförhållandena, vilket dock "först uppfattas av den borgerligt råa blicken hos den politiske ekonomen", när det "möter honom i färdigt skick i pengarna". ("Han anar inte", tillfogar Marx, "att redan det enklaste värdeuttryck, som 20 alnar linneväv = 1 rock, kräver lösningen på ekvivalentformens gåta.")[101]
Men var ligger den egentliga källan till denna egendomliga upp-och-ned-vändning? Varför måste människornas ömsesidiga relationer i det varuproducerande samhället "alltid vara bundna vid ting" och "framträda som ting"?[102] Helt enkelt därför att i detta samhälle kan producenterna inte förhålla sig till sitt arbete som till något omedelbart samhälleligt, eftersom de har förlorat kontrollen över sina egna produktionsrelationer. Så kommer det sig, att "arbetets samhälleliga karaktär framträder som varans penningtillvaro och därför som ett ting utanför den verkliga produktionen".[103] "Bruksföremål kan överhuvudtaget inte bli varor annat än då de är produkter av inbördes oavhängigt utövade privatarbeten ... Då producenterna träder i samhällelig kontakt först genom utbytet av sina arbetsprodukter, framträder även den specifikt samhälleliga karaktären hos deras privatarbeten först inom detta utbyte." Och dessa /privatarbeten/ framträder för dem "just så som de är, d.v.s. inte som personernas omedelbart samhälleliga förhållanden i själva deras arbeten, utan snarare som personernas sakliga förhållande och sakernas samhälleliga förhållande".[104]
Vi har här inskränkt oss till ställen i Kapitalet I, då först den i detta verk ingående analysen av värdeformen lämnar beviset på att "pengafetischens gåta" i själva verket "bara är varufetischens gåta, som har blivit synlig och bländar ögonen".[105] Det betyder givetvis inte att Marx' mycket berömda begrepp "varufetischismen" skulle ha uppstått först i mitten av 60-talet. I själva verket låter den sig påvisas redan i hans tidigaste ekonomiska arbeten. T.ex. läser vi i ett av hans excerpthäften från 1844:
"Pengarnas väsen är till att börja med ..., att den förmedlande verksamheten eller rörelsen, den mänskliga, samhälleliga akt, varigenom människornas produkter fullständigar sig ömsesidigt, görs till något främmande och blir en egenskap hos ett materiellt ting utanför människan, blir pengarnas egenskap. Genom att människan avyttrar själva denna förmedlande verksamhet, är hon här endast verksam som en människa, som har förlorat sig själv, sin mänsklighet; sakernas själva relation, den mänskliga operationen med desamma, blir till en operation av ett väsen utanför människan och över människan. Genom denna främmande medlare - i stället för att människan själv skulle vara medlare för människan - ser människan sin vilja, sin verksamhet, sitt förhållande till andra, som en makt oavhängig av henne och de andra. Hennes slaveri når här sin kulmen. Att denne medlare nu blir den verkliga guden är klart, ty medlaren är den verkliga makten över det som den förmedlar mig med.[106] Dyrkan av medlaren blir till självändamål. Föremålen, avskilda från denne medlare, har förlorat sitt värde. Alltså, endast i den mån som föremålen representerar medlaren har de värde, medan det ursprungligen såg ut som om han bara hade värde såvida han representerade dessa /föremålen/."[107]
Och på ett annat ställe: "Varför måste privategendomen fortskrida till penningväsendet? Eftersom människan som ett sällskapligt väsen fortskrider till utbytet och eftersom utbytet - under förutsättning av privategendomen - måste fortskrida till värdet. Den utbytande människans förmedlande rörelse är nämligen ... inget mänskligt förhållande, det är det abstrakta förhållandet mellan privategendom och privategendom, och detta abstrakta förhållande är värdet, vars verkliga existens som värde först pengarna är. Eftersom de utbytande människorna icke förhåller sig till varandra som människor, förlorar saken sin betydelse av mänsklig, av personlig egendom." I pengarna har därför "den främmandegjorda /entfremdeten/ sakens fullständiga herravälde över människan framträtt /in die Erscheinung getreten/. Det som tidigare var en persons herravälde över en person, är nu sakens allmänna herravälde över personen, produktens över producenten.[108] Så som bestämningen av privategendomens avyttrande låg redan i ekvivalenten, i värdet, så är pengarna detta avyttrandes sinnliga, t.o.m. föremålsliga, tillvaro."[109]
Här finns redan i fröform alla element till den senare teorin om varufetischismen, fast de ännu uppträder i filosofisk dräkt. Som sagt har denna teori fått sin egentliga nationalekonomiska grundläggning först i Kapitalet. Men även det redan tio år tidigare tillkomna Rohentwurf visar oss varför alla produkter och arbetsprestationer i det varuproducerade samhället först måste utbytas "mot ett tredje, sakligt", för att nå samhällelig giltighet, och varför detta "sakliga medium", pengarna, måste göra sig självständigt mot varuvärlden. Men därmed är grundvalen för pengarnas och penningförhållandets övervälde given liksom för den uppochnervända återspeglingen av de samhälleliga produktionsrelationerna i de deltagandes medvetande, alltså grundvalen för varufetischismen.
I Rohentwurf läser vi: "Det ömsesidiga och allsidiga beroendet mellan individer, som är likgiltiga för varandra, utgör deras samhälleliga sammanhang. Detta samhälleliga sammanhang uttrycks i bytesvärdet. Individens verksamhet eller produkt blir för honom en verksamhet och en produkt först genom bytesvärdet; individen måste producera en allmän produkt - bytesvärde eller ... pengar", för att överhuvudtaget "kunna omvandla sin egen produkt till ett livsmedel för honom själv".[110] "Å andra sidan består den makt som varje individ har över andras verksamhet eller över de samhälleliga rikedomarna i hans innehav av bytesvärden, av pengar. Individen bär med sig sin samhälleliga makt, liksom sitt sammanhang med samhället, i fickan."[111] Och "ju mer produktionen gestaltar sig så, att varje producent blir beroende av sin varas bytesvärde" ... desto mera "växer pengarnas makt,[112] d.v.s. etablerar sig bytesförhållandet som en gentemot producenterna yttre makt oberoende av dem. Det som ursprungligen framträdde som medel till produktionens främjande, blir till ett för producenterna främmande förhållande" ... I bytesvärdet, i pengarna framträder därför "de samhälleliga relationerna mellan personerna omvandlade till samhälleliga relationer mellan sakerna; den personliga förmågan omvandlad till en saklig förmåga".[113] I denna betydelse är pengarna "samhällets försakligade band"[114], den sanna samfälligheten, som trädde i stället för den gamla samfälligheten, sammanhållen genom naturliga band och personliga beroendeförhållanden, och som inte kan tolerera "något som står över det".[115]
Vi ser: Varufetischismen och penningbildningen är (vilket vanligtvis förbises i den marxistiska ekonomins läroböcker) bara två olika aspekter av ett och samma faktum: att i det varuproducerande samhället existerar "varans utbytbarhet som ett ting bredvid den ... som något skilt från den", något med varan "icke omedelbart identiskt"[116]. Värdet måste alltså göra sig självständigt gentemot varorna.[117] Därav följer emellertid att båda fenomenen är oskiljaktiga från varuproduktionen, att det varuproducerande samhället lika lite är i stånd att komma loss från pengarna som att riva sönder den "mystiska dimslöja" som för samhället döljer den materiella produktionsprocessens sanna gestalt. Det kommer att bli möjligt först då denna process "som produkt av fritt församhälleligade människor, står under deras medvetna, planmässiga kontroll. Men därtill krävs en materiell grundval för samhället eller en rad materiella existensbetingelser, vilka själva i sin tur är den naturvuxna produkten av en lång och smärtsam utvecklingshistoria. "[118]
Hittills har det gällt att bevisa att "förhållandet mellan bytesvärdena - mellan varorna som varandra lika och liksättbara objektiveringar /Vergegenständlichungen/ av arbetstiden - innesluter motsägelser, som får sitt sakliga uttryck i en från arbetstiden skild penning. "[119] Eftersom varan samtidigt måste visa sig som bruksvärde och som bytesvärde, eftersom det i varan ingående privatarbetet måste utvisa sig som omedelbart samhälleligt arbete, måste varuvärlden utsöndra en uteslutande vara, vari dessa motsägelser framträder upplösta. Bara denna vara är allmän ekvivalent, bara det i denna vara förkroppsligade arbetet utgör, "fast det är privatarbete liksom allt annat varuproducerande arbete, ändå arbete i omedelbar samhällelig form"[120], medan alla övriga varor sjunker ner till den "enkla varupöbelns" nivå, till blott bruksvärde. Man frågar sig: Är denna lösning slutgiltig? Upphävs därigenom verkligen varuproduktionens motsägelser?
Marx' svar lyder: Nej! För det första: "Samma motsägelse mellan varans särskilda natur som produkt och dess allmänna natur som bytesvärde, vilken gjorde det nödvändigt att sätta den dubbelt, ena gången som denna bestämda vara, den andra gången som pengar, ... innehåller från början möjligheten att dessa varans båda åtskilda existensformer inte är ömsesidigt konvertibla[121] ... så snart pengarna är ett yttre ting bredvid varan är varans utbytbarhet mot pengar genast knuten till yttre betingelser, som kan inträda eller ej ... Varan kommer att efterfrågas i utbytet för sina naturliga egenskaper, för de behovs skull vars objekt den är. Pengarna efterfrågas däremot bara för sitt bytesvärdes skull, som bytesvärde. Om varan kan omsättas i pengar ... beror på omständigheter som närmast inte har något att skaffa med den som bytesvärde, och är oberoende av det ... Det blir alltså möjligt att varan i dess bestämda form som produkt inte längre utbyts, inte kan sättas lika med dess allmänna form som pengar."[122]
Men inte bara det. "Som varans bytesvärde existerar dubbelt, som den bestämda varan och som pengar, så sönderfaller utbytets akt i två av varandra oberoende akter: Varornas utbyte mot pengar, pengarnas utbyte mot varor; köp och försäljning. Då dessa /två akter/ nu har vunnit en rumsligt och tidsmässigt från varandra skild och ömsesidigt likgiltig existensform, upphör deras omedelbara identitet. De kan motsvara varandra eller ej; de kan täcka varandra eller ej; de kan träda i oöverensstämmelse /Missverhältnisse/ med varandra. De /två akterna/ kommer visserligen att ständigt försöka utjämna varandra; men i stället för den tidigare omedelbara likheten har nu utjämningens ständiga rörelse inträtt, vilken just förutsätter ständig oliksättning. Konsonansen /samstämmigheten/ kan nu nås fullt ut endast möjligtvis genom att genomlöpa de yttersta dissonanser."[123] Ty: "Varan utbyts ... mot vara; den utbyts i lika hög grad icke mot vara, såvida den utbyts mot pengar ... Så ligger redan i pengarnas bestämning som medlare, genom att utbytet faller isär i två akter, fröet till kriserna ..."[124]
För det tredje, fortsätter Marx, "som utbytet självt uppspaltar sig i två av varandra oberoende akter, så skiljer sig utbytets totalrörelse från de utbytande, från varuproducenterna. Utbytet för utbytets egen skull skiljer sig från utbytet för varornas skull. Ett köpmannastånd träder mellan producenterna, - ett stånd som blott köper för att sälja och blott säljer för att åter köpa, och som i denna operation inte syftar till innehavet av varorna som produkter, utan blott erhållandet av bytesvärden som sådana, av pengar ... Genom denna fördubbling av utbytet - utbytet för konsumtionens skull och utbytet för utbytets skull -uppstår en ny oöverensstämmelse. Köpmannen är i sitt utbyte blott bestämd genom differensen mellan varornas inköp- och försäljning(-spris); men konsumenten måste slutligen ersätta bytesvärdet hos den vara han köper. Cirkulationen, utbytet inom köpmannaståndet och cirkulationens slut, utbytet mellan köpmannaståndet och konsumenten, hur mycket de än måste betinga varandra ömsesidigt, är bestämda genom helt olika lagar och motiv och kan råka i den största motsägelse med varandra." (Alltså en ny möjlighet till kriser![125]) Och då även produktionen "arbetar omedelbart för handeln och bara medelbart för konsumtionen, måste den lika mycket gripas av denna inkongruens /brist på överensstämmelse/ mellan handel och konsumtionsutbyte, som den å sin sida producerar."[126]
Till sist hänvisar Marx dessutom till de motsägelser som uppenbarar sig i penninghandelns åtskillnad från den verkliga handeln. Pengarna råkar nämligen "i motsägelse med sig själv och sin bestämning", som allmän vara, också "genom att den själv är en särskild vara,... och därför i sitt utbyte mot andra varor, i sin tur underkastas särskilda utbytesbetingelser, som motsäger dess allmänna obetingade utbytbarhet". Pengarna är "bestämbara genom efterfrågan och utbudet; de sönderfaller i särskilda penningsorter etc." "Trots deras allmänna bestämning är de något utbytbart bredvid något annat utbytbart. De är inte bara det allmänna bytesvärdet; utan samtidigt ett särskilt bytesvärde bredvid andra särskilda bytesvärden." Här ligger alltså en "ny källa till motsägelser, som gör sig gällande i praktiken."[127]
"Vi ser alltså", avslutar Marx, "hur det är inneboende i pengarna att uppfylla sina ändamål genom att samtidigt negera dem; att de gör sig självständiga gentemot varorna; att de från ett medel blir ett ändamål; att de realiserar varornas bytesvärde genom att skilja dem från det; att de underlättar utbytet genom att spalta upp det; att de övervinner det omedelbara varubytets svårigheter genom att göra dem allmänna; att i samma grad som producenterna blir beroende av utbytet, så gör pengarna utbytet självständigt gentemot producenterna."[128] Den i varan dolda motsägelsen mellan privat och samhälleligt arbete, mellan bruksvärde och bytesvärde, mellan vara och pengar, övervanns bara för att samtidigt reproduceras på ett annat plan. Eller, som det heter i Kapitalet: "Varans utveckling" till pengar "upphäver inte dessa motsägelser, men skapar den form i vilken de kan röra sig. Detta är överhuvudtaget den metod, varigenom verkliga motsägelser löses. Det är t.ex. en motsägelse att en kropp ständigt faller mot en annan och likaså ständigt flyr bort från den. Ellipsen är en av de rörelseformer, vari denna motsägelse såväl förverkligas som löses. "[129]
Vi kom därmed till en av de viktigaste - men samtidigt minst beaktade och förstådda aspekterna av Marx' ekonomi. Sannerligen, hur ofta har inte Marx' sats om "motsägelsen mellan bruksvärdet och bytesvärdet" upprepats? (På naivt utslätande sätt av K Kautsky, på dogmatiskt-rabulistiskt sätt av den stalinistiska skolans sovjetekonomer.) Men hur sällan har man inte försökt att utveckla denna sats och i den se något mera än ett av spåren av "koketterandet med det hegelska uttryckssättet"? Men i verkligheten handlar det här om en av de mest grundläggande insikterna /Erkenntnisse/ i Marx' ekonomi, om en sats, utan vilken alla slutledningar i Marx' värde- och penningteori ter sig stympade. Icke bara det: "Marx analyserar i Kapitalet till att börja med det borgerliga varusamhällets enklaste, vanligaste, mest grundläggande, i största mängd förekommande, vardagligaste och miljarder gånger iakttagbara förhållande: varuutbytet. Analysen avslöjar i denna enklaste framträdelse (i denna "cell" av det borgerliga samhället) alla motsägelser (resp. fröna till alla motsägelser) i det moderna samhället. Den vidare framställningen visar oss utvecklingen (såväl tillväxt som rörelse) av dessa motsättningar och detta samhälle i summan av dess grundbeståndsdelar, från dess början till dess slut." (Lenin)[130]
Hur träffande dessa få meningar griper tag i den marxistiska ekonomins sanna innebörd, har just Marx' analys av "värdets övergång till pengarna" visat oss. Nu gäller det att pröva dess riktighet även i den fortsatta framställningen.
Innan vi fortsätter vår framställning är det nödvändigt att åtminstone med några meningar gå in på Marx' begrepp "den funktionella tillvaroformen".
Vi såg att för Marx gäller det framförallt att fånga de ekonomiska förhållandenas formbestämdheter. Från denna synpunkt kan hela den nationalekonomiska vetenskapen betecknas som en historia om samhälleliga produktions- och utbytesformer /und Verkehrsformen/.
Varje produktions- och utbytesform har en bestämd funktion att fylla; först sedan ett ekonomiskt förhållande "har fullbordat den funktion som svarar mot dess form för tillfället, antar det den form vari det kan gå in i en ny förvandlingsfas"[131]. Vad en ekonomisk form faktiskt utgör och föreställer /darstellen/, kan alltså bara härledas ur den funktion som hör till den och ligger till grund för den. I denna betydelse talar Marx upprepade gånger om "funktionella" (eller om "funktionellt resp. begreppsligt bestämda") "tillvaroformer", som pengarna /penningen/ och kapitalet ständigt antar och avlägger, och i vilka dessa kategoriers dialektiska utvecklingsgång uttrycks[132].
Vad beträffar pengarnas funktioner, så räcker det här med att återge en insiktsfull borgerlig Marxkritikers ord:
"Den skarpa åtskillnaden av dessa funktioner från pengarnas substans" (det samhälleliga värdet) "såväl som av pengarnas enskilda funktioner från varandra", säger H Block, "är en framstående egenart hos Marx' penninglära. Andra teoretiker bestämmer pengarnas begrepp så, att det är medel för utbytet /Verkehrsmittel/, räkningsskala, bytesmedel eller betalningsmedel, d.v.s. de gör en särskild funktion till pengarnas begreppsinnehåll och härleder de övriga på något sätt från huvudfunktionen. De gör alltså funktionen till begreppets substans. Marx skiljer däremot pengarnas väsen skarpt från de tjänster, som de på grund av sin egenart förmår prestera. Å andra sidan står de enskilda funktionerna avskilt och likaberättigat bredvid varandra ..."[133]. (Vilket naturligtvis inte utesluter funktionernas nära genetiska samband och att de går över i varandra.)
"Den största svårigheten vid analysen av pengarna", säger Marx i Till kritiken, "har övervunnits, så snart man förstått deras ursprung ur själva varan. Under denna förutsättning rör det sig endast om att uppfatta pengarnas egendomliga formbestämningar rent, vilket i någon mån försvåras av att alla borgerliga förhållanden framträder förgyllda eller försilvrade, som penningförhållanden, och penningformen därför synes äga ett oändligt mångskiftande innehåll, som är främmande för den själv"[134].
Den första av dessa pengarnas formbestämdheter - den första, eftersom den omedelbart framgår ur penningbildningens process - är dess funktion som mått på värdena /Mass der Werte/.
"Penningkristallen är en nödvändig produkt av bytesprocessen, i vilken olikartade arbetsprodukter faktiskt sätts lika och därmed faktiskt förvandlas till varor. Det historiska utvidgandet och fördjupandet av utbytet utvecklar den motsättning mellan bruksvärde och värde som slumrar i varans natur. Varuutbytets eget behov framtvingar ett förkroppsligande av denna motsats /Das Bedürfnis, diesen Gegensatz für den Verkehr äusserlich darzustellen/, driver till en självständig form för varuvärdet och vilar inte, förrän den självständiga formen är slutgiltigt uppnådd genom varans fördubbling i vara och pengar."[135] Nu är det inte längre nödvändigt att varje varas värde - som i det omedelbara produktutbytet, uttrycks i en oändlig rad av värdeekvationer (Marx' "utvecklade värdeform"); en enda ekvation: x vara A = y penningvara räcker för att framställa detta värde på samhälleligt giltigt sätt. "Sedan pengarna har satts", som det från varan självständiga, avskilda bytesvärdet", blir nu varorna själva "satta i pengarnas bestämdhet, som står gentemot varorna som subjekt. ... Genom att de sätts lika med pengarna, är det åter relaterade till varandra, liksom de enligt begreppet var det som bytesvärden: att de täcker och jämför varandra i bestämda förhållanden." Pengarna är "till att börja med den allmänna materia, vari de måste doppas ned, förgyllas eller försilvras, för att vinna sin fria existens som bytesvärden ... Det särskilda bytesvärdet, varan, uttrycks, subsumeras, sätts under bestämdheten av det självständiggjorda bytesvärdet, av pengarna"[136].
"Det i penningens /pengarnas/ bestämdhet satta bytesvärdet" - fortsätter Rohentwurf - "är priset ... I priset framträder penningen för det första som enheten av alla bytesvärden; för det andra som den enhet, av vilken de innehåller ett bestämt antal, så att deras kvantitativa bestämdhet, deras kvantitativa förhållande till varandra är uttryckt genom jämförelsen med priset".[137] Pengarna verkar här alltså som allmän nämnare, som mått på värdena, "som det material, vari varornas värdestorlekar samhälleligt uttrycks". I denna egenskap är pengarna "nödvändig framträdelseform för varornas inneboende värdemått /Wertmass/, arbetstiden"[138] En bestämning som ger sig själv ur värdenas allmänna lag: Då såväl i varorna som även i pengarna föremålsgjort mänskligt arbete inryms, så uttrycker sig en varas värde, vars framställning kostar, låt oss säga en dags arbete, i en mängd guld eller silver, i vilket en dags arbete förkroppsligas. Cirkulationsprocessen producerar visserligen skenet av att först pengarna skulle göra varan mätbar. I verkligheten är det tvärtom: "Eftersom alla varor som värden är föremålsgjort mänskligt arbete är de i och för sig jämförbara /kommensurabel/ kan deras värden gemensamt mätas i samma specifika vara, varigenom denna förvandlas till deras gemensamma värdemått eller till pengar"[139]. Värdemåttet "förutsätter varorna som värden, och relaterar sig blott till framställningen av och storleken hos detta värde, ... till värdenas förvandling till priser." Det "förutsätter redan värdet."[140]
I sina priser är varorna bara ideellt förvandlade till pengar. Varans fördubbling i vara och pengar, penningbildningen, betyder ju inte att varan som sådan har blivit till pengar, att den nu tack vare att den fått ett pris, skulle äga allmän utbytbarhet! "Den reella gestalt, i vilken varorna inträder i bytesprocessen, är deras bruksvärdens gestalt. Verklig, allmän ekvivalent skal] de bli först genom att de avyttras. Deras prisbestämning är deras blott ideella förvandling till den allmänna ekvivalenten, en ekvation /Gleichung/ med guldet, vilken ännu återstår att realisera"[141]. Priset uppträder alltså "som bytesvärdenas eller varornas yttre relation till pengarna. Varan är inte pris, som den enligt sin sociala substans var bytesvärde; denna bestämdhet sammanfaller inte omedelbart med den, utan är förmedlad genom varornas jämförelse med pengarna; varan är bytesvärde, men den har ett pris"[142].
Vi kommer så tillbaka till den redan i föregående kapitel påbörjade frågan om icke-identiteten mellan värde och pris. Vid första påseendet verkar det här visserligen bara handla om en skillnad i uttryck; men i verkligheten är denna skillnad "så lite bara en namnskillnad, att tvärtom alla oväder, som hotar varan i den verkliga cirkulationsprocessen, är koncentrerade i den"[143]. Ty om än varan, t.ex. järn, i priset äger "ideell värdegestalt eller föreställd penninggestalt", så kan den naturligtvis "inte samtidigt vara verkligt järn och verkligt guld. För att ge varan ett pris räcker det att liksätta den med föreställt guld." Men i det verkliga utbytet måste den "ersättas genom /av/ guld, för att den skall tjäna sin ägare som en allmän ekvivalent". Och i det verkliga utbytet kan priset "lika väl uttrycka varans värdestorlek, som det mer eller mindre, inom vilket varan under givna omständigheter kan avyttras[2*]. Möjligheten av kvantitativ inkongruens mellan priset och värdestorleken ... ligger alltså i själva prisformen. Detta är" - tillfogar Marx - "ingen brist hos denna form utan gör det tvärtom till den adekvata formen i ett produktionssätt, där regeln endast kan slå igenom som regellöshetens blint verkande genomsnittslag"[144].
Eftersom priserna bara föreställer ideella guldkvanta /-mängder/, behövs för att sätta priser inga verkligt närvarande pengar. D.v.s.: "Varornas ideella förvandling till pengar är vid första påseendet oberoende och obegränsad av massan av verkliga pengar. Inte ett enda penningstycke är nödvändigt för denna process, lika lite som ett längdmått (säg aln) verkligen behöver användas, för att t.ex. uttrycka ett idealkvantum alnar. Om t.ex. Englands hela nationalrikedom uppskattas i pengar, d.v.s. uttrycks som pris, så vet var och en att det inte finns tillräckligt med pengar i hela världen för att realisera detta pris. Pengarna är för detta bara nödvändiga som kategori, som tänkt förhållande."[145] Ändå kan de inte vara något imaginärt, från värdebestämning genom arbetstiden lösgjort, värdemått. Ty "om jag säger att ett pund bomull är värt 8 pence, så säger jag att 1 pund bomull = 1/116 uns guld ... Detta uttrycker då samtidigt sin bestämdhet som bytesvärde mot alla andra varor ..., som innehåller unset guld så och så många gånger, - då de alla på samma sätt jämförs med unset guld. Pundet bomulls ursprungliga förhållande till guld ... är satt genom kvantiteten av den i båda realiserade arbetstiden, bytesvärdenas verkligt gemensamma substans"[146]. - "Pengarna som mått, som prisbestämningens element ... bjuder alltså på fenomenet, att de 1. endast är nödvändiga som föreställd enhet, om väl ett uns gulds bytesvärde är bestämt mot en godtycklig vara; att deras verkliga förefintlighet är överflödig och därför ännu mer den kvantitet, i vilken de är närvarande; ... 2. att medan pengarna endast behöver vara satt ideellt, och faktiskt, som varans pris, endast är satt ideellt i varan /an ihr/, så avger pengarna samtidigt jämförelsepunkten, enheten, måttet, som enkel bestämd kvantitet av den naturliga substans i vilken de framställer sig, som en bestämd, som enhet antagen, vikt av guld, silver etc."[147]. I denna mening är för pengarnas funktion som värdemått "pengarnas materiella substans väsentlig, även om dess förefintlighet, och särskilt dess kvantitet, antalet av portioner guld eller silver, som tjänar som enhet, är heltigenom likgiltig för pengarna i denna bestämning, och då de överhuvud endast används som föreställd, icke" (materiellt) "existerande enhet"[148].
Det sagda bekräftar vad vi redan visste, nämligen att endast en verklig vara, en verklig arbetsprodukt kan fungera som mått på värdena. "Pengarna är mått endast därför att de materialiserar arbetstid i en bestämd substans, alltså själv är värde"[149]. Därav följer varken att de förkroppsligar sig i samma substans[150], eller att de måste vara av "oföränderligt värde" (jfr fotnot 11 i förra kapitlet); därav följer endast, att - "som vid framställningen av varje varas bytesvärde i en annan varas bruksvärde" - är det även vid varornas skattning i guld och silver förutsatt, "att guldet i ett givet ögonblick föreställer ett givet kvantum arbetstid". "Om värdet på ett uns guld sjunker eller stiger till följd av en förändring i den för dess produktion erforderliga arbetstiden, så sjunker eller stiger det i samma grad för alla andra varor, det representerar alltså nu, liksom tidigare i förhållande till alla varor, arbetstid av en given storlek. Samma bytesvärden värderas /schätzen sich/ nu i större eller mindre guldkvantiteter än tidigare, men de värderas i enlighet med storleken av sitt värde /ihren wertgrössen/, följaktligen behåller deras värde samma förhållande till varandra ... Den förändrade guldkvantitet, i vilken bytesvärdena vid varierande guldvärde värderas, förhindrar lika litet guldets funktion som mått på värdena som silvrets 15 gånger mindre värde i förhållande till guldet förhindrar silvret att tränga undan guldet från denna funktion"[151].
Vi har så kommit till frågan om den dubbla myntfoten. "Om alltså två olika varor, t.ex. guld och silver", läser vi i Kapitalet, "samtidigt tjänstgör som värdemått så får alla varor två olika prisuttryck, guldpris och silverpris, som ostört löper vid sidan av varandra, så länge värdeförhållandet mellan guld och silver förblir oförändrat ... Men varje förändring i detta värdeförhållande medför en störning i förhållandet mellan varornas guldpris och silverpris, vilket i själva verket bevisar att värdemåttets fördubbling motsäger dess funktion"[152].
Vad som i Rohenwurf bara uppträder antytt, är pengarnas funktion som prisernas måttstock.[153] Som priser är alla varors värde förvandlade till föreställda guldmängder av olika storlek. "Som sådana olika guldmängder jämför och mäter varorna sig med varandra, och det utvecklas en teknisk nödvändighet, att relatera dem till ett fixerat kvantum guld[154] som måttenhet. Denna måttenhet utvecklas genom ytterligare indelning i alikvota /lika stora/ delar till en måttstock. (Innan de har blivit pengar har guld, silver och koppar redan sådana måttstockar i sina metallvikter ...)"[155] Så förvandlar sig penningvaran från mått på värdena till måttstock för priserna. Två heltigenom skilda funktioner: ty "Mått på värdena är de", pengarna, "som den samhälleliga inkarnationen av mänskligt arbete, prismåttstock däremot såsom fastställd metallvikt. Som värdemått tjänar de till att förvandla de mångskiftande varornas värden i priser, i föreställda guldmängder. Som prismåttstock mäter pengarna dessa guldmängder ... För prismåttstocken måste en bestämd guldvikt fixeras som måttenhet. Här, som i alla måttbestämningar av storheter med samma benämning blir måttförhållandenas fasthet avgörande." Som mått på värdena däremot "kan guldet[3*] tjäna endast, därför att det självt är en arbetsprodukt och alltså latent /der Möglichkeit nach/ ett föränderligt värde"[156]. (Förväxling av dessa båda formbestämningar, anmärker Marx i Till Kritiken, "har framkallat de tokigaste teorier"[157].)
Så mycket om varucirkulationens inledande[158] process, prisbildningen ("inledande" i den betydelsen, att varje varucirkulation som priser förutsätter bestämda bytesvärden[159]). I denna process har vid penningen vuxit fast vissa formbestämdheter, som endast karakteriserar den i dess funktion som värdemått (resp. som prisernas måttstock). Låt oss nu iakttaga hur pengarna förhåller sig i det verkliga varuutbytet, och om de egenskaper, som de förvärvar däri, inte träder i motsättning till de, som vi redan känner till.
Som varje ekonomiskt förhållande visar även varucirkulationen två skilda aspekter (om än nära knutna till varandra): Såvida den "överför varor från den hand vari de är ickebruksvärden till den hand vari de är bruksvärden" är det endast "tillägnande av det naturliga för mänskliga behov", alltså samhällelig ämnesomsättning /Stoffwechsel/. Men i den mån denna ersättning av bruksvärden sker via det genom pengar förmedlade privatutbytet, och varornas relationer till varandra kristalliseras som olika bestämningar hos pengarna, är den "samtidigt produktion av bestämda samhälleliga produktionsförhållanden", alltså formbyte /Formwechsel/[160]. Och det är endast denna processens andra sida, som Marx betraktar i sin analys.[161]
Till att börja med erbjuder varucirkulationen bara bilden av pengarnas och varans växling av plats och händer, en växling som äger rum miljardfalt. Varucirkulationen "utgår från oändligt olika punkter och återvänder till oändligt olika punkter" utan "att den verkliga utgångspunkten även" vore "återvändspunkten": "Varan utbytes mot pengar, pengarna utbytes mot varan", och "denna ständiga förnyelse av samma process ... upprepar sig i det oändliga"[162]. Emellertid erbjuder varucirkulationen "närmare betraktad ... även andra fenomen; sammanslutningens eller utgångspunktens återvändelse i sig". I detta hänseende kan nämligen cirkulationen (då det inom denna uppträder två element, varan och pengarna) lika väl som varans rörelse uppfattas som pengarnas. "Säljer jag för att köpa, så kan jag likaväl köpa för att sälja ... Betraktar jag det som ren cirkulation, måste det vara likgiltigt på vilken punkt jag griper in för att fixera den som utgångspunkt." I själva verket framkommer dock i de båda fallen olika kretslopp: V - P - V och P - V - P. "I det första fallet är penningen bara medlet för att erhålla varan och varan målet; i det andra fallet är varan bara medel för att erhålla pengar och pengarna målet"[163]. Det andra kretsloppet förutsätter dock, då extremerna P - P bara kvantitativt kan skilja sig från varandra (och därför det andra P:et måste vara större än det första), ett utbyte av icke-ekvivalenter, "gömmer alltså under formerna pengar och vara mera utvecklade produktionsförhållanden och är inom den enkla cirkulationens sfär blott reflexen av en högre rörelse."[164] Vi måste därför än så länge inskränka oss till cirkulationsformen V - P - V (sälja för att köpa).
Vilken roll tillkommer nu pengarna i kretsloppet V- P - V?
Tjänade de ovan till att förse varuvärlden med materialet till dess prisuttryck, så måste de uppenbarligen i det verkliga varuutbytet framförallt realisera varornas pris, de måste uppträda som "prisernas förverkligare".
Här måste dock erinras: inte varje varuutbyte grundlägger varucirkulationen. Denna förutsätter inte bara "en omkrets av utbytandet, en totalitet därav, i ständigt flöde och försiggående mer eller mindre på hela samhällets yta"[165]; den förutsätter även, som vi redan vet, "att varorna ingår i bytesprocessen som prisbestämda varor" och att följaktligen även ekvivalentvaran redan innehar sin penningkaraktär[166].
Emellertid: "Vid källan för sin produktion är guld vara liksom varje annan vara. Dess relativa värde och ... varje annan varas relativa värde framställer sig här i de kvantiteter i vilka de ömsesidigt utbytes. Men i cirkulationsprocessen är denna operation redan förutsatt; i varupriserna är guldets eget värde redan givet. Det kan därför inte finnas något felaktigare än den föreställningen att guld och vara inom cirkulationsprocessen inbördes träder i ett förhållande av omedelbar byteshandel, och följaktligen deras relativa värde tas fram genom deras utbyte som enkla varor"[167]. Håller man fast vid denna föreställning, så "förbiser man just det man skall se, nämligen vad som sker med formen. Man förbiser att guldet som ren vara betraktat inte är pengar, och att de andra varorna, när deras priser uttryckes i guld, blir satta i relation till guldet såsom deras egen penninggestalt"[168]. M.a.o.: I cirkulationen förvandlas varorna inte bara reellt till pengar, utbytes mot verkliga pengar, utan realiseras som pris. Prisbildningen är alltså varucirkulationens förutsättning, inte dess resultat.
Av att pengarna bara kan cirkulera prisbestämda varor, följer att den för cirkulationen erfordrade mängden guld och silver till att börja med bestäms genom totalsumman av de varupriser som skall realiseras. Denna prissumma själv "är emellertid bestämd för det första: genom de enskilda varornas priser; för det andra: genom den massa av varor som till bestämda priser kommer i cirkulation ... För det tredje emellertid beror den kvantitet pengar som erfordras till cirkulationen inte bara på totalsumman av de priser som skall realiseras, utan även på den hastighet med vilken pengarna omlöper ... Om en daler på en timme gör 10 inköp på vardera en daler, utbyter sig tio gånger, så utför den precis[169] samma affär, som tio daler skulle göra, som endast utför ett inköp på en timme. Hastigheten är det negativa momentet; den ersätter kvantitet, genom den mångfaldigar sig ett mynt"[170]. Visserligen utgår penningomloppet "inte från ett centrum, och inte heller återvänder den till ett centrum från periferins alla punkter (som hos de sedelutgivande bankerna /Notenbanken/[171] och till en del hos statspengarna)[172]; utan från oändligt många punkter och återvänder till oändligt många punkter ... Cirkulationsmedlets hastighet kan alltså endast till en viss punkt ersätta det cirkulerande mediets /Mediums/ kvantitet". Av denna anledning "måste ... en bestämd mängd betalningar göras samtidigt ... Det behövs alltså för cirkulationen ett bestämt kvantum pengar, som alltid kommer att befinna sig i cirkulation och som är bestämt genom den totalsumma som utgår från cirkulationens samtidiga utgångspunkter, och den hastighet med vilken den genomkorsar sin bana ... Hur mycket det cirkulerande mediets kvantitet än är utsatt för ebb och flod så utbildas ändå en genomsnittsnivå, - i och med att de permanenta förändringarna bara är mycket successiva, endast försiggår i långa perioder och ... ständigt paralyseras genom en massa biomständigheter"[173]. Av det faktum att - cirkulationens hastighet förutsatt - det cirkulerande mediets massa är bestämt genom priserna, och icke tvärtom, följer "att priserna icke är höga eller låga p.g.a. att mycket eller litet pengar cirkulerar, utan att mycket eller litet pengar cirkulerar, emedan priserna är höga eller låga"[174]. (Det sagda hänför sig naturligtvis inte till statliga papperspengar.) "Detta är en av de viktigaste ekonomiska lagarna", fortsätter Marx, "vars bevis genom varuprisernas historia kanske är den efter-ricardoska engelska ekonomins enda förtjänst att i detalj ha påvisat"[175].
Så mycket om den roll som tillkommer pengarna som medel för prisrealiseringen. Det får emellertid inte förbises, att i kretsloppet V - P - V varuprisets realisering framförallt tjänar till att förmedla denna varas utbyte mot en annan vara. Betraktar man nämligen inte det isolerade förloppet V - P eller P - V, utan hela kretsloppets resultat, så sjunker detta resultat ihop i ämnesomsättningen V - V: "Varan utbytes mot pengar; pengarna utbytes mot vara. Så utbytes vara mot vara, bara att detta utbyte är ett förmedlat sådant." I grunden har alltså pengarna bara "tjänat till att utbyta den första varan mot den andra"[176]. Uppmärksammas därför helheten av kretsloppet V - P - V, så framträder pengarna "som enbart bytesmedel för varorna, men inte som bytesmedel överhuvudtaget, utan genom cirkulationsprocessen karaktäriserat bytesmedel, d.v.s. cirkulationsmedel"[177].
För att rent uppfatta denna nya funktion hos pengarna måste man ställa den gentemot de funktioner som vi behandlat hittills. I den mån som pengarna nämligen "realiserar varornas pris, utbytes varan mot dess egen ekvivalent i guld och silver ... ; men i den mån denna process enbart äger rum för att åter förvandla pengarna till vara, för att alltså utbyta den första varan mot den andra, framträder pengarna blott försvinnande, eller deras substans består bara i att de ständigt framträder som detta försvinnande, som förmedlingens bärare. Pengarna som omloppsmedel är bara omloppsmedel. Den enda väsentliga bestämdheten för pengarna för att kunna tjäna i denna karaktär är kvantitetens bestämdhet, det antal i vilket de cirkulerar /umläuft/"[178].
Ur denna synpunkt, fortsätter Marx, är det "enbart ett sken, att det skulle handla om att utbyta varorna mot guld eller silver som en särskild vara: ett sken som försvinner i och med att processen är avslutad, så snart guldet och silvret åter är utbytt mot vara och därmed varan mot varan. Guldet och silvret som rent cirkulationsmedel ... är därför likgiltigt mot dess beskaffenhet som en särskild naturlig vara." Detta framträder redan i att en daler i cirkulationens kretslopp kan representera en hundra gånger större silvermassa än den som den reellt innehåller, även om den i varje bestämt utbyte endast representerar den vikt silver som en daler har. "I cirkulationen tagen som helhet representerar 1 daler alltså 100 daler, 100 gånger större silvervikt än den verkligen innehåller. Den är i själva verket endast ett tecken för den silvervikt som 100 daler innehåller ... Om en varas pris betalas med en daler[179] ... är det avgörande att dalern verkligen innehåller x vikt silver[180]. Vore den en falsk daler, bestående av oädel metall, ... så vore varans pris i själva verket inte realiserat; för att realisera det måste den vara betald med så mycket oädel metall som = x vikt silver. Betraktat efter detta avskilda moment av cirkulationen är det alltså väsentligt, att penningenheten verkligen framställer ett bestämt kvantum silver[181]. Men om vi tar cirkulationens helhet, den liksom med sig själv sammanslutande processen: V - P - P - V, förhåller sig saken annorlunda. I det första fallet vore prisets realiserande enbart skenbart: bara en del av dess /varans/ pris vore realiserat ... Men om en falsk daler cirkulerade för en äkta, så gör den i cirkulationen som helhet absolut samma tjänst som om den vore äkta ... Den verkliga dalern är därför i denna process i själva verket bara ett tecken, såvida inte det moment betraktas, enligt vilket den realiserar priserna, utan processen som helhet, i vilken den bara tjänar som cirkulationsmedel och i vilken prisernas realisering bara är ett sken, bara är försvinnande förmedling"[182].
"Som rent cirkulationsmedel, i sin roll som varaktigt flöde i cirkulationens process", är pengarna varken prisernas mått[183], ty som sådant är de redan satta i själva priserna; eller medel för prisernas realisation, ty som sådant existerar de i det ena momentet av cirkulationen men försvinner i totaliteten av cirkulationens moment; utan pengarna är bara prisets representant gentemot alla varor, och tjänar bara som medel för att varor utbyts till lika priser ... De är i detta hänseende tecken för sig själva ... Det följer därav, att pengar som guld och silver, i den mån de enbart är /existerar/ som cirkulations-, bytesmedel, kan ersättas av /genom/varje annat tecken, som uttrycker en bestämd kvantitet /Quantum/ av sin enhet, och så kan symboliska pengar ersätta de reella, eftersom de materiella pengarna som rent bytesmedel själva är symboliska"[184].
Cirkulationsmedlet som sådant erhåller i mynten sin mest utpräglade gestalt. Som mynt har pengarna "förlorat själva sitt bruksvärde; deras bruksvärde sammanfaller med deras bestämning som cirkulationsmedel ... Därför är pengarna i myntgestalt också bara tecken, likgiltiga mot sitt material. Men som mynt förlorar de även sin universella karaktär, antar en nationell, lokal karaktär. De sönderfaller i mynt av olika sorter, allt efter det material varav de består: guld, koppar, silver etc. De erhåller en politisk titel och talar s.a.s. skilda språk i skilda länder"[185].
Vad Marx i Rohentwurf säger om växelmynt och statspapperspengar med tvångskurs, är inte mer än några spridda anmärkningar.[186] Han betonar i alla fall, att även i detta hänseende hans slutledningar "har dragits just tvärtom, mot den vanliga läran. Pengarna kan ersättas, eftersom deras kvantitet har bestämts genom de priser som de cirkulerar. I den mån de själv har värde - som i det subsidiära /understödjande/ cirkulationsmedlet", växelmynten, "måste deras kvantitet bestämmas så, att de aldrig kan ackumuleras[187] som ekvivalent och alltid i själva verket bara figurera som bihjul till det egentliga cirkulationsmedlet. Men i den mån de skall ersätta cirkulationsmedlet självt", statspapperspengar /som t.ex. riksbankssedlar/, "får de inte ha något värde alls, d.v.s. deras värde måste existera utanför dem" /pengarna som statspapperspengar/.[188] Pengarnas värde kan alltså "erhålla en existens skild från sin materia, från sin substans ... utan att för det upphäva privilegiet hos denna särskilda vara", d.v.s. guldet eller silvret, "genom att den särskildgjorda /besonderte/ existensen måste fortsätta att erhålla sin denomination /benämning/ från den särskilda /besondre/ varan"[189].
Här ser vi att, medan i pengarnas funktion som cirkulationsmedel "deras materiella existens, deras substrat /ung: extrakt/ som bestämt kvantum guld eller silver, är likgiltigt, deras antal däremot /är/ väsentligt bestämt", (då de bara så kan vara "ett tecken på sig själva"), "så var, i deras bestämning som mått, vari de bara var använda ideellt, deras materiella substrat väsentligt, men deras kvantitet och deras existens överhuvudtaget likgiltig". Och just ur denna motstrid mellan penningfunktionerna[190], anmärker Marx vidare, "förklaras det annars oförklarliga fenomenet, att om metallpengarna, guld och silver, förfalskas genom tillsättning av lägre metall, nedvärderas /deprecieras/ pengarna och priserna stiger, - eftersom i detta fall prisernas mått[191] inte längre är produktionskostnaderna av låt oss säga ett uns guld utan av det uns, som till 2/3 är uppblandat med koppar etc.": men att "å andar sidan, om pengarnas substrat ... /är/ helt upphävt och ersätts genom papper med tecken på bestämda kvantiteter /Quanta/ reella pengar, i den kvantitet som krävs av cirkulationen[192], så cirkulerar /kursiert/ papperet till guldets och silvrets fulla värde. I första fallet /där pengarna förfalskas, där nedvärderas de/, eftersom cirkulationsmedlet är pengarnas material i deras måttfunktion, och på samma gång det material, vari priset slutligen realiseras /sich ... als definitiver realisiert/. I andra fallet /där papperspengar används, där nedvärderas de inte/, eftersom papperspengarna bara fungerar /wirkt/ "i sin bestämning som cirkulationsmedel"[193]. /Då krävs det bara, att de finns i en viss kvantitet./
Så mycket om pengarnas funktion som cirkulationsmedel, som Rohentwurf utvecklar den. Marxistiskt skolade läsare har säkerligen direkt upptäckt skillnaden mellan denna framställning och den i Till kritiken och i Kapitalet. Ty här saknas inte bara undersökningen av växelmyntet och papperspengarna utan även den utförliga analysen av kretsloppet V-P-V, som finns i kapitlet om cirkulationsmedlet i de båda senare verken[194]. Vad Rohentwurf alltså erbjuder på denna punkt, är knappast mera än en flyktig skiss. Den utgör ändå ett välkommet fullständigande, såtillvida som den styr rakt på de funktioner hos pengarna som de uppfyller vid varuprisernas realisering och som egentligt cirkulationsmedel. På så vis bidrar den till förståelsen av de senare framställningarna. Vi kommer för övrigt att se det samma i nästa kapital.
Vi har hittills i huvudsak lärt känna två funktioner hos pengarna: som värdemått och som cirkulationsmedel. I den första funktionen verkade de bara som ideella, i den andra bara som symboliska pengar. Men nu måste vi betrakta former, där det gäller pengarnas verkliga närvaro "i deras metalliska kroppslighet", och där de å andra sidan framträder "som enda värdegestalt eller som bytesvärdets enda adekvata tillvaro gentemot alla andra varor som blotta bruksvärden".[195] Det är här Marx talar om "pengar som pengar" eller om "pengarna i sin tredje bestämning".
Vad som menas, är "det allmänna bytesmedlets självständiggörande /verselbständigung/ såväl gentemot samhället, som gentemot den enskilde"[196]; ett självständiggörande som i sig redan låg i pengarnas begrepp, men som å andra sidan först är utbytesprocessens produkt, och därför måste komma till uttryck i utvecklingen av pengarnas olika formbestämningar. Så sker övergående redan i dess funktion som cirkulationsmedel. Genom försäljningen V-P blir nämligen varje gång det guld eller silver, "vilket som värdenas mått bara var ideella pengar ... förvandlat till verkliga pengar". Varans penningförpuppning[4*] bildar därför "ett självständigt avsnitt av dess liv, där den kan dröja för kortare eller längre tid".[197] Men om vi betraktar akten V-P i sammanhang med kretsloppet V-P-V, så tjänar här denna penningförpuppning enbart ämnesomsättningen V-P, har alltså bara en övergående, försvinnande karaktär. Som fast värdekristall, som självständiggjort värde, framträder pengarna först när de inte längre tjänar blott som utbytesprocessens förmedlare, utan snarare träder gentemot varorna som icke-cirkulationsmedel.
Pengarna uppträder, enligt Marx, i sin tredje bestämning i tre gestalter: 1. som skatt, 2. som betalningsmedel, och 3. som världsmynt eller världspengar. I den första förblir pengarna utanför cirkulationen, drar sig tillbaka ur den; i den andra inträder de visserligen i denna, dock inte som cirkulationsmedel; och slutligen i den tredje formen bryter de genom den inre cirkulationens skrankor, den av statliga gränser inramade cirkulationen, för att verka som allmän ekvivalent i den internationella handeln, på världsmarknaden.[198] Och bara ur betraktandet av alla dessa former kan den verkliga betydelsen av kategorin "pengar som pengar" framgå.
Men här måste anmärkas: just på denna punkt (i härledningen av den "tredje bestämningen") avviker Rohentwurf betydligt från Till kritiken och Kapitalet. Rohentwurf uppfattar nämligen kategorin "pengar som pengar" väsentligen som utvecklingen av formen P-V-P.[199] I själva verket visar betraktandet av detta kretslopp tydligt, att pengarna här "varken gäller enbart som mått, eller som bytesmedel eller som båda, utan att de dessutom har en tredje bestämning", att de "besitter en självständig existens cirkulationen förutan, och i denna nya bestämning kan dras ur cirkulationen såsom varan alltid definitivt måste dras ur cirkulationen".[200] Men eftersom kretsloppet P-V-P, som redan framhävts[201], "under formerna pengar och vara gömmer mer utvecklade produktionsförhållanden", d.v.s. inte visar på den enkla varu-, utan på den kapitalistiska produktionens herravälde, beslöt Marx redan i skriften Till kritiken, att inte utveckla pengarnas tredje bestämning ur kretsloppet P-V-P, utan "ur varucirkulationens omedelbara form V-P-V"[202], och vi måste här följa denna korrigerade uppfattning. Desto mer, som vi redan i Rohentwurf kan se hur pengarnas tredje bestämning visar sig redan i cirkulationsformen V-P-V, såvida de inte verkar som blott cirkulationsmedel.[203]
Mest slående framträder pengarnas självständiggörande i deras form som skatt. Vi såg: Varucirkulationen "spränger de tidsbestämda, lokala och individuella skrankorna för produktutbytet just genom att klyva den ... omedelbara identiteten mellan utbyte av den egna och inbyte av den främmande arbetsprodukten, i motsatsen mellan försäljning och köp ... Ingen kan sälja utan att någon annan köper. Men ingen behöver köpa omedelbart, bara för att han själv har sålt."[204] "Guldets självständiggörande som pengar är ... framförallt ett iögonfallande uttryck för cirkulationsprocessens eller varumetamorfosens sönderfallande i två skilda akter, som likgiltigt består bredvid varandra."[205] Genom klyvningen av kretsloppet V-P-V blir det nämligen möjligt, att varusäljaren avsiktligt isolerar akten V-P, inte låter den fortskrida till P-V, för att få tag i varans penninggestalt. Pengarna förstenas i detta fall till skatt och varusäljaren blir skattbildare.
I förväg måste dock sägas: Fast skattbildningens process är "gemensam för all varuproduktion", så "spelar den som självändamål en roll enbart i varuproduktionens outvecklade förkapitalistiska former"[206]. Ty "ju mindre utvecklad produktens varukaraktär /karaktär av vara/ är, ju mindre bytesvärdet bemäktigat sig produktionen i hela dess bredd och djup, desto mer framträder pengarna som den egentliga rikedomen som sådan, som den allmänna rikedomen, gentemot dennas inskränkta framställningssätt i bruksvärden."[207] Därav skattbildningens stora betydelse i de primitiva samhällena, där blott överskottet av bruksvärden förvandlar sig till varor och där "det traditionella och på egna behov inriktade produktionssättet motsvaras av /entspricht/ en fast avgränsad krets av behov".[208] I sådana samhällen är guld och silver det adekvata sättet för överskottets tillvaro, och samtidigt "den första form, vari rikedomen fasthålls som abstrakt samhällelig rikedom". Det förklarar för oss varför "alla andra varors ackumulation" är "mindre ursprunglig, än ackumulationen av guld och silver". Det sammanhänger för det första med de ädla metallernas naturliga egenskaper, med deras oförgänglighet. "Ackumulationen är en process ... som väsentligen försiggår inom tiden." Men varje bruksvärde som sådant "gör sin tjänst /dient/ genom att konsumeras, d.v.s. förintas", varvid denna förintelse även betyder bytesvärdets förintelse. "Däremot är pengarnas substans, deras materialitet, själva den form, i vilken de representerar rikedomen." Om därför pengar "framträder som allmän vara på alla platser, i sin rumsliga bestämning, så ... också i sin tidsmässiga bestämning. De bevaras som rikedom i alla tider, ... de är den skatt, 'som varken förtärs av mal eller rost'. Alla varor är bara förgängliga pengar; pengarna är den oförgängliga varan."[209] Men för det andra tillfredsställer "varan som bruksvärde ... ett särskilt behov och utgör ett särskilt element i den materiella rikedomen. Men varans värde mäter graden av dess attraktionskraft på alla element av den materiella rikedomen och mäter därför sin ägares samhälleliga rikedom. För den barbariskt primitive varuägaren ... är värdet oskiljaktigt från värdeformen och ökningen av guld- och silverskatten därför en värdeökning. Pengarnas värde växlar visserligen, dels som en följd av pengarnas egna, dels på grund av varornas värdeförändringar. Men detta hindrar å ena sidan inte, att 200 uns guld liksom förr innehåller mer värde än 100, 300 mer än 200 o.s.v., eller å andra sidan, att guldets metalliska naturaform förblir den allmänna ekvivalentformen för alla varor, det omedelbart samhälleliga förkroppsligandet /Inkarnation/ av allt mänskligt arbete."[210]
Men om skattbildningen som sådan är karakteristisk just för förkapitalistiska tillstånd, så uttrycker den samtidigt tendenser, som till sist driver till upplösning av dessa primitiva tillstånd och till undergång för de samfälligheter som motsvarar dem.[211] Ty "varje form av den naturliga rikedomen, innan den är pantsatt och övergiven /versetzt/ av bytesvärdet, förutsätter en väsentlig relation mellan individen och föremålet, så att individen enligt en av sina sidor blir till föremål i saken, och hans innehav av saken samtidigt framträder som en bestämd utveckling av hans individualitet: rikedomen i får framträder som individens utveckling som herde, rikedomen i säd som utveckling som jordbrukare o.s.v. Pengarna däremot, som den allmänna rikedomens individ[212], ... som enbart samhälleligt resultat, förutsätter ingalunda en individuell relation till sin innehavare; att inneha dem är inte utvecklingen av några som helst väsentliga sidor i hans individualitet, ... då detta samhälleliga förhållande samtidigt existerar som ett sinnligt yttre föremål, som mekaniskt kan bemäktigas, och likaså förloras. Dess relation till individen framträder alltså som rent tillfällig; under det att denna relation till en sak, som inte alls sammanhänger med hans individualitet, genom denna saks karaktär, ger honom det allmänna herraväldet över samhället, över hela världen av njutningar, arbeten etc.". ("Det vore detsamma som om upphittandet av en sten, helt oavhängigt från min individualitet, skulle förskaffa mig kunskaper i alla vetenskaper".[213])
"Den samhälleliga makten blir så till privatpersonens privatmakt".[214] Men det som "lånar sig till allt, och för vilket allt lånar sig till allt, uppträder som det allmänna korruptions- och prostitutionsmedlet"[215] Ty, "som allt kan avyttras /alienerbar ist/ mot pengar, kan också allt förvärvas genom pengar, ... och det beror på slumpen, vad individen kan tillägna sig eller inte, eftersom det beror på de pengar som han innehar ... Det finns inget som inte kan avyttras, eftersom allt kan avyttras mot pengar. Det finns inget högre, heligare etc., eftersom allt kan tillägnas genom pengar. För pengarna finns inte de heliga och religiösa ting, som inte kan vara i någons ägo, inte heller kan värdesättas eller pantsättas eller avyttras, ting som är undantagna från den mänskliga handeln - precis som alla är lika inför Gud".[216] Och just därför måste pengarna i sin tredje bestämning - i den mån "de inte själva är samfällighet" (som i det borgerliga samhället) - nödvändigt leda till sönderdelning /Zersetzung/ av den gamla, på bruksvärde grundade samfälligheten.[217]
Detta desto mer, som driften till skattbildning till sin natur är gränslös. "I guld och silver innehar jag den allmänna rikedomen i dess gedigna form; ju mer jag anhopar därav, ju mer tillägnar jag mig den allmänna rikedomen. Är guld och silver den allmänna rikedomen, så representerar de, som bestämda kvantiteter, rikedomen bara i en bestämd grad, alltså icke-adekvat /unentsprechend/. Det hela måste ständig driva vidare utöver sig självt".[218] "Pengarna är därför", fortsätter Marx, "inte bara ett föremål för begäret att berika sig /Bereicherungssucht/ utan det är föremålet för detsamma. De är väsentligen den heliga penninghungern. Begäret att berika sig som sådant, som en särskild form av driften, d.v.s. som skild från begäret efter särskild rikedom, alltså t.ex. begäret efter kläder, vapen, smycken, kvinnor, vin etc., är bara möjligt, så snart den allmänna rikedomen, rikedomen som sådan, är individualiserad i ett särskilt ting, d.v.s. så snart pengarna är satta /förverkligade/ i sin tredje bestämning. Pengarna är alltså inte bara föremål för utan samtidigt källa till begäret att berika sig." ... "Det, som i själva verket ligger till grund är att bytesvärdet som sådant, och därmed dess förmering, blir ändamål".[219] Sedan äger "varumetamorfosen V-P rum ... för dess egen metamorfos' skull, för att förvandla varan från särskild naturlig rikedom till allmän samhällelig rikedom. I stället för ämnesomsättningen blir formväxlingen självändamål. Från att blott ha varit form, slår bytesvärdet om till rörelsens innehåll".[220] Penningdyrkandet har därför "sin asketism, sin försakelse, sin självuppoffring - sparsamheten och måttligheten, föraktandet av världsliga och förgängliga njutningarna; jagandet efter den eviga skatten. Därav den engelska puritanismens och även den holländska protestantismens samband med penninggörandet".[221] Men om man går till sakens grund, så framträder skattbildarens[222] till synes komiska gestalt i annat ljus: ty även här "är anhopandet av pengar för pengarnas egen skull den barbariska formen av produktion för produktionens egen skull, d.v.s. utvecklingen av det samhälleliga arbetets produktivkrafter utöver de traditionella behovens skrankor".[223] Och just därför: "Ju mindre utvecklad varuproduktionen /är/, desto viktigare ... /är/ bytesvärdets första självständiggörande som pengar, skattbildningen ..."[224]
Så mycket om den egentliga skattbildningen, som "vill fasthålla och förvara" pengarna, "som abstrakt", från samhälleligt sammanhang oavhängig "rikedom", och "vari självständiggörandet, bytesvärdets adekvata tillvaro endast beskådas i sin omedelbart tingsliga form som guld"[225]. Som Marx upprepade gånger framhäver, försvinner denna form "mer och mer i det borgerliga samhället", för att göra plats åt andra former av skattbildning, "som framgår ur själva cirkulationens mekanism och egentligen bara är cirkulationens vilopunkter".[226]
Så leder redan arbetsdelningens blotta faktum och åtskiljandet av köp och försäljning stundtals till anhopning av omloppsmedel:
"Var och en är säljare av den ensidiga vara som han producerar, men köpare av alla andra varor, vilka han behöver för sin samhälleliga existens. Medan hans uppträdande som säljare är beroende av den arbetstid, som hans vara behöver för sin produktion, är hans uppträdande som köpare betingat av ständigt förnyande av livsbehoven. För att kunna köpa utan att sälja, måste han ha sålt utan att köpa." Därav följer, "att i cirkulationen V-P-V splittrar det andra ledet upp sig i en rad köp, som inte försiggår på en gång utan successivt i tiden, så att en del /Portion/ av P cirkulerar /umläuft/ som mynt, medan andra vilar som pengar. Pengarna är här faktiskt bara suspenderat mynt och de enskilda beståndsdelarna av den cirkulerande /umlaufenden/ myntmassan uppträder ständigt växlande, än i den ena än i den andra formen."[227]
Så uppstår på utbytets /Verkehr/ alla punkter reservfonder av mynt "vilkas bildande, fördelning, upplösning och fortbildning ständigt växlar" och som samtidigt tjänar som tillförsel- och avförselkanaler för den ständigt kontraherande och expanderande omloppsmassan av pengar.[228] Därtill kommer reservfonderna, som framspringer ur pengarnas funktioner som betalningsmedel[229] och som världspengar[230], vilka vi senare skall behandla. Nödvändigheten av alla dessa fonder, framgår redan av den enkla varucirkulationens mekanism, om de än först i den kapitalistiska produktionen får större betydelse. Men det som är specifikt för denna produktion, är den skattbildning som är betingad av kapitalets omslag, alltså anhopandet "av kapital i penningform som ligger i träda, för ögonblicket overksamt, vartill hör ny ackumulerat, ännu inte anlagt /placerat/ penningkapital".[231] Dessutom visar i länder med utvecklad kapitalistisk produktion "en påfallande överfyllning av dessa skattreserver /eg. -reservoirer/ utöver genomsnittsnivån ... på stockningen i varucirkulationen ... eller varumetamorfosens avbrutna flöde".[232]
Den andra funktionen, vari pengarna uppträder som värdets absoluta form, är i dess funktion som betalningsmedel.
I Grundrisse talas om denna funktion på två olika ställen: först - helt flyktigt - i slutet av "Kapitlet om pengarna" i det egentliga Rohentwurf (s. 146f), och sedan i den så kallade urtexten av Till Kritiken, (s. 873-878). Båda ställena bjuder visserligen endast på brottstycken av problemets undersökning - men det för vårt tema väsentliga framhävs redan här.
Hittills har vi utgått från antagandet att, såvida pengarna cirkulerar, är de samtidigt reellt köpmedel, alltså att utbytets båda poler, varan och pengarna, samtidigt måste vara förhanden. Men det kan "uppträda tidsdifferens mellan tillvaron av de varor som skall utbytas. Det kan ligga i de ömsesidiga prestationernas natur, att prestationen sker i dag, men motprestationen bara kan ske under ett år etc."[233] I alla sådana fall ändras varumetamorfosens ursprungliga karaktär; i stället för förhållandet mellan säljare och köpare träder det mellan gäldenär och borgenär[234], och pengarna själva erhåller den nya bestämningen av betalningsmedel. Men pengarna kan bara uppträda i denna funktion, såvida de utgör "bytesvärdets enda adekvata tillvaro" eller "varans absoluta form", d.v.s. redan är utvecklade i sin tredje bestämning. "De kalla pengarna lurar"[235] alltså även i funktionen av betalningsmedel.
Det som sagts tycks motsäga det faktum, att "med kreditsystemets utveckling strävar den kapitalistiska produktionen efter att upphäva denna metalliska skranka, denna på en gång tingliga och fantastiska skranka för rikedomen och dess rörelse".[236] Ty "i den mån betalningarna utjämnas", heter det redan i Rohentwurf, "framträder pengarna som försvinnande form, som bara ideellt, föreställt mått för de utbytta värdestorlekarna. Dess kroppsliga ingripande inskränker sig till utjämning /saldering/ av de relativt obetydliga balanserna." - "Pengarnas utveckling som allmänt betalningsmedel, går hand i hand med utvecklingen av en högre, förmedlad, i sig själv tillbakaböjd[237] cirkulation, som redan är tagen under samhällelig kontroll, vari den uteslutande /allenarådande/ vikt är upphävd, som pengarna har på den enkla metalliska cirkulationens grundval, t.ex. i den egentliga skattbildningen."[238] Ändock, om "betalningarnas utjämning i deras flöde avbryts genom plötsliga kreditrubbningar, ... så krävs plötsligt pengarna som verkligt allmänt betalningsmedel och kravet ställs att rikedomen i hela sitt omfång existerar dubbelt, ena gången som vara, andra som pengar, så att båda sätten att existera täcker varandra. I sådana krismoment framträder pengarna som den uteslutande rikedomen, vilken som sådan inte, som t.ex. i monetärsystemet, manifesterar sig i den blott föreställda, utan i den aktiva nedvärderingen /deprecieringen/ av all verklig materiell rikedom. Gentemot varornas värld existerar värdet hädanefter bara i dess adekvata uteslutande form som pengar."
Här träder alltså en "inneboende motsättning i pengarnas utveckling som allmänt betalningsmedel" i ljuset: "Det är inte som mått, som pengarna krävs i sådana kretsar, ty som sådant är det likgiltigt att de är kroppsligt för handen; det är heller inte som mynt, ty de figurerar inte som mynt i betalningarna; utan det är som självständiggjort bytesvärde, som tingligt närvarande /vorhandnes/ allmän ekvivalent, som den abstrakta rikedomens materiella bärare /Materiatur/. I korthet, pengarna krävs just i den form, vari de är föremål för den egentliga skattbildningen, som pengar. Deras utveckling som allmänt betalningsmedel sveper in motsättningen, att bytesvärdet har antagit former, som är oberoende av dess existenssätt som pengar, och å andra sidan att dess existenssätt som pengar just är satt som definitiv och enda adekvat form."[239]
Samma motsägelse visar sig även åt ett annat håll: "Som betalningsmedel - pengar för sig - skall pengar representera värdet som sådant; i själva verket är det endast ett identiskt kvantum av föränderligt värde."[240] Man såg "att förändringen i guldets och silvrets värde inte påverkar deras funktion som värdenas mått eller räknepengar". Denna förändring "får dock avgörande betydelse för pengarna som skatt, ty med guld- och silvervärdets stigande eller sjunkande stiger eller sjunker guld- eller silverskattens värdestorlek. Ännu större betydelse /får denna förändring/ för pengarna som betalningsmedel".[241] Ty "vad som måste betalas är ett bestämt kvantum guld eller silver, vari vid tiden för kontraktsslutandet ett bestämt värde, d.v.s. en bestämd arbetstid var föremålsgjord. Men guld och silver växlar som alla andra varor sin värdestorlek med den arbetstid som krävs för deras produktion, sjunker eller stiger" i värde, "som denna arbetstid sjunker eller stiger. Det är därför möjligt, att försäljningens förverkligande /Realisation/ från köparens sida, vad gäller tiden, sker först senare än avyttringen av den sålda varan, att samma kvantiteter guld och silver innehåller andra, större eller mindre värden, än vid den tid då kontraktet slöts. Deras specifika kvalitet, att som pengar alltid var realiserad och realiserbar allmän ekvivalent, att alltid vara utbytbara mot alla varor i förhållande till deras egna värde, får guld och silver oavhängigt av förändringar i deras värdestorlek. Men värdestorleken är, potentiellt, underkastad samma fluktuationer som varje annan vara. Om alltså betalningen levereras i en verklig ekvivalent, d.v.s. den ursprungligen avsedda värdestorleken, beror på om den arbetstid, som krävs för produktionen av en given mängd guld eller silver har förblivit densamma eller inte. Pengarnas natur, som förkroppsligad /inkarniert/ i en särskild vara, kolliderar här med dess funktion som det självständiggjorda bytesvärdet."[242] Att den samhälleliga ämnesomsättningen, på bytesvärdenas bas, blir fullständigt försakligad och ytlig, framträder slående i alla sociala förhållandens beroende av framställningskostnaderna för metalliska naturalster, som är helt betydelselösa som produktionsinstrument, som agenter i frambringandet av rikedomen."[243]
Utvecklingen av pengarnas funktion som betalningsmedel visar särskilt åskådligt hur utbytesformerna /Verkehrs-/ å sin sida återverkar på produktionsförhållandena: "Ursprungligen framträder i cirkulationen produktens förvandling till pengar bara som individuell nödvändighet för varuägaren, såvida hans produkt inte är bruksvärde för honom själv utan först skall bli det genom att den avyttras. Men för att betala på kontrakterad tid, måste han tidigare ha sålt en vara. Helt oavhängigt av hans individuella behov har därför försäljningen genom cirkulationsprocessens rörelse förvandlats till en samhällelig nödvändighet för honom. Som tidigare köpare av en vara blir han med nödvändighet säljare av en annan vara, inte för att få pengarna som köpmedel, utan för att få dem som betalningsmedel ... Varans förvandling till pengar ... eller varans första metamorfos som självändamål - vilken i skattbildningen föreföll vara en nyck hos varuägaren - har nu blivit till en ekonomisk funktion. Motivet till och innehållet i att sälja, för att betala, är ett ur själva cirkulationsprocessens form uppkommande innehåll i densamma."[244]
Slutligen kommer vi till den roll som pengarna spelar som internationellt betalnings- och köpmedel, som världsmynt.
Här måste vi dock påminna våra läsare om att enligt Marx' första uppbyggnadsplan skulle detta tema undersökas först i V. "boken" av hans verk, alltså i "Boken om utrikeshandeln". Trots det finns redan i fragmenten av Till kritikens urtext[245] ett särskilt underkapitel, som är ägnat åt världspengarna. Uppenbarligen kunde kategorin "pengar som pengar" inte bli utvecklad fullständigt, utan att man samtidigt gick in på pengarnas roll i det internationella utbytet /Verkehr/. I denna mening var Marx alltså redan 1859 tvungen att lämna sin ursprungliga plan.
Hur konsekvent genomtänkt det var, visar oss läsningen av underkapitlet om världspengarna, som föreligger såväl i den nämnda urtexten, som i Till kritiken och i Kapitalet (alltså i tre olika utföranden /Redaktionen/).
Marx framhäver att den roll som tillkommer pengarna i det internationella bytessystemet, "är ingen ny bestämning för pengarna ... som tillkommer till den att vara pengar överhuvudtaget, allmän ekvivalent - och därför såväl skatt som betalningsmedel".[246] Pengarna lägger visserligen "med utträdet ur den inre cirkulationssfären av ... sina där uppskjutande lokala former som prismåttstock, mynt, skiljemynt och värdetecken och återfaller till den ädla metallens ursprungliga form som metalltackor"[247], på världsmarknaden får de inga särskilda funktioner, som skiljer sig från de som vi redan känner till. Snarare får de "som världspengar ... tillbaka sin naturligt uppkomna /naturvuxna/ första form", "uppträder återigen helt i den form, vari de redan i den ursprungliga byteshandeln spelar en roll"[248]. Med andra ord: "I den internationella varucirkulationen uppträder guld och silver inte som cirkulationsmedel utan som allmänt bytesmedel".[249] Men som allmänt bytesmedel kan pengarna bara fungera i form av köpmedel och betalningsmedel.[250] På världsmarknaden blir dock förhållandet mellan dessa båda former omvänt. I den inre cirkulationens sfär verkade pengarna (såvida de var mynt) uteslutande som köpmedel. På världsmarknaden är däremot "funktionen som betalningsmedel, för utjämnande av de internationella balanserna, ... förhärskande". Men som internationellt köpmedel fungerar guld och silver mest, "då den traditionella jämvikten i ämnesomsättningen mellan två nationer plötsligt störs", alltså om t.ex. en "missväxt tvingar en av dem att köpa i ovanlig utsträckning".[251] Men i båda fallen "måste pengarna alltid existera i sin form som skatt, i sin metalliska kroppslighet; i den form vari de inte bara är formen för värdet, utan själva är lika med det värde, vars penningform de är"[252]. Och slutligen fungerar pengarna på världsmarknaden "som absolut samhällelig materiell bärare av rikedom, då det varken är fråga om köp eller betalning utan om överförande av rikedom från ett land till ett annat, och då denna överföring i varuform är utesluten, antingen på grund av varumarknadens konjunkturer eller det ändamål som avses (t.ex. vid subsidier, penninglån till krigföring eller till återupptagande av bankernas kontantbetalningar o.s.v.) ".[253]
Vi ser: I själva verket är pengarnas form som internationellt bytes- och betalningsmedel "ingen särskild form av pengar"; snarare fullgör de som sådana enbart funktioner, "vari de" framträder "mest slående i deras enkla och samtidigt konkreta form som pengar"[254]. Men vad som däremot verkligen utmärker pengarnas uppträdande på världsmarknaden är "framträdelsens universalitet, som motsvarar dess begrepps allmänhet". Ty först på världsmarknaden blir pengarna "den allmänna varan, inte enbart enligt /till/ begreppet utan även enligt dess existenssätt", /de/ är "satta som varan som sådan, den universella varan, som på alla platser upprätthåller sin karaktär av rikedom".[255] Och först då "fungerar pengarna fullt ut som den vara, vars naturaform samtidigt är omedelbar samhällelig form för förverkligande av abstrakt /in abstracto/ mänskligt arbete".[256] I denna betydelse blir pengarna "i sin tredje bestämning" förverkligade först i världspengarna, i den "allmänna världsmarknadsvaran".[257]
Undersökningen av pengarnas roll i kretsloppet V-P-V har visat oss att utbytesprocessen samtidigt är pengarnas bildningsprocess, att det allmänna bytesmedlets självständiggörande själv utgör "utbytesprocessens produkt, utvecklingen av de motsägelser som varan innehåller". Men hur långt har inte pengarnas slutgiltiga gestalt avlägsnat sig från dess begynnelsestadium! Från en beskedlig förmedlare av utbytesprocessen har de oförmodat blivit till en faktor, som står utanför utbytesprocessen och är oberoende av denna. Medan pengarna ursprungligen endast representerade varor, har nu tvärtom själva varorna blivit till pengarnas representant. "Varje särskild vara - i den mån den är bytesvärde, har pris - uttrycker själv bara ett bestämt kvantum pengar i en ofullkomlig form, då den först måste kastas in i cirkulationen, för att realiseras, och på grund av varans särskildhet förblir det en tillfällighet, om den realiseras eller ej." Men såvida vi inte betraktar varan som värde, utan i dess naturliga bestämdhet, "är den endast rikedomens moment genom sitt förhållande till ett särskilt behov ... och uttrycker i denna relation 1. endast rikedomen av bruksvärden, 2. endast en alldeles särskild sida av denna rikedom". Däremot är pengarna å ena sidan "bytesvärdets adekvata verklighet, ... själva den allmänna rikedomen, koncentrerad i en särskild materia, individualiserad ... som ett enskilt handgripligt föremål"[258]; och å andra sidan tillfredsställer den "varje behov, i den mån den kan utbytas mot varje behovs objekt". Men pengarna är inte bara den samhälleliga rikedomens allmänna form "gentemot alla de särskilda substanser denna består av", utan samtidigt även denna rikedoms materiella representant, som "i sin gedigna metallitet oöppnad" innehåller "all materiell rikedom, som är utrullad i varornas värld".[259] "I sin gestalt som förmedlare av cirkulationen led guldet all möjlig orätt, beskars och förflackades rentav till blott symboliska papperslappar. Som pengar återfår det sin gyllene härlighet. Från att ha varit slav blir det herre. Från att blott ha varit hantlangare blir det till varornas gud".[260]
"Det som gör det särskilt svårt att uppfatta pengarna i dess fulla bestämdhet som pengar", säger Marx på ett annat ställe, "är att här framträder ett samhällsförhållande - en bestämd relation mellan individerna - som en metall, en sten, en rent kroppslig sak utanför dem, vilken som sådan finns i naturen, och hos /an/ vilken inte heller längre finns någon formbestämning som kan skilja den från pengarnas naturliga existens ... Det framträder verkligen inte alls hos pengarna, att bestämningen att vara pengar blott är den samhälleliga processens resultat; det är pengar. Detta sken är desto hårdare, eftersom pengarnas omedelbara bruksvärde för den levande individen inte står i något förhållande till denna roll /som pengar/, och överhuvudtaget hågkomsten av bruksvärdet som skilt från bytesvärdet i pengarna - som förkroppsligandet av det rena bytesvärdet - är helt utplånad. Den grundmotsägelse, som är inbegripen i bytesvärdet och i motsvarande samhälleliga produktionssätt, framträder därför här i hela sin renhet."[261]
Likväl framträder pengarna just "i sin sista, fulländade bestämning" "från varje sida som en motsägelse, som upplöser sig själv, som är drivkraften[5*] till sin egen upplösning. Som rikedomens allmänna form, står gentemot pengarna de verkliga rikedomarnas hela värld". Men "där rikedomen som sådan tycks existerar i helt materiell, handgriplig form, har den sin existens blott i mitt huvud, är ett rent fantasifoster ..." "Å andra sidan, som den allmänna rikedomens materiella representant förverkligas pengarna endast genom att de åter kastas in i cirkulationen, försvinner mot rikedomens enskilda särskilda /einzelnen besondren/ sätt." Vill man "hålla fast" pengarna "så dunstar de framför ögonen bort till blott ett spöke av den verkliga rikedomen", men upplöser man dem i enskilda njutningar /Genüssen/ så går de "förlorade för den anhopande individen". Men även "förmerandet av pengarna genom deras anhopande ... visar sig åter som falskt. Anhopar sig inte de andra rikedomarna, så förlorar pengarna sitt värde i den uträckning, som de anhopas. Det som framträder som deras förmerande, är i själva verket deras minskning. Pengarnas självständighet är endast sken; deras oavhängighet av cirkulationen består endast med hänsyn till denna, som avhängig av denna. De ger sig ut för att vara allmän vara, men på grund av sin naturliga särskildhet är de åter en särskild vara, vars värde dels beror på tillförseln och efterfrågan, dels växlar med pengarnas specifika produktionskostnader ... Som den absolut säkra, av min individualitet helt oavhängiga rikedomen, är pengarna samtidigt helt yttre, det absolut osäkra för mig, något som kan skiljas från mig av vilken tillfällighet som helst ... De upphäver sig därmed som det fulländade bytesvärdet."[262] Hur denna slående motsägelse löses, kommer att visa sig först i läran om kapitalet. Endast så mycket skall här antydas: För att utveckla kapitalets begrepp är det nödvändigt att inte utgå från arbetet, utan från värdet, närmare bestämt från det redan i cirkulationens rörelse utvecklade bytesvärdet ... Kapitalets första bestämning är alltså den: att bytesvärdet, som härstammar från cirkulationen och som därför har denna som sin förutsättning, håller sig vid liv i och genom cirkulationen; det förlorar sig inte, genom att det ingår i cirkulationen. Cirkulationen är inte rörelsen av bytesvärdets försvinnande, utan snarare rörelsen av dess verkliga sig-sättande /Sichsetzen/ som bytesvärde, dess realiserande av sig som bytesvärde."[263] Pengarnas grundmotsägelse som den sista produkten av den enkla varucirkulationen, kretsloppet V-P-V, kan alltså upphävas först genom den kapitalistiska produktionens process, d.v.s. i kretsloppet P-V-P.
[1] Till exempel av detta slag kommer vid motsvarande ställen av detta arbete att hänvisas.
[2] Outtalat finns den naturligtvis där, eftersom Rohentwurfs hela framställning vilar på Marx' värdeteori. (Även här visar det sig hur rätt Marx hade, då han den 11.7.1868 skrev till Kugelmann: "den olycklige" (syftar på recensenten av Kapitalet I i Centralblatt) inser ej, att även om det i min bok inte fanns något om värdet, så skulle den analys av de verkliga förhållandena, som jag ger, innehålla beviset och belägget för det verkliga värdeförhållandet." - Brev, s. 82 (korr.)/ty MEW 32, s. 552.)
[3] Se det i Grundrisse publicerade brottstycket av Till kritikens urtext, vartill enligt vår uppfattning, förutom sidorna 871-901, även sidorna 666-669, 675-701 och 745-762 bör räknas. (Även om penningkapitlets början saknas här.)
[4] Se Till kritiken, 79-82/ty 66-69.
[5] Jfr. Kapitalet I, fotnot 24 på s. 59f/ty 82f, 40 på s. 76/ty 102 och 50 på s. 82/ty 109f.
[6] I Grundrisse: "bara".
[7] Rosdolsky ersätter Grundrisses engelska "say" med "sage".
[8] Grundrisse, 53f.
[9] I Grundrisse "av en bestående".
[10] I Grundrisse den engelska meningen: "But unfortunately, there arise small scruples".
[11] I Grundrisse: "d'abord".
[12] Grundrisse, 54f.
[13] Jfr Marx' polemik mot de av den engelska socialisten Bray föreslagna arbetspengarna i "Filosofins elände", s. 76-80/ty 103-105.
[14] Förvisso ser proudhonisterna, läser vi i Rohentwurf, "blott den ena sidan som bryter fram i kriserna: uppvärderingen av guld och silver gentemot nästan alla andra varor; de ser inte den andra sidan, guldets, silvrets eller pengarnas nedvärdering gentemot alla andra varor (arbetet kanske, inte alltid, undantaget) i perioder av så kallad prosperitet, perioderna av temporär, allmän prisstegring. Då denna nedvärdering av metallpengarna ... alltid föregår deras uppvärdering, hade de kunnat ställa sitt problem omvänt: att förebygga pengarnas periodiskt återkommande nedvärdering (i deras språk, att avskaffa varornas privilegier gentemot pengarna). I den sistnämnda formuleringen hade uppgiften genast upplösts i: att upphäva prisernas stigande och fallande. Denna uppgift: att avskaffa bytesvärdet. Detta problem: att avskaffa utbytet som det motsvarar samhällets borgerliga organisation. Detta sista problem: att revolutionera det borgerliga samhället ekonomiskt. Det hade då från början visat sig, att det borgerliga samhällets missförhållanden inte kan avhjälpas genom bank'förvandlingar' eller grundande av ett rationellt 'pengasystem'." (Grundrisse, 53)
[15] Marx tillägger: "Denna realitet är icke bara teoretiskt viktig: den bildar grundvalen hos köpmännens spekulation, vilkas sannolikhetsräkning utgår såväl från genomsnittspriserna, som för dem gäller som pendlingens centrum, som från pendlingens genomsnittshöjder eller genomsnittsdjup över eller under detta centrum." (A.a., s. 56).
[16] Marknadsvärdets begrepp betyder här något annat än i Kapitalet III (jfr sid. 94-97 i detta arbete), - det är identiskt med marknadspriset.
[17] Marx anmärker här: "Inte, som Hegel skulle säga, genom abstrakt identitet, utan genom ständig negation av negationen, d.v.s. av sig själv som realvärdets negation."
[18] I Grundrisse: "up and down".
[19] Grundrisse, 55-58.
[20] Jfr a.a., s. 132: "I pengarna är den allmänna rikedomen icke blott en form utan samtidigt själva innehållet. Rikedomens begrepp är här så att säga realiserat i ett särskilt föremål, individualiserat."
[21] I varje penning "sätter sig bytesförhållandet fast som en gentemot producenterna yttre och av dem oberoende makt" (a.a., s. 65).
[22] A.a., s. 58f.
[23] A.a., s. 57. - Jfr s. 46: "I sista instans avgör Darimon: avskaffa guldets och silvrets privilegium, degradera det till alla andra varors rang. Då har ni icke det specifika onda hos guld- och silverpengarna eller i guld och silver konvertibla sedlar. Ni avskaffar allt ont. Eller hellre, upphöj alla varor till det monopol som nu uteslutande innehas av guld och silver. Låt påven bestå, men gör alla till påve."
[24] Till kritiken, s. 82/ty 68f.
[25] Grundrisse 64 och 65.
[26] I Grundrisse: "Proportionate Production".
[27] I Grundrisse: "tickets".
[28] Grundrisse, s. 71. Jfr Kapitalet I, s. 82 (korr)/ty 109f, fotnot 50: "Här må tillfogas, att t.ex. Owens 'arbetspengar' lika litet är 'pengar' som exempelvis en teaterbiljetts kontramärke. Owen förutsätter omedelbart samhälleliggjort arbete, en produktionsform diametralt motsatt varuproduktionens. Ett arbetsintyg konstaterar endast producentens individuella andel i det gemensamma arbetet och hans individuella anspråk på den del av den gemensamma produkten, som bestämts för konsumtion. Men det faller inte Owen in att förutsätta varuproduktionen och försöka kringgå dess nödvändiga betingelser genom något penningfusk (som proudhonisterna hade för avsikt)."
[29] Så förutsätter även Rodbertus för sitt "konstituerade värde" och sina arbetspengar "en riktig beräkning, utjämning och fastställande av de arbetsmängder som de produkter som skall utbytas innehåller". (C. Rodbertus-Jagetzow, Schriften, II, s. 65.)
[30] I betydelsen: "samhälleliga"
[31] I Grundrisse: "en board, som"
[32] Grundrisse, s. 72f.
[33] A.a., s. 42.
[34] Jfr Marx' liknande omdöme om Proudhons räntelära: "Det är självklart - det är helt obestridligt - att kreditväsendet", skrev han till Schweitzer den 24.1.1865, "under bestämda ekonomiska och politiska förhållanden kan påskynda de arbetande klassernas frigörelse. Just som det t.ex. i början av 1700-talet och senare åter i början av 1800-talet i England tjänade till att överföra förmögenheten från en klass till en annan. Men att betrakta det räntebärande kapitalet som kapitalets huvudform, och t.o.m. vilja göra en särskild användning av kreditväsendet, genom ett påstått avskaffande av räntan, som bas för samhällsomdaningen, är en heltigenom kälkborgerlig fantasi." (Brev, s. 54f (korr)/ty MEW 16, s. 30f.) Proudhons räntelära behandlas nedan i kapitel 27,4.
[35] Grundrisse, 152.
[36] Vi går här inte in på Marx' kritik av den proudhonistiska krisläran, vilken han tar upp i detta sammanhang.
[37] Kapitalet I, s. 80 (korr) /ty 107.
[38] Att "pengarna är värdets första verkliga existens som värde" och att bytesverksamheten /der Tauschverkehr/ därför "måste individualisera bytesvärdet ... genom att skapa ett särskilt bytesmedel", framhäver Marx redan i sina första ekonomiska manuskript från 1844 (MEGA III, s. 532), liksom i Filosofins elände (s. 81-83/ty 107). Först i Rohentwurf blev dock denna tankegång genomförd och grundlagd i detalj.
[39] Grundrisse, 85.
[40] Kapitalet I, s. 38 (korr) /ty 57.
[41] Grundrisse, 85.
[42] Till kritiken, s. 33 (korr) /ty 29 och 36f (korr) /ty 32.
[43] Av att (varans) "egenskap av värdeföremål /Wertgegenständlichkeit/ är rent samhällelig" (Kapitalet I, s. 42 (korr, allvarligt) /ty 62) följer naturligtvis inte, att den inte har någon materiell, av människornas vetande och vilja oberoende existens. Så heter det även i Teorierna: "Samma omständigheter (oavhängiga av anden, fast verkande på den), som tvingar producenterna att sälja sina produkter som varor ... ger produkterna även för producenternas ande /mind/ ett av bruksvärdet oberoende bytesvärde. Producenternas 'mind', deras medvetande /Bewusstsein/, behöver inte alls veta, för det kanske inte ens existerar, varigenom deras varors värde, eller deras produkter som värde, i verkligheten är bestämt. De är satta i förhållanden, som bestämmer deras mind, utan att de behöver veta det. Alla kan använda pengar som pengar utan att veta vad pengar är. De ekonomiska kategorierna avspeglar sig i medvetandet mycket förvrängt." (Theorien III, s. 163.)
[44] I Grunddragen (och som vi sett även i Theorien) använder Marx mycket ofta uttrycket "bytesvärde" även där han senare bara skulle talat om "värde". Även här gäller alltså det som han säger i Kapitalet I: "När det i början av detta kapitel efter gängse manér hette: varan är ett bruksvärde och ett bytesvärde, så var detta strängt taget falskt. Varan är bruksvärde eller bruksföremål och 'värde'. Den framställer sig såsom detta dubbla, vilket den är, så snart dess värde får en egen, från dess naturaform skild framträdelseform, bytesvärdets form, och den har aldrig denna form isolerad utan alltid endast i värde- eller bytesförhållande till en andra, olikartad vara. Om man har detta klart för sig, behöver språkbruket inte skada utan kan tjäna till förkortning." (Kapitalet I, s. 53 (korr) /ty 75.)
[45] Grundrisse, 59f. Jfr Till kritiken, 220 (korr) /MEW bd 29, s. 315: "Ur motsägelsen mellan värdets allmänna karaktär och dess materiella tillvaro i en bestämd vara etc. - dessa allmänna karaktärer är desamma, som senare framträder i pengarna - kommer pengarnas kategori fram."
[46] Grundrisse, 63.
[47] Detta "varornas inneboende mått" får på intet vis blandas ihop med det s.k. "oföränderliga värdemåttet", som vissa klassiker förgäves letade efter. Ty just varan, som tjänar som yttre värdemått, måste, som Marx bevisade, vara föränderlig till sitt värde, eftersom det "blott som materialisering /Materiatur/ av arbetstiden kan bli ekvivalent för andra varor, samma arbetstid men med förändringar i det reella arbetets produktivkrafter förverkligas i olika volymer av samma bruksvärden." (Till kritiken, 60 (korr) /ty 51 - jfr Theorien III, s. 13lf.)
[48] Om den från Hegel stammande kategorin "förmedling/Vermittlung", se G Lukács, a.a., s. 237f/ty 178f.
[49] Grundrisse, 61 och 62.
[50] Jfr Kapitalet I, s. 50/ty 71.
[51] Grundrisse, 63.
[52] Se Marx' brev till Engels den 1.2.1858, där han berättar för honom om Lassalles bok om Herakleitos. (MEW 29, s. 274f.) - Jfr Hegels Philosophie des Rechts: "Betraktar man värdets begrepp, så anses saken själv blott som ett tecken, och den gäller inte för vad den själv är, utan för vad den är värd." (Citerad i Kapitalet I, 79 (korr) /ty 106.)
[53] Lassalle, Die Philosophie Herakleitos des Dunklen von Ephesos, 1858, I, 224, - citerad enligt Lenin, Werke bd 38, s. 325. - En sida tidigare skriver Lenin: "Vid detta tillfälle talar Lasalle om värdet, ... varvid han utvecklar det på hegelskt vis (som 'utsatt /herausgesetzt/ abstrakt enhet') och tillfogar: ' ... Att denna enhet, pengarna, icke är något verkligt, utan något blott ideellt (understruket av Lasalle), visar sig av att' etc. ..." Och Lenin anmärker till detta i marginalen: "Oriktigt (Lasalles idealism)."
[54] Grundrisse, 63.
[55] A.a., s. 84, 126 m.fl.
[56] Jfr a.a., s. 84: "Av att varan blir till allmänt bytesvärde framgår, att bytesvärdet blir till en särskild vara: det kan det blott, genom att en särskild vara gentemot alla andra får privilegiet att representera, symbolisera, dess bytesvärde, d.v.s. att bli pengar. (Det felaktiga ligger här uppenbarligen i att begreppen "representera" och "symbolisera" likställes.)
[57] Jfr följande ställe där Marx (så att säga, i polemik med sig själv) anmärker: "Pengarna är inte symbol, lika lite som ett bruksvärdes tillvaro som vara är symbol. Att ett samhälleligt produktionsförhållande framställes som ett utanför individerna förefintligt föremål och att de bestämda relationer, i vilka människor ingår i sitt samhälleliga livs produktionsprocess, framställes som ett tings specifika egenskaper - denna upp-och-ner-vändning, denna inte inbillade utan prosaiskt reella mystifikation karaktäriserar alla samhälleliga former av det arbete som sätter bytesvärdet /gör bytesvärdet till sin verkliga förutsättning/. I pengarna framträder upp-och-ned-vändningen bara mer slående än i varan." (Till kritiken, 40 (korr) /ty 34f.) Se även den polemiska anmärkningen i Kapitalet I, 91 (korr) /ty 120, enligt vilken Lassalle "oriktigt förklarar pengarna som blott och bart ett värdetecken", liksom tidigare på s. 78-80 /ty 105f.
[58] Grundrisse, 69. - Just nödvändigheten av en sådan "rättelse" har enligt vår uppfattning föranlett Marx till att i skriften Till kritiken börja analysen med varan och inte med värdet, som han ursprungligen (så sent som i sin plan från 2.4.1858) hade avsett. - Jfr Marx' randanmärkning på s. 76 i den i Charkow utkomna boken av Kaufmann, "Prisfluktuationernas teori" (ryska): "Felet är överhuvudtaget att utgå från värdet som en högsta kategori, istället för från det konkreta, från varan ... Yes, but not the single man, and not as an abstract beeing. /Ja, men inte från den enskilda människan och inte som abstrakt varelse/... Felet - att utgå från människan som tänkare och inte som handlande ..." (Karl Marx Album, 1953, s. 115.)
[59] I Till kritiken, 212/ty MEW 13, s. 475.
[60] A Smith, An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations, New York 1937, s. 13.
[61] A.a., s. 15, - Jfr MEGA III, s. 458.
[62] MEGA III, 543. - Den sista meningen bör väl förstås så, att även vid det verkliga godsutbytet (såvida det är ett utbyte av ekvivalenter) får varje bytespartner, som motvärde för sitt gods, bara det som motsvarar produkten av hans eget arbete.
[63] I bytets begrepp ligger att var och en som byter förvärvar för sin egen produkt, det som är i främmande innehav; "ett sådant förhållande av ömsesidigt främlingskap råder dock inte bland medlemmarna i en naturvuxen samfällighet". Först mycket senare, "så snart saker ... väl blivit varor i samhällets relationer utåt, blir de det också genom återverkan i det inre samhällslivet". (Kapitalet I, 77 (korr)/ty 102.
[64] Till kritiken, 41f/ty 35.
[65] A.a., s. 42/ty 36.
[66] Kapitalet I, s. 77 (korr)/ty 103.
[67] "Penningformen utvecklas först hos nomadfolk, emedan alla deras ägodelar befinner sig i rörlig och alltså omedelbart avyttringsbar form, och emedan deras livsföring ständigt skapar kontakter med främmande samhällen och därför stimulerar till produktutbyte." (A.a., s. 77f (korr)/ty 103f.)
I sin mycket senare tillkomna översikt över den berömda boken av L H Morgan (om "Ursamhället") framhäver Marx Morgans tankar, enligt vilka "innehavet av husdjur - vilka är förmögna till oändlig förökning - gav den mänskliga anden den första föreställningen om rikedom". (Se: K Marx, "Konspekt knigi L H Morgana 'Drevneje Obschtschestwo'," ryska, Moskva 1941, s. 52.)
[68] Grundrisse, 83. - "Samtidigt bildar dessa /metallerna/ den naturliga övergången ur penningens första form. Vid en något högre nivå av produktionen och av utbytet träder produktionsinstrumentet över produkterna. Men metallerna (först stenar) är de första och mest oumbärliga produktionsverktygen. I kopparen, som i antikens pengar spelar en så stor roll, finns ännu båda tillsammans, det särskilda bruksvärdet som produktionsinstrument och de övriga egenskaper som inte härrör från varans bruksvärde utan motsvarar varans bestämning ... som bytesvärde." (A.a., s. 83.)
[69] Lenin, Werke bd 38, s. 319.
[70] "Därtill kommer hos Marx hans perversa böjelse att enligt Hegels maner, projicera in logiska motsägelser i själva tingen. Prisbildningen, som den sker i den kapitalistiska ekonomin, skulle motsäga värdelagen. Varför icke? Är då alltså den kapitalistiska ekonomiska ordningen rågad och späckad med motsättningar av alla slag? Att ännu en motsättning kommer på kapitalismens konto, kunde för Marx bara vara rätt." (L v Bortkievicz, Wertrechnung und Preisrechnung im marxschen System, i "Archiv f. Sozialwissenschaft und Politik", 1906, 4. juli.)
[71] Jfr Kapitalet III, s. 780 (korr)/ty 888: "När den kapitalistiska produktionen är basen, konfronteras massan av de omedelbara producenterna med den samhälleliga karaktären av sin produktion i form av strikt reglerande auktoritet och av en som komplett hierarki strukturerad, samhällelig mekanism av arbetsprocessen ... Samtidigt härskar bland bärarna av denna auktoritet, kapitalisterna själva, vilka bara konfronteras med varandra som varuägare, den fullständigaste anarki. Inom denna gör sig produktionens samhälleliga sammanhang gällande gentemot det individuella godtycket endast som en övermäktig naturlag."
Men de mäktiga moderna monopolen då? Och "etatiseringstendenserna"/tendenserna till förstatliganden/ i dagens ekonomi? Saker som Marx inte alls kunde ta i beaktande, eftersom de då (1864-65) inte fanns än? Ger de inte bevis för att kapitalet har övervunnit, eller står i begrepp att övervinna, sin egen produktionsanarki? - De som argumenterar så förbiser bara att de bevisar för mycket; att en kapitalism, som verkligen vore i stånd att överhuvudtaget eliminera den fria konkurrensen och produktionsanarkin, därmed även skulle eliminera sig själv. De glömmer att "kapitalens ömsesidiga bortstötande" ligger i kapitalets begrepp, och att ett "universalkapital, utan några främmande kapital mot sig, med vilka det kan göra utbyten ... därför är ett oting." (Grunddragen 127 (korr)/ty 324.) På ett annat ställe i Rohentwurf läser vi: "Då världsmarknadens självständiggörelse växer med penningförhållandets utveckling ..., och vice versa det allmänna sammanhanget och det allsidiga beroendet mellan produktion och konsumtion växer samtidigt med de konsumerandes och producerandes oberoende och likgiltighet för varandra; då denna motsägelse leder till kriser etc., så försöker man samtidigt med utvecklingen av denna alienation, att upphäva den på dess egen grund." Men den sanna historiska betydelsen av dessa försök ligger någon annanstans: "Även om allt detta på den givna ståndpunkten inte upphäver olikheten /die Fremdartigkeit/, så leder det till förhållanden och förbindelser, som innesluter möjligheten att upphäva den gamla ståndpunkten", d.v.s. kapitalismen. (A.a., s. 78f.)
[72] K Marx, Lönarbete och kapital, s. 28/ty MEW 6, s. 405.
[73] R Hilferding, Das Finanzkapital (I. uppl.), s. 8.
[74] A.a., s. 3f och 6.
[75] Just denna omständighet förbisågs av Ricardo (men också av de flesta som populariserade Marx' lära).
[76] Just för att denna omedelbara framställning inte är möjlig måste det komma till en "förmedling", d.v.s. till penningbildningen.
[77] Theorien III, s. 132f.
[78] Till kritiken, s. 21, 23 (korr)/ty 19f, 21.
[79] A.a., s. 22f (korr)/ty 20f.
[80] Jfr kapitel 30 i detta arbete ("Värdelagens historiska begränsning").
[81] Kapitalet I, s. 63 (korr)/ty 87.
[82] Till Kritiken, 23 (korr)/ty 21.
[83] Kapitalet I, s. 65 (korr)/ty 88.
[84] Theorien, III, s. 128.
[85] Till Kritiken, 63/ty 53.
[86] Engels, Anti-Dühring, 429/ty 288.
[87] Jfr Kapitalet I, fotnot 32 på s. 70f/ty 95.
[88] Theorien II, 161. - Jfr Theorien III, s. 133: "Blott genom sitt avyttrande framställer sig det individuella arbetet som sin verkliga motsats. Men varan måste äga detta allmänna uttryck, innan den är avyttrad. Denna nödvändighet att framställa det individuella arbetet som allmänt arbete, är nödvändigheten av att framställa en vara som pengar."
[89] Engels, Anti Dühring, 427/ty 287.
[90] Grundrisse, 85 och 103
[91] A.a. s. 114.
[92] K Kautsky, "K. Marx' ökonomische Lehren", 1909, s. 27.
[93] Kapitalet I, 45 (korr.)/ty 66.
[94] Marx tillfogar: "Likaså kan individen A inte förhålla sig till individen B som till ett majestät, utan att majestätet för A antar B:s fysiska gestalt och därför växlar anletsdrag, hår och mycket annat med den aktuelle landsfadern." (A.a., s. 46 (korr)/ty 66.)
[95] A.a., s. 50f (korr)/ty 71f.
[96] A.a., s. 46/ty 66.
[97] A.a., s. 63 (korr)/ty 86.
[98] A.a., s. 81 (korr)/ty 107.
[99] A.a., s. 61 (korr)/ty 84.
[100] A.a., s. 81 (korr)/ty 107.
[101] A.a., s. 51 (korr)/ty 72.
[102] "Produkten, som träder in i utbytet, är vara. Den är emellertid vara blott genom att till tinget, produkten, är förknippat ett förhållande mellan två personer eller samhällen, förhållandet mellan producenten och konsumenten, som här inte längre är förenade i samma person. Här har vi genast ett exempel på ett egendomligt faktum, som är genomgående i hela ekonomin och som har ställt till en förskräcklig förvirring i de borgerliga ekonomernas huvuden: ekonomin handlar inte om ting, utan om förhållanden mellan personer och i sista instans mellan klasser; men dessa förhållanden är emellertid ständigt knutna till ting och framträder som ting. Detta sammanhang ... har Marx som den förste upptäckt i dess giltighet för hela ekonomin och därigenom gjort de svåraste frågor så enkla och klara." (Engels, recension i Till kritiken, s. 213 (korr)/ty MEW 13, s. 475f.)
[103] Kapitalet III, s. 467 (korr)/ty 533.
[104] Kapitalet I, 63f (korr)/ty 87. /Kursiveringarna är Rosdolskys./
[105] A.a., s. 81/ty 108.
[106] Jfr Grundrisse 237, där det - helt enligt hegelskt manér - heter: "Denna mitt framträder alltid som det fulländade ekonomiska förhållandet, eftersom det sammanfattar motsatserna, och slutligen alltid framträder som en ensidig högre potens gentemot själva extremen; emedan rörelsen eller förhållandet, som ursprungligen framträder som förmedlande mellan extremerna, dialektiskt nödvändigtvis leder fram till att det framträder som förmedling med sig själv. Som det subjekt, vars moment bara är de extremer, vilkas självständiga förutsättning det upphäver för att genom deras upphävande sätta sig som det enda självständiga." (Jfr även återklangen av detta ställe i Kapitalet I, s. 655/ty 784, not 229!) /För att uppfatta denna återklang är det dock nödvändigt, att byta ut ordet "mellanhänderna" mot termen "förmedlarna" i fotnotens 9. rad., övers anm./
[107] MEGA III, s. 531. - Jfr Grundrisse, 67f: "Pengarna är ursprungligen alla värdens representant; i praktiken vänder sig saken upp och ner, och alla reala produkter och arbeten blir pengarnas representanter."
[108] I Marx' opublicerade manuskript Das vollendete Geldsystem heter det: "Rövar saken denna samhälleliga makt, så måste ni omedelbart ge denna makt över personen till personen." - Grundrisse 978; jfr a.a., s. 75.
[109] MEGA III, s. 532 och 540. (Jfr Die deutsche Ideologie, s. 380f.)
[110] På ett annat ställe säger Marx: "För den som skapar en infinitesimal /oändligt liten/ del av en aln kattun, är det ingen formell bestämning, att det är värde, bytesvärde. Hade hon inte skapat bytesvärde, pengar, så hade hon inte skapat någonting alls." (Grundrisse 163.)
[111] Grunddragen, 44f (korr)/ty 74f.
[112] Längre fram i texten talas om "pengarnas transcendentala makt".
[113] Grundrisse 64f och 75/ sv 44 (korr).
[114] A.a., s. 866.
[115] A.a., s. 134 och 396. - Här borde dessutom framhävas att de samhälleliga produktionsförhållandenas förtingligande först i kapitalet (och i synnerhet i det räntebärande kapitalet) når sin höjdpunkt. "På samma sätt som i pengarna bytesvärdet ... framträder som ting, så framträder i kapitalet alla bestämningar av den bytesvärdeskapande verksamheten, arbetet, som ting." (A.a., s. 166.) Men det är ett tema som vi först senare skall befatta oss med.
[116] A.a., s. 64-66.
[117] Visserligen kan man, anmärker Marx i "Theorien", hålla detta självständiggörande av värdet för en "skolastisk uppfinning", eller för en "paradox" (liksom Marx' uppfattning av kapitalet som ett "självständiggjort" och "processerande" värde för hans borgerliga kritiker framträder som en paradox). Men att verklighetens paradox även uttrycker sig i språkliga paradoxer, som motsäger det sunda människoförståndet, det som vanliga karlar tror och tänker, är självklart. Motsägelserna, som framkommer av att privatarbete på varuproduktionens grundval framställer sig som allmänt samhälleligt, att personernas förhållande framställer sig som tings förhållande till ting - dessa motsägelser ligger i själva saken, inte i det språkliga uttrycket för saken." (Theorien III, 134.)
[118] Kapitalet I, s. 69 (korr)/ty 94 - En vacker parallell mellan pengarna och staten finner man hos L. Trotskij: "Dessa två problem ... har ett antal gemensamma drag, eftersom båda i sista hand går tillbaka till problemens problem: arbetets produktivitet. Statligt tvång liksom ekonomiskt tvång är båda arv från klassamhället, som är oförmöget att definiera förhållandet mellan människa och människa utom i form av fetischer, kyrkliga eller världsliga, och som till sitt skydd har satt in den förskräckligaste av alla fetischer, staten, med en stor kniv mellan tänderna. I det kommunistiska samhället kommer staten och pengarna att vara försvunna. Deras gradvisa bortdöende måste alltså börja redan under socialismen. Vi kommer endast att kunna tala om en faktisk triumf för socialismen i det historiska ögonblick då staten bara är en halv stat och pengarna börjar förlora sin magiska kraft. Det betyder, att då socialismen har befriat sig från kapitalismens fetisch, har den börjat skapa klarare, friare och värdigare förhållanden mellan människor. Sådana typiskt anarkistiska krav som 'avskaffandet' av pengar och löner eller 'likvideringen' av staten och familjen har endast intresse som mönsterexempel på mekaniskt tänkande. Pengar kan inte godtyckligt 'avskaffas', ej heller kan staten eller den gamla familjen 'likvideras'. De måste uppfylla sin historiska uppgift, dunsta bort och försvinna. Dödsstöten mot penningfetischismen kommer att sättas in först vid det steg då en oupphörlig tillväxt av samhällets rikedomar har vant tvåfotingarna av med sin gnidiga attityd mot varje minut av merarbete och sin förödmjukande ängslan om sin konsumtionsandel. När pengarna förlorat sin egenskap att bringa människan lycka eller förpassa henne till rännstenen, kommer de endast att fungera som bokföringskvitton för att underlätta för statistiken och planuppställandet. Ännu senare kommer förmodligen dessa kvitton också att vara obehövliga. Dessa bekymmer kan vi dock helt lämna åt våra efterkommande, som kommer att vara klokare än vi." (Den förrådda revolutionen, 1969, s. 52f (korr)/ty L. Trotzkij, Die verratene Revolution, 1936, s. 41.)
[119] Grundrisse, 86.
[120] Kapitalet I, s. 51/ty 73.
[121] Denna punkt har föregripits redan i föregående kapitel. (Marx' behandling av "timlapparnas konvertibilitet".)
[122] Grundrisse, 65f.
[123] A.a., s. 66.
[124] A.a., s. 112. - Jfr Kapitalet I, s. 98/ty 127f och i synnerhet Theorien II, 508ff.
[125] Sådana möjligheter till kriser, måste naturligtvis skiljas från deras nödvändighet! (Se den utförliga motiveringen i Theorien II, s. 508ff.)
[126] Grundrisse, 66f.
[127] Grundrisse, 68f.
[128] A.a., s. 69.
[129] Kapitalet I, s. 90 (korr)/ty 118f.
[130] Werke, bd 38, s. 340. - Jfr. Till Kritiken, 93f /ty 77: "... emedan motsättningen mellan vara och pengar är den abstrakta och allmänna formen för alla de motsättningar, som det borgerliga arbetet bär inom sig".
[131] Kapitalet II, s. 48/ Sa 27/ty 59.
[132] Jfr s. 42 i denna bok.
[133] H. Block, Die Marxsche Geldtheorie 1926, s. 66f.
[134] Till kritiken, s. 57 /ty 49.
[135] Kapitalet I, s. 76 (korr)/ty 101f.
[136] Grundrisse, s. 103 och 104f.
[137] A.a. s. 104.
[138] Kapitalet I, s. 82 (korr)/ty 109.
[139] A.a. - jfr Till kritiken, s. 61 /ty 52f.
[140] Theorien 111, s. 34.
[141] Till kritiken, s. 62 /ty 52f.
[142] Grundrisse, s. 105.
[143] Till kritiken 62 /ty 53.
[144] Kapitalet I, s. 88 och 89 (korr)/ty 117 och 118.
[145] Grundrisse, s. 106.
[146] Grundrisse, s. 118.
[147] Grundrisse, s. 121f.
[148] A.a., s. 117f.
[149] A.a., s. 676.
[150] "Om varorna allsidigt mätte sina värden i silver eller vete eller koppar och därmed framställde dem som silver-, vete-, eller kopparpriser, så skulle silver, vete, koppar vara mått på värdena och därmed allmän ekvivalent." (Till kritiken, s. 59(korr.)/ty 51.)
[151] Till kritiken 60f (korr)/ty 51f. (Jfr Kapitalet I, s. 85/ty 113.)
Att - som H. Block menar (a.a. 73) - "värdesvängningar/Wertschwankungen/" hos guldet, "som når en viss höjd, också gör guldets värdemätningsfunktion omöjlig" (man tänker på pappersmarken i den tyska 20-talsinflationen), är naturligtvis ingen invändning mot Marx' lära om guldet som värdemått.
[152] Kapitalet I, s. 83f/ty III. (I Rohentwurf behandlas inte frågan om den dubbla myntfoten i detta sammanhang.)
[153] "Att pengarna", läser vi i Rohentwurf, "är prisernas mått, att alltså bytesvärden jämförs med varandra i /an/ pengarna, är den bestämning, som ger sig av sig själv." (Grundrisse 104 - jfr s. 862.)
[154] I Till kritiken, liksom också i Kapitalet, förutsätter Marx, "för förenklingens skull", guld som penningvara.
[155] Kapitalet I, s. 84/ty 112. /Parentes, liksom spärr, insatt av Rosd./
[156] Kapitalet I, s. 85/ty 113.
[157] Till kritiken /fel sidhänvisning, ty 49, i tyska upplagan/. - En utförlig behandling av dessa teorier finner man i Till kritiken (kapitlet Teorier om pengarnas måttenhet) liksom i Grundrisse (den första utarbetningen av det nämnda kapitlet), s. 676-690.
[158] "Cirkulationens första process är så att säga en teoretisk, förberedande process för den verkliga cirkulationen." (Till kritiken, s. 57f/ty 49.)
[159] Grundrisse, s. 103.
[160] Kapitalet I, s. 90 (korr)/ty 119; Till kritiken, s. 43f(korr)/ty 36f.
[161] Jfr s. 85-87 i detta arbete.
[162] Från denna synpunkt, tillfogar Marx, kan varucirkulationen betraktas "som en dålig oändlig process" i hegelsk mening. (Grundrisse, 111 och 865.) - Om det hegelska begreppet "den dåliga oändligheten" se Engels, Anti-Dühring, 65-75/MEW 20, s. 43-49.
[163] Grundrisse, 111f och 115.
[164] A.a., s. 116 och Till kritiken, 125 (korr)/ty 102.
[165] I denna mening är cirkulationen "som första totalitet bland de ekonomiska kategorierna ..., även den första form, vari icke bara som händelsevis i ett penningstycke, eller i bytesvärdet, det samhälleliga förhållandet framträder som något av individerna oavhängigt, utan som den samhälleliga rörelsens själva helhet." (Grundrisse 111.)
[166] Till kritiken, s. 83 (korr)/ty 69.
[167] A.a., s. 87 (korr)/ty 72.
[168] Kapitalet I, s. 90 (korr)/ty 119.
[169] I Grundrisse: "quite".
[170] Grundrisse, s. 109. - "Lagom om ersättandet av hastighet genom massa och massan genom hastighet", säger Marx senare på ett ställe, som handlar om kapitalets omlopp, "har vi redan en gång mött, i penningomloppet. Den härskar likaväl i produktionen som i mekaniken. Det är en omständighet, som vi måste återkomma till vid profitkvotens utjämning, priset etc." (a.a., s. 418).
[171] I Grundrisse: "banks of issue
[172] Just med denna innebörd skiljer Marx mellan det enkla och det högre, "tillbakaböjda", penningomloppet. "Det är självklart att den enkla penningcirkulationen betraktad i sig själv icke är tillbakaböjd till sig själv utan består av ett otal likgiltiga och tillfälligt bredvid varandra liggande rörelser." Men i den mån "en tillbakaböjning äger rum här, framträder penningcirkulationen som blott framträdelse av en cirkulation, som ligger bakom den och bestämmer den. Så t.ex. om vi betraktar penningcirkulationen mellan fabrikanten, arbetaren, handelsmannen och bankiren ..." Först "pengarnas utveckling som allmänt betalningsmedel /Zahlungsmittel/ går hand i hand med utvecklingen av en högre, förmedlande till sig själv tillbakaböjd cirkulation, som själv redan tagen under samhällelig kontroll, vari den uteslutande vikt är upphävd, som pengarna på grundval av den enkla metalliska cirkulationen ... äger". (A.a., s. 675f och 875f - Jfr även Till kritiken 99f/ty 82f./Stycket som börjar med "Först och främst", skall dock börja med "Till att börja med"./)
[173] Grundrisse, s. 109f.
[174] A, a, s. 109. - Vi finner följande anmärkning på ett annat ställe i manuskriptet: "Vid satsen att priserna reglerar quantity of currence /cirkulationsmedlets kvantitet/, och inte quantity of currency prices /cirkulationsmedlets kvantitet priserna/, eller med andra ord, that trade regulates currency /att handeln reglerar cirkulationsmedlets kvantitet, and currency does not regulate trade, is, of course, ... supposed, that price is only value translated into another language /och att cirkulationsmedlet inte reglerar handeln, är självklart förutsatt, att priset bara är värde översatt till ett annat språk/. Värde och genom arbetstiden bestämt värde är förutsättningen. Det är därför klart, att denna lag inte kan användas likformigt på prisernas fluctuations /svängningar/ i alla epoker; t.ex. i antikens Rom, där det cirkulerande mediet inte framspringer ur själva cirkulationen, ur exchange/utbytet/, utan genom rov, plundring etc." (A. a, s. 699) - Jfr därtill Till kritiken s. 167f/ty 135-137 och MEW 29, s. 316.
[175] Till kritiken, s. 104 (korr) /ty 86.
[176] Grundrisse, s. 112 och 122.
[177] Till kritiken, 93/ty 77. - Som cirkulationsmedel fungerar guldet som köpmedel, eftersom i köpet och försäljningen varan och pengarna "ständigt träder mot varandra i samma relation - försäljarens på varans sida, köparens på pengarnas sida". (A.a., s. 96 (korr) /ty 79.)
[178] Grundrisse, 123.
[179] Från och med nu talas i texten om Pund Sterling i stället för om daler. För att göra det enklare bibehåller vi beteckningen "daler".
[180] I originalet: "erhåller".
[181] I originalet: "guld och silver".
[182] A, a, s. 123f.
[183] Skulle heta: "värdenas mått".
[184] A.a. s. 125f. - Här uppträder pengarnas "symbolteori" (jfr kapitel 5, s. 123-125) reducerad till det rätta måttet.
[185] Grunddragen, 53f (korr) /ty 137.
[186] Här måste framför allt hänvisas till s. 698f i Grundrisse.
[187] I originalet: "kan ackumulera".
[188] Grundrisse, 699.
[189] A, a, s. 84.
[190] "Det strider emellertid mot det sunda mänskliga förnuftet, att hos de blott tänkta pengarna allt är beroende av deras materiella substans, och hos de sinnligt existerande mynten allt är beroende av ett ideellt sifferförhållande." Till kritiken, 122/ty 100.
[191] Här skulle det återigen heta "värdenas mått".
[192] Bara i hänseende till statspapperspengarna låter alltså Marx "pengarnas kvantitetsteori" gälla. (Jfr även Till kritiken, 119-121/ty 98.)
[193] Grundrisse, s. 126f.
[194] Till kritiken, 82f /ty 69 och Kapitalet I, s. 90-98/ty 118-128.
[195] Kapitlet I, s. 111 (korr.)/ty 144/ eng 130.
[196] Die Deutsche Ideologie /Den tyska ideologin/, s. 380.
[197] Till kritiken, s. 86 o. 88 /ty 71 o. 73.
[198] A.a. s. 154ff/ty 125ff.
[199] Det bekräftas även genom Marx' brev till Engels 2.4.1858. (I Till Kritiken, s. 221% MEW 29, s. 317.)
[200] Grundrisse, s. 117.
[201] Se föregående kapitel, s. 139f.
[202] Till kritiken, s. 125/ty 102.
[203] Ovannämnda brev, i Till kritiken s. 222/ty MEW 29, s. 317.
[204] Kapitalet I, s. 97 (korr.) /ty 127.
[205] Till kritiken, s. 127 (korr)/ty 104.
[206] Kapitalet II, s. 77 (korr.)/Sa 56/ty 88.
[207] Kapitalet III, s. 538 (korr.)/Sa 568/ty611f.
Övers: Textens förvanskning genom Bohmans "moderniserande" översättning framgår t.ex. av sista satsen, som hos honom lyder: "i kontrast till sin begränsade existens som bruksvärden".
[208] Kapitalet I, 111f (korr.) /ty 144.
[209] Grundrisse 142.
[210] Kapitalet I, 114 (korr.) /ty 147.
[211] I denna betydelse talar Marx om pengarnas (och handelns) "upplösande verkan" på de ursprungliga samfälligheterna. (I Rohentwurf avses visserligen ibland något annat med "pengarnas upplösande verkan"; nämligen att pengar är medlet, "att sönderdela ... innehavet i otaliga fragment och förtära dessa en i taget genom utbytet ... (Utan pengar en massa icke utbytbara, icke alienerbara föremål.)" - Grundrisse 754.)
[213] Grundrisse 133. - Marx anknyter här till sin kritik av pengarna i Ökonomisch-Philosophischen Manuskripten från 1844. Han säger där, kommenterande ett ställe ur Goethes "Faust": "Det som är mitt /für mich/ genom pengarna, det jag kan betala, d.v.s. det pengarna kan köpa, det är jag, själva pengarnas ägare. Så stark som pengarnas kraft, så starkt är jag ... Det som jag är och förmår, är alltså inte alls bestämt av min individualitet. Jag är ful, men jag kan köpa den vackraste hustru. Följaktligen är jag inte ful, för fulhetens verkan, dess avskräckande kraft har förintats av pengarna. Jag är - enligt min individualitet - lam, men pengarna skaffar mig 24 fötter; alltså är jag inte lam. Jag är en dålig, oärlig, samvetslös, andefattig /intetsägande/ människa, men pengarna är ärade, alltså även deras ägare. Pengarna är det högsta goda, alltså är deras ägare god, - pengarna upphöjer mig över mödan att vara oärlig; jag förutsätts alltså vara ärlig. Jag är andefattig, men pengarna är alltings verkliga ande, hur skulle då deras ägare kunna vara andefattig? Dessutom kan han köpa sig de snillrika /Geistreich/, och det som är makten över de snillrika, är det inte snillrikare än den snillrike? Jag, som genom pengarna förmår allt som ett mänskligt hjärta längtar efter, äger inte jag alla mänskliga tillgångar? Förvandlar alltså inte mina pengar alla min brister till deras motsats?" (A.a., s. 105.) Detta påminner om hur den amerikanske bilmagnaten Henry Ford vid en rättegångsförhandling parerade en förebråelse om bristande kunskap med att han inom 5 minuter kunde förse sig med folk med erforderlig kunskap. (K. Sward, Legend of H. Ford, 1948, s. 105.)
[214] Kapitalet I, s. 113 (korr.)/ty 146.
[215] Grundrisse 895. (Jfr de talrika ställen hos Marx och Engels som handlar om den "allmänna slätstrukenhet /Venalität/", som är förbunden med penningförhållandet.)
[216] A.a. 723. /Vid översättningen av Marx' delvis latinska text har vi haft hjälp av den engelska upplagan, s. 839, som också redovisar källan till de religiösa vändningarna: Institutiones, II, 1 (en historisk-dogmatisk rättslärobok i 4 delar, utgiven av den östromerske kejsaren Justinianus)./ (Jfr Kapitalet I, 113 (korr.)/ty 145, där Marx talar om penningcirkulationens "alkemi", som "inte ens helgonknotorna kan motstå ... och ännu mindre kan finare res sacrosanctae /heliga föremål/".)
[217] "Under antiken", läser vi i Rohentwurf, "var inte bytesvärdet knutpunkten; det uppträder så enbart hos handelsfolken, vilka dock endast hade carrying trade /transporthandel/, och inte själva producerade. Åtminstone var det bisak hos fenicier, kartager o.s.v. De kunde likaväl leva i den antika världens mellanrum, som judarna i Polen eller under medeltiden. Denna värld var snarare själv förutsättningen för sådana handelsfolk De slås ju också sönder var gång de kommer i allvarlig konflikt med antika samfälligheter. Hos romarna och grekerna etc. framträder pengarna först otvunget i sina båda första bestämningar som mått och cirkulationsmedel, och inte särskilt utvecklat i någon. Men så snart deras handel utvecklas, eller som hos romarna, erövringen för pengar i massor till dem - kort sagt, plötsligt på ett visst stadium av deras ekonomiska utveckling uppträder pengarna nödvändigt i sin tredje bestämning, och ju mer de utbildar sig i denna bestämning, desto mer framstår pengarna som undergång av deras samfällighet. "(Grundrisse, s. 134.)
[218] A.a. 872.
[219] A.a., s. 133f o. Till kritiken, s. 135 (korr.)/ty 110.
[220] Till kritiken, s. 130/ty 106.
[221] Grundrisse s. 143. Just denna tankegång har senare - som någonting helt nytt - tjatats av borgerliga sociologer och ekonomer.
[222] Till Kritiken, s. 146/ty 118.
[223] "Pengarna som individualiserat bytesvärde och därmed förkroppsligad rikedom, har sökts i alkemin; den figurerar i denna bestämning i monetär (merkantil)-systemet. Förepoken till det moderna industriella samhällets utveckling öppnas med den allmänna penninglystnaden, såväl från individernas som från staternas sida. Den verkliga utvecklingen av källorna till rikedomen som från staternas sida försiggår liksom bakom deras rygg, som medel, att få tag i rikedomens representant ... Jakten efter guld i alla länder leder till deras upptäckt; till ny statsbildning; närmast till ökning av /antalet/ varor som kommer ut i cirkulationen och av varor som leder till nya behov och av varor som drar in avlägsna världsdelar i utbytets och ämnesomsättningens process. "Enligt denna sida var därför pengarna i sin tredje bestämning "ett dubbelt medel, att utvidga rikedomen till universalitet och dra utbytets dimensioner över hela jorden; att överhuvud skapa bytesvärdets verkliga allmänhet i ämne och rum." (Grundrisse, s. 136.)
[224] Till kritiken, s. 137 (korr.)/ty 111f.
[225] Grundrisse, s. 886.
[226] A.a.
[227] Till kritiken, s. 127f. (korr)/ty 104.
[228] A.a., 130f /ty 106 och Kapitalet I, 115/ty 148.
[229] "Pengarnas utveckling som betalningsmedel framtvingar penningackumulationer för skuldsummornas förfalloterminer. Medan hopsamling av skatter /Schatzbildung/ som en självständig form för att göra sig rik försvinner med det borgerliga samhällets utveckling, växer tvärtom de ihopsamlade skatterna i form av reservfonder av betalningsmedel." (Kapitalet I, 122/ty 156.)
[230] A.a., s. 124f/ty 158f och Till kritiken, s. 156/ty 126.
[231] Kapitalet III, s. 289 (korr.)/Sa 286/ty 331.
[232] Kapitalet I, s. 125/ty 160. - Jfr Kapitalet II, s. 307 (korr.)/Sa 308/ty 350: "På grundval av den kapitalistiska produktionen är skattbildningen som sådan aldrig ändamål utan resultat antingen av en stockning i cirkulationen - i det större penningmassor än vanligt antar skattform - eller av de genom omslaget betingade anhopningarna eller slutligen: skatten är bara bildande av penningkapital, än så länge i latent form, bestämd art fungera som produktivt kapital."
[233] Grundrisse, s. 146.- Jfr Kapitalet I s. 116 (korr.)/ty 149: "Med varucirkulationens utveckling utvecklas ... förhållanden, varigenom varans avyttring och realiserandet av dess pris skiljs åt i tiden ... Ett varuslag kräver längre, ett annat kortare tid för produktionen. Produktionen av olika varor är knuten till olika årstider. Den ena varan kommer till på själva marknadsplatsen, medan den andra måste forslas till en avlägsen marknad. Den ene varuägaren kan därför uppträda som säljare, innan den andre uppträder som köpare. ... Den ene varuägaren säljer en leveransfärdig /eg. vorhandne/ vara, den andre köper den, men endast som representant för pengar, eller för framtida pengar."
[234] Jfr Till kritiken, s. 142 (korr) /ty 115f: "I varans metamorfosprocess byter varuvaktarna lika ofta skinn som varan förändras eller som pengarna dyker upp i nya former. Sålunda stod varuägarna ursprungligen blott som varuägare mot varandra; så blev den ene säljare, den andre köpare, sedan var och en omväxlande köpare och säljare, därefter blev de skattsamlare och slutligen rika män. Sålunda lämnar inte varuägarna cirkulationsprocessen så som de trätt in i den. Faktiskt är de olika formbestämdheter, som pengarna får i cirkulationsprocessen, blott själva varornas kristalliserade formväxling, vilken i sin tur blott är ett föremålsligt uttryck för de i förändring stadda samhälleliga relationer, i vilka varuägarna genomför sin ämnesomsättning. I cirkulationsprocessen uppkommer nya utbytesförhållanden och som bärare av dessa förändrade förhållanden får varuägarna ny ekonomisk karaktär."
[235] "I värdenas osynliga mått, lurar den kalla penningen." (Till kritiken, 63 (korr) /ty 54)
[236] Kapitalet III, s. 518 (korr) /Sa 546 /ty 589.
[238] Jfr kapitel 22 i detta arbete.
[239] Grundrisse, s. 875f. Jfr Kapitalet III, s. 517 (korr) /Sa 545/ty 588f: "Men varigenom skiljer sig nu guld och silver från rikedomens övriga gestalter? Inte genom värdestorleken, ty denna bestämmes av det i dem föremålsgjorda arbetet, utan som självständiga inkarnationer /förkroppsliganden/, uttryck för rikedomens samhälleliga karaktär ... Denna dess samhälleliga tillvaro, framträder som något utanförstående, som ting, sak, vara vid sidan av och utom den samhälleliga rikedomens verkliga element. Så länge produktionen flyter, glömmer man detta. Krediten som en likaledes samhällelig form av rikedomen, tränger undan pengarna och tar deras plats. Det är förtroendet till produktionens samhälleliga karaktär som låter produkternas penningform framträda som något försvinnande och ideellt, som något enbart föreställt. Men så snart krediten skakas - och en sådan fas inträder alltid nödvändigt i den moderna industrins cykel /kretslopp/ ska nu all reell rikedom plötsligt och faktiskt förvandlas till pengar, till guld och silver, ett vansinnigt krav, som emellertid nödvändigt växer fram ur själva systemet." (Jfr även a.a., s. 466f /ty 532f.)
[240] Grundrisse, s. 871.
[241] Till kritiken, s. 153 /ty 124.
[242] Grundrisse, s. 877.
[243] A.a., s. 878.
[244] Till kritiken, s. 146 (korr) /ty 118.
[245] Grundrisse, s. 878ff.
[246] A.a., s. 881.
[247] Kapitalet I, 122 (korr) /ty 156.
[248] Till kritiken, s. 155 (korr) /ty 125f och Grundrisse s. 881.
[249] Till kritiken, s. 155 /ty 125f.
[250] I denna mening kan världspengarna även betecknas som "världsmynt". Men som sådana skiljer de sig från de egentliga mynten genom att de är "likgiltiga i förhållande till sin formbestämning" som cirkulationsmedel "och väsentligen är varan som sådan, allestädes närvarande vara". Såvida nämligen guld och silver i det internationella utbytet /Verkehr/ "tjänar som enbart bytesmedel genomför de faktiskt myntens funktion, men mynt som har berövats sin prägling", så att de "endast uppskattas efter sin metallvikt, inte bara föreställer värde, utan samtidigt är det". (Grunddragen 55 /ty 138, Grundrisse 871, 879.)
[251] Till kritiken 156 (korr) /ty 126.
[252] Kapitalet III, s. 410 (korr) /Sa 415 /ty 468.
[253] Kapitalet I s. 124 (korr) /ty 158.
[254] Grundrisse, s. 883.
[255] Ibid., s. 878 och 881.
[256] Kapitalet I, s. 122 (korr) /ty 156. - Jfr Theorien III, s. 250: "Med det är enbart utrikeshandeln, marknadens utveckling till världsmarknad, som utvecklar pengarna till världspengar och det abstrakta arbetet till samhälleligt arbete. Den abstrakta rikedomen, värde, pengar - alltså det abstrakta arbetet utvecklar sig i den utsträckning, vari det konkreta arbetet utvecklas till en totalitet av olika arbetssätt som omfattar världsmarknaden. Den kapitalistiska produktionen vilar på värdet, eller på utveckling av det i produkten ingående arbetet som samhälleligt arbete. Men detta är bara möjligt på basis av utrikeshandeln och världsmarknaden. Detta är alltså såväl förutsättning för som resultat av den kapitalistiska produktionen."
[257] Marx understryker därför upprepade gånger, att "verkliga pengar", "pengar i ordets eminenta /stora/ betydelse", bara existerar som "världsmarknadspengar", i den "allmänna världsmarknadsvaran". (Kapitalet III, 485 /ty 552 och en felaktig sidhänvisning hos tyska uppl.)
[258] Jfr fotnot 17 på sid. 107.
[259] Grundrisse, s. 13lf och 140 (Jfr Till kritiken, s. 125f /ty 102f.)
[260] Till kritiken, s. 126f /ty 103.
[261] Grundrisse, s. 151.
[262] A.a., s. 144f.
[263] A.a., 170 och 171.
[1*] Engelskt guldmynt.
[2*] I de tyska upplagorna har 'veräusserlich' i Das Kapital blivit 'veränderlich'.
[3*] I tyska uppl. står 'Geld' i stället för 'Gold'.
[4*] Rosd. har frångått Till kritikens text, som här har "guldförpuppning".
[5*] Tyskans "treibt" kan tyvärr inte här översättas med det alltför passiva "driver mot".
[A*] Se Marx' "Index zu den 7 Heften" (Grundrisse, 855).
Last updated on: 12.21.2008