Källa: Marx Engels Werke bd XXV, s. 7-919; "Das
Kapital. Band III. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ruth Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Nu gäller det att undersöka vad bankkapitalet består av.
Vi har nyss sett, att Fullarton och andra förvandlar skillnaden mellan pengar som cirkulationsmedel och pengar som betalningsmedel (även som världspengar, beträffande guldutflödet) till en skillnad mellan cirkulation (currency) och kapital.
Den underliga roll som kapitalet här spelar är skälet till att lika sorgfälligt som den upplysta ekonomin försökte inprägla att penningen inte är kapital, lika sorgfälligt inpräglar denna bankirekonomi, att penningen i själva verket är kapitalet par excellence.
Vi ska visa vid de senare undersökningarna, att penningkapitalet härvid emellertid förväxlas med "moneyed capital" i betydelsen räntebärande kapital, medan i den förstnämnda betydelsen penningkapitalet alltid bara är en genomgångsform för kapitalet, åtskild från dess andra former, varukapitalet och det produktiva kapitalet.
Bankkapitalet består av 1) kontanta pengar, guld eller sedlar, 2) värdepapper d.v.s. växlar, som är löpande och tid efter annan förfaller och vilkas diskontering utgör bankirens egentliga verksamhet; och offentliga värdepapper som statspapper, skattkammarväxlar, aktier av alla slag, kort sagt räntebärande papper, som emellertid väsentligt skiljer sig från växlarna. Härtill kan även räknas hypotek. Det kapital, som sammansättes av dessa faktiska beståndsdelar, åtskiljes i sin tur i bankirens investerade kapital och de depositioner som bildar hans "banking capital" eller upplånade kapital. I fråga om banker med sedelutgivning tillkommer dessutom sedlarna. Depositioner och sedlar lämnar vi till en början utanför. Så mycket är klart, att det inte innebär någon förändring i bankirkapitalets faktiska beståndsdelar - pengar, växlar, depositionspapper - om dessa olika element representerar hans eget kapital eller depositioner, andras kapital. Samma indelning kvarstår antingen han driver sin affär enbart med eget kapital eller han driver den enbart med hos honom deponerat kapital.
Det räntebärande kapitalets form gör att varje bestämd och regelbunden penningreveny framstår som kapitalränta, antingen den härrör ur ett kapital eller ej. Först förvandlas penninginkomsten till ränta, och med räntan finner man också det kapital varur den härrör. Likaså framstår i och med det räntebärande kapitalet varje värdesumma som kapital, så snart den inte utges som reveny; nämligen som huvudsumma (principal) i motsats till den möjliga eller verkliga ränta som den kan avkasta.
Saken är enkel: säg att genomsnittsräntefoten är 5% per år. En summa av 500 £ skulle alltså, förvandlad i räntebärande kapital, årligen inbringa 25 £. Varje fast årlig inkomst om 25 £ betraktas därför som ränta på ett kapital om 500 £. Detta är och förblir dock en rent illusorisk föreställning, utom i det fall att källan till de 25 £, antingen denna nu är ett rent egendomsanspråk resp. skuldfordran eller ett verkligt produktionselement som t.ex. ett jordstycke, direkt är möjlig att överföra eller erhåller en form i vilken den kan överföras. Låt oss ta som exempel statsskuld och arbetslön.
Staten måste årligen betala sina borgenärer ett visst kvantum ränta för det upplånade kapitalet. Borgenären kan i detta fall inte säga upp sin fordran hos gäldenären utan bara sälja sin fordran, d.v.s. sin ägotitel på den. Kapitalet själv har konsumerats, givits ut av staten. Det existerar inte mer. Vad statsborgenären besitter är 1) skuldbevis på staten, på låt oss säga 100 £; 2) detta skuldbevis ger honom anspråk på de årliga statsinkomsterna, d.v.s. den årliga produkten av skatterna, för ett visst belopp, säg 5 £, eller 5%; 3) han kan godtyckligt sälja detta skuldbevis om 100 £ till annan person. Är räntefoten 5% och statsgaranti därtill förutsatt, så kan ägaren A sälja skuldbeviset till B för i regel 100 £, ty för B är det detsamma som om han årligen lånar ut 100 £ till 5% eller om han genom betalning av 100 £ tillförsäkrar sig en årlig tribut av staten till beloppet 5 £. Men i alla dessa fall förblir kapitalet, som vars avkomling (ränta) statsbetalningen betraktas, illusoriskt, fiktivt kapital. Inte bara så att summan som lånades till staten överhuvud inte mer existerar. Den var överhuvud aldrig bestämd att bli utgiven, investerad som kapital, och endast genom att investeras som kapital hade den kunnat förvandlas till ett värde som bevaras. För originalborgenären A representerar den honom tillfallande delen av den årliga skatten ränta på hans kapital liksom för ockraren den honom tillfallande delen av slösarens förmögenhet, fastän i båda fallen den lånade penningsumman inte utges som kapital. Möjligheten att sälja skuldsedeln på staten representerar för A huvudsummans eventuella tillbakaflöde. Vad B angår är, sett från hans privata ståndpunkt, hans kapital investerat som räntebärande kapital. I sak har han endast trätt in i stället för A och köpt dennes skuldfordran på staten. Dessa transaktioner må mångfaldigas aldrig så mycket, statsskuldkapitalet förblir rent fiktivt, och från det ögonblick statsskuldsedlarna blev osäljbara skulle skenet av kapital falla bort. Inte desto mindre har, som vi strax ska se, detta fiktiva kapital sin egen rörelse.
Vi ska nu betrakta arbetskraften i motsats till statsskuldskapitalet, där ett minus framträder som kapital - just som det räntebärande kapitalet överhuvud taget är källan till alla förvridna former, som t.ex. skulder i bankirens föreställning kan uppträda som varor. Arbetslönen uppfattas här som ränta och därmed arbetskraften som det kapital som avkastar denna ränta. Är t.ex. arbetslönen för ett år 50 £ och står räntefoten vid 5%, så gäller den årliga arbetskraften lika med ett kapital om 1.000 £. Det förvridna kapitalistiska föreställningssättet når här sin höjdpunkt, då man i stället för att förklara kapitalets värdeförökning ur arbetskraftens exploatering vänder på förhållandet och förklarar arbetskraftens produktivitet med att arbetskraften själv är detta mystiska räntebärande kapital. Under andra hälften av 1600-talet (t.ex. hos Petty) var detta en älsklingsföreställning, som emellertid också nu för tiden på fullt allvar brukas dels av vulgärekonomer, dels och huvudsakligen av tyska statistiker.[92*] Här inträder tyvärr två omständigheter, som gör denna huvudlösa föreställning ännu mera osmaklig. För det första, att arbetaren måste arbeta för att få denna ränta, och för det andra, att han inte kan öka sin arbetskrafts kapitalvärde genom överföring av mervärde. I stället är det årliga värdet av hans arbetskraft lika med hans årliga genomsnittslön, och det han måste ge dess köpare i ersättning genom sitt arbete är detta värde själv plus mervärdet, dess värdeförökning. I slavsystemet har arbetaren ett kapitalvärde, nämligen sitt köppris. Och om han hyres ut, ska den som hyr honom för det första betala räntan på köppriset och därtill ersätta kapitalets årliga förslitning.
Att bilda fiktivt kapital kallar man att kapitalisera. Man kapitaliserar varje regelbunden inkomst, i det man beräknar den efter genomsnittsräntefoten som den avkastning ett kapital utlånat till denna räntefot skulle ge. Så vore t.ex., om den årliga inkomsten = 100 £ och räntefoten = 5%, dessa 100 £ den årliga räntan på 2.000 £, och dessa 2.000 £ gäller nu som kapitalvärde för den juridiska ägotiteln till de 100 £ årligen. För den som köper denna ägotitel representerar då de 100 £ årlig inkomst i verkligheten förräntning av hans investerade kapital till 5%. Allt sammanhang med kapitalets verkliga värdeförökningsprocess är sålunda spårlöst försvunnen och föreställningen om kapitalet som en sig själv värdeökande automat befästes.
Även då skuldsedeln - värdepapperet - inte representerar ett rent illusoriskt kapital vilket det gör när det gäller statsskulden, är kapitalvärdet av detta papper en ren illusion. Vi har tidigare sett, hur kreditväsendet frambringar associerat kapital. Papper gäller som ägotitlar vilka representerar sådant kapital. Aktier i järnvägs-, gruv-, sjöfarts- och andra bolag representerar verkligt kapital, nämligen det i dessa företag anlagda och fungerande kapitalet eller den penningsumma som delägarna satsat för att utge som kapital i sådana företag. Varvid det ingalunda är uteslutet att de också kan representera rena svindelföretag. Men detta kapital existerar inte dubbelt, ena gången som kapitalvärde på ägotitlarna, aktierna, och andra gången som det i dessa företag verkligen investerade eller för investering avsedda kapitalet. Det existerar bara i den senare formen, och aktien är ingenting annat än en ägotitel, en andel i det mervärde som kan realiseras. A kan sälja denna titel till B och B sälja den till C. Dessa transaktioner ändrar ingenting i saken. A eller B har då förvandlat sin titel till kapital men har förvandlat sitt kapital till en ren ägotitel på det mervärde som aktiekapitalet förväntar.
Dessa ägotitlars självständiga rörelse, inte bara statsinkomsternas utan även aktiernas, ger en skenbar bekräftelse på illusionen att de skulle vara verkligt kapital vid sidan om det kapital eller det anspråk för vilket de eventuellt gäller som titel. De blir nämligen förvandlade till varor, vilkas pris har en egen karaktär och etablering. Deras marknadsvärde bestämmes på ett annat sätt än deras nominalvärde utan att värdet (om också värdeökningen) av det verkliga kapitalet ändras. A ena sidan fluktuerar deras marknadsvärde med höjd och säkerhet av de avkastningar på vilka de ger rättsanspråk. Är nominalvärdet för en aktie, d.v.s. den inbetalda summa aktien ursprungligen representerar, 100 £, och avkastar företaget 10% i stället för 5%, så stiger dess marknadsvärde vid i övrigt lika förhållanden och vid en räntefot av 5% till 200 £, ty kapitaliserad till 5% representerar den nu fiktivt kapital på 200 £. Den som köper den till 200 £ erhåller 5% reveny av denna kapitalinvestering. Tvärtom ifall avkastningen från företaget avtar. Marknadsvärdet för dessa pengar är delvis spekulativt, då det bestämmes inte bara genom den verkliga inkomsten utan genom den förväntade, i förväg beräknade. Men förutsättes det verkliga kapitalets värdeökning som konstant eller, där inget kapital existerar som ifråga om statsskulderna, den årliga avkastningen som lagligt fastställd och även i övrigt tillräckligt säker, så stiger och faller priset på dessa värdepapper omvänt mot räntefoten. Stiger räntefoten från 5 till 10%, så representerar ett värdepapper som tillförsäkrar en avkastning av 5 £ ju bara ett kapital om 50 £. Faller räntefoten till 21/2%, så representerar samma värdepapper ett kapital om 200 £. Dess värde är alltid bara den kapitaliserade avkastningen, d.v.s. avkastningen beräknad på ett fiktivt kapital efter den gällande räntefoten. I tider av knapphet på penningmarknaden, kommer dessa värdepapper alltså att falla i pris av två skäl; för det första för att räntefoten stiger, för det andra för att de i stor mängd kastas ut på marknaden för att realiseras i pengar. Dessa prisfall försiggår oberoende av om avkastningen som dessa papper tillförsäkrar sin ägare, är konstant som ifråga om statliga värdepapper, eller om värdeförmeringen av det verkliga kapital de representerar, som vid industriföretag, möjligen också drabbas av störningen i reproduktionsprocessen. I sistnämnda fall tillkommer då utom den omnämnda värdeminskningen ytterligare en annan. Men så snart stormen är över, stiger dessa papper åter till sin förra höjd, såvida de inte representerar rena svindelföretag eller sådana som gått i konkurs. Deras värdeminskning under krisen verkar som ett kraftigt medel för centralisation av penningförmögenheten.[93*]
Såvida en värdeminskning eller värdestegring på dessa papper är oberoende av värderörelsen hos det verkliga kapital, som de representerar, är en nations rikedom precis lika stor efter som före värdeminskningen eller värdestegringen.
"Den 23 oktober 1847 hade de offentliga fonderna och kanal- och järnvägsaktierna redan minskat i värde med 114.725.225 £" (Morris, chef för Bank of England. Vittnesmål i rapporten om Commercial Distress 1847-48).
Såvida deras värdeminskning inte var ett uttryck för ett verkligt stillestånd i produktion eller samfärdsel på järnvägar och kanaler eller nedläggning av påbörjade företag eller ödslande av kapital i positivt onyttiga företag, blev nationen inte ett öre fattigare genom att dessa såpbubblor av nominellt penningkapital brusto.
Alla dessa papper är i verkligheten ingenting annat än ackumulerade anspråk, rättstitlar på kommande produktion, vilkas penning- eller kapitalvärde antingen inte alls representerar något kapital, som i fråga om statsskulden, eller regleras oberoende av det verkliga kapitals värde som de representerar.
I alla länder med kapitalistisk produktion existerar en oerhörd mängd s.k. räntebärande kapital eller moneyed capital i denna form. Och med ackumulation av penningkapital menas till stor del ingenting annat än ackumulation av dessa anspråk på produktionen, en ackumulation av marknadspriset, det illusoriska kapitalvärdet av dessa anspråk.
En del av bankirkapitalet är nu investerat i dessa s.k. räntebärande papper. Denna del är i sig själv en del av reservkapitalet, som inte fungerar i de verkliga bankaffärerna. Den mest betydande delen består av växlar, d.v.s. betalningslöften från industrikapitalister eller köpmän. För penningutlånaren är dessa växlar räntebärande papper; d.v.s. när han köper dem drar han av ränta för den återstående löptiden. Detta kallas att diskontera. Det beror alltså på den gällande räntefoten hur stort avdraget är från den summa som växeln representerar. -
Den sista delen av bankirens kapital består av hans penningreserv av guld eller sedlar. Depositionerna står, om de inte är bundna för längre tid genom kontrakt, ständigt till insättarnas förfogande, de befinner sig i ständig fluktuation. Men om några tar ut, sätter andra in, så att det allmänna genomsnittsbeloppet fluktuerar obetydligt under tider av normal affärsverksamhet.
Bankernas reservfonder i länder med utvecklad kapitalistisk produktion uttrycker alltid ett genomsnitt av kvantiteten pengar som existerar som skatt, och själva denna skatt består i sin tur till en del av papper, blotta anvisningar på guld, som emellertid inte är några självständiga värden. Den största delen av bankirkapitalet är därför fiktivt och består av skuldfordringar (växlar), statspapper (som representerar förgånget kapital) och aktier (anvisningar på kommande avkastning). Varvid inte får förgätas, att kapitalets penningvärde, som dessa papper i bankirens pansarklädda kassavalv representerar, t.o.m. om de är anvisningar på säkra avkastningar (som i fråga om statspapper) eller om de är ägotitlar på verkligt kapital (som i fråga om aktier), är helt och hållet fiktivt och regleras så att de avviker från värdet av det verkliga kapital, som de åtminstone delvis representerar; eller när de representerar enbart fordran på avkastning men inte något kapital, uttryckes deras fordran trots att den gäller samma avkastning i ständigt växlande fiktivt penningkapital. Därtill kommer ytterligare, att en stor del av detta fiktiva bankirkapital inte representerar bankirens eget kapital utan allmänhetens, som deponerar hos honom med eller utan ränta.
Depositionerna göras alltid i pengar, guld eller sedlar, eller i anvisningar på sådana. Med undantag för reservfonden, som allt efter den verkliga cirkulationens behov sammandrages eller utvidgas, befinner sig dessa depositioner i verkligheten alltid i händerna på de industrikapitalister och köpmän, som diskonterar sina växlar och gör sina investeringar med dem å ena sidan och å andra sidan i händerna på köpmän i värdepapper (börsmäklare) eller privatpersoner som sålt sina värdepapper eller i händerna på regeringen (i fråga om skattkammarväxlar och nya lån). Depositionerna själva spelar en dubbel roll. Å ena sidan blir de, som nyss har nämnts, utlånade som räntebärande kapital och finns alltså inte i bankernas kassor utan figurerar endast i deras böcker som insättarnas tillgodohavanden. Å andra sidan har de en funktion som sådana rena bokföringsposter, såvida insättarnas ömsesidiga tillgodohavanden utjämnas och avskrivas gentemot varandra genom checker på deras depositioner, varvid det är alldeles likgiltigt om depositionerna ligger hos samma bankir, så att denne avskriver de olika kontona mot varandra, eller om detta sker genom olika banker som byta sina checker mot varandra och bara utbetalar det överskjutande.
Med utvecklingen av det räntebärande kapitalet och kreditsystemet synes allt kapital fördubbla sig och på sina ställen tredubbla sig genom det olika sätt på vilket samma kapital eller också bara samma skuldfordran framträder hos olika innehavare under olika former.[94*] Den största delen av dessa "penningkapital" är rent fiktiv. Samtliga depositioner med undantag för reservfonden är ingenting annat än tillgodohavanden hos bankiren, vilka emellertid aldrig existerar som insättningar. Såvida de tjänar giroaffärer fungerar de som kapital för bankirerna, sedan dessa har lånat ut dem. De betalar sinsemellan de ömsesidiga anvisningarna på de icke existerande depositionerna genom inbördes avräkning på dessa tillgodohavanden.
A. Smith säger med avseende på den roll kapitalet spelar i penningutlåningen:
"Till och med i penningaffärer är penningen fortfarande ingenting annat än en anvisning, som överför sådana kapital som deras ägare inte kan bruka ur en hand till en annan. Dessa kapital kan vara proportionellt mycket större än den penningsumma som tjänar som verktyg för deras överförande; samma mynt eller sedlar tjänstgör vid många olika lån efter varandra lika väl som vid många olika inköp. A lånar t.ex. 1.000 £ till W, varmed W genast köper av B för 1.000 £ varor. Då B inte själv har någon användning för pengarna, lånar han identiskt samma mynt eller sedlar till X, varmed X åter köper varor av C för 1.000 £. På samma sätt och av samma skäl utlånar C pengarna till Y, som åter köper varor med dem av D. Så kan samma enheter guld eller papper under loppet av några få dagar tjäna till förmedling av tre olika lån och tre olika inköp, till värdet lika med hela beloppet av dessa enheter. Vad de tre penningägarna, A, B och C, överlämnar till de tre låntagarna W, X och Y är makten att göra dessa inköp. I denna makt består såväl värdet som nyttan av dessa lån. Det kapital, som lånats av de tre penningägarna, är lika med värdet på de varor som kunde köpas därmed och tre gånger större än värdet av de pengar med vilka köpen göras. Trots detta kan alla dessa lån vara fullkomligt säkra, då de varor som de olika gäldenärerna köper användas så, att de i sinom tid inbringar ett lika värde i guld- eller papperspengar jämte en profit. Och lika väl som samma pengar kan tjäna till förmedling av olika lån till sitt tredubbla eller t.o.m. trettiofaldiga värde, likaväl kunna de många gånger efter varandra tjäna som medel till återbetalning. (Bok II, kap. IV. [71].)
Då samma mynt och sedlar kan användas för många olika inköp alltefter sin cirkulationshastighet, så kan de lika väl användas för många olika lån, ty inköpen för dem från en person till en annan och lånet är bara ett överförande från en person till en annan utan förmedling av något köp. För varje säljare representerar penningen den förvandlade formen av hans vara. I dessa tider, då varje värde uttryckes som kapitalvärde, representerar den i de olika lånen en rad olika kapital. Detta är bara ett annat uttryck för den tidigare satsen, att penningen kan realisera olika varuvärden i följd efter varandra. På samma gång tjänar den som cirkulationsmedel för att befordra realkapital från en person till en annan. Men vid utlåning är det inte som cirkulationsmedel den går ur hand till hand. Så länge den finns hos långivaren är den inte cirkulationsmedel utan hans kapitals värdeexistens, och i denna form överför han den vid lånetransaktionen. Hade A lånat pengarna till B och B till C utan förmedling av köp, så skulle samma pengar inte representera tre kapital utan bara ett, bara ett kapitalvärde. Hur många kapital de verkligen representerar, det hänger på hur många gånger de fungera som värdeform för olika varukapital.
Det samma som A. Smith säger om lån i allmänhet gäller om depositionerna, som ju endast är ett särskilt namn för de lån som allmänheten lämnar till bankirerna. Samma mynt eller sedlar kan tjäna som instrument för ett godtyckligt antal depositioner.
"Det är obestridligen riktigt, att de 1.000 £ som någon i dag deponerat hos A i morgon åter utgivas och bildar en deposition hos B. Dagen efter kan de, utbetalade genom B, bilda en deposition hos C och så vidare i det oändliga. Samma 1.000 £ i pengar kan därför mångfaldigas genom en rad av överföringar till en absolut obestämbar summa av depositioner. Därför är det möjligt, att 9/10 av alla depositioner i Det förenade Konungariket inte har någon annan realitet än anteckningarna i böckerna hos de bankirer som var och en ska göra avräkning för dem ... Så t.ex. var i Skottland, där penningomloppet aldrig utgjorde mer än 3 miljoner £, depositionerna 27 miljoner. Om det nu inte uppstod någon allmän anstormning mot bankerna för depositionernas skull, så kunde samma 1.000 £, om de skickades samma väg tillbaka med samma lätthet utjämna en likaså obestämbar summa. Då samma 1.000 £ med vilka någon i dag utjämnar en skuld till en detaljhandlare i morgon kan utjämna dennes skuld till köpmannen, dagen därpå köpmannens skuld till banken, och så vidare utan slut; så kan samma 1.000 £ vandra ur hand i hand och från bank till bank och utjämna varje tänkbar summa av depositioner." (The Currency Theory Reviewed, s. 62-63.)
Liksom allting i detta profitsystem fördubblar och tredubblar sig och förvandlas till blotta hjärnspöken, så gäller detta även om "reservfonden", där man äntligen tror sig stöta på något reellt.
Låt oss höra mr Morris, chef för Bank of England:
"Privatbankernas reserver finnas i Bank of England i form av depositioner ... En export av guld inverkar i första hand uteslutande på Bank of Englands reserver; men den skulle likväl komma att inverka på de andra bankernas reserver, i den mån som den är ett utflöde av en del av den reserv som de har i vår bank. Detta skulle inverka på reserven i alla banker i hela landet." (Commercial Distress, 1847/48 [Nr. 3.639, 3.642].)
Till slut visar det sig alltså att reservfonderna i verkligheten är Bank of Englands reservfond.[95*] Men också denna reservfond har en dubbel existens. Reservfonden i banking department är lika med det överskott av sedlar, som banken är berättigad att utge utöver de cirkulerande sedlarna. Legalt maximum för sedelutgivningen är = 14 miljoner (för detta kräves ingen metallisk reserv; det är statens skuld till banken i ungefärligt belopp) plus den ädelmetallreserv som finns i bankens förråd. Om alltså denna reserv är 14 miljoner £, så kan banken ge ut 28 miljoner £ i sedlar, och om 20 miljoner av dessa cirkulerar, så är reservfonden i banking department 8 miljoner. Dessa 8 miljoner sedlar är då lagligen det bankirkapital som banken disponerar och samtidigt reservfond för dess depositioner. Sker nu ett guldutflöde som minskar metallreserven med 6 miljoner - varför lika mycket sedlar måste förintas - så skulle reserven i banking department sjunka från 8 till 2 miljoner. Å ena sidan skulle banken höja sin räntefot betydligt; å andra sidan skulle de banker som har deponerat hos den och de andra insättarna upptäcka att reservfonden för deras egna tillgodohavanden hos banken starkt avtog. 1857 hotade de fyra största aktiebankerna i London att om Bank of England inte utverkade ett "kungligt brev" om upphävande av 1844 [64] år banklag[96*], skulle de dra tillbaka sina depositioner, vilket skulle ha gjort banking department bankrutt. På detta sätt kan banking department göra konkurs, som 1847, under det att åtskilliga miljoner (1847 t.ex. 8 miljoner) ligger i issue department som garanti för de cirkulerande sedlarnas konvertibilitet. Detta är emellertid också illusoriskt.
"Den stora del av depositionerna, för vilken bankirerna själva inte har någon omedelbar efterfrågan, överföras till bill-brokers" (bokstavligen växelmäklare, i sak till hälften bankirer), "som i stället ger bankiren handelsväxlar som säkerhet för förskottet. Dessa växlar har de redan diskonterat för folk i London och landsorten. En bill-broker är inför bankiren ansvarig för återbetalningen av money at call" (pengar som vid anfordran omedelbart ska återbetalas); "och denna typ av affärer har en så väldig omfattning, att mr Neave, nuvarande chef för Bank of England, i sitt vittnesmål säger: Vi vet, att en broker hade miljoner och vi hade skäl att antag att en annan hade mellan 8 och 10 miljoner; en hade 4, en annan 31/2, en tredje mer än 8. Jag talar om depositioner hos brokers." (Report of Committee on Bank Acts 1857-58. s. 5, avd. nr 8.)
"Londons bill-brokers ... utförde sitt enorma geschäft utan någon som helst reserv i kontanter; de förlitade sig på intäkterna av sina undan för undan förfallande växlar eller i nödfall på sin makt att erhålla förskott av Bank of England mot att deponera de av dem diskonterade växlarna" [a.a., s. VIII, Nr. 17]. - "Två firmor av bill-brokers i London inställde sina betalningar 1847; båda återupptog senare affärerna. 1857 inställde de åter betalningarna. Den ena firmans skulder var 1847 i runt tal 2.683.000 £ vid ett kapital om 180.000 £; samma firmas skulder var 1857 = 5.300.000 £, medan kapitalet sannolikt inte utgjorde mer än 1/4 av vad det varit 1847. Den andra firmans passiva var båda gångerna mellan 3 och 4 miljoner vid ett kapital om inte mer än 45.000 £." (Sammastädes, avd. 52.)
Vi närmar oss nu de enda svåra frågorna när det gäller kreditväsendet. De är följande.
För det första: Det egentliga penningkapitalets ackumulation. I vad mån är den ett tecken på verklig ackumulation av kapitalet, d.v.s. på reproduktion i utvidgad skala, och i vad mån är den det inte? Kapitalets s.k. överflöd, ett uttryck som alltid brukas enbart om det räntebärande, d.v.s. penningkapitalet, är den bara ett speciellt sätt att uttrycka den industriella överproduktionen eller utgör den ett särskilt fenomen vid sidan av denna? Sammanfaller detta överflöd, detta överutbud av penningkapital, med existensen av stagnerande penningmängder (barrer, guldmynt och banksedlar), så att detta överflöd av verkliga pengar är uttryck och företeelseform för detta överflöd av lånekapital?
Och för det andra? I vad mån uttrycker penningknapphet, d.v.s. brist på lånekapital, en brist på verkligt kapital (varukapital och produktivt kapital)? I vad mån sammanfaller den å andra sidan med brist på pengar som sådana, brist på cirkulationsmedel?
Så långt vi hittills har studerat den säregna formen av penningkapitalets ackumulation och av penningförmögenhetens ackumulation i allmänhet, har den upplöst sig i ackumulation av anspråk på äganderätt till arbete. Ackumulationen av statsskuldkapitalet betyder, som vi har visat, ingenting annat än utökning av en klass statsborgenärer, som är berättigade att för sin räkning lägga beslag på vissa summor av skattebeloppet.[97*] I dessa fakta, då t.o.m. en ackumulation av skulder kan framträda som ackumulation av kapital, visar sig den förvrängning av alla begrepp som försiggår i kreditsystemet i sin fulländning. Dessa skuldsedlar som är utfärdade på det ursprungligen lånade och länge sedan förbrukade kapitalet, dessa pappersduplikat av förintat kapital fungera för sina ägare såtillvida som kapital som de är säljbara varor och därmed kan återförvandlas till kapital.
Egendomsbevis på samhällsföretag, järnvägar, gruvor etc. är, som vi likaledes har sett, visserligen faktiska anspråk på verkligt kapital. Men de ger ingen förfoganderätt över detta kapital. Det kan inte tas tillbaka. De ger bara rättsanspråk på en del av det mervärde som det kommer att förvärva. Men dessa bevis blir pappersduplikat av det verkliga kapitalet på samma sätt som om ett konossement fick ett värde vid sidan av skeppslasten och samtidigt med denna. De blir nominella representanter för icke existerande kapital. Ty det verkliga kapitalet existerar vid sidan om och ändrar inte plats genom att dessa duplikat byter ägare. De blir former av det räntebärande kapitalet, därför att de inte bara garanterar viss avkastning utan också kapitalvärde, genom att sälja dem kan man få detta återbetalat. I den mån som ackumulationen av dessa papper uttrycker ackumulationen av järnvägar, gruvor, ångfartyg etc., i samma mån uttrycker den en utvidgning av den pågående reproduktionsprocessen - just så som en höjd taxering av t.ex. en rörlig förmögenhet uttrycker expansionen av denna förmögenhet. Men som duplikat, som själva kan förvandlas till varor och därmed själva cirkulera som kapitalvärden, är de illusoriska, och deras värdebelopp kan falla och stiga alldeles oberoende av det verkliga kapitalets värderörelse, som de är rättsanspråk på. Deras värdebelopp, d.v.s. deras kursnotering på börsen, har en ofrånkomlig tendens att stiga med räntefotens fall, såvida detta är en enkel följd av profitkvotens fallande tendens och oberoende av penningkapitalets karaktäristiska rörelser. Så att denna imaginära rikedom redan av detta skäl expanderar, när det gäller värdeuttrycket för var och en av dess alikvota delar av ett visst ursprungligt nominalvärde, under den kapitalistiska produktionens utvecklingsgång.[98*]
Vinst och förlust genom prisfluktuationer på dessa egendomsbevis, liksom deras centralisation i händerna på järnvägskungar och liknande, blir enligt sakens natur mer och mer ett resultat av ett spel, som nu blir metoden att förvärva kapitalegendom, i stället för att den förvärvas genom arbete, och det ersätter även det direkta våldet. Denna sorts imaginära penningförmögenhet bildar inte bara en mycket betydande del av de privata penningförmögenheterna utan också av bankirkapitalet som redan nämnts.
Med penningkapitalets ackumulation kunde man även förstå - vi nämner detta bara för att snabbt få det avklarat - ackumulation av rikedom i händerna på bankirer (professionella penningutlånare) som förmedlare mellan privata penningkapitalister å ena sidan och stat, kommuner och reproducerande låntagare å andra sidan; då hela den oerhörda utvecklingen av kreditsystemet, av den samlade krediten överhuvud, exploateras av dem som deras privatkapital. Dessa herrar besitter ständigt kapitalet och inkomsterna i penningform eller i direkta fordringar på pengar. Ackumulationen av denna klass' förmögenhet kan försiggå i mycket olika riktning jämfört med den verkliga ackumulationen, men den bevisar i varje fall, att denna klass tillgodogör sig en god del av denna ackumulation.
Låt oss återföra den föreliggande frågan till ett trängre område. Statspapper liksom aktier och värdepapper av alla slag är investeringssfärer för utlåningsbart kapital, för kapital som är bestämt att bli räntebärande. De är former för utlåning av sådant kapital. Men de är inte i sig själva det investerade lånekapitalet. Å andra sidan, såvida krediten spelar en direkt roll i reproduktionsprocessen: vad industrikapitalisten eller köpmannen behöver, om han vill ha växlar diskonterade eller ta upp ett lån, är varken aktier eller statspapper. Vad han behöver är pengar. Han omplacerar eller säljer alltså dessa värdepapper, om han inte kan skaffa sig pengar på annat sätt. Det är med ackumulation av detta lånekapital vi har att göra här, och speciellt med det lånbara penningkapitalets ackumulation. Det är inte fråga om lån av hus, maskiner eller annat fast kapital. Det är inte heller fråga om de förskott som industrikapitalister och köpmän ger varandra i varor och inom reproduktionsprocessens cirkel, fastän vi måste undersöka också denna punkt närmare; det är uteslutande fråga om de penninglån som görs till industrikapitalister och köpmän genom bankernas förmedling.
Låt oss alltså närmare analysera den kommersiella krediten, d.v.s. den kredit de i reproduktionen sysselsatta kapitalisterna ger varandra. Den bildar kreditsystemets bas. Dess representant är växeln, skuldsedeln med bestämda betalningsterminer, document of deferred payment. Envar lämnar kredit med ena handen och mottar med den andra. Till en början bortser vi helt från bankirkrediten som bildar ett helt annat och väsentligt annorlunda moment. Såvida dessa växlar cirkulera mellan köpmännen själva som betalningsmedel genom att den ene efter den andre endosserar utan att någon diskontering kommer emellan, är det ingenting annat än en överföring av skuldfordran från A till B och ändrar absolut ingenting av sammanhanget. En person ersätter bara en annan. Och t.o.m. i detta fall kan likvidationen försiggå utan mellankomst av pengar. Spinneriägaren A har t.ex. en växel att betala till bomullsmäklaren B, denne till importören C. Om C nu också exporterar garn, vilket ofta nog förekommer, så kan han köpa garn av A mot växel och spinneriägaren A täcka mäklaren B med dennes egen av C i betalning erhållna växel, varvid på sin höjd ett saldo återstår att betala i pengar. Hela transaktionen förmedlar då endast utbytet av bomull och garn. Exportören representerar spinnfabrikanten, bomullsmäklaren bomullsodlaren.
Två ting är av betydelse i denna rent kommersiella kredits kretslopp:
För det första: Salderingen av dessa ömsesidiga skuldfordringar hänger på kapitalets tillbakaflöde; d.v.s. på W-G, vilket bara är uppskjutet. Om spinnfabrikanten fått en växel av tygfabrikanten, så kan denne betala, om tyget som han har på marknaden har sålts under mellantiden. Har spannmålsspekulanten dragit en växel på sin kommissionär, så kan denne betala pengarna, om spannmålen under tiden sålts till det väntade priset. Dessa betalningar är alltså beroende av att reproduktionen, d.v.s. produktions- och konsumtionsprocessen flyter. Men då krediterna är ömsesidiga, är envars betalningsförmåga beroende av en annans; ty vid utställandet av växeln kan envar ha räknat med kapitalets tillbakaflöde i sin egen bransch eller med tillbakaflödet i en annans, då denne under mellantiden ska betala en växel till honom. Bortsett från utsikten till återflöde kan betalningen bara bli möjlig om växelutställaren har reservkapital för att inlösa sina förpliktelser i fall tillbakaflödet är försenat.
För det andra: Detta kreditsystem gör inte kontanta penningbetalningar onödiga. En stor del av utläggen måste alltid betalas kontant, som arbetslön, skatter etc., men dessutom måste t.ex. B, som av C fått en växel i stället för betalning, innan denna växel är förfallen själv betala en förfallen växel till D, och för det måste han ha kontanta pengar. Ett så fullständigt kretslopp i reproduktionen, som förutsattes här ovan från bomullsodlaren till bomullsspinnaren och omvänt, kan bara utgöra ett undantag och måste alltid genombrytas på många ställen. Vi har vid reproduktionsprocessen sett (Bok II, avd. 3), att de som producerar det konstanta kapitalet till en del byter konstant kapital med varandra. Som ett resultat kan växlarna balanseras mer eller mindre. På samma sätt i produktionens uppåtgående linje, där bomullsmäklaren drar växlar på spinnaren, spinnaren på tygfabrikanten, denne på exportören, denne på importören (kanske av bomull igen). Men det försiggår inte samtidigt ett kretslopp av transaktionerna, som kunde sammanfoga hela räckan av dem, utan spinnarens fordran på vävaren kan t.ex. inte salderas genom kolleverantörens fordran på maskinfabrikanten; spinnaren kan aldrig i sin bransch få igen några motfordringar på maskinfabrikanten, eftersom hans produkt, garnet, aldrig ingår som element i dennes produktionsprocess. Sådana fordringar måste därför utjämnas med pengar.
Gränserna för denna kommersiella kredit betraktad för sig är: 1) industrikapitalisternas och köpmännens rikedom, d.v.s. det reservkapital de förfogar över i fall av försenat återflöde; 2) dessa återflöden själva. De kan försenas till tiden, eller varupriserna kan falla under mellantiden, eller varan kan tillfälligt bli osäljbar vid stockningar i marknaderna. Ju långsiktigare växlarna är, desto större blir möjligheten att marginalen kan minska vid försening av återflödet genom prisfall eller överfyllda marknader. Och vidare är returerna desto mer osäkra ju mer den ursprungliga transaktionen var betingad av spekulation i varuprisernas stigande eller fallande. Det är emellertid klart, att med utvecklingen av arbetets produktivkraft och därmed av produktionen i stor skala 1) marknaderna utvidgas och blir mer avlägsna från produktionsorten, 2) krediterna därmed måste förlängas och alltså 3) det spekulativa elementet mer och mer behärskar transaktionerna. Produktion i stor skala och för avlägsna marknader lämnar totalproduktionen i handelns händer; men det är omöjligt att nationens kapital kan fördubblas, så att handeln i och för sig vore i stånd att med eget kapital köpa upp hela den nationella produkten och åter sälja den. Kredit är har alltså ofrånkomlig; till omfånget växer den med produktionens växande värdeomfång och i tiden med det ökande avståndet till marknaderna. Här försiggår en växelverkan. Produktionsprocessens utveckling utvidgar krediten, och krediten leder till utveckling av de industriella och merkantila operationerna.
Betraktar vi denna kredit skild från bankirkrediten, så är det klart att den växer med omfånget av själva industrikapitalet. Lånekapital och industrikapital är här identiska; de lånade kapitalen är varukapital bestämda antingen för slutlig individuell konsumtion eller för ersättning av det produktiva kapitalets konstanta element. Vad som här alltså framträder som lånat kapital är alltid kapital som befinner sig i en bestämd fas av reproduktionsprocessen men genom köp och försäljning övergår ur en hand i en annan, medan ekvivalenten därför betalas av köparen först senare vid avtalad termin. Bomullen går t.ex. mot växel över i spinneriägarens hand, garnet mot växel i tygfabrikantens hand, tyget mot växel till köpmannen, från denne mot växel till exportören, och från exportören till en köpman i Indien, som säljer det och köper indigo o.s.v. Under denna övergång ur en hand till en annan fullbordar bomullen sin förvandling till tyg, och tyget transporteras slutligen till Indien och utbytes mot indigo, som skeppas till Europa och där åter ingår i reproduktionen. Reproduktionsprocessens olika faser är här förmedlade genom krediten utan att spinneriägaren betalat bomullen, tygfabrikanten garnet, köpmannen tyget o.s.v. I de första etapperna av förloppet går varan bomull genom sina olika produktionsfaser, och denna övergång förmedlas genom krediten. Men så snart bomullen i produktionen erhållit sin sista form som vara, går samma varukapital ytterligare genom händerna på olika köpmän som förmedlar transporten till den avlägsna marknaden och av vilka den sista slutligen säljer den till konsumenten och inköper en annan vara för den. En vara som antingen ingår i konsumtionen eller i reproduktionsprocessen. Här kan alltså två avsnitt urskiljas: i det första förmedlar krediten de verkliga successiva faserna i produktionen av samma artikel; i det andra bara övergången från en köpman till en annan. I denna fas ingår också transporten, alltså akten W-G. Men också här befinner sig varan alltid i cirkulationssfären, alltså i en fas av reproduktionsprocessen.
Därför är det som här utlånas aldrig kapital som är overksamt utan kapital som måste ändra form i sin ägares hand, som existerar i en form där det för honom endast är varukapital, d.v.s. kapital som måste återförvandlas, åtminstone närmast omsättas i pengar. Det är sålunda varornas metamorfos som här förmedlas genom krediten; inte bara W-G utan också G-W och den verkliga produktionsprocessen. Mycket kredit inom det produktiva kretsloppet - bortsett från bankirkrediten - betyder inte att det finns mycket overksamt kapital som utbjudes till lån och söker profitabel investering utan hög sysselsättning av kapital inom reproduktionsprocessen. Krediten förmedlar alltså här 1) när det gäller industrikapitalisterna, industrikapitalets övergång ur en fas i en annan, i sammanhanget av till varandra hörande och i varandra ingripande produktionssfärer; 2) när det gäller köpmännen, transporten och varornas övergång ur en hand i en annan fram till deras definitiva försäljning mot pengar eller deras utbyte mot annan vara.
Kreditens maximum är här lika med full sysselsättning av industrikapitalet, d.v.s. yttersta anspänning av dess reproduktionskraft utan hänsyn till konsumtionens gränser. Dessa gränser för konsumtionen utvidgas genom anspänningen i själva reproduktionsprocessen; å ena sidan ökar den förbrukningen av reveny genom arbetare och kapitalister, å andra sidan är den identisk med anspänningen av den produktiva konsumtionen.
Så länge reproduktionsprocessen flyter kontinuerligt och därmed återflödet är säkrat varar denna kredit och utvidgas, och denna utvidgning baseras på en utvidgning av reproduktionsprocessen själv. Men inträder en stockning till följd av försenat återflöde, överfyllda marknader, sänkta priser, är överflöd av industrikapital ett faktum. Detta överflöd föreligger i en form i vilken det inte kan fullborda sina funktioner; som massor av varukapital, men osäljbara. Massor av fast kapital men genom reproduktionens stockning till stor del overksamma. Krediten krymper, 1) emedan detta kapital är overksamt, d.v.s. stagnerar i en av sina reproduktionsfaser för att det inte kan fullborda sin metamorfos; 2) emedan förtroendet till reproduktionsprocessens kontinuitet har brutits; 3) emedan efterfrågan på denna kommersiella kredit avtar. Spinneriägaren som inskränker sin produktion och har en massa osålt garn på lager behöver inte köpa några varor på kredit, eftersom han redan har mer än nog.
Inträder alltså en störning i denna expansion eller bara i den normala anspänningen av reproduktionsprocessen, så inträder därmed också kreditbrist, det blir svårare att få varor på kredit. Men i synnerhet för den fas i den industriella cykeln som följer på en krasch är kravet på kontant betalning och försiktighet i kreditförsäljningen något karaktäristiskt. Under själva kriser, då alla har varor att sälja men inte kan och ändå är tvungna att sälja för att kunna betala, är den mängd av kapital, som har hämmats i sin reproduktionsprocess större än mängden overksamt kapital, som det gäller att placera. Då är även kreditbristen som störst (och därmed vid bankirkredit diskontoräntan som högst). Det redan investerade kapitalet är då i verkligheten i massomfattning overksamt, emedan reproduktionsprocessen stagnerat. Fabriker står stilla, råvaror hopas, färdiga produkter översvämmar som varor marknaden. Ingenting kan alltså vara felaktigare än att tillskriva ett sådant tillstånd brist på produktivt kapital. Just då finns ett överflöd på produktivt kapital dels när det gäller den normala men för ögonblicket krympta reproduktionsskalan, dels när det gäller den lamslagna konsumtionen.
Låt oss nu tänka oss hela samhället sammansatt enbart av industrikapitalister och lönarbetare. Bortser vi vidare från prisförändringar som hindrar stora portioner av totalkapitalet från att ersättas i sina genomsnittsproportioner och som med hänsyn till hela reproduktionsprocessens allmänna sammanhang, som det utvecklats särskilt genom krediten, alltid måste framkalla allmänna stockningar av tillfällig natur. Låt oss likaledes se bort från de skenaffärer och spekulativa omsättningar som kreditväsendet befordrar. Då vore en kris bara förklarlig ur disproportioner i olika grenar av produktionen och ur disproportionen mellan kapitalisternas konsumtion och deras ackumulation. Men som det nu förhåller sig är möjligheten att ersätta de i produktionen placerade kapitalen till stor del beroende av de icke produktiva klassernas konsumtionsförmåga; medan arbetarnas konsumtionsförmåga är begränsad dels genom arbetslönens lagar, dels genom att de bara utnyttjas så länge detta kan ske med profit för kapitalistklassen. Den yttersta grunden till alla verkliga kriser förblir alltid massornas fattigdom och begränsade konsumtion i dess motsättning till den kapitalistiska produktionens drift att utveckla produktivkrafterna som om bara samhällets absoluta konsumtionsförmåga bildade dess gräns.
En verklig brist på produktivt kapital kan sägas existera, åtminstone för kapitalistiskt utvecklade nationer, endast vid tider av allmän missväxt som drabbar de viktigaste livsmedlen eller de viktigaste industriråvarorna.
Men till denna kommersiella kredit kommer nu den egentliga penningkrediten. Industrikapitalisternas och köpmännens förskott sinsemellan förbindas med de penningförskott som de får från bankirer och penningutlånare. Vid diskontering av växlar är förskottet bara nominellt. En fabrikant säljer sin produkt mot växel, och han diskonterar denna växel hos en bill-broker. I verkligheten förskotterar denne bara sin bankirs kredit. Denne i sin tur förskotterar sina insättares penningkapital, som bildas av industrikapitalisterna och köpmännen själva men också av arbetare (medelst sparbanker) och av jordräntetagare och övriga improduktiva klasser. På så sätt kan varje individuell fabrikant eller köpman undvika såväl tvånget att hälla ett stort reservkapital som beroendet av de verkliga tillbakaflödena. Men å andra sidan blir hela processen komplicerad, dels genom enkelt växelrytteri, dels genom varugeschäft, som enbart syftar till att fabricera växlar, så att ett sken av en mycket solid affär och jämna tillbakaflöden lätt kan fortsätta att existera trots att återflödena i verkligheten redan för längesedan börjat ske på bekostnad dels av lurade penningutlånare dels av lurade producenter. Därför ser affärer alltid nästan överdrivet sunda ut just omedelbart före kraschen. Bästa beviset på detta levererar till exempel Reports on Bank Acts av 1857-58, där alla bankdirektörer, köpmän, kort sagt alla inkallade sakkunniga med lord Overstone i spetsen lyckönskar varandra till de blomstrande och sunda affärerna - precis en månad innan krisen i augusti 1857 utbröt. Och egendomligt nog hemfaller Tooke i sin History of Prices ännu en gång till denna illusion som historieskrivare för varje kris. Handeln är alltid kärnsund och affärsverksamheten fortgår på bästa sätt, tills sammanbrottet på en gång är ett faktum.
Nu kommer vi tillbaka till penningkapitalets ackumulation.
Det är inte varje ökning av det lånbara penningkapitalet som visar verklig kapitalackumulation eller utvidgning av reproduktionsprocessen. Detta framträder klarast i den industriella cykelns fas omedelbart efter en överstånden kris, då lånekapital i massa ligger ofruktbart. I sådana tider, då produktionsprocessen är inskränkt (produktionen i engelska industridistrikt var efter krisen reducerad med en tredjedel), då varupriserna står på sin lägsta punkt och företagarandan är förlamad, är räntefoten låg, vilket här inte anger något annat än ökning av det lånbara kapitalet just genom kontraktion och förlamning av industrikapitalet. Att det krävs mindre cirkulationsmedel med sänkta varupriser, minskade omsättningar och kontraktion av det i arbetslön utlagda kapitalet; att å andra sidan inga tillskottspengar krävas för funktionen som världspengar sedan skulderna till utlandet likviderats dels genom guldutflöde och dels genom bankrutter; att slutligen omfånget av växeldiskonteringsgeschäftet avtar med antalet och beloppen av dessa växlar själva - allt detta är självklart. Efterfrågan på lånbart penningkapital antingen som cirkulationsmedel eller som betalningsmedel (om nya kapitalinvesteringar är ännu inte tal) avtar därför, och kapitalet blir därför relativt rikligt. Men även utbudet av lånbart penningkapital tilltar positivt under sådana omständigheter, som senare ska visa sig.
Så rådde efter krisen 1847 "en inskränkning av omsättningarna och ett stort överflöd på pengar". (Comm. Distress 1847-48, evid. nr 1.664.) Räntefoten var mycket låg på grund av "nästan fullständigt förintande av handeln och nästan fullständig frånvaro av möjligheten att placera pengar". (a.a., s. 45. Vittnesmål av Hodgson, direktör för Royal Bank of Liverpool.) Vilka dumheter dessa herrar presterar (och Hodgson är dock en av de bästa) för att förklara detta kan man se av följande fras:
"Knappheten (1847) härrörde ur en verklig minskning av penningkapitalet i landet, förorsakad dels av nödvändigheten att betala införseln från alla delar av världen med guld och dels av förvandlingen av cirkulationskapital (floating capital) till fast" [a.a., s. 63].
Hur nu förvandlingen av cirkulationskapital till fast ska kunna minska landets penningkapital är svårt att inse, då t.ex. för järnvägar, i vilka kapital vid denna tid mestadels fast placerades, guld eller papper inte förbrukas till viadukter och skenor, och pengarna för järnvägsaktier, såvida de endast är deponerade för inbetalningar, fungerar alldeles som alla andra hos bankerna deponerade pengar och t.o.m. som ovan visats, tillfälligt ökade det lånbara kapitalet; men såvida de verkligen utgetts för byggnadsverksamhet, cirkulerar i landet som köp- och betalningsmedel. Bara om fast kapital inte är en artikel som kan exporteras, alltså när det är omöjligt att exportera, bortfaller även det disponibla kapital, som kommer till genom returer för exporterade artiklar, alltså även returer i kontanta pengar eller metallbarrer. Bara i detta fall kunde penningkapitalet beröras. Men även engelska exportartiklar lagrades då för tiden massvis osäljbara på de utländska marknaderna! För köpmän och fabrikanter i Manchester o.s.v., som hade bundit en del av sitt normala affärskapital i järnvägsaktier och därför var beroende av lånekapital för att driva sin affär, hade faktiskt deras floating capital blivit fast, och de måste bära följderna av detta. Men resultatet hade blivit detsamma, om kapital som tillhörde deras affärsgren men dragits ut från den, i stället för i järnvägsaktier hade investerats i t.ex. gruvor, vilkas produkt själv i sin tur är floating capital, järn, kol, koppar etc. - Den verkliga minskningen av det disponibla penningkapitalet genom missväxt, spannmålsimport och guldexport var naturligtvis en företeelse som ingenting hade att göra med järnvägssvindeln.
"Nästan alla köpmanshus hade börjat att mer eller mindre svälta ut sitt företag för att investera pengarna i järnvägar" [a.a., s. 42]. - "De väldiga investeringar som handelshusen gjorde i järnvägar, förledde dessa att alltför mycket stödja sig på växeldiskontering i bankerna för att därigenom fullfölja sina kommersiella operationer." (Samme Hodgson, a.a., s. 67.) "I Manchester gjordes oerhörda förluster genom spekulation i järnvägar." (Den i Bok I, kap. 13, 3 c och annars flera gånger anförde R. Gardner, vittnesmål 4.884, a. a.)
En huvudorsak till krisen 1847 var den fruktansvärt överfyllda marknaden och den fabulösa svindeln i handeln med ostindiska varor. Men också andra omständigheter bringade mycket rika affärshus i denna gren på fall:
"De hade gott om medel, men de kunde inte göras likvida. Hela deras kapital var fastlåst i jordegendomar på Mauritius eller i indigo- och sockerfabriker. Om deras förpliktelser då uppgick till 5-600.000 £, så hade de inga likvida medel för att betala sina växlar, och slutligen gick det därhän att de för att betala sina växlar helt och hållet måste förlita sig på sin kredit." (C. H. Turner, stor ostindisk köpman i Liverpool, nr 730, a.a.)
Vidare Gardner (nr 4.872, a.a.):
"Strax efter det kinesiska fördraget ansågs det att landet hade utsikter till en väldig ökning av handeln med Kina, så att många stora fabriker snabbt byggdes för denna affär, för att förfärdiga de bomullstyg som var speciellt gångbara på den kinesiska marknaden, och dessa fabriker tillkom utöver alla våra redan bestående. - 4.874. Hur har detta geschäft avlöpt? - Högst ruinerande, så att det nästan trotsar varje beskrivning. Jag tror inte att av samtliga skeppningar till Kina från 1844 och 1845 mer än 2/3 av beloppet någonsin kommit tillbaka; emedan te är huvudartikeln för återexporten och emedan man ingivit oss så stora förväntningar, räknade vi fabrikanter med säkerhet med en stor nedsättning av tetullen."
Och nu kommer, uttryckt på ett naivt sätt, den engelske fabrikantens karaktäristiska trosbekännelse:
"Vår handel med en utländsk marknad är inte begränsad genom dess förmåga att köpa varorna, men den är begränsad genom vår förmåga att konsumera de produkter vi får i retur för våra industriartiklar."
(De relativt fattiga länder, med vilka England handlar, kan naturligtvis betala och konsumera varje upptänkligt belopp av engelska fabriksartiklar, men olyckligtvis kan det rika England inte svälja returprodukterna.)
4.876. "Till en början skickade jag ut en del varor och sålde dessa med ungefär 15% förlust, men var fullt övertygad om att det pris till vilket mina agenter kunde köpa te skulle ge en så stor profit vid återförsäljningen här, att denna förlust täcktes. Men i stället för att göra profit förlorade jag många gånger 25 och upp till 50%." -4.877. "Exporterade fabrikanterna för egen räkning?" - "Huvudsakligen; jag tror att köpmännen mycket snart såg, att saken inte skulle ge något, och de uppmuntrade hellre fabrikanterna till att skicka varor i konsignation än de själva tog ansvar för dem."
1857 däremot föll förlusterna och bankrutterna företrädesvis på köpmännen, då fabrikanterna den gången överlät åt dem att "på egen räkning" översvämma marknaderna.
En expansion av penningkapitalet, som uppstår som en följd av bankväsendets utbredning (se exemplet rörande Ipswich längre fram, där under endast några få år omedelbart före 1857 de kapitalistiska arrendatorernas insättningar fyrdubblades) genom att det som tidigare var privatskatt eller myntreserv nu alltid förvandlas till kapital som utlånas under bestämd tid, är lika litet ett uttryck för en tillväxt av det produktiva kapitalet som de allt större depositionerna hos Londons aktiebanker, när dessa började betala ränta på depositionerna, var detta. Så länge produktionsskalan är oförändrad åstadkommer denna expansion endast att lånbart kapital blir rikligt förekommande jämförelse med produktivt. Därav låg räntefot.
Har reproduktionsprocessen åter uppnått det tillstånd av högkonjunktur som föregår överhettningen, når den kommersiella krediten en mycket stor utbredning, vars "sunda" bas då i verkligheten åter igen är ett snabbt tillbakaflöde och en utvidgad produktion. I detta tillstånd är räntefoten ännu alltid låg, även om den stiger över sitt minimum. Detta är faktiskt den enda tidpunkt om vilken det kan sägas, att låg räntefot och därmed relativt riklig förekomst av lånbart kapital sammanfaller med verklig expansion av industrikapitalet. Lätthet och regelbundenhet för återflödena förknippad med en utvidgad kommersiell kredit säkrar utbudet av lånekapital trots en stegrad efterfrågan och förhindrar att räntefotens nivå stiger. Å andra sidan kommer först nu i märkbart antal de penningryttare fram, som arbetar utan reservkapital eller överhuvud taget utan kapital och därmed opererar helt och hållet på penningkrediten. Nu tillkommer också den stora utvidgningen av det fasta kapitalet i alla former och startande i massomfattning av nya vittsvävande företag. Nu stiger räntan till sin genomsnittshöjd. Sitt maximum uppnår den åter, så snart den nya krisen bryter in, då krediten plötsligt upphör, betalningarna stagnerar, reproduktionsprocessen förlamas och, med tidigare nämnda undantag, vid sidan av nästan absolut brist på lånekapital en tid av överflöd på overksamt industrikapital inträder.
I det hela förlöper alltså lånekapitalets rörelse sådan den kommer till uttryck i räntefoten i omvänd riktning mot industrikapitalets. Den fas då den låga, men över minimum stående räntefoten sammanfaller med "förbättringen" och det växande förtroendet efter krisen, och i synnerhet den fas då den uppnår sin genomsnittshöjd, mitten, lika långt från dess minimum och maximum, bara dessa båda moment uttrycker ett sammanfallande av riklig tillgång på lånekapital och stor expansion av industrikapitalet. Men vid början av den industriella cykeln sammanfaller den låga räntefoten med industrikapitalets kontraktion och vid slutet av cykeln sammanfaller den höga räntefoten med överflödande rikedom på industriellt kapital. Den låga räntefot som åtföljer "förbättringen" är ett uttryck för att den kommersiella krediten bara i obetydlig mån behöver bankkrediten, då den ännu står på egna ben.
Denna industriella cykel är av sådan natur, att samma kretslopp sedan den första impulsen en gång givits periodiskt måste reproducera sig.[99*] I tillstånd av avspänning sjunker produktionen under den nivå den uppnått i den förra cykeln och för vilken nu den tekniska grundvalen är lagd. I högkonjunktur - mellanperioden - utvecklar den sig vidare på denna bas. I perioden av överproduktion och svindel spänner den produktivkrafterna till det yttersta, fram och utöver de kapitalistiska gränserna för produktionsprocessen.
Att det fattas betalningsmedel under krisen är självklart. Växlarnas konvertibilitet ersätter varornas egen metamorfos, och detta allra mest under en kristid, då en del av affärshusen arbetar bara på kredit. Okunnig och bakvänd banklagstiftning som den av 1844/45 kan försvåra denna penningbrist, men ingen slags banklagstiftning kan avlägsna krisen.
Om krediten plötsligt upphör och enbart kontant betalning gäller i ett produktionssystem, där hela sammanhanget i reproduktionsprocessen vilar på krediten, måste uppenbarligen en kris inträda, en våldsam rusning efter betalningsmedel. Vid första ögonkastet framstår därför hela krisen som enbart kreditkris och penningkris. Och i själva verket är det bara fråga om växlarnas konvertibilitet i pengar. Men flertalet av dessa växlar representerar verkliga köp och försäljningar, som utsträckts långt över samhällets behov och ytterst ligger till grund för hela krisen. Men vid sidan därav företräder också en oerhörd mängd av dessa växlar rena svindelaffärer, som nu avslöjas; vidare misslyckade spekulationer med andras kapital, slutligen varukapital som minskat i värde eller rent av är osäljbart eller tillbakaflöden som aldrig återvänder. Hela det artificiella systemet av våldsam utvidgning av reproduktionsprocessen kan naturligtvis inte kureras genom att en bank, t.ex. Bank of England, ger alla svindlare det kapital som fattas i sina sedlar och köper in alla värdelösa varor till deras gamla nominalvärden. Här ser för övrigt allt bekvämt ut, då i denna pappersvärld ingenstädes det reala priset och dess reala grund framträder, utan bara guldbarrer, mynt, sedlar, växlar, värdepapper. Särskilt i de centra, där landets alla penningaffärer koncentreras, som i London, framträder denna förvrängning; hela förloppet blir obegripligt men dock mindre obegripligt i produktionens centrum.
För övrigt måste noteras med avseende på det överflöd på industrikapital som framträder i kriserna: varukapitalet är i och för sig samtidigt penningkapital, d.v.s. en bestämd värdesumma uttryckt i varans pris. Som bruksvärde är det en bestämd kvantitet av bestämda bruksföremål, och dessa finns i överflöd i krisögonblicket. Men som penningkapital i och för sig, som potentiellt penningkapital, är det underkastat ständig expansion och kontraktion. Vid krisens inbrott och under denna har varukapitalet minskat i värde i sin egenskap av potentiellt penningkapital. Det representerar för sin ägare och hans borgenärer (även som säkerhet för växlar och lån) mindre penningkapital än vid den tidpunkt då det inköptes och då de diskonteringar och inteckningsaffärer, som grundar sig därpå, avslutades. Är detta meningen med påståendet, att penningkapitalet i ett land är reducerat i tider av trångmål, så är det identiskt med att priserna på varor har fallit. Ett sådant sammanbrott för varupriserna utjämnar för övrigt bara deras tidigare inflation.
Inkomsterna för de improduktiva klasserna och för dem som lever av fasta inkomster förblir till största delen oförändrade under den prisinflation som går hand i hand med överproduktion och överspekulation. Deras konsumtionsförmåga förminskas därför relativt och därmed deras förmåga att ersätta den del av totalreproduktionen som normalt måste ingå i deras konsumtion. T.o.m. om deras efterfrågan förblir nominellt densamma avtar den i verkligheten.
Med avseende på utförsel och införsel är att märka, att alla länder i tur och ordning invecklas i krisen och att det sedan visar sig, att de alla med få undantag har exporterat och importerat för mycket, så att alla har en ogynnsam betalningsbalans. Svårigheterna beror alltså inte på betalningsbalansen. Exempelvis England laborerar med guldutflöde. Det har importerat för mycket. Men samtidigt är alla andra länder överbelastade med engelska varor. Alltså har de också importerat för mycket eller blivit överhopade med import. (Det är visserligen skillnad mellan det land som exporterar på kredit och de som inte exporterar något eller endast litet på kredit. Men de sistnämnda importerar då på kredit och detta är fallet utom när varan sändes dit i konsignation.) Krisen utbryter troligen först i England, i det land som ger den mesta krediten och tar den minsta, eftersom betalningsbalansen, balansen av förfallna betalningar som genast måste likvideras, är ogynnsam för landet, även om den allmänna handelsbalansen samtidigt är gynnsam. Det senare förklaras som ett resultat dels av den av landet givna krediten, dels av mängden kapital utlånat utomlands, vilket medför att en mängd varor utom de egentliga handelsreturerna strömmar in i landet. (Men krisen har också ibland utbrutit först i Amerika, det land som tar den mesta handels- och kapitalkrediten från England.) Kraschen i England, inledd och åtföljd av guldutflödet, salderar Engands betalningsbalans, dels genom bankrutten för dess importörer (varom vidare nedan), dels genom bortslumpandet av dess varukapital för billigt pris till utlandet, dels genom försäljning av främmande värdepapper, inköp av engelska etc. Nu kommer turen till ett annat land. Betalningsbalansen var momentant gynnsam för detta, men nu har den i normala tider gällande terminen mellan betalningsbalans och handelsbalans bortfallit eller i varje fall förkortats genom krisen; alla betalningar ska klaras på en gång. Samma sak upprepas nu här. England har nu återflöde av guld, det andra landet guldutflöde. Vad som i det ena landet framstår som överimport framstår i det andra landet som överexport och omvänt. Men det har förekommit överimport och överexport i alla länder (här är det inte tal om missväxter o.dyl. utan om allmän kris); d.v.s. överproduktion befordrad genom krediten och den därmed följande allmänna prisinflationen.
1857 utbröt krisen i Amerikas Förenta stater. Den följdes av guldutflöde från England till Amerika. Men så snart inflationen brutit ut i Amerika, följde kris i England och guldutflöde från Amerika till England. Detsamma ägde rum mellan England och kontinenten. I tider av allmän kris är betalningsbalansen ogynnsam för varje nation, åtminstone för varje kommersiellt utvecklad nation men ständigt i tur och ordning som ett stafettlopp så snart den står i tur att betala. Och den en gång utbrutna krisen, t.ex. i England, tränger samman raden av dessa betalningsterminer till en helt kort period. Det visar sig då, att alla dessa nationer samtidigt har överexporterat (alltså överproducerat) och överimporterat (alltså förköpt sig), att priserna drivits upp i dem alla och krediten utsträckts för mycket. Och i dem alla följer ett likadant sammanbrott. Fenomenet guldutflöde hemsöker dem alla i tur och ordning och visar just genom sin allmängiltighet 1) att guldutflödet bara är ett symptom på krisen, inte dess grund; 2) att den ordningsföljd i vilken den inträder i de olika nationerna bara anger när turen är kommen till dem att stå till svars, d.v.s. när krisen inträtt och dess latenta element kommer till utbrott.
Det är karaktäristiskt för de engelska ekonomiska skriftställarna - och den betydande ekonomiska litteraturen sedan 1830 består huvudsakligen av litteratur om currency, kredit, kriser - att de betraktar exporten av ädelmetall, trots förändringarna i växelkurserna i kristider, enbart från Englands ståndpunkt som ett rent nationellt fenomen och resolut blundar för det faktum, att om deras bank i kristider höjer räntefoten, alla andra europeiska banker gör detsamma, och att om det i dag höjes nödrop hos dem på grund av guldutflödet, samma nödrop i morgon hörs i Amerika och i övermorgon i Tyskland och Frankrike.
1847 "gällde det att uppfylla de på Tyskland löpande förpliktelserna" (mestadels för spannmål). "Olyckligtvis uppfyllde man dem till stor del genom konkurser." (Det rika England skaffade sig andrum till stor del genom att inställa betalningarna av sina skulder i Europa och Amerika.) "Men om man inte klarade dem genom konkurs, tillgodosåg man dem genom utförsel av ädla metaller." (Report of Committee on Bank Acts 1857.)
I den mån krisen skarpes genom banklagstiftningen är alltså denna lagstiftning ett medel att i tider av hungersnöd lura de spannmålsutförande nationerna på deras spannmål genom att inte betala för den. Ett förbud mot spannmålsutförsel under sådana tider för länder som själva mer eller mindre laborerar med dyrtid är alltså ett mycket rationellt medel mot denna plan från Bank of England "att uppfylla förpliktelser" för spannmålsinförsel "genom konkurser". Det är då mycket bättre, att spannmålsproducenter och spekulanter förlorar en del av sin profit till fördel för sitt eget land än sitt kapital till fördel för England.
Det framgår av det sagda, att varukapitalet i krisen och överhuvud i affärsstagnation i stor utsträckning förlorar sin egenskap att representera potentiellt penningkapital. Detsamma gäller om det fiktiva kapitalet, de räntebärande papperen, såvida dessa själva cirkulerar som penningkapital på börsen. Deras pris faller med den stigande räntan. Vidare faller dessa papper genom den allmänna kreditbristen, som tvingar deras ägare att massvis slumpa bort dem på marknaden för att skaffa pengar. De faller slutligen, när det gäller aktier, dels till följd av att revenyerna, på vilka de är anvisningar, avtar, dels till följd av att de ofta representerar företag av svindelkaraktär. Detta fiktiva kapital förminskas enormt under kriser och därmed makten för dess ägare att få pengar på det på marknaden. En minskning av dessa pappers nominella värde i kurslistan har dock ingenting att göra med det verkliga kapital de representerar, däremot mycket med betalningsförmågan hos deras ägare.
Ännu är vi inte färdiga med frågan hur långt kapitalets ackumulation i form av lånbart penningkapital sammanfaller med den verkliga ackumulationen, utvidgningen av reproduktionsprocessen.
Förvandling av pengar till lånbart kapital är en mycket enklare historia än förvandlingen av pengar till produktivt kapital. Men vi kan skilja på två vägar.
1) Den enkla förvandlingen av pengar till lånekapital;
2) Förvandling av kapital eller reveny till pengar som förvandlas till lånekapital.
Det är bara den senare vägen som kan innesluta en med industrikapitalets verkliga ackumulation sammanhängande, positiv ackumulation av lånekapitalet.
Vi har redan sett, att en anhopning, ett överflöd av lånekapital kan förekomma, som har samband med den produktiva ackumulationen endast såtillvida att den är omvänt proportionell till denna. Detta är fallet i två faser av den industriella cykeln, nämligen för det första vid den tidpunkt då industrikapitalet både i form av produktivt kapital och av varukapital har krympt samman. Alltså vid cykelns början efter krisen. Och för det andra vid den tidpunkt då förbättringen börjar men den kommersiella krediten ännu i liten utsträckning utnyttjar bankkrediten. I första fallet framstår penningkapitalet, som tidigare använts till produktion och handel, som overksamt lånekapital; i andra fallet framstår det som i ökad utsträckning använt men till mycket låg räntefot, emedan den industrielle och den kommersielle kapitalisten nu föreskriver penningkapitalisten betingelserna för användning. Överflödet av lånekapital är i första fallet ett uttryck för industrikapitalets stagnation och i det andra fallet för den kommersiella kreditens relativa oberoende av bankkrediten, som orsakas av att återströmmen är lättflytande, kreditterminerna korta och att man övervägande arbetar med eget kapital. De spekulanter som räknar med andras kreditkapital har ännu inte blandat sig i leken, och de som arbetar med eget kapital är ännu långt avlägsna från det som tillnärmelsevis kan definieras som rena kreditoperationer. I den förstnämnda fasen är överflödet på lånekapital inte uttryck för verklig ackumulation utan raka motsatsen. I den andra fasen sammanfaller det med förnyad expansion av reproduktionsprocessen, åtföljer den men är inte dess orsak. Överflödet på lånekapital avtar redan, är nu bara relativt i förhållande till efterfrågan. I båda fallen befordras utvidgningen av den verkliga ackumulationsprocessen genom att den låga räntan, som i första fallet är samtidig med låga priser men i det andra med långsamt stigande priser, gör att den del av profiten som förvandlas till företagarvinst blir större. Ännu mer förekommer detta när räntan stiger till sitt genomsnitt under högkonjunkturens höjdpunkt, då den visserligen stigit men inte i proportion till profiten.
Å andra sidan har vi sett, att ackumulation av lånekapitalet kan äga rum utan någon verklig ackumulation genom enbart tekniska medel som expansion och koncentration av bankväsendet, besparingar bestående av cirkulationsreserver eller också av de reservfonder som privatpersoners betalningsmedel utgör, vilka alltid för korta perioder på detta sätt förvandlas till lånekapital. Ehuru detta lånekapital, som därför också nämnes flytande kapital (floating capital), alltid bara för korta perioder behåller formen av lånekapital (det är ju också bara för korta perioder man diskonterar), så flyter det ständigt till och från. Om den ene drar bort, så tillför den andre. Mängden lånbart penningkapital (vi talar har överhuvud inte om årslån utan bara om korta lån mot växlar och depositioner) växer sålunda i verkligheten alldeles oberoende av den verkliga ackumulationen.
B. C. 1857. Fråga 501. "Vad förstår Ni med floating capital?" (Herr Weguelin chef för Bank of England): "Det är kapital som är användbart för penninglån för kort tid ... (502.) Bank of Englands sedlar ... provisbankernas cirkulation och det belopp av mynt som finns i landet." - (Fråga:) "Av de i utskottet föreliggande svaren framgår det inte, om Ni med floating capital förstår den aktiva cirkulationen" (nämligen Bank of Englands sedlar), "huruvida det i denna aktiva cirkulation förekommer någon mycket stor fluktuation?" (Det innebär emellertid en mycket stor skillnad, genom vem den aktiva cirkulationen förskotteras, om det sker genom penningutlånare eller genom den reproduktiva kapitalisten själv. - Weguelins svar:) "Jag innesluter i floating capital bankirernas reserver, i vilka det förekommer betydande fluktuation."
D.v.s. det förekommer alltså betydande fluktuation i den del av depositionerna som bankirerna inte har utlånat igen utan som figurerar som deras reserv men till stor del även som reserv för Bank of England, där de är deponerade. Till sist säger samma herre: floating capital är - bullion, d.v.s. guldtackor och mynt. (503.) Det är verkligen förunderligt hur i denna penningmarknadens rotvälska beträffande krediten alla den politiska ekonomins kategorier får en annan mening och form. Floating capital är där uttrycket för cirkulating capital, vilket naturligtvis är någonting helt annat, och money är capital och bullion är capital och banksedlar är cirkulation och kapital är commodity och skulder är commodities och fixed capital är pengar placerade i svårsäljbara papper!
"Londons aktiebanker ... har ökat sina depositioner från 8.850.774 £ år 1847 till 43.100.724 £ år 1857 ... De inför utskottet framlagda bevisen och vittnesmålen tillåter den slutsatsen, att en stor del av detta oerhörda belopp härleder sig från källor som tidigare inte kunde nyttjas för detta ändamål; och att vanan att öppna räkning hos bankiren och deponera pengar hos honom utbrett sig till många klasser som tidigare inte placerade sitt kapital (!) på detta sätt. Mr. Rodwell, ordförande för de privata provinsbankernas association (till skillnad från aktiebankernas) med uppdrag av denna att vittna inför utskottet, anger, att i trakten av Ipswich denna vana nyligen växt med det fyrdubbla bland arrendatorer och småhandlare inom detta område; att nästan alla arrendatorer, t.o.m. de som bara betalar 50 £ i årligt arrende, nu håller depositioner i bankerna. Största delen av dessa depositioner finner naturligtvis vägen till användning i handeln och rör sig särskilt mot London, centrum för den kommersiella aktiviteten, där de närmast användas för växeldiskontering och i andra förskott till London-bankirernas kunder. En stor del, som bankerna själva inte har någon omedelbar efterfrågan på, går dock över i händerna på bill-brokers, som ger bankirerna handelsväxlar i stället, vilka de redan en gång har diskonterat för folk i London och landsorten." (B. C. 1858, s. [stycke Nr.] 8.)
När bankiren ger denne bill-broker förskott på de växlar som denne redan en gång diskonterat, rediskonterar han dem faktiskt ännu en gång. Men i verkligheten har redan utomordentligt många av dessa växlar rediskonterats av denne bill-broker, och med samma pengar varmed bankiren rediskonterar hans växlar rediskonterar han nya växlar. Vad detta leder till visas av följande:
"Utvidgade fiktiva krediter har skapats genom ackomodationsväxlar och blankokrediter. Detta har underlättats mycket genom de provinsiella aktiebankernas förfarande, vilka diskonterade sådana växlar och sedan lät rediskontera dem på Londonmarknaden hos bill-brokers, och detta enbart på bankens kredit utan hänsyn till växlarnas kvalitet i övrigt" (a.a. [p. XXI, stycke Nr. 54]).
Angående denna rediskontering och den fördel som kreditsvindeln har av denna enbart tekniska ökning av det lånbara penningkapitalet, är följande ställe ur Economist av intresse:
"Under många år ackumulerades kapitalet" (nämligen det lånbara penningkapitalet) "i några distrikt av landet raskare än det kunde användas, medan i andra möjligheterna för dess placering växte raskare än kapitalet själv. Medan sålunda bankirerna i jordbruksdistrikten inte kunde finna något tillfälle att placera sina depositioner profitabelt och säkert i sin egen trakt, hade bankirerna i industriområden och handelsstäder mer efterfrågan på kapital än de kunde tillfredsställa. Verkan av dessa olika lägen i de olika distrikten har under de sista åren fört till uppkomsten och en rasande snabb utvidgning av en ny klass av affärshus, som ehuru de vanligen kallas bill-brokers i verkligheten är bankirer av den allra största storleksordningen. Sysselsättningen för dessa hus är att för bestämda, avtalade perioder och bestämda, avtalade räntor överta överskottskapital från distriktens banker, där det inte kunde användas, liksom de tidvis ofruktbart vilande medlen i aktiebolag och stora köpmanshus samt att förskottera dessa pengar till högre räntefot till distriktens banker, där kapital mera efterfrågas, i regel genom rediskontering av växlarna genom deras kunder ... På detta sätt blev Lombard Street [66] det stora centrum, där överföring av ofruktbart kapital sker från en del av landet, där det inte kan finna nyttig användning, till en annan där det råder efterfrågan; och detta både mellan de olika landsdelarna och mellan individer i liknande omständigheter. Ursprungligen var dessa transaktioner nästan helt och hållet begränsade till borgen och lån mot bankmässig säkerhet. Men i samma mån som kapitalet i landet snabbt tillväxte och genom upprättande av banker alltmer ekonomiserades, blev de fonder som stod till förfogande för dessa diskontohus så stora, att de övergick till att lämna förskott först på dock warrants (lagerbevis på varor i hamnarna) och sedan även på skeppningsbevis som representerar produkter som ännu inte anlänt till landet, vilka ibland men inte regelbundet säkrades av växlar dragna av köpmannen på hans växelmäklare. Denna praxis ändrade snart hela karaktären av de engelska affärerna. De lättnader som sålunda erbjöds på Lombard Street gav varumäklarna på Mincing Lane [67] en mycket stark ställning. Dessa erbjöd i sin tur hela fördelen till de importerande köpmännen, som tagit del av denna fördel i så stor utsträckning, att medan det 25 år tidigare skulle ha varit fatalt för en köpmans kredit om han tagit förskott på konossement eller t.o.m. på dock-warrants, denna praxis under de sista åren blivit så allmän, att man kan betrakta den som regel och inte längre som för 25 år sedan som ett sällsynt undantag. Ja detta system har utsträckts så långt, att stora summor på Lombard Street upptagits på växlar dragna på den ännu växande skörden i avlägsna kolonier. Följden av sådana lättnader var, att importköpmännen utvidgades sina utrikes affärer och placerade sitt flytande kapital, som hittills använts i deras affärer, i de mest tvivelaktiga av alla fasta säkerheter, i kolonialplantager, över vilka de kunde utöva föga eller ingen kontroll. Så ser vi hur krediterna direkt sammanflätas. Kapitalet i landet samlas i våra jordbruksdistrikt i små belopp som depositioner i landsortsbankerna och centraliseras på Lombard Street för användning. Men det har för det första nyttiggjorts för utvidgning av verksamheten i våra gruv- och industriområden medelst rediskontering av växlar i därvarande banker; men sedan också för att bereda större lättnader för importörer av utländska produkter genom förskott på dock-warrants och konossement, varigenom det 'legitima' köpmanskapitalet inom affärshus i utrikes- och kolonialaffärer kunde frigöras och sålunda användas till de mest tvivelaktiga investering i utländska plantager." (Economist 1874, s. 1334.)
Så vackert sammanslingras krediterna. Den lantlige insättaren tror sig bara deponera hos sin bankir och inbillar sig vidare att om bankiren lånar ut, så sker detta till någon för honom bekant privatperson. Han har inte den avlägsnaste aning om att denne bankir ställer hans deposition till förfogande för en bill-broker i London, över vars operationer de bägge inte har den ringaste kontroll.
Hur stora offentliga företag, t.ex. järnvägsbyggen kan öka lånekapitalet momentant, genom att de inbetalda beloppen alltid under en viss tid till deras slutliga användning förblir disponibla i bankernas händer, har vi redan sett.
Mängden lånekapital är för övrigt något alldeles skilt från cirkulationens kvantitet. Med cirkulationens kvantitet förstår vi här summan av alla i ett land befintliga cirkulerande banksedlar och alla kontanta mynt inklusive barrer av ädelmetall. En del av denna kvantitet bildar den till sin storlek ständigt växlande reserven i bankerna.
"Den 12 nov. 1857 (datum för suspension av 1844 års banklag) var hela reserven i Bank of England, med alla filialbanker inbegripna, bara 580.751 £; summan av depositioner var samtidigt 221/2 miljon £, varav nära 61/2 miljoner £ tillhörde Londonbankirerna." (B. A. 1858, s. LVII.)
Variationerna i räntefoten (bortsett från de som gäller längre perioder eller från skillnaden i räntefot i olika länder; varvid de förstnämnda är betingade av variationer i den allmänna profitkvoten, de senare av differenserna i de olika profitkvoterna och utvecklingen av krediterna) hänger på utbudet av lånekapital (alla andra omständigheter, tillstånd av förtroende, etc. satta lika), d.v.s. av det kapital som utlånas i form av pengar, alltså mynt och sedlar; till skillnad från industrikapitalet, vilket som sådant i varuform utlånas medelst den kommersiella krediten mellan dem som agerar i reproduktionen.
Men ändå är mängden av detta lånbara penningkapital olika och oberoende av kvantiteten cirkulerande pengar.
Om 20 £ t.ex. skulle lånas ut fem gånger om dagen, så blev ett penningkapital om 100 £ utlånat, och detta skulle då också innefatta att dessa 20 £ dessutom hade fungerat åtminstone fyra gånger som köp- eller betalningsmedel; ty om de inte förmedlat köp och betalning, om de inte åtminstone fyra gånger hade representerat den förvandlade formen av kapital (vara, i vilken även arbetskraft är innesluten), skulle de inte konstituera ett kapital om 100 £ utan bara fem fordringar på vardera 20 £.
I länder med utvecklad kredit kan vi anta, att allt till utlåning disponibelt penningkapital existerar i form av depositioner hos banker och penningutlånare. Detta gäller åtminstone för affärerna på det hela taget. Under tider med blomstrande affärer, innan den egentliga spekulationen bryter ut, när krediten är lättåtkomlig och förtroendet växande, skötes dessutom den största delen av cirkulationsfunktionerna genom enkel kreditöverföring utan mellankomst av metall- eller papperspengar.
Hur stora depositionsbelopp som är möjliga vid relativt liten kvantitet av cirkulationsmedel hänger endast på:
1) antalet köp och betalningar som samma mynt och sedlar förrättar;
2) antalet av dess återvandringar, i vilka de som deposition återvänder till bankerna, så att dess upprepade funktion som köp- och betalningsmedel förmedlas genom dess förnyade förvandling till deposition. En detaljhandlare deponerar t.ex. veckovis 100 £ i pengar hos bankiren; bankiren betalar därmed ut en del av fabrikantens deposition till denne; som betalar ut dessa pengar till arbetarna; dessa betalar därmed hos detaljhandlaren som på nytt deponerar dem i banken. Dessa av detaljhandlaren deponerade 100 £ har alltså tjänat till att för det första utbetala till fabrikanten hans deposition, för det andra att betala arbetarna, för det tredje att betala detaljhandlaren själv, för det fjärde att deponera ännu en del av samma detaljhandlares penningkapital; ty vid slutet av 20 veckor skulle han om han själv inte tog ut dessa pengar, med samma 100 £ ha deponerat 2.000 £ hos bankiren.
I vilken mån detta penningkapital är overksamt visar sig bara i av- och tillflödet av reservfonderna i bankerna. Därav sluter mr Weguelien, 1857 chef för Bank of England, att guldet i Bank of England är det "enda" reservkapitalet:
1258. "Enligt min åsikt blir diskontokvoten faktiskt bestämd genom det belopp overksamt kapital som finns i landet. Detta belopp representeras av reserven i Bank of England, som är en faktisk guldreserv. Om alltså guldutflöde sker, så minskar detta det overksamma kapitalets belopp och konsekvensen blir att värdet på den överblivna delen stiger." - 1364. "Banks of England guldreserv är i sanning den centrala reserv eller skattkammare, som är grundvalen för landets hela affärsliv ... Det är på denna skatt eller reserv, som effekten av de utländska växelkursernas rörelse alltid blir märkbar." (Report on Bank Acts 1857.)
Statistiken över export och import ger en måttstock för ackumulationen av det verkliga, d.v.s. det produktiva kapitalet och varukapitalet. Och då visar det sig, att för den engelska industrins utvecklingsperiod i tioåriga cykler (1815-1870) maximum för den sista högkonjunkturen före krisen var gång uppträder som minimum i den nästföljande högkonjunkturen för att sedan stiga till ett vida högre maximum.
Det verkliga eller deklarerade värdet av de exporterade produkterna från Storbritannien och Irland under högkonjunkturen 1824 var 40.396.300 £. Med krisen 1825 faller sedan exportbeloppet under denna summa och fluktuerar mellan 35 och 39 miljoner årligen. Med den återkommande högkonjunkturen 1834 stiger det över den tidigare högsta nivån till 41.649.191 £ och uppnår 1836 ett nytt maximum av 53.368.571 £. Med början 1837 faller det igen till 42 miljoner, så att dess nya minimum redan står högre än dess gamla maximum och fluktuerar sedan mellan 50 och 53 miljoner. En ny högkonjunktur höjer exportbeloppet 1844 till 581/2 miljoner, då maximum från 1836 återigen vida överträffats. 1845 uppnår det 60.111.082 £; faller sedan till drygt 57 miljoner 1846, når 1847 nära 59 miljoner, 1848 nära 53 miljoner, stiger 1849 till 631/2 miljoner, 1853 nära 99 miljoner, 1854 till 97 miljoner, 1855 till 941/2 miljoner, 1856 nära 116 miljoner och uppnår maximum 1857 med 122 miljoner. Det faller 1858 till 116 miljoner, stiger emellertid redan 1859 till 130 miljoner, 1860 nära 136 miljoner, 1861 bara 125 miljoner (här återigen det nya minimum högre än det tidigare maximum), 1863 till 1461/2 miljoner.
Detsamma kunde naturligtvis påvisas också för importen, som visar marknadens utvidgning. Här rör det sig endast om produktionens skala. [Detta gäller för England självfallet bara under det faktiska industriella monopolets tid; men det gäller i allmänhet för totaliteten av länder med modern storindustri, så länge världsmarknaden expanderar. - FE.]
Här ska vi granska penningkapitalets ackumulation när den inte är uttryck vare sig för en stockning i flödet av kommersiell kredit eller för en ekonomisering; varken av aktuella cirkulationsmedel eller av reservkapital för de agerande i produktionen.
Utom av dessa två skäl kan ackumulation av penningkapital uppstå genom extraordinärt guldtillflöde som 1852 och 1853 till följd av de nya guldgruvorna i Australien och Kalifornien. Sådant guld deponerades i Bank of England. I utbyte tog insättarna sedlar, som de inte genast deponerade hos bankirer. Därigenom uppstod en extraordinär ökning av cirkulationsmedel. (Vittnesmål av Weguelin, B. C. 1857 nr 1329.) Banken försökte utnyttja dessa depositioner genom att sänka diskontot till 2%. Guldmängden i banken steg från 1853 under 6 månader till 22-23 miljoner.
För alla penningutlånande kapitalister sker ackumulationen naturligtvis alltid direkt i penningform, medan vi har sett att industrikapitalisternas verkliga ackumulation i regel fullbordas genom en ökning av själva det reproduktiva kapitalets element. Utvecklingen av kreditväsendet och den oerhörda koncentrationen av penningutlåningen i händerna på de stora bankerna måste redan i och för sig påskynda det lånbara kapitalets ackumulation som en från den verkliga ackumulationen skild form. Denna snabba utveckling av lånekapitalet är därför ett resultat av den verkliga ackumulationen, ty den är följden av reproduktionsprocessens utveckling, och profiten som bildar ackumulationskällan för dessa penningkapitalister är endast ett avdrag från det mervärde som de reproduktiva kapitalisterna utvinner (dessutom tillägnar man sig en del av räntan för främmande besparingar). Lånekapitalet ackumulerar på bekostnad både av industriella och kommersiella kapitalister. Vi har sett hur räntefoten kan stiga så högt under den industriella cykelns ogynnsamma faser, att den för enstaka särskilt ogynnsamt ställda affärsgrenar tidvis alldeles slukar profiten. Samtidigt faller priserna på statsobligationer och andra värdepapper. Detta är det moment, då penningkapitalisterna köper upp massvis av dessa värdelösa papper, som under senare faser snart åter stiger till och över sin normala höjd. Då säljer de och tillägnar sig sålunda en del av allmänhetens penningkapital. Den del som inte säljes avkastar högre ränta, eftersom den är köpt till underpris. Men all profit som penningkapitalisterna gör och som de återförvandlar till kapital blir i första hand lånbart penningkapital. Åtskild från den verkliga ackumulationen, ehuru en avkomling av denna, sker denna ackumulation hos dem själva såsom en ackumulation hos denna särskilda klass av kapitalister, alltså redan om vi bara betraktar penningkapitalister och bankirer. Och den måste växa med varje utvidgning av kreditväsendet såsom detta åtföljer den verkliga utvidgningen av reproduktionsprocessen.
Står räntefoten lågt, så drabbar denna värdeminskning av penningkapitalet huvudsakligen insättarna, inte bankerna. Före utvecklingen av aktiebankerna låg i England 3/4 av alla depositioner oförräntade hos bankerna. Där nu ränta betalas för dem, är denna minst 1% mindre än gällande räntefot.
Vad beträffar penningackumulationen hos övriga klasser av kapitalister, så bortser vi från den del som investeras i räntebärande papper och ackumuleras i denna form. Vi betraktar bara den del som föres ut på marknaden som lånbart penningkapital.
Här har vi först den del av profiten som inte utges som reveny utan är bestämd till ackumulation men vilken industrikapitalisterna för tillfället inte kan använda i sitt eget företag. Denna profit existerar direkt i varukapital, utgör en del av dess värde, och blir med denna realiserad i pengar. Blir den nu inte återförvandlad till varukapitalets produktionselement (här bortser vi för tillfället från köpmannen, som vi ska behandla senare), så måste den för en tid bli kvar i penningform. Denna mängd stiger med kapitalets storlek, även vid avtagande profitkvot. Den del som ska utges som reveny förbrukas undan för undan men bildar under tiden deposition som lånekapital hos bankiren. Alltså tar sig t.o.m. tillväxten av den som reveny utgivna delen av profiten uttryck i en småningom ständigt upprepad ackumulation av lånekapitalet. Och detsamma gäller den andra delen, som är avsedd för ackumulation. Med utveckling av kreditväsendet och dess organisation tar sig alltså t.o.m. ökning av revenyn, d.v.s. de industriella och kommersiella kapitalisternas konsumtion, uttryck i ackumulation av lånekapital. Och detta gäller om alla revenyer, såvida de förbrukas successivt alltså om jordräntor, arbetslön i dess högre former, de improduktiva klassernas inkomster etc. Alla tar de för viss tid formen av penningreveny och kan därför förvandlas till depositioner och därmed till lånekapital. All reveny, så snart den existerar i någon penningform, antingen den är bestämd för konsumtion eller för ackumulation, är en till pengar förvandlad värdedel av varukapitalet, och därmed ett uttryck för och resultat av den verkliga ackumulationen, däremot inte en värdedel av det produktiva kapitalet självt. Om en spinneriägare har bytt sitt garn mot bomull men den del som bildar reveny mot pengar, så har hans industriella kapital sin verkliga existens i garnet, som övergått till väveriägaren eller eventuellt till privatkonsumenten, och visserligen är garnet då existensen - antingen i reproduktion eller konsumtion - både för kapitalvärdet och för mervärdet som gömmes däri, eftersom storleken av det mervärde som förvandlats till pengar beror på storleken av det mervärde som finns i garnet. Men när det förvandlats till pengar, så är dessa pengar bara värdeexistens för detta mervärde. Och som sådant blir det ett moment i lånekapitalet. För detta behövs endast att det förvandlas till deposition, om det inte utlånas direkt genom sin ägare. För att åter förvandlas till produktivt kapital måste det däremot redan ha uppnått en viss lägsta storlek.
Den väldiga penningmängd som på detta sätt ska återförvandlas till kapital är sålunda ett resultat av den massomfattande reproduktionsprocessen, men betraktad för sig som lånbart penningkapital är den inte själv en anhopning av reproduktivt kapital.
Det viktigaste av det som hittills sagts är, att expansionen av den del av revenyn som är bestämd för konsumtion (varvid bortses från arbetaren, emedan hans reveny = det variabla kapitalet) närmast visar sig som ackumulation av penningkapital. Den ingår alltså som ett moment i penningkapitalets ackumulation, som är väsentligt olik industrikapitalets verkliga ackumulation; ty den för konsumtion bestämda delen av den årliga produkten blir på intet vis kapital. En del därav ersätter kapital, d.v.s. konstant kapital hos producenter av konsumtionsmedel, men såvida den verkligen förvandlas till kapital, existerar den i naturaform som reveny för producenter av detta konstanta kapital. Samma pengar som representerar revenyn och tjänar som enbart förmedlare av konsumtionen, förvandlas regelbundet för en tid till lånbart penningkapital. Såvida dessa pengar representerar arbetslön, är de på samma gång det variabla kapitalets penningform; och såvida de ersätter konstant kapital för producenter av konsumtionsmedel, är det den penningform, som deras konstanta kapital temporärt antar och tjänar till inköp av naturaelement av det konstanta kapitalet som ska ersättas. Varken i den ena eller den andra formen uttrycker de ackumulation i och för sig, ehuru deras mängd växer med omfånget av reproduktionsprocessen. Men för en tid fungerar de som utlåningsbara pengar, alltså penningkapital. I detta avseende måste alltså ackumulationen av penningkapital återspegla en större ackumulation av kapital än som verkligen är förhanden, beroende på det faktum att expansionen av den individuella konsumtionen, därför att den förmedlas genom pengar, visar sig som ackumulation av penningkapital, och detta penningkapital levererar penningformen för verklig ackumulation, för pengar som tillåter nya kapitalinvesteringar.
Ackumulation av det lånbara penningkapitalet uttrycker alltså till en del ingenting annat än det faktum, att alla pengar i vilka industrikapitalet förvandlas under sin kretsloppsprocess antar formen av pengar som reproducerande kapitalister lånar i stället för att de förskotterar, så att i verkligheten den investering som måste ske i reproduktionsprocessen framstår som förskott av lånade pengar. På grundval av den kommersiella krediten lånar i själva verket den ene åt den andre de pengar som behövs i reproduktionsprocessen. Men detta tar nu formen att bankiren, som får pengarna som lån av industrikapitalister, lånar ut till en annan del av dem, varvid bankiren framstår som en välgörare, och som dessutom leder till att förfogandet över detta kapital helt råkar i händerna på bankirerna som de förmedlande personerna.
Några speciella former av ackumulation kan ytterligare anföras. Det frigöres till exempel kapital genom prisfall på produktionselement etc. Kan industrikapitalisten inte omedelbart utvidga sin reproduktionsprocess, så blir en del av hans penningkapital utstött ur kretsloppet som överskjutande och förvandlas till lånbart penningkapital. Men kapital kan också frigöras i sin penningform, särskilt hos köpmannen, så snart avbrott inträder i affärerna. Har köpmannen fullföljt en rad affärer men på grund av sådana avbrott först efter en tid kan på börja en ny serie, så har den realiserade penningen för honom endast skattform som överskjutande kapital. Men den representerar samtidigt direkt ackumulation av lånbart penningkapital. I första fallet uttrycker penningkapitalets ackumulation en upprepning av reproduktionsprocessen under gynnsammare betingelser, verkligt frigörande av en del av det tidigare bundna kapitalet, alltså en möjlighet till utvidgning av reproduktionsprocessen med samma penningmedel. I andra fallet däremot endast avbrott i transaktionernas flöde. Men i båda fallen är det förvandlat till lånbart penningkapital, representerar ackumulation av detsamma, har samma effekt på penningmarknad och räntefot, ehuru det ena fallet uttrycker befordran och det andra hämning av den verkliga ackumulationsprocessen. Slutligen åstadkommes ackumulation av penningkapital genom det antal människor som fått sitt på det torra och drar sig tillbaka från reproduktionen. Ju mer profiter som görs under loppet av den industriella cykeln, desto större är deras antal. I detta fall uttrycker ackumulationen av det lånbara penningkapitalet å ena sidan verklig ackumulation (till dess relativa omfång); å andra sidan bara i vilken utsträckning industrikapitalisterna förvandlas till rena penningkapitalister.
Vad angår den andra delen av profiten som inte är avsedd för konsumtion som reveny, så förvandlas den till penningkapital endast om den inte omedelbart kan användas för utvidgning av verksamheten inom den produktionssfär där den har gjorts. Till detta kan finnas två skäl. Antingen att denna sfär är mättad med kapital, eller att ackumulationen måste ha nått ett visst omfång innan den kan fungera som kapital, alltefter de storleksförhållanden som gäller för investering av nytt kapital i denna särskilda verksamhet. Den förvandlas alltså närmast till lånbart penningkapital och tjänar till utvidgning av reproduktionen i andra sfärer. Förutsättas alla andra omständigheter oförändrade blir mängden profit, bestämd att återförvandlas till kapital, beroende av den mängd profit som har gjorts och därför av själva reproduktionsprocessens utvidgning. Men stöter denna nya ackumulation på svårigheter i sin användning, brist på investeringsområden, som alltså produktionsgrenarna är överfyllda och överskottsutbud av lånekapital förekommer, så bevisar detta överflöd av lånbart penningkapital ingenting annat än att här är gränsen för den kapitalistiska produktionen. Den efterföljande kreditsvindeln bevisar att inget positivt hinder finns för användning av detta överflödiga kapital. Men väl hinder på grund av lagarna för dess värdeökning, på grund av de gränser inom vilka kapitalet kan värdeökas som kapital. Överskott av penningkapital som sådant uttrycker inte nödvändigtvis överproduktion, inte heller bara brist på användningsområden för kapital.
Lånekapitalets ackumulation består helt enkelt av det faktum, att pengar utfällas ur produktionsprocessen som lånbara pengar. Denna process ät vida skild från den verkliga förvandlingen till kapital; den är endast ackumulation av pengar till en form i vilken de kan förvandlas till kapital. Men denna ackumulation kan, som vi har påvisat, vara ett uttryck för omständigheter som skiljer sig mycket från den verkliga ackumulationen. Vid ständig utvidgning av den verkliga ackumulationen kan en utvidgad ackumulation av penningkapitalet dels vara dess resultat, dels resultat av omständigheter som åtföljer den eller är helt skilda från den, dels slutligen t.o.m. resultat av stockningar i den verkliga ackumulationen. Redan det förhållandet att ackumulationen av lånekapital sväller ut genom sådana omständigheter som är oberoende av den verkliga ackumulationen men ändå kan åtfölja denna, måste medföra att det i vissa faser av cykeln ständigt förekommer överflöd av penningkapital och att detta överflöd utvecklas med kreditens utbildning. Därmed måste samtidigt uppstå ett nödtvång att driva produktionsprocessen över dess kapitalistiska gränser: handelsspekulation, överproduktion, måttlös kreditgivning. Samtidigt måste detta alltid framkalla bakslag.
Vad angår ackumulationen av penningkapital ur jordränta, arbetslön etc. så är det överflödigt att behandla denna här. Endast en aspekt ska betonas, nämligen att genom arbetets delning under utvecklingen av den kapitalistiska produktionen har verkligt sparande och försakande (av skattbildare), i den mån det leder till ackumulation överlåtits åt dem som kan ackumulera ett minimum och ofta nog därtill förlorar sina besparingar, som arbetarna när banker gör bankrutt. Å ena sidan blir industrikapitalistens kapital inte "sparat" av honom själv, utan han förfogar över andras besparingar i förhållande till storleken av sitt kapital; å andra sidan gör penningkapitalisten andras besparingar till sitt kapital och den kredit, som de reproduktiva kapitalisterna ömsesidigt ger varandra och som allmänheten ger dem, till sin privata källa till rikedom. Därmed försvinner det kapitalistiska systemets sista illusion, den att kapitalet är en frukt av eget arbete och sparande. Det är inte bara så att profiten består av andras arbete, utan kapitalet, med vilket detta främmande arbete sättes i rörelse och exploateras, består av andras egendom, som penningkapitalisten ställer till industrikapitalisternas förfogande och genom vilket han i sin tur exploaterar dessa.
Några anmärkningar återstår rörande kreditkapitalet.
Hur ofta samma penning kan figurera som lånekapital är, som visats här ovan, helt beroende på
1. hur ofta den realiserar varuvärden i försäljning eller i betalning, alltså överför kapital och vidare hur ofta den realiserar reveny. Hur ofta den går över till annan person som realiserat värde antingen av kapital eller av reveny beror därför uppenbarligen på omfattningen och mängden verkliga omsättningar;
2. på ekonomiseringen av betalningarna och på utveckling och organisation av kreditväsendet.
3. på sammanlänkandet av krediterna och deras hastighet, som gör det möjligt att de på en punkt kan komma in som deposition och på en annan punkt genast gå ut som lån.
Även om man antar, att lånekapitalet endast existerar i form av konkreta pengar, guld eller silver, den vara vars material tjänar som värdemått, så är otvivelaktigt en stor del av detta penningkapital alltid fiktivt, d.v.s. anspråk på värden, alldeles som värdesymbolerna. Såvida pengar figurerar i kapitalets kretslopp bildar de visserligen under ett moment penningkapital; men detta förvandlas inte till lånbart penningkapital utan utbytes mot det produktiva kapitalets element eller, när revyn realiseras, utbetalas som omloppsmedel och kan alltså inte förvandlas till lånekapital för sin ägare. Men i den mån de förvandlas till lånekapital, och samma pengar upprepade gånger representerar lånekapital, är det klart, att de bara på en punkt existerar som metallpengar; på alla andra punkter existerar de i form av anspråk på kapital. Ackumulationen av dessa anspråk härrör enligt förutsättningen ur den verkliga ackumulationen, d.v.s. ur förvandlingen av varukapitalets värde etc. till pengar; men ackumulationen av dessa anspråk eller titlar som sådana är ändå skild från såväl den verkliga ackumulationen, som är dess upphov, som från den kommande ackumulationen (den nya produktionsprocessen), vilken förmedlas genom att dessa pengar utlånas.
I första anblicken existerar lånekapitalet alltid i formen av pengar,[100*] och senare som anspråk på pengar, då pengarna i vilka det ursprungligen existerade finns hos låntagaren i verklig penningform. För fordringsägaren har de förvandlats till anspråk på pengar, till egendomsanspråk. Samma mängd verkliga pengar kan därför representera mycket olika mängd penningkapital. Pengar, antingen de representerar realiserat kapital eller realiserad reveny, blir lånekapital helt enkelt genom att de lånas ut, genom sin förvandling till deposition, om vi betraktar den allmänna formen vid utvecklat kreditsystem. Depositionen är penningkapital för insättaren. Men i bankirens hand kan det vara enbart penningkapital som ligger ofruktbart i hans i stället för i ägarens kassa.[101*]
Med växande materiell rikedom växer klassen av penningkapitalister; å ena sidan ökar de kapitalister som drar sig tillbaka, rentiererna, i antal och rikedom, å andra sidan befordras utvecklingen av kreditsystemet och därmed antalet bankirer, penningutlånare, finansiärer etc. - Med utvecklingen av det disponibla penningkapitalet växer mängden räntebärande papper, statspapper, aktier etc., som vi tidigare visat. Men därmed växer också efterfrågan på disponibelt penningkapital, då börsjobbarna som gör spekulationsaffärer i dessa papper spelar en huvudroll på penningmarknaden. Vore alla köp och försäljningar av dessa papper enbart uttryck för verklig kapitalplacering, så vore det riktigt att säga, att de inte kan inverka å efterfrågan på lånekapital, eftersom A, om han säljer sitt papper får ut lika mycket pengar som B satsar för det när han köper. Emellertid, även då, ty om detta papper verkligen existerar till skillnad från kapitalet (åtminstone inte som penningkapital) som det ursprungligen föreställer, åstadkommer det alltid i motsvarande grad ny efterfrågan på sådant penningkapital. Men nu är det i varje fall penningkapital, som tidigare disponerades av B, och nu av A.
B. A. 1857, nr 4.886: "Anser Ni att det är ett korrekt angivande av orsakerna som bestämmer diskontoräntan, att säga att de regleras genom den kvantitet i marknaden befintligt kapital, som kan användas för diskontering av handelsväxlar till skillnad från andra slag av värdepapper?" - [Chapman:] "Nej, jag anser att räntefoten påverkas genom alla lätt konvertibla värdepapper (all convertible securities of a current character); det skulle vara fel att begränsa frågan helt enkelt till växeldiskontot; ty om det föreligger stor efterfrågan på pengar för (deposition av) statsobligationer eller t.o.m. skattkammarväxlar, som nyligen i hög grad var fallet, och till en mycket högre räntefot än den kommersiella, så vore det absurt att säga, att vår handelsvärld inte skulle beröras av detta. Den beröres högst väsentligt." - 4.890. "Om goda och gångbara värdepapper som bankirerna erkänner som sådana finnas på marknaden och ägarna vill låna pengar på dem, så har det alldeles säkert effekt på handelsväxlarna. Jag kan t.ex. inte vänta, att en man ger mig sina pengar till 5% på handelsväxeln, om han i stället kan låna ut dessa pengar till 6% på statsobligationer eller något annat. Det berör oss på samma sätt; ingen kan begära av mig, att jag ska diskontera hans växlar till 51/2%, om jag kan låna ut mina pengar till 6%," - 4.892. "Vi talar inte om personer som köper värdepapper för 2.000 £ eller 5.000 £ eller 10.000 £ som fasta kapitalplaceringar som om de hade en väsentlig inverkan på penningmarknaden. Om ni frågar mig efter räntefoten på" (depositioner av) "statsobligationer, så syftar jag på personer som gör affärer till belopp på hundratusental, om s.k. jobbare, som tecknar stora belopp av offentliga lår eller köper i marknaden och som sedan måste hålla dessa papper tills de kan bli av med dem med profit; dessa personer måste upplåna pengar för detta ändamål."
Med kreditväsendets utveckling skapas stora, koncentrerade penningmarknader, som London, vilka tillika är huvudsäten för handeln med dessa papper. Bankirerna ställer väldiga kvantiteter av allmänhetens penningkapital till deras förfogande, och därmed frodas detta yngel av spekulanter.
"Pengar är vanligen billigare på aktiebörsen än någon annanstans", säger 1848 dåvarande högste chefen för Bank of England inför lordernas hemliga kommitté. (C. D. 1848, printed 1857, nr. 219.)
Vid behandlingen av det räntebärande kapitalet har vi redan visat, att genomsnittsräntan för en lång period av år vid i övrigt lika förhållanden bestämmes av profitens genomsnittskvot; inte av företagarvinsten, som själv inte är något annat än profiten minus räntan.[J]
Det har också nämnts och ska ytterligare undersökas, att även för variationerna i den kommersiella räntan, d.v.s. den ränta som beräknas för diskonteringar och lån inom handelsvärldens krets av penningutlånare, en fas inträder under den industriella cykelns förlopp då räntefoten stiger över sitt minimum och uppnår sin genomsnittliga höjd (som den senare överskrider) och att denna rörelse är en följd av profitens stigande.
Emellertid är här två ting att lägga märke till:
För det första: Om räntefoten håller sig hög under en längre tid (vi talar här om räntefoten i ett givet land som England, där den genomsnittliga räntefoten är given för en längre tid och även framträder i den ränta, som betalas för lån på längre perioder, vilket man kan kalla privatränta), så är detta synbarligen ett bevis för att profitens kvot under denna tid är hög, men bevisar inte nödvändigtvis att företagarvinstens kvot är hög. Den senare skillnaden bortfaller mer och mer för kapitalister som övervägande arbetar med eget kapital; de realiserar profitens höga kvot, då de betalar räntan till sig själva. Möjligheten att under lång tid ha en hög räntefot - vi talar här inte om den fas som kännetecknas av verklig penningknapphet - är given med hög profitkvot. Men det är möjligt, att denna höga profitkvot efter avdrag av den höga räntefoten bara lämnar kvar en låg kvot för företagarvinsten. Denna kan krympa medan den höga profitkvoten varar. Detta är möjligt eftersom de företag som startats måste hållas igång. I denna fas arbetas det i stor utsträckning med rent kreditkapital (främmande kapital); och den höga profitkvoten kan på sina ställen vara spekulativ, förväntad. Hög räntekvot kan betalas med hög profitkvot men avtagande företagarvinst. Den kan betalas ur det lånade främmande kapitalet självt - detta är delvis fallet i spekulationstider - i stället för ur profiten, och detta kan fortgå en tid framåt.
För det andra: Påståendet att efterfrågan på penningkapital och därmed räntefoten växer, därför att profitkvoten är hög, är inte identiskt med påståendet att efterfrågan på industriellt kapital stiger och räntefoten därmed är hög.
I tider av kris uppnår efterfrågan på penningkapital och därmed räntekvoten sitt maximum; profitkvoten och därmed efterfrågan på industriellt kapital är så gott som försvunnen. I sådana tider lånar man bara för att betala, för att avveckla redan ingångna förpliktelser. I tider av återhämtning efter krisen begär man däremot lånekapital för att köpa och för att förvandla penningkapital till produktivt eller kommersiellt kapital. Och då är det antingen industrikapitalisten eller köpmannen som begär det. Industrikapitalisten satsar det i produktionsmedel och arbetskraft.
En stigande efterfrågan på arbetskraft kan i och för sig aldrig vara grunden till stigande räntefot, så vitt den bestämmes genom profitkvoten. Högre arbetslön är aldrig orsak till en högre profit, ehuru den kan vara en av dess följder, därest man betraktar speciella faser i den industriella cykeln.
Efterfrågan på arbetskraft kan öka, emedan exploateringen av arbetet försiggår under särskilt gynnsamma förhållanden, men den stigande efterfrågan på arbetskraft och därmed på variabelt kapital ökar i och för sig inte profiten utan minskar den i motsvarande mån. Men ändå kan därmed efterfrågan på variabelt kapital öka, alltså även efterfrågan på penningkapital, och detta höja räntefoten. Arbetskraftens marknadspris stiger då över sitt genomsnitt, ett mer än genomsnittligt antal arbetare sysselsättes och samtidigt stiger räntefoten, därför att efterfrågan på penningkapital under dessa omständigheter stiger. Ökad efterfrågan på arbetskraft fördyrar denna vara som varje annan, höjer dess pris men inte profiten, som huvudsakligen beror på just denna varas relativa billighet. Men den höjer samtidigt - under förutsatta omständigheter - räntefoten, emedan den höjer efterfrågan på penningkapital. Om penningkapitalisten i stället för att låna ut pengar förvandlade sig till industrikapitalist, så skulle den omständigheten, att han måste betala arbetet dyrare, i och för sig inte höja hans profit utan i motsvarande grad minska den. Konjunkturförhållandena kan vara sådana att hans profit det oaktat stiger, men aldrig därför att han betalar arbetet dyrare. Men denna omständighet är emellertid, såvida den ökar efterfrågan på penningkapital, tillräcklig för att höja räntefoten. Om arbetslönen av någon anledning steg vid i övrigt ogynnsamma konjunkturer, så skulle detta sänka profitkvoten men stegra räntefoten i den mån det ökade efterfrågan på penningkapital.
Om man bortser från arbetet, så består det som Overstone kallar "efterfrågan på kapital" bara av efterfrågan på varor. Efterfrågan på varor höjer deras pris antingen genom att det stiger över genomsnittet eller genom att tillgången på varor sjunker under genomsnittet. Om industrikapitalisten eller köpmannen nu måste betala t.ex. 150 £ för samma varumängd som han tidigare fick för 100 £, så måste han låna 150 £ i stället för 100 £ och måste alltså vid 5% ränta betala 71/2 £, där han annars betalat 5 £. Det räntebelopp han måste betala skulle stiga eftersom han nu måste låna mera kapital.
Mr Overstones försök går ut på att framställa lånekapitalet och industrikapitalets intressen som identiska, medan hans banklag är beräknad just på att utnyttja dessa intressemotsättningar till penningkapitalets fördel.
Det är möjligt, att efterfrågan på varor, om tillgången på dem fallit under genomsnittet, inte absorberar mer penningkapital än tidigare. Samma summa, kanske mindre, betalas då för deras totalvärde, men för samma summa erhålles en mindre kvantitet bruksvärde. I detta fall kommer efterfrågan på lånbart penningkapital att vara oförändrad, räntefoten alltså inte att stiga, ehuru efterfrågan på varan stigit i förhållande till tillgången och därmed varans pris. Räntefoten kan beröras bara om den totala efterfrågan på lånekapitalet växer, och detta är under ovanstående förutsättningar inte fallet.
Men tillgången på en artikel kan emellertid också falla under genomsnittet såsom vid missväxt i fråga om spannmål, bomull etc. och efterfrågan på lånekapital växa på grund av spekulation i ännu högre priser, då det mest närliggande medlet att få dem att stiga är att tillfälligt dra undan en del av tillgången från marknaden. Men för att kunna betala den köpta varan utan att sälja den skaffar man pengar med hjälp av "kommersiella växeltransaktioner". I detta fall växer efterfrågan på lånekapital och räntefoten kan stiga till följd av dylika försök att med konstlade medel förhindra att varan föres ut på marknaden. Den högre räntefoten uttrycker då en konstlad minskning av tillgången på varukapital.
Å andra sidan kan efterfrågan på en artikel växa, därför att tillgången Pa denna växt och artikeln står under sitt genomsnittspris.
I detta fall kan efterfrågan på lånekapital vara oförändrad eller t.o.m. falla, emedan mer varor kan fås med samma penningsumma. Men det kunde också uppstå spekulativ lagring dels för att utnyttja det gynnsamma momentet för produktionsändamål, dels i avvaktan på en prisstegring. I detta fall kunde efterfrågan på lånekapital växa, och den höjda räntefoten vore sålunda ett uttryck för lagerinvestering av det produktiva kapitalets element. Här betraktar vi bara efterfrågan på lånekapital som den påverkas av efterfrågan och tillgång på varukapital. Hur reproduktionsprocessens växlande läge i den industriella cykelns faser verkar på utbudet av lånekapitalet har redan behandlats. Den triviala satsen, att marknadsräntan bestämmes genom tillgång och efterfrågan på (låne)kapital blandar Overstone listigt ihop med sitt eget antagande, enligt vilket lånekapital är identiskt med kapital överhuvud taget, och försöker därigenom förvandla ockraren till den ende kapitalisten och hans kapital till det enda kapitalet.
I kristider är efterfrågan på lånekapital efterfrågan på betalningsmedel och ingenting annat; ingalunda efterfrågan på pengar som köpmedel. Räntefoten kan därvid stiga mycket högt oberoende av om reellt kapital - produktivt - och varukapital - finns i övermått eller knappt. Efterfrågan på betalningsmedel är ren efterfrågan på omsättningsmöjlighet i pengar, i den mån köpmän och producenter kan erbjuda goda säkerheter. När säkerheter inte kan bjudas, är den alltid efterfrågan på penningkapital, såvida alltså ett förskott av betalningsmedel ger köpmän och producenter inte bara penningformen utan också den ekvivalent som de saknar för betalning i vilken form det än gäller. Detta är den punkt där bägge sidor inom den gängse teorin har både rätt och orätt vid bedömandet av kriserna. De som säger att det bara existerar brist på betalningsmedel har antingen för ögonen enbart ägarna av goda säkerheter eller är narrar som tror att det är en banks plikt och står i dess makt att genom papperssedlar förvandla alla bankrutta svindlare till betalningsdugliga solida kapitalister. De som säger att det bara existerar brist på kapital kommer antingen med ordklyveri, då det ju under sådana tider existerar mängder av inkonvertibelt kapital till följd av överimport och överproduktion, eller talar de bara om dessa kreditryttare, som i själva verket har försatts i sådana omständigheter att de inte längre får andras kapital att hushålla med, och nu begär att banken inte bara ska hjälpa dem att betala det förlorade kapitalet utan också sätta dem i stånd att fortsätta svindeln.
Det är grundvalen för den kapitalistiska produktionen, att penningen träder emot varan som värdets självständiga form eller att bytesvärdet måste få självständig form i pengar, och att detta är möjligt endast genom att en bestämd vara blir det material i vars värde alla andra varor mätas, att den just därigenom blir den allmänna varan, varan par excellence i motsats till alla andra varor. Detta måste manifestera sig i två avseenden, särskilt i kapitalistiskt utvecklade nationer som i stor skala ersätter penningen å ena sidan med kreditoperationer, å andra sidan med kreditpengar. För det första i kristider, då krediten krymper eller alldeles upphör, träder penningen plötsligt emot varorna absolut, såsom enda betalningsmedel och är dets sanna existens. Därav kommer sig varornas allmänna värdeminskning, svårigheten, ja omöjligheten att förvandla dem till pengar, d.v.s. till deras egen rent abstrakta form. Men för det andra: kreditpengarna själva är bara pengar i den mån de absolut företräder den verkliga penningen till beloppet av sitt nominella värde. Guldutflödet gör dess konvertibilitet i pengar problematiskt, d.v.s. dess identitet med verkligt guld. Därav tvångsåtgärderna, nedsättning av räntefoten etc. för att säkra betingelserna för denna konvertibilitet. Detta kan mer eller mindre drivas till sin spets genom felaktig lagstiftning beroende på falska penningteorier och tvingas på nationen genom särintressen hos penninghandlarna, som Overstone och hans gelikar. Men grundvalen är given med själva produktionssättet. En värdeminskning av kreditpenningen (för att inte tala om en förlust av dess penningkaraktär, för övrigt enbart imaginär) skulle skaka alla bestående förhållanden. Varornas värde offras då för att säkra detta värdes overkliga och oberoende penningexistens. Som penningvärde är det över huvud taget säkrat bara så länge penningen är säkrad. För ett par miljoner i pengar måste därför många miljoner varor offras. Det är oundvikligt i den kapitalistiska produktionen och utgör en del av dess behag. I tidigare produktionssätt förekom inte detta, då de rörde sig på en trång bas där varken krediten eller kreditpenningen kunde utvecklas. Så länge arbetets samhälleliga karaktär framträder som varans värdeexistens och därmed som ett ting utanför den verkliga produktionen, är penningkriser, oberoende av eller som skärpning av verkliga kriser, oundvikliga. Det är å andra sidan klart, att så länge en banks kredit inte är skakad kan den lindra paniken i sådana fall genom att öka kreditpengarna, men stegra paniken genom att dra in dem. Hela den moderna industrins historia visar, att det i själva verket skulle krävas metall för att balansera den internationella handeln bara då dess jämvikt momentant är rubbad, om den inhemska produktionen vore organiserad. Att hemmamarknaden redan nu inte behöver metall bevisar inställandet av de s.k. nationalbankernas kontantbetalningar, vilka man tillgriper i alla extrema fall som det enda hjälpmedlet.
I fråga om två individer vore det löjligt att säga, att de i sitt inbördes umgänge båda har en ogynnsam betalningsbalans. Om de ömsesidigt är varandras gäldenärer och borgenärer, så är det klart att om deras fordringar inte utjämnar varandra den ene måste vara gäldenär till den andra. I fråga om nationer är detta ingalunda fallet. Och att det inte är fallet erkännes av alla ekonomer i satsen, att betalningsbalansen kan vara gynnsam eller ogynnsam för en nation, ehuru dess handelsbalans måste slutgiltigt utjämnas. Betalningsbalansen skiljer sig från handelsbalansen på så sätt att den är en vid bestämd tid förfallen handelsbalans. Vad kriserna nu åstadkommer är, att de tränger samman differensen mellan betalningsbalans och handelsbalans till en kort tidsintervall; och de särskilda tillstånd som utvecklas i den nation där kris föreligger, där på grund av detta betalningsterminen nu inställer sig - redan dessa tillstånd för med sig en sådan kontraktion av utjämningstiden. För det första genom att man sänder bort ädla metaller, sedan slumpar bort konsignerade varor; exporterar varor för att slumpa bort dem eller för att i hemlandet driva upp penningförskott på dem; räntefoten stiger, krediterna sägas upp, värdepapperen faller, främmande värdepapper bortslumpas och man lockar till sig främmande kapital för placering i dessa värdeminskade papper, slutligen kommer bankrutten som utjämnar en massa fordringar. Därvid sändes ofta ytterligare metall till det land där krisen utbrutit, eftersom växlar på detta land är osäkra, betalningen alltså sker säkrast i metall. Därtill kommer den omständigheten, att när det gäller Asien alla kapitalistiska nationer mestadels samtidigt direkt eller indirekt är dess gäldenärer. Så snart dessa olika omständigheter utövar sin fulla verkan på den andra deltagande nationen, inträder också hos denna guld- och silverexport, kort sagt dess betalningstermin, och samma fenomen upprepas.
I fråga om den kommersiella krediten ingår räntan, för att nu göra en åtskillnad mellan kreditpris och kontantpris, bara i varupriset om växlarna har längre löptid än vanligt. I annat fall ingår den inte. Och detta har sin förklaring i att var och en tar denna kredit med ena handen och ger med den andra. [Detta stämmer inte med min erfarenhet. - FE.] Men i den mån diskontot hä