Karl Marx

Kapitalet. Tredje boken

Den kapitalistiska produktionens totalprocess

1894

Utgiven av Friedrich Engels

Källa: Marx Engels Werke bd XXV, s. 7-919; "Das Kapital. Band III. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ruth Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -

FÖRSTA DELEN

• FÖRSTA AVDELNINGEN. Förvandlingen av mervärdet till profit och mervärdekvoten till profitkvot
  • FÖRSTA KAPITLET. Kostnadspris och profit
  • ANDRA KAPITLET. Profitkvoten
  • TREDJE KAPITLET. Förhållandet mellan profitkvot och mervärdekvot
  • FJÄRDE KAPITLET. Omslagets inverkan på profitkvoten
  • FEMTE KAPITLET. Ekonomisering i användningen av det konstanta kapitalet
    1. I allmänhet
    2. Besparingar i arbetsbetingelser på arbetarnas bekostnad
    3. Ekonomisering i energiproduktion och kraftöverföring samt i byggnader
    4. Utnyttjande av produktionens avfall
    5. Ekonomisering genom uppfinningar
  • SJÄTTE KAPITLET. Effekterna av prisförändringar
    1. Råvarornas prisfluktuationer, deras direkta effekter på profitkvoten
    2. Värdestegring och värdeminskning, frigörande och bindning av kapital
    3. Allmän illustration: bomullskrisen 1861-1865.
       • Förhistorien 1845-1860.
       • 1861-1864. Amerikanska inbördeskriget. Bomullshungern. Det åskådligaste exemplet på avbrott i produktionsprocessen genom knapphet och fördyring av råvara
       • Bomull av avfall. Ostindisk bomull (Surat). Inflytande på arbetarnas lön. Förbättringar av maskineri. Bomull utdrygat med stärkelse och mineralier. Stärkelseklistrets inverkan på arbetarna. Övergång till spinning av tunnare garner. Fabrikanternas bedrägerier
       • Experimente in corpore vili
  • SJUNDE KAPITLET. Tillägg
• Noter

FÖRSTA AVDELNINGEN

Förvandlingen av mervärdet till profit och mervärdekvoten till profitkvot

FÖRSTA KAPITLET

Kostnadspris och profit

I första boken undersöktes de företeelser, som den kapitalistiska produktionsprocessen ger upphov till som speciell och omedelbar produktionsprocess med bortseende från alla sekundära inverkningar av främmande omständigheter. Men denna omedelbara produktionsprocess är inte kapitalets hela levnadslopp. I verklighetens värld kompletteras det av cirkulationsprocessen, och denna är föremålet för undersökningarna i andra boken. Det visade sig, framför allt i tredje avdelningen, där cirkulationsprocessen som förmedling av den samhälleliga reproduktionsprocessen behandlas, att den kapitalistiska produktionsprocessen, när den betraktas som helhet, utgör en enhet av produktions- och cirkulationsprocess. Denna tredje bok kan inte syssla med allmänna reflektioner över denna enhet. Det gäller snarare att upptäcka och påvisa de konkreta former, som växer fram under kapitalets rörelseprocess betraktad som helhet. I sina verkliga rörelser mötas de olika kapitalen i sådana konkreta former, inom vilka kapitalets väsen i den omedelbara produktionsprocessen och i cirkulationsprocessen bara framträder som speciella moment. Kapitalets olika företeelseformer, sådana som vi utreder dem i denna bok, närmar sig alltså steg för steg den form som är synbar på samhällets yta, i de olika kapitalens ömsesidiga påverkan, konkurrensen, och i det vanliga medvetandet hos dem som själva agerar i produktionsprocessen.

Värdet av varje kapitalistiskt producerad vara W uttrycks i formeln W = c + v + m. Avräknar vi mervärdet m från detta produktvärde, så återstår en ren ekvivalent eller ett ersättningsvärde i varan för det kapitalvärde c + v, som utgivits i produktionselement.

Förorsakar t.ex. framställningen av en viss artikel en kapitalutgift av 500 £: 20 £ för förslitning av arbetsmedel, 380 £ för produktionsmaterial, 100 £ för arbetskraft, och utgör mervärdets kvot 100%, så är produktens värde = 400 c + 100 v + 100 m = 600 £.

Efter avdrag av mervärdets 100 £ återstår ett varuvärde av 500 £, och detta ersätter bara det utgivna kapitalet på 500 £. Denna värdedel av varan, som ersätter de förbrukade produktionsmedlens och den använda arbetskraftens pris, motsvarar endast vad varan kostat kapitalisten själv och är därför för honom varans kostnadspris.

Vad varan kostar kapitalisten och vad produktionen av själva varan kostar är visserligen två helt olika storheter. Den del av varuvärdet, som består av mervärde, kostar inte kapitalisten någonting just för att den kostar arbetaren hans obetalda arbete. Men när arbetaren inträtt i den kapitalistiska produktionsprocessen, är han själv endast en beståndsdel av det produktiva kapitalet i funktion. Då detta tillhör kapitalisten, är denne alltså den verklige varuproducenten. För honom framstår helt naturligt varans kostnadspris som den verkliga kostnaden för varan. Kallar vi kostnadspriset k, så förvandlar sig formeln W = c + v + m till formeln W = k + m eller varuvärde = kostnadspris + mervärde.

Sammanfattningen under kategorin pris av de skilda delar av varans värde som ersätter det kapitalvärde som satsats för dess produktion uttrycker å ena sidan den kapitalistiska produktionens specifika karaktär. Varans kapitalistiska kostnader mätes medels det utgivna kapitalet, varans verkliga kostnader mätes medels det utgivna arbetet. Varans kapitalistiska kostnadspris är därför kvantitativt olika dess värde eller dess verkliga kostnadspris; det är mindre än varuvärdet, ty då W = k + m är k = W - m. Å andra sidan existerar varans kostnadspris ingalunda bara som en rubrik i den kapitalistiska bokföringen. Denna del av värdet spelar en fortlöpande praktisk roll i varans verkliga produktion, då den genom cirkulationsprocessen ständigt återförvandlas från sin form av vara till produktivt kapital. Varans kostnadspris måste alltså ständigt återköpa de produktionselement som förbrukats i dess produktion.

Däremot har kostnadsprisets kategori inget att göra med varans värdebildning eller med kapitalets värdeökningsprocess. Om jag vet, att 5/6 av varuvärdet, 500 £ av 600 £, bara utgör en ekvivalent, ett ersättningsvärde för det förbrukade kapitalet 500 £ och därför endast räcker till att återköpa detta kapitals konkreta beståndsdelar, så vet jag därmed varken hur dessa 5/6 av varans värde, som bildar dess kostnadspris, eller den sista sjättedelen, som bildar dess mervärde, har producerats. Undersökningen kommer att visa, att i det kapitalistiska systemet har begreppet kostnadspris fått ett falskt sken av att vara en värdeproduktionens kategori.

Vi återvänder till vårt exempel. Antag, att det värde som en arbetare producerar under en genomsnittlig samhällelig arbetsdag i pengar beräknas till 6 sh = 6 mark. Det satsade kapitalet 500 £ = 400 c + 100 v är då en värdeprodukt av 1.666²/₃ tiotimmarsdagar av vilka 1.333¹/₃ arbetsdagar är kristalliserat i värdet av produktionsmedel = 400 c, 333¹/₃ i värdet av arbetskraften = 100 v. Vid den antagna mervärdeskvoten 100% kostar alltså produktionen av den nya varan en utgift av arbetskraft = 100 v + 100 m = 666²/₃ tiotimmars arbetsdagar.

Vi vet (se bok I kap. 7 sid. 182-197) att värdet av den nybildade produkten på 600 £ är sammansatt av: 1) värdet av det i produktionsmedel satsade konstanta kapitalet av 400 £ som återuppträder och 2) ett nyproducerat värde av 200 £. Varans kostnadspris = 500 £ innefattar de 400 c och hälften av det nyproducerade värdet 200 £ (= 100 v), alltså två med avseende på uppkomsten helt och hållet olika beståndsdelar av varuvärdet.

Genom den ändamålsenliga karaktären av det arbete som har utgivits under 666²/₃ tiotimmarsarbetsdagar blir värdet av de förbrukade produktionsmedlen, ett belopp av 400 £, överfört från dessa produktionsmedel till produkten. Detta gamla värde framträder åter som beståndsdel av produktvärdet, men det uppstår inte i denna varas produktionsprocess. Det existerar bara som beståndsdel av varuvärdet därför att det tidigare existerade som en beståndsdel av det investerade kapitalet. Det förbrukade konstanta kapitalet ersättes alltså genom den del av varuvärdet som det själv har tillfört. Denna beståndsdel av kostnadspriset kan alltså tydas på två sätt: den ingår i varans kostnadspris därför att den är en beståndsdel av varuvärdet som ersätter förbrukat kapital; å andra sidan bildar det en del av varuvärdet endast därför att det är värdet av förbrukat kapital eller därför att produktionsmedlen kostar så och så mycket. Det motsatta är förhållandet med den andra beståndsdelen av kostnadspriset. De 666²/₃ arbetsdagar, som förbrukas under produktionen av varan, bildar ett nytt värde på 200 £. En del av detta nya värde ersätter det satsade variabla kapitalet på 100 £ eller priset på den använda arbetskraften. Men denna del av det investerade kapitalvärdet ingår på intet sätt i nybildningen av värdet. När kapital investeras räknas arbetskraften som värde men i produktionsprocessen fungerar den som värdeskapare. I stället för det arbetskraftsvärde, som betalas med det investerade kapitalet, inträder i det verkligt fungerande produktiva kapitalet den levande, värdeskapande arbetskraften själv.

Skillnaden mellan dessa olika beståndsdelar i varuvärdet, som tillsammans bildar kostnadspriset uppenbaras så snart värdet av antingen det förbrukade konstanta eller det förbrukade variabla kapitalet förändras. Stiger priset för samma produktionsmedel, d.v.s. den konstanta kapitaldelen, från 400 £ till 600 £ så stiger inte bara varans kostnadspris från 500 £ till 600 c + 100 v = 700 £ utan själva varuvärdet stiger från 600 £ till 600 c + 100 v + 100 m = 800 £. Om priset för samma produktionsmedel i stället sjunker från 400 £ till 200 £ så sjunker inte bara kostnadspriset från 500 £ till 200 c + 100 v = 300 £ utan själva varuvärdet sjunker från 600 £ till 200 c + 100 v + 100 m = 400 £. Emedan det förbrukade konstanta kapitalet överför sitt eget värde på produkten stiger eller faller produktvärdet vid f.ö. konstanta förhållanden med den absoluta storleken av detta kapitalvärde. Om i stället vid för övrigt lika förhållanden priset på samma mängd arbetskraft stiger från 100 £ till 150 £ så stiger visserligen kostnadspriset från 500 £ till 400 c + 150 v = 550 £ och om priset sjunker till 50 £ faller kostnadspriset från 500 £ till 400 c + 50 v = 450 £, men i båda fallen blir varuvärdet oförändrat = 600 £; ena gången = 400 c + 150 v + 50 m, andra gången = 400 c + 50 v + 150 m. Det investerade variabla kapitalet tillsätter inte produkten sitt eget värde. I stället inträder ett av arbetet skapat nyvärde. En förändring i det variabla kapitalets absoluta värdestorlek åstadkommer därför ingen förändring av varuvärdets absoluta storlek, såvida den bara beror på en förändring av arbetskraftens pris, eftersom detta inte förändrar den absoluta storleken av det nyvärde, som skapas av den levande arbetskraften. En sådan förändring påverkar endast storleksförhållandet mellan nyvärdets båda beståndsdelar av vilka den ena bildar mervärde och den andra ersätter det variabla kapitalet och därför ingår i varans kostnadspris.

Kostnadsprisets båda delar, i vårt exempel 400 c + 100 v, har endast det gemensamt att de är delar av varuvärdet som ersätter investerat kapital.

Från den kapitalistiska produktionens ståndpunkt framträder detta faktiska förhållande med nödvändighet på ett förvrängt sätt.

Det kapitalistiska produktionssättet skiljer sig från det produktionssätt som grundades på slaveriet bland annat genom att värdet, resp. priset, på arbetskraft framstår som värde, resp. pris, på själva arbetet eller som arbetslön. (Bok I, Kap. 17.) Den variabla värdedelen av kapitalinvesteringen framstår då som kapital som utgivits i arbetslön; som ett kapitalvärde som betalar värdet, resp. pris, för allt arbete som utförts inom produktionen. Antar vi t.ex. att en genomsnittlig samhällelig arbetsdag på 10 timmar konkret motsvarar penningsumman 6 sh, så är 100 £ investerat variabelt kapital penninguttrycket för ett värde som producerats under 333¹/₃ tiotimmars arbetsdagar. Detta värde på den inköpta arbetskraften, som figurerar som kapitalinvestering, bildar ingen del av det verkligt fungerande kapitalet. Den levande arbetskraften inträder i dess ställe i själva produktionsprocessen. Om, som i vårt exempel, exploateringsgraden för denna utgör 100%, så blir den utnyttjad under 666²/₃ tiotimmars arbetsdagar och tillsätter produkten ett nyvärde av 200 £. Men i kapitalinvesteringen figurerar 100 £ variabelt kapital som ett kapitalutlägg för arbetslön eller som priset för arbete som utförts under 666²/₃ tiotimmars arbetsdagar. 100 £ dividerat med 666²/₃ ger oss som pris för tiotimmarsdagen 3 sh, värdeprodukten av fem timmars arbete.

Jämför vi nu å ena sidan kapitalinvesteringen och å andra varuvärdet, så har vi:

I. Kapitalinvestering om 500 £ = 400 £ i produktionsmedel utgivet kapital (produktionsmedlens pris) + 100 £ för arbete utbetalt kapital (pris för 666²/₃ arbetsdagar eller arbetslön för dessa).

II. Varuvärde på 600 £ = kostnadspris på 500 £ (400 £ priset för de använda produktionsmedlen + 100 £ priset för de utgivna 666²/₃ arbetsdagar) + 100 £ mervärde.

I denna formel skiljer sig den för arbete utgivna kapitaldelen från den som använts för produktionsmedel, t.ex. bomull eller kol, endast så att den tjänar som betalning för ett produktionselement av annat material men inte alls så att den har en annan funktionell roll i värdebildningsprocessen. I varans kostnadspris kommer produktionsmedlens pris tillbaka i samma förhållande som de figurerat redan i kapitalinvesteringen, och detta just därför att dessa produktionsmedel har blivit ändamålsenligt förbrukade. På samma sätt återkommer i varans kostnadspris priset eller lönen för de 666²/₃ arbetsdagar, som förbrukats för dess framställning, i samma förhållande som det redan figurerade i kapitalinvesteringen, också detta därför att denna arbetsmängd utgivits i ändamålsenlig form. Nu ser vi färdigt, användbart värde - det investerade kapitalets värdedel - men ingen beståndsdel som skapar nyvärde. Skillnaden mellan konstant och variabelt kapital har försvunnit. Hela kostnadspriset 500 £ får nu en dubbel betydelse; att för det första ersätta det kapital på 500 £ som investerats i produktionen av varan och för det andra existera som en värdebeståndsdel av varan själv endast därför att det tidigare existerade som kostnad för de använda produktionselementen, produktionsmedel och arbete, d.v.s. existerade som kapitalinvestering. Kapitalvärdet återkommer som varans kostnadspris därför att det förbrukats i form av kapitalvärde och endast under denna förutsättning.

Den omständigheten att det investerade kapitalets värdebeståndsdelar har utlagts för produktionselement som är materiellt olikartade, som arbetsmedel, råmaterial, hjälpämnen och arbete, innebär endast att varans kostnadspris måste återköpa dessa olikartade produktionselement. När kostnadspriset bildas gör sig endast en skillnad gällande, skillnaden mellan fast och cirkulerande kapital. I vårt exempel var 20 £ beräknade för förslitning av arbetsmedel (400 c = 20 £ för förslitning av arbetsmedel + 380 £ för produktionsmaterial). Innan varan producerades var värdet av dessa arbetsmedel = 1.200 £, efteråt existerar detta värde i två former: 20 £ som en del av varuvärdet, 1.200 - 20 eller 1.180 £ som restvärde av de arbetsmedel, som kapitalisten fortfarande äger, och som inte är delar av hans varukapital utan av hans produktiva kapital. I motsats till arbetsmedlen utges produktionsmaterial och arbetslön helt och hållet i varans produktion, därför ingår också hela deras värde i den producerade varans värde. Vi har tidigare sett, hur dessa olika beståndsdelar av det investerade kapitalet med hänsyn till omslaget får formen av fast eller cirkulerande kapital.

Kapitalinvesteringen är alltså = 1.680 £ fast kapital = 1.200 £ plus cirkulerande kapital = 480 £ (= 380 £ i produktionsmedel plus 100 £ i arbetslön).

Varans kostnadspris är däremot endast = 500 £ (20 £ för förslitning av det fasta kapitalet, 480 £ för cirkulerande kapital).

Denna differens mellan varans kostnadspris och kapitalinvesteringen bekräftar dock endast, att varans kostnadspris uteslutande bildas av det kapital, som verkligen utgivits för dess produktion.

I varans produktion användas arbetsmedel till ett värde av 1.200 £, men av detta investerade kapitalvärde går endast 20 £ förlorat i produktionen. Då det fasta kapitalet bara delvis utges i varans produktion ingår det bara delvis i varans kostnadspris. Det använda cirkulerande kapitalet ingår helt i varans kostnadspris, emedan det helt och hållet utges i dess produktion. Men vad bevisar detta annat än att de förbrukade fasta och cirkulerande kapitaldelarna i förhållande till sin värdestorlek i lika mån ingår i varans kostnadspris, och att denna beståndsdel av varans värde överhuvudtaget endast härleder sig från det kapital som satsats för dess produktion? Om det inte vore så, skulle det vara oförklarligt varför det investerade fasta kapitalet på 1.200 £ utom dessa 20 £ inte tillsätter produktvärdet också de 1.180 £, som det inte förlorar i produktionsprocessen.

Denna differens mellan fast och cirkulerande kapital, när det gäller beräkningen av kostnadspriset, bekräftar alltså endast den skenbara uppkomsten av kostnadspriset ur det satsade kapitalvärdet eller det pris som de utgivna produktionselementen, arbetet inbegripet, har kostat kapitalisten själv. Å andra sidan blir den del av kapitalet, som utbetalats för arbetskraft och här rubricerats som variabelt kapital när det gäller värdebildningen, uttryckligen identifierat med konstant kapital under rubriken cirkulerande (den kapitaldel, som består av produktionsmaterial) och så är mystifikationen av kapitalets värdeökningsprocess fullbordad.[1*]

Hittills har vi bara betraktat ett element av varuvärdet, kostnadspriset. Vi ska nu studera den andra beståndsdelen av varuvärdet, överskottet utöver kostnadspriset eller mervärdet. Närmast är mervärdet alltså ett överskott av varans värde utöver dess kostnadspris. Men då kostnadspriset är lika med det utgivna kapitalets värde och ständigt åter förvandlas till nya materiella beståndsdelar av detta, så är detta värdeöverskott en värdeökning av det kapital som utgivits i varans produktion och återvänder ur dess cirkulation.

Vi såg redan tidigare, att mervärdet m, trots att det uppkommer genom en värdeförändring enbart av det variabla kapitalet v och därför ursprungligen är ett inkrement av detta, ändå efter avslutad produktionsprocess lika mycket utgör en värdetillväxt av det utgivna totalkapitalet, c + v. Formeln c + (v + m), som antyder att m produceras genom att det i arbetskraft satsade kapitalvärdet v förvandlas till en flytande storhet, alltså en konstant storhet till en variabel, framstår också som (c + v) + m. Före produktionen hade vi ett kapital om 500 £. Efter produktionen har vi kapitalet 500 £ plus en värdetillväxt om 100 £.[2*]

Mervärdet bildar inte bara tillväxt av den del av det investerade kapitalet som ingår i värdeökningsprocessen utan också av den del som inte ingår i denna; värdetillväxten omfattar alltså inte bara det satsade kapital, som blir ersatt ur varans kostnadspris, utan allt kapital som använts i produktionen. Före produktionsprocessen hade vi ett kapitalvärde på 1.680 £: 1.200 £ i arbetsmedel utlagt fast kapital från vilket endast 20 £ för förslitning ingår i varans värde, plus 480 £ cirkulerande kapital i produktionsmaterial och arbetslön. Efter produktionsprocessen har vi 1.180 £ som det produktiva kapitalets värdebeståndsdel plus ett varukapital på 600 £. Sammanräknas dessa summor, så har kapitalisten ett värde om 1.780 £. Drar han ifrån det satsade totalkapitalet 1.680 £, så kvarstår en värdetillväxt om 100 £. Dessa 100 £ är alltså i samma mån ett värdetillskott till hela det satsade kapitalet 1.680 £, som till den mindre del därav, 500 £, som förbrukades under produktionen.

För kapitalisten står det nu klart, att denna värdetillväxt härleder sig från de produktiva processer, som han låtit kapitalet genomgå, att den alltså härleder sig från själva kapitalet. Efter produktionsprocessen finns den där, men före denna fanns den inte. När det gäller det kapital som utgivits i produktionen tycks mervärdet härleda sig i samma mån från dess båda värdeelement, produktionsmedel och arbete. Båda ingår ju på samma sätt i bildandet av kostnadspriset. De tillsätter i lika mån produktvärdet sitt värde som kapitalinvestering och skiljer sig inte som konstanta och variabla värdestorheter. Detta blir påtagligt, om vi ett ögonblick föreställer oss att allt utgivet kapital uteslutande består av antingen arbetslön eller produktionsmedlens värde. I stället för varuvärdet 400 c + 100 v + 100 m hade vi då i första fallet varuvärdet 500 v + 100 m. Det kapital om 550 m som utbetalats i arbetslön är värdet av allt arbete som använts för produktion av varuvärdet 600 £ och bildar just därför produktens kostnadspris. Men bildandet av detta kostnadspris, varigenom värdet av det utgivna kapitalet åter uppträder som värdebeståndsdel i produkten, är den enda process i varuvärdets uppkomst, som vi känner. Hur dess mervärdebeståndsdel om 100 £ uppkommer, vet vi inte. Detta gäller också det andra fallet, om varuvärdet vore = 500 c + 100 m. Vi vet i båda fallen, att mervärdet härrör ur ett givet värde, därför att detta värde satsats i form av produktivt kapital likgiltigt om i form av arbete eller produktionsmedel. Men att det satsade kapitalvärdet har förbrukats och därefter bildar varans kostnadspris kan å andra sidan inte vara orsak till mervärdebildning. Ty såvida kapital värdet bildar varans kostnadspris, bildar det inget mervärde, utan bara en ekvivalent, en ersättning för det förbrukade kapitalet. Såvida det bildar mervärde, är det alltså inte i den speciella egenskapen av utgivet kapital, utan i egenskap av investerat och därigenom nyttjat kapital överhuvudtaget. Mervärdet härrör därför lika mycket ur den del av det investerade kapitalet som ingår i varans kostnadspris som ur den övriga delen. Kort sagt: i samma mån ur den fasta och den cirkulerande beståndsdelen av det nyttjade kapitalet. Totalkapitalet tjänar materiellt som produktbildare genom arbetsmedlen såväl som produktionsmaterial och arbete. Totalkapitalet ingår materiellt i den verkliga arbetsprocessen, även om endast en del av det ingår i värdeökningsprocessen. Just detta är kanske grunden till att det endast delvis bidrager till kostnadspriset men helt och hållet till bildandet av mervärdet. Hur det än må förhålla sig med detta blir resultatet, att mervärdet i lika mån härrör från alla delar av det nyttjade kapitalet. Deduktionen kan göras ännu kortare, om man med Malthus lika kärnfullt som enkelt säger:

"Kapitalisten förväntar samma fördel från alla delar av det kapital, som han satsar."[3*]

Som sådan synbarlig avkomling av det satsade totalkapitalet erhåller mervärdet en förvandlad form, det blir profit. En värdesumma är alltså kapital, om den användes för att åstadkomma profit,[4*] eller profiten uppkommer emedan en värdesumma användes som kapital. Kallar vi profiten p, så förvandlas formeln W = c + v + m = k + m till formeln W = k + p eller varuvärde = kostnadspris + profit.

Profiten, som vi nu närmast betraktar den, är alltså detsamma som mervärdet i en mystifierad form, som med nödvändighet växer fram ur det kapitalistiska produktionssättet. Då någon skillnad mellan konstant och variabelt kapital inte kan iakttagas, när det synbara kostnadspriset bildas, måste ursprunget till den värdeförändring, som äger rum under produktionsprocessen, förläggas till totalkapitalet, inte till den variabla kapitaldelen. Emedan arbetskraftens pris vid den ena polen framträder som arbetslön, framträder vid dess motpol mervärdet som profit.

Som vi har sett, är varans kostnadspris mindre än dess värde. Då W = k + m, är k = W - m. Formeln W = k + m reduceras till W = k (varuvärdet lika med varans kostnadspris) om m = 0, men detta händer aldrig i en produktion på kapitalistisk bas, trots att en varas försäljningspris under speciella marknadskonjunkturer kan sjunka till dess kostnadspris eller t.o.m. ännu lägre.

Säljes varan till sitt värde, så realiseras en profit, som är lika stor som värdet är större än kostnadspriset, alltså lika med hela det i varuvärdet gömda mervärdet. Men kapitalisten kan sälja varan med profit även om han säljer den under dess värde. Så länge försäljningspriset är högre än kostnadspriset, även om det är lägre än värdet, realiseras en del av det mervärde som varan innehåller, alltså göres profit. I vårt exempel är varuvärdet = 600 £, kostnadspriset = 500 £. Säljes varan för 510, 520, 530, 560, 590 £ så säljes den 90, 80, 70, 40, 10 £ under sitt värde, ändå har en profit uttagits ur dess försäljning på resp. 10, 20, 30, 60, 90 £. Mellan varans värde och dess kostnadspris är uppenbarligen en obestämd rad av försäljningspriser möjlig. Ju större del av varuvärdet, som består av mervärde, desto större blir det faktiska spelrummet för dessa mellanpriser.

Detta förhållande förklarar inte bara alldagliga företeelser i konkurrensen, som t.ex. vissa fall av försäljning till underpris (underselling) och abnormt låg nivå för varupriser i vissa industrigrenar.[5*] Denna grundlag för den kapitalistiska konkurrensen, som den politiska ekonomin hittills inte har förstått, den lag som reglerar den allmänna profitkvoten och de genom den bestämda s.k. produktionspriserna, beror, som vi senare kommer att se, på denna differens mellan varans värde och kostnadspris och den möjlighet som härigenom uppstår, att sälja varan under dess värde med profit.

Minimigränsen för varans försäljningspris är given genom dess kostnadspris. Säljes den under sitt kostnadspris, så kan de förbrukade beståndsdelarna av det produktiva kapitalet inte tillfullo ersättas ur försäljningspriset. Pågår denna process en längre tid, försvinner det investerade kapitalvärdet. Redan denna synpunkt gör kapitalisten benägen att hålla kostnadspriset för varans egentliga inre värde, eftersom det är det nödvändiga priset för att bibehålla hans kapital. Men dessutom är ju varans kostnadspris det pris som kapitalisten betalat för dess produktion, alltså det genom själva produktionen bestämda inköpspriset. För kapitalisten framträder därför värdeöverskottet eller mervärdet, som realiseras vid varans försäljning, såsom försäljningsprisets överskott över varans värde i stället för som ett överskott av värdet över kostnadspriset. Det i varan gömda mervärdet har då inte realiserats vid försäljningen utan uppkommit genom själva försäljningen. Vi har redan närmare belyst denna illusion i bok I, kap. 4, 2 (Motsägelser i den allmänna formeln) men återvänder här ett ögonblick till den form, som Torrens och andra gav den, då den på nytt framfördes som ett framsteg i den politiska ekonomin, vilket sträckte sig utöver Ricardos teori.

"Det naturliga priset, som består av produktionskostnaden, eller med andra ord av kapitalutlägget i produktionen eller fabrikationen av varan, kan omöjligen innesluta profiten ... Om en arrendator för odling av sina fält använder 100 quarters spannmål och får igen 120 quarters, bilda de 20 quarters hans profit såsom produktens överskott över utlägget; men det vore absurt att kalla detta överskott eller denna profit en del av hans utlägg ... Fabrikanten ger ut en viss kvantitet råvaror, verktyg och existensmedel för arbete och får för detta en kvantitet färdig vara. Denna färdiga vara måste besitta ett högre bytesvärde än råvarorna, verktygen och existensmedlen, som satsades för att förvärva den."

Torrens drar slutsatsen, att försäljningsprisets överskott över kostnadspriset eller profiten uppstår därav att konsumenterna

"genom omedelbart eller förmedlat (circuitous) utbyte ger en viss större portion av kapitalets alla ingredienser än deras produktion kostat".[6*]

I själva verket kan inte överskottet över en given storhet bilda en del av denna storhet, alltså kan inte heller profiten, varuvärdets överskott över kapitalistens utlägg, bilda någon del av dessa utlägg. Om alltså ingen annan beståndsdel ingår i varans värdebildning än det värde som kapitalisten satsat, så finns ingen förklaring till hur det kan komma mer värde ut ur produktionen än det kommit in, då har något skapats av intet. Denna skapelse ur intet har Torrens undvikit genom att förflytta den från varuproduktionens sfär till varucirkulationens. Profiten kan inte uppkomma i produktionen, säger Torrens, ty då skulle den ingå i produktionens kostnader, alltså inte vara ett överskott. Profit kan inte uppkomma i varuutbytet, svarar honom Ramsay [7], om den inte fanns redan före detta. Uppenbarligen förändras inte produkternas värdesumma genom att dessa produkter bytas mot varandra. Den förblir densamma efter utbytet som före. Lägg här märke till att Malthus uttryckligen åberopar Torrens som auktoritet,[7*] fastän han själv förklarar varornas försäljning över deras värde på annat sätt eller rättare sagt inte ger någon förklaring alls, då alla argument av detta slag enligt sakens natur ofelbart måste förflyktigas på samma sätt som den på sin tid berömda negativa vikten av flogiston [8].

I ett samhällstillstånd där den kapitalistiska produktionen härskar är också den icke kapitalistiska producenten behärskad av de kapitalistiska föreställningarna. Balsac, som överhuvud utmärker sig för en djuplodande uppfattning av verkliga förhållanden, beskriver träffande i sin sista roman, "Bönderna," hur småbonden gratis utför olika slags arbete åt sin ockrare, för att stämma honom välvillig, utan att själv fatta, att han skänker bort något, eftersom hans eget arbete inte kostar honom kontanta utlägg. Ockraren å sin sida slår två flugor i en smäll. Han sparar in kontanta utlägg för arbetslön och snärjer bonden, som alltmer ruineras genom förlusten av arbetstid för sina egna åkrar, mer och mer i ockerspindelns fångstnät.

Den förvirrade föreställningen, att varans kostnadspris utgör dess verkliga värde men att mervärdet uppkommer när varan säljes över sitt värde, och att varorna alltså säljas till sina värden om deras försäljningspris är lika med deras kostnadspris, d.v.s. lika med priset för de i dem förbrukade produktionsmedlen plus arbetslön, har med sedvanligt överflödande vetenskapligt charlatanen av Proudhon utbasunerats som socialismens nyupptäckta hemlighet. Denna reduktion av varans värde till dess kostnadspris bildar faktiskt den teoretiska grundvalen för hans folkbank [9]. Tidigare har utvecklats, att produktens olika värdebeståndsdelar kan framställas som proportionella delar av själva produkten. Utgör t.ex. (Bok I, kap. 7, sid. 189) värdet av 20 pund garn 30 sh - nämligen 24 sh produktionsmedel, 3 sh arbetskraft och 3 sh mervärde - så kan detta mervärde anges som 1/10 av produkten = 2 pund garn. Säljas nu dessa 20 pund garn till sitt kostnadspris, 27 sh, så får köparen 2 pund garn gratis, eller varan har sålts 1/10 under sitt värde; men arbetaren har presterat samma merarbete oberoende av försäljningen, nu för garnets köpare i stället för den kapitalistiska garnproducenten.

Det vore alltigenom falskt att förutsätta, att om alla varor såldes för sitt kostnadspris resultatet skulle bli detsamma som om de såldes över sina kostnadspris men till sina värden. Ty även om arbetskraftens värde, arbetsdagens längd och arbetets exploateringsgrad överallt förutsättes lika, så är ändå mängden mervärde, som de olika varuslagens värden var för sig innehåller, genomgående olika med hänsyn till den organiska sammansättningen hos de för deras produktion satsade kapitalen.[8*]

ANDRA KAPITLET

Profitkvoten

Kapitalets allmänna formel är G-W-G'; d.v.s en värdesumma satsas i cirkulationen för att dra ut en större värdesumma ur densamma. Den process, som frambringar denna större värdesumma, är den kapitalistiska produktionen. Den process, som realiserar den, är kapitalets cirkulation. Kapitalisten producerar inte en vara för dess egen skull, för bruksvärdet eller sin personliga konsumtion. I själva verket är kapitalisten inte intresserad av den konkreta produkten utan av värdeöverskottet över värdet av det kapital som konsumerats i produkten. Kapitalisten investerar totalkapitalet utan att fästa avseende vid de olika roller som dess beståndsdelar spelar i produktionen av mervärdet. Han satsar alla beståndsdelar för att hans investerade kapital inte bara ska reproduceras utan producera ett värdeöverskott. Enda sättet för honom att förvandla det investerade variabla kapitalets värde till ett högre värde är att utbyta det mot levande arbete och att exploatera levande arbete. Men han kan exploatera arbetet endast om han samtidigt satsar arbetsmedel och material, maskiner och råämnen, d.v.s. förvandlar en värdesumma som han förfogar över, till en form av produktionsbetingelser. Han är överhuvud taget kapitalist och kan genomföra denna process av arbetsexploatering just därför att han är ägare till arbetsbetingelserna och möter arbetare som endast äger sin arbetskraft. Redan i första boken visade det sig, att det är just detta icke-arbetarnas innehav av produktionsmedlen, som förvandlar arbetarna till lönarbetare och icke-arbetarna till kapitalister.

För kapitalisten har det ingen betydelse om saken betraktas så, att han investerar det konstanta kapitalet för att ta ut en vinst ur det variabla, eller så att han investerar det variabla kapitalet för att öka värdet av det konstanta; d.v.s. att han lägger ut pengar i arbetslön för att ge maskiner och råmaterial högre värde eller investerar pengar i maskiner och råmaterial för att kunna exploatera arbetet. Även om bara den variabla delen av kapitalet skapar mervärde, så sker ju detta endast när också de andra delarna, arbetets produktionsbetingelser, har investerats. Då kapitalisten kan exploatera arbetet bara genom att satsa konstant kapital och då han kan värdeöka det konstanta kapitalet bara genom att satsa variabelt, så blir de likvärdiga och sammanfaller i hans föreställning, och detta så mycket mer som den verkliga vinstgraden inte bestämmes av förhållandet till det variabla kapitalet utan till totalkapitalet, inte genom mervärdekvoten utan genom profitkvoten, vilken, som vi ska se, kan förbli densamma och ändå uttrycka olika mervärdekvoter.

Till produktens kostnad hör alla dess värdebeståndsdelar som kapitalisten betalat eller för vilka han satsat motsvarande värde i produktionen. Dessa kostnader måste ersättas för att kapitalet helt enkelt ska bevaras eller reproduceras till sin ursprungliga storlek.

Det värde, som varan innehåller, är lika med arbetstiden som dess framställning kostat, och i denna summa ingår betalt och obetalt arbete. För kapitalisten däremot består varans kostnader bara av den del av det materialiserade arbetet som han har betalt. Merarbetet, som varan innehåller, kostar honom inte någonting men kostar arbetaren arbete likvärdigt med det betalda. Det skapar värde precis som detta och ingår såsom värdebildande element i varan. Kapitalistens profit kommer av att han har något att sälja, som han inte har betalat. Mervärdet resp. profiten består just i varuvärdets överskott över sitt kostnadspris, d.v.s. totalsumman arbete, som varan innehåller, ger ett överskott över dess summa betalt arbete. Mervärdet, varifrån det än må härstamma, är följaktligen ett överskott över det investerade totalkapitalet. Detta överskott står alltså i ett förhållande till totalkapitalet som uttryckes i bråket m/C, där C betyder totalkapitalet.

Mervärdets kvot mätt i variabelt kapital är detsamma som mervärdekvot; mervärdets kvot mätt i totalkapitalet är detsamma som profitkvot. Det är två olika uppmätningar av samma storhet, som beroende på måttstockarnas olikhet ger uttryck för olikartade förhållanden eller relationer till samma storhet.

Mervärdets förvandling i profit måste man sluta sig till ur mervärdekvotens förvandling till profitkvot, inte tvärtom. Och i själva verket är profitkvoten den historiska utgångspunkten. Mervärde och mervärdekvot är det relativ osynliga men väsentliga som måste utforskas, medan profitkvot och därmed mervärdets form som profit är ytfenomenen.

När det gäller den enskilde kapitalisten står det klart, att det enda som intresserar honom är värdeöverskottet vid försäljningen eller mervärdets förhållande till det för varans produktion investerade totalkapitalet. De speciella förhållanden till kapitalets särskilda beståndsdelar och inre sammanhang därmed, som utmärker detta överskott, intresserar honom inte. Det ligger tvärtom i hans intresse, att dessa speciella förhållanden och dessa inre sammanhang beslöjas.

Fastän varuvärdets överskott över dess kostnadspris uppstår under produktionsprocessen, realiseras det först i cirkulationsprocessen och får så mycket lättare ett sken av att uppstå först i denna genom att det på den verkliga marknaden inom de ramar som konkurrensen medger är beroende av marknadsförhållanden, som avgör om och till vilken grad överskottet blir realiserat. Här behöver inte närmare förklaras, att om en vara säljes över eller under sitt värde endast en annan fördelning av mervärdet äger rum, och att denna förändrade fördelning och de annorlunda förhållanden vari olika personer delar mervärdet varken förändrar dess storlek eller dess natur. I den faktiska cirkulationsprocessen försiggår inte bara de förvandlingar, som vi har beskrivit i Bok II, utan de sammanfaller med den verkliga konkurrensen, med köp och försäljning av varorna över eller under deras värde så att för den enskilde kapitalisten det mervärde, som han själv realiserar, lika mycket beror på egna och andras affärsknep som på den direkta exploateringen av arbetet.

I cirkulationsprocessen har vid sidan om arbetstiden också cirkulationstiden ett inflytande, som begränsar mängden av det mervärde som kan realiseras under en viss tidrymd. Även andra moment, som ingår i cirkulationen, ingriper bestämmande i produktionsprocessens förlopp. Båda, den omedelbara produktionsprocessen och cirkulationsprocessen, löper ständigt in i och genomtränger varandra och förvränger därigenom ständigt sina karakteristiska skiljemärken. Det har redan tidigare visat sig, att produktionen av mervärdet liksom av värdet i sin helhet får nya bestämningar i produktionsprocessen. Kapitalet genomlöper kretsen av sina förvandlingar; det träder så att säga slutligen ut ur sitt inre organiska liv in i yttre levnadsförhållanden. Där är det inte kapital och arbete som står mot varandra utan å ena sidan kapital mot kapital, å andra sidan också individer helt enkelt som köpare och säljare. Cirkulationstidens och arbetstidens banor genomkorsar varandra och därför ser det ut som om de i samma mån bestämma mervärdet. Den ursprungliga form i vilken kapital och arbete står mot varandra maskeras genom inblandning av skenbart oberoende förhållanden. Mervärdet framträder inte som ett resultat av att kapitalisten tillägnar sig obetald arbetstid utan som ett överskott av varornas försäljningspris utöver deras kostnadspris. Därför framstår kostnadspriset lätt som deras egentliga värde (valeur intrinsèque), och profiten som ett överskott av varornas försäljningspris över deras inneboende värde.

Visserligen får kapitalisten under produktionsprocessen oupphörligt i praktiken kännedom om mervärdets natur, vilket hans girighet efter andras arbetskraft o.s.v. visade, vid vår undersökning av mervärdet. Men: 1. Själva produktionsprocessen är bara ett tillfälligt moment, som ständigt övergår i cirkulationsprocessen och denna åter i den förra, så att i produktionsprocessen den mer eller mindre klart gryende aningen om källan till vinsten, d.v.s. om mervärdets natur, på sin höjd framstår som en faktor av samma betydelse som föreställningen, att det realiserade överskottet uppkommer i en rörelse som är oberoende av produktionsprocessen, att det uppkommer i cirkulationen och att det tillhör kapitalet oberoende av dess förhållande till arbetet. Även sådana moderna ekonomer som Ramsay, Malthus, Senior, Torrens o.s.v. anför dessa cirkulationsfenomen som bevis för att kapitalet i sin enbart sakliga existens, där det just är kapital oberoende av det samhälleliga förhållandet till arbetet, är en självständig källa till mervärde vid sidan av arbetet och oberoende av detta. - 2. Under rubriken kostnader, där arbetslönen såväl som priset på råvaror, förslitning av maskiner o.s.v. sammanföres, framträder utpressningen av obetalt arbete endast som en besparing i betalningen för en av de artiklar som ingår i kostnaderna, bara som en lägre betalning för ett visst kvantum arbete. Alldeles som de besparingar som man gör om råvarorna köpes billigare eller maskinslitningen blir mindre. På detta sätt förlorar utpressningen av merarbetet sin specifika karaktär, dess särskilda förhållande till mervärdet fördöljes. Som Bok I, avd. 5 visar, befrämjas och underlättas detta i hög grad genom att man framställer arbetskraftens värde i formen av arbetslön.

Då varje del av kapitalet framstår som likvärdig källa till det överskjutande värdet (profiten) mystifieras kapitalförhållandet.

Subjekt och objekt kastas om under produktionsprocessen. Det sätt, på vilket mervärdet förvandlas till profit medelst övergången via profitkvoten, är endast en vidareutveckling av detta. Redan här har vi sett att samtliga subjektiva produktivkrafter i arbetet framstår som kapitalets produktivkrafter. Å ena sidan blir värdet, det förflutna arbetet, som behärskar det levande, personifierat i kapitalisten. Å andra sidan framstår arbetaren som enbart försakligad arbetskraft, som vara. Ur detta upp och nedvända förhållande uppkommer helt naturligt redan i det enkla produktionsförhållandet den motsvarande upp och nedvända föreställningen, ett omkastat medvetande som vidareutvecklas genom den egentliga cirkulationsprocessens förvandlingar och modifikationer.

Som man kan konstatera hos Ricardos anhängare, är det ett alldeles misslyckat försök att framställa profitkvotens lagar som omedelbara lagar för mervärdekvoten eller tvärtom. I kapitalistens medvetande finns naturligtvis inget som särskiljer dem. I uttrycket - mätes mervärdet med totalkapitalets värde, som satsats för dess produktion, av vilket en del helt konsumerats och en annan del endast delvis förbrukats. I själva verket uttrycker förhållandet - hela det investerade totalkapitalets värdeökningsgrad, d.v.s. det visar, taget i överensstämmelse med det begreppsmässiga inre sammanhanget och mervärdets natur, hur storleken av det variabla kapitalets variation förhåller sig till det investerade totalkapitalets storlek.

I och för sig står totalkapitalets värdestorlek inte i något inre förhållande till mervärdets storlek, åtminstone inte omedelbart. Totalkapitalet minus det variabla kapitalet, alltså det konstanta kapitalet, består konkret av arbetsmedel och arbetsmaterial, betingelser för att utföra arbete. För att ett bestämt kvantum arbete ska förverkligas i varor och därmed bilda värde, behövs ett bestämt kvantum arbetsmedel och arbetsmaterial. Det föreligger en bestämd teknisk relation, beroende på det tillförda arbetets karaktär, mellan kvantiteten arbete och kvantiteten produktionsmedel, som ska tillföras detta levande arbete. Såtillvida finns det också ett bestämt förhållande mellan kvantiteten mervärde eller merarbete och kvantiteten produktionsmedel. Om exempelvis det nödvändiga arbetet för produktion av arbetslönen dagligen utgör 6 timmar, måste arbetaren arbeta 12 timmar för att åstadkomma 6 timmars merarbete, för att frambringa ett mervärde på 100%. På dessa 12 timmar förbrukar han dubbelt så mycket produktionsmedel som på de 6. Men det mervärde, som han frambringar på 6 timmar, står därför inte alls i något omedelbart förhållande till värdet av de under denna tid, varken 6 eller 12 timmar, utnyttjade produktionsmedlen. Detta värde är här utan betydelse; det är den tekniskt nödvändiga kvantiteten som har betydelse. Om råvaran eller arbetsmedlen är billiga eller dyra är alldeles likgiltigt. De behöver bara ha det erfordrade bruksvärdet och finnas tillgängliga i tekniskt föreskrivna proportioner anpassade till det levande arbete, som de ska införlivas med. Men om jag vet, att x pund bomull kan spinnas på en timme och kostar a sh, så vet jag naturligtvis också att 12 x pund bomull = 12 a sh kan spinnas på 12 timmar, och jag kan då beräkna förhållandet mellan mervärde och värde för dessa 12 lika bra som för 6 timmar. Men det levande arbetets förhållande till produktionsmedlens värde kommer in här endast om a sh är en benämning för x pund bomull, eftersom en bestämd mängd bomull har ett bestämt pris och därmed också omvänt ett bestämt pris kan tjäna som index för en bestämd mängd bomull, så länge bomullspriset är oförändrat. Om jag vet, att jag för att tillägna mig 6 timmars merarbete måste låta arbetet pågå 12 timmar, alltså måste ha bomull för 12 timmar i lager, och priset är bestämt, så existerar ett indirekt förhållande mellan priset på bomull (som index på den nödvändiga mängden) och mervärdet. Omvänt kan jag emellertid aldrig ur priset på råvaran sluta mig till mängden av råvara, som kan spinnas på t.ex. 1 timme och inte på 6. Det finns alltså inte något inre nödvändigt förhållande mellan värdet på det konstanta kapitalet, alltså inte heller värdet på totalkapitalet (= c + v) och mervärdet.

Om mervärdets kvot är känd och dess storlek given, uttrycker profitkvoten ingenting annat än vad den i verkligheten är; en annan uppmätning av mervärdet. Då mätes mervärdet i totalkapitalets värde i stället för i värdet på den variabla kapitaldelen i vilken det direkt frambringas genom att den utbytes mot arbete. Men i verkligheten (i företeelsernas värld) är förhållandet omvänt. Mervärdet är givet, men här som överskott på varans försäljningspris över dess kostnadspris. Det förblir ett mysterium varifrån detta överskott härstammar; ur arbetets exploatering i produktionsprocessen, ur överbetalning från köparnas sida i cirkulationsprocessen eller ur bådadera. Vidare är förhållandet mellan detta överskott och totalkapitalets värde, d.v.s. profitkvoten, givet. Beräkningen av detta försäljningsprisets överskott över kostnadspriset i förhållande till det investerade totalkapitalets värde är mycket viktig och naturlig, då man här finner det proportionstal vari totalkapitalet har värdeökats, dess värdeökningsgrad. Om man utgår från denna profitkvot, så kan man däremot inte dra någon slutsats beträffande det särskilda förhållandet mellan överskottet och den i arbetslön utlagda delen av kapitalet. Vi ska i ett senare kapitel se, vilka dåraktiga krumsprång Malthus gör, då han på denna väg försöker tränga in i mervärdets hemlighet och dess särskilda förhållande till den variabla delen av kapitalet. Vad profitkvoten som sådan visar, är i stället att överskottet står i samma förhållande till varje lika stor del av kapitalet, som från denna synpunkt överhuvud inte visar några inre skillnader utom den mellan fast och cirkulerande kapital. Och inte ens denna skillnad, om överskottet beräknas på två sätt. Nämligen för det första som enkel storhet: överskott över kostnadspriset. I denna första form ingår i kostnadspriset hela det cirkulerande kapitalet, men av det fasta kapitalet endast förslitningen. För det andra: förhållandet mellan detta värdeöverskott och det investerade kapitalets värde. Här ingår såväl hela det fasta som det cirkulerande kapitalets värde i beräkningen. Det cirkulerande kapitalet ingår alltså båda gångerna på samma sätt i beräkningen, medan det fasta första gången beräknas på ett annat sätt. Endast här blir skillnaden mellan cirkulerande och fast kapital synbar.

Om, som Hegel skulle säga, överskottet är en återreflex av profitkvoten i sig, eller annorlunda uttryckt, överskottet närmare karaktäriserat genom profitkvoten ter sig som ett överskott vilket kapitalet årligen eller i en bestämd cirkulationsperiod frambringar utöver sitt eget värde.

Fastän profitkvoten därför numeriskt skiljer sig från mervärdekvoten, medan mervärde och profit i själva verket är detsamma och även numeriskt är lika, så är ändå profiten en förvandlad form av mervärde, en form som beslöjar och utraderar dess ursprung och hemligheten med dess existens. I verkligheten är profiten mervärdets företeelseform och först genom en analys kan man skala fram mervärdet ur denna.

I mervärdet är förhållandet mellan kapital och arbete naket. I förhållandet mellan kapital och mervärde, som å ena sidan är ett i cirkulationsprocessen realiserat överskott över varans kostnadspris, å andra sidan ett genom dess förhållande till totalkapitalet bestämt överskott, framträder kapitalet som ett förhållande till sig själv, där det som ursprunglig värdesumma skiljer sig från ett nyvärde, som det själv avsätter. Att det frambringar detta nyvärde under sin rörelse genom produktionsprocessen och cirkulationsprocessen är medvetet uppfattat. Men hur detta sker är mystifierat. Dess källa synes vara kapitalets egna förborgade egenskaper. Ju längre vi följer kapitalets värdeförmeringsprocess, desto mer mystifierat kommer kapitalförhållandet att vara, desto mindre dess inre organism att vilja avslöja sina hemligheter.

I denna avdelning är profitkvoten numeriskt olik mervärdekvoten; däremot är profit och mervärde behandlade som samma numeriska storheter endast i olika former. I följande avdelning ska vi se hur de ytterligare avlägsnar sig och profiten även numeriskt framstår som en från mervärdet skild storhet.

TREDJE KAPITLET

Förhållandet mellan profitkvot och mervärdekvot

Som vi framhållit i slutet av det förra kapitlet förutsättes här, liksom i hela denna första avdelning att summan av den profit som faller på ett givet kapital är lika med den totala summan av det mervärde som produceras medelst detta kapital under ett givet cirkulationsavsnitt. Vi bortser alltså tills vidare från att detta mervärde delas i olika underformer, kapitalränta, jordränta, skatter o.s.v. och att det i flertalet fall ingalunda täckes av profiten, såsom den fördelas i kraft av den allmänna genomsnittsprofiten, vilken kommer att behandlas i andra avdelningen.

Såvida profiten kvantitativt sättes lika med mervärdet, är dess och profitkvotens storlek bestämd genom förhållandena mellan enkla, i varje enskilt fall givna eller bestämbara talstorheter. Undersökningen rör sig alltså närmast på rent matematiskt område.

Vi behålla de i första och andra boken använda beteckningarna. Totalkapitalet C uppdelar sig i det konstanta kapitalet c och det variabla kapitalet v och producerar ett mervärde m. Förhållandet mellan detta mervärde och det satsade variabla kapitalet, alltså m/v, kallar vi mervärdets kvot och betecknar det med m'. Alltså är m/v = m' och följaktligen m = m'v. Detta mervärde sammanfört med totalkapitalet i stället för med det variabla kapitalet kallas profit (p) och mervärdets (m) förhållande till totalkapitalet C, alltså m/C kallas profitkvoten p'. Vi har alltså:

sätter vi för m in dess ovan funna värde m'v så har vi:

Vilken ekvation också låter uttrycka sig i proportionen:

profitkvoten förhåller sig till mervärdekvoten som det variabla kapitalet till totalkapitalet.

Ur denna proportion följer, att p', profitkvoten, ständigt är mindre än m', mervärdekvoten, emedan v, det variabla kapitalet, ständigt är mindre än C, summan av v + c, av variabelt och konstant kapital; med undantag av det enda praktiskt omöjliga fallet, då v = C, då alltså inget konstant kapital alls, inget produktionsmedel utan bara arbetslön satsas av kapitalisten.

Emellertid måste vid vår undersökning en rad andra faktorer tagas med i räkningen, som inverka bestämmande på storleken av c, v och m och därför helt kort omnämnas här.

För det första penningens värde. Detta kan vi överallt antaga som konstant.

För det andra omslaget. Denna faktor utelämnar vi tills vidare helt, då dess inflytande på profitkvoten ska behandlas särskilt i ett senare kapitel.

[Vi förutskickar endast att formeln p' = m'(v/C) är fullt riktig blott för en omslagsperiod av det variabla kapitalet, men vi kan göra den giltig för årsomslaget genom att sätta m'n, mervärdets årskvot, där n är antalet omslag av det variabla kapitalet under ett år, i stället för m', den enkla mervärdekvoten (se Bok II, kap. 16, 1). - FE.]

För det tredje arbetets produktivitet, vars inflytande på mervärdekvoten har utförligt behandlats i Bok I, fjärde avdelningen. Men den kan också ha inflytande på profitkvoten i ett annat avseende, åtminstone för ett enskilt kapital, om, som utvecklas i Bok I, kap. 10, sid. 271-279, detta enskilda kapital arbetar med större produktivitet än den samhälleligt genomsnittliga och framställer sina produkter till ett lägre värde än det samhälleliga genomsnittsvärdet av samma vara och sålunda realiserar en extraprofit. Men inte heller detta fall tar vi ännu upp till behandling, då vi också i detta avsnitt utgår från den förutsättningen, att varorna produceras under samhälleligt normala betingelser och försäljas till sina värden. Vi utgår alltså i varje enskilt fall från att arbetets produktivitet förblir konstant. I själva verket är värdesammansättningen av det kapital som investerats i en industrigren, alltså ett bestämt förhållande mellan det variabla och det konstanta kapitalet, alltid ett uttryck för en bestämd grad av arbetets produktivitet. Så snart dessa proportioner har förändrats, av andra orsaker än värdeförändring av det konstanta kapitalets konkreta beståndsdelar eller ändring av arbetslön, måste också arbetets produktivitet förändras. Därför kommer vi ganska ofta att finna, att de förändringar, som försiggår med faktorerna c, v och m, också innebär förändringar i arbetets produktivitet.

Detsamma gäller om de ännu återstående tre faktorerna: arbetsdagens längd, arbetets intensitet och arbetslönen. Deras inflytande på mervärdets mängd och kvot har utförligt behandlats i första boken. Därför bör man förstå, att, även om vi för enkelhetens skull alltid utgår från att dessa tre faktorer förblir konstanta, de förändringar som försiggår med v och m dock samtidigt kan innesluta förändringar i storleken av dessa deras bestämmande moment. Till detta vill vi helt kort erinra om att arbetslönen har en motsatt inverkan på mervärdets storlek och värdekvotens höjd än arbetsdagens längd och arbetsintensiteten; att stegring av arbetslönen förminskar mervärdet, medan förlängning av arbetsdagen och höjning av arbetets intensitet förökar detta.

Antag t.ex. att ett kapital av 100 med 20 arbetare vid 10 timmars arbete och en totalveckolön av 20 producerar ett mervärde av 20, så har vi:

80 c + 20 v + 20 m; m' = 100%, p' = 20%.

Arbetsdagen förlängs utan löneförhöjning till 15 timmar. De 20 arbetarnas totala värdeprodukt stiger därmed från 40 till 60 (10:15 = 40:60); då v, den betalda arbetslönen, förblir densamma, stiger mervärdet från 20 till 40, och vi har:

80 c + 20 v + 40 m; m' = 200%, p' = 40%.

Om å andra sidan, vid 10 timmars arbete, lönen faller från 20 till 12, så har vi en total värdeprodukt om 40 liksom i början, men den fördelar sig annorlunda; v sjunker till 12, och lämnar därmed en rest av 28 för m. Vi har alltså:

80 c + 12 v + 28 m; m' = 233¹/₃%; p' = 28/92 = 30¹⁰/₂₃%.

Vi ser alltså, att såväl förlängd arbetsdag (eller ävenså stegrad arbetsintensitet) som sänkning av lönen stegrar mervärdets mängd och därmed dess kvot; omvänt skulle höjd lön under för övrigt lika omständigheter sänka mervärdekvoten. Växer alltså v genom lönestegring, så uttrycker det inte en stegrad utan bara en högre betald arbetskvantitet; m' och p' stiger inte - de faller.

Det visar sig redan här, att ändringar i arbetsdag, arbetsintensitet och arbetslön inte kan inträda utan att samtidigt v och m och relationerna mellan dem ändras. Alltså även p', förhållandet mellan m och c + v, totalkapitalet. Det är också klart att ändringar i förhållandet mellan m och v likaledes innebär förändringar i åtminstone en av de nämnda tre arbetsbetingelserna.

Just i detta visar sig den särskilda organiska relationen mellan det variabla kapitalet och totalkapitalets rörelse och dess värdeökning, liksom hur det variabla kapitalet skiljer sig från det konstanta. Då man betraktar värdebildningen är det konstanta kapitalet viktigt endast på grund av sitt värde; det är likgiltigt om ett konstant kapital av 1.500 £ representerar 1.500 ton järn för 1 £ per ton eller 500 ton för 3 £. Den kvantitet verkligt material som dess värde representerar är fullständigt utan betydelse för värdebildningen och för profitkvoten, som varierar i omvänd riktning mot detta värde. Vilket förhållande det konstanta kapitalets till- eller avtagande i värde än har till mängden materiella bruksvärden, som det representerar.

Helt annorlunda förhåller det sig med det variabla kapitalet. Det är inte dess värde, det arbete som materialiserats i det, som har betydelse i detta sammanhang, utan detta värde enbart som index på totalarbetet, som sätter det variabla kapitalet i rörelse och som inte är uttryckt i detta. Totalarbetet, som skiljer sig från det i detsamma uttryckta och följaktligen betalade arbetet i det att dess mervärdebildande del är större ju mindre andel arbete som ingår i den. Om en arbetsdag på 10 timmar är lika med 10 sh. = 10 mark, och det nödvändiga arbetet, som ersätter arbetslönen, alltså det variabla kapitalet, är = 5 tim. = 5 sh., så är merarbetet = 5 tim. och mervärdet = 5 sh.; om det nödvändiga arbetet är = 4 tim. = 4 sh., så är merarbetet = 6 tim. och mervärdet 6 sh.

Så snart det variabla kapitalets värdestorlek upphör att vara index för den arbetsmängd, som den har satt i rörelse, eller snarare måttet för denna index själv förändras, blir också mervärdets kvot ändrad i motsatt riktning och omvänt förhållande.

Vi övergår nu till att använda ovanstående ekvation för profitkvoten p' = m'(v/C) på de olika fall, som är möjliga. Vi kommer att efter varandra låta de enskilda faktorerna av m' - ändra värde och fastställa verkan av dessa ändringar på profitkvoten. Vi får sålunda olika serier av fall, som vi kunna anse antingen som successivt förändrade verkningsbetingelser för ett och samma kapital, eller som olika, samtidigt vid varandras sida bestående kapital, låt oss anta i olika industrigrenar eller olika länder. Många av våra exempel kan verka konstlade eller praktiskt omöjliga, om de uppfattas som tillstånd under en tidsföljd hos samma kapital, men denna invändning bortfaller, om de uppfattas som jämförelse mellan oberoende kapital.

Vi delar alltså produkten m'(v/C) i dess bägge faktorer m' och v/C; vi behandlar först m' som konstant och undersöker effekten av de möjliga va nationerna av v/C, vi sätter sedan bråket - konstant och låter m' genomgå de möjliga variationerna; slutligen sätter vi samtliga faktorer variabla och har därmed uttömmande behandlat alla de fall, ur vilka lagarna om profitkvoten kan härledas.

I. m' konstant, v/C variabel.

För detta fall, som omfattar flera särfall, låter en allmän formulering uppställa sig. Har vi två kapital C och C, med de resp. variabla beståndsdelarna v och v', med den för båda gemensamma mervärdekvoten m' och profitkvoterna p' och p'₁ - så är:

Sätter vi nu C och C₁ såväl som v och v₁ i förhållande till varandra, t.ex. värdet av bråket C₁/C= E och bråket v₁/v = e, så är C₁ = EC och v₁ = ev.

Då vi nu i ovanstående ekvation för p'₁, för C₁ och för v₁ insätta de vunna värdena, ha vi:

Men vi kan härleda ännu en formel ur ovanstående båda ekvationer, i det vi förvandlar dem till proportionen:

Då värdet av ett bråk blir detsamma, om täljare och nämnare multipliceras eller divideras med samma tal, så kan vi reducera v/C och v₁/C₁ till procentsatser, d.v.s. sätta både C och C₁ = 100. Då har vi v/C = v/100 och v₁/C₁ = v₁/100, vi kan därför utelämna nämnarna i proportionen här ovan och får:

p' : p'₁ = v : v₁; eller:

vid två godtyckligt valda kapital, som fungera med lika mervärdekvot, förhålla sig profitkvoterna som de variabla kapitaldelarna, beräknade procentuellt på deras resp. totalkapital.

Dessa båda formler omfattar alla fall av variation av v/C.

Ännu en anmärkning innan vi undersöka dessa fall var för sig. Då C är summan av c och v, det konstanta och det variabla kapitalet, och då mervärdekvoten liksom profitkvoten vanligen uttryckes i procent, så är det överhuvud taget bekvämt att sätta summan c + v likaledes lika med 100, d.v.s. uttrycka c och v procentuellt. För bestämmandet av profitens kvot, men inte dess mängd, är det likgiltigt om vi säger: ett kapital på 15.000, varav 12.000 konstant och 3.000 variabelt kapital, producerar ett mervärde av 3.000; eller om vi reducerar detta kapital till procent:

I båda fallen är mervärdekvoten m' = 100%, profitkvoten = 20%. Likaså, om vi jämför två kapital med varandra, t.ex. ett annat kapital med det föregående.

Där i bägge fallen m' = 100%, p' = 10%, och där jämförelsen med det första kapitalet blir mycket mer överskådlig i den procentuella formen.

Handlar det däremot om förändringar, som försiggår i fråga om ett och samma kapital, så går det sällan att använda den procentuella formen, emedan den nästan alltid gör det svårt att urskilja dessa förändringar. Går ett kapital från den procentuella formen:

80 c + 20 v + 20 m

över i den procentuella formen:

90 c + 10 v + 10 m,

så kan man inte se, om den förändrade procentuella sammansättningen 90 c + 10 v uppkommit genom att v absolut avtagit eller c absolut tilltagit eller bådadera. Till detta behövs de absoluta talstorheterna. För undersökningen av de efterföljande enskilda fallen av variation kommer emellertid allt an på, hur denna förändring kommer till stånd. Om de 80 c + 20 v blivit 90 c + 10 v t.ex. genom att 12.000 c + 3.000 v genom ökning av det konstanta kapitalet vid oförändrat variabelt har förvandlat sig i 27.000 c + 3.000 v (procentuellt 90 c + 10 v) eller om de antagit denna form vid oförändrat konstant kapital genom minskning av det variabla, alltså genom övergång till 12.000 c + 1.333¹/₃ v (procentuella likaledes 90 c + 10 v); eller slutligen genom ändring av båda termerna, t.ex. 13.500 c + 1.500 v (procentuellt återigen 90 c + 10 v). Men dessa fall ska vi undersöka i tur och ordning och därmed avstå från den bekväma procentformen eller använda den bara i andra hand.

1. m' och C konstant, v variabelt

Om v ändrar storlek, kan C förbli oförändrat endast genom att den andra beståndsdelen av C, nämligen det konstanta kapitalet c, ändrar sin storlek med samma summa men i motsatt riktning som v. Är C ursprungligen = 80 c + 20 v = 100, och minskar sedan v till 10, så kan C förbli = 100, endast om c stiger till 90; 90 c + 10 v = 100. Allmänt sagt: förvandlas v till v ± d, till v ökat eller minskat med d, så måste c förvandlas till c ± d, måste variera med samma summa men i motsatt riktning för att det föreliggande fallets betingelser ska vara uppfyllda.

Likaledes måste vid konstant mervärdekvot m' men växlande variabelt kapital v, mervärdemängden m förändras, då m = m'v och i m'v den ena faktorn får ett annat värde.

Förutsättningarna ger vid sidan av den ursprungliga ekvationen för detta fall

genom variation av v den andra:

där v övergått i v₁ och p'₁, den härigenom förändrade profitkvoten måste sökas.

Den finnes genom den motsvarande proportionen:

eller: vid konstant mervärdekvot och konstant totalkapital förhåller sig den ursprungliga profitkvoten till den som uppkommit genom ändring av det variabla kapitalet som det ursprungliga variabla kapitalet till det förändrade.

Var kapitalet ursprungligen som ovan:

I. 15.000 C = 12.000 c + 3.000 v (+ 3.000 m); och är det nu:
II. 15.000 C = 13.000 c + 2.000 v (+ 2.000 m), så är C = 15.000 och m' = 100% i bägge fallen, och profitkvoten av I, 20%, förhåller sig till samma kvot av II, 13¹/₃%, som det variabla kapitalet i I, 3.000, till det variabla kapitalet i II, 2.000, alltså 20% : 13¹/₃% = 3.000 : 2.000.

Det variabla kapitalet kan nu antingen stiga eller falla. Låt oss först ta ett exempel, där det stiger. Ett kapital kan från början vara sammansatt och fungera som detta:

I. 100 c + 20 v + 10m; C = 120, m' = 50%, p' = 8¹/₃%.

Om det variabla kapitalet nu stiger till 30; då måste enligt förutsättningen det konstanta kapitalet falla från 100 till 90 för att totalkapitalet ska förbli oförändrat = 120. Det producerade mervärdet måste vid samma mervärdekvot av 50% stiga till 15. Vi har alltså:

II. 90 c + 30 v + 15 m; C = 120, m' = 50%, p' = 12¹/₂%.

Utgår vi närmast från antagandet att arbetslönen är oförändrad, då måste de andra faktorerna i mervärdekvoten, arbetsdag och arbetsintensitet, ha förblivit lika. Stegringen av v (från 20 till 30) kan alltså bara ha åstadkommits genom att arbetarantalet har ökat med hälften. Då stiger också den totala värdeprodukten med hälften, från 30 till 45, och fördelar sig alldeles som förut med 2/3 på arbetslön och 1/3 på mervärde. Men samtidigt har vid ökat arbetarantal det konstanta kapitalet, värdet av produktionsmedlen, fallit från 100 till 90. Vi har alltså här ett fall av minskad arbetsproduktivitet, förbunden med samtidig minskning av det konstanta kapitalet. Är detta fall ekonomiskt möjligt?

I jordbruket och råvaruproduktionen, där minskande arbetsproduktivitet och därmed förbunden ökning av antalet sysselsatta arbetare är lätt begriplig, är denna process - inom gränserna för den kapitalistiska produktionen och på dess grundval - förbunden med ökning i stället för minskning av det konstanta kapitalet. T.o.m. om minskningen här ovan av c vore betingad enbart genom prisfall, så skulle ett enskilt kapital kunna fullborda övergången från I till II bara i undantagsfall. Men för två oberoende kapital, placerade i olika länder eller i olika grenar av jordbruket eller råvaruproduktionen, skulle det inte vara anmärkningsvärt, om i det ena fallet fler arbetare (därmed större variabelt kapital) användes och arbetade med mindre värdefulla eller mer begränsade produktionsmedel än i andra fallet.

Men om vi låter den förutsättningen falla, att arbetslönen förblir densamma, och förklarar det variabla kapitalets stegring från 20 till 30 med att arbetslönen höjts med hälften, får vi ett helt annat fall. Samma arbetarantal - låt oss säga 20 arbetare - arbetar vidare med samma eller endast obetydligt mindre resurser produktionsmedel. Förblir arbetsdagen oförändrad - t.ex. 10 tim - så är den totala värdeprodukten likaledes oförändrad; den är som förut = 30. Dessa 30 måste emellertid helt och hållet användas för att ersätta det investerade variabla kapitalet; mervärdet vore försvunnet. Men förutsättningen var att mervärdekvoten skulle förbli konstant, alltså som i I vara 50%. Detta är möjligt bara om arbetsdagen förlänges med hälften, ökas till 15 timmar. De 20 arbetarna producerade då på 15 timmar ett totalvärde av 45, och samtliga betingelser vore uppfyllda:

II. 90 c + 30 v + 15 m; C = 120, m' = 50%, p' = 12¹/₂%.

I detta fall använder de 20 arbetarna inte mer arbetsmedel, verktyg, maskiner o.s.v. än i fall I, men råmaterial eller hjälpämnen måste ökas med hälften. Faller priset på dessa ämnen skulle alltså övergång från I till II enligt våra förutsättningar redan vara mycket mera ekonomiskt acceptabel även för ett enskilt kapital. Och kapitalisten skulle hålla sig någorlunda skadeslös för den värdeförlust, som eventuellt drabbade honom på grund av det konstanta kapitalets värdeminskning, genom större profit.

Om vi nu antar, att det variabla kapitalet minskar i stället för att öka, behöver vi bara vända på vårt ovanstående exempel, sätta II som det ursprungliga kapitalet och övergå från II till I.

II. 90 c + 30 v + 15 m förvandlas då till

I. 100 c + 20 v + 10 m. Det är tydligt att denna omställning ingenting ändrar i fråga om de ömsesidiga profitkvoterna och de betingelser som reglera deras ömsesidiga förhållanden.

Sjunker v från 30 till 20, emedan en tredjedel mindre arbetare sysselsättas vid växande konstant kapital, så har vi framför oss den moderna industrins normalfall: stigande arbetsproduktivitet, allt större mängd produktionsmedel använda av allt mindre antal arbetare. Att denna rörelse oundvikligt är förenad med den sjunkande profitkvot, som samtidigt uppträder, kommer att påvisas i tredje avdelningen av denna bok.

Men sjunker v från 30 till 20, då samma antal arbetare sysselsättes men till lägre lön, så förblir vid oförändrad arbetsdag den totala värdeprodukten som förut = 30 v + 15 m = 45. Annars skulle mervärdet stiga till 25 och mervärdekvoten från 50% till 125% eftersom v fallit till 20, vilket strider mot förutsättningen. För att hålla oss inom betingelserna för vårt fall måste mervärdet, vid kvoten 50%, i stället falla till 10, alltså den totala värdeprodukten från 45 till 30. Detta är endast möjligt genom att arbetsdagen förkortas med en tredjedel. Då har vi som ovan:

100 c + 20 v + 10 m; m' = 50%, p' = 8¹/₃%.

Det behöver knappast nämnas, att denna nedsättning av arbetstiden vid sjunkande lön inte skulle kunna förekomma i praktiken. Här är detta likgiltigt. Profitkvoten är en funktion av flera variabler, och om vi vill veta hur dessa variabler inverka på profitkvoten, måste vi i tur och ordning undersöka hur var och en enskilt inverkar på denna, utan att då ta hänsyn till om en sådan isolerad verkan ifråga om ett enda kapital ekonomiskt sett kan förekomma eller inte.

2. m' konstant, v variabelt, C förändrat genom variation av v

Detta fall skiljer sig endast till graden från det föregående. I stället för att c ökar i samma mån som v minskar eller c minskar i samma mån som v ökar, förblir här c konstant. Men under nutida betingelser för storindustri och jordbruk är det variabla kapitalet bara en relativt liten del av totalkapitalet. Därför är minskning eller ökning av detta totalkapital tämligen obetydlig i den mån de bestämmas genom förändringar i det variabla kapitalet. Om vi återigen utgår från ett kapital:

I. 100 c + 20 v + 10 m; C = 120, m' = 50%, p' = 8¹/₃%
så skulle detta förvandlas exempelvis till
II. 100 c + 30 v + 15 m; C = 130, m' = 50% p' = 11⁷/₁₃%.

Det motsatta fallet, när det variabla kapitalet sjunker, skulle åter åskådliggöras genom den motsatta övergången från II till I.

De ekonomiska betingelserna skulle väsentligen vara desamma som i föregående fall och behöver därför inte någon ytterligare förklaring. Övergången från I till II omfattar: arbetets produktivitet minskar till hälften, att utnyttja 100 c erfordrar en halv gång till så mycket arbete i II som i I. Detta fall kan förekomma i jordbruket.[9*]

Men under det att i föregående fall totalkapitalet förblev konstant genom att konstant kapital förvandlades till variabelt eller tvärtom, bindes här tillskottskapital när den variabla delen ökar, när den minskar frigöres tidigare utnyttjat kapital.

3. m' och v konstant, c och därmed också C variabla

I detta fall förändras ekvationen:

efter strykning av de på båda sidor förekommande faktorerna har vi:

vid samma mervärdekvot och samma variabla kapitaldelar förhåller sig profitkvoterna omvänt som totalkapitalet.

Har vi t.ex. tre kapital eller tre olika tillstånd hos samma kapital:

så förhåller sig:

20% : 16²/₃% = 120 : 100 och 20% : 25% = 80 : 100.

Den tidigare givna allmänna formeln för variationer av v/C vid konstant m' var:

då v inte undergår någon förändring, alltså faktorn e = v₁/v här blir 1.

Då m'v = m, mervärdets mängd, och då m' och v båda förblir konstanta, så blir också m oberörd av C:s variation; mervärdets mängd förblir densamma som före förändringen.

Om c sjönk till noll, så vore p' = m', profitkvoten lika med mervärdekvoten.

Förändringen av c kan uppstå, dels om enbart värdet av det konstanta kapitalets materiella beståndsdelar förändras, dels om den tekniska sammansättningen av totalkapitalet förändras, vilket innebär en förändring av arbetetsproduktivitet inom den berörda produktionsgrenen. I det senare fallet skulle den med storindustrins och jordbrukets utveckling stigande produktiviteten av det samhälleliga arbetet betinga, att övergången försiggår i produktionsföljden (i ovanstående exempel) från III till I och från I till II. Ett arbetskvantum som betalas med 20 och producerar ett värde av 40 skulle till att börja med utnyttja arbetsmedel till ett värde av 60. Vid stigande produktivitet och konstant värde skulle utnyttjade arbetsmedel kunna växa först till 80 och sedan till 100. Den omvända ordningsföljden skulle betinga avtagande produktivitet. Samma arbetskvantum skulle kunna sätta mindre produktionsmedel i rörelse, driften inskränktes. Sådant kan förekomma i jordbruk, gruvor o.s.v.

Att spara in konstant kapital är betydelsefullt för kapitalisten. Det höjer profitkvoten och frigör kapital. Denna punkt liksom den inverkan som prisförändringar har på det konstanta kapitalets beståndsdelar, särskilt råvarorna, ska vi senare undersöka ännu närmare.

Här visar det sig återigen, att det konstanta kapitalets variation inverkar på samma sätt på profitkvoten, oberoende av om den framkallats genom att de materiella beståndsdelarna i c ökat eller minskat eller enbart genom att deras värde förändrats.

4. m' konstant, v, c och C samtliga variabla

I detta fall förblir den allmänna formeln för den förändrade profitkvoten:

bestämmande. Av detta framgår, att vid konstant mervärdekvot:

a) profitkvoten faller, om E är större än e, d.v.s. om det konstanta kapitalet förökas genom att totalkapitalet växer proportionellt mer än det variabla kapitalet. Går ett kapital om 80 c + 20 v + 20 m över i sammansättningen

170 c + 30 v + 30 m, så förblir m' = 100%, men v/C faller från 20/100 till 30/200 trots att både v och C har ökat, och profitkvoten faller i motsvarande grad från 20% till 15%.

b) profitkvoten förblir oförändrad bara när e = E, d.v.s. om bråket v/C vid skenbar förändring behåller samma värde, d.v.s. om täljare och nämnare multipliceras eller divideras med samma tal. 80 c + 20 v + 20 m och 160 c + 40 v + 40 m har till synes samma profitkvot av 20%, om m' förblir = 100% och v/C = 20/100 = 40/200 representerar samma värde.

c) profitkvoten stiger, om e är större än E, d.v.s. om det variabla kapitalet växer i kraftigare proportion än totalkapitalet. Blir 80 c + 20 v + 20 m i stället till 120 c + 40 v + 40 m, så stiger profitkvoten från 20% till 25%, ty vid oförändrat m' har v/C = 20/100 stigit till 40/160, från 1/5 till 1/4.

Storleksförändring av v och C i samma riktning kan uppfattas så, att bägge till en viss grad variera i samma proportion, så att v/C så långt förblir oförändrad. Utöver denna grad skulle blott den ena av dem variera, och vi har därmed reducerat detta mera komplicerade fall till ett av de föregående enklare.

Om t.ex. 80 c f 20 v + 20 m övergår i 100 c + 30 v + 30 m, så blir förhållandet mellan v och c, alltså även mellan v och C, oförändrat vid denna variation ända till 100 c + 25 v + 25 m. Så långt blir alltså profitkvoten oberörd. Vi kan nu ta 100 c + 25 v + 25 m till utgångspunkt. Vi finner att v stigit med 5 till 30 v och därigenom C från 125 till 130, därmed har vi det andra fallet, den enkla variationen av v och den därigenom förorsakade variationen av C framför oss. Profitkvoten, som ursprungligen var 20%, stiger genom denna tillsats av 5 v vid lika mervärdekvot till 23¹/₁₃%.

Samma reduktion till ett enklare fall kan förekomma, även om v och C ändra storlek i motsatt riktning. Utgår vi ännu en gång från 80 c + 20 v + 20 m och låter det övergå till formen: 110 c + 10 v + 10 m, skulle vid en ändring till 40 c + 10 v + 10 m profitkvoten bli densamma som i början, nämligen 20%. Satsar man 70 c till denna mellanform sänkes profitkvoten till 8¹/₃%. Detta fall har åter reducerats till en variation av en enda variabel, nämligen av c.

En samtidig variation av v, c och C erbjuder alltså inga nya synpunkter och kan i sista instans ständigt återföras till ett fall, där endast en faktor är variabel.

T.o.m. det enda återstående fallet är faktiskt redan klarlagt. Det fall nämligen, då v och C förblir numeriskt lika stora men deras konkreta beståndsdelar förändras i värde. Då anger v en förändrad kvantitet verksamt arbete, c en förändrad kvantitet produktionsmedel, som användes.

I 80 c + 20 v + 20 m representerar 20 v ursprungligen lönen för 20 arbetare 10 timmar om dagen. Stiger nu lönen för var och en av dem från 1 till 1¹/₄. Då kan 20 v endast betala 16 arbetare i stället för tidigare 20. Men om de 20 på 200 arbetstimmar producerade ett värde av 40, kommer de 16 på 10 timmar per dag alltså totalt 160 arbetstimmar att blott producera ett värde av 32. Sedan 20 v dragits av för lön återstår bara 12 för mervärde. Mervärdets kvot har då fallit från 100% till 60%. Men då enligt förutsättningen mervärdets kvot måste förbli konstant, så måste arbetsdagen förlängas med en fjärdedel från 10 timmar till 12¹/₂. Om 20 arbetare på 10 timmar dagligen = 200 arbetstimmar producerar ett värde av 80, så producerar 16 arbetare på 12¹/₂ timmar dagligen = 200 timmar samma värde, kapitalet 80 c + 20 v skulle som förut producera ett mervärde av 20.

Omvänt: sjunker lönen så att 20 v betalar lönen för 30 arbetare, så kan m' förbli konstant, endast om arbetsdagen förkortas från 10 till 6¹/₂ timmar, 20 × 10 = 30 × 6²/₃ = 200 arbetstimmar.

Hur långt c vid dessa motsatta antaganden kan tänkas förbli oförändrad som värdeuttryck i pengar men ändå representera en förändrad mängd produktionsmedel som motsvarar de ändrade förhållandena har i väsentliga drag redan avhandlats här ovan. I sin rena form kan troligen detta fall endast undantagsvis förekomma.

Vad beträffar värdeförändringen av beståndsdelar i c, som förstorar eller minskar mängden av dem men låter värdesumman c förbli oförändrad, berör den varken profitkvoten eller mervärdekvoten, så länge den inte drar med sig någon förändring beträffande storleken av v.

Härmed har vi uttömmande behandlat alla möjliga fall av variationer v, c och C i vår ekvation. Vi har sett, att profitkvoten vid konstant mervärdekvot kan falla, vara oförändrad eller stiga, eftersom minsta ändring i förhållandet v till c, resp. C är tillräcklig för att även ändra profitkvoten. Vidare har det visat sig, att vid variationen av v överallt finnes en gräns, då en oförändrad mervärdekvot m' blir ekonomiskt omöjlig. Då varje ensidig variation av c likaledes måste komma till en gräns, där v inte längre kan förbli konstant, visar det sig, att det finns gränser för de möjliga variationerna av v/C, bortom dessa gränser måste m' likaledes bli variabel. Vid variationer av m', som vi nu ska undersöka, kommer denna växelverkan mellan de olika variablerna i vår ekvation att framträda ännu tydligare.

II. m' variabel

En allmän formel för profitkvoterna vid olika mervärdekvoter, antingen v/C förblir konstant eller varierar, får man om vi låter ekvationen:

övergå i den andra:

där p'₁, m'₁ v₁ och C₁ anger de förändrade värdena av p', m', v och C. Vi har då:

och ur detta:

1. m' variabel, v/C konstant

I detta fall har vi ekvationerna:

v/C likvärdiga i båda. Därför förhåller sig:

p' : p'₁ = m' : m'₁.

Profitkvoterna för två kapital med lika sammansättning förhåller sig som de båda mervärdekvoterna. Då det i bråket v/C inte kommer an på den absoluta storleken av v och C utan på förhållandet mellan dem, gäller detta för alla kapital av lika sammansättning, vilken deras absoluta storlek än må vara.

Är den absoluta storleken av v och C densamma i båda fallen, så förhåller sig profitkvoterna dessutom som mervärdemängderna:

T.ex.:

20% : 10% = 100 × 20 : 50 × 20 = 20 m : 10 m.

Det framgår nu, att ifråga om kapital av absolut eller procentuellt lika sammansättning mervärdekvoten kan vara olika endast om antingen arbetslönen eller arbetsdagens längd eller arbetets intensitet är olika. I de tre fallen:

frambringas en total värdeprodukt i I om 30 (20 v + 10 m), i II av 40, i III av 60. Detta kan ske på tre olika sätt.

För det första om arbetslönerna är olika, alltså 20 v i varje enskilt fall står för olika arbetarantal. Antar vi, att i I 15 arbetare sysselsättas 10 timmar till en lön av 11/3 £ och producerar ett värde av 30 £, varav 20 £ ersätter lönen och 10 £ återstår för mervärdet. Faller lönen till 1 £, så kan 20 arbetare sysselsättas 10 timmar och producerar då ett värde av 40 £, 20 £ lön och 20 £ mervärde. Faller lönen ytterligare till 2/3 £, så sysselsättas 30 arbetare 10 timmar och producera ett värde av 60 £, varav sedan 20 £ avdragits för lön 40 £ återstår för mervärde.

Detta fall: konstant procentuell sammansättning av kapitalet, konstant arbetsdag, konstant arbetsintensitet, förändring av mervärdekvoten genom förändring av arbetslönen är den enda där Ricardos antagande passar:

"Profites will be high or low, exactly in proportion as wages would be low or high." <"Profiten skulle bli hög eller låg exakt i proportion till hur hög eller låg lönen vore."> (Principles, ch. I, sect. III, p. 18, i Works of D. Ricardo, Ed. MacCulloch, 1852.)

För det andra om arbetets intensitet är olika. Då gör t.ex. 20 arbetare med samma arbetsmedel och 10 arbetstimmar dagligen i I 30, i II 40, i III 60 st. av en bestämd vara. Av denna representerar varje stycke utom värdet av de däri förbrukade produktionsmedlen ett nyvärde av 1 £. Då varje gång 20 st. = 20 £ ersätter arbetslönen, återstår för mervärdet i I 10 st. = 10 £, i II 20 st. = 20 £, i III 40 st. = 40 £.

För det tredje, arbetsdagen är av olika längd. Om vid lika arbetsintensitet 20 arbetare arbetar i I 9 timmar dagligen, i II 12 och i III 18 timmar dagligen, så förhåller sig deras totalprodukt 30 : 40 : 60 som 9 : 12 : 18 och då lönen var gång är lika med 20, så återstår återigen 10, resp. 20 och 40 för mervärde.

Höjning eller sänkning av arbetslönen inverkar alltså i omvänd riktning, höjning eller sänkning av arbetsintensiteten och förlängd eller förkortad arbetsdag i samma riktning på mervärdekvotens höjd och därmed vid konstant v/C på profitkvoten.

2. m' och v variabla, C konstant

I detta fall gäller proportionen:

Profitkvoterna förhålla sig till varandra som de resp. mervärdemängderna. Variation av mervärdekvoten när det variabla kapitalet förblev konstant betydde förändring i värdeproduktens storlek och fördelning. Samtidig variation av v och m' innebär också alltid en annan fördelning men inte alltid en storleksförändring av värdeprodukten. Tre fall är möjliga:

a) Variationen av v och m' försiggår i motsatt riktning men med samma kvantitet; t.ex.:

Värdeprodukten är i båda fallen lika, alltså även den presterade kvantiteten arbete; 20 v + 10 m = 10 v + 20 m = 30. Skillnaden är bara att i första fallet 20 betalas i lön och 10 återstår för mervärde, medan i andra fallet lönen bara utgör 10 och mervärdet därför 20. Detta är det enda fall, där vid samtidig variation av v och m' arbetarantal, arbetsintensitet och arbetsdagens längd förbli oberörda.

b) Variationen av m' och v sker även här i motsatt riktning men inte med samma kvantitet hos bägge. Då överväger i variationen antingen v eller m'.

I exemplet I betalas en värdeprodukt av 40 med 20 v: i II en av 48 med 28 v, i III en av 36 med 16 v. Både lön och värdeprodukt har förändrats. Men ändring av värdeprodukten betyder ändring av den presterade arbetskvantiteten, alltså antingen av arbetarantalet, arbetets varaktighet eller dess intensitet eller flera av dessa tre.

c) Variationen av m' och v sker i samma riktning; då förstärker den ena verkan av den andra.

Även här är de tre värdeprodukterna olika. Nämligen 20, 50 och 14; och denna olikhet i storleken av arbetskvantiteten inskränker sig åter till förändringar i arbetarantalet, arbetets varaktighet, arbetets intensitet eller flera eller också alla dessa faktorer.

3. m', v och C variabla

Detta fall erbjuder inga nya synpunkter och löses genom den under II, m' variabel givna formeln.

Effekten av mervärdekvotens storleksförändring på profitkvoten ger alltså följande fall:

1. p' ökar eller minskar i samma förhållande som m', om v/C förblir konstant.

2. p' stiger eller faller proportionellt mer än, om v/C rör sig i samma

riktning som m', d.v.s. tilltar eller avtar om m' gör detta.

3. p' stiger eller faller proportionellt mindre än m', om v/C ändrar sig i motsatt riktning mot m' men i mindre proportion.

4. p' stiger, trots att m' faller, eller faller trots att m' stiger, om v/C förändras omvänt proportionellt och mer än m'.

5. p' förblir slutligen konstant trots att m' stiger eller faller, om v/C ändrar storlek i motsatt riktning men precis samma proportion som m'.

Det är bara detta sista fall, som ännu kan behöva någon förklaring. Som vi tidigare sett ifråga om variationerna av v/C, att samma mervärdekvot kan uttryckas i mycket olika profitkvoter, så ser vi här, att samma profitkvot kan grunda sig på mycket olika mervärdekvoter. Men när m' är konstant är varje godtycklig ändring i förhållandet mellan v och C tillräcklig för att framkalla en olikhet i profitkvoten, vid en storleksförändring av m' däremot måste en storleksförändring i motsatt riktning, som noggrant svarar mot den av m' uppträda i v/C för att profitkvoten ska bli densamma. Detta är ifråga om ett och samma kapital eller två kapital i samma land endast undantagsvis möjligt. Tar vi t.ex. ett kapital

80 c + 20 v + 20 m; C = 100, m' =100%, p' = 20%,

och antaga att arbetslönen faller, så att samma arbetarantal kan erhållas för 16 v som tidigare för 20 v, så får vi, vid för övrigt oförändrade förhållanden, när 4 v har frigjorts

80 c + 16 v + 24 m; C = 96, m' = 150%, p' = 25%.

För att nu p' skulle vara = 20% som förut måste totalkapitalet växa till 120, alltså det konstanta till 104:

104 c + 16 v + 24m; C = 120, m' = 150%, p' = 20%.

Detta vore möjligt endast om samtidigt med. lönesänkningen en ändring i arbetets produktivitet ägde rum, som krävde denna förändrade sammansättning av kapitalet. Eller också att det konstanta kapitalets nominella värde steg från 80 till 104, kort sagt ett sådant tillfälligt sammanträffande av betingelser, som det endast undantagsvis kan förekomma. I själva verket är en ändring av m', som inte samtidigt betingar en ändring av v och därigenom också av v/C tänkbar endast under alldeles bestämda förhållanden, nämligen i sådana industrigrenar, där enbart fast kapital och arbete utnyttjas och arbetsmaterialet levereras av naturen.

Men, när två länders profitkvoter jämföras, är det annorlunda. Samma profitkvoter uttrycker då i själva verket mestadels olika mervärdekvoter.

Ur samtliga fem fallen framgår alltså, att en stigande profitkvot kan motsvara en fallande eller stigande mervärdekvot, en fallande profitkvot kan motsvara en stigande eller fallande mervärdekvot, en konstant profitkvot kan motsvara en stigande eller fallande mervärdekvot. Att en stigande, fallande eller konstant profitkvot också kan motsvara en konstant mervärdekvot, har vi sett under I.

Två huvudfaktorer bestämmer alltså profitkvoten: mervärdets kvot och kapitalets värdesammansättning. Verkningarna av dessa två faktorer kan kort sammanfattas enligt följande. Vi kan därvid uttrycka sammansättningen i procent, då det i detta sammanhang är likgiltigt, från vilken av de båda kapitaldelarna ändringen utgår: Profitkvoterna för två kapital eller för samma kapital under två successiva tillstånd

är lika:

1. vid lika procentuell sammansättning av kapitalen och lika mervärdekvot;

2. vid olika procentuell sammansättning och olika mervärdekvot, om mervärdekvoternas produkter med de procentuella variabla kapitaldelarna (m' och v), d.v.s. de procentuellt i förhållande till totalkapitalet beräknade mervärdemängderna (m = m'v) är lika, med andra ord, när i bägge fallen faktorerna m' och v står i omvänt förhållande till varandra.

De är olika:

1. vid procentuell sammansättning, om mervärdekvoterna är olika, de förhålla sig då som mervärdekvoterna;

2. vid lika mervärdekvot och olika procentuell sammansättning, de förhålla sig då som de variabla kapitaldelarna;

3. vid olika mervärdekvot och olika procentuell sammansättning, då de förhålla sig som produkterna m'v. d.v.s. som de procentuellt i förhållande till totalkapitalet beräknade mervärdemängderna.[10*]

FJÄRDE KAPITLET

Omslagets inverkan på profitkvoten

[Omslagets inverkan på produktionen av mervärde, alltså också av profit, har behandlats i andra boken. Kort sammanfattat kännetecknas det av att omslaget fordrar en viss tid varför hela kapitalet inte samtidigt kan användas i produktionen. En del ligger hela tiden i träda, antingen i form av penningkapital, råvaror i förråd, färdigt men ännu osålt varukapital eller ännu inte förfallna fordringar. Kapitalet i aktiv produktion, som är verksamt när mervärdet frambringas och tillägnar sig detta, minskas hela tiden med denna del. Härigenom minskas också mervärdet. Ju kortare omslagstiden är, desto mindre i jämförelse med det hela blir denna ofruktsamma del av kapitalet, desto större blir alltså vid i övrigt lika förhållanden det mervärde som kan utvinnas.

I andra boken har redan i detalj utvecklats hur en förkortning av omslagstiden, eller den ena av dess två avsnitt, produktionstiden och cirkulationstiden, stegrar mängden av producerat mervärde. Men då profitkvoten endast uttrycker den producerade mervärdemängdens förhållande till det i dess produktion engagerade totalkapitalet, så är det tydligt, att varje sådan förkortning stegrar profitkvoten. Det som utvecklats om mervärdet i andra bokens andra avdelning gäller lika mycket profiten och profitkvoten och behöver inte upprepas här. Vi vill endast på förhand betona ett par huvudmoment.

Det viktigaste medlet att förkorta produktionstiden är att höja arbetets produktivitet, vilket vanligen kallas industriellt framåtskridande. Innebär denna förkortade produktionstid en kraftig förstärkning av det totala kapitalutlägget genom anskaffning av dyrbara maskiner o.s.v. sänkes profitkvoten, som beräknas på totalkapitalet. Behövs inte detta kapitalutlägg kan profitkvoten stiga. Detta gäller otvivelaktig många av de senaste framstegen i metallurgi och kemisk industri. De av Bessemer, Siemens, Gilchrist-Thomas och andra nyupptäckta förfaringsmetoderna i järn- och stålberedningen förkortar till ett minimum för relativt obetydliga kostnader tidigare mycket långvariga processer. Beredningen av alisarin eller krappfärgämnet ur stenkolstjära åstadkommer på några veckor, och med den redan tidigare för tjärfärgämnen använda fabriksutrustningen, samma resultat som tidigare fordrade år. Ett år behövde krappen för att växa, sedan lät man rötterna eftermogna flera år innan man använde dem för färgning.

Det viktigaste medlet för att förkorta cirkulationstiden är förbättrade kommunikationstider. Här har de senaste femtio åren medfört en revolution, som endast kan jämföras med den industriella revolutionen under sista hälften av förra århundradet. Landsvägen har undanträngts av järnvägen, de långsamma och oregelbundna segelfartygen av snabba och regelbundna ångbåtslinjer, och hela jordklotet omspännes av telegraftrådar. Först genom Suezkanalen öppnades Öst-Asien och Australien på allvar för ångbåtstrafiken. Cirkulationstiden för en varusändning till Öst-Asien, 1847 ännu minst 12 månader (se bok II, sid. 225-226) har nu reducerats till ungefär lika många veckor. De båda stora krishärdarna från tiden 1825-1857, Amerika och Indien, har genom denna omvälvning av samfärdsmedlen ryckt 70 till 90% närmare de europeiska industriländerna och därmed förlorat en stor del av sin explosionsbenägenhet. Omslagstiden för hela världshandeln har i samma mån förkortats, och aktionsförmågan för det kapital, som har del i denna, stegrats till mer än det dubbla eller tredubbla. Att detta inte blivit utan verkan på profitkvoten är självklart.

För att i renodlad form beskriva hur totalkapitalets omslag inverkar på profitkvoten måste vi för de två kapital vi ska jämföra anta att alla andra betingelser är lika. Förutom mervärdekvoten och arbetsdagen antar vi alltså särskilt den procentuella sammansättningen lika. Vi tar nu ett kapital A med sammansättningen 80 c + 20 v = 100 C, vilket med en mervärdekvot av 100% slår om två gånger om året. Då är årsprodukten:

160 c + 40 v + 40 m. Men för att få fram profitkvoten beräknar vi dessa 40 på det satsade kapitalvärdet 100, inte på det omslagna 200, och erhåller p' = 40%.

Vi jämför därmed ett kapital B = 160 c + 40 v = 200 C, som slår om med samma mervärdekvot om 100% men bara en gång om året. Då är årsprodukten som ovan:

160 c + 40 v + 40 m. Men denna gång ska de 40 m beräknas på ett satsat kapital om 200, detta ger i profitkvot bara 20%, alltså endast hälften av kvoten för A.

Av detta framgår: vid kapital av lika procentuell sammansättning, vid lika mervärdekvot och lika arbetsdag förhålla sig profitkvoterna för två kapital omvänt som deras omslagstider. Om i de bägge jämförda fallen antingen sammansättningen eller mervärdekvoten eller arbetsdagen eller arbetslönen inte är lika, så kan detta visserligen föranleda andra olikheter i profitkvoten. Men dessa är oberoende av omslaget och ovidkommande i detta sammanhang. De har f.ö. redan behandlats i kap. 3.

Den direkta inverkan, som den förkortade omslagstiden har på produktionen av mervärdet, alltså även profiten, är att den stegrar det variabla kapitalets verksamhet. Härom mera i bok II, kap. 16, det variabla kapitalets omslag. Det visade sig där, att ett variabelt kapital om 500, som slår om 10 gånger om året, på denna tid tillägnar sig lika mycket mervärde som ett variabelt kapital om 5.000, som vid lika mervärdekvot och lika arbetslön bara slår om en gång om året.

Vi tar ett kapital I bestående av 10.000 fast kapital, vars årliga förslitning är 10% = 1.000, 500 cirkulerande konstant och 500 variabelt kapital. Vid en mervärdekvot av 100% slår det variabla kapitalet om 10 gånger om året. För enkelhetens skull antar vi i alla följande exempel, att det cirkulerande konstanta kapitalet slår om på samma tid som det variabla, vilket också i praktiken mestadels blir fallet. Då kommer produkten av en sådan omslagsperiod att vara:

100 c (förslitning) + 500 c + 500 v + 500 m = 1.600

och produkten för hela året av 10 sådana omslag:

1.000 c (förslitning) + 5.000 c + 5.000 v + 5.000 m = 16.000,

C = 11.000, m = 5.000, p' = 5.000/11.000 = 45⁵/₁₁%.

Låt oss nu ta ett kapital II: fast kapital 9.000, årlig förslitning av detta 1.000, cirkulerande konstant kapital 1.000, variabelt kapital 1.000, mervärdekvot 100%, antal årliga omslag för det variabla kapitalet: 5. Produkten av varje omslagsperiod för det variabla kapitalet kommer då att bli:

200 c (förslitning) + 1.000 c + 1.000 v + 1.000 m = 3.200, och den totala årsprodukten vid 5 omslag:

1.000 c (förslitning) + 5.000 c + 5.000 v + 5.000 m = 16.000,

C = 11.000, m = 5.000, p' = 5.000/11.000 = 45⁵/₁₁%.

Så tar vi ett kapital III. I detta ingår inget fast kapital, däremot 6.000 cirkulerande konstant och 5.000 variabelt. Vid 100% mervärdekvot slår det om en gång om året. Totalprodukten för året är då:

6.000 c + 5.000 v + 5.000 m = 16.000,

C = 11.000, m = 5.000, p' = 5.000/11.000 = 45⁵/₁₁%.

Vi har alltså i alla tre fallen samma årliga mängd mervärde = 5.000, och då totalkapitalet i alla tre fallen är lika, nämligen = 11.000, samma profitkvot om 45⁵/₁₁%.

Har vi däremot för kapital I i stället för 10 bara 5 årliga omslag av den variabla delen, så ställer sig saken annorlunda. Produkten av ett omslag är då:

200 c (förslitning) + 500 c + 500 v + 500 m = 1.700.

Eller årsprodukt:

1.000 c (förslitning) + 2.500 c + 2.500 v + 2.500 m = 8.500,

C = 11.000, m = 2.500, p' = 2.500/11.000 = 22⁸/₁₁%.

Profitkvoten har sjunkit till hälften, emedan omslagstiden har fördubblats.

Mängden mervärde, som utvinnes under ett år, är alltså lika med den mängd mervärde, som utvunnits av det variabla kapitalet under ett år, multiplicerad med antalet sådana omslag per år. Kallar vi det årligen utvunna mervärdet eller profiten M, det under en omslagsperiod utvunna mervärdet m, antalet årliga omslag av det variabla kapitalet n, så är M = mn, och den årliga mervärdekvoten M' = m'n, vilket redan har förklarats i bok II, kap. 16, 1.

Formeln för profitkvoten p' = m'(v/C) = m'(v/(c+v)) är naturligtvis riktig endast om täljarens v är detsamma som nämnarens. I nämnaren är v den totala genomsnittligt som variabelt kapital i arbetslön använda delen av totalkapitalet. Täljarens v är närmast bestämt endast därigenom, att det producerat och tillägnat sig en viss mängd mervärde = m, vars förhållande till detta m/v utgör mervärdekvoten m'. Endast på detta sätt har ekvationen p' = m/(c+v) förvandlats till den andra: p' = m'(v/(c+v)). Täljarens v blir nu precisare bestämt så långt att det måste vara lika nämnarens v, d.v.s. med den totala variabla delen av kapitalet C. Med andra ord, ekvationen p' = m/C låter sig utan fel förvandlas till den andra p' = m'(v/(c+v)) endast om m betyder det under en omslagsperiod av det variabla kapitalet producerade mervärdet. Omfattar m bara en del av detta mervärde, så är m = m'v visserligen riktigt, men detta v är här mindre än v i C = c + v; emedan mindre än hela det variabla kapitalet betalas ut i arbetslön. Men omfattar m mer än mervärdet av ett omslag av v, så fungerar en del av detta v eller också det hela två gånger, först i det ena, sedan i det andra omslaget, resp. det andra och ytterligare omslag. Det v, som producerar mervärdet och är summan av alla betalda arbetslöner, är alltså större än v i c + v, och beräkningen blir felaktig.

För att formeln för årsprofitkvoten ska bli exakt måste vi i stället för den enkla mervärdekvoten sätta in mervärdets årskvot, alltså i stället för m' sätta M' eller m'n. Vi måste med andra ord multiplicera m', mervärdekvoten - eller vilket är samma sak den i C inneslutna kapitaldelen v - med n, antalet omslag per år för detta variabla kapital, och vi får: p' = m'n(v/C) , vilket är formeln för beräkning av årsprofitkvoten.

Men hur stort det variabla kapitalet är i ett företag, vet kapitalisten själv i de flesta fall inte. I andra bokens åttonde kapitel har vi sett, att den enda skillnad inom hans kapital, som kapitalisten uppfattar som väsentlig, är skillnaden mellan fast och cirkulerande kapital. Vi kommer att se flera exempel på detta. Ur den kassa där kapitalisten förvarar den del av sitt variabla kapital, som han just har i kontanter eller på bank, hämtar han pengar för arbetslöner. Ur samma kassa hämtar han pengar till råmaterial och hjälpämnen och krediterar samma kassakonto. Även om han förde ett särskilt konto över de utbetalda arbetslönerna, så skulle detta visserligen utvisa den därför utbetalda summan, alltså vn, men inte själva det variabla kapitalet v. För att komma fram till detta måste han utföra en särskild beräkning. Vi ska här ge ett sådant exempel.

Vi använder det i bok I, sid. 188 beskrivna bomullsspinneriet med 10.000 spindlar och antar därvid, att de för en vecka i april 1871 angivna data behålla sin giltighet för hela året. Det fasta kapital som nedlagts i maskiner var 10.000 £. Cirkulerande kapital finns inte angivet. Vi förutsätter 2.500 £, en tämligen hög siffra som kan försvaras av ett ytterligare antagande, som vi måste göra, att inga kreditoperationer äger rum, alltså ingen varaktig eller til