Karl Marx

Kapitalet. Tredje boken

Den kapitalistiska produktionens totalprocess

1894

Utgiven av Friedrich Engels

Källa: Marx Engels Werke bd XXV, s. 7-919; "Das Kapital. Band III. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ruth Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -

• ANDRA AVDELNINGEN. Förvandlingen av profiten till genomsnittsprofit
  • ÅTTONDE KAPITLET. Kapitalets olika sammansättning i olika produktionsgrenar och därav följande olikhet i profitkvoterna
  • NIONDE KAPITLET. Bildandet av en allmän profitkvot (genomsnittsprofitkvot) och varuvärdenas förvandling till produktionspriser
  • TIONDE KAPITLET. Den allmänna profitkvotens utjämnande genom konkurrensen. Marknadspriser och marknadsvärden. Extraprofit
  • ELFTE KAPITLET. Effekten av arbetslönens allmänna fluktuationer på produktionspriserna
  • TOLFTE KAPITLET. Tillägg
    1. Orsaker som betingar förändringar i produktionspriset
    2. Produktionspris för varor av genomsnittlig sammansättning
    3. Kapitalistens kompensationsgrunder
• Noter

ANDRA AVDELNINGEN

Förvandlingen av profiten till genomsnittsprofit

ÅTTONDE KAPITLET

Kapitalets olika sammansättning i olika produktionsgrenar och därav följande olikhet i profitkvoterna

I förra avdelningen påvisades bland annat att profitkvoten kan variera - stiga eller falla - samtidigt som mervärdekvoten förblir konstant. I detta kapitel förutsättes nu att intensiteten i exploateringen av arbetet och därmed mervärdekvoten och arbetsdagens längd är av samma storlek och lika hög inom alla de produktionssfärer i vilka det samhälleliga arbetet i ett givet land är uppdelat. Adam Smith [22] har redan utförligt visat beträffande många olikheter i exploateringen av arbetet inom olika produktionsområden, att de balansera varandra genom någon verkligt existerande eller av fördom accepterad kompensation. Därför behöver de som endast skenbar och övergående olikheter inte beaktas, när man undersöker de allmänna förhållandena. Andra skillnader, t.ex. i fråga om arbetslönens höjd, beror till stor del på den redan i bok I, sid. 39, omnämnda skillnaden mellan enkelt och komplicerat arbete. Trots att de gör arbetarens villkor i skilda produktionsgrenar mycket olika, så berör de inte alls arbetets utsugningsgrad inom dessa. Betalas t.ex. en guldsmeds arbete högre än en grovarbetares, så skapar guldsmedens merarbete också ett proportionellt större mervärde än grovarbetarens. Även om den utjämning av arbetslön, arbetsdag och därmed av mervärdets kvot, som sker mellan olika produktionssfärer, ja t.o.m. mellan olika kapitalinvesteringar inom samma produktionssfär, hämmas av många typer av lokala hinder, fortskrider dock oavbrutet med den kapitalistiska produktionens framsteg och det samtidiga underordnandet av alla ekonomiska förhållanden under detta produktionssätt. Hur viktigt studiet av sådana friktioner än är för varje specialarbete om arbetslönen, så kan man dock bortse från dem som tillfälliga och oväsentliga vid den allmänna undersökningen av den kapitalistiska produktionen. I en sådan allmän undersökning förutsättes överhuvud taget alltid, att de verkliga förhållandena motsvarar sina begrepp eller, vilket är samma sak, de verkliga förhållandena återgivas endast såvida de är typiska för det givna fallet.

För den föreliggande undersökningen är skillnaden i mervärdekvoter mellan olika länder och därmed skillnader i arbetets nationella exploateringsgrader utan betydelse. Vad vi vill visa i denna avdelning är endast på vilket sätt en allmän profitkvot kommer till stånd inom ett land. Naturligtvis kan man för jämförelse mellan de olika nationella profitkvoterna sammanställa det som tidigare har behandlats med det som nu ska behandlas. Först kan man betrakta olikheten i mervärdets nationella kvoter och sedan jämföra de nationella profitkvoternas olikheter på grundval av dessa givna mervärdekvoter. Såvida deras olikheter inte är resultat av de nationella mervärdekvoternas olikheter måste de bero på omständigheter under vilka mervärdet, liksom i detta kapitel, förutsättes vara konstant i alla länder.

I förra kapitlet visades att om mervärdekvoten förutsättes konstant, kan den profitkvot som ett visst kapital avkastar stiga eller falla till följd av omständigheter, som höjer eller sänker värdet av den ena eller andra delen av det konstanta kapitalet och därigenom berör förhållandet mellan kapitalets konstanta och variabla beståndsdelar överhuvud taget. Vidare har det påvisats att omständigheter som förlänger eller förkortar ett kapitals omslagstid på liknande sätt kan beröra profitkvoten. Då mängden profit är identisk med mängden mervärde, med mervärdet självt, så visade det sig också, att profitens mängd - till skillnad från profitens kvot - inte beröres av de nu nämnda värdeförändringarna. De modifierade bara den kvot i vilken ett visst mervärde och därför en profit av en viss storlek kom till uttryck, med andra ord dess relativa storlek jämförd med storleken av det investerade kapitalet. Om till följd av dessa värdeförändringar kapital bindes eller frigöres, kan på denna indirekta väg inte bara profitkvoten utan själva profiten beröras. Men detta har alltid gällt enbart redan investerat kapital, inte nyinvesteringar. Dessutom var ökning eller minskning av profiten då alltid beroende av i vilken utsträckning detta kapital till följd av denna värdefluktuation kunde sätta mer eller mindre arbete i rörelse; alltså med samma kapital vid konstant mervärdekvot producera en större eller mindre mängd mervärde. Detta skenbara undantag från den allmänna lagen motsäger alltså inte denna utan demonstrerar i själva verket ett specialfall där den allmänna lagen kan tillämpas.

När det i förra avdelningen visade sig att profitkvoten förändrades, när värdet av det konstanta kapitalets beståndsdelar förändrades eller kapitalets omslagstid ändrades, trots att arbetets exploateringsgrad förblev konstant, så följer därav, att profitkvoterna för olika bredvid varandra samtidigt existerande produktionssfärer blir olika om under f.ö. lika förhållanden det investerade kapitalets omslagstid är olika, eller om värdeförhållandet mellan dessa kapitals organiska beståndsdelar skiljer sig i de olika produktionsgrenarna. Det som vi tidigare betraktade som förändringar som följde efter varandra inom samma kapital, ser vi nu som samtidigt bestående skillnader mellan kapitalinvesteringar som existerar i olika produktionssfärer.

Vi kommer härvid att undersöka: 1) olikheter i kapitalens organiska sammansättning, 2) olikheter i deras omslagstid.

Vid hela denna undersökning förutsättes naturligtvis, att då vi talar om kapitalets sammansättning eller omslag i en viss produktionsgren inte tillfälliga skillnader för enskilda kapital inom denna sfär avses, utan det genomsnittliga normalförhållandet för det i denna produktionsgren investerade kapitalet.

Då det vidare förutsättes att mervärdets kvot och arbetsdagen är konstant och då denna förutsättning likaledes innesluter att arbetslönen är konstant, så uttrycker en viss kvantitet variabelt kapital en viss kvantitet arbetskraft som satts i rörelse och därmed en viss kvantitet arbete som materialiseras. Om alltså 100 £ representerar veckolönen för 100 arbetare, alltså i själva verket anger 100 arbetskrafter, så är n × 100 £ arbetskrafterna för n × 100 arbetare och 100 £/n för 100/n arbetare. Det variabla kapitale tjänar här (som alltid vid given arbetslön) som index för den mängd arbete ett visst totalkapital sätter i rörelse. Olikheter i det nyttjade variabla kapitalets storlek tjänar därför som beteckningar för olikheter i mängden nyttjad arbetskraft. Om 100 £ representerar 100 arbetare per vecka och därför vid 60 timmars arbete per vecka representerar 6.000 arbetstimmar, så representerar 200 £ 12.000 arbetstimmar och 50 £ bara 3.000.

Med kapitalets sammansättning förstår vi, som redan sagts i bok I, förhållandet mellan dess aktiva och dess passiva beståndsdel, det variabla och det konstanta kapitalet. Två förhållanden måste då beaktas. Trots att de under vissa betingelser kan åstadkomma samma effekt, är de inte lika betydelsefulla.

Den första betingelsen är av teknisk natur och måste betraktas som given på ett bestämt utvecklingsstadium av produktivkrafterna. En bestämd mängd arbetskraft, representerad av ett bestämt antal arbetare, krävs för att producera en bestämd produktmängd, t.ex. på en dag och därmed - vilket detta innebär - sätta en bestämd mängd produktionsmedel, maskineri, råvara etc. i rörelse, konsumera dem produktivt. På en bestämd kvantitet produktionsmedel kommer en bestämd kvantitet arbetare, och därmed en bestämd andel levande arbete på en bestämd andel av det i produktionsmedel redan materialiserade arbetet. Detta förhållande är mycket olika i olika produktionssfärer, ofta olika mellan de olika grenarna i en och samma industri, fastän det återigen tillfälligtvis kan vara helt eller nästan detsamma i industrigrenar som är vitt skilda från varandra.

Detta förhållande bildar kapitalets tekniska sammansättning och är den egentliga grundvalen för dess organiska sammansättning.

Det är alltså möjligt att denna första betingelse kan vara densamma i olika industrigrenar, om det variabla kapitalet är enbart index på arbetskraften och det konstanta kapitalet enbart index på de produktionsmedel som arbetskraften sätter i rörelse. Exempelvis inom järn- och kopparindustrin, där vissa arbeten förutsätter samma proportioner mellan arbetskraft och mängd produktionsmedel. Men då koppar är dyrare än järn, kommer värdeförhållandet mellan variabelt och konstant kapital att vara olika i de båda fallen och därmed också totalkapitalens värdesammansättning. Skillnaden mellan den tekniska sammansättningen och värdesammansättningen visar sig i varje industrigren i att de båda kapitaldelarnas värdeförhållande kan växla även när den tekniska sammansättningen förblir konstant, men också i att värdeförhållandet kan förbli konstant, trots att den tekniska sammansättningen ändras. Det sistnämnda inträffar naturligtvis endast om förändringen i förhållandet mellan nyttjad mängd produktionsmedel och arbetskraft utjämnas genom en motsatt förändring av deras värde.

Kapitalets värdesammansättning, i den mån den bestämmes av dess tekniska sammansättning och återspeglar denna, kallar vi kapitalets organiska sammansättning.[20*]

Vi förutsätter alltså ifråga om det variabla kapitalet, att det är index för en bestämd mängd arbetskraft, ett bestämt antal arbetare eller en bestämd mängd levande i rörelse befintligt arbete. I förra avdelningen såg vi att en förändring i det variabla kapitalets värdestorlek ibland kan innebära enbart ett högre eller lägre pris på samma mängd arbete. Men här, där mervärdekvot och arbetsdag betraktas som konstanta och lönen för en viss arbetstid som given, bortfaller detta. Däremot kan en skillnad i det konstanta kapitalets storlek visserligen också vara index för en förändring av mängden produktionsmedel, som en viss kvantitet arbetskraft sätter i rörelse, men den kan också uppkomma ur den skillnad i värde, som finns mellan de i rörelse befintliga produktionsmedlen i två olika produktionssfärer. Båda dessa synpunkter kommer därför att behandlas här.

Slutligen måste följande väsentliga fakta noteras:

Antag att 100 £ är veckolön för 100 arbetare. Antag att veckoarbetstiden är 60 timmar. Vidare att mervärdekvoten = 100%. I detta fall arbetar arbetarna under 30 timmar för sig själva och de återstående 30 timmarna gratis för kapitalisten. Faktiskt representerar dessa 100 £ arbetslön just 30 arbetstimmar för 100 arbetare eller tillsammans 3.000 materialiserade arbetstimmar, medan de övriga 3.000 timmar som de har arbetat är materialiserade i de 100 £ mervärde, eller profit, som kapitalisten inhöstar. Arbetslönen 100 £ uttrycker visserligen inte det värde, som veckoarbetet för de 100 arbetarna har materialiserat, men den anger dock (då arbetsdagens längd och mervärdekvoten är givna) att 100 arbetare under tillsammans 6.000 arbetstimmar har satts i rörelse av detta kapital. Kapitalet 100 £ utvisar detta för det första därför att det anger antalet i rörelse satta arbetare: 1 £ = 1 arbetare per vecka, alltså 100 £ = 100 arbetare, för det andra därför att var och en av dessa arbetare, vid den givna mervärdekvoten 100%, presterar dubbelt så mycket arbete som hans lön omfattar. Så att 1 £, d.v.s. hans lön, som är uttrycket för en halv arbetsvecka, håller arbetet i gång en hel vecka och likaså 100 £ håller arbetet i gång 100 arbetsveckor fastän de bara omfattar 50 arbetsveckor. Det är alltså mycket viktigt att klart definiera det variabla, i arbetslön investerade kapitalet. Dess värde, summan av arbetslönerna som uttryck för en bestämd mängd materialiserat arbete, måste skiljas från dess värde som enbart index för den mängd levande arbete, som det sätter i rörelse. Det senare är alltid större än det arbete som det omfattar och framträder därför som ett större värde än det variabla kapitalets. Detta högre värde bestämmes för det första av antalet arbetare, som sättes i rörelse av det variabla kapitalet, och för det andra av den mängd merarbete, som de presterar.

Betraktar man det variabla kapitalet på detta sätt så följer:

Om en kapitalinvestering i produktionssfären A med 700 i totalkapital satsar 100 i variabelt kapital och 600 i konstant, medan i produktionssfären B satsas 600 variabelt och bara 100 konstant, så kommer detta totalkapital A om 700 att sätta en arbetskraft om endast 100 i rörelse, alltså enligt tidigare antagande endast 100 arbetsveckor eller 6.000 timmar levande arbete, medan det lika stora totalkapitalet B sätter i rörelse 600 arbetsveckor och därmed 36.000 timmar levande arbete. Kapitalet A skulle därför tillägna sig endast 500 arbetsveckor eller 3.000 timmar merarbete, det lika stora kapitalet B 300 arbetsveckor eller 18.000 timmar. Det variabla kapitalet är index inte bara på det arbete som kapitalet själv innehåller utan vid given mervärdekvot också för det överskottsarbete eller merarbete som det utöver denna gräns har satt i rörelse. Om arbetets exploationsgrad är lika, blir profiten i första fallet 100/700 = 1/7 = 14²/₇% och i andra = 600/700 = 85⁵/₇%, en sex gånger så hög profitkvot. Men i verkligheten vore i detta fall profiten själv 6 gånger större, 600 för B mot 100 för A, därför att 6 gånger så mycket levande arbete sättes i rörelse med samma kapital, alltså vid lika exploateringsgrad av arbetet åstadkommer 6 gånger så mycket mervärde, därmed 6 gånger så mycket profit.

Om A använde inte 700 utan 7.000 £, B däremot endast 700 £ kapital, så skulle kapitalet A, vid oförändrad organisk sammansättning, använda 1.000 £ av de 7.000 £ som variabelt kapital, alltså 1.000 arbetare per vecka = 60.000 timmar levande arbete, varav 30.000 timmar merarbete. Men liksom förut skulle A med 700 £ endast sätta i rörelse 1/6 så mycket levande arbete, och därmed endast 1/6 så mycket merarbete i rörelse som B, alltså därmed producera endast 1/6 så mycket profit:. Betraktar vi profitkvoten, så är 1.000/7.000 = 100/700 = 14²/₇% gentemot 600/700 eller 85⁵/₇% för kapitalet B. Är kapitalbeloppen lika stora, så blir profitkvoten här olika, då vid lika mervärdekvot mängden producerat mervärde och därmed profiterna är olika till följd av de olika mängderna levande arbete som satts i rörelse. Faktiskt uppnås samma resultat, om de tekniska förhållandena är desamma i båda produktionssfärerna, men värdet av det använda konstanta kapitalet är större eller mindre i en av dem. Antag, att båda använder 100 £ som variabelt kapital och alltså behöver 100 arbetare per vecka för att sätta samma mängd maskineri och råvara i rörelse, men att råvaran är dyrare för B än för A I detta fall kommer på 100 £ variabelt kapital i A t.ex. 200 £ konstant kapital i rörelse men i B 400 £. Då är vid en mervärdekvot av 100% det producerade mervärdet för båda 100 £. Alltså är även profiten lika, för båda 100 £. Men i A 100/(200 c + 100 v) = 1/3 = 33¹/₃% däremot i B 100/(400 c + 100 v) = 1/5 = 20%. I själva verket utgör, om vi i båda fallen tar en viss alikvot del av totalkapitalet, i B varje 100 £ bara 20 £ eller 1/5 variabelt kapital, medan i A av varje 100 £ 33¹/₃ £ eller 1/3 är variabelt kapital. B producerar på varje 100 £ mindre profit, därför att det sätter mindre levande arbete i rörelse än A. Profitkvoternas olikhet visar sig alltså även här i skillnaden mellan profitmängd och även mervärdemängd, som utvinnes på varje hundratals £ investerat kapital.

Skillnaden mellan detta exempel och det föregående är endast denna: utjämning mellan A och B skulle i detta fall bara erfordra en värdeförändring av det konstanta kapitalet antingen i A eller B vid oförändrad teknisk nivå. I första fallet däremot är själva den tekniska sammansättningen i de båda produktionssfärerna olika och måste förändras om en utjämning ska bli möjlig.

Olikheter i kapitalens organiska sammansättning är alltså beroende av deras absoluta storlek. Det avgörande är alltid den procentuella sammansättningen av variabelt och konstant kapital.

Om man jämför kapital av olika storlek procentuellt eller kapital av samma storlek procentuellt, vilket spelar i detta sammanhang ingen roll, finner man alltså att de ger mycket olika mängd profit, eftersom de frambringar olika mängd mervärde. Orsaken till detta är att skillnader i kapitalets sammansättning inom olika produktionssfärer åstadkommer skillnader i deras variabla delar, sålunda en skillnad i mängden levande arbete som de sätter i rörelse och därför en skillnad i mängden mervärde som de utvinner. Detta merarbete är mervärdets substans och därför också profitens. Lika stora delar av totalkapitalet i de olika produktionssfärerna utgör olika stora mervärdekällor, och mervärdets enda källa är det levande arbetet. Vid lika exploateringsgrad av arbetet är mängden arbete som sättes i rörelse av ett kapital = 100, och följaktligen mängden merarbete som det kan utvinna beroende av storleken av dess variabla del. Om ett kapital, som procentuellt består av 90 c + 10 v vid lika exploateringsgrad av arbetet frambringat lika mycket mervärde eller profit som ett kapital bestående av 10 c + 90 v, då vore det solklart att mervärde och därmed värde överhuvud taget måste ha en helt annan källa än arbetet, och därmed att varje rationell grundval för den politiska ekonomin föll bort. Sätter vi alltjämt 1 £ = veckolönen för en arbetare och 60 arbetstimmar och är mervärdekvoten = 100%, så är det klart att den totala värdeprodukt som en arbetare kan leverera på en vecka är = 2 £. Tio arbetare kan alltså inte leverera mer än 20 £ och av dessa ersätter 10 £ arbetslönen. Då kunde de 10 inte skapa större mervärde än 10 £, medan de 90, vilkas totalprodukt = 180 £ och arbetslön = 90 £, skapade ett mervärde av 90 £. Profitkvoten vore alltså i det ena fallet = 10%, i det andra 90%. Vore det annorlunda, så måste värde och mervärde vara något annat än materialiserat arbete. Då alltså kapital i olika produktionssfärer procentuellt betraktade - eller lika stora kapital - är olika fördelade på konstant och variabelt kapital, sätter olika mycket levande arbete i rörelse och därför frambringar olika mycket mervärde, alltså profit, så är profitkvoten, som just består av mervärdet procentuellt beräknat på totalkapitalet, olika.

Men då en procentuell beräkning av kapitalen inom olika produktionssfärer, alltså en jämförelse mellan lika stora kapital i olika produktionssfärer, visar att dessa avkastar olika profit till följd av olika organisk sammansättning, så följer, att olika kapitals profiter inom skilda produktionssfärer inte kan stå i proportion till deras respektive storlek, att alltså profiterna inom skilda produktionssfärer inte är proportionella till storleken av de kapital som investerats inom dem. Skulle profiten växa pro rata storleken av det investerade kapitalet, skulle detta betyda att profiterna procentuellt var lika, så att lika stora kapital inom olika produktionssfärer skulle ha samma profitkvot trots olika organisk sammansättning. Endast inom samma produktionssfär, där kapitalets organiska sammansättning är given, eller i olika sfärer med samma organiska sammansättning är profiten direkt proportionell till storleken av de investerade kapitalen. Att påstå, att olika kapitals profiter är proportionella till deras storlek kan bara betyda att lika stora kapital avkastar lika stor profit eller att profitkvoten för alla kapital är lika, oberoende av storlek och organisk sammansättning.

Denna framställning gäller under förutsättning att varorna säljas till sina värden. En varas värde är lika med värdet av det i den ingående konstanta kapitalet plus värdet av det i den reproducerade variabla kapitalet, plus tillväxten av detta variabla kapital, d.v.s. det producerade mervärdet. Vid lika mervärdekvot är mängden mervärde uppenbarligen beroende av mängden variabelt kapital. Värdet av produkten av ett individuellt kapital = 100 är i det ena fallet 90 c + 10 v + 10 m = 110; i andra fallet 10 c + 90 v + 90 m = 190. Säljes varorna till sina värden, så blir den första såld till 110, varav 10 representerar mervärde eller obetalt arbete. Den andra däremot till 190, varav 90 mervärde eller obetalt arbete.

Detta är särskilt viktigt, om nationella profitkvoter ska jämföras med varandra. I ett europeiskt land antages mervärdekvoten exempelvis vara 100%, d.v.s. arbetaren arbetar halva dagen för sig själv och halva för arbetsköparen. Men i ett asiatiskt land är den t.ex. = 25%, d.v.s. arbetaren arbetar 4/5 av dagen för sig och 1/5 för arbetsköparen. Men i det europeiska landet antas sammansättningen av det nationella kapitalet vara 84 c + 16 v och i det asiatiska landet, där föga maskineri o.dyl. användes och under en given tidsperiod av en given arbetskraft relativt föga råmaterial blir produktivt konsumerat, antas sammansättningen vara 16 c + 84 v. Vi får då följande kalkyl:

I det europeiska landet produktvärde = 84 c + 16 v + 26m = 126; profitkvot = 16/100 = 16%.

I det asiatiska landet produktvärde = 16 c + 84 v + 21 m = 121; profitkvot = 21/100 = 21%.

Profitkvoten är alltså mer än 25% större i det asiatiska än i det europeiska landet, fastän mervärdekvoten i det förra landet är 4 gånger mindre än i det senare. Män, som Carey, Bastia och tutti quanti <hela följet> skulle komma till den motsatta slutsatsen.

I förbigående sagt; olika nationella profitkvoter är för det mesta baserade på olika nationella mervärdekvoter, men i detta kapitel jämför vi olika profitkvoter som härröra ur en och samma mervärdekvot.

Utom kapitalens olika organiska sammansättning, som innebär att kapital av lika storlek inom olika produktionssfärer sätter i rörelse olika mängd arbete och därmed olika mängd merarbete vid för övrigt lika förhållanden, finns ännu en källa till skillnader i profitkvoterna: olika långa perioder för kapitalets omslag i de olika produktionssfärerna. Vi har sett i kapitel 4, att vid lika sammansättning av kapitalen och för övrigt lika omständigheter profitkvoterna förhålla sig omvänt som omslagstiderna och att samma variabla kapital, om dess omslagstid varierar, åstadkommer olika mängd årligt mervärde. Olikheten i omslagstiderna är alltså en ytterligare orsak till att lika stora kapital i olika produktionssfärer inte producerar lika stor profit på samma tid, varför alltså profitkvoterna i dessa olika sfärer är olika.

Betraktar man däremot förhållandet mellan fast och cirkulerande kapital i kapitalets sammansättning, så berör det i och för sig inte alls profitkvoten. Den beröres endast om denna skillnad i sammansättningen antingen sammanfaller med en skillnad i förhållandet mellan den variabla och konstanta delen, då alltså den senare skillnaden är orsak till att profitkvoterna blir olika, eller om skillnader i proportionen fast och cirkulerande kapital betingar en skillnad i den omslagstid, under vilken en bestämd profit realiseras. Om kapitalen har proportionellt olika fördelning fast och cirkulerande kapital, kommer detta naturligtvis alltid att inverka på deras omslagstider och bli orsak till olikheter i dessa. Men därav följer inte att den omslagstid under vilken samma kapital realiserar en viss profit är olika. T.ex. om A ständigt måste omsätta en större del av sina intäkter av produkten i inköp av råvara, medan B kan använda samma maskineri o.s.v. under lång tid och behöver mindre råmaterial, men både A och B, såvida de är sysselsatta med produktion, alltid har en del av sitt kapital engagerat, den ene i råmaterial, d.v.s. cirkulerande kapital, den andre i maskineri, d.v.s. fast kapital. A förvandlar ständigt en del av sitt kapital från varuform till penningform och från denna tillbaka till råvara, medan B använder en del av sitt kapital som arbetsinstrument under längre tid utan någon sådan förändring. Om båda använder samma mängd arbete, så kommer de visserligen under årets lopp att sälja produktmängder av olika värde, men dessa kommer att innehålla lika mycket mervärde, och profitkvoterna som beräknas på det totala investerade kapitalet kommer att vara desamma, trots att sammansättning fast och cirkulerande kapital liksom omslagstid är olika. De två kapitalen realiserar samma profit på samma tid, fastän de slår om på olika tid.[21*] Denna olikhet i omslagstiden har i och för sig betydelse endast såvida den berör mängden merarbete, som ett visst kapital tillägnar sig och kan realisera. Då alltså en skillnad i sammansättningen av fast och cirkulerande kapital inte nödvändigtvis innebär en skillnad i omslagstiden, som å sin sida betingar skillnader i profitkvoten, så är det klart, att denna skillnad i profitkvoten inte beror på den olika sammansättningen av cirkulerande och fast kapital i och för sig. Denna olika sammansättning anger här endast en skillnad i omslagstiderna, som påverkar profitkvoterna.

I och för sig har alltså det konstanta kapitalets varierande sammansättning cirkulerande och fast kapital inom olika industrigrenar inte någon betydelse för profitkvoten, eftersom förhållandet mellan variabelt och konstant kapital är avgörande. Det konstanta kapitalets värde, alltså även dess relativa storlek i förhållande till det variabla, är helt oberoende av förhållandet mellan fast och cirkulerande kapital. Men det kan visa sig - och detta kan leda till falska slutsatser - att där det fasta kapitalet har nått en betydande utveckling, är detta enbart ett uttryck för att produktionen bedrives i stor skala och därmed det konstanta kapitalet har stor övervikt över det variabla eller att den använda levande arbetskraften är obetydlig i förhållande till mängden produktionsmedel den sätter i rörelse.

Vi har alltså visat: olika industrigrenar har olika profitkvoter, vilket hänger samman med skillnader i kapitalets organiska sammansättning, och inom angivna gränser med skilda omslagsperioder. Lagen att profiten förhåller sig proportionell till kapitalets storlek och att därför lika stora kapital på samma tid avkastar lika stora profiter, gäller (till sin allmänna tendens) således bara vid given mervärdekvot för kapital av lika organiska sammansättning, lika stor omslagstid förutsatt. Detta resultat gäller under samma förutsättning som tidigare var basen för vår analys: att varorna säljas till sina värden. Å andra sidan är det otvivelaktigt så, att bortsett från oväsentliga, tillfälliga skillnader som utjämnar sig i verkligheten, inga skillnader i de genomsnittliga profitkvoterna i olika industrigrenar existerar eller skulle kunna existera utan att upphäva den kapitalistiska produktionens hela system. Det ser alltså ut som om värdeteorin här är oförenlig med den verkliga rörelsen, oförenlig med produktionens faktiska företeelser, och att man därför måste avstå från att förstå dessa.

Det framgår sammanfattningsvis av denna boks första avdelning, att kostnadspriserna är lika för produkter inom lika produktionssfärer om lika stora kapitaldelar investerats för deras produktion, hur olika den organiska sammansättningen av dessa kapital än må vara. I kostnadspriset bortfaller skillnaden mellan variabelt och konstant kapital för kapitalisten. En vara, för vars produktion han måste investera 100 £ kostar honom lika mycket antingen han investerar 90 c + 10 v eller 10 c + 90 v. Den kostar honom alltid 100 £, varken mer eller mindre. Kostnadspriset är detsamma för lika stora investeringar i olika sfärer, hur mycket producerade värden och mervärden än skiljer sig från varandra. Dessa lika kostnadspriser bildar grunden för den konkurrens mellan kapitalinvesteringarna, varigenom genomsnittsprofiten uppkommer.

NIONDE KAPITLET

Bildandet av en allmän profitkvot (genomsnittsprofitkvot) och varuvärdenas förvandling till produktionspriser

Kapitalets organiska sammansättning är i varje givet ögonblick beroende av två omständigheter: 1) de tekniska relationerna mellan den sysselsatta arbetskraften och mängden förbrukade produktionsmedel, 2) av priset på dessa produktionsmedel. Som vi har sett, måste den organiska sammansättningen analyseras procentuellt. För ett kapital bestående av 4/5 konstant och 1/5 variabelt kan den alltså uttryckas i formeln 80 c + 20 v. Vidare antages vid jämförelsen en konstant mervärdekvot, vilken som helst, t.ex. 100%. Kapitalet 80 c + 20 v avkastar alltså ett mervärde av 20 m. Detta ger i förhållande till totalkapitalet en profitkvot av 20%. Produktens verkliga värdestorlek beror nu på storleken av det konstanta kapitalets fasta del och hur stor del av denna som ingår i produkten som förslitning. Men då denna omständighet inte har någon betydelse för profitkvoten och således inte heller för denna undersökning antages för enkelhetens skull, att det konstanta kapitalet överallt likformigt och fullständigt ingår i dessa kapitals årliga produkt. Vidare antages att kapitalen i de olika produktionssfärerna realiserar lika mycket mervärde i proportion till storleken av sina variabla delar. Tills vidare bortses från den skillnad, som de olika omslagstidernas varaktighet kan innebära i detta avseende. Denna punkt behandlas senare.

Låt oss ta fem olika produktionssfärer med olika organiska sammansättning för vart och ett av de däri investerade kapitalen, t.ex. enligt följande:

Här har vi vid samma exploatering av arbetet mycket olika profitkvoter för olika produktionssfärer. Dessa olika profitkvoter motsvarar den olika organiska sammansättningen av kapitalet.

Totalsumman för de i de fem sfärerna investerade kapitalen är = 500; totalsumman av det mervärde de producerat = 110; totalvärdet av producerade varor = 610. Betraktar vi de 500 som ett enda kapital, där I-V bara utgör olika delar (som t.ex. i en bomullsfabriks olika avdelningar det existerar olika förhållande mellan variabelt och konstant kapital i kardnings-, förspinnings-, spinn- och vävsal och man först genom beräkning finner genomsnittsförhållandet för hela fabriken), så vore för det första genomsnittssammansättningen av kapitalet 500 = 390 c + 110 v eller procentuellt 78 c + 22 v. Om varje kapital om 100 betraktas som endast 1/5 av det totala kapitalet, skulle dess sammansättning vara denna genomsnittliga 78 c + 22 v; på varje 100 kom som genomsnittligt mervärde 22; därmed var genomsnittskvoten för profiten = 22%, och slutligen priset på var femtedel av den totalprodukt som de 500 producerat = 122.

Produkten av varje femtedel av det investerade totalkapitalet måste alltså säljas till 122.

För att komma fram till riktiga slutsatser är det dock nödvändigt att man inte räknar alla kostnadspris = 100.

Vid 80 c + 20 v och en mervärdekvot = 100%, skulle totalvärdet av varor producerade av kapital I = 100 vara = 80 c + 20 v + 20 m = 120, om hela det konstanta kapitalet ingick i den årliga produktionen. Detta kan väl under vissa förhållanden vara fallet i någon produktionssfär. Men svårligen där proportionen c : v = 4 : 1. Vid jämförelse mellan de varuvärden som produceras av varje 100 av de olika kapitalen, måste man komma ihåg att de skiljer sig med avseende till sammansättningen av c, dess fasta och cirkulerande beståndsdelar, och att de fasta beståndsdelarna för olika kapital själva slitas ned hastigare eller långsammare, alltså på lika lång tid tillsätter produkten olika mängd värde. För profitkvoten är detta emellertid utan betydelse. Antingen de 80 c till årsprodukten avger värdet av 80 eller 50 eller 5, antingen alltså den årliga produkten = 80 c + 20 v + 20 m = 120 eller = 50 c + 20 v + 20 m = 90 eller = 5 c + 20 v + 20 m = 45, i alla dessa fall är överskottet av produktvärdet över dess kostnadspris 20, och i alla dessa fall blir dessa 20 när profitkvoten fastställes beräknade på ett kapital om 100; profitkvoten för kapital I är alltså i alla fallen = 20%. För att göra detta ännu tydligare låter vi i följande tabell för samma fem kapital som förut olika delar av det konstanta kapitalet ingå i produktens värde.

Betraktar man ännu en gång kapitalen I-V som ett enda totalkapital, så ser man, att även i detta fall sammansättningen av de fem kapitalens sum-

mor är 500 = 390 c + 110 v, att alltså genomsnittssammansättningen förblir densamma = 78 c + 22 v; likaså genomsnittsmervärdet = 22. Om detta mervärde fördelas lika på I-V, framträder följande varupris.

Tillsammantaget säljas varorna 2 + 7 + 17 = 26 över och 8 + 18 = 26 under värdet, så att prisavvikelserna genom lika fördelning av mervärdet eller genom tillsats av den genomsnittliga profiten, om 22 per 100 investerat kapital, till de respektive kostnadspriserna för varorna I-V, ömsesidigt upphäva varandra. I samma proportion som en del varor säljas över sitt värde säljas en annan del under. Och bara en sådan försäljning till dessa priser gör det möjligt att profitkvoten för I-V kan vara densamma, 22%, utan hänsyn till olika organiska sammansättning av kapitalen I-V. De priser som uppstår, när man tar genomsnittet av de olika profitkvoterna i de olika produktionssfärerna och adderar detta genomsnitt till kostnadspriserna i de olika produktionssfärerna, är produktionspriserna. Deras förutsättning är att en allmän profitkvot existerar, och denna förutsätter i sin tur att profitkvoterna, i varje särskild produktionssfär tagen för sig, redan är reducerade till lika många genomsnittskvoter. Dessa särskilda profitkvoter är i varje produktionssfär = m/C och måste, som redan skett i denna boks första avdelning, härledas ur varans värde. Utan denna härledning blir den allmänna profitkvoten (och därmed också varans produktionspris) en meningslös föreställning utan innebörd. Varans produktionspris är alltså lika med dess kostnadspris plus den procentuella profiten, motsvarande den allmänna profitkvoten, eller lika med dess kostnadspris plus genomsnittsprofiten.

Till följd av att de kapital som investerats i olika produktionsgrenar har olika organiska sammansättning, innebärande att procentsatsen variabelt kapital är olika i totalkapital av samma storlek, sätter också dessa kapital av samma storlek mycket olika mängd arbete i rörelse, därför kan det merarbete de tillägnar sig eller det mervärde de utvinner vara mycket olika. I överensstämmelse härmed är de profitkvoter som gäller i olika produktionsgrenar, ursprungligen mycket olika. Men de utjämnas genom konkurrensen till en allmän profitkvot, som är ett genomsnitt av alla dessa profitkvoter. Den profit, som i enlighet med denna allmänna profitkvot tillfaller ett kapital av given storlek, vilken än dess organiska sammansättning är, kallas genomsnittsprofiten. Priset för en vara är dess produktionspris. Detta är lika med varans kostnadspris plus den del av den årliga genomsnittsprofiten på det investerade kapitalet (inte endast det som konsumerats i produktionen av varan) som i förhållande till dess omslagsbetingelser tillfaller denna. Låt oss t.ex. ta ett kapital om 500, där 100 är fast kapital varav 10% förslites under en omslagsperiod för ett cirkulerande kapital om 400. Genomsnittsprofiten för den tid som omslagsperioden omfattar är, låt oss anta 10%. Då kommer kostnadspriset för den under detta omslag framställda produkten att vara: 10 c för förslitning plus 400 (c + v) cirkulerande kapital = 410, och dess produktionspris: 410 kostnadspris plus (10% profit på 500) 50 = 460.

När därför kapitalisterna i de olika produktionssfärerna vid försäljning av sina varor återvinner de i produktionen av dessa varor förbrukade kapitalvärdena, så inlösa de inte det i deras egen sfär vid produktionen av dessa varor producerade mervärdet eller profiten utan bara så mycket mervärde och därmed profit som av totalmervärdet eller totalprofiten, den som produceras av samhällets totalkapital i alla produktionssfärer tillsammans på ett givet tidsavsnitt, vid lika fördelning tillfaller varje alikvot del av totalkapitalet. Per 100 får varje investerat kapital, vilken dess sammansättning än är, för varje år eller annat tidsavsnitt den profit, som för detta tidsavsnitt proportionellt tillkommer 100 som del av totalkapitalet. De olika kapitalisterna förhåller sig här; vad profiten beträffar, som delägare i ett aktiebolag, i vilket andelarna i profit fördelas lika per 100 och således för de olika kapitalisterna skiljer sig enbart efter storleken av det kapital var och en har satt in i det totala företaget, d.v.s. efter hans proportionella delaktighet i hela företaget, efter antalet aktier han har. Kostnadspriset, den del av detta varupris som ersätter de i varornas produktion förbrukade värdedelarna av kapitalet, med vilket alltså dessa förbrukade kapitalvärden måste återköpas, rättar sig helt efter utlägget inom sin produktionssfär. Den andra delen av varupriset, d.v.s. profiten som tillägges detta kostnadspris, rättar sig däremot inte efter den mängd profit, som just detta kapital i denna bestämda produktionssfär producerar under en given tid, utan efter den mängd profit, som tillfaller varje investerat kapital som alikvot del av det i totalproduktionen investerade samhälleliga totalkapitalet under en viss genomsnittlig tidrymd.[22*]

Om en kapitalist alltså säljer sin vara till dess produktionspris, så återvinner han pengar i förhållande till värdestorleken av det vid dess produktion förbrukade kapitalet och får ut profit i förhållande till sitt investerade kapital som enbart alikvot del av det samhälleliga totalkapitalet. Hans kostnadspris är specifikt, medan tillskottet, profiten på detta kostnadspris är oberoende av hans speciella produktionssfär. Det är ett enkelt genomsnitt per 100 av det investerade kapitalet.

Låt oss förutsätta, att de fem olika kapitalinvesteringarna I-V i föregående exempel tillhörde en person. Hur mycket variabelt och konstant kapital av det investerade, som skulle konsumeras i produktionen av varorna inom varje enskilt företag I-V, vore en given kvantitet, och denna värdedel av varorna I-V skulle självfallet bilda en del av deras pris, då detta är det minsta som erfordras för att ersätta den investerade och konsumerade kapitaldelen. Dessa kostnadspriser skulle vara olika för varje varuslag inom I-V och skulle som sådana fastställas olika av ägaren. Men beträffande de i I-V producerade olika mängderna mervärde eller profit, kunde kapitalisten mycket väl räkna dem som profit på sitt investerade totalkapital, så att på varje 100 av kapitalet kom en viss alikvot del. Kostnadspriserna ifråga om de varor som producerats i de enskilda anläggningarna skulle alltså vara olika, men den del av försäljningspriset på alla dessa varor, som kom från profiten för var hundradel av kapitalet, skulle vara lika. Totalpriset för varorna I-V vore alltså lika med deras totalvärde, d.v.s. lika med summan av kostnadspriserna I-V plus summan av i I-V producerat mervärde eller profit; i själva verket penninguttrycket för totalkvantiteten arbete, lagrat och nytillsatt, inneslutet i varorna I-V. Och på detta sätt är i samhället - när totaliteten av alla produktionsgrenar betraktas - summan av de producerade varornas produktionspriser lika med summan av deras värde.

Det faktum, att i den kapitalistiska produktionen det produktiva kapitalets beståndsdelar i regel köpas på marknaden och deras priser därför innehåller en redan realiserad profit, synes strida mot detta påstående. Här ingår ju profiten från en industrigren i den andras kostnadspris. Men om vi tänker oss summan av kostnadspriser för varor i hela landet på ena sidan och summan av profiter eller mervärden på den andra, så förstår vi att räkningen måste gå ihop. Tag en vara A; dess kostnadspris kan vi tänka oss innehåller profiterna av B, C, D, liksom ifråga om dessa profiterna av A kan ingå i deras kostnadspris. När vi gör kalkylen fattas profiten av A i dess eget kostnadspris och likaså fattas profiterna av B, C, D i deras egna kostnadspriser. Ingen räknar med sin egen profit i sitt kostnadspris. Finns det alltså n produktionssfärer, och om var och en av dem gör en profit p, så är i alla tillsammans kostnadspriset = k - np. Betraktar vi totalkalkylen, så ingår profiterna i en produktionssfär i kostnadspriset för de andra i samma utsträckning som dessa profiter redan tagits med i kalkylen ifråga om den slutliga produktens totalpris och kan inte för andra gången framträda på profitsidan. Finns de där, så är det endast då varan själv var en slutprodukt, och dess produktionspris alltså inte ingår i en annan varas kostnadspris.

Om i kostnadspriset för en vara en summa = p ingår, som profit till produktionsmedlens producenter, och på detta kostnadspris en profit = p₁ uttages, så är totalprofiten P = p + p₁. Varans totala kostnadspris, alla i profiten ingående prisdelar avdragna, är då dess eget kostnadspris minus P. Kallas detta kostnadspris k, så är tydligen k + P = k + p + p₁. Vid behandlingen av mervärde i bok I, kapitel 7, sid. 189 såg vi, att produkten av varje kapital kan behandlas, som om en del enbart ersätter kapital, den andra enbart utgör mervärde. Denna beräkning använd på samhällets totalprodukt kräver vissa korrigeringar, ty när man betraktar hela samhället kan t.ex. den profit som ingår i priset på lin inte uppträda två gånger, inte både som en del av linnepriset och som en del av linproducentens profit.

Såtillvida som t.ex. mervärdet av A ingår i B:s konstanta kapital föreligger det ingen skillnad mellan profit och mervärde. Det är utan betydelse för varornas värde, om det arbete som de innehåller är betalt eller obetalt. Varuvärdet utvisar endast att B betalar A:s mervärde. I den totala kalkylen kan mervärdet av A inte räknas två gånger.

Men skillnaden är denna: utom att priset för produkten, t.ex. av kapitalet B, avviker från dess värde, emedan det i B realiserade mervärdet kan vara större eller mindre än den profit som ingår i priset för produkten från B, så gäller samma omständighet återigen för de varor, som bildar den konstanta delen av kapitalet B och indirekt också dess variabla del såsom existensmedel för arbetarna. Vad den konstanta delen beträffar är den själv lika med kostnadspris plus mervärde, alltså nu lika med kostnadspris plus profit, och denna profit kan åter vara större eller mindre än det mervärde, i vars ställe den står. Vad det variabla kapitalet angår, så är den genomsnittliga dagliga arbetslönen visserligen alltid lika med värdeprodukten för det antal timmar som arbetaren måste arbeta för att producera de nödvändiga livsmedlen; men detta timantal är själv åter förfalskat genom att de nödvändiga existensmedlens produktionspriser avvika från deras värde. Emellertid löser sig detta alltid genom att vad som i den ena varan ingår för mycket av mervärde ingår för litet i den andra, och att därför avvikelser från värdet, som är gömda i varornas produktionspriser, ömsesidigt upphäver varandra. I hela den kapitalistiska produktionen är det överhuvud alltid bara på ett mycket invecklat och ungefärligt sätt, som ett genomsnitt av ständiga svängningar, vilket aldrig kan fastställas, som den allmänna lagen gör sig gällande som härskande tendens.

Då den allmänna profitkvoten bildas av genomsnittet för de olika profitkvoterna för varje 100 investerat kapital under en viss tid, exempelvis ett år, så försvinner i den därvid också de olikheter som uppstår genom skillnaden i omslagstider mellan de olika kapitalen. Men dessa skillnader ingår bestämmande i de olika profitkvoterna för de olika produktionssfärer av vilkas genomsnitt den allmänna profitkvoten bildas.

I tidigare exempel, som visade hur den allmänna profitkvoten bildades, har varje kapital i varje produktionssfär satts = 100, och detta just för att klargöra den procentuella skillnaden i profitkvoten och därmed även skillnaden i värdet av de varor, som produceras av lika stora kapital. Men det är självklart: de verkliga mervärdemängder, som utvinnas i varje produktionssfär, är beroende av storleken av det använda kapitalet, då i varje sådan given produktionssfär kapitalets sammansättning är given. Men den särskilda profitkvoten för en enskild produktionssfär beröres inte av detta: om ett kapital är 100 eller m × 100 eller xm × 100. Profitkvoten förblir 10%, antingen totalprofiten utgör 10 : 100 eller 1.000 : 10.000.

Men då profitkvoterna i de olika produktionssfärerna är olika, då det i dem produceras mycket olika mängder mervärde allt efter förhållandet mellan variabelt kapital och totalkapital, så är det klart, att genomsnittsprofiten per 100 samhälleligt kapital och därmed genomsnittsprofitkvoten eller den allmänna profitkvoten kommer att bli mycket olika, alltefter storleken av de i de olika sfärerna investerade kapitalen. Vi tänker oss fyra kapital, A, B, C, D. Mervärdekvoten för dem alla kan vara 100%. Per 100 av totalkapitalet kan det variabla kapitalet vara för A = 25, för B = 40, för C = 15, för D = 10. Per 100 av totalkapitalet kom då ett mervärde eller en profit på A = 25, B = 40, C = 15, D = 10; tillsammans = 90. Alltså om de fyra kapitalen är lika stora en genomsnittsprofitkvot av 90/4 = 22¹/₂%.

Men om de totala kapitalstorlekarna är: A = 200, B = 300, C = 1.000, D = 4.000, så skulle de producerade profiterna vara 50, 120, 150 respektive 400. Detta ger en profit på 720 och en genomsnittsprofitkvot av 13¹/₁₁% på 5.500, summan av de fyra kapitalen.

Mängderna producerat totalvärde är olika alltefter de olika storlekarna av de i A, B, C eller D investerade totalkapitalen. När den allmänna profitkvoten bildas handlar det därför inte bara om skillnaden i profitkvoter i de olika produktionssfärerna, av vilka man helt enkelt kunde dra ut ett genomsnitt, utan om den relativa vikt med vilken dessa olika profitkvoter ingår i genomsnittets utformning. Men detta är beroende av den relativa storleken av det i varje särskild sfär investerade kapitalet, vilken alikvot del det kapital som investerats i varje särskild sfär utgör av det samhälleliga totalkapitalet. Det finns naturligtvis mycket stora differenser, som beror på huruvida en större eller mindre del av totalkapitalet avkastar en högre eller lägre profitkvot. Och detta är återigen beroende av hur mycket kapital som är investerat i de sfärer, där det variabla kapitalet är stort eller litet i förhållande till totalkapitalet. Det är med detta alldeles som med den genomsnittliga räntefot en ockrare gör sig, då han lånar ut delar av sitt kapital till olika räntefot, t.ex. till 4, 5, 6, 7% o.s.v. Genomsnittskvoten beror helt på hur mycket av hans kapital som utlånats till varje särskild räntefot.

Den allmänna räntefoten bestämmes alltså av två faktorer:

1) Den organiska sammansättningen av kapitalen i de olika produktionssfärerna, alltså de olika profitkvoterna i de enskilda sfärerna.

2) ördelningen av det samhälleliga totalkapitalet i dessa olika sfärer, alltså den relativa storleken av kapitalet som investerats i varje sfär och därmed den specifika profitkvot som förhärskar i denna, d.v.s. den relativa andel av mängden samhälleligt totalkapital, som varje produktionssfär uppsuger.

I bok I och II hade vi endast att göra med varornas värden. Nu har å ena sidan kostnadspriset avsöndrat sig som en del av detta värde, å andra sidan varans produktionspris utvecklats som en förvandlad form av värdet.

Antag att sammansättningen av det samhälleliga genomsnittskapitalet är 80 c + 20 v och det årliga mervärdets kvot m' = 100%. Då är den årliga genomsnittsprofiten för ett kapital om 100 = 20, och den allmänna årliga profitkvoten = 20%. Oavsett vad kostnadspriset k än är för de varor, som ett kapital 100 årligen producerar , så är deras produktionspris = k + 20 de produktionssfärer, där sammansättningen av kapitalet = (80 - x)c + (20 + x)v, är det verkligen utvunna mervärdet eller den inom denna sfär producerade årliga profiten = 20 + x, alltså större än 20, och det producerade varuvärdet = k + 20 + x, alltså större än k + 20 eller större än deras produktionspris. I sfärer, där kapitalets sammansättning är (80 + x)c + (20 - x)v, är det årligen utvunna mervärdet eller profiten = 20 - x, alltså mindre än 20, och därmed varuvärdet k + 20 - x mindre än produktionspriset, som är k + 20. Bortsett från eventuella skillnader i omslagstiden vore produktionspriset för varorna lika med deras värde bara i de sfärer där kapitalets sammansättning för tillfället är = 80 c + 20 v.

Den specifika utvecklingsgraden av arbetets samhälleliga produktivkraft varierar för varje särskild produktionssfär; den är högre eller lägre i proportion till den mängd arbete som behövs för att sätta en viss mängd produktionsmedel i rörelse. Den är hög, när vid en given arbetsdag den kvantitet produktionsmedel som ett visst antal arbetare sätter i rörelse är stor, och därmed den för en viss kvantitet produktionsmedel behövliga mängden arbete är liten. Sådant kapital, som består av procentuellt större andel konstant och procentuellt mindre andel variabelt kapital än det samhälleliga genomsnittskapitalet, kallar vi därför: kapital av högre sammansättning. Kapital, som tvärtom har den konstanta delen relativt mindre och den variabla relativt större än det samhälleliga genomsnittskapitalet kallas: kapital av lägre sammansättning. Slutligen kallas sådant kapital vars sammansättning sammanfaller med det samhälleliga genomsnittskapitalet: kapital av genomsnittlig sammansättning. Är det samhälleliga genomsnittskapitalet sammansatt procentuellt av 80 c + 20 v, så befinner sig alltså ett kapital 90 c + 10 v över, ett om 70 c + 30 v under det samhälleliga genomsnittet. Allmänt sagt, vid en sammansättning av det samhälleliga genomsnittskapitalet = mc + nv, där m och n är konstanta storheter och m + n = 100, representerar (m + x)c + (n - x)v den högre, (m - x)c + (n + x)v den lägre sammansättningen för ett enskilt kapital eller en kapitalgrupp. Hur dessa kapital fungerar sedan genomsnittsprofitkvoten framställts och under förutsättning av ett omslag per år visar följande översikt, där I föreställer genomsnittssammansättningen och genomsnittsprofitkvoten således är = 20%.

I. 80 c + 20 v + 20 m. Profitkvot = 20%
Produktens pris = 120. Värde = 120

II. 90 c + 10 v + 10 m. Profitkvot = 20%
Produktens pris = 120. Värde =110

III. 70 c + 30 v + 30 m. Profitkvot = 20%
Produktens pris = 120. Värde = 130

Värdet för de av kapital II producerade varorna skulle alltså vara mindre än deras produktionspris, för dem som producerats av kapital III skulle produktionspriset vara mindre än värdet. Bara för kapital I i de produktionsgrenar, vilkas sammansättning av en tillfällighet är lika med det samhälleliga genomsnittets, skulle värde och produktionspris vara lika. För övrigt måste man naturligtvis, när dessa beräkningar ska användas på konkreta fall, undersöka om det möjligen enbart är en värdeförändring av det konstanta kapitalets beståndsdelar och inte skillnader i den tekniska sammansättningen som kommer förhållandet mellan c och v att avvika från det allmänna genomsnittet.

Detta påstående innebär visserligen en modifikation när det gäller bestämmandet av varornas kostnadspris. Ursprungligen antogs att kostnadspriset för en vara är lika med värdet av de i dess produktion konsumerade varorna. En varas produktionspris är emellertid för köparen av densamma dess kostnadspris och kan således ingå som kostnadspris i prisbildningen för en annan vara. Då produktionspriset kan avvika från varans värde, så kan också kostnadspriset för en vara, som innefattar dessa andra varors produktionspris, stå högre eller lägre än den del av dess totalvärde som härrör från värdet av de produktionsmedel som ingår i den. Man behöver erinra sig denna modifierade betydelse av kostnadspriset och minnas, att om i en särskild produktionssfär varans kostnadspris sättes lika med värdet av produktionsmedel förbrukade i dess produktion, ett misstag alltid är möjligt. För vår nuvarande undersökning är det inte nödvändigt att gå närmare in på denna punkt. Påståendet, att varans kostnadspris alltid är mindre än dess värde, förblir riktigt. Ty hur varornas kostnadspriser än avviker från värdet av de produktionsmedel som konsumerats i dem, är dessa förflutna misstag likgiltiga ur kapitalistens synpunkt. Varans kostnadspris är en given utgångspunkt, som är oberoende av hans produktion, medan varan, resultatet av hans produktion, innehåller mervärde, alltså ett värdeöverskott över dess kostnadspris. Dessutom har påståendet, att kostnadspriset är mindre än varans värde, nu i praktiken förvandlats till att kostnadspriset är mindre än produktionspriset. När det gäller det samhälleliga totalkapitalet, där produktionspriset är lika med värdet, är denna sats identiskt med den föregående, nämligen att kostnadspriset är mindre än värdet. Även om det har en något annan innebörd, när det gäller enskilda produktionssfärer, så är detta faktum alltid grundläggande. Kostnadspriserna för de av det samhälleliga totalkapitalet producerade varorna är mindre än värdet; eller för totalmängden producerade varor är produktionspriserna identiska med detta värde. En varas kostnadspris beräknas alltid bara på den mängd betalt arbete som det innehåller, medan värdet alltid beräknas på hela arbetsmängden, betalt och obetalt arbete. Produktionspriset beräknas på summan betalt arbete plus en av varje produktionssfär oberoende bestämd mängd obetalt arbete.

Formeln, att produktionspriset för en vara = k + p, lika med kostnadspris + profit, är nu närmare bestämd så långt, att p = kp' (där p' är den allmänna profitkvoten) och därmed produktionspriset = k + kp'. Är k = 300 och p' = 15%, så är produktionspriset k + kp' = 300 + 300 × 15/100 = 345.

Varornas produktionspris i varje särskild produktionssfär kan undergå storleksförändringar:

1) vid konstant varuvärde (då mängden dött och levande arbete som ingår i varornas produktion är oförändrad) till följd av en förändring i den allmänna profitkvoten, oberoende av den speciella sfären.

2) vid konstant allmän profitkvot genom värdeförändring antingen i den speciella produktionssfären själv till följd av tekniska förändringar eller till följd av en värdeförändring för varor, som är beståndsdelar av det konstanta kapitalet i denna produktionssfär.

3) slutligen genom samverkan av båda dessa omständigheter.

Trots de stora förändringar av den faktiska profitkvoten i de speciella produktionssfärerna som ständigt försiggår - som vi längre fram ska påvisa - är varje verklig ändring av den allmänna profitkvoten, om den inte orsakats av exceptionella ekonomiska företeelser, ett mycket sent resultat av en räcka fluktuationer som sträcker sig över en mycket lång tidrymd, d.v.s. fluktuationer som behöver lång tid innan de stadgats och utjämnas till en ändring av den allmänna profitkvoten. För alla kortare perioder (helt bortsett från fluktuationer i marknadspriser) är därför en ändring av produktionspriserna i första hand alltid ett resultat av en verklig värdeförändring av varorna, d.v.s. en förändring i den totalsumma arbetstid som är nödvändig för deras produktion. Med detta avses naturligtvis inte förändringar som enbart berör samma värdes penninguttryck.[23*]

Detta är å andra sidan klart: utgår man från det samhälleliga totalkapitalet, är värdesumman av producerade varor (eller i pengar uttryckt, deras pris) = värdet av det konstanta kapitalet plus värdet av det variabla kapitalet plus mervärdet. Om arbetets exploateringsgrad och mängden mervärde antages konstant, kan profitkvoten växla antingen om det konstanta eller om det variabla kapitalets värde förändras, eller om båda förändras, så att c ändras och därigenom m/C, den allmänna profitkvoten. I samtliga dessa fall förutsätter en förändring av den allmänna profitkvoten en förändring i varornas värde, eftersom dessa bildar beståndsdelar i det konstanta kapitalet eller i det variabla eller i båda samtidigt.

Eller den allmänna profitkvoten kan växla, när varornas värde är konstant, om arbetets exploateringsgrad växlar.

Eller vid konstant exploateringsgrad av arbetet kan den allmänna profitkvoten växla, om summan av det använda arbetet förändras relativt till det konstanta kapitalet till följd av tekniska förändringar i arbetsprocessen. Men sådana tekniska förändringar måste ständigt visa sig och därför åtföljas av värdeförändringar i varorna, vars produktion sedan fordrar mer eller mindre arbete än tidigare.

I första avdelningen såg vi: mervärde och profit är identiska, om man betraktar mängden. Men profitkvoten är redan från början skild från mervärdekvoten, som, när man först betraktar den, kan tyckas vara bara en annan beräkningsform. Man kan emellertid också vid första blicken se, att den alltigenom tjänar till att fördunkla och mystifiera mervärdets verkliga ursprung, eftersom profitkvoten kan stiga eller falla fastän mervärdekvoten är konstant och tvärtom, och kapitalisten i praktiken endast är intresserad av profitkvoten. Ändå fanns skillnaden i storlek där endast mellan mervärdekvoten och profitkvoten, inte mellan själva mervärdet och profiten. I profitkvoten beräknas mervärdet i relation till totalkapitalet, så att detta är dess måttstock, därför tycks mervärdet själv härstamma från totalkapitalet, utvunnet i lika mån ur alla dess delar, så att den organiska skillnaden mellan konstant och variabelt kapital utplånas i profitbegreppet. Därför har mervärdet i sin förvandlade gestalt som profit själv förnekat sitt ursprung, förlorat sin karaktär, blivit oigenkännligt. Så långt hänför sig dock skillnaden mellan profit och mervärde bara till en kvalitativ ändring, en formväxling, medan verklig storleksskillnad på detta första stadium av förvandling ännu bara existerar mellan profitkvoten och mervärdekvoten, ännu inte mellan profit och mervärde.

Men det blir annorlunda, så snart en allmän profitkvot och därmed en genomsnittsprofit som svarar mot storleken av investerat kapital i de olika produktionssfärerna har växt fram.

Det är då bara en tillfällighet, om det mervärde och således profit som utvunnits i en produktionssfär verkligen sammanfaller med den profit som innefattas i varans försäljningspris. I regel är profit och mervärde, inte endast deras kvoter, nu verkligt olika storheter. Vid given exploateringsgrad av arbetet är nu den mängd mervärde, som utvinnes i en särskild produktionssfär, viktigare för det samhälleliga kapitalets totala genomsnittsprofit, alltså för kapitalistklassen överhuvud, än för kapitalisten inom varje särskild produktionsgren. För denne är den betydelsefull bara såvida den mängd mervärde som utvunnits just i hans produktionsgren hjälper till att reglera genomsnittsprofiten.[24*] Men detta är en process som äger rum bakom hans rygg, som han inte ser, inte förstår, och som i verkligheten inte intresserar honom. Den verkliga storleksskillnaden mellan profit och mervärde - inte bara mellan profitkvot och mervärdekvot - i de särskilda produktionssfärerna döljer nu fullständigt profitens verkliga natur och sanna ursprung inte bara för kapitalisten, som här har ett särskilt intresse av att bedra sig själv, utan också för arbetaren. Genom att värdena förvandlas till produktionspriser förryckes grundvalen för bestämmande av värdet själv. Slutligen: eftersom själva förvandlingen av mervärde till profit skiljer ut den värdedel av varan som bildar profit från den del som bildar dess kostnadspris, är det naturligt att värdets begrepp redan där försvinner för kapitalisten, emedan han inte ser det totalarbete, som varans produktion har kostat, utan bara den del som han själv har betalat i form av produktionsmedel, som levande arbete eller dött material. Hans profit tycks honom vara någonting utanför det värde som innefattas i varan. Denna idé blir till fullo bekräftad, befästad och konserverad genom att, om man betraktar hans speciella produktionssfär, den profit som lägges till kostnadspriset inte är direkt bestämd av de gränser som utstakas av värdebildningen inom hans egen sfär utan av helt utanförstående krafter.

Det faktum, att detta inre sammanhang här för första gången avslöjats; att ända till nuvarande tid den politiska ekonomin, som vi kommer att se av det följande och i bok IV, antingen tvingades att ta bort skillnaderna mellan mervärde och profit, mervärdekvot och profitkvot för att kunna behålla värdebestämningen som grundval, eller att överge denna värdebestämning och därmed lämna de vetenskapliga principernas fasta mark, och då i stället hålla fast vid dessa ytliga och iögonenfallande skillnader - detta faktum och denna teoretikernas förvirring ger oss mera förståelse för den utomordentliga oförmåga, som det praktiska livets män visat: kapitalisterna, som förblindats av konkurrensen, är oförmögna att tränga igenom det yttre skenet och fatta den inre naturen och utformningen av denna process.

Alla de lagar för profitkvotens stigande och fallande, som analyserades i första avdelningen, har i verkligheten följande dubbla betydelse:

1) Å ena sidan är de lagar för den allmänna profitkvoten. Med hänsyn till de många i analysen påvisade orsaker, som kan komma profitkvoten att stiga eller falla, skulle man kunna tro, att den allmänna profitkvoten måste växla från dag till dag. Men rörelsen i en produktionssfär upphäver rörelsen i en annan, inflytelserna korsar och paralysera varandra. Vi ska senare undersöka åt vilket håll fluktuationerna i sista instans tenderar. Men de är långsamma. Plötsligheten, mångsidigheten och den olika varaktigheten hos fluktuationerna i de enskilda produktionssfärerna gör, att de delvis kompenserar varandra genom tidsföljden, så att prisfall följer på prisstegring och tvärtom, att de alltså förblir lokalt begränsade, d.v.s. till den särskilda produktionssfären. Slutligen, de varierande lokala fluktuationerna neutraliserar varandra. I varje individuell produktionssfär äger förändringar rum, d.v.s. avvikelser från den allmänna profitkvoten, som å ena sidan efter en viss tidrymd utjämnas och därför inte återverkar på den allmänna profitkvoten och vilka å andra sidan inte påverkas av den, eftersom de upphävas genom andra samtidiga lokala fluktuationer. Eftersom den allmänna profitkvoten inte bara bestämmes av genomsnittsprofitkvoten i varje sfär, utan också av totalkapitalets fördelning på de speciella sfärerna, och eftersom denna fördelning ständigt växlar, så är återigen detta en ständig orsak till förändring i den allmänna profitkvoten - men en orsak till förändring, som för det mesta paralyserar sig själv, på grund av rörelsens oavbrutna och mångsidiga natur.

2) Inom varje sfär finns under en kortare eller längre period ett visst spelrum för profitkvotens fluktuation, till dess denna fluktuation, stigande eller fallande, är tillräckligt konsoliderad för att hinna inverka på den allmänna profitkvoten och därmed uppnå mera än lokal betydelse. Inom sådana rums- och tidsgränser gäller därför också de i första avdelningen i denna bok utvecklade lagarna för profitkvoten.

Den teoretiska uppfattningen - av mervärdets första förvandling till profit - att varje del av kapitalet avkastar lika stor profit[25*], uttrycker ett praktiskt faktum. Vilken sammansättning det industriella kapitalet än har, antingen det sätter i rörelse en fjärdedel dött och tre fjärdedelar levande arbete, eller tre fjärdedelar dött och en fjärdedel levande arbete, antingen det i ena fallet uppsuger tre gånger så mycket merarbete eller producerar tre gånger så mycket mervärde som i det andra fallet - i båda fallen avkastar det lika mycket profit vid samma exploateringsgrad av arbetet och bortsett från individuella skillnader, vilka förövrigt försvinner då vi i båda fallen tänker oss genomsnittssammansättningen av hela produktionssfären. Den enskilde kapitalisten (eller alla kapitalister i varje särskild produktionssfär), vars synfält är begränsat, tror med all rätt att hans profit inte härstammar enbart från det arbete som han eller hans produktionssfär sätter i rörelse. Detta är helt riktigt ifråga om genomsnittsprofiten. I vilken utsträckning denna profit är beroende av totalkapitalets samlade exploatering av arbetet, d.v.s. av alla hans kapitalistkolleger - detta sammanhang är ett fullständigt mysterium för honom. Detta desto mer som borgarklassens teoretiker, de politiska ekonomerna, hittills inte heller avslöjat det. Inbesparing av arbete, inte bara i produktionen av en viss vara, utan genom att minska antalet sysselsatta arbetare, och använda mera dött arbete (konstant kapital) framstår som en fullständigt riktig operation ur ekonomisk synpunkt och tycks i förstone inte på något sätt angripa den allmänna profitkvoten eller genomsnittsprofiten. Hur skulle då det levande arbetet kunna vara den enda källan till profit, när en minskning av den för produktionen behövliga mängden arbete inte tycks angripa profiten? Desto mer, när den under vissa omständigheter framstår som den närmaste källan till ökad profit, åtminstone för den enskilde kapitalisten.

Om i en given produktionssfär den del av kostnadspriset som representerar värdet av det konstanta kapitalet stiger eller faller, så kommer denna del från cirkulationen och ingår från början förstorad eller förminskad i varans produktionsprocess. Å andra sidan, om samma antal arbetare på samma tid producerar mer eller mindre, alltså den mängd arbete som behövs för att producera en viss mängd varor växlar, medan antalet arbetare förblir konstant, så kan den del av kostnadspriset som representerar det variabla kapitalets värde vara oförändrad, alltså ingå med samma storlek i totalproduktens kostnadspris. Men på varje enskild av de varor, vilkas summa utgör totalprodukten, kommer nu mer eller mindre arbete (betalt, därmed också obetalt) alltså också mer eller mindre utgifter för detta arbete, d.v.s. större eller mindre löneandel. Den totala lön som kapitalisten betalar är densamma, men beräknad på varje stycke vara är den en annan. Här inträder alltså en förändring i denna del av varans kostnadspris. Antingen nu kostnadspriset för den enskilda varan (eller kostnadspriset för hela summan varor, som ett kapital av given storlek har producerat) stiger eller faller till följd av sådana värdeförändringar i den själv eller i något av dess varuelement, så förblir genomsnittsprofiten 10%, om den har varit exempelvis 10%. Detta trots att, om man betraktar den enskilda varan, 10% är en mycket olika storhet allt efter den storleksförändring i den enskilda varans kostnadspris, som den förutsatta värdeförändringen har åstadkommit[26*].

När det gäller det variabla kapitalet - och detta är det viktigaste, eftersom det är källan till mervärdet och allt som döljer dess samband med kapitalistens allt större rikedom mystifierar hela systemet - förenklas förhållandet och framstår för kapitalisten på detta sätt: ett variabelt kapital på 100 £ kan t.ex. utgöra veckolönen för 100 arbetare. Om dessa 100 vid given arbetsdag producerar en veckoprodukt om 200 styck varor = 200 W, så kostar 1 W - bortsett från den del av kostnadspriset som det konstanta kapitalet tillsätter - då 100 £ = 200 W, 1 W = 100 £ / 200 = 10 sh. Antag nu, att det inträder en förändring i arbetets produktionskraft, så att den fördubblas. Samma antal arbetare producerar två gånger 200 W på samma tid som de tidigare använde för att producera 200 W. I detta fall kostar (såvida kostnadspriset enbart består av arbetslön), då nu 100 £ = 400 W, 1W = 100 £ / 400= 5 sh. Minskades produktivkraften med hälften, så skulle samma arbete bara producera 200 W / 2; och då 100 £ = 200 W / 2 blir nu 1 W = 200 £ / 200 = 1 £.

Förändringen i den för varornas produktion erfordrade arbetstiden och därmed i deras värde framstår nu, när det gäller kostnadspriset och därmed även produktionspriset, som olika fördelning av samma arbetslön på flera eller färre varor, allteftersom under samma arbetstid för samma lön produceras flera eller färre varor. Vad kapitalisten och därmed också den politiska ekonomen ser, är att den del av det betalda arbetet, som kommer på varan per styck, ändrar sig med arbetets produktivitet. Därmed ändras även värdet av varje enskilt stycke. Han ser inte att detta också gäller det i varje stycke ingående obetalda arbetet. Detta blir så mycket svårare att urskilja, då genomsnittsprofiten i verkligheten bara är tillfälligt bestämd genom det i hans sfär absorberade obetalda arbetet. Bara i en sådan förgrovad och meningslös form skiner ännu det faktum igenom, att varornas värde är bestämd genom det i dem innehållna arbetet.

TIONDE KAPITLET

Den allmänna profitkvotens utjämnande genom konkurrensen
Marknadspriser och marknadsvärden
Extraprofit

En del av produktionssfären har medel- eller genomsnittssammansättning, d.v.s. motsvarar helt eller mycket nära det samhälleliga genomsnittskapitalets sammansättning.

I dessa sfärer sammanfaller produktionspriset för de producerade varorna helt eller mycket nära med deras i pengar uttryckta värde. Skulle man inte lyckas uppnå en matematisk gräns på annan väg, vore denna möjlig. Konkurrensen fördelar samhällskapitalet mellan de olika produktionssfärerna på så sätt att produktionspriserna i varje sfär bildas efter mönster av produktionspriserna i dessa sfärer med genomsnittlig komposition, d.v.s. = k + kp' (kostnadspris plus produkten av genomsnittsprofitkvoten och kostnadspriset). Denna genomsnittsprofitkvot är emellertid ingenting annat än den procentuellt beräknade profiten i denna sfär av genomsnittlig kapitalsammansättning, där alltså profiten sammanfaller med mervärdet. Profitkvoten är alltså lika i alla produktionssfärer, nämligen utjämnad till densamma som i de produktionssfärer, där kapitalets genomsnittssammansättning härskar. Enligt detta måste summan av profiterna för alla olika produktionssfärer vara lika med summan av mervärdena och summan av produktionspriserna för den samhälleliga totalprodukten lika med summan av dess värden. Det är emellertid klart, att utjämningen mellan produktionssfärer av olika sammansättning alltid måste sträva till att bli densamma som i sfärerna med genomsnittlig sammansättning, vare sig dessa exakt eller tillnärmelsevis motsvarar det samhälleliga genomsnittet. Mellan det mer eller mindre exakta förekommer återigen en tendens till utjämning, som strävar mot det ideala, d.v.s. en i verkligheten icke existerande medelposition, d.v.s. har en tendens att normera sig kring en sådan. På detta sätt överväger nödvändigtvis tendensen att produktionspriserna blir enbart förvandlade former av värdet, eller att profiterna enbart delar av mervärdet, som emellertid inte är fördelade i förhållande till det mervärde som utvinnes i varje särskilt produktionssfär utan i förhållande till den mängd kapital som investerats i var och en, så att lika stora kapitalmängder, hur de än är sammansatta, erhåller lika stora delar (alikvota delar) av det totala mervärde som utvinnes av det samhälleliga totalkapitalet.

För kapitalen med genomsnittlig eller tillnärmelsevis genomsnittlig sammansättning sammanfaller alltså produktionspriset med värdet och profiten med det av dem utvunna mervärdet. Alla andra kapital, vilken deras sammansättning än är, tenderar under konkurrensens tryck mot detta genomsnitt. Men då kapitalen av medelsammansättning är lika eller nästan lika det samhälleliga genomsnittskapitalet, så tenderar alla kapital, oavsett vilket mervärde de själva utvunnit, att i stället för detta mervärde realisera genomsnittsprofiten genom priserna på sina varor, d.v.s. att realisera produktionspriserna.

Man kan å andra sidan säga, att överallt där en genomsnittsprofit, och därmed en allmän profitkvot utbildas - på vilket sätt resultatet än uppnås - denna genomsnittsprofit inte kan vara annat än profiten på det samhälleliga genomsnittskapitalet, vars summa är lika med summan av mervärdena. Vidare, att priserna, som uppkommit genom att denna genomsnittsprofit lagts till kostnadspriserna, inte kan vara annat än de till produktionspriser förvandlade värdena. Ingenting skulle förändras, om kapitalen inom vissa produktionssfärer av någon orsak inte kom med i utjämningsprocessen. Genomsnittsprofiten skulle då beräknas på den del av samhällskapitalet, som ingår i utjämningsprocessen. Det är tydligt att genomsnittsprofiten inte kan vara annat än den totala mängden mervärde, fördelad på kapitalmängden i proportion till dess storlek i varje produktionssfär. Det är hela det realiserade obetalade arbetet, och hela denna arbetsmängd ingår likaväl som det betalda döda och levande arbetet i totalmängden varor och pengar, som tillfaller kapitalisterna.

Den verkligt svåra frågan är då denna: hur sker denna utjämning av profiterna till allmän profitkvot? Den är ju uppenbarligen ett resultat och inte en utgångspunkt.

Det är givet, att en uppskattning av varuvärdena t.ex. i pengar bara kan vara ett resultat av deras utbyte och att vi därför, om vi förutsätter en sådan uppskattning, måste se den som ett resultat av verkligt utbyte av varuvärde mot varuvärde. Men hur kan detta utbyte av varorna till deras verkliga värde ha kommit till stånd?

Låt oss först anta att alla varor i de olika produktionssfärerna har sålts till sina verkliga värden. Vad skulle resultatet bli? Enligt det som tidigare anförts skulle i de olika produktionssfärerna mycket olika profitkvoter förhärska. Det är uppenbarligen en helt annan sak, om varorna säljas till sina värden (d.v.s. om de utbytas mot varandra i proportion till det värde de innehåller, till sina värdepriser) än om de säljas till sådana priser, att deras försäljning ger lika stora profiter på lika kapitalmängder investerade i deras produktion.

Det faktum, att kapital som sysselsätter olika mängd levande arbete producerar olika mängd mervärde, förutsätter åtminstone i viss utsträckning att arbetets exploateringsgrad eller mervärdekvoten är densamma, eller att de skillnader som existerar kan anses som utjämnade på verkliga eller inbillade (konventionella) kompensationsgrunder. Detta förutsätter konkurrens arbetarna emellan och en utjämning genom deras ständigt pågående förflyttning från den ena produktionssfären till den andra. En sådan allmän mervärdekvot - som tendens, i likhet med alla andra ekonomiska lagar - har vi förutsatt som teoretisk förenkling; men i verkligheten är den en faktisk förutsättning för det kapitalistiska produktionssättet, fastän den är mer eller mindre hämmad genom praktiska friktioner, som åstadkommer mer eller mindre betydande lokala differenser. Sådana som lagar om hemortstvång (settled laws) [26] för daglönarna i det engelska jordbruket. I teorin förutsättes att lagarna för det kapitalistiska produktionssättet utvecklar sig i rena former, i verkligheten består endast det ungefärliga. Men det ungefärliga blir allt mer precist ju mer det kapitalistiska produktionssättet utvecklas och övergångsformer och blandformer med tidigare ekonomiska förhållanden avlägsnas.

Hela svårigheten uppkommer genom att varorna inte helt enkelt utbytas som varor utan som produkter av kapital, vilka i förhållande till sin storlek eller vid lika storlek gör anspråk på lika delaktighet i den totala mängden mervärde. Och totalpriset för de varor, som ett givet kapital producerar på en given tidsperiod, ska tillgodose denna fordran, trots att totalpriset endast är summan av priserna för de enskilda varorna som bildar kapitalets produkt.

Punktum saliens <Den avgörande punkten> kommer att framträda tydligast om vi närmar oss problemet på detta sätt: Låt oss anta, att arbetarna själva ägde sina respektive produktionsmedel och bytte sina varor mellan sig. Dessa varor skulle då inte vara produkter av kapital. Värdet av arbetsmedel och råvaror skulle vara olika i de skilda produktionsgrenarna beroende på arbetets tekniska natur. Bortsett från detta olika värde, skulle också olika mängd produktionsmedel behövas för en given arbetsmängd allt eftersom en viss vara blir färdig på en timma, en annan på en dag etc. Vi antar vidare, att dessa arbetare har genomsnittligt lika arbetstid, när man medräknat den utjämning som behövs för olika arbetsintensitet o.s.v. Två arbetare har då i de varor, som utgör produkten av deras dagsarbete, för det första ersatt sina utlägg, kostnadspriset för de förbrukade produktionsmedlen. Dessa vore olika allt efter den tekniska naturen av deras arbetsgrenar. För det andra har de skapat lika mycket nuvärde, nämligen värdet av den arbetsdag som de har tillsatt produktionsmedlen. Detta värde innesluter deras arbetslön plus mervärdet; merarbetet utöver deras nödvändiga behov, vars resultat emellertid tillhör dem själva. Sagt på kapitalistiskt sätt, får båda samma arbetslön plus samma profit men också värde, uttryckt i t.ex. produkten av en tio timmars arbetsdag. Men värdet av deras varor vore för det första olika. I varan I funnes t.ex. en större värdedel för använda produktionsmedel än i vara II, och om vi nu genast inför alla skillnader som är möjliga, så absorberar varan I mera levande arbete, behöver alltså längre arbetstid för att produceras än vara II. Värdet av dessa varor I och II är därför mycket olika. Likaså summan av varuvärdena, som representerar produkten av det arbete som utförts av arbetarna I och II under en given tid. Profitkvoten skulle alltså vara mycket olika för I och II, om vi här kallar mervärdets förhållande till totalvärdet av de investerade produktionsmedlen för profitkvoten. De existensmedel, som dagligen konsumeras av I och II under produktionen och som motsvaras av arbetslönen, bildar här den del av investerade produktionsmedel som vi annars kallar variabelt kapital. Men för lika arbetstid skulle mervärdet bli detsamma för I och II eller mer preciserat, eftersom I och II vardera får produktvärdet av en dags arbete får båda lika värden sedan värdet av investerade konstanta beståndsdelar har dragits av. Av dessa lika värden kan en del betraktas som ersättning för de existensmedel som förbrukats under produktionen, den andra delen som överskjutande mervärde. Om I har större utlägg, så ersättes detta genom den större värdedel av hans vara som motsvarar denna "konstanta" del, och I måste därför återförvandla en större andel av sin produkts totalvärde till materiella beståndsdelar av denna konstanta del, medan II, då han får mindre för denna del, behöver återförvandla så mycket mindre. Under sådana förhållanden vore olikheter i profitkvoterna utan betydelse, alldeles som det nu för lönarbetaren är likgiltigt i vilken profitkvot den mängd mervärde som avpressas honom uttryckes. Och alldeles som det för varuutbytet i den internationella handeln är likgiltigt vilka olikheter som finns i de olika nationernas profitkvoter. Utbytet av varorna till deras värden eller nära deras värden, är alltså möjligt på ett lägre stadium än utbytet till produktionspriser. För ett sådant utbyte är en bestämd hög kapitalistisk utveckling nödvändig.

På vilket sätt man än från början fastställer priserna för de olika varorna eller reglerar dem i förhållande till varandra, så behärskar värdelagen deras rörelse. Om den arbetstid, som behövs för deras produktion, blir kortare faller priset, om den blir längre stiger priset, förutsatt att alla övriga förhållanden förblir desamma.

Bortsett från värdelagens dominerande inflytande på priser och prisrörelser, är det helt rationellt att betrakta varornas värde inte bara teoretiskt utan också historiskt som tidigare än produktionspriset. Detta gäller sådana tillstånd då arbetaren äger sina produktionsmedel och förekommer både i den gamla och den moderna världen, där den jordägande bonden eller hantverkaren lever på sitt eget arbete. Detta överensstämmer också med, vår tidigare uttalade uppfattning[27*], att produkternas utveckling till varor började med utbyte mellan olika samfälligheter, inte mellan medlemmar inom samma grupp. Detta gäller utom för det primitiva tillståndet också för senare tillstånd, som är grundade på slaveri och livegenskap, och för hantverkets skråorganisation, så länge produktionsmedel som finns i en produktionsgren endast med svårighet kan överflyttas från en sfär till en annan, och därför de olika produktionssfärerna inom vissa gränser förhåller sig till varandra som främmande länder eller kommunistiska samfälligheter.

För att varornas utbytespriser tillnärmelsevis ska motsvara deras värden behövs ingenting annat än 1) att varuutbytet inte längre är tillfälligt eller slumpartat, 2) att de varor, som ingår i det direkta utbytet, på båda sidor produceras i mängder som någorlunda motsvarar det ömsesidiga behovet, detta är en lärdom, som man drar från ömsesidiga erfarenheter av byte och växer därför ut som ett resultat av det fortsatta utbytet: och 3) vad det gäller själva försäljningen, att inget naturligt eller konstlat monopol ger den ena parten möjlighet att sälja sina varor över deras värde eller tvingar den andra att sälja sina varor under deras värde. Med tillfälligt monopol förstår vi det monopol, som kan uppkomma för köpare eller säljare genom tillfälliga förändringar i förhållandet mellan utbud och efterfrågan.

Detta antagande, att varorna från de olika produktionssfärerna säljas till sina värden, innebär naturligtvis endast att deras värde är gravitationspunkten omkring vilken deras priser ständigt fluktuerar och mot vilken deras ständiga höjningar och sänkningar visar en tendens att utjämnas. Utom detta finns också alltid marknadsvärdet - mer om detta senare - som måste skiljas från det individuella värdet av enskilda varor producerade av olika producenter. Det individuella värdet för några av dessa varor kommer att ligga under marknadsvärdet (d.v.s. det kräves mindre arbetstid för deras produktion än den som marknadsvärdet uttrycker) andra över. Marknadsvärdet är därför att betrakta å ena sidan som ett genomsnittsvärde för de varor, som producerats i en enskild sfär, å andra sidan som det individuella värdet för de varor som produceras under genomsnittsbetingelser för sfären och utgör den stora massan produkter inom denna. Det är bara i mycket extraordinära kombinationer, som varor producerade under sämsta eller fördelaktigaste förhållanden reglerar marknadsvärdet, vilket i sin tur bildar centrum för fluktuationer i marknadspriset - som emellertid är lika för varor av samma slag. Om ordinär efterfrågan kan tillfredsställas genom utbudet av varor med genomsnittsvärde, medelvärdet av det som ligger mellan de båda extremerna, realiserar de varor, vilkas individuella värde ligger under marknadsvärdet, ett extramervärde eller en extraprofit, medan de som ligger över marknadsvärdet inte kan realisera allt det mervärde de innehåller.

Det är meningslöst att säga, att om man kan sälja de varor som producerats under de sämsta betingelserna, detta bevisar att de behövs för att täcka efterfrågan. Om deras pris var högre än det genomsnittliga marknadsvärdet, så vore också efterfrågan mindre. Ett varuslag kan uppta ett visst utrymme på marknaden till vissa priser, men detta utrymme kan bara förbli detsamma vid prisförändringar, om det högre priset sammanfaller med mindre varumängd och det lägre priset med större. Är däremot efterfrågan så stark, att den inte krymper om priset regleras av värdet å de varor som producerats under sämsta betingelser, så bestämmer dessa varor marknadsvärdet. Detta är möjligt endast om efterfrågan överstiger den vanliga eller tillgången sjunker under den vanliga. Till sist; om den producerade varumängden är så stor, att den inte kan finna avsättning till genomsnittliga marknadsvärden, så regleras marknadsvärdet av de varor, som producerats under de bästa betingelserna. Dessa varor kan då t.ex. säljas exakt till eller nära sitt individuella värde, i vilket fall de varor, som producerats under de sämsta betingelserna kanske inte ens realiserar sina kostnadspriser, medan de som motsvarar genomsnittet bara realiserar en del av det mervärde de innehåller. Vad som här säges om marknadsvärdet gäller om produktionspriset, så snart det har inträtt i stället för marknadsvärdet. Produktionspriset är reglerat i varje sfär och regleras dessutom av speciella omständigheter. Och detta produktionspris är själv det centrum kring vilket de dagliga marknadspriserna fluktuerar och tenderar att utjämnas i vissa perioder. (Se Ricardo angående bestämning av produktionspriset genom dem som arbetar under sämsta betingelser [27]).

Hur än priserna regleras, blir resultatet följande: 1. Värdelagen behärskar prisrörelserna genom att minskning eller ökning av den för produktionen nödvändiga arbetstiden kommer produktionspriserna att stiga eller falla. Det är i denna mening Ricardo säger (väl medveten om att hans produktionspriser avviker från varornas värde), att den fråga han önskar fästa läsarnas uppmärksamhet på, hänför sig till effekten av variationer i varornas relativa värde och inte till deras absoluta värde <the inquiry to which he wishes to draw the reader's attention, relates to the effect of the variations in the relative value of commodities, and not in their absolute value> [28].

2. Den genomsnittsprofit som bestämmer produktionspriset måste alltid vara approximativt lika den mängd mervärde, som tillfaller ett givet kapital såsom alikvot del av det samhälleliga totalkapitalet. Antag, att den allmänna profitkvoten och därmed genomsnittsprofiten är uttryckt i ett penningvärde, som är högre än det verkliga genomsnittsmervärdet beräknat efter sitt penningvärde. När det då gäller kapitalisterna är det likgiltigt om de vid ömsesidiga uppgörelser tillgodoräknar sig 10 eller 15% profit. Den ena procentsatsen täcker inte mera verkligt varuvärde än den andra, eftersom det överdrivna penninguttrycket är ömsesidigt. Men vad arbetarna angår (förutsatt att de erhåller sin normala arbetslön, att uppskrivningen av genomsnittsprofiten inte är ett verkligt avdrag från arbetslönen, d.v.s. uttrycker något helt annat än kapitalistens normala mervärde uttrycker), så måste den höjning av varupriserna, som uppstår genom att genomsnittsprofiten har skruvats upp, motsvaras av en höjning i det variabla kapitalets penninguttryck. En sådan allmän nominell höjning av profitkvot och genomsnittsprofit över den gräns som bildas av det verkliga mervärdets förhållande till det investerade totalkapitalet är i själva verket inte möjlig utan att den drar med sig höjning av arbetslöner och höjda priser på de varor som bildar det konstanta kapitalet. Vid sänkning gäller det motsatta förhållandet. Då nu varornas totalvärde reglerar totalmedelvärdet men detta i sin tur reglerar genomsnittsprofitens höjd och därmed den allmänna profitkvoten - som allmän lag eller en lag som behärskar fluktuationerna - så reglerar värdelagen produktionspriserna.

Vad konkurrensen, först i en sfär, åstadkommer är ett lika marknadsvärde och marknadspris framgånget ur de olika individuella varuvärdena. Kapitalens konkurrens i de olika sfärerna frambringar emellertid först produktionspriset, som utjämnar profitkvoterna mellan de olika sfärerna. Men denna utjämning kräver en högre utveckling av det kapitalistiska produktionssättet än den förra.

För att varor i samma produktionssfär av samma slag och i det närmaste samma kvalitet ska försäljas till sina värden måste två fordringar uppfyllas:

För det första måste de olika individuella värdena vara utjämnade till ett samhälleligt värde, det som här ovan kallas marknadsvärdet, och därtill fordras konkurrens mellan producenter av samma slags varor och en gemensam marknad, där de bjuder ut sina varor. Om marknadspriset för likadana varor, som var för sig har producerats under individuellt olika betingelser, ska motsvara marknadsvärdet, varken högre eller lägre, fordras det att det tryck som de olika försäljarna utövar på varandra är stort nog för att driva fram tillräckligt med varor för att fylla det samhälleliga behovet, d.v.s. den mängd för vilken samhället är i stånd att betala marknadsvärdet. Om produktmassan överstiger detta behov, måste varorna säljas under sitt marknadsvärde; vid motsatt förhållande över detta, eftersom produktmassan inte är tillräckligt stor. Eller, vilket är samma sak, om konkurrensen mellan försäljarna inte var så pressande att den tvingade ut denna varumängd på marknaden. Ändrades marknadsvärdet skulle också de betingelser som gällde för försäljning av den totala mängden varor förändras. Faller marknadsvärdet, så utvidgas det samhälleliga behovet genomsnittligt (i detta sammanhang alltid lika med betalningsdugligt behov) och kan inom vissa gränser absorbera större varumängd. Stiger marknadsvärdet, så krymper det samhälleliga behovet av varan och mindre mängd absorberas. Om därför utbud och efterfrågan reglerar marknadspriser, eller snarare marknadsprisernas avvikelse från marknadsvärdet, så reglerar i sin tur marknadsvärdet förhållandet utbud - efterfrågan eller det centrum kring vilket fluktuationerna i utbud och efterfrågan kommer marknadspriserna att pendla.

Vid närmare betraktande finner vi, att de betingelser som gäller för den enskilda varan här återuppstår som betingelser som är bestämmande för värdet av den totala summan av en speciell varutyp. Kapitalistisk produktion är massproduktion ända från begynnelsen, men även i andra, mindre utvecklade produktionssätt, som har gemensam produktion i liten skala och producerar i relativt små kvantiteter, koncentreras varorna i stora kvantiteter - åtminstone gäller detta de viktigaste varorna - i händerna på relativt få köpmän. Dessa samlar dem och bjuder ut dem till försäljning som samfälld produkt av en hel produktionsgren eller som en större eller mindre del av denna.

I förbigående kan anmärkas, att det "samhälleliga behovet", d.v.s. det som reglerar efterfrågans princip, väsentligen är betingat av klassernas förhållande till varandra och deras olika ekonomiska läge, särskilt då för det första förhållandet mellan totalmervärde och arbetslön och för det andra förhållandet mellan de olika delar i vilka mervärdet uppsplittras (profit, ränta, jordränta, skatter o.s.v.). Här visar det sig åter, hur omöjligt det är att förklara något utifrån förhållandet mellan utbud och efterfrågan förrän man fastställt den grundval på vilken detta förhållande vilar.

Ehuru både vara och pengar är enheter av bytesvärde och bruksvärde, har vi redan sett (bok I, kap. 1, 3) hur vid köp och försäljning dessa båda funktioner är polariserade till de två extremerna, varan (säljaren) representerar bruksvärdet och pengarna (köparen) representerar bytesvärdet. Att varan har bruksvärde, alltså tillgodoser ett samhälleligt behov, var den ena förutsättningen för försäljning. Den andra var, att den i varan innehållna arbetsmängden representerar samhälleligt nödvändigt arbete och därmed varans individuella värde (vilket under denna förutsättning är detsamma som försäljningspriset) sammanfaller med dess samhälleliga värde.[28*]

Låt oss tillämpa detta på den varumängd som är tillgänglig på marknaden och utgör marknadsprodukten för en hel sfär.

Förhållandet är lättast tillgängligt om vi uppfattar hela varumängden, närmast alltså i en produktionsgren, som en vara och summan av priserna på de många identiska varorna som sammanlagda till ett pris. Det som sagts om den enskilda varan gäller då bokstavligen för hela den varumängd från en viss produktionsgren, som finns på marknaden. Kravet att varans individuella värde ska motsvara dess samhälleliga har då förverkligats i denna varumängd. Närmare bestämt, den totala kvantiteten innehåller det för dess produktion nödvändiga samhälleliga arbetet, och värdet av denna mängd = dess marknadsvärde.

Antag nu, att den största delen av dessa varor är producerad under ungefär samma normala samhälleliga betingelser, så att detta värde samtidigt är det individuella värdet för de enskilda varor som bildar denna del. Om en relativt liten del har producerats under sämre betingelser och en annan under bättre betingelser än normalt, så att det individuella värdet för den ena delen är större, för den andra mindre än medelvärdet för huvuddelen av varorna, men dessa båda extremer utjämnas, kan genomsnittsvärdet av de varor som tillhör dessa delar vara lika med värdet av de varor som tillhör genomsnittet. Då är marknadsvärdet bestämt genom värdet av de under genomsnittliga betingelser producerade varorna.[29*] Den totala mängden värde är lika med den verkliga summan av alla enskilda varor tillsammantagna. Såväl av dem som producerades under genomsnittliga betingelser som av dem som producerades över eller under. I detta fall bestämmes marknadsvärdet eller varumängdens samhälleliga värde - den nödvändiga arbetstid som den innehåller - genom värdet av den stora genomsnittliga massan.

Antag tvärtom, att totalmängden av ifrågavarande på marknaden befintliga vara förblir densamma, men att värdet av de varor som producerats under sämre betingelser inte utjämnas mot de som producerats under bättre, så att den förra delen utgör en relativt betydande storhet såväl gentemot genomsnittsdelen som gentemot den andra extremen: då reglerar den varumängd som producerats under de sämsta betingelserna marknadsvärdet eller det samhälleliga värdet.

Antag slutligen, att den varumängd, som producerads under bättre betingelser än genomsnittet, betydligt överstiger den som producerats under sämre betingelser och är stor även jämfört med den del som producerats under genomsnittliga betingelser: då reglerar den under de bästa betingelserna producerade delen marknadsvärdet. Vi bortser här från den överfyllda marknaden, där den del som producerats under bästa betingelser alltid reglerar. Men här har vi inte att göra med marknadspriset, såtillvida som det skiljer sig från marknadsvärdet utan med olika bestämningar av själva marknadsvärdet.[30*]

I verkligheten är strängt taget (det förekommer naturligtvis i verkligheten bara approximativt och på tusen sätt modifierat) i fallet I marknadsvärdet av hela mängden, reglerat som det är av genomsnittsvärdet, lika med summan av deras individuella värden, fastän detta värde för de vid extremerna producerade varorna uppträder som ett genomsnittsvärde som påtvingats dem. Producenterna vid den sämsta extremen måste då sälja sina varor under det individuella värdet; de vid den bästa säljer över.

I fallet II utjämnas inte de vid de båda extremerna producerade varumängderna, utan den som producerats under sämre betingelser ger utslaget. Strängt taget skulle genomsnittspriset eller marknadsvärdet för varje enskild vara eller varje alikvot del av totalmängden nu bestämmas genom mängdens totalvärde; av det värde som uppstår genom addition av de under olika betingelser producerade varorna, och genom den alikvota del av detta totalvärde, som faller på den enskilda varan. Det sålunda erhållna marknadsvärdet skulle överskrida det individuella värdet inte bara för den gynnsamma extremen utan också för de varor som hör till medelskiktet. Det skulle emellertid fortfarande vara lägre än det individuella värdet för de vid den ogynnsammaste extremen producerade varorna. Hur långt det närmar sig eller slutligen sammanfaller med denna beror helt och hållet på hur stor andel av varorna inom den ifrågavarande varusfären, som den vid ogynnsammaste extremen producerade varumängden omfattar. Om efterfrågan är endast obetydligt övervägande, så reglerar det individuella värdet för de ogynnsamt producerade varorna marknadspriset.

Om slutligen, som i fallet III, den varumängd som producerats vid den gynnsamma extremen omfattar en större del inte bara jämfört med den andra extremen utan också jämfört med genomsnittsproduktionen, så faller marknadsvärdet under medelvärdet. Genomsnittsvärdet, beräknat genom att värdesummorna för de båda extremerna och genomsnittsproduktionen adderats, ligger här under det normalas värde och närmar eller avlägsnar sig därifrån alltefter det relativa utrymme som upptages av den gynnsamma extremen. Är efterfrågan svag gentemot utbudet, så tilltvingar sig den gynnsamt ställda delen, hur stor den än må vara, sitt utrymme genom att krympa sitt pris till sitt individuella värde. Med detta individuella värde för de under de bästa betingelserna producerade varorna kan marknadsvärdet aldrig sammanfalla utom när utbudet har stark övervikt över efterfrågan.

Detta är en abstrakt framställning av hur marknadsvärdet fastställes. På den verkliga marknaden förmedlas det genom konkurrens köparna emellan, förutsatt att efterfrågan är just så stor som behövs för att absorbera varumängden till dess sålunda fastställda värde. Här kommer vi fram till den andra punkten.

För det andra. Att varan har bruksvärde betyder endast att den tillgodoser något slags samhälleligt behov. Så länge vi hade att göra med enskilda varor kunde vi förutsätta, att behovet av en bestämd vara - dess mängd redan innesluten i priset - existerade, utan att inlåta oss vidare på kvantiteten av det behov som skulle tillgodoses. Denna kvantitet blir emellertid en väsentlig faktor, så snart en hel produktionsgrens produkter står på den ena sidan och det samhälleliga behovet på den andra. Nu blir det nödvändigt att betrakta måttet, d.v.s. kvantiteten av detta samhälleliga behov.

I de tidigare bestämningarna av marknadsvärdet har förutsatts, att mängden producerade varor förblir densamma, är given; att förändring förekommer endast i förhållandet mellan mängden beståndsdelar, vilka produceras under olika betingelser, och att därmed denna varumängds marknadsvärde regleras olika.

Antag, att denna mängd är lika stor som den vanliga kvantiteten utbud, varvid bortses från möjligheten att en del av de producerade varorna tidvis kan undandragas marknaden. Om nu efterfrågan på denna mängd förblir den vanliga, så säljes varan till sitt marknadsvärde, oavsett vilket av de tidigare undersökta fallen som reglerar också detta marknadsvärde. Varumängden tillfredsställer ett behov i hela dess samhälleliga utsträckning. Men om kvantiteten är mindre eller större än den efterfrågan som ska tillfredsställas, så förekommer avvikelser från marknadsvärdet i marknadspriset. Och den första avvikelsen är att, om kvantiteten är för liten, det ständigt är den under sämsta betingelser producerade varan som reglerar marknadsvärdet, och om den är för stor, ständigt den under bästa betingelser producerade. Att alltså en av extremerna bestämmer marknadspriset, trots att om enbart förhållandet mellan de under olika betingelser producerade mängderna var avgörande ett annat resultat måste framgå. Är differensen mellan efterfrågan och produktmängd mera betydande så kommer också marknadspriset att ännu mer betydande avvika från marknadsvärdet uppåt eller nedåt. Differensen mellan producerade varumängder och den kvantitet vid vilken varorna säljas till sitt marknadsvärde kan emellertid uppstå av två orsaker. Antingen växlar själva denna kvantitet, den blir för liten eller för stor, så att reproduktionen kommer att äga rum i en annan skala än den som reglerade det givna marknadsvärdet. I detta fall har utbudet förändrats, ehuru efterfrågan förblivit densamma, därigenom har relativ över- eller underproduktion inträtt. Eller om reproduktionen, d.v.s. utbudet är oförändrat, men efterfrågan har fallit eller stigit, vilket kan ske av olika orsaker. Även om den absoluta storleken av utbudet är densamma har dess relativa storlek, dess storlek jämförd med eller mätt med behovet, förändrats. Detta verkar på samma sätt som i första fallet, fastän i omvänd riktning. Slutligen: försiggår förändringen på båda sidor, men antingen i omvänd riktning eller, om i samma riktning, inte i samma mån. När alltså, kort uttryckt, dubbelsidiga förändringar förekomma, som ändrar de tidigare proportionerna mellan de båda sidorna, så måste slutresultatet alltid bli det ena av de två fall, som behandlats här ovan.

Den egentliga svårigheten vid den allmänna begreppsbestämningen av utbud och efterfrågan är, att den synes löpa ut i en tavtologi. Om vi först betraktar utbudet, den produkt som finns tillgänglig på marknaden eller kan levereras. För att inte ingå på onödiga detaljer tänker vi oss här mängden av den årliga reproduktionen i varje bestämd industrigren. Vi bortser här från den större eller mindre förmåga till upplagring som olika varor har, som innebär att de kan dragas ur marknaden och bli tillgängliga för konsumtion exempelvis nästkommande år. Denna årliga reproduktion uttrycker närmast en viss kvantitet, i mått eller antal, allteftersom varumängden mätes som särskilda enheter eller kontinuerlig; den är inte bara bruksvärden som tillfredsställer mänskliga behov, utan dessa bruksvärden befinner sig på marknaden i ett givet omfång, är tillgängliga på marknaden i bestämda kvantiteter. För det andra har denna kvantitet varor också ett bestämt marknadsvärde, som man kan uttrycka i en multipel av varans marknadsvärde eller det varumått som tjänar som enhet. Alltså existerar inget nödvändigt samband mellan kvantiteten av på marknaden befintliga varor och deras marknadsvärde, många varor har t.ex. ett specifikt högt värde, andra har ett specifikt lågt värde, så att en given värdesumma kan representera en mycket stor kvantitet av den ena och en mycket liten kvantitet av den andra varan. Mellan kvantiteten av på marknaden befintliga artiklar och marknadsvärdet finns bara detta sammanhang: på en given basis av arbetets produktivitet kräver i varje särskild produktionsgren produktionen av en viss kvantitet artiklar en viss mängd samhällelig arbetstid, ehuru detta förhållande är helt och hållet olika i olika produktionssfärer och inte har något inre sammanhang med nyttan av dessa artiklar eller den särskilda naturen av deras bruksvärde. Sättes alla andra omständigheter lika: om kvantitet a av en varusort kostar b arbetstid, så kostar kvantiteten na nb arbetstid. Vidare: såvida samhället vill tillgodose behov, vill ha en artikel producerad till detta ändamål, så måste det betala den. Eftersom varuproduktionen förutsätter arbetsdelning köper samhället dessa artiklar genom att ägna en del av den tillgängliga arbetstiden åt dess produktion, köper med en bestämd mängd av den arbetstid det disponerar. Den del av samhället, som genom arbetsdelningen får uppgiften att genom sitt arbete producera denna bestämda artikel, måste få en motsvarande del genom samhälleligt arbete nedlagt på artiklar som tillgodoser dess eget behov. Men det existerar ett tillfälligt snarare än nödvändigt sammanhang mellan den totala mängden samhälleligt arbete som nedlagts på en samhällelig artikel, d.v.s. mellan den alikvota del av samhällets totala arbetskraft som använts för att producera denna artikel, eller mellan å ena sidan den volym av totalproduktionen, som produktion av denna artikel lägger beslag på, och å andra sidan den volym inom vilken samhället begär att det behov som mättas genom denna bestämda artikel ska tillgodoses. Även om varje enskild artikel eller varje bestämd kvantitet av en varusort innehåller endast det för dess produktion nödvändiga samhälleliga arbetet och därför marknadsvärdet för hela denna varusort från denna sida sett endast innehåller nödvändigt arbete, så har ändå, om produktionen överskrider det aktuella samhälleliga behovet, en del av den samhälleliga arbetstiden slösats bort. Varumängden representerar då på marknaden en mycket mindre mängd samhälleligt arbete än den i verkligheten innehåller. (Bara där produktionen verkligen planeras och kontrolleras av samhället, skapas ett sammanhang mellan volymen samhällelig arbetstid använd för produktion av vissa artiklar och vidden av det samhälleliga behov som dessa artiklar ska tillgodose.) Därför måste dessa varor säljas under sitt marknadsvärde, en del kan till och med bli osäljbara. Det motsatta blir fallet om volymen samhälleligt arbete som använts för produktion av en varusort är för liten för vidden av det samhälleliga behov den ska tillfredsställa. - Men motsvarar omfånget av det samhälleliga arbete, som använts för produktion av en viss artikel, omfånget av det samhälleliga behov som ska tillgodoses, så att alltså den producerade mängden motsvarar reproduktionens vanliga skala vid oförändrad efterfrågan, så säljes varan till sitt marknadsvärde. Utbyte eller försäljning av varor till deras värde är det rationella, den naturliga lagen för deras jämvikt; med utgångspunkt från denna ska avvikelserna förklaras, inte lagen själv ur avvikelserna.

Vi ska nu granska den andra sidan - efterfrågan.

Varor köpas som produktionsmedel eller konsumtionsvaror - varvid det förhållandet att många slags varor kan tjäna båda dessa ändamål inte förändrar något - för att ingå i den produktiva eller individuella konsumtionen. Efterfrågan förekommer alltså både från producenter (här kapitalister, då det förutsättes att produktionsmedlen har förvandlats till kapital) och från konsumenter. Båda tycks närmast förutsätta på efterfrågesidan en given kvantitet samhälleliga behov, som motsvarar bestämda mängder samhällelig produktion i de olika produktionsgrenarna. Ska bomullsindustrin utföra sin årliga reproduktion i given skala, så behövs den vanliga mängden bomull och, då reproduktionen årligen utvidgas till följd av kapitalackumulationen, vid i övrigt lika förhållanden även en tillskottskvantitet bomull. Detsamma gäller existensmedlen. Arbetarklassen måste åtminstone finna samma kvantitet nödvändiga existensmedel, fastän kanske annorlunda fördelad, mer eller mindre av olika slag, om den ska kunna fortleva på traditionell genomsnittsnivå, och med hänsyn till den årliga befolkningstillväxten behövs även en tillskottskvantitet. Detta gäller med större eller mindre modifikationer också för de övriga klasserna.

Det kan tyckas som om det på efterfrågesidan finns en viss storlek av ett bestämt samhälleligt behov, som kräver en bestämd mängd av en artikel på marknaden för att täckas. Men till kvantiteten är detta bestämda samhälleliga behov mycket elastiskt och fluktuerande. Dess orubblighet är skenbar. Om existensmedlen var billigare eller penninglönerna högre, skulle arbetarna köpa mera och detta skulle utvisa ett större "samhälleligt behov" av existensmedel, alldeles bortsett från de utfattiga vars "efterfrågan" rentav sjunker under de snävaste gränserna för deras fysiska behov. Om å andra sidan t.ex. bomullen var billigare, skulle kapitalisternas efterfrågan på bomull växa, det skulle satsas mer tillskottskapital i bomullsindustrin etc. Vi får aldrig glömma att efterfrågan för produktiv konsumtion, under de förutsättningar vi utgår ifrån, är kapitalistens efterfrågan, vars egentliga syfte är produktion av mervärde, så att han producerar en viss vara endast rör detta ändamål. Men detta hindrar inte, att han representerar behovet av bomull, då han står som köpare, likaväl som det är utan betydelse för bomullsförsäljaren om köparen förvandlar bomullen till skjortor eller bomullskrut, eller om han tänker använda det till att stoppa igen sina egna och andras öron. Men hans syfte är avgörande för hans uppträdande som köpare. Behovet av bomull modifieras betydligt genom den omständigheten, att det i verkligheten bara maskerar hans behov att göra profit. - De gränser inom vilka behovet av varor på marknaden representerande efterfrågan, är kvantitativt andra än det verkliga samhälleliga behovet och varierar naturligtvis mycket för olika varor. Jag menar differensen mellan den begärda varumängden och den som skulle begäras om varornas penningpriser var andra eller om köparnas levnads- och penningförhållanden var annorlunda.

Ingenting är lättare än att inse oregelbundenheten i utbud och efterfrågan och marknadsprisets avvikelse från marknadsvärdet som en följd av detta Den verkliga svårigheten består i bestämningen av vad som förstås med utjämning av utbud och efterfrågan.

Utbud och efterfrågan täcker varandra, om de står i ett sådant förhållande att varumängden för en viss produktionsgren kan säljas till sitt marknadsvärde, varken över eller under. Det är det första vi får höra.

Det andra: om varorna kan säljas till sitt marknadsvärde, täcker utbud och efterfrågan varandra.

Om utbud och efterfrågan täcker varandra, upphör de att verka och just därför blir varan såld till sitt marknadsvärde. Om två krafter verkar lika starkt i motsatt riktning upphäver de varandra. De har ingen verkan utåt, och företeelser som försiggår under en sådan betingelse måste förklaras på annat sätt än genom ingripande av dessa båda krafter. Om utbud och efterfrågan ömsesidigt upphäver varandra upphör de att förklara något. De inverkar inte på marknadsvärdet och lämnar oss i fullständigt mörker angående skälet till att marknadsvärdet uttryckes just i denna summa pengar och inte i någon annan. Den kapitalistiska produktionens verkliga inre lagar kan tydligen inte förklaras ur växelverkan mellan utbud och efterfrågan (helt bortsett från en djupare analys av dessa två samhälleliga drivkrafter, som inte kan göras här), eftersom dessa lagar endast kan få ett renodlat förverkligande då utbud och efterfrågan upphör att verka, d.v.s. täcker varandra. I verkligheten täcker de aldrig varandra, eller om det någonsin sker, är det tillfälligt och alltså vetenskapligt sett = 0, att betrakta som något icke skett. I den politiska ekonomin förutsätter man att de täcker varandra. Varför? För att kunna studera fenomenen i deras lagbundna relationer, i den form som motsvarar deras begrepp, d.v.s. studera dem oberoende av det sken, som orsakas av ändringar i utbud och efterfrågan. Det andra skälet är, att finna den verkliga tendensen i deras rörelse, i viss mån bestämma den. Ty oregelbundenheterna är av motsatt natur, och då de ständigt följa på varandra, balanseras de genom sina motsatta riktningar, genom sina inbördes motsägelser. Om alltså utbud och efterfrågan inte i något enda givet fall täcker varandra, så följer deras olikheter på detta sätt varandra - och det är resultatet av avvikelsen i den ena riktningen som framkallar avvikelsen i motsatt riktning - så att utbud och efterfrågan alltid täcker varandra, om det hela betraktas under längre eller kortare tidsperiod; men då endast som ett genomsnitt av en förfluten rörelse inom deras motsättningars ständigt pågående rörelse. På detta sätt blir de marknadspriser som avviker från marknadsvärdena efter sina genomsnittstal utjämnade till marknadsvärden, då avvikelser från dessa upphäva varandra som plus och minus. Och dessa genomsnittstal är ingalunda enbart av teoretisk utan av praktisk betydelse för kapitalet, vars investeringar kalkyleras för fluktuation och kompensation under en mer eller mindre bestämd tidsperiod.

Därför förklarar förhållandet mellan utbud och efterfrågan i första hand endast marknadsprisernas avvikelser från marknadsvärdens och i andra hand tendensen att upphäva denna avvikelse, d.v.s. att upphäva effekten av förhållandet mellan utbud och efterfrågan, (Varor, som har pris utan att ha värde, är undantag, som inte behandlas här.) Effekterna av ojämnheterna i utbud och efterfrågan kan upphävas på många olika vägar. Faller t.ex. efterfrågan och därmed marknadspriset, så kan detta leda till att kapital dras bort och sålunda utbudet minskar. Men det kan också leda till att marknadsvärdet sänkes genom uppfinningar som förkortar den nödvändiga arbetstiden, så att marknadsvärdet därigenom utjämnas mot marknadspriset. Det motsatta fallet: Stiger efterfrågan och därmed marknadspriset över marknadsvärdet, kan detta leda till att alltför mycket kapital tillföres denna gren av produktionen och att därigenom produktionen stegras så att själva marknadspriset sjunker under marknadsvärdet. Men det kan å andra sidan leda till en prisstegring, som driver efterfrågan tillbaka. Det kan också i den ena eller andra produktionsgrenen leda till att marknadsvärdet stiger för kortare eller längre perioder, därför att en del av de önskade produkterna under denna tid måste produceras under sämre betingelser.

Bestämmer utbud och efterfrågan marknadspriset, så bestämmer å andra sidan marknadspriset och vid djupare analys marknadsvärdet utbud och efterfrågan. Detta är iögonenfallande när det gäller efterfrågan, då denna rör sig i motsatt riktning mot priset, stiger då detta faller och tvärtom. Men det gäller också utbudet. Ty priserna på de produktionsmedel som ingår i den utbjudna varan, bestämmer efterfrågan på dessa produktionsmedel och därmed också tillgången på de varor vilkas utbud innefattar efterfrågan på dessa produktionsmedel. Bomullspriserna är bestämmande för utbudet av bomullsvaror.

Till denna förvirring - att priserna bestämmas genom utbud och efterfrågan och samtidigt utbud och efterfrågan bestämmas genom priserna - kommer ytterligare, att efterfrågan bestämmer utbudet och utbudet efterfrågan, dessutom produktionen marknaden och marknaden produktionen.[31*]

T.o.m. en ordinär ekonom (se noten) inser, att även utan en genom yttre omständigheter vållad ändring av tillförseln eller behovet kan dessa förhållanden förändras till följd av att varornas marknadsvärde ändras. Även han måste medge, att utbud och efterfrågan måste utjämnas för att man ska kunna få ut marknadsvärdet, vilket detta än är. Med andra ord, det är inte förhållandet utbud och efterfrågan, som förklarar marknadsvärdet utan tvärtom detta som förklarar fluktuationerna i utbud och efterfrågan. Författaren till "Oberservations" fortsätter efter den i noten citerad texten:

"Denna proportion" (mellan utbud och efterfrågan) "måste emellertid, om vi fortfarande med 'efterfrågan' och 'naturligt pris' menar detsamma som nyss med hänvisning till Adam Smith, alltid vara ett jämlikhetsförhållande, för det är endast när utbudet är lika med en effektiv efterfrågan, d.v.s. den efterfrågan som vill betala varken mer eller mindre än det naturliga priset, som det naturliga priset verkligen betalas; följaktligen kan det finnas två mycket olika naturliga pris vid olika tillfällen för samma vara och ändå kan det proportionella förhållandet mellan utbudet och efterfrågan i båda fallen vara detsamma, nämligen ett jämlikhetsförhållande." <"This proportion" (mellan utbud och efterfrågan) "however, if we still mean by 'demand' and 'natural price', what we meant just now, when referring to Adam Smith, must always be a proportion of equality; for it is only when the supply is equal to the effectual demand, that is, to that demand, which will pay neither more nor less than the natural price, that the natural price is in fact paid; consequently, there may be two very different natural prices, at different times, for the same commodity, and yet the proportion which the supply bears to the demand, be in both cases the same, namely the proportion of equality.">

Det medges alltså att utbud och efterfrågan kan täcka varandra vid två olika natural prices för samma vara vid olika tidpunkt, och att de måste täcka varandra om varan båda gångerna ska säljas till sitt natural price. Då det inte finns någon skillnad i förhållandet mellan utbud och efterfrågan i de två fallen men däremot en skillnad i storleken av själva detta natural price, så har detta uppenbarligen bestämt