Marxists Internet Archive

Marx inför rätta

Kölnerprocessen mot de rhenska demokraternas utskott

1849

Hållet: den 9 februari 1849.
Publicerat: Bl.a. i tidskriften Der Sozialdemokrat nr 24 och 26, juni 24 och 26 1885.
Källa: Marx Engels Werke bd VI, s. 240-257; "Der Prozeß gegen den Rheinischen Kreisausschuß der Demokraten".
Digitalisering: Jonas Holmgren

Ett sammandrag från den 2:a rättegången mot Neue Rheinische Zeitung.

Förord

Följande sammanfattning av de viktigaste händelserna som föregick Kölnerprocessen mot Karl Marx avser att underlätta förståelsen av denna process och Marx försvarstal.

Den tyska bourgeoisins feghet hade satt den feodalbyråkratisk-absolutistiska reaktionen i stånd att hämta sig från de förkrossande slagen i mars 1848 så mycket, att en ny avgörande strid förestod i slutet av oktober. Wiens fall efter långvarigt, hjältemodigt motstånd gav också den preussiska kamarillan mod till en statskupp. Den beskedliga "nationalförsamlingen" i Berlin var t.o.m. för vild i dess ögon. Den skulle sprängas, och man skulle göra slut på revolutionen.

Den 8:de november 1848 bildas ministären Brandenburg-Manteuffel. Den 9:de förlägger den nationalförsamlingens säte från Berlin till Brandenburg, på det att den ostörd av det revolutionära berlinska inflytandet, må kunna rådpläga "fritt" i skydd av bajonetterna. Nationalförsamlingen vägrar att bege sig av, borgarbeväpningen vägrar inskrida mot nationalförsamlingen. Regeringen upplöser borgarbeväpningen, avväpnar den utan att den gör motstånd och förklarar Berlin i belägringstillstånd. Nationalförsamlingen svarar med att den 13:de november sätta regeringen under åtal för högförräderi. Regeringen jagar nationalförsamlingen ur den ena lokalen i Berlin efter den andra. Nationalförsamlingen beslutar den 15:de att ministären Brandenburg ej äger rättighet att disponera statsinkomster och utkräva skatt, så länge den, nationalförsamlingen, ej kan få fortsätta sina sammanträden i Berlin.

Detta beslut - skattevägran - kunde bli effektivt endast genom att folket med väpnad hand motsatte sig skatteindrivningen. Och då hade borgarbeväpningen ännu tillräckligt med vapen i hand. Men ändå stannade man nästan överallt vid passivt motstånd. Blott på få ställen förberedde man sig att möta våld med våld. Det djärvaste uppropet i detta syfte var det som utsändes av utskottet för Rhenlandets demokratiska föreningar, vilket var förlagt till Köln och bestod av Marx, Schapper och Schneider.

Utekottet inbillade sig inte att man vid Rhen med framgång skulle kunna uppta kampen mot den i Berlin segerrikt genomförda statskuppen. Rhenlandet ägde fem fästningar. Därstädes, i Westfalen, Mainz, Frankfurt och Luxemburg ensamma låg ungefär en tredjedel av hela preussiska armén, däribland talrika regementen från de östra landskapen. Borgarbeväpningen hade redan upplösts och avväpnats i Köln och andra städer. Men det gällde inte heller segern i själva Köln, vilket först för några veckor sedan försatts ur belägringstillståndet. Det gällde att ge ett exempel åt de övriga landskapen och därigenom rädda Rhenlandets revolutionära ära. Och detta skedde.

Den preussiska bourgeoisin, vilken åter avstått den ena maktpositionen efter den andra åt regeringen av fruktan för proletariatets då ännu halvt drömmande rörelser, vilken för längesen ångrat sitt maktbegär, vilken redan i mars av pur rädsla inte längre vetat ut eller in, emedan å ena sidan det gamla samhällets omkring absolutismen grupperade makter, å andra sidan det till medvetande om sitt klassläge vaknande unga proletariatet trädde hotande mot det, - den preussiska bourgeoisin gjorde som alltid i det avgörande ögonblicket: den böjde sig. Och arbetarna voro inte så dumma att de kämpade för bourgeoisin utan bourgeoisins egen medverkan. De preussiska frågorna voro dessutom - särskilt vid Rhen - i deras ögon bara lokala frågor. Skulle de i elden för bourgeoisin, så skulle det vara för hela Tyskland på en gång. Det var ett viktigt tecken att redan då Preussens hegemoni absolut inte förmådde hänföra arbetarna.

Kort sagt, regeringen vann. En månad senare, den 6:te december, kunde den slutgiltigt upplösa nationalförsamlingen i Berlin, som dittills fört en torftig tillvaro, och oktrojera en ny författning, vilken emellertid inte började tillämpas, förrän den degraderats till en blott konstitutionell fars.

Dagen efter uppropets publicerande voro de tre undertecknarna inkallade inför undersökningsdomaren. Man ställde dem under åtal för anstiftande av uppror ('Rebellion'). Inte ens i Köln var då emellertid ännu tal om att häkta dem. Den 7:de februari hade Neue Rheinische Zeitung haft sitt första tryckfrihetsmål. Marx, jag och tidningens direktör, Korff, infunno oss inför juryn och blevo frikända. Dagen därpå förekom målet mot utskottet. Folket hade fällt sin dom redan på förhand genom att fjorton dagar förut välja Schneider till riksdagsman för Köln.

Marx' försvarstal utgör självklart domstolsförhandlingarnas kulmen. Särskilt framemot slutet av andra timmen blir det intressant.

För det första emedan här en kommunist söker göra klart för de borgerliga jurymännen, att de handlingar han begått och varför han står som anklagad inför dem, äro handlingar som det egentligen varit bourgeoisins, deras klass', plikt och skyldighet både att utföra och att fullfölja i deras yttersta konsekvenser. Bara detta faktum är tillräckligt för att karaktärisera den tyska och särskilt den preussiska bourgeoisins hållning under revolutionstiden. Det gäller vem som skall ha herraväldet: de omkring den absoluta monarkin grupperade samhälleliga och statsliga makterna: feodala jorddrottar, här, byråkrati, prästerskap - eller bourgeoisin. Det ännu i sitt vardande befintliga proletariatet har intresse av striden bara så till vida som det genom bourgeoisins seger kan erhålla luft och ljus för sin egen utveckling, armbågsrum på valplatsen, där det en gång skall besegra alla andra klasser. Men bourgeoisin och småborgerskapet med den rör inte ett finger, då den fientliga regeringen angriper den i dess makts säte, spränger dess parlament, avväpnar dess borgarbeväpning och försätter dem själva i belägringstillstånd. Då träda kommunisterna i breschen och kalla dem att göra vad som är deras förbannade skyldighet. Gent emot det gamla feodala samhället utgöra båda - bourgeoisi och proletariat - det nya samhället, stå båda eniga. Uppropet blir naturligtvis utan resultat, och historiens ironi vill, att samma bourgeoisi nu skall sitta till doms över de revolutionära, proletäriska kommunisterna å ena sidan och den kontrarevolutionära regeringen å andra sidan.

Men för det andra - och detta gör talet särskilt viktigt ännu i våra dagar - hävdar det den revolutionära ståndpunkten gent emot regeringens skrymtaktiga laglighet på ett sätt som mången ännu i dag kunde ta exempel av: Vi ha kallat folket till vapen mot regeringen? Ja, det ha vi, och det var vår skyldighet. Vi ha brutit lagen, vi ha lämnat rättens grund? Nåväl, men de lagar vi brutit, dem hade regeringen redan förut slitit i stycken och kastat för folkets fötter, och rättens grund existerar inte längre. Man kan röja oss ur vägen som besegrade fiender, men man kan inte uttala en fällande dom.

De officiella partierna, från Kreuzzeitung till Frankfurter Zeitung, förebrå det socialdemokratiska arbetarpartiet, att det är ett revolutionärt parti och inte vill erkänna den rättsliga grund som lagts 1866 och 1871, och påstår - åtminstone gör man det ända ner till nationalliberalerna -, att det därigenom ställer sig utom den för alla gällande rätten. Jag vill bortse från den monstruösa åsikten att någon skulle kunna ställa sig utom för alla gällande rätt genom hävdandet av en mening. Det är rena rama polisstaten, men man torde göra klokt att bara i det tysta praktisera den och i frasen predika rättsstaten. Men vad är den rättsliga grundvalen av 1866 annat än en revolutionär grund? Man bryter förbundsförfattningen och förklarar krig mot sina bundsförvanter. Nej, säger Bismarck, det är de andra som brutit förbundet. Därpå kan man svara, att ett revolutionärt parti måste vara ytterst idiotiskt, om det ej kan hitta på minst lika goda rättsgrunder för varje aktion som Bismarck för sin år 1866. - Därpå provocerar man fram inbördes krig, därför att kriget 1866 var inget annat. Men varje inbördeskrig är ett revolutionärt krig. Man för kriget med revolutionära medel. Man ingår förbund med utlandet mot tyska män. Man drar in italienska trupper och skepp i striden, man lockar Bonaparte med utsikter om att erhålla tyskt område vid Rhen. Man bildar en ungersk legion, som skall kämpa för revolutionära syften mot sin nedärvda landsfader. Man stöder sig i Ungern på Klapka som man i Italien stöder sig på Garibaldi. Man segrar och - slukar tre kronor av guds nåde - Hannover, Kurhessen, Nassau - vilka alla är minst lika legitima, minst lika "nedärvda" och "av guds nåde" som Preussens krona. Slutligen påtvingar man de övriga bundsförvanterna en riksförfattning, som - exempelvis för Saxens vidkommande - antogs lika frivilligt som Tilsitfreden på sin tid antogs av Preussen.

Beklagar jag mig däröver? Det kan inte falla mig in. Över historiska tilldragelser beklagar man sig inte. Man strävar tvärtom att förstå deras orsaker och därmed också deras följder, vilka inte på länge ännu äro uttömda. Men vad man har rätt att fordra är, att de, som gjort allt detta, inte förebrå andra att de äro revolutionärer. Tyska riket är en skapelse av revolutionen, - visserligen en revolution av egen art men inte dess mindre en revolution. Vad som är rätt och billigt för den ene är det också för den andre. Revolutionen är och förblir revolution, vare sig den praktiseras av Preussens krona eller av en kittelflickare. Om den för tillfället härskande regeringen begagnar de bestående lagarna för att bli kvitt sina motståndare, så gör den vad alla regeringar gör. Men om den tror sig förkrossa dem alldeles extra genom att dundra: "Revolutionär!", så kan den därigenom på sin höjd skrämma brackan. "Revolutionär själv!" genljuder det ur hela Europa.

Men urkomiskt verkar det, när man kräver, att socialdemokraterna skola avlägga den av de historiska förhållandena oundgängligt följande revolutionära naturen, - när man kräver detta av ett parti, vilket man förut ställt utanför den för alla gällande rätten, d.v.s. lagen, och av vilket man sedan fordrar, att det skulle erkänna den rättsliga grund, som man avskaffat just för det![1]

Att man spiller ord på något sådant bevisar åter Tysklands efterblivenhet i politiskt hänseende. I den övriga världen vet var och en, att samtliga nuvarande politiska förhållanden äro en följd av idel revolutioner. Frankrike, Spanien, Schweiz, Italien, - så många regeringar inneha sin ställning av revolutionens nåde. I England erkänner till och med whigmannen Macaulay, att det bestående rättsliga tillståndet är uppbyggt på den ena revolutionen över den andra (revolutions heaped upon revolutions). Amerika firar sedan hundra år tillbaka sin revolution den fjärde juli varje år. I flertalet av dessa länder finns det partier, som inte anse sig bundna av det bestående rättstillståndet längre, än det kan binda dem. Men den, som exempelvis i Frankrike skulle vilja anklaga rojalister eller bonapartister för att vara revolutionära, skulle helt enkelt bli utskrattad.

Blott i Tyskland, där i politiken inget blir grundligt gjort (eljes skulle det inte vara splittrat i två delar: Österrike och det s.k. Tyskland) och där just av denna anledning föreställningar från förgångna, ännu blott till hälften övervunna tider fortfara att odödligt vegetera (varför tyskarna kallar sig för tänkarfolket), - bara i Tyskland, kan det förekomma att man kräver av ett parti, att det skall anse sig inte bara faktiskt utan också moraliskt bundet av det bestående s.k. rättsliga tillståndet, att det på förhand skall lova att, vad än hända må, inte störta detta av detsamma bekämpade rättsliga tillstånd, om man också skulle kunna det. Med andra ord, det skulle förplikta sig att upprätthålla den bestående politiska ordningen i all evighet. Detta och inget annat är det som kräves, då man fordrar, att den tyska socialdemokratin skall upphöra att vara "revolutionär".

Men den tyske kälkborgaren - och hans mening är ännu alltjämt den offentliga meningen i Tyskland - är en egen herre. Han har aldrig gjort en revolution. Revolutionen av 1848 gjorde arbetarna för honom - till hans stora förskräckelse. I stället har han utstått dess fler revolutioner. Ty de, som i Tyskland sedan trehundra år tillbaka gjort revolutionerna - och dessa ha också blivit därefter - det var furstarna. Hela deras maktställning och slutligen deras suveränitet var en frukt av uppror mot kejsaren. Preussen föregick dem med gott exempel. Preussen kunde bli kungadöme först sedan "den store kurfursten" genomkämpat ett framgångsrikt uppror mot sin länsherre, Polens krona, och därigenom gjort hertigdömet Preussen oavhängigt av Polen. Från Friedrich II:s tid sattes Preussens uppror mot Tyska riket i system. Han ger tusan i rikets författning. Så kom den franska revolutionen, och furstar lika väl som kälkborgare utstodo den under gråt och suckan. Tyska riket delades 1803 vid riksdeputationsuppgörelsen av fransmän och ryssar på ett högst revolutionärt sätt mellan de tyska furstarna, emedan de själva inte kunde bli eniga om delningen. Så kom Napoleon och tillät sina speciella skyddslingar, furstarna i Baden, Bajern och Würtemberg, att bemäktiga sig alla inom och mellan deras områden liggande, omedelbart under riket hörande grevskaper, baronier och städer. Omedelbart därpå gjorde samma tre högförrädare det sista framgångsrika upproret mot sin kejsare, gjorde sig med Napoleons hjälp suveräna och sprängde därmed slutgiltigt det gamla tyska riket. Sedan delade den faktiske tyske kejsaren, Napoleon, ungefär vart tredje år ånyo Tyskland bland sina trogna drängar, de tyska furstarna och andra. Slutligen kom den ärorika befrielsen från det främmande oket, och som belöning därför fördelades och bortschackrades Tyskland av Wienkongressen - d.v.s. av Ryssland, Frankrike och England - som ett allmänt skadeersättningsområde för avsigkomna furstar, och de tyska kälkborgarna anvisades som lika många får på ungefär 2,000 splittrade jordlappar åt de olika 36 landsfäderna, för vilkas flertal de än i dag "underdånigast ljuta döden" liksom de gjort för deras nedärvda landsfäder. Allt detta skall inte ha varit revolutionärt! Hur rätt hade inte ändå Schnapphahnski-Lichaowski, då han i Frankfurtparlamentet utropade: "Den historiska rätten har inget datum!" Den hade nämligen aldrig haft något.

Den tyske kälkborgarens oerhörda fordran på det socialdemokratiska arbetarepartiet har blott en innebörd: att detta parti själv skall bli kälkborgare och för allt i världen låta bli att delta i revolutionerna men i stället utstå dem alla. Och om den genom kontrarevolution och revolution till makt komna regeringen kommer med samma fordran, så betyder det bara, att revolution är bra, så länge den göres av Bismarck åt Bismarck och konsorter, men förkastlig om den göres mot Bismarck och konsorter.

London den 1:sta juli 1885.
Friedrich Engels

Jurymål för upphetsning till uppror

Behandlat inför domstolen i Köln den 8:de Februari 1849.

Anklagade: Karl Marx, huvudredaktör för Neue Rheinische Zeitung, Karl Schapper, korrekturläsare i Neue Rheinische Zeitung, Schneider, advokat. De anklagade försvara sig själv. Statsprokurator Bölling representerar allmänne åklagaren. Det åtalade uppropet lyder:

nr 147, den 19 november 1848, andra upplagan Upprop! Köln, den 18:de november 1848. De rhenska demokraternas kretsutskott uppfordrar alla demokratiska föreningar i Rhenlandet att fatta beslut om och genomföra följande åtgärder: 1) Då den preussiska nationalförsamlingen själv beslutat skattevägran, så måste man tillbakavisa skatternas våldsamma indrivning genom varje möjligt slags motstånd. 2) Man måste överallt organisera landstormen för att försvara sig mot fienden. De obemedlade erhålla vapen och ammunition på kommunal bekostnad eller genom frivilliga bidrag. 3) Man bör överallt uppfordra myndigheterna att avge förklaring om, huruvida de erkänna och vilja utföra nationalförsamlingens beslut. I motsatt fall skall man tillsätta säkerhetsutskott, om möjligt i samförstånd med kommunalrepresentationen. Kommunalrepresentationer, som sätta sig mot den laggivande församlingen skola förnyas genom allmänt folkval. Å de rhenska demokraternas kretsutskotts vägnar: Karl Marx - Karl Schapper - Schneider II

Under det korta förhöret förklara sig de anklagade vara författare till det åtalade uppropet och med den inre fienden ha åsyftat den beväpnade regeringsmakten.

Statsprokurator Bölling tar till orda för att motivera åtalet och sammanfattar innehållet i det åtalade uppropet samt söker uppvisa, att däri innehålles upphetsning till våldsamt motstånd mot de med skatteindrivningen betrodda tjänstemännen. Det kan, säger han, inte lända till de anklagades ursäkt, att en del av nationalförsamlingens medlemmar den 15:de november f.å. enligt föregivande fattat beslut om att inga skatter mer skola betalas. Detta beslut var ej fattat i laga ordning, emedan nationalförsamlingens säte förflyttats och den följaktligen inte längre kunde fatta några beslut i Berlin. Man invänder kanske, att regeringen ej haft rätt att besluta om nationalförsamlingens förflyttning. Men det är emellertid inte svårt att vederlägga detta resonnemang. Kronan har till förlidet år varit i besittning av den absoluta makten. Den avstod då en del av denna makt till förmån för folket. Den sammankallade nämligen en nationalförsamling för att med den komma överens om författningen. Men kronan har varken uttryckligen eller underförstått avstått från rätten att bestämma den plats, där nationalförsamlingen skall sammanträda. Därför kan inte enligt allmänna tolkningsregler för avståelser denna rätt frånkännas den. Men om man också skulle vilja bortse från att dra slutsatser ur avståelseaktens natur, så måste man, i brist på en särskild lag om var nationalförsamlingen skall sammanträda, återgå till den äldre lagstiftningen, till lagen om de Förenade Lantdagarna. Denna lag säger i § 1 uttryckligen, att regeringen har att bestämma den ort, där den Förenade Lantdagen skall sammanträda. Rätten att bestämma orten för nationalförsamlingens sammanträden härleder sig dessutom av statens exekutiva makt och är erkänd i alla konstitutionella länder. - Sedan statsprokuratorn sökt närmare precisera och motivera dessa satser, fortsätter han på följande sätt:

"Om i konstitutionella stater man inte bestrider regeringen befogenhet att upplösa nationalförsamlingen, så snart den är av den åsikten, att sagda församling, inte representerar folkets röst, så kan man i föreliggande fall, där det bara är tal om en konstituerande församling, inte frånkänna kronan denna rätt. Men hade regeringen t.o.m. rätt att upplösa nationalförsamlingen, så hade den säkert också befogenhet att förlägga den till annan ort. Alla invändningar mot denna kronans rätt beror på en begreppsförvirring, på en förväxling av legislativ och exekutiv makt."

Efter detta yttrande försöker statsprokuratorn bevisa, att det inte bara var regeringens rätt utan också dess plikt att förlägga nationalförsamlingen till Berlin. Med särskilt betonande av berlinbefolkningens hållning gentemot nationalförsamlingen skildrar han de händelser, som tilldrogo sig under tiden 9:de juni - 9:de november f.å. i Berlin i och utom den konstituerande församlingen, och söker, stödd därpå, bevisa, att nationalförsamlingen inte var fri i Berlin, och att dess förflyttning var nödvändig i landets intresse.

Det föregivna skattevägringsbeslutet - fortfar han - är också för det andra ogiltigt, emedan de lagliga formaliteterna därvid inte iakttagits. Enligt förhandlingsordningen kan inget förslag bli beslut före andra läsningen. Många riksdagsmän, som inte fogat sig efter förläggningen till Brandenburg och dittills varit med om sammanträdena i Berlin hade alls inte kallats till detta plenum. Antagandet av nämnda beslut skedde så att säga genom överrumpling. Det föregivna beslutet är emellertid för det tredje också de facto ogiltigt, emedan nationalförsamlingen alls inte har rätt att besluta om skatter. Statsprokuratorn försöker att bevisa denna sats genom en deduktion ur § 13 i lagen av 8:de april 1848 och frågar därpå:

Var det tillbörligt, att nationalförsamlingen, t.o.m. om den trodde sig vara i sin fulla rätt, gjorde dylikt motstånd mot kronan och tog sin tillflykt till skattevägringens farliga medel? Hade det inte varit mer passande att bege sig till Brandenburg och där protestera mot förflyttningen? Kunde man inte likaväl där fortsätta att komma överens om konstitutionens villkor? I stället för att söka en förmedling grep man genast till det farligaste medlet. För att skaffa ur vägen kabinettet Brandenburg beslöt man en åtgärd som, ifall den krönts med framgång, måst förgöra staten och frammana ett inbördes krig. Den som underkastar sig ett sådant beslut måste också bära dess följder. Då bevis åvägabragts, att detta beslut var ogiltigt både formellt och faktiskt, så måste de åtalade dömas. Dessutom var beslutet omöjligt att sätta i verket, då det ej publicerats i lagsamlingen. Och dock företogo sig de åtalade att sätta det i verket, ja, de gå t.o.m. längre än beslutet självt, då de uppfordra till dess genomdrivande med våldsmedel. Men var och en, som har sinne för lag och ordning, känner, att ett dylikt olagligt motstånd mot ämbetsmän är uppror och inte kan tolereras. Jag yrkar därför på samtliga de åtalades dömande.

Efter statsprokuratorns plädoajé ajournerades förhandlingarna på en kvart. Därpå gav domstolens ordförande, appellationsråd Kremer, ordet åt den åtalade Karl Marx.

[Försvarstal av Karl Marx][2]

Herrar jurymän! Om det föreliggande åtalet kommit före den 5:te december, så skulle jag begripit regeringens anklagelse. Nu, efter den 5:te december, begriper jag inte, hur regeringen ännu vågar åberopa sig mot oss på lagar, som kronan själv trampat med sina fötter. Varpå har regeringen grundat sin kritik av nationalförsamlingen, sin kritik av beslutet om skattevägran? På lagarna av 6:te och 8:de april 1848. Och vad gjorde regeringen, då densamma den 5:te december egenmäktigt oktrojerade en författning och påtvang landet en ny vallag? Den sönderrev lagarna av 6:te och 8:de april 1848. Dessa lagar gälla inte längre för regeringens anhängare, skola de då gälla för dess motståndare? Regeringen ställde sig den 5:te december på revolutionär mark, nämligen kontrarevolutionär. Gentemot den finns det nu bara revolutionära eller medskyldiga. Den själv förvandlade t.o.m. det stora flertalet medborgare, vilka stå på de förhandenvarande lagarnas grund och försvara bestående lag mot lagbrott, till upprorsmakare. Före den 5:te december kunde man ha skilda åsikter om nationalförsamlingens förflyttning och sprängning, om Berlins försättande i belägringstillstånd. Efter den 5:te december är det ett autentiskt faktum att dessa åtgärder skulle inleda motrevolutionen, att därför varje medel var tillåtet mot en fraktion, som inte själv längre erkände de villkor, varunder den bildade regering, alltså själv inte längre av landet kunde erkännas som regering.

Mina herrar! Kronan hade åtminstone kunnat rädda skenet av laglighet, - den har försmått det. Den hade kunnat spränga nationalförsamlingen och sedan låta regeringen träda fram för landet och säga: "Vi ha vågat en statskupp, - förhållandena tvang oss därtill. Vi ha formellt satt oss över lagen, men det finns kritiska ögonblick, då själva statens bestånd står på spel. I sådana ögonblick existerar bara en okränkbar lag, statens bestånd. Då vi upplöste nationalförsamlingen existerade ingen konstitution. Vi kunde därför inte kränka konstitutionen. Däremot existerade två organiska lagar, lagen av 6:te och 8:de april 1848. Ja, i verkligheten existerade bara en enda organisk lag: vallagen. Vi uppfordra landet att efter denna lag sammanträda till nya val. Inför den församling, som framgår ur omedelbara val, skola vi, den ansvariga regeringen, träda fram. Denna församling skall, som vi vänta, erkänna statskuppen som en räddande handling, som var påbjuden av omständigheternas tvång. Den kommer att efteråt sanktionera denna statskupp. Den kommer att uttala, att vi kränkt en lagformel för att rädda fäderneslandet. Den må kasta tärningen mellan oss." Om regeringen förfarit så, hade den med en smula sken av rätt kunnat ställa oss inför Eder domstol. Kronan hade räddat laglighetens sken. Den kunde inte detta, den ville inte detta.

I kronans ögon var massrevolutionen ett brutalt faktum. Ett brutalt faktum kan bara upphävas av ett annat. Genom att regeringen kasserade nyvalen enligt lagen av april 1848, förnekade den sin ansvarighet, kasserade själv den domstol, inför vilken den var ansvarig. Appellen från nationalförsamlingen till folket förvandlade den så på förhand till rent sken, fiktion, bedrägeri. Genom att regeringen uppfann en första, på census vilande kammare som integrerande del av den lagstiftande församlingen, sönderslet den de organiska lagarna, lämnade den rättens grund, förfalskade den folkets val, avskar den folket från varje dom över kronans "räddande handling".

Alltså, mina herrar, detta faktum kan inte förnekas, ingen framtida historieskrivare kommer att förneka det: kronan har gjort en revolution, den har kastat det bestående rättstillståndet överända. Den kan inte appellera till de lagar, den själv så skamligt störtat. Om man lyckligt genomfört en revolution, kan man hänga sina motståndare, men man kan inte döma dem. Man kan röja dem ur vägen som besegrade fiender, men man kan inte sitta till doms över dem, som om de vore förbrytare. Efter fullförd revolution eller kontrarevolution kan man inte tillämpa lagarna mot dessa samma lagars försvarare. Detta är ett fegt hyckleri till laglighet, som Ni, mina herrar, inte komma att sanktionera genom ert utslag.

Jag har sagt Er, mina herrar, att regeringen förfalskat folkets dom över "kronans räddande handling". Och dock har folket redan avgjort sig mot kronan för nationalförsamlingen. Valen till andra kammaren äro de enda lagliga, emedan endast de ägt rum på grundval av 8:de april 1848. Och nästan alla skattevägrare ha återvalts till andra kammaren, flera av dem på två, tre olika ställen. Min medanklagade, Schneider, är själv riksdagsman för Köln. Frågan om nationalförsamlingens rätt att besluta om skattevägran är alltså redan faktiskt avgjord av folket.

Oavsett detta högsta domslut. Ni medge nog alla, mina herrar, att här inte föreligger någon förbrytelse i vanlig mening, att här överhuvud taget inte föreligger konflikt med lagen, som hör hemma inför Ert forum. Under vanliga förhållanden är den offentliga makten de bestående lagarnas tillämpare. Förbrytare är den, som bryter mot dessa lagar eller med våld söker hindra den offentliga makten i utövning därav. I vårt fall har den ena offentliga makten brutit lagen, den andra offentliga makten - likgiltigt vilkendera - har försvarat den. Striden mellan två statsmakter hör inte hemma vare sig på privaträttens eller straffrättens område.

Frågan om vem som har rätt, kronan eller nationalförsamlingen, är en historisk fråga. Alla juryer, alla domstolar i Preussen tillsammantagna kunna inte avgöra den. Del finns bara en makt som kan lösa den: historien. Jag begriper därför inte, hur man kunnat sätta oss på de anklagades bänk med stöd av le Code pénal (strafflagen).

Att det här gällde striden mellan två makter - och mellan två makter kan blott våldet avgöra - det, mina herrar, har den revolutionära och den kontrarevolutionära pressen i lika hög grad uttalat. Ett av regeringens organ proklamerade det kort före stridens avgörande. Neue Preussische Zeitung, den nuvarande regeringens organ, hade väl insett det. Några dagar före krisen yttrade den ungefär följande: "Det gäller inte längre rätt utan makt, och det skall visa sig att det gamla gudabenådade kungadömet ännu har makten". Neue Preussische Zeitung uppfattade sakläget riktigt. Våld mot våld. Segern måste avgöra mellan båda. Kontrarevolutionen har segrat, men bara första akten i dramat är slut. I England varade striden över 20 år. Karl I segrade upprepade gånger, men fick slutligen lov att bestiga schavotten. Och vem kan garantera, mina herrar, att inte den nuvarande regeringen, att inte dessa ämbetsmän som gjort och göra sig till dess verktyg, komma att dömas som högförrädare av den nuvarande kammaren eller av dess efterträdare?

Mina herrar, allmänne åklagaren har sökt motivera sitt åtal med stöd av lagarna av 6:te och 8:de april 1848. Jag har varit tvungen att bevisa för Eder, att just dessa lagar frikänna oss. Men jag hemlighåller inte, att jag aldrig erkänt dessa lagar och aldrig kommer att erkänna dem. De ha aldrig gällt för de av folkets val korade riksdagsmännen. Ännu mindre ha de kunnat föreskriva massrevolutionen vägen.

Hur ha lagarna av 6:te och 8:de april uppkommit? Genom överenskommelse mellan regeringen och de förenade lantdagarna. Man ville på denna väg åstadkomma en förbindelseled med det gamla lagliga tillståndet och måla över revolutionen, som upphävt just detta tillstånd. Män som Camphausen o.a. ansågo det viktigt att bibehålla skenet av laglig utveckling. Och hur räddade de detta sken? Genom en serie av iögonenfallande och osmakliga motsägelser. Stanna ett ögonblick, mina herrar, på den gamla lagliga ståndpunkten! Blotta tillvaron av ministern Camphausen, en ansvarig minister, en minister utan ämbetsmannakarriär, - var då inte den redan en olaglighet? Den ansvarige statsministern Camphausens ställning var olaglig. Denne lagenligt obefintlige ämbetsman sammankallar den förenade lantdagen för att låta den besluta lagar, till vilkas beslut samma lantdag icke ägde någon laglig befogenhet. Och detta sig själv upphävande och motsägande formspel kallade man laglig utveckling, iakttagande av rättsinstitut.

Men låt oss bortse från formaliteter, mina herrar! Vad var den Förenade lantdagen? En representant för gamla avsigkomna samhällsförhållanden. Revolutionen hade varit riktad just mot dessa förhållanden. Och man förelägger representanterna för det besegrade samhället organiska lagar, vilka skola erkänna, reglera, organisera revolutionen mot detta gamla samhälle? En sådan osmaklig motsägelse! Lantdagen störtades samtidigt med det gamla konungadömet. Vid detta tillfälle stå vi, mina herrar, öga mot öga med den s.k. rättsliga grundvalen. Jag är dess mera nödgad att ingå på denna punkt, som vi med rätta gälla för fiender till den rättsliga grundvalen, som lagarna av 6:te och 8:de april blott ha att tacka ett formellt erkännande av den rättsliga grundvalen för sin tillvaro. Lantdagen representerade framförallt de stora jordagodsen. De stora jordagodsen voro verkligen grundvalen för det medeltida, det feodala samhället.

Det modärna borgerliga samhället, vårt samhälle, vilar däremot på industrin och handeln. Jordegendomen själv har förlorat alla sina förutvarande existensvillkor. Den har blivit beroende av industri och handel. Därför bedrives lantbruket numera industriellt, och de gamla feodalherrarna ha nedsjunkit till fabrikörer av nötboskap, ull, säd, rovor, brännvin o.d., till handlande med dessa industriprodukter och jämnställda med alla andra handelsmän! Hur gärna de än skulle vilja fasthålla vid sina gamla fördomar, förvandlas de dock i praktiken till borgare, vilka till lägsta möjliga kostnader producera det mesta möjliga, vilka göra inköp, där detta kan ske billigast och sälja, där detta kan ske dyrast. Dessa herrars levnads-, produktions- och förvärvssätt bevisar alltså redan i och för sig oriktigheten av deras nedärvda högtravande inbillningar. Jordegendomen som härskande samhällselement förutsätter det medeltida produktions- och samfärdselsystemet. Den Förenade lantdagen representerade detta medeltida produktions- och samfärdselsystem, som för längesedan upphört att existera och vilkets representanter, hur mycket de än fasthålla vid de gamla privilegierna, dock i lika hög grad som andra delta i åtnjutandet och exploaterandet av det nya samhällets fördelar. Det nya borgerliga, på helt andra grundvalar, på ett förändrat produktionssystem baserade samhället måste rycka till sig också den politiska makten. Det måste rycka den ur händerna på dem, vilka representerade det samhälle som förgicks, en politisk makt vars hela organisation framgått ur helt olika materiella grundbetingelser. Därav revolutionen. Revolutionen var därför lika mycket riktad mot den absoluta kungamakten, det gamla samhällets högsta politiska uttryck, som mot ståndsrepresentationen, som representerade en för länge sedan av den modärna industrin tillintetgjord samhällsordning eller på sin höjd anspråksfulla spillror av de för varje dag av borgarsamhället allt mer överflyglade, i bakgrunden tillbakaträngda upplösta stånden. Hur kan man då få det infallet att låta Förenade lantdagen, det gamla samhällets representant, diktera lagar för det nya, i revolutionen till sin rätt komna samhället?

Som man föreger för att hävda den rättsliga grundvalen. Men, mina herrar, vad mena Ni med den rättsliga grundvalens hävdande?

Jo, hävdandet av lagar som tillhöra en förgången samhällsepok, som stiftats av representanter för samhällsintressen, vilka förgåtts eller förgås, och alltså blott upphöja dessa i motsägelse till de allmänna behoven befintliga intressena till lag.

Men samhället vilar inte på lagen. Det är en juridisk inbillning. Lagen måste i stället vila på samhället, måste vara uttryck för dess gemensamma, ur det respektiva materiella produktionssystemet framsprungna intressen och behov gentemot individens godtycke. Code Napoleon som jag håller här i handen har inte frambragt det modärna borgerliga samhället. Det under 18:de århundradet uppkomna, under 19:de århundradet vidare utvecklade borgerliga samhället tar i stället bara lagligt uttryck i coden. Så fort den upphört att representera samhällsförhållandena är den inte längre mer än en bunt papper. Ni kan inte göra de gamla lagarna till grundval för den nya samhällsutvecklingen likaså lite som dessa gamla lagar gjort de gamla lagliga förhållandena. De ha framsprungit ur dessa gamla förhållanden, och med dem måste de försvinna. De förändras med naturnödvändighet samtidigt med de växlande levnadsförhållandena. Hävdandet av de gamla lagarna gentemot de nya behoven och anspråken hos samhällsutvecklingen är när allt kommer omkring inget annat än ett skenheligt hävdande av otidsenliga särintressen gentemot det tidsenliga samintresset. Ett dylikt hävdande av den rättsliga grundvalen vill ge sådana särintressen härskande kraft, fast de inte längre härska. Det vill påtvinga samhället lagar som äro dömda genom detta samhälles levnadsförhållanden, hela dess förvärvssystem, dess samfärdsel, dess materiella produktion. Det vill bibehålla lagstiftare i funktion, vilka numera blott hävda särintressen. Det vill missbruka statsmakten för att med våld överordna minoritetens intressen över majoritetens. Det kommer alltså varje ögonblick i konflikt med de förefintliga behoven, hämmar samfärdseln, industrin, förbereder samhälliga kriser, som tar sig uttryck i politiska revolutioner. Detta är den verkliga meningen med tillgivenheten för den rättsliga grundvalen och hävdandet av den rättsliga grundvalen. Och på denna fras om den rättsliga grundvalen, som antingen beror på bedrägeri eller omedvetet självbedrägeri, stödde man sammankallandet av Förenade lantdagen och lät så denna lantdag fabricera organiska lagar för den av revolutionen nödvändiggjorda och av denna frambragta nationalförsamlingen. Och efter dessa lagar vill man döma nationalförsamlingen!

Nationalförsamlingen representerade det modärna borgerliga samhället gentemot det i Förenade lantdagen representerade feodala samhället. Den var vald av folket för att självständigt fastställa en författning som motsvarade de med den hittillsvarande politiska organisationen och de hittillsvarande lagarna i konflikt komna levnadsförhållandena. Den var därför redan a priori suverän, konstituerande. Om den inte dess mindre nedlät sig till överenskommelsens ståndpunkt, så var det ren formell hövlighet mot kronan, ren ceremoni. Jag behöver här inte undersöka, huruvida nationalförsamlingen med hänsyn till folket hade rätt att ställa sig på överenskommelsens ståndpunkt. Enligt dess mening skulle en konflikt med kronan undvikas genom båda parternas goda vilja. Men så mycket är klart: de med den förenade lantdagen överenskomna lagarna av 6:te och 8:de april voro formellt ogiltiga. De ha faktisk betydelse blott så tillvida som de uttala och konstatera de villkor, under vilka nationalförsamlingen kunde vara ett verkligt uttryck för folksuveräniteten. Den Förenade lantdagens lagstiftning var blott en form som sparade kronan förödmjukelsen att proklamera: "Jag är besegrad!"

Jag övergår nu, herrar jurymän, till att närmare belysa allmänne åklagarens motivering för vårt åtal.

Åklagaren säger: "Kronan har avhänt sig själv en del av den makt som låg odelad i dess hand. Inte ens i det vanliga livet har en avträdelseurkund större bärvidd än de klara ord vari avträdelsen erkännes. Men lagen av den 8:de april 1848 varken tillerkänner nationalförsamlingen skattevägransrätt eller fastslår Berlin som nödvändigt residens för nationalförsamlingen."

Mina herrar! Makten låg sönderkrossad i kronans hand. Den avstod från makten för att rädda dess spillror. Ni erinra Er, mina herrar, hur konungen omedelbart efter sin tronbestigning i Königsberg och Berlin formligen givit sitt hedersord i pant på att inte bevilja en konstitutionell författning. Ni erinra Er hur konungen 1847 vid öppnandet av den förenade lantdagen heligt och dyrt svor, att han inte skulle tåla ett pappersstycke mellan sig och sitt folk. Konungen har efter mars 1848, har i den oktrojerade författningen proklamerat sig själv som konstitutionell konung. Han har skjutit in denna abstrakta välska lyx mellan sig och sitt folk. Vågar verkligen regeringen påstå, att konungen frivilligt givit sina högtidliga försäkringar en så iögonen fallande dementi, att han frivilligt inför hela Europa gjort sig skyldig till den odrägliga inkonsekvensen att gå med på överenskommelsen om författningen. Konungen gjorde de eftergifter, vartill revolutionen tvang honom. Varken mer eller mindre!

Åklagarens populära liknelse bevisar tyvärr ingenting. Visserligen är det sant, att om jag avstår från något, avstår jag inte från mer än det, jag uttryckligen avstår från. Om jag skänker Er något, så vore det verkligen oförskämt av Er att med stöd av mitt gåvobrev vilja pressa fram ytterligare skänker av mig. Men det var just folket, som var givaren efter marsdagarna, och kronan, som mottog gåvan. Det är självklart, att gåvan måste tydas i givarens och inte i mottagarens mening, i folkets och inte i kronans.

Kronans absoluta makt var bruten. Folket hade segrat. Båda slöto vapenstillestånd, och folket blev bedraget. Att det blev bedraget, mina herrar, regeringen har bemödat sig om att utförligt bevisa det för Er. För att bestrida nationalförsamlingen rätten till skattevägran har regeringen i vidlyftiga ordalag sökt bevisa, att om något i den riktningen finns i lagen av 6:te april 1848, det i varje fall inte längre finns i lagen av 8:de april 1848. Alltså hade man begagnat denna mellantid för att två dagar efteråt beröva folkrepresentanterna de rättigheter, som man två dagar förut medgivit dem. Kunde regeringen mera lysande ha komprometterat kronans ärlighet, kunde den ovederläggligare bevisa, att man ville bedraga folket?

Åklagaren säger vidare: "Rätten till förflyttning och ajournering av nationalförsamlingen är en följd av den exekutiva makten och erkänd i alla konstitutionella länder".

Vad den exekutiva maktens rätt att förflytta de lagstiftande kamrarna beträffar, så uppfordrar jag allmänne åklagaren att anföra en enda lag som exempel. I England skulle t.ex. konungen enligt gammal historisk rätt kunna kalla parlamentet till vilken som helst ort, han behagade. Det existerar ingen lag, varigenom London skulle vara bestämd till parlamentets legala residens. Ni vet, mina herrar, att i England överhuvudtaget de största friheter sanktionerats genom vanans rätt, inte genom skriven lag, så exempelvis pressfriheten. Men ett infall hos en engelsk regering att förlägga parlamentet från London till Windsor eller Richmond - det är tillräckligt att uttala det för att inse dess omöjlighet.

Visserligen är det sant, att i konstitutionella länder kronan har rätt att ajournera kamrarna. Men glöm inte, att å andra sidan i alla konstitutioner fastslagits den tid, på vilken kamrarna få ajourneras och efter vars utgång de åter måste inkallas. I Preussen existerade ingen konstitution, den skulle först göras. Det existerade ingen i lag stadgad termin för återinkallande av den ajournerade kammaren, - alltså ägde kronan inte heller ajourneringsrätt. Eljes skulle kronan kunna ajournera kamrarna på 10 dar, på 10 år, för evigt. Var fanns det någon garanti för att kamrarna någonsin skulle sammankallas eller få hålla på med sina sammanträden? Kamrarnas existens jämte kronan var överlämnad åt kronans godtycke, den lagstiftande makten hade blivit en fiktion, om nu här en gång skall talas om en lagstiftande makt.

Mina herrar! Ni se på detta exempel, vart det bär att vilja mäta konflikten mellan preussiska kronan och preussiska nationalförsamlingen efter förhållandena i konstitutionella länder. Det för till hävdande av den absoluta monarkin. Å ena sidan tillskriver man kronan rättigheterna hos en konstitutionell exekutiv makt, å andra sidan existerar ingen lag, ingen praxis, ingen organisk institution som ålägger densamma inskränkningarna hos den konstitutionella exekutiva makten. Man fordrar av folkrepresentationen: "Du skall spela rollen av konstitutionell kammare åt en absolut monark!" Behöver man ytterligare framhålla att i föreliggande fall ingen exekutiv makt stod jämsides med en legislativ makt, att den konstitutionella maktfördelningen inte kan tillämpas på den preussiska nationalförsamlingen och den preussiska kronan.

Bortse från revolutionen och håll bara fast vid överenskommelseteorin! Enligt just denna teori stodo två suveräna makter här emot varandra. Det är inget tvivel underkastat. Av dessa två makter måste den ena spränga den andra. Två suveräna makter kan inte funktionera samtidigt och vid varandras sida i en enda stat. Detta är en meningslöshet liksom qvadratura circuli. Den faktiska makten måste avgöra mellan de två suveräniteterna. Men vi, vi ha inte här att undersöka möjligheten eller omöjligheten av en överenskommelse dem emellan.

Nåväl! Två makter trädde i relation till varandra för att sluta fördrag. Camphausen förutsatte själv möjligheten av att detta fördrag inte skulle komma till stånd. Från talarstolen gjorde han lantdagsrepresentanterna och riksdagsmännen uppmärksamma på den fara, som skulle hota landet, om förlikningen ej kom till stånd. Faran låg i den konstituerande nationalförsamlingens ursprungliga förhållande till kronan, och efteråt vill man göra nationalförsamlingen ansvarig för denna fara genom att förneka detta ursprungliga förhållande, genom att förvandla den till en konstitutionell kammare! Man vill lösa svårigheten genom att bortse från den!

Jag tror mig ha bevisat, mina herrar, att kronan varken ägde rätt att förflytta eller ajournera den konstituerande nationalförsamlingen.

Men allmänne åklagaren har inte inskränkt sig till att undersöka, ifall kronan hade rätt att förflytta nationalförsamlingen. Han söker bevisa ändamålsenligheten av denna förflyttning. "Hade det inte varit ändamålsenligt", utropar han, "om nationalförsamlingen efterkommit kronans vilja och begivit sig till Brandenburg?" Allmänne åklagaren finner denna ändamålsenlighet motiverad av själva kammarens läge. Den var ofri i Berlin o.s.v. Men ligger inte emellertid kronans avsikt vid denna förflyttning klar i dagen? Har den inte själv avklätt varje officiellt anfört motiv för förläggningen dess sken av verklighet? Det gällde inte överläggningarnas frihet, det gällde att antingen sända hem nationalförsamlingen och oktrojera en författning eller genom inkallande av eftergivna ställföreträdare skapa en skenrepresentation. Då mot förmodan ett beslutmässigt antal riksdagsmän infann sig i Brandenburg, då uppgav man hyckleriet, då förklarade man nationalförsamlingen upplöst.

För övrigt - det är självklart - kronan hade inte rätt att förklara nationalförsamlingen fri eller ofri. Ingen utom denna själv kunde avgöra, om den åtnjöt eller inte åtnjöt den nödvändiga friheten vid överläggningarna. Ingenting är bekvämare för kronan än att vid varje densamma misshagligt beslut av nationalförsamlingen förklara denna ofri, otillräknelig och upphäva den.

Åklagaren har också talat om regeringens plikt att skydda nationalförsamlingens värdighet mot berlinbefolkningens terrorism. Detta argument ljuder som en satir mot regeringen. Om uppförandet mot personerna vill jag inte tala, och dessa personer voro i alla fall folkets valda representanter. Man har på alla sätt sökt förödmjuka dem, förföljt dem på det infamaste, man har så att säga anställt en vild jakt på dem.

Låt oss lämna personerna ur räkningen! Hur har man hävdat nationalförsamlingens värdighet vid dess arbete? Dess arkiv har prisgivits soldatesken, vilka förvandlade de olika avdelningarnas dokument, de kungl. sändeskrivelserna, lagpropositionerna, förarbetena till fidibussar, tände upp eld med dem, trampade sönder dem under sina fötter. Man iakttog inte ens de juridiska formaliteterna, - man bemäktigade sig arkivet utan att göra någon inventarieförteckning däröver. Det tillhörde planen att tillintetgöra dessa för folket så kostsamma arbeten för att bättre kunna förtala nationalförsamlingen, för att kunna skaffa ur världen för regeringen och aristokraterna förhatliga reformplaner. Och är det inte efter allt detta rentav löjligt att påstå att regeringen förlagt nationalförsamlingen från Berlin till Brandenburg av öm omtanke om dess värdighet?

Jag kommer nu till allmänne åklagarens yttranden om skattevägransbeslutets formella giltighet. För att göra skattevägringsbeslutet formellt giltigt, säger allmänne åklagaren, måste nationalförsamlingen underkasta sitt beslut kronans sanktion.

Men, mina herrar, kronan mötte inte nationalförsamlingen i egen person, den mötte den i ministären Brandenburg. Med denna ministär Brandenburg - denna orimlighet begär allmänne åklagaren - hade alltså nationalförsamlingen måst träffa avtal för att proklamera denna ministär som högförrädisk, för att vägra den skatten! Vad betyder en dylik oerhörd begäran annat än att nationalförsamlingen skulle besluta sig för ovillkorlig underkastelse under varje fordran från ministären Brandenburg?

Skattevägransbeslutet var, säger allmänne åklagaren, också formellt ogiltigt, då först vid andra läsningen ett förslag kan bli lag.

Å ena sidan sätter man sig över de väsentliga former, varvid man var bunden gentemot nationalförsamlingen, - å andra sidan kräver man av nationalförsamlingen iakttagande av de oväsentligaste formaliteter.

Intet är enklare! Ett för kronan misshagligt förslag går igenom vid första läsningen. Andra läsningen hindras med väpnat våld. Lagen är och förblir ogiltig, emedan den ej gått igenom andra läsningen. Allmänne åklagaren förbiser det exceptionella tillstånd som rådde, då folkrepresentanterna, hotade av bajonetter i sin plenisal, fattade detta beslut. Regeringen begår våldskupp mot våldskupp. Den kränker hänsynslöst de viktigaste lagarna, babeas-corpus-akterna, borgarbeväpningslagen. Den inför godtyckligt den oinskränktaste militärdespotism under belägringstillståndets etikett. Den jagar själva folkrepresentanterna för hin i våld. Och medan man på ena sidan skamlöst kränker alla lagar, kräver man på andra sidan den noggrannaste efterföljd t.o.m. av ett reglemente.

Jag vet inte om det är avsiktlig förfalskning - det är långt ifrån att jag vill förutsätta dylik från den allmänne åklagaren - eller ovetenhet, då han säger: "Nationalförsamlingen har inte velat någon medling, den har inte sökt någon medling."

Om folket förebrår nationalförsamlingen i Berlin något, så är det dess medlingsbegär. Om medlemmarna i nationalförsamlingen själv känner ånger, så är det ånger över överenskommelselustan. Det var överenskommelselustan, som så småningom gjorde den främmande för folket, som kom den att förlora alla positioner, som slutligen utsatte den för kronans angrepp utan att den hade folket bakom ryggen på sig. Då den äntligen ville hävda sin vilja en gång, så stod den där ensam och övergiven, vanmäktig, just emedan den ej förstod att i rätt tid ha och hävda en egen vilja. Den visade denna överenskommelselusta för första gången, då den förnekade revolutionen och sanktionerade överenskommelseteorin, då den nedsatte sig själv från att vara en revolutionär nationalförsamling till att bli ett tvetydigt sällskap underhandlare. Den drev medlingssjukan till ytterlighet, då den accepterade Pfuels skenbara erkännande av Steins kommando som fullgiltigt. Kungörandet av detta kommando hade självt blivit en fars, då det inte längre kunde vara annat än ett komiskt eko av Wrangels kommando. Och dock grep nationalförsamlingen, i stället för ett negligera det - med båda händer den försvagande, till fullständig innehållslöshet reducerande tolkningen, som ministären Pfuel gjorde.

För att undvika varje allvarlig konflikt med kronan mottog den skenskuggan av en demonstration mot den gamla reaktionära armén såsom en verklig demonstration. Något som inte ens var en skenlösning av konflikten, hycklade den sig på allvar anse som konfliktens verkliga lösning. Så lite stridslysten, så ytterst medlingsbenägen var denna nationalförsamling, vilken allmänne åklagaren framställer som en självsvåldig grälmakare.

Skall jag peka på ännu ett symptom för denna kammares medlingslystna natur? Erinren Er, mina herrar, nationalförsamlingens överenskommelse med Pfuel om expropriationslagen. Om nationalförsamlingen inte förstod att krossa fienden i hären, så gällde det framförallt att vinna en vän i bondeståndet. Även därifrån avstod den. Det gällde för den framför allt - t.o.m. framför självuppehållelseintresset - att medla, att undvika, under alla villkor undvika konflikten med kronan. Och man förebrår denna nationalförsamling att inte ha velat medling, inte försökt medling? - Den försökte medla ännu sedan konflikten brutit ut. Mina herrar, ni känna Unruhs broschyr, - han är en man från centern. Ni ha därav sett, vad allt man försökte för att undvika brytningen, hur man sände deputationer till kronan, som inte släpptes in, hur enskilda riksdagsmän sökte övertala ministrarna, vilka förnämt högdraget visade dem tillbaka, hur man ville göra eftergifter, som utskrattades. T.o.m. ännu i detta ögonblick, då det bara kunde vara fråga om att rusta till krig, ville nationalförsamlingen sluta fred.

Och denna nationalförsamling anklagar allmänne åklagaren för att ej ha velat medling, ej försökt medling!

Nationalförsamlingen i Berlin hängav sig tydligen åt den största illusion, förstod inte sin egen ställning, sina egna existensvillkor, då den före konflikten, under konflikten ännu ansåg möjlig och sökte åstadkomma en överenskommelse i godo, en förlikning med kronan.

Kronan ville ingen medling, kunde inte vilja någon medling. - Låt oss inte missta oss om naturen av den strid, herrar jurymän, vilken under mars bröt ut och sedan fördes mellan nationalförsamlingen och kronan. Det är här inte frågan om en vanlig konflikt mellan en ministär och en parlamentarisk opposition, det gällde inte en konflikt mellan folk som voro ministrar och folk som ville bli ministrar, det är inte frågan om en partistrid mellan två politiska fraktioner i en lagstiftande kammare. Det är möjligt att medlemmar av nationalförsamlingen, av minoriteten eller majoriteten, inbillade sig allt detta. Det är inte underhandlarnas mening, - det är nationalförsamlingens verkliga historiska ställning, sådan den framgått ur den europeiska revolutionen och den av denna betingade marsrevolutionen, den ensam är det som avgör. Det som här förelåg var inte någon politisk konflikt mellan två fraktioner på ett och samma samhälles grund, det var en konflikt mellan två hela samhällen, en social konflikt som antagit politisk gestalt, det var striden mellan det gamla feodalbyråkratiska och det modärna borgerliga samhället, striden mellan den fria konkurrensens samhälle och skråväsendets samhälle, mellan jordägarnas samhälle och industriherrarnas samhälle, mellan trons samhälle och vetandets samhälle.

Det gamla samhällets naturliga politiska uttryck var kronan av guds nåde, den förmyndaraktiga byråkratin, den självständiga armén. Den naturliga sociala grundvalen för denna gamla politiska makt, det var den privilegierade adliga jordegendomen med dess livegna eller nästan livegna bönder, den lilla patriarkaliskt eller skråmässigt organiserade industrin, de från varandra avstängda ständerna, den brutala motsättningen mellan stad och land och framförallt landets herravälde över staden.

Den gamla politiska makten - gudabenådad krona, myndig byråkrati, självständig här - såg sin egentliga fasta verklighetsgrund försvinna under fötterna på sig, så snart det gamla samhällets grundval, den privilegierade adliga jordegendomen, adeln själv, landets herravälde över staden, lantfolkets avhängighet och den efter alla dessa levnadsförhållanden avpassade lagstiftningen såsom kommunalförordning, kriminallag o. dyl. antastades. Nationalförsamlingen begick detta attentat.

Å andra sidan såg detta gamla samhälle den politiska makten glida sig ur händerna så snart kronan, byråkratin och hären fingo avstå från sina feodala privilegier. Och nationalförsamlingen ville kassera dessa privilegier. Intet under alltså att här, byråkrati och adel gemensamt sökte förmå kronan till en våldskupp. Intet under att kronan, som visste, att dess eget intresse stod i intimaste sammanhang med det gamla feodal-byråkratiska samhället, lät förmå sig till statskuppen. Kronan var nämligen just representant för det feodal-aristokratiska samhället, liksom nationalförsamlingen var det modärna borgerliga samhällets representant. Det ligger i dettas livsbetingelser att byråkrati och här förnedras från handelns och industrins behärskare till dess verktyg, göras till blotta verktyg för den borgerliga samfärdseln. Den kan inte tåla att lantbruket inskränkes av feodala privilegier, industrin genom byråkratiskt förmynderskap. Detta strider mot dess livsprincip: den fria konkurrensen. Den kan inte tåla att de utrikes handelsförhållandena regleras genom hänsyn till en internationell hovpolitik i st. f. efter nationalproduktionens intresse. Den måste underordna finansförvaltningen under produktionsbehoven, medan den gamla staten måste underordna produktionen under gudsnådeskronans behov och lappandet av de kungliga murarna, de sociala stödjepelarna för denna krona. Som den modärna industrin faktiskt nivellerar, så måste det modärna samhället upprycka varje juridisk och politisk skranka mellan stad och land. Inom detta finns det bara klasser, men inte längre några ständer. Dess utveckling består i striden mellan dessa klasser, men dessa stå enade mot ständerna och deras gudabenådade kungadöme.

Kungadömet av guds nåde, det gamla feodal-byråkratiska samhällets högsta politiska representant, kan därför inte göra det modärna borgerliga samhället några uppriktiga eftergifter. Självuppehållelsedriften, det samhälle som står bakom det, varpå det stöder sig, skall alltid på nytt driva det att ta tillbaka de gjorda koncessionerna, hävda sin feodala karaktär, riskera kontrarevolutionen!

Efter en revolution är kontrarevolutionen alltid kronans städse förnyade livsvillkor.

Å andra sidan kan inte heller det modärna borgerliga samhället vila, förrän det krossat och upphävt den officiellt nedärvda makt, varigenom det gamla samhället ännu med våld kan hålla sig uppe - dess statsmakt. Kronans av guds nåde herravälde är nämligen just de föråldrade samhällselementens herravälde.

Alltså ingen fred längre mellan dessa båda samhällen. Deras materiella intressen och behov betinga en strid på liv och död, - det ena måste segra, det andra kuvas. Detta är den enda möjliga medlingen dem emellan. Alltså inte heller någon fred mellan de högsta politiska representanterna för dessa båda samhällen, mellan kronan och folkrepresentationen. Därför hade nationalförsamlingen bara valet mellan att ge efter för det gamla samhället eller uppträda som självständig makt gentemot kronan.

Mina herrar, allmänne åklagaren har betecknat skattevägran som en åtgärd vilken "skakar samhället i dess grundvalar". Skattevägran har intet att göra med samhällets grundvalar.

Varpå beror det, mina herrar, att skatterna, deras beviljande eller vägrande, spela en så stor roll i konstitutionalismens historia? Det är enkelt att förklara. Som de livegna med kontanta pängar köpa sig sina privilegier av feodalherrarna, så köpa hela folk sina av feodalkungarna. Konungarna behöva pängar i sina krig med främmande folk och särskilt i sina strider mot feodalherrarna. Ju mer handeln och industrin utvecklade sig, dess mer pängar behövde de. Men i samma mån som det tredje ståndet, borgarståndet, utvecklade sig, i samma mån hade det allt större pänningmedel till sitt förfogande. I samma mån köpte det allt fler friheter av kungarna genom skatter. För att garantera sig dessa friheter förbehöll den sig rätt att förnya pänningprestationerna i vissa terminer: skattebevillnings- och skattevägransrätt. Särskilt i den engelska historien kan Ni följa denna utveckling in i de minsta detaljer.

I det medeltida samhället voro alltså skatterna det enda bandet mellan det uppkommande borgerliga samhället och den härskande feodala staten, det band, varigenom den senare tvangs göra det förra eftergifter, ge vika för dess utveckling och anpassa sig efter dess behov. I de modärna staterna har denna skattebevillnings- och skattevägringsrätt förvandlats till en borgarsamhällets kontroll över dess gemensamma intressens förvaltningsutskott - regeringen.

Partiell skattevägran finner Ni därför som integrerande beståndsdel hos varje konstitutionell mekanism. Detta slag av skattevägran äger rum, så ofta budgeten förkastas. Den löpande budgeten är bara beviljad för en viss bestämd tid. Kamrarna måste dessutom, så snart de ajournerats, återinkallas efter ytterst korta mellantider. Kronan kan därför inte göra sig oavhängig. Skatterna ha definitivt vägrats genom budgetens förkastande, så snart den nya kammaren ej medför någon majoritet åt ministären eller kronan inte utnämner en ministär i de nya kamrarnas riktning. Budgetens förkastande är alltså en skattevägran i parlamentarisk form. Denna form var inte användbar i föreliggande konflikt, emedan konstitutionen ännu inte existerade utan först måste skapas.

Men en sådan skattevägran som här föreligger, en skattevägran som inte bara förkastar den nya budgeten utan t.o.m. förbjuder betalning av de löpande skatterna, är inte ens något oerhört. Den var ett särdeles ofta förekommande faktum under medeltiden. T.o.m. den gamla tyska riksdagen och de gamla feodala brandenburgiska ständerna ha fattat beslut om skattevägran. Och i modärna konstitutionella länder saknas det icke exempel därpå. 1832 medförde skattevägran i England ministären Wellingtons störtande. Och betänk väl, mina herrar, att det inte var parlamentet som i England beslutat skattevägran, utan att det var folket som av egen maktfullkomlighet proklamerade och genomförde den. Men England är konstitutionalismens historiska land.

Jag är långt ifrån att vilja neka därtill. Den engelska revolutionen, som bragte Karl I på schavotten, började med skattevägran. Den nordamerikanska revolutionen, som slutade med Nordamerikas oavhängighetsförklaring från England, började med skattevägran. Skattevägran kan också i Preussen bli förelöpare för mycket svåra saker. Men det var inte John Hampden, som bragte Karl I på schavotten, utan bara dennes egensinne, dennes avhängighet av de feodala ständerna, dennes övermodiga inbillning som kom honom att söka med våld kväva oavvisliga fordringar hos det nya uppväxande samhället. Skattevägran är bara ett symptom på tvedräkten mellan krona och folk, bara ett bevis för att konflikten mellan regering och folk redan nått en hotande höjd. Den frambringar icke tvedräkten eller konflikten. Den uttrycker bara förefintligheten av detta faktum. I värsta fall följes den av den bestående regeringens, den förhandenvarande statsformens störtande. Det gamla samhällets grundvalar beröres inte därav. Och speciellt i föreliggande fall var ju skattevägran nödvärn just från samhällets sida mot regeringen, som hotade det i dess grundvalar.

Allmänne åklagaren förebrår oss slutligen att vi, som han menar, i det åtalade uppropet gått längre än nationalförsamlingen själv. "För det första har nationalförsamlingen inte publicerat sitt beslut". Behöver jag ingå på allvarligt svaromål, mina herrar, på att skattevägransbeslutet inte ens publicerats i lagsamlingen? För det andra skall så nationalförsamlingen inte, som vi, ha uppfordrat till våld och överhuvud taget inte, som vi, velat beträda revolutionens mark utan velat hålla sig på laglig grund.

Förut framställde allmänne åklagaren nationalförsamlingen som olaglig, nu som laglig, - båda gångerna för att framställa oss som förbrytare. Om skatteindrivningen förklarats olaglig, måste jag då inte med våld hindra det tvångsvisa utövandet av denna olaglighet? T.o.m. från denna ståndpunkt voro vi därför berättigade att driva ut våld med våld. För övrigt är det alldeles riktigt att nationalförsamlingen ville hålla sig på rent laglig mark, på det passiva motståndets mark. Det stod två vägar öppna för den. Den revolutionära. Den undvek denna. Herrarna ville inte riskera sina huvud. Eller skattevägran som stannade vid passivt motstånd. Den beträdde denna väg. Men folket måste vid utövande av skattevägringen ställa sig på revolutionär mark. Nationalförsamlingens hållning var på intet vis normgivande för folket. Nationalförsamlingen har inga rättigheter för egen räkning, folket har bara överlåtit hävdandet av dess egna rättigheter åt den. Om den inte utför sitt mandat, så är det upphävt. Då träder folket i egen person fram på scenen och handlar av egen maktfullkomlighet. Om t.ex. en nationalförsamling sålt sig till en förrädisk regering, så måste folket jaga bort båda, regering och nationalförsamling. Om kronan gör en kontrarevolution, så svarar folket med rätta med revolution. Därtill behöver det icke bifall av någon nationalförsamling. Men att preussiska regeringen försökt begå ett högförrädiskt attentat, det har nationalförsamlingen själv uttalat.

Jag gör en kort resumé, herrar jurymän. Lagarna av 6:te och 8:de april 1848 kan allmänne åklagaren inte åberopa sig på gentemot oss, sedan kronan själv slitit sönder dem. Dessa lagar kunna inte i och för sig fälla något avgörande, emedan de äro godtyckliga maktverk av den Förenade lantdagen. Nationalförsamlingens skattevägransbeslut var formellt och reellt giltigt. Vi ha i vårt upprop gått längre än nationalförsamlingen. Detta var vår rätt och vår plikt.

Jag upprepar slutligen, att ännu bara dramats första akt är slut. De båda samhällenas, det medeltidas och det borgerligas, strid kommer att ånyo föras i politiska former. Samma konflikter komma att börja på nytt, så snart nationalförsamlingen träder samman. Redan profeterar ministärens eget organ Neue Preussische Zeitung, att det är samma personer som valts på nytt och att det kommer att bli nödvändigt att för andra gången spränga nationalförsamlingen.

Men vilken väg nationalförsamlingen än må beträda, det nödvändiga resultatet kan inte vara något annat än fullständig seger för kontrarevolutionen eller ny segerrik revolution. Kanske är revolutionens seger möjlig först efter fullbordad kontrarevolution.

Den åtalade Schapper erhåller ordet.

[Försvarstal av Karl Schapper]

Herrar jurymän! Efter min medanklagade, herr Marx', försvarstal har jag bara några få ord att ytterligare rikta till Eder. Allmänne åklagaren har försökt att vid åtalet mot oss ställa sig på konstitutionell mark, men detta har - Ni torde därom vara eniga med mig - lyckats honom illa. Han har sökt bevisa: 1) att kungen haft rätt att ajournera och upplösa den konstituerande preussiska nationalförsamlingen och att denna följaktligen efter den 9:de november f.å. inte längre kunde fatta några beslut, alltså inte heller skattevägransbeslutet; 2) att nationalförsamlingen överhuvudtaget ej ägt rätt att vägra skatter; 3) att t.o.m. om den haft rätt att vägra skatterna den ändå ej utan det största tvångsläge bort utöva densamma, då ett dylikt medel för till inbördes krig, - och detta största tvångsläge hade ännu ej förefunnits; samt slutligen 4) att vi, som här äro åtalade, gått vida längre än herrar underhandlare, att vi rent ut sökt bringa skattevägransbeslutet i tillämpning och följaktligen vore hemfallna under strafflagen.

Tillåt mig, herrar jurymän, att utveckla mina meningar angående dessa punkter i motsättning till den allmänne åklagarens. - I mars månad hade folket segrat, den absoluta monarkin var bruten, det stod t.o.m. i folkets skön att helt upphäva monarkin. Majoriteten av folket förklarade sig dock för det konstitutionella konungadömet och för ett fastslående genom dess representanter av konungens rättigheter och befogenheter å ena sidan och folkets å andra sidan.

Folksuveräniteten hade högtidligt erkänts. Den konstituerande nationalförsamlingen inkallades och den stod om inte över kronan så åtminstone jämnbördig med den. Vi ha här två moraliska personer som ha att avsluta ett kontrakt med varandra - ingendera har rätt att fullständigt upphäva, tillintetgöra den andre - ty eljes upphör varje överenskommelse, varje avtal. Om kungen av bekymmer om nationalförsamlingen kunde förlägga den från Berlin till Brandenburg, så hade denna lika så stor rätt att förlägga konungen från Potsdam till Berlin av bekymmer om hans person. Om konungen hade rätt att spränga den konstituerande lagförsamlingen, så hade denna ändå mycket större rätt att jaga bort kungen. Och denna rätt har allmänne åklagaren sannolikt inte velat tillskriva nationalförsamlingen. Kontrarevolutionen har genom skickliga manövrer segrat för tillfället, och denna seger har givit den rätt att handla efter sitt förgottfinnande, - så hade allmänne åklagaren bort säga, men inte sökt ställa sig på konstitutionellt rättslig grundval.

Beträffande den andra punkten vill jag inte stödja mig på en massa gamla, möglade, antediluviala lagar, som statsprokuratorn gjort, utan på det sunda bondförståndet. Herrar jurymän, i en konstitutionell stat är kungen högsta magistrat. Han har av folket erhållit i uppdrag att tillämpa lagarna i allas intresse och inte bara i sitt hus eller sin kasts intresse. - Därför betalar folket honom. - Uppfyller han nu inte längre sin uppgift, så erhåller han inte heller längre några pängar, - det är enkelt och högst konstitutionelit-borgerligt. I denna riktning handlade den konstituerande nationalförsamlingen då den beslöt skattevägran, och den hade fullkomligt rätt därtill.

Rörande den tredje punkten sade allmänne åklagaren, att det ännu ej varit nödvändigt att vägra skatterna t.o.m. om nationalförsamlingen ägt rätt därtill. Jag påstår, att den bort göra det förr. Då hade vi inte för tillfället besegrats av kontrarevolutionen. - Förre talaren har redan ytterst klart bevisat, att det här inte är enskilda personer eller fraktioner, som bekämpa varandra, utan att det är det gamla utlevade feodalsamhället och det efter herraväldet strävande borgarsamhället som möta varandra som fiender, att detta är en strid på liv och död, att det här gäller att bevisa, om vi tyskar ännu ha tillräckligt livskraft för att arbeta oss ut ur ett tillstånd, som vi redan länge hade bort upphäva, eller om vi verkligen är på väg bakåt och måste hemfalla åt asiatisk despotism.

Att kronan och dess representanter inte menade uppriktigt med sina löften i mars, det var redan i augusti klart för dem, som förut trott på dess redlighet. Då hade man bort låta bli att ingå ett ohållbart vapenstillestånd och i stället upptagit striden. I så fall hade vårt fosterland säkert befriats från outsägligt mycket elände.

Ni erinren Er, mina herrar, riksdagsman Steins motion. Han krävde helt enkelt att ministären skulle ådagalägga sin uppriktiga tillgivenhet för den konstitutionella institutionen genom att göra det till en hedersplikt för de reaktionära officerarna att träda ut ur hären. Vad gjorde kronans tjänare? De vägrade utföra nationalförsamlingens beslut och avträdde sina platser. Då kom andra, som gav halva löften för att vinna tid, emedan man då inte vågade öppet framträda med sina planer. Hade man menat uppriktigt, hade man verkligen velat uppge det gamla feodalsamhället och erkänna det borgerliga, så hade man utfört den av Stein föreslagna åtgärden redan föregående år och hade då inte råkat i konflikt med nationalförsamlingen. Faktiskt är, mina herrar, att officerarna i ett konstitutionellt land inte längre äro konungens tjänare utan tjänare åt den stat, som betalar dem för deras tjänster. Gilla de nu inte denna stats institutioner, vilja eller kunna de inte troget och redligt tjäna den, så fordrar deras heder att de utträda ur hären och inte längre låta betala sig för tjänster, som de inte vilja göra. Detta är helt enkelt.

Då nationalförsamlingen så ville upphäva de på bondeståndet vilande feodala bördorna, då den t.o.m. avskaffade adel, tomma titlar och ordnar, då skrek man i högan sky och drev på kronan att så snart som möjligt utföra en statskupp. Man skrek om kränkning av egendomen, som om man inte just haft för avsikt att genom avskaffandet av de feodala privilegierna fastslå den borgerliga egendomen. - Hade man verkligen önskat den konstitutionelit-borgerliga, den modärna staten, så hade man utan vidare upphäft de privilegier, som hindra, ja, omöjliggöra dess utveckling. Man hade inte klamrat sig fast vid ordensbandstumpar, som i vår tid inte borde ha någon betydelse, något värde alls, som äro onyttiga leksaker och kostar det redan förut tungt beskattade folket tunga pängar.

Ja, herrar jurymän, jag påstår än en gång att man då i september bort vägra skatterna. Det var redan då högsta tid, om man ville rädda det modärna samhället, om man för alltid ville göra slut på det feodala.

Allmänne åklagaren påstår vidare, att skattevägran för direkt till inbördes krig, till anarki.

Mina herrar, anarkin existerade, redan innan skattevägransbeslutet fattades, anarkin existerar alltjämt, när, som i Preussen, en minoritet genom råa våldet söker hålla sig kvar i spetsen för staten mot majoriteten. - Skattevägran var enda utvägen att undvika en ny revolution, därför tog nationalförsamlingen sin tillflykt därtill. - Ge inte reaktionens tjänare något att äta, så kommer deras motstånd snart att försvinna. - Inför finansnöden böjer sig t.o.m. kanoner och bajonetter och bli maktlösa. Skattevägran är ultima ratio populorum gentemot ultima ratio regum. Vill statsmakten inte erkänna majoritetens vilja, uppställer den kanoner och bajonetter däremot, så stänger denna majoritet helt enkelt till pungen, och den snart inträdande hungern skall nog bringa de motspänstiga till förnuft.

Skattevägran är faktiskt det enda fredliga medlet att bringa folkviljan till gällande gentemot det råa våldet.

Slutligen, herrar jurymän, påstår allmänne åklagaren, att vi gått mycket längre än herrar underhandlare.

Vill allmänne åklagaren kanske därmed påstå, att nationalförsamlingen blott velat fatta men ej utföra sitt beslut, - d.v.s. göra ett dåligt skämt? Jag kan knappt tro det. Beslutar man något, så måste man också ämna utföra det. Alltså ha vi, som här åtalats, ingalunda gått längre än herrar underhandlare. - Om ni vet, att en viss person inte har rätt att taga Edra pängar från Er, men denne person dock griper Er och vill ta dem med våld, var gören Ni då? Ni sätta Er till motvärn, försvara Er egendom och slår angriparen för huvudet - det är ju helt naturligt. Det är alldeles likadant med skattevägran. Nationalförsamlingen hade förklarat att en högförrädisk ministär inte längre hade någon rätt att indriva skatter, det var således varje god medborgares plikt att sätta sig i försvarstillstånd för att avvärja eventuella obefogade intrång i sin egendom. I England låser man vid dylika tillfällen sitt hem och behandlar sedan var och en, vilken söker med våld intränga däri, som en rövare.

Mina herrar, jag är säker på att Ni erkänna rätten till skattevägran, att Ni därför inte heller, trots kontrarevolutionens seger, kan finna oss saker till något brott, vi som på befallning av folkets representanter sökt hävda denna rätt. Men skulle Ni t.o.m. inte erkänna den, så komma Ni dock att frikänna oss, då regeringen, troligen av politiska skäl, ännu inte låtit åtala beslutets upphovsmän, - som herr Rinbelen själv förklarar.

Vår process liknar en smula den, som fördes i Strassburg 1836. Här lät också franska regeringen av politiska hänsyn den huvudanklagade, nuvarande presidenten över franska republiken gå fri, under det den ställde de officerare och borgare, som understött hans avsikter, inför domstolen. Jurymännen i Strassburg förklarade dem enhälligt för icke-skyldiga, fast de tillfångatagits med vapen i hand.

Herrar jurymän, jag har intet mer att tillägga till mitt försvar, då jag är övertygad om, att Ni, om Ni nu erkänna nationalförsamlingens rätt till skattevägran eller inte, på anklagelsen mot oss kommer att svara med: icke-skyldiga.

Den åtalade Schneider erhåller ordet.

[Försvarstal av Karl Schneider]

Herrar jurymän! Då budet om kontrarevolutionens seger i Wien kom till Berlin, följde också där omedelbart den för längesen förberedda kontrarevolutionen. Har den ögonblickligen återuppståndna gamla maktens verktyg att under lagens täckmantel förfölja alla som på något sätt varit delaktiga i sakförhållandenas föregående omkastning? I Wien handhades dessa lagar av Windischgrätz och kroaterna. Preussen har en Wrangel, allmänne åklagare och prokuratorer. Här som där ske inte domar och straffpåståenden i enlighet med lagarnas innehåll. Galgen eller benådning till nedskjutning drabbar dem, som efter otillämpliga lagars ordalydelse gjort sig misstänkta för en straffbar handling. Den åtalade, på vilken inte ens en misstanke vilar, benådas efter omständigheterna till ett flerårigt straffarbete. Emedan man ryggade tillbaka för att åtala oss, som bara gjort vår plikt, för kränkande av författningen eller upphetsning till inbördes krig, har man åtalat oss med stöd av en i alla hänseenden olämplig strafflagsparagraf, som hotar oss bara med ett ringa straff.

Jag måste, mina herrar, föreläsa paragraferna 209-217 i vår strafflag i sammanhang för Eder, för att genast övertyga Er om hur föga de passa till föreliggande fall. Under det vår handling, om den ej av politiska skäl vore ostraffbar, väl kunde falla under §§ 87, 90, 102 såsom en komplott för igångsättande av inbördes krig, såsom väpnat uppträdande mot den kungliga makten resp. uppmaning därtill, så belägges enligt de av allmänne åklagaren citerade paragraferna, bara det konkreta individuella motståndet mot vissa bestämda ämbetsmän t.ex. en smugglares handgripliga motstånd, en häktads motspänstighet o.s.v. - med straff.

Den åtalade sökte därpå genom jämförelse mellan ifrågavarande lagrum närmare påvisa denna skillnad och med hänsyn till den bestående lagen framvisa, att den i § 217 berörda uppmaning till motstånd - efter analogi med § 102, som uttryckligen använder ordet 'directement' - måste vara direkt, omedelbart, och fortfor så:

Allt detta är nu inte fallet med det här åtalade uppropet. Det innehöll varken uppmaning till någon bestämd handling eller en direkt uppmaning därtill. Blott innehållet i ifrågavarande upprop, inte vår eljes hysta och för Eder ej hemlighållna åsikt om folkets rätt till väpnat motstånd, har Ni, mina herrar, att pröva, och då visar det sig genast, att vi blott teoretiskt uttalade vad som omständigheterna bjöd att göra. Vi ställde ingen uppmaning till dem, som skulle vägra skatterna. Bara de existerande föreningarna uppfordrades att framkomma med förslag i av oss önskad riktning och utföra eventuella beslut. Om slutligen allmänne åklagaren vill finna vår uppmaning brottslig t.o.m. under förutsättning av erkännande av nationalförsamlingens skattevägransrätt, så har nationalförsamlingen visserligen inte direkt uppmanat till våld men detta är dock en nödvändig konsekvens av beslutet. Redan flera dagar innan nationalförsamlingens beslut hade vi, d.v.s. demokratiska provinsutskottet, anbefallt skattevägran som politiskt nödvärn, men därvid dock avrått från varje våldsamt motstånd. (Den åtalade uppläser ifrågavarande upprop, daterat den 14:de november). Sedan nationalförsamlingens skattevägransbeslut blivit känt, förklarade vi, med särskilt hänsynstagande till detta, varje slag av motstånd berättigat.

Blott för att belysa allmänne åklagarens dristiga påstående, att de åberopade lagrummens juristiska tillämplighet ej vore något tvivel underkastat, har jag och - jag tillstår det - delvis med en inre motvilja närmare prövat vårt upprops innehåll och tillkomst, då ju dess ostraffbarhet kan bevisas redan av genomgripande politiska skäl. I detta hänseende har åtalets grundlöshet redan så vidlyftigt och slående påvisats av mina föregångare, att jag bara ytterligare vill beröra några punkter i allmänne åklagarens anförande. En avträdelse, säger allmänne åklagaren, får inte utsträckas eller tolkas. Kronan avstod från en del av sin suveränitetsrätt, den sammankallade en nationalförsamling för att underhandla om författningen. Därigenom avstod den inte från rätten att förflytta, ajournera och upplösa denna nationalförsamling. Med allra största rätt kan man vända på denna allmänne åklagarens sats. Suveräniteten låg förra våren faktiskt - såsom den över huvud taget rättsligt sett gör - hos folket. Förklarade sig nu dess representanter, vilka visserligen enligt vallagens ordalydelse sammankallats för att underhandla om, men faktiskt, genom den otvivelaktigt skedda revolutionens segrande makt, för att konstituera författningen, vara med på denna överenskommelsens teori, så får just denna förklaring, denna avträdelse inte utsträckas eller uttydas. Folket stod som likaberättigad part vid kronans sida. Avträdelsen av rättigheten att ensam ge författningen kan inte förstås så som om blott ena parten, folket, ville frånhända sig varje fri självbestämmelserätt. Men makten att fritt sluta fördrag upphörde tydligen, så snart det inte längre skulle tillåtas folket eller dess representanter att ens författa ett utkast till det ifrågasatta fördraget, så snart folkrepresentanterna inte längre ens själv skulle ha rätt att bedöma om de fritt eller terroriserade av yttre inflytanden fattat sina majoritetsbeslut.

Men att faktiskt inte heller - vilket allmänne åklagaren anser som bevisat - besluten dikterats genom terrorism, visar sig väl mest och oemotsägligt redan av beslutet av den 31:sta oktober, då Waldechs av Berlins befolkning med alla medel stödda förslag att uppbjuda statens krafter till försvar för den i Wien hotade folkfriheten förkastades av nationalförsamlingen.

Allmänne åklagaren sökte vidare i ett vidlyftigt anförande bevisa, att den upplösta nationalförsamlingen icke ägt rätt att bevilja och följaktligen inte heller rätt att vägra skatter. Fast det inte torde vara så svårt att med stöd av gällande lag bevisa att nationalförsamlingen ägde denna rätt, är detta för vårt fall fullständigt likgiltigt. Ty skattevägran beslöts verkligen här inte som en genom författning eller lag given rätt utan som en handling av nödvärn mot en revolutionär ministär, som kränker folkets erkända rättigheter. Just den av allmänne åklagaren framhållna skillnaden mellan en konstitutionell och en konstituerande församling betingar också skillnaden mellan skattevägran inom konstitutionens gränser och skattevägran i detta givna fall.

Allmänne åklagaren lägger slutligen vikt vid landets omdöme om den nu förefallna konflikten mellan krona och folk. Nåja, landets röst har sannerligen låtit höra sig tydligt nog i de senaste valen till andra kammaren, och er dom, mina herrar, skall, som jag är övertygad, genom ett enhälligt "Icke skyldiga" instämma i detta landets omdöme.

*

Efter en halv timmes överläggning frikände juryn enhälligt de anklagade.

Vidare läsning:
Frankfurtförsamlingen
Marx och "Neue Rheinische Zeitung" 1848-1849
Till kommunistiska förbundets historia

Noter:

[1] Engels skrev detta förord under socialistlagens tid.

[2] Talet publicerades i Neue Rheinische Zeitung nr 231, den 25 februari 1849.

Cross-Language Marx/Engels Index - verk på andra språk
Marx/Engels Archive - verk på engelska | Svensk avdelning | MIA