Skrivet: 8 oktober 1885.
Publicerat: Ffg. i "Sozialdemokrat" nr 46, 47 och 48 den
12, 19 och 29 november 1885.
Källa: Marx Engels Werke bd XXI, s. 206-224; "Zur
Geschichte des Bundes der Kommunisten".
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
Engels skrev "Om Kommunistiska förbundets historia" som inledning till den tyska upplagan (1885) av Marx' broschyr "Avslöjanden om rättegången mot kommunisterna i Köln". Under den tiden då undantagslagen gällde var det viktigt för den tyska arbetarklassen att lära av de revolutionära erfarenheter som samlades under reaktionens anlopp 1849-52. Av denna anledning fann Engels det nödvändigt att återutge Marx' broschyr.
I sitt arbete belyser Engels starkt den första internationella arbetarklassorganisationens historiska roll och plats i den internationella arbetarrörelsen, vilken för första gången i historien utropade den vetenskapliga socialismen till sitt ideologiska vapen. Baserande sig på Kommunistiska förbundets exempel, vilket betecknade ett viktigt stadium i kampen för skapandet av ett proletärt parti, visar Engels att marxismens seger över olika sekteristiska riktningar berodde på dess förmåga att återge, redan från dess början, proletariatets revolutionära kamps alla behov, och på det faktum att denna teori var en oskiljaktig del av den revolutionära kampen.
Med domarna mot kommunisterna i Köln 1852,[1] faller ridån för den första perioden av den självständiga tyska arbetarrörelsen. Idag är denna tid nästan helt bortglömd. Ändå sträckte den sig från 1836 till 1852, och med förekomsten av tyska arbetare utomlands utvecklades rörelsen i nästan alla civiliserade länder. Och inte nog med det. Den internationella arbetarrörelsen idag är i grunden en direkt fortsättning på den tyska arbetarrörelsen vid den tiden, som var den första internationella arbetarrörelsen i historien, och som förde fram många av dem som sedan fick en ledande roll i Internationella Arbetarassociationen. Och de teoretiska principer som Kommunistiska förbundet hade skrivit in på sitt standar genom Kommunistiska manifestet 1847 utgör idag den starkaste internationella förbindelsen mellan hela den proletära rörelsen i Europa såväl som Amerika.
Hittills har det bara funnits en huvudsaklig källa för en sammanhängande historia för rörelsen. Det är den så kallade Svarta boken, De kommunistiska sammansvärjningarna under 1800-talet, av Wermuth och Stieber, Berlin, två delar 1853 och 1854. Detta grova hopplock, som vimlar av avsiktliga förfalskningar, påhittade av två av de mest föraktliga polisuslingarna i vårt århundrade, tjänar ännu som den avgörande källan för alla icke-kommunistiska skriverier om den perioden.
Jag kan här bara ge en skiss, och det bara när det gäller förbundet självt; bara det som är absolut nödvändigt för att förstå "uppenbarelserna". Jag hoppas att jag någon dag ska få tillfälle att bearbeta det rika material som samlats av Marx och mig själv om den ärorika ungdomsperioden i den internationella arbetarrörelsens historia.
*
År 1836 bröt de mest extrema, huvudsakligen proletära elementen, sig ur det hemliga demokratiskt-republikanska De fredlösas förbund, vilket bildades av tyska flyktingar i Paris 1834, och bildade det nya hemliga De rättfärdigas förbund. Moderförbundet, i vilket bara sömngångartyper som Jakobus Venedey lämnades kvar, somnade snart in helt och hållet: när polisen 1840 kom några av avdelningarna i Tyskland på spåren, var det inte längre ens en skugga av sitt forna jag. Det nya förbundet utvecklades, däremot, förhållandevis snabbt. Ursprungligen var det en avläggare av den franska arbetarkommunismen, påminnande om Babouvismen[2] som tog form i Paris vid den tiden; gemensam egendom ansågs vara den nödvändiga följden av "jämlikhet". Syftet var detsamma som för de parisiska hemliga sällskapen vid den tiden: till hälften propagandasällskap, till hälften sammansvärjning, Paris betraktades emellertid alltid som medelpunkten för revolutionär verksamhet, även om förberedelser för enstaka statskupper i Tyskland på intet sätt uteslöts. Men då Paris förblev det avgörande slagfältet, var förbundet på den tiden i verkligheten inte mer än den tyska grenen av de hemliga franska sällskapen, i synnerhet Société des saisons (Årstidernas förbund) som leddes av Blanqui och Barbès, med vilket ett nära samband upprätthölls. Fransmännen gick till aktion den 12 maj 1839; förbundets sektioner marscherade med dem och blev således inblandade i det gemensamma nederlaget.[3]
Bland de tyskar som arresterades var Karl Schapper och Heinrich Bauer; Louis Philippes regering nöjde sig med att förvisa dem efter en tämligen lång fängelsevistelse. Båda begav sig till London. Schapper kom från Weilburg i Nassau, och deltog, medan han studerade skogsbruk i Giessen 1832, i sammansvärjningen som organiserades av Georg Büchner; han deltog i stormningen av polisstationen i Frankfurt den 3 april 1833,[4] han flydde utomlands och anslöt sig i februari 1834 till Mazzinis marsch mot Savojen.[5] Med sin väldiga kroppshydda, beslutsam och energisk, alltid beredd att offra både sitt liv och sin sociala ställning, var han det slags ideale yrkesrevolutionär som spelade en viss roll på trettiotalet. Trots en viss tröghet i tanken, var han på intet sätt oförmögen till djupare teoretisk förståelse, vilket bevisas av hans utveckling från "demagog"[6] till kommunist, och han höll sig sedan än mer strängt till vad han en gång insett. Just på grund av detta kunde ibland hans revolutionära hänförelse få övertaget över hans förstånd, men han upptäckte alltid efteråt sitt misstag och erkände det öppet. Han var en fullfjädrad man och hans insats för grundandet av den tyska arbetarrörelsen kommer inte att glömmas.
Heinrich Bauer, från Franken, var skomakare; en livlig, vaken, kvick liten karl, vars lilla kroppshydda emellertid också innehöll mycket av klipskhet och beslutsamhet.
När de anlänt till London, där Schapper, som hade varit sättare i Paris, nu försökte försörja sig som språklärare, satte de båda igång med att samla ihop de skingrade trådarna och gjorde London till förbundets centralpunkt. Till dem anslöt sig här, om inte redan tidigare i Paris, Josef Moll, urmakare från Köln, en medelstor Herkules - han och Schapper brukade ofta framgångsrikt försvara ingångarna till möteslokaler mot hundratals anstormande motståndare - en man som åtminstone var jämlike med sina två kamrater vad gäller energi och beslutsamhet, och intellektuellt överlägsen dem båda. Han var inte bara en boren diplomat, vilket visades av hans otaliga framgångsrika resor på olika uppdrag; han hade också ett större teoretiskt skarpsinne. Jag lärde känna dem alla tre i London 1843. De var de första revolutionära proletärerna jag mött, och hur mycket våra åsikter då än skiljde sig åt i detaljerna - för jag hade ännu, i motsats till deras inskränkta jämlikhetskommunism,[1*] istället en ordentlig dos av just inskränkt filosofiskt övermod - så skall jag aldrig glömma det djupa intryck dessa tre verkliga män gjorde på mig, som då ännu bara önskade att bli en man.
I London, såväl som i mindre grad i Schweiz, drog de nytta av förenings- och församlingsfriheten. Redan den 7 februari 1840 grundades den ännu existerande, legalt arbetande Tyska arbetarbildningsföreningen.[7] Föreningen tjänade som en rekryteringsbas för nya medlemmar till förbundet och eftersom kommunisterna som alltid var de mest aktiva och begåvade medlemmarna av föreningen, var det helt följdriktigt att ledningen helt låg i förbundets händer. Förbundet hade snart ett flertal kommuner, eller som de då ännu kallades, loger, i London. Samma uppenbara taktik följdes i Schweiz och på andra ställen. Där arbetarföreningar kunde bildas utnyttjades de på samma sätt. Där dessa var olagliga, anslöt man sig till körsällskap, idrottsklubbar och liknande. Förbindelserna upprätthölls till stor del av medlemmar som regelbundet reste fram och tillbaka; de tjänade också som sändebud när så krävdes. I båda avseendena erhöll förbundet stöd genom regeringarnas vishet, som genom att tillgripa förvisning, förvandlade varje misshaglig arbetare - och i nio fall av tio var det en medlem av förbundet - till ett sändebud.
Omfattningen av det återupprättade förbundets utbyggnad var ansenlig. I synnerhet i Schweiz, där Weitling, August Becker (en ytterst begåvad man, som emellertid som många tyskar kom till korta (strandade) på grund av medfödd instabilitet i karaktären) och andra skapade en stark organisation som mer eller mindre bekände sig till Weitlings kommunistiska system. Detta är inte rätta tillfället att kritisera Weitlings kommunism. Men i betraktande av dess betydelse som det första teoretiska väckandet av det tyska proletariatet, instämmer jag ännu idag i Marx' ord i den i Paris utgivna Vorwärts[8] 1844:
"Var kunde (den tyska) bourgeoisin - dess filosofer och lärda skribenter inbegripna - peka på ett arbete i samband med bourgeoisins befrielse - dess politiska befrielse - jämförbart med Weitlings Harmonins och frihetens garantier? Om man jämför den tyska politiska litteraturens enformiga skrymtaktiga medelmåttighet med denna omätliga och strålande debut av de tyska arbetarna, om man jämför dessa proletariatets jättelika barnskor med det dvärglika måttet på bourgeoisins utgångna politiska skor, måste man förutsäga en jättes gestalt för denna askunge."
Denna jättelika figur möter oss idag, utan att ännu vara riktigt fullvuxen.
Ett flertal avdelningar fanns också i Tyskland; på grund av omständigheterna var de av kortvarig karaktär, men de som bildades mer än ersatte dem som försvann. Först efter sju år, vid slutet av 1846, upptäckte polisen spår av förbundet i Berlin (Mentel) och i Magdeburg (Beck), utan att ha möjlighet att följa dem längre.
I Paris samlade Weitling, som ännu 1840 var där, ihop de skingrade elementen igen innan han avreste till Schweiz.
Skräddarna utgjorde den centrala kraften i förbundet. Tyska skräddare fanns överallt: i Schweiz, i London, i Paris. I den sistnämnda staden, var tyska i så stor utsträckning det förhärskande språket i detta yrke att jag 1846 där lärde känna en norsk skräddare, som hade kommit direkt med båt från Trondheim till Frankrike, som under en tid av aderton månader knappt hade lärt ett ord franska men som hade förvärvat utomordentliga kunskaper i tyska. Två av kommunerna i Paris bestod 1847 till övervägande del av skräddare, en av möbelsnickare.
Efter att tyngdpunkten hade skiftat från Paris till London, blev ett nytt drag iögonfallande: från att ha varit tyskt blev förbundet internationellt. I arbetarföreningen kunde man vid sidan om tyskar och schweizare, också finna medlemmar av alla de nationaliteter för vilka tyskan tjänade som kommunikationsmedel med utlänningar, i synnerhet skandinaver, holländare, ungrare, tjecker, sydslaver och även ryssar och elsassare. Bland stamgästerna fanns 1847 också en grenadjär vid livgardet i uniform. Föreningen kallade sig snart för Kommunistiska arbetarbildningsföreningen, och medlemskorten hade inskriptionen "Alla människor är bröder", på åtminstone tjugo språk, dock med ett och annat fel. Liksom den öppna föreningen, fick också det hemliga förbundet en mer internationell prägel; till en början i begränsad mening, i praktiken genom medlemmarnas olika nationalitet, teoretiskt genom insikten att varje revolution för att segra måste vara europeisk. Detta utvecklades inte längre, men grunden fanns där.
Nära samband upprätthölls med de franska revolutionärerna genom flyktingarna i London, vapenbröderna från 12 maj 1839. Likaledes med de mer radikala polackerna. De officiella polska emigranterna, liksom även Mazzini, var naturligtvis mer motståndare än bundsförvanter. De engelska chartisterna, på grund av den specifikt engelska karaktären på deras rörelse, förbisågs som icke revolutionära. Ledarna för förbundet i London kom först senare i kontakt med dem, genom mig.
Också på andra sätt förändrades förbundets karaktär genom händelsernas gång. Fastän Paris ännu, och vid den tiden helt riktigt, betraktades som revolutionens huvudstad, hade man inte desto mindre kommit ifrån beroendet av upprorsmakarna i Paris. Utbyggnaden av förbundet ökade dess självförtroende. Det kändes som om rörelsen mer och mer slog rot i den tyska arbetarklassen och att dessa tyska arbetare av historien kallats att bli norra och östra Europas arbetares banerförare. Hos Weitling kunde man finna en kommunistisk teoretiker som kunde markera sin ställning gentemot sina samtida franska rivaler. Slutligen hade 12:e-majhändelserna lärt oss att för stunden fanns det inget att vinna på statskuppsförsök. Och om man fortsatte att förklara varje händelse som ett tecken på en annalkande storm, om man ännu behöll orörda de gamla, halvkonspiratoriska reglerna, låg orsaken till största delen hos det gamla revolutionära trotset, vilket redan börjat kollidera med de friska synsätt som var på frammarsch.
Emellertid innehöll förbundets samhälleliga lära, obestämd som den var, ett allvarligt fel, men ett som hade sina rötter i omständigheterna själva. Medlemmarna var, om de nu var arbetare överhuvudtaget, nästan enbart hantverkare. Även i storstäderna var den som utsög dem vanligtvis bara en hantverksmästare. Utsugningen inom skrädderiet i stor skala, vad som nu kallas för konfektion, genom omvandlingen av hantverksskrädderi till hemindustri för en storkapitalist, var vid den tiden även i London ännu en nyhet. Å ena sidan, var utsugaren av dessa hantverkare en liten mästare; å andra sidan hoppades de alla i grunden att själva bli små mästare. Dessutom hängde sig en massa nedärvda klassföreställningar ännu fast vid de tyska hantverkarna. Den största äran tillkommer dem för att de, vilka själva ännu inte var genuina proletärer utan bara ett bihang till småbourgeoisin, ett bihang vilket var på väg in i det moderna proletariatet och vilket ännu inte stod i direkt motsättning till bourgeoisin, d.v.s. till storkapitalet - som hantverkare var förmögna att omedvetet förutse sin framtida utveckling och att de utgjorde, även om det ännu inte var helt medvetet, proletariatets parti. Men det var också oundvikligt att deras gamla hantverksfördomar skulle komma att bli en stötesten för dem vid varje tillfälle, när det var frågan om att i detalj kritisera det existerande samhället, d.v.s., att undersöka ekonomiska fakta. Och jag tror inte det fanns en enda i hela förbundet vid den tiden som någonsin läst en bok om politisk ekonomi. Men det gjorde inte så mycket, för stunden kunde "frihet", "jämlikhet" och "broderskap" hjälpa dem att överkomma varje teoretiskt hinder.
Under tiden utvecklades en andra, i grunden annorlunda, kommunism vid sidan om förbundet och Weitling. Medan jag var i Manchester, slog det mig påtagligt att de ekonomiska faktorerna, vilka hittills spelat ingen eller en ringa roll i historieskrivandet, är en avgörande historisk kraft; att de utgör basen för uppkomsten av de nuvarande klassmotsättningarna; att dessa klassmotsättningar, i de länder där de blivit fullt utvecklade, tack vare storindustrin, i synnerhet i England, i sin tur är basen för bildandet av politiska partier och för kamp inom dessa partier, och således för all politisk historia. Marx hade inte bara kommit till samma slutsats, utan hade redan, i Deutsch-Französische Jahrbücher[9] (1844), formulerat det så att, på det hela taget, det inte är staten som betingar och reglerar samhället, utan samhället som betingar och reglerar staten, och följaktligen, att politiken och dess historia måste förklaras utifrån de ekonomiska förhållandena och deras utveckling, och inte tvärtom. När jag besökte Marx i Paris sommaren 1844, var vår fullständiga enighet på alla teoretiska områden uppenbar och från den tiden daterar sig vårt samarbete. När vi möttes igen i Bryssel på våren 1845, hade Marx redan fullt utvecklat sin historiskt-materialistiska teori i dess huvuddelar från de ovan nämnda grunderna och vi ägnade oss nu åt det detaljerade utarbetandet av det nyvunna åskådningssättet på de mest skilda områden.
Denna upptäckt, som revolutionerade den historiska vetenskapen och, som vi har sett, huvudsakligen var Marx' arbete - en upptäckt i vilken jag bara kan tillerkänna mig själv en mycket obetydlig del - var emellertid av omedelbar vikt för den samtida arbetarrörelsen. Kommunism bland fransmän och tyskar, chartism bland engelsmän, tycktes inte längre vara någon tillfällighet som lika väl inte kunde inträffat. Dessa rörelser visade sig nu som den moderna förtryckta klassens, proletariatets rörelse, som de mer eller mindre utvecklade formerna för dess historiskt nödvändiga kamp mot härskarklassen, bourgeoisin; som former av klasskamp, men skild från all tidigare klasskamp genom just detta, att den samtida förtryckta klassen, proletariatet, inte kan uppnå befrielse utan att på samma gång befria samhället som helhet från uppdelning i klasser och därigenom från klasskamp. Och kommunism betydde inte längre ett hopkok av föreställningar om ett inbillat samhälle så perfekt som möjligt, utan insikt om naturen av, förutsättningarna för och det följdriktiga allmänna målet för proletariatets kamp.
Vi var nu inte alls av den åsikten att de nya vetenskapliga resultaten skulle anförtros åt stora digra verk uteslutande för den "lärda" världen. Tvärtom. Vi hade båda två redan dragits in i den politiska rörelsen, och hade vissa anhängare i den bildade världen, särskilt i västra Tyskland, och rikliga kontakter med det organiserade proletariatet. Det var vår plikt att förse vår åsikt med en vetenskaplig grund, men det var lika viktigt för oss att vinna över det europeiska och i första hand det tyska proletariatet till vår övertygelse. Så snart vi hade kommit till klarhet själva, satte vi igång med uppgiften. Vi grundade en tysk arbetarförening[10] i Bryssel och tog över Deutsche-Brüsseler-Zeitung,[11] vilken tjänade som vårt organ fram till Februarirevolutionen. Vi höll kontakt med den revolutionära delen av de engelska chartisterna genom Julian Harney, redaktör för rörelsens centralorgan, The Northern Star,[12] i vilket jag medarbetade. Vi ingick likaledes ett slags fördrag med Brysseldemokraterna (Marx var vice ordförande i Demokratiska sällskapet)[13] och med de franska socialdemokraterna runt Réforme,[14] vilken jag försåg med nyheter om de engelska och tyska rörelserna. På kort tid var våra kontakter med de radikala och proletära organisationerna och pressen ungefär vad man kunde önska.
Vårt förhållande till De rättfärdigas förbund var följande: Förbundets existens kände vi naturligtvis till; Schapper hade 1843 föreslagit att jag skulle gå in i det, vilket jag vid den tiden naturligtvis vägrade att göra. Men vi upprätthöll inte bara vår fortlöpande korrespondens med londonborna utan upprätthöll ännu närmare förbindelser med dr Everbeck, då ledare för kommunerna i Paris. Utan att gå in på förbundets interna förhållanden, fick vi reda på alla viktigare händelser. Å andra sidan påverkade vi de teoretiska åsikterna hos de mest betydande medlemmarna i förbundet, muntligen, brevledes och genom pressen. För detta syfte använde vi oss också av olika litograferade cirkulär, vilka vi avsände till våra vänner och korrespondenter över hela världen vid särskilda tillfällen, när det gällde interna angelägenheter för det kommunistiska partiet i vardande. I dessa behandlades ibland förbundet. Sålunda framträdde en ung westfalisk student, Hermann Kriege, som reste till Amerika, där som sändebud för förbundet och förenade sig med den galne Harro Harring med syftet att använda förbundet för att vända upp och ned på Sydamerika. Han grundade en tidning[15] i vilken han, i förbundets namn, predikade en fantastisk kärleksdrömmande kommunism, baserad på "kärlek" och överflödande av kärlek. Mot detta fyrade vi av ett cirkulär som inte förfelade sitt syfte. Kriege försvann från förbundets politiska scen.
Senare kom Weitling till Bryssel. Men han var inte längre den naive unge skräddargesällen som, förvånad över sin egen talang, försökte få klarhet i hur ett kommunistiskt samhälle skulle se ut. Han var nu den store mannen, förföljd av avundsamma för sin överlägsenhet, som vädrade rivaler, hemliga fiender och fällor överallt - profeten, förjagad från land till land, som bar på receptet för förverkligandet av himmelriket på jorden fixt och färdigt i sin ficka, och som var besatt av föreställningen att alla avsåg att stjäla det från honom. Han hade redan råkat i gräl med medlemmar av förbundet i London; och i Bryssel, där Marx och hans fru välkomnade honom med nästan övermänskligt tålamod, kunde han inte heller samsas med någon. Så han reste strax efteråt till Amerika för att pröva sin roll som profet där.
Alla dessa omständigheter bidrog till den tysta revolutionen som ägde rum i förbundet, och särskilt bland de ledande i London. Otillräckligheten hos de tidigare uppfattningarna om kommunism, både den enkla franska jämlikhetskommunismen och Weitlings, blev mer och mer klar för dem. Återförandet av kommunismen tillbaka till den primitiva kristendomen som introducerades av Weitling hade - oberoende av vissa utsökta stycken i hans De fattiga syndarnas evangelium - resulterat i att rörelsen i Schweiz i stor omfattning hade förts i händerna på, först dårar som Albrecht, och sedan ockrande falska profeter som Kuhlmann. Den "sanna" socialismen som behandlades av några författare - en översättning av den franska socialistiska fraseologin till den besmittade tyska hegelianska, och känslofullt kärleksdrömmen (se avdelningen om tysk eller "sann" socialism i Kommunistiska Manifestet) - som Kriege och studiet av motsvarande litteratur införde i förbundet befanns snart avskyvärt av de gamla revolutionärerna i förbundet, om så bara för dess dreglande svaghet. I motsats till ohållbarheten hos de tidigare teoretiska åskådningarna, och mot de praktiska avvikelser som uppkom därur, förstod man mer och mer i London att Marx och jag hade rätt med vår nya teori. Förståelsen för detta underlättades otvivelaktigt av det faktum att det bland de ledande i London nu fanns två män som var avsevärt överlägsna de tidigare nämndas förmåga till teoretisk kunskap: miniatyrmålaren Karl Pfänder från Heilbronn och skräddaren Georg Eccarius från Thüringen.[2*]
Må det vara nog sagt att Moll på våren 1847 besökte Marx i Bryssel och omedelbart efteråt mig i Paris, och upprepade gånger inbjöd oss, i sina kamraters namn, att inträda i förbundet. Han rapporterade att de var lika övertygade om den allmänna riktigheten av vår åskådning som om nödvändigheten av att befria förbundet från de gamla konspirativa traditionerna och formerna. Om vi inträdde, skulle vi få tillfälle att utveckla vår kritiska kommunism inför en förbundets kongress i ett manifest, vilket sedan skulle publiceras som förbundets manifest; vi skulle likaledes få tillfälle att bidraga med vår andel till ersättandet av den föråldrade förbundsorganisationen med en ny, i takt med den nya tiden och dess syften.
Vi hyste inga tvivel om att en organisation inom den tyska arbetarklassen var nödvändig, om så bara för propagandasyften, och att denna organisation, så länge som den inte bara skulle ha lokal karaktär, bara kunde vara en hemlig sådan, även utanför Tyskland. Nu fanns det redan exakt en sådan organisation, nämligen förbundet. Vad vi tidigare motsatt oss i detta förbund övergavs nu som felaktigt av representanterna för förbundet själva; vi inbjöds till och med i arbetet för reorganisation. Kunde vi säga nej? Naturligtvis inte. Därför inträdde vi i förbundet; Marx bildade en förbundskommun i Bryssel bland våra nära vänner, medan jag deltog i de tre kommunerna i Paris.
Sommaren 1847 avhölls den första förbundskongressen i London, vid vilken W. Wolff representerade Bryssel och jag Pariskommunerna. Vid denna kongress genomfördes reorganisationen av förbundet först av allt. Allt vad som återstod av de gamla mystiska namnen från den konspirativa tiden utplånades; förbundet bestod nu av kommuner, cirklar, ledande cirklar, en centralkommitté och en kongress, och kallade sig hädanefter "Kommunisternas förbund". "Förbundets mål är störtandet av bourgeoisin, proletariatets makt, avskaffandet av det gamla borgerliga samhället byggt på klassmotsättningar och grundandet av ett nytt samhälle utan klasser och utan privategendom" - så löd den första punkten. Organisationen var i sig mycket demokratisk, med valda och alltid avsättbara styrelser. Redan detta spärrade all längtan efter sammansvärjning, vilket kräver diktatur, och förbundet omvandlades - åtminstone för fredliga förhållanden - till ett rent propagandasällskap. Dessa nya stadgar underställdes kommunerna för diskussion - så demokratisk var tågordningen som nu följdes - debatterades sedan återigen på den andra kongressen och antogs slutligen av den senare den 8 december 1847. De finns återgivna hos Wermuth och Stieber, del I, s. 239, appendix X.
Den andra kongressen ägde rum under slutet av november och början av december samma år. Marx deltog också denna gång och utvecklade den nya teorin i en tämligen lång debatt - kongressen varade i åtminstone tio dagar. Alla motsättningar och tvivel löstes slutligen, de nya grundläggande principerna antogs enhälligt, och Marx och jag fick i uppdrag att utforma manifestet. Detta gjordes omedelbart efteråt. Ett par veckor före Februarirevolutionen sändes det till London för att tryckas. Sedan dess har det rest runt jorden, översatts till nästan alla språk och tjänar än idag i ett otal länder som vägledning för den proletära rörelsen. Istället för det gamla mottot, "Alla människor är bröder", framträdde det nya stridsropet, "Arbetare i alla länder, förena er!" vilket öppet proklamerade kampens internationella karaktär. Sjutton år senare ljöd detta stridsrop över världen som Internationella Arbetarassociationens paroll, och idag har det militanta proletariatet i alla länder det inskrivet på sitt baner.
Februarirevolutionen bröt ut. Centralkommittén i London som tjänstgjort hittills överförde omedelbart sin maktutövning till den ledande cirkeln i Bryssel. Men detta beslut kom då det redan härskade ett belägringstillstånd i Bryssel, och särskilt tyskarna kunde inte samlas någonstans. Vi var alla eniga om att resa till Paris, så den nya centralkommittén beslöt likaledes att upplösa sig själv, att överlåta all maktutövning till Marx och att bemyndiga honom att omedelbart tillsätta en ny centralkommitté i Paris. Knappt hade de fem personer som antog detta beslut (3 mars 1848) skilts, förrän polisen trängde in i Marx' hus, häktade honom och tvingade honom att resa till Frankrike följande dag, vilket var precis vad han ville göra.
I Paris samlades vi snart igen. Där formulerades följande dokument som undertecknades av medlemmarna i den nya centralkommittén. Det spreds över hela Tyskland och många kan än idag lära något från det:
Tysklands kommunistiska partis krav[16]
1. Hela Tyskland skall förklaras som en enda odelbar republik.
3. Representanter för folket skall betalas så att även arbetare kan ta plats i tyska folkets parlament.
4. Allmän beväpning av folket.
7. Furstarnas gods och andra feodala egendomar, alla gruvor, etc. skall omvandlas till statsegendom. På dessa gods skall bedrivas jordbruk i stor skala och med de mest moderna vetenskapliga metoder för hela samhällets bästa.
8. Alla inteckningar på bondeegendom skall förklaras för statsegendom; ränta på sådana inteckningar skall betalas av bönderna till staten.
9. I de distrikt där arrendejordbruk är utvecklat, skall arrende betalas till staten som skatt.
11. Alla transportgrenar: järnvägar, kanaler, ångbåtar, vägar, posten, etc. skall övertas av staten. De skall omvandlas till statsegendom och ställas till den icke-ägande klassens förfogande.
14. Begränsning av arvsrätten.
15. Införandet av en brant graderad progressiv beskattning och avskaffandet av skatt på konsumtionsvaror.
16. Upprättande av nationella verkstäder. Staten skall garantera försörjning för alla arbetare och sörja för dem som är oförmögna att arbeta.
17. Allmän fri grundläggande (elementär) utbildning.
Det är i det tyska proletariatets, småbourgeoisins och böndernas intresse, att arbeta med all möjlig kraft för att genomföra ovan nämnda åtgärder. Ty endast genom deras förverkligande kan Tysklands miljoner, som hittills har utsugits av en liten klick människor, och som man kommer att försöka hålla i ytterligare underkastelse, erhålla sina rättigheter och den makt som tillkommer dem som alstrar allt välstånd.
Kommittén: Karl Marx, Karl Schapper, H. Bauer, F. Engels, J. Moll, W. Wolff.
Vid den tiden härskade i Paris manin på revolutionära legioner. Spanjorer, italienare, belgier, holländare, polacker och tyskar strömmade till i skaror för att befria respektive hemländer. Den tyska legionen leddes av Herwegh, Bornsted, Börnstein. Då omedelbart efter revolutionen alla utländska arbetare inte bara förlorade sina arbeten utan dessutom besvärades av allmänheten, var tillströmningen till dessa legioner mycket stor. Den nya regeringen såg i dem ett medel att bli kvitt utländska arbetare och beviljade dem l'étape du soldat, d.v.s., logi (kvarter) längs deras marschväg och ett traktamente på femtio centimes per dag fram till gränsen, varefter den vältalige Lamartine, utrikesministern som så lätt rördes till tårar, snabbt fann tillfälle att förråda dem för respektive regeringar.
Vi motsatte oss denna lek med revolutionen på det mest beslutsamma sätt. Att genomföra en invasion, vilket var att importera revolutionen med våld utifrån, rätt in i jäsningen som pågick i Tyskland, betydde att undergräva revolutionen i Tyskland, att stärka regeringarna och att leverera legionärerna - Lamartine stod för det - försvarslösa rätt i händerna på de tyska trupperna. När revolutionen senare segrade i Wien och Berlin, blev legionen än mer meningslös; men en gång påbörjad, fortsatte leken.
Vi bildade en tysk kommunistisk klubb,[17] i vilken vi rådde arbetarna att hålla sig borta från legionen och att istället återvända till sina hem en och en och där arbeta för rörelsen. Vår gamle vän Flocon, som hade en post i den provisoriska regeringen, tillhandahöll arbetarna som kom från oss samma reseförmåner som garanterats legionärerna. På så vis sände vi tillbaka tre eller fyra hundra arbetare till Tyskland, inräknat majoriteten av förbundsmedlemmarna.
Som lätt kunde förutses visade sig förbundet vara en alldeles för lätt hävstång i förhållande till den folkliga massrörelse som nu satts i rörelse. Tre fjärdedelar av förbundsmedlemmarna som förut bott utomlands hade ändrat sin hemvist genom att återvända till hemlandet; deras tidigare kommuner upplöstes således till stor del och de förlorade all kontakt med förbundet. En del, de mer äregiriga bland dem, försökte inte ens återuppta denna kontakt, utan var och en grundade en separat liten rörelse på eget bevåg på sin egen ort. Slutligen var förhållandena i varje enskild småstat, varje provins och varje stad så olika att förbundet skulle varit oförmöget att ge mer än ens de mest allmänna direktiv; sådana direktiv spreds emellertid mycket bättre genom pressen. Inom kort, från den stund när orsakerna som hade nödvändiggjort det hemliga förbundet hade upphört, upphörde också det hemliga förbundet som sådant att betyda något. Men det förvånade minst av allt de personer som just hade klätt av samma hemliga förbund de sista spåren av dess konspirativa karaktär.
Att förbundet emellertid hade varit en utmärkt skola för revolutionär aktivitet visade sig nu. Vid Rhen, där Neue Rheinische Zeitung sörjde för en fast medelpunkt, i Nassau, i rhenska Hessen, etc., överallt stod medlemmar av förbundet i spetsen för den ytterligt demokratiska rörelsen. Likadant var fallet i Hamburg. I södra Tyskland stod den övervägande småborgerliga demokratin i vägen. I Breslau arbetade Wilhelm Wolff med stor framgång fram till sommaren 1848; dessutom erhöll han ett schlesiskt mandat som alternerande representant i Frankfurtparlamentet. Slutligen bildade sättaren Stephan Born, som hade arbetat i Bryssel och Paris som en aktiv medlem av förbundet, Arbetarnas broderskap i Berlin vilket fick ganska stor omfattning och existerade fram till 1850. Born, som var en mycket begåvad ung man, men som emellertid hade lite för bråttom att bli en politisk personlighet, "förbrödrade" sig med det mest brokiga slödder för att samla ihop folk, och var inte alls mannen att bringa enhet bland de stridande riktningarna, reda i oordningen. Följaktligen blandades i föreningens officiella publikationer Kommunistiska manifestets åsikter i en enda röra med skråminnen och skråsträvan, bitar av Louis Blanc och Proudhon, protektionism, etc.; de ville kort och gott tillfredsställa alla. I synnerhet sattes strejker, fackföreningar och producentkooperativer igång och det förglömdes att det framför allt var frågan om att först erövra, genom politiska segrar, det fält där sådana saker kunde förverkligas på en varaktig grund. När sedan reaktionens segrar fick ledarna i Broderskapet att förstå nödvändigheten av att ta direkt del i den revolutionära kampen, lämnades de naturligtvis i sticket av den förvirrade massa de samlat omkring sig. Born tog del i Dresdenupproret[18] i maj 1849 och lyckades framgångsrikt fly. I motsats till proletariatets stora politiska rörelse, visade sig Arbetarnas broderskap vara ett rent Sonderbund (separatförbund), vilket till stor del bara existerade på papperet och spelade en sådan underordnad roll att reaktionen inte fann det nödvändigt att undertrycka det förrän 1850, och dess överlevande avdelningar inte förrän åtskilliga år senare. Born, vars verkliga namn var Buttermilch, har inte blivit en stor politisk personlighet utan en liten schweizisk professor, som inte längre översätter Marx till skråspråk utan den undergivne Renan till sin egna överdrivna tyska.
I och med 13 juni 1849 i Paris, nederlaget för maj-upproren i Tyskland och undertryckandet av den ungerska revolutionen av ryssarna, kom en storartad period av 1848 års revolution till ända. Men reaktionens seger var ännu inte på något sätt slutgiltig. En reorganisering av de skingrade revolutionära krafterna krävdes, och följaktligen också av förbundet. Förhållandena förbjöd återigen, liksom 1848, någon öppen organisering av proletariatet; följaktligen måste organiseringen återigen vara hemlig.
På hösten 1849 samlades de flesta medlemmarna av den tidigare centralkommittén och kongresserna åter i London. De enda som ännu saknades var Schapper, som fängslats i Wiesbaden men som anlände efter sin frigivning på våren 1850, och Moll, som efter att ha utfört en hel serie av de mest farliga uppdrag och agitationsresor - på slutet värvade han beridna artillerister för Palatinatets artilleri mitt ibland den preussiska armén i Rhenprovinsen - anslöt sig till Besançon-arbetarnas kompani i Willich's frivilligkår och dödades av ett skott i huvudet under sammandrabbningen vid Murg i närheten av Rotenfelsbron. Å andra sidan framträdde nu Willich på scenen. Willich var en av de i västra Tyskland sedan 1845 så vanliga känslosamma kommunisterna, som enbart på grund av detta var omedvetet, lömskt fientlig till vår kritiska riktning. Mer än så, han var uteslutande profeten, övertygad om sitt personliga uppdrag som förutbestämd befriare av det tyska proletariatet, och som sådan en direkt pretendent till såväl politisk som militär diktatur. Således fogades till den primitiva kristna kommunismen som tidigare predikades av Weitling ett slags islamitisk kommunism. Propagandan för denna nya religion begränsades emellertid för stunden till flyktingbarackerna under Willich's befäl.
Följaktligen organiserades förbundet på nytt; cirkuläret från mars 1850 publicerades i ett tillägg (Bd IX, nr 1),[19] och Heinrich Bauer skickades som sändebud till Tyskland. Cirkuläret som utarbetades av Marx och mig själv, är ännu idag av intresse, därför att den småborgerliga demokratin också nu är det parti vilket säkerligen måste komma till makten i Tyskland som samhällets räddare från de kommunistiska arbetarna med anledning av nästa europeiska omvälvning som snart inträffar (de europeiska revolutionerna 1815, 1830, 1848-52, 1870 har i vårt århundrade inträffat med femton till aderton års mellanrum). Mycket av det som sades där är än idag tillämpbart. Heinrich Bauers uppdrag kröntes av total framgång. Den pålitlige lille skomakaren var född diplomat. Han förde de forna medlemmarna av förbundet, som delvis blivit eftersläntrare och delvis agerade på egen hand, tillbaka till den verksamma organisationen, och särskilt också de dåvarande ledarna för "Arbetarförbrödringen". Förbundet började spela en ledande roll i arbetar-, bonde- och idrottsföreningarna i mycket högre grad än före 1848, så att det följande kvartalsvisa cirkuläret till kommunerna, i juni 1850, redan kunde rapportera att studenten Schurz från Bonn (senare amerikansk ex-minister), som reste runt i Tyskland på den småborgerliga demokratins vägnar, "funnit alla dugliga krafter redan i förbundets händer". Förbundet var otvivelaktigt den enda revolutionära organisation som hade någon betydelse i Tyskland.
Men vilket syfte denna organisation skulle tjäna berodde i grunden på huruvida utsikterna för ett förnyat uppsving i revolutionen förverkligades. Och under året 1850 blev detta mer och mer osannolikt, i själva verket omöjligt. De industriella kriserna 1847, som hade berett vägen för 1848 års revolution, hade övervunnits: en ny makalös period av industriell högkonjunktur hade inträtt; vem som helst som hade ögon att se med och använde dem måste klart ha insett att 1848 års revolutionära storm gradvis förbrukade sig själv.
"Med detta allmänna välstånd, i vilket det borgerliga samhällets produktivkrafter utvecklas så frodigt som det är möjligt under borgerliga förhållanden, kan det inte bli fråga om en riktig revolution. En sådan revolution är bara möjlig i tider då båda dessa faktorer, de moderna produktivkrafterna och de borgerliga produktionssätten kolliderar med varandra. De olika gräl i vilka representanterna för de individuella fraktionerna av det kontinentala klasspartiet nu råkat och ömsesidigt blottställer sig själva, långt ifrån att ombesörja tillfälle för nya revolutioner, är, tvärtom, möjliga bara därför att grunden för förhållandena är för tillfället så säker och, vilket reaktionen inte känner till, så borgerlig. Därför kommer alla försök från reaktionen att stanna upp den borgerliga utvecklingen att falla tillbaka lika säkert som all moralisk upprördhet och alla entusiastiska upprop från demokraterna".
Så skrev Marx och jag i "Överblick över maj till oktober 1850" i Neue Rheinische Zeitung. Politisch-ökonomische Revue,[20] nr V och VI, Hamburg 1850, s. 153.
Denna kalla bedömning av läget ansågs emellertid av många som kätteri, vid en tid då Ledru-Rollin, Louis Blanc, Mazzini, Kossuth och, bland de tyska mindre ljusen, Ruge, Kinkel, Gögg och resten av dem trängdes i London för att bilda provisoriska regeringar för framtiden, inte bara för deras respektive hemländer utan för hela Europa, och när det enda som ännu var nödvändigt för att på ett ögonblick förverkliga den europeiska revolutionen och de olika republiker som självfallet skulle bli följden, var att uppta erforderliga pengar från Amerika som lån för revolutionen. Kan någon bli förvånad av att en man som Willich föll för detta, att Schapper, följande sin gamla revolutionära ingivelse, också lät sig luras, och att majoriteten av Londonarbetarna, till stor del flyktingar själva, följde dem till de borgerligt demokratiska revolutionsskaparnas läger? Må det vara nog sagt att det förbehåll vi förfäktade inte fanns i dessa människors tankar; det gällde att ge sig in i revolutionsmakeriets lekar. Vi vägrade på det mest beslutsamma att göra det. En splittring blev följden; mer om detta beskrivs i "Avslöjandena". Sedan kom arresteringen av Nothjung, följd av Haupt, i Hamburg. Den senare blev förrädare genom att avslöja namnen på centralkommittén i Köln och skulle framträda som huvudvittnet i rättegången; men hans släktingar hade ingen önskan att på så sätt förnedras och körde iväg honom till Rio de Janeiro, där han senare etablerade sig som affärsman och som erkännande av hans tjänster utnämndes han till först preussisk, sedan tysk generalkonsul. Han är nu åter i Europa.[3*]
För att underlätta förståelsen av "Avslöjandena", ger jag namnen på de anklagade i Köln: 1) P. G. Röser, cigarrmakare; 2) Heinrich Bürgers, som senare avled, progressiv ledamot av Lantdagen; 3) Peter Nothjung, skräddare, som avled för ett par år sedan som fotograf i Breslau; 4) W. J. Reiff; 5) Dr Hermann Becker, nu överborgmästare i Köln och ledamot av överhuset; 6) Dr Roland Daniels, läkare, som avled ett par år efter rättegången i tbc, åsamkad av fängelsevistelsen; 7) Karl Otto, apotekare; 8) Dr Abraham Jacobi, nu läkare i New York; 9) Dr J. J. Klein, nu läkare och rådman i Köln; 10) Ferdinand Freiligrath, som emellertid då redan var i London; 11) I. L. Ehrhard, notarie; 12) Friedrich Lessner, skräddare, nu i London. Efter en offentlig rättegång inför jury som varade från 4 oktober till 12 november 1852, dömdes följande för försök till högförräderi: Röser, Bürgers och Nothjung till sex, Reiff, Otto och Becker till fem och Lessner till tre års fångenskap på fästning; Daniles, Klein, Jacobi och Ehrhard frikändes.
Med Köln-rättegången avslutas den första perioden av den tyska kommunistiska arbetarrörelsen. Omedelbart sedan domarna fallit upplöste vi vårt förbund; några månader senare lades också Willich-Schappers separata förbund[21] till den sista vilan.
*
Det ligger en hel generation mellan då och nu. Vid den tiden var Tyskland ett land med hantverk och hemindustri baserat på manuellt arbete; nu är det ett stort industriland som ännu genomgår en oupphörlig industriell omvandling. Vid den tiden fick man leta en efter en efter de arbetare som förstod sin ställning som arbetare och sin historiskt-ekonomiska motsättning till kapitalet, därför att denna motsättning just hade börjat utvecklas. Idag måste hela det tyska proletariatet ställas under undantagslagar, endast för att i någon mån hejda dess utveckling till fullt medvetande om sin ställning som en förtryckt klass. Vid den tiden fick de få personer vars medvetande utvecklats därhän att de förstod proletariatets historiska roll samlas i hemlighet, samlas i smyg i små kretsar av 3 till 20 personer. Idag behöver det tyska proletariatet inte längre någon officiell organisation, varken offentlig eller hemlig. Det enkla självklara sambandet mellan likasinnade klassbröder är tillräckligt, utan några stadgar, styrelser, uttalanden eller andra påtagliga former, för att skaka hela det tyska kejsardömet i dess grunder. Bismarck är Europas självhärskare bortom Tysklands gränser, men innanför dem växer dagligen än mer hotande det väldiga ryska proletariatet som Marx förutsåg redan 1844, jätten för vilken den trångbodda kejserliga byggnaden, skapad att passa kälkborgaren, redan nu har blivit otillräcklig och vars mäktiga kroppsbyggnad och breda skuldror växer, tills den stund kommer när han endast genom att resa sig från sin plats kommer att spränga hela den kejserliga konstitutionens sammansättning i småbitar. Och än mer. Det europeiska och amerikanska proletariatets internationella rörelse har blivit så stärkt att inte ens dess första inskränkta form - det hemliga förbundet - utan även dess andra, oändligt breda form - den öppna Internationella Arbetarassociationen - har blivit en boja för den, och att den enkla känslan av solidaritet baserad på förståelsen för likheten i klasställning är nog för att skapa och hålla samman det ett och samma proletariatets stora parti bland arbetare i alla länder och med alla språk. Den doktrin som förbundet representerade från 1847 till 1852, och som vid den tiden kunde behandlas av de klyftiga kälkborgarna med en ryck på axeln som fullkomliga vildhjärnors hallucinationer, som några få splittrade sekteristers hemliga doktrin, har nu oräkneliga anhängare i alla världens civiliserade länder, bland de fördömda i de sibiriska gruvorna såväl som bland Kaliforniens guldgrävare; och grundaren av denna doktrin, den mest hatade, mest förtalade mannen av sin tid, Karl Marx, var när han avled den alltid eftersökte och alltid villige rådgivaren för proletariatet i både den gamla och den nya världen.
London den 8 oktober 1885.
Friedrich Engels
[1] Rättegången mot kommunisterna i Köln (4 oktober-12 november 1852) - en rättegång byggd på falska beskyllningar mot 11 medlemmar av Kommunistiska förbundet, iscensatt av den preussiska regeringen. Anklagade för högförräderi på grundval av falska dokument och falska bevis, dömdes sju av de anklagade till fästning på mellan tre och sex år.
[2] Babouvism - en riktning inom den utopiska, jämlikhetskommunismen, framlagd av den franske 1700-talsrevolutionären Gracchus Babeuf och hans följeslagare.
[3] Société des saisons (Årstidernas förbund) - en republikansk, socialistisk konspirativ organisation aktiv i Paris från 1837 till 1839 under ledning av Auguste Blanqui och Armand Barbès.
Parisupproret den 12 maj 1839, i vilket revolutionära arbetare spelade en huvudroll, förbereddes av detta förbund. Denna resning stöddes inte av massorna och besegrades av regeringstrupper och nationalgardet.
[4] Syftar på en episod i de tyska demokraternas kamp på hemmaplan mot reaktionen. Den 3 april 1833 demonstrerade en grupp radikaler mot det federala parlamentet i Frankfurt am Main i ett försök att iscensätta en statskupp och utropa en tysk republik. Denna dåligt organiserade kupp undertrycktes av militär.
[5] I februari 1834 organiserade den italienske borgerlige demokraten Giuseppe Mazzini en marsch från Schweiz till Savojen med medlemmar av förbundet "Det unga Italien", vilket han bildat 1831, och även en grupp revolutionära emigranter. Deras syfte var att starta ett folkuppror i den italienska enhetens namn och att utropa en självständig borgerlig republik. När den inträdde i Savojen krossades avdelningen av piedmontesiska trupper.
[6] Demagoger - kallades de som från 1819 i Tyskland tog del i de tyska intellektuellas motståndsrörelse. De motsatte sig det reaktionära politiska systemet i de tyska staterna och krävde Tysklands förening. Demagogerna förföljdes brutalt av de tyska myndigheterna.
[7] Syftar på Tyska arbetares bildningsförening i London. På 1850-talet hade den lokaler på Great Windmill Street. Den bildades i februari 1840 av Karl Schapper, Josef Moll och andra ledande inom De rättfärdigas förbund. Marx och Engels tog aktiv del i dess aktiviteter 1849 och 1850. Den 17 september 1850 lämnade Marx, Engels och deras anhängare föreningen, på grund av att en stor del av dess medlemmar stödde den sekteristiska och äventyrliga gruppen kring Willich-Schapper. I och med grundandet av Internationalen 1864, blev denna förening den tyska sektionen av Internationella Arbetarassociationen i London. Bildningsföreningen i London existerade fram till 1918, när den upplöstes av brittiska regeringen.
[8] Vorwärts (Framåt) - tysk tidning som utgavs i Paris två gånger i veckan från januari till december 1844. Bland dess medarbetare var Marx och Engels.
[9] Deutsch-Französische Jahrbücher utgavs i Paris på tyska med Marx och Ruge i redaktionen. Det enda nummer som kom ut var ett dubbelnummer i februari 1844. Det innehöll Marx' arbeten: "Om judefrågan", "Kritik av den hegelska rättsfilosofin. Inledning", och även Engels' arbeten: "Utkast till en kritik av den politiska ekonomin" och "Englands läge. Thomas Carlyle, 'Past and Present' ". Dessa arbeten markerade Marx' och Engels' övergång från revolutionär demokratism till materialism och kommunism. Tidskriften upphörde att utkomma huvudsakligen beroende på åsiktsskillnader mellan Marx och den borgerligt radikale Ruge.
[10] Tyska arbetarföreningen i Bryssel bildades av Marx och Engels i slutet på augusti 1847 för att vidareutveckla den politiska upplysningen bland tyska arbetare bosatta i Belgien och utbredandet av den vetenskapliga kommunismen bland dem. Under ledning av Marx och Engels och deras vapenbröder blev föreningen den lagliga mötesplatsen för de revolutionära tyska arbetarna i Belgien. De mest progressiva medlemmarna var också medlemmar av Brysselavdelningen av Kommunistiska förbundet. Föreningen upphörde att verka strax efter den borgerliga februarirevolutionen i Frankrike 1848 på grund av att dess medlemmar häktades och utvisades av den belgiska polisen.
[11] Deutsche-Brüsseler-Zeitung grundades av tyska politiska flyktingar i Bryssel och utgavs från januari 1847 till februari 1848. Från september 1847 och framåt var Marx och Engels regelbundna medarbetare i tidningen och utövade ett starkt inflytande på dess politiska linje. Under deras vägledning blev den organ för Kommunistiska förbundet.
[12] The Northern Star - engelsk veckotidning, chartisternas centralorgan, grundad 1837. Utgavs i Leeds fram till november 1844 och sedan dess till 1852 i London. Dess grundare och redaktör var F. O'Connor. George Harney tillhörde också tidningens redaktion. Den publicerade artiklar av Engels mellan 1843 och 1850.
[13] Demokratiska sällskapet bildades i Bryssel på hösten 1847. Dess medlemmar bestod av proletära revolutionärer, huvudsakligen från de tyska revolutionära emigranterna, och progressiva delar av de borgerliga och småborgerliga demokraterna. Marx och Engels spelade en aktiv roll vid dess grundande. Den 15 november 1847 valdes Marx till dess vice-ordförande, ordförande var den belgiske demokraten L. Jottrand. Som ett resultat av Marx' arbete blev Bryssels Demokratiska sällskap ett viktigt centrum för den internationella demokratiska rörelsen. Efter att Marx hade utvisats från Bryssel i början på mars 1848 och de belgiska myndigheterna bekämpade de mest revolutionära elementen i sällskapet, antog dess verksamhet en mer begränsad och rent lokal karaktär, och 1849 upphörde det att existera.
[14] La Réforme - fransk dagstidning, organ för de småborgerliga republikanska demokraterna och småborgerliga socialister. Den utgavs i Paris från 1843 till 1850. Mellan oktober 1847 och januari 1848 innehöll den ett antal artiklar av Engels.
[15] Der Volks-Tribun - veckotidning i New York grundad av tyska "sanna socialister"; den utkom mellan 5 januari och 31 december 1846.
[16] "Tysklands Kommunistiska partis krav" - flygblad skrivet av Marx och Engels i Paris mellan 21 och 29 mars 1848. Det var Kommunistiska förbundets politiska plattform för den tyska revolution som blossat upp. Detta taktiska dokument spreds bland medlemmarna av förbundet som just skulle återvända till sitt hemland. Under revolutionens gång propagerade Marx och Engels och deras anhängare för detta dokument bland folket.
[17] Syftar på Tyska arbetarklubben som invigdes i Paris 8-9 mars 1848 på initiativ av Kommunistiska förbundet. Marx spelade en ledande roll i klubben. Klubbens syfte var att sammansluta leden bland de tyska emigrantarbetarna i Paris och att förklara för dem den rätta taktiken för proletariatet i den borgerligt demokratiska revolutionen.
[18] Syftar på det väpnade upproret i Dresden 3 till 8 maj och i södra och västra Tyskland i maj-juli 1849 till stöd för den kejserliga författningen, antagen av Frankfurtparlamentet 28 mars 1849, men förkastad av ett antal tyska stater. Dessa uppror var spontana och isolerade, vilket ledde till att de krossades i mitten av juli 1849.
[19] 1885 års upplaga av Marx' Avslöjanden om rättegången mot kommunisterna i Köln, som innehåller denna artikel av Engels som inledning, och där han lade till några dokument, däribland centralkommitténs cirkulär till Kommunistiska förbundet från mars och juni 1850.
[20] Neue Rheinische Zeitung. Politisch-ökonomische Revue - en tidskrift, Kommunistiska förbundets teoretiska organ, grundad av Marx och Engels och utgiven från december 1849 till november 1850; allt som allt utkom sex nummer.
[21] En ironisk beteckning av Marx och Engels på den sekteristiska och äventyrliga gruppen kring Willich-Schapper genom dess likhet med det separatistiska förbundet av reaktionära katolska kantoner i Schweiz på 1840-talet. Denna grupp, som bröt sig ut ur Kommunistiska förbundet efter splittringen den 15 september 1850, bildade en självständig organisation med egen centralkommitté. Genom sin verksamhet hjälpte den den preussiska polisen att avslöja Kommunistiska förbundets illegala kommuner i Tyskland och gav den förevändning att koka ihop bevis för en rättegång mot de framstående ledarna av Kommunistiska förbundet i Köln 1852.
[1*] Med jämlikhetskommunism menar jag bara det slags kommunism som baserar sig uteslutande eller till största delen på kravet om jämlikhet. (Engels' not)
[2*] Pfänder dog för omkring åtta år sedan i London. Han var en särdeles intelligent man, spirituell, ironisk och dialektisk. Eccarius, var som vi vet senare under många år sekreterare i generalrådet för Internationella Arbetarassociationen, i det generalråd där följande medlemmar av förbundet fanns med, bland andra: Eccarius, Pfänder, Lessner, Lochner, Marx och jag själv. Eccarius ägnade sig efteråt uteslutande åt den engelska fackföreningsrörelsen. (Engels' not)
[3*] Schapper dog i London i slutet av sextiotalet. Willich deltog i det amerikanska inbördeskriget: han blev brigadgeneral och blev skjuten i bröstet i striden vid Murfreesboro (Tennessee) men blev återställd och dog för omkring tio år sedan i Amerika. Inbördeskriget i Förenta Staterna (1861-65) fördes mellan industristaterna i norr och de upproriska slavägarstaterna i södern vilka ville bevara slaveriet och som 1861 beslöt att separera från nordstaterna. Kriget var en följd av kampen mellan de två samhällssystemen, slaveri och lönearbete. - Om de övriga personer här nämnda, vill jag bara påpeka att Heinrich Bauer förlorade vi spåret av i Australien, och att Weitling och Everbeck dog i Amerika. (Engels' not)