Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Hans-Jörgen Schanz har i Danmark sedan 1972 stått i spetsen för en rekonstruktion av den marxska teorin, så som den kommer till uttryck i de ekonomikritiska skrifterna[2]. Den kapitallogiska infallsvinkeln, som ett teoretiskt fundament för deltagande i klasskampens mångfaldiga former, fick i vårt grannland det teoretiska genombrottet med HJS' bok "Til rekonstruktionen af kritikken af den politiske økonomis omfangslogiske status" (Modtryk 1973). Redan (det kanske olyckligt valda) begreppet "omfangslogik" i titeln antyder att man inte önskar att reducera den konkreta historien restlöst till kapitalets logik. Det skulle vara dålig identitetsfilosofi. Eftersom en riktning inom den kapitallogiska skolan hävdar existensen av en sådan utraderande identitetslogik, är det ett exempel på att riktningen inte utgör någon enhetlig skola. Schanz har hela tiden avgränsat sig från en sådan utraderingslogik, och han står självfallet inte som ansvarig för vad andra har skrivit om marxismen och som hävdat att det var en "kapitallogisk" framställning[3]. Om man identitetsfilosofiskt påstår att värdelagens stigande utveckling underordnar mer och mer av historiens mångfald, att rörelsens riktning är att väsenslogikens innehåll utplånar de icke-kapitalaffirmativa historiska former som den ordnar kapitalrationellt, så omöjliggöres tendentiellt en praxis som kan skära igenom den kapitalistiskt formade ogenomträngligheten. Därmed utplånas möjligheten för "den subjektiva faktorn" att göra uppror mot kapitalförhållandet. Detta förutsätter en identitet mellan (kapital)logik och historia, att kapitalet tendentiellt skapar en totalt kapitalaffirmativ "bas", där möjligheten för t.ex. en socialistisk praxis försvinner[4].
Även i "Antikritik" tas det avstånd från detta "at al signifikant socialitet under kapitalismen restløst skulle gå op i de bestemmelser, som Marx udfolder begrebsmaessigt i kritikken af den politiske økonomi." (s. 27)
I dag ser vi också tendenser till en begynnande konstruktiv diskussion mellan althusserskolan och kapitallogiken[5].
Det är positivt när dialogen blir kännetecknet på de viktiga debatterna som de marxistiska riktningarna står inför. Om teorin skall bli praktisk, d.v.s. användbar i politiskt arbete, bör kapitallogik dryftas sakligt i stället för att användas som ett idiotiskt skällsord.
Vi anser att den kapitallogiska programvariant, som t.ex. i Danmark bl.a. HJS och Ole Marquardt bidragit till är det mest intressanta projektet inom marxismen i dag[6]. Programmatiskt är intentionen bl.a. att säga något mer precist än att "ekonomin är bestämmande i sista instans", att politiken har en relativ autonomi etc. Även om man genomlöpa en period av intensivt teoriutvecklingsarbete (som självfallet inte är färdiggjort en gång för alla) har kapitallogiken hela tiden varit öppen gentemot den historiska verkligheten. Det marxistiska kunskapsintresset är fortfarande ett intresse av kamp (i vid mening) för upphävandet "af kapitalismens og ethvert annet systems udbytning og undertrykkelse."(s. 10)
Ekonomikritiken är inte omedelbart en teori för handlingsvägledning i klasskampen. Detta har förlett några till att tro att kapitallogiken har "glömt" klasskampen. Bland annat p.g.a. att de kapitalistiskt formade materiella, politiska, ideologiska och andra "styrkeförhållanden", och den (sinnliga) subjektiva faktorn (som inte heller kan objektiveras helt), befinner sig i kontinuerlig förändring på olika sätt, är det politiskt vanvett att skapa en allmän teori om hur klasskampen skall föras. Däremot kan en allmän teori kritiskt framställa kapitalets abstrakta, logiska rörelselagar. Inte desto mindre är "økonomikritikkens begreber (...) almene klassekampsbegreber for kapitalismen" (s. 59) även om de långt ifrån är tillräckliga som handlingsvägledare, eftersom en handlingsteori bör knytas till "rumsligt og tidligst bestemte steder i klassekampen." (s. 60)
Klasskampen är inte ett appendix till kapitalformerna, "(...) som vist af Marx er kapitalen jo netop den specifikt ordnende og ordnede form for relationerne mellem kapitalist- og proleteriatklasserne. Den - altså kapitalen - er hverken kapitalistklassen eller arbejderklassen, men det, der både forbinder og skaber konstitutions- og reproduktionsbetingelserne for de to klasser, og dermed også for klassekampen." (s. 72)
Poängteringen av formbestämningar är viktig bl.a. i kapitallogikens uppgörelse med det som traditionellt går under beteckningen "historisk materialism". I ekonomikritiken formbestäms det kapitalistiska arbetets dubbelkaraktär. Programmatiskt vill kapital logiken undersöka vad detta betyder för utsugnings- och förtrycksformerna under kapitalismen. Kapitalförhållandet implicerar också förtryck. Förtrycket är alltid knutet till individerna, och kan t.ex. anta former som är tillfälliga i förhållande till kapitalförhållandet i den aktuella samhällsformationen där det kapitalistiska produktionssättet dominerar. Utsugningen resulterar i något utanför individen, en merprodukt. Värdet har ingen föremålslig existens, och den kapitalistiska rikedomsformens stoffligt-materiella innehåll är därför bruksföremålen.[7]
Det rör sig om bruksvärden som är kapitalistiskt formade, och som självfallet inte uppgår i värdet (eller omvänt), men som snarare har en egenlogicitet, som utgör en opposition till kapitallogikens historiska genomslag. HJS ger inte något besked om (ev. på vilket sätt) vi kan tala om en annan allmänhet än kapitalets, eller om bruksvärdelogik.
Typiskt för det kapitalistiska produktionssättet är inriktningen på mervärdeproduktion: kapitalets syfte är uppfyllandet av sitt kategoriska imperativ: "produktion af mere vaerdi, rettere mere mervaerdi". (s. 102) Även om vi vet att medvetande bara kan tillskrivas individer, är det likväl meningsfullt att tala om "kapitalen som et overgribende subjekt (...) at kapitalen udgør en bestemt (gennem vaerdiabstraktionen) ordningsmodus for samfundsmaessigheden" (s. 102) som författaren utkristalliserar i tre aspekter:
"A) Ordningsformer for relationer mellem elementer. B) Praegningseffekter på elementerne. C) Udviklingsarter for såvel relationsformer mellem elementer som for praegningseffekterne på elementerne." (s. 88)
Denna samhällelighet, som författaren säger mycket intressant om, har mervärdeimperativet som mål.
Det radikala marxska brottet med Ricardo är (bl.a.) att Marx talar om arbetskraftens värde. Byte utifrån ekvivalensprincipen garanterar "rättfärdighet" i.o.m. att varan arbetskraft, precis som andra varor får betalt efter sitt (historiskt variabla, här spelar t.ex. klasskampen in) värde. Varan arbetskrafts unika egenskap är att den är i stånd till att producera nytt värde, och mer värde än vad den själv är värd. Genom att. sälja arbetskraften till ett (enkel-)kapital, utbetalas det normalt en lön efter det att arbetskraften har producerat sitt värde + mervärde. Kapitalets förmeringsprocess är möjlig endast p.g.a. att arbetskraftens värde inte är identiskt med dess bruksvärde för kapitalet. Det är lika absurt att påstå att kapitalismen är orättfärdig, som att påstå att produktionen sker för sin egen skull.
Det är arbetsprocessens subsumtion under värdeökningsimperativet som implicerar övergången från penningformen (den allmänna ekvivalensformen) till kapitalformen. En kapitalistisk planekonomi kan vi inte tänka oss, p.g.a. att det inte är någon människa som kan planlägga den samlade produktionen i det kapitalistiska samhället. Genom bytet förvandlas den omedelbart privata produktionen i vårt samhälle till (kapitalistiskt) samhälleligt arbete. Först post festum, i konkurrensen på marknaden, kommer det att visa sig om produktionen är samhälleligt nödvändig eller ej. Mervärdeproduktionen, det processerande värdet, värdelagen är den ordnande instans av reallogisk signifikans, som sätter rambetingelserna (så länge kapitalförhållandet existerar) för privatproduktionens samhälleliga realiserbarhet. Inom denna ram är självfallet möjligheterna för konkret påverkande av utvecklingen flera, för att spetsformulera: t.ex. den borgerliga rättsstaten vs. nazismens högre grad av villkorlighet.
I "Antikritik" saknar vi dryftandet av den kristeori, som ligger immanent i ekonomikritiken, där det snarare är själva kapitalet än den privata tillägnelsen som förhindrar att kapitalackumulationen förlöper friktionsfritt. Det finns självfallet kapitalistiska sätt att komma ut ur krisen på, t.ex. innebar det nazistiska lösningsförsöket i Tyskland en tendentiell reträtt till den absoluta mervärdeproduktionens dominans vid tyskarnas utestängning från världsmarknaden 1933.[8]
HJS avgränsar sig indirekt från Kominterntraditionens formlösa produktivkraftsbegrepp, där utvecklingen, enligt traditionens monistiska historieteori om produktivkrafternas dialektik med produktionsförhållandena (med praxis som hastighetsregulator), hävdas obönhörligt att bokstavligen sluta i kommunismen. (Detta är en spetsformulering, men, efter vårt sätt att se det, väsentlig reduktion av traditionens "framåt-med-produktiv-krafterna"-hållning.)
"Således er den under kapitalismen stedfindende udvikling af produktivkrafterne ikke bare nogen udvikling slet og ret, men en kapitalistisk form for udvikling af produktivkraefterne. Dette gaelder både kvantitativt idet 'die Entwicklung der Produktivkraft ist ihr (den kapitalistiske produktionsmåde, HJS) nur wichtig, sofern die die Mehrarbeitszeit der Arbeiterklasse vermehrt, nicht die Arbeitszeit fur die materielle Produktion überhaupt vermindert' og kvalitativt som 'Beschränkung der Produktion von Gebrauchswerten durch den Tauschwert; oder dass der reale Reichtum eine bestimmte, von ihm selbst verschiedende Form, also nicht absolut mit ihm identische Form annehmen muss, um überhaupt Objekt der Produktion zu werden'." (s. 94-95)[9]
HJS påminner om det tvetydiga i kapitalismens progressivitet; för första gången i historien har människan möjlighet till att bli "herre" över naturen, men det är istället kapitalet som har blivit "fritt". De samhälleliga relationerna är inte underlagda individernas kontroll, även om de skapas av medvetna individers handlande. Den praxis som realiserar samhälleligheten är inte medveten, men förutsätter samtidigt ett medvetande! I "Antikritik" formuleras det sålunda: (om dubbelkaraktären i utvecklingsformen för behoven under kapitalismen) "på engang ophaevelsen af bornertheden og naturgroetheden i behovene og samtidigt bindningen af behovsrealiseringerne til såvel kapitalistisk formede brugsvaerdier som kapitalistisk distribution for brugsvaerdiernes cirkulation." (s. 95)[10]
Hos HJS är bruksvärde ett förmedlingsbegrepp mellan föremål och behov, och som sådant alltid specifikt, medan materialitetsform är "den faktiske struktur en given entitet har fået på baggrund af en produktionshandling." (s. 92)
"Men efterhånden som vaerdi forholdet udfoldes, griber det også praegningsmaessigt ind i selve materialitetsformerne (...) Praegningen finder sted (omend på forskellig vis og ikke mindst fordi der ikke findes nogen almen praegningsform, da det, som skal praeges, er kvalitativt forskelligt) i forhold til samtlige de momenter og elementer, en kapitalistisk reproduktionslogik daekker over: produktionsprocessens elementer (arbejdskraft, arbejdsmiddel, råstof og organisationsform) og selve produkterne, der enten fortsaetter ind i den uproduktive konsumtion eller går ind i nye produktionsprocesser (...) det nye er, at der i selve formpraegningen foreligger momenter, der for det første ikke på nogen måde er reducerbare til eller forklarlige ud fra mennesklige behov som determinerende princip for udformningen af bruksvaerdierne, for det andet er disse ikke-til-mennesklige-behov reducerbare momenter ingenlunde tilfaeldige eller utilsigtede bivirkninger af en ellers mod behovsrealiseringen relateret formdannelse af brugsvaerdierne, der er tvaertimod tale om at materialitetsformen nu som sådan selv bliver formadaedvat for indløsningen af vaerdiforholdets reproduktionslogik." (s. 92-93)
Kapitalistiskt format församhälleligande[11] betyder att institutionerna (i vid mening) påtvingas kapitalrationaliteten utan att motsättningen till denna upphäves. Det finns också otaliga faktorer i den konkreta verkligheten som inte kan härledas ur, och många som inte påverkas av, kapitalets allmänna begrepp, men dels sätter kapitallogiken sig igenom genom att tendentiellt subsumera institutioner direkt i kapitalkretsloppet, och dels indirekt genom att göra de institutioner, som svårligen kan indras i kapitalets kretslopp, mer kapitalaffirmativa (det gäller inte minst i ekonomiska och politiska kristider). Det rör sig om graderingar av institutionernas kapitalaffirmativitet. Ett exempel: I den socialdemokratiska välfärdsstaten (såsom den t.ex. har utvecklats i Norge under efterkrigstiden) är rambetingelserna för den politiska offentligheten att säkra kapitalförhållandets fortsatta existens och utveckling, garanterande av det kapitalistiska produktionssättet. Men inom denna ram utformas ett socialpartnersmedvetande, en intressepluralism i en borgerlig demokrati med vissa traditioner, som medför att andra intressen än de kapitalrationella sätter sig igenom. Bland annat är spelrummet för reformer i arbetarklassens kortsiktiga intresse relativt stort i högkonjunkturer, detta spelrum inskränkes under sämre tider. (Kriser är emellertid ingen anledning till att arbetarna skulle visa "ansvar" och återhållsamhet i sina krav.) En dylik socialpartnerrationalitet uttrycker endast suboptimalitet och inte optimal kapitalrationalitet (utifrån kapitalets ståndpunkt).
Kapitallogiken har hävdat att metoden bestäms av objektet, och inte som i den förhärskande historietraditionen i Norge, där objektet konstitueras av en ahistorisk metod. Men
"Den Marxske påvisning af historien og dermed også teoriernes formidlethed gennem historien er ikke et argument for den rene historicistiske afvisning af muligheden for og nødvendigheden i selve det teoretiske gyldighedsspørgsmål." (s. 18)
Enligt HJS ska den marxska teorin, precis som varje annan teoribildning utsättas för princips- och grundlagsframdragande analyser och kritiker. Eftersom det har förekommit mycket (oberättigad) kritik mot kapitallogiken på denna punkt tar vi med ännu ett citat. Om den absoluta historicismens (Karl Korsch m.fl.) felaktigheter heter det:
"for det første afvises endog muligheden af 'metakonkrete' reflektioner over den Marxske metode, hvilket realiter må føre til en faktisk umulighed af nogen helst diskussion over den Marxske metode (med andre ord; den riktige påpegning af den Marxske metodes reflektion i stoffet for analyserne slår her over i et absurd tankeforbud imod reflektioner over metoden, der således - utilsigtet, men ikke mindre fatalt - bliver en art 'Ding an sich'); for det andet implicerer en sådan udtalelse, at ethvert gyldighedsspørgsmål bliver umuligt, og vi er overladt til en blind tro på 'den objektive fornuft' (...)" (s. 18-19 n)
"Antikritiks" svaghet, enligt vårt förmenande, består främst i att HJS många fina poänger ofta blir en aning postulatoriska och därmed alltför lite argumenterade.
Problem som skulle ligga i en fördjupning av teserna i boken blir därför dolda. T.ex. säger HJS ingenting nytt om det mycket viktiga, men olösta, problemkomplexet om (kapital-)logik och historia utöver den intressanta nytänkningen av den historiska materialismens intentioner (eller delar av dem) efter ekonomikritiken, som han har argumenterat för i några tidigare artiklar.
"Antikritik" har också något av hastverkskaraktär över sig. Ändå rör det sig om en viktig bok, som borde påkalla stort intresse från marxister av olika slag. "Antikritik" innehåller en rad viktiga preciseringar i det kapitallogiska utvecklingsarbetet, varav vi bara har berört några i detta sammanhang. Vi ska längre - till en utveckling av teori och "empiri" som en integral helhet. "Antikritik" är en av de (praktiskt) nödvändiga omvägar vi får gå för att kunna närma oss "realanalys-nivån" på ett adekvat sätt.
Översättning:
Göran Dahl
| Dansk-svensk ordlista: | |
|---|---|
| bornertheden | inskränktheten |
| formidlethed | förmedling |
| naturgroetheden | ung. "framvuxen ur ett naturligt sammanhang" (brukar användas för att beteckna förhållanden under feodalismen) |
| praegning | prägling |
| steder | ställen, platser |
| udbytning | utsugning |
| udfolder | utvecklar |
| undertrykkelse | förtryck |
| utilsigtede | oavsiktliga |
[1] Detta är ursprungligen en "insändare" från en norsk kamrat. För att göra citaten på danska något mer lättförståeliga finns en dansk-svensk ordlista i slutet av artikeln. En översättning har gjorts av citaten på tyska i citaten på danska, denna återfinnes i not 9. /ö.a./
[2] Med de "ekonomikritiska skrifterna" eller "ekonomikritiken" brukar man avse Marx' författarskap fr.o.m. 1857, de verk som ingår i "kritiken av den politiska ekonomin", d.v.s. "Kapitalet", "Grunddragen", "Teorier om mervärdet" etc. De politiskt-"konkreta" skrifterna, "Louis Bonapartes 18:e Brumaire" etc., räknas inte hit. /ö.a./
[3] T. Rød Larsen "avfärdar" den s.k. kapitallogiska skolan på några rader, som den riktning som härleder allt från kapitalets logik, och där empirin till slut blir "en illustration av funktionsbestämningen" (Kontrast 66, s. 42). Sådan "ryktesspridning" om kapitallogiken, som varit en utbredd kritikform från en del "antikapitallogiska" positioner, anser HJS det inte vara mödan värt att tillbakavisa.
[4] Den s.k. identitetslogiken är lika problematisk att tillbakavisa som att hävda. Menar man att denna "utradering" är en tendens, så är det väl ett ganska korrekt påvisande av kapitalets realabstraktionella tendens. Menar man däremot att denna utradering är ett tillstånd, där möjligheten till t.ex. en socialistisk praxis har försvunnit, hur förklarar man då sig själv? D.v.s. påvisandet av denna totalitet blir en logisk (=tankemässig) omöjlighet. /ö.a./
[5] Se t.ex. L. H. Schmidt: "Filosofikritisk rekonstruktion", och Krause-Jensen (red.): "Omkring Althusserskolens videnskabsteori", bägge Rhodos 1977. E. Balibar verkar vidare i "Fem studier i den historiska materialismen" att ha närmat sig den kapitallogiska riktning som HJS kan placeras inom.
[6] Nedan förstår vi med "kapitallogik" dels denna riktning och dels den inre verkande konstitutionslogiken. Endast citaten (med sidhänvisningar till "Antikritik") står nödvändigtvis för HJS uppfattning, eftersom vi inte konsekvent håller oss till hans framställning.
[7] Schanz har utvecklat tankegångarna kring förhållandet mellan förtryck och utsugning utförligare i Krause-Jensen (red.): "Socialisationskritik", Rhodos 1978.
[8] Om detta se t.ex. Mike Hennig: "Thesen zur deutschen Sozial und Wirtschaftsgeschichte", Suhrkamp 1973.
[9] Citaten på tyska betyder ungefär: "Produktivkraftsutvecklingen är en angelägenhet /för kapitalismen/ i den mån den ökar arbetarklassens merarbetstid, och inte för att den materiella produktionens arbetstid, överhuvudtaget, minskas." (Das Kapital III, MEW 25, s. 274) Se även Bohmans svenska översättning, Kapitalet, tredje boken, s. 240. "Inskränkandet av bruksvärdesproduktionen genom bytesvärdet; eller att den verkliga rikedomen måste anta en bestämd, från sig självt annorlunda, form, alltså en med den icke-identisk form, för att överhuvudtaget kunna bli objekt för produktion." (Grundrisse, Dietz Verlag, Berlin 1974, s. 319, framhävning av Marx.) /ö.a./
[10] "Värde är alltså repression" (Krahl i TEKLA nr 1, s. 33) och därmed något negativt, men samtidigt är värdelogiken progressiv, p.g.a. att den skapar möjlighetsbetingelsen för, ur denna, på en hög civilisatorisk nivå, sociala praxisform som varuformen betingar, politiskt-intressebestämt arbete utifrån perspektivet att upphäva kapitalförhållandet för att skapa de direkta producenternas kollektiva självförvaltning (den socialistiskt formade arbetsprocessen och demokratin, som det inte finns någon säker framtidsforskning om).
[11] Instruktiv i detta sammanhang är Ole Marquardts artikel "En kommentar til samfundsmaessiggørelsebegrebet, og dettes betydning for forholdet imellem logik og historie", Fagtryk nr 34, 1975.
Last updated on: 3.24.2011