Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
När detta skrivs i November månad drar det ihop sig till tältarbetarnas utvärdering av den svenska arbetarklassens historia i Tältprojektets version. Vi behöver väl knappast understryka hur viktigt det är att sammanfatta erfarenheterna av denna den kulturella vänsterns största satsning hittills - och detta vid en tidpunkt när det blåser kallare vindar omkring den progressiva kulturen än på många år.
Mycket har redan blivit skrivet och sagt om Tältprojektet. Det är svårt att hitta någon som inte imponerats av djärvheten och storslagenheten i företaget, och vi som sett Tältföreställningen är också vi "tusenden". Men en så stor publik ökar kraven på föreställningen och betydelsen av en konstruktiv politisk och estetisk kritik. Det bästa vi mött i den vägen är en artikel i Politisk Revy nr 316 (9.9 1977) som vi här återger i en svensk översättning tillsammans med en något förkortad intervju från samma nummer med en av tältarbetarna, Ninne Olsson. Den kommentar som avslutar det här blocket är ett försök att fördjupa några av de punkter som togs upp i Politisk Revy.
Cirkusen är platsen där det äventyrliga, det sensationella och fantastiska utspelar sig. Det är en öppen och folklig konstform. Här ges uppträdanden för en publik som vågar vara kritisk. Åskådarnas placering runtom de uppträdande inbjuder till snabba och spontana reaktioner. Den runda manegen är som inget annat ställe sanningens forum för underhållningen. Men manegen är också platsen där skillnaden mellan verklighet och illusion, mellan prestation och illusion inte försöker beslöjas. Ernst Bloch har kallat cirkus för "en rättskaffenhet inom konsten, den ärligaste framställningsform som konsten känner".
Vad skulle kunna vara ett mer lämpligt forum för en teater som har satt som sitt mål att ge en hel klass sanningen om sin egen historia tillbaka och att göra det i en form så att fantasin äntligen blev det, den alltid borde ha varit, ett vapen i den sociala kampen och inte ett medel för flykt och bedrägeri.
Sex teatergruppers gemensamma projekt, tältföreställningen "Vi äro tusenden... om den svenska arbetarklassens historia" har blivit ett folkligt genombrott för den socialistiska teatern. Tusentals människors aktiva uppbackning har varit en förutsättning för dess realisering. Stora summor pengar har samlats ihop genom frivilliga bidrag och ett omfattande nät av stödkommittéer med en lång rad praktiska uppgifter har byggts upp över hela landet. När föreställningen uppförs för sista gången kommer den att ha setts av mer än 90.000 människor. Publikmässigt, konstnärligt, politiskt och organisatoriskt betecknar "Vi äro tusenden..." den hittillsvarande höjdpunkten för skandinavisk gruppteater.
Men en höjdpunkt är en plats varifrån man tillskansar sig utsikten till nya och svårare mål. Det går för den socialistiska konsten som det gick för härföraren och erövraren Alexander den Store, som för varje nytt land blott erövrade en ny gräns. Tältprojektet reser lika många problem som det löser. Och en socialistisk publik kan inte som en borgerlig låta sitt intresse dö bort med den sista applåden.
På omslaget till Tältprojektets program finns ett gammalt fotografi. Det är en bild av en klass i uppbrott. Tusentals ansikten är vända åt samma håll, mot framtiden, allvarliga och fulla av hopp. Det är Första och Andra Internationalens arbetarklass vi ser. En bild från den tid då liv och politik ännu var ett, då kampen för bröd och människovärde ännu krävde hela människan, hennes mod och offervilja, och då socialismen var så nära som någonsin i de tusendes föreställningar och hopp, men objektivt så långt borta. Vi minns fortfarande denna klass' segrar och tar dem som förebilder. Men det är dess nederlag som har bestämt vår historia fram till idag.
Det är med denna historia Tältprojektet har nått ut till en så stor publik. Men möjligheten att nå ut till en större publik ställer den socialistiska teatern inför ett konstnärligt och politiskt prov: Inför en publik där reformismen har en reell förankring skall den kunna kritisera och avslöja socialdemokratin. För en uppsökande teater av tältprojektets storlek är det inte längre tillräckligt att spela för arbetaravantgardet eller den traditionella vänsterrörelsen. Här måste konsten utveckla en masslinje. Vad som länge har varit ett problem för den politiska vänsterrörelsen, blir det nu också för den konstnärliga.
För att kunna avslöja socialdemokratin måste man också kunna förklara den. Och här räcker de förklaringar vi ärvt från Andra och Tredje Internationalen inte till. Tvärtom så bär dessa en del av ansvaret för det bristande alternativet till reformismen i arbetarklassen. Det är inte längre tillräckligt att förklara socialdemokratins ställning och politik utifrån dess ledares inställning. Inte heller den uppfattning av arbetarklassen som uttrycks på programmets omslag räcker längre till.
För nutidens socialdemokratiska arbetare är livet och politiken inte längre en enhet. Kampen i fackföreningar och parti verkar inte längre rymma löftet om ett nytt liv. Liv och hopp försöker man realisera i privata former, i biosalongens halvmörker, bakom trädgårdshäckens skydd och i erotikens trista rutin. Kritiken av socialdemokratin får inte starta med politiken, utan bör gå den andra vägen: Från kritiken av de motsättningar som existerar i vardagen till kritiken av de socialdemokratiska ledare som garanterar utsugning, meningslöst arbete, tröttsam erotik och fantasilös underhållning. Det kräver inte bara en annan syn än den traditionella på socialdemokratin, det kräver också en ny estetik och form.
I tältföreställningens första akt är det Första och Andra Internationalens arbetarklass vi möter. I brett målade, symboliskt förenklade, oändligt heroiserande mass-scener av nästan bertolucciansk skönhet skildras dess kamp och nederlag. Men redan här finns fröet till det som blir föreställningens svaghet. Nederlagen förklaras som ett resultat av ledarnas förräderi och korrupta oduglighet, massorna förutsätts vara i en ständig revolutionär beredskap. Denna motsättning går som en röd tråd genom hela föreställningen. Det ges ingen förklaring till socialdemokratins ställning och inga identifikationsmöjligheter för en socialdemokratisk arbetare i denna framställning.
I andra akten anas emellertid en framställningsform, som i högre grad borde ha gett föreställningen dess ryggrad. En växling mellan skildringen av kollektivets historia och den enskildes öde, mellan skildringen av arbetarklassens vardagsliv och de samhälleliga rörelserna. I ett sådant växelspel ligger möjligheten till en bred och nyanserad historieskrivning. Förklaringen till den uteblivna socialismen måste sökas på många plan, på arbetsplatsen, i hemmet och i borgarnas korridorer, där strategierna för framtiden dras upp. Endast så kan man teckna en bild av socialdemokratin som når längre än till en karikatyr av dess ledare.
Människan är människans öde, skrev Brecht en gång. Den politiska vänsterrörelsen och den socialistiska teatern är varandras öde. Tältföreställningens politiska svagheter är inte bara dess egna utan också hela vänsterrörelsens. Det skulle vara orimligt att kräva att den socialistiska teatern skulle kunna lösa de problem vänsterrörelsen inte själv kunnat lösa. När vi har ställt det politiska innehållet i fokus är det för att vi känner att det är en olycklig arbetsdelning att överlåta analysen och utvecklingen av en politik till den politiska vänsterrörelsen medan konsten tar sig an förenklingen, den pedagogiska förmedlingen, fantasin och formen. Den utövande konstnären måste delta i de politiska diskussionerna likaväl som den intellektuelle måste lära sig att tänka i form och framställning. Vänsterrörelsen förtjänar en teater som också tänker politiskt, och teatern en vänsterrörelse som vågar använda fantasin. Utan politik blir fantasin abstrakt och utan fantasi blir politiken trivial.
Tältprojektet skulle inte bara vara en kulturpolitisk manifestation. Det hade också som sitt syfte att övervinna vissa stagnationstendenser inom den svenska gruppteatern.
De fria grupperna har varit inne i en stagnationsperiod. Det har funnits en tendens till att i allt högre grad bara skriva pjäser med bestämda målgrupper för ögonen. Med Tältprojektet har vi gjort stora konstnärliga och politiska framsteg. Politiskt har vi varit mer öppna, utan rädsla för att vi med vår pjäs skulle kunna stöta bort den ena eller andra politiska tendensen. Men jag tycker nästan att det har varit mest spännande estetiskt och konstnärligt. Orsaken till de fria gruppernas stagnation har delvis varit att man inte kommit vidare formmässigt. Tältprojektet har förmått sätta igång nya diskussioner om form och scenografi.
Grupperna använder sig av olika uttrycksformer. Nationalteatern använder sig t.ex. av groteska former medan Oktobergruppen, som jag tillhör, använder sig av en mer realistisk spelstil. Detta har tvingat oss att arbeta på att hitta en gemensam form. De krav tältet ställde på vårt uppträdande och de möjligheter det erbjöd oss har emellertid också varit en mycket dominerande faktor. Det är faktiskt svårt att avgöra vem som ska ha äran för det kvalitativa språnget i gruppernas konstnärliga utveckling, grupperna själva eller tältet. Också som kulturpolitisk manifestation har föreställningen varit viktig. Under turnén har vi diskuterat med stödkommittéerna och iakttagit publikens reaktioner. Det har visat sig att idén att åka på turné runt hela Sverige var en riktig idé. Föreställningen berör ju oss alla. Tältprojektet har i första hand varit en manifesterande föreställning, inte en debatterande eller problematiserande. Publikens reaktioner har fått oss att tro att vi nått vårt mål. För t.ex. äldre kommunister, som lever isolerat i småstäderna, representerar vi ett nytt hopp, ett budskap utifrån om stämningarna bland ungdomen, befrielsekampen i tredje världen o.s.v.
Ni har byggt upp ett omfattande nät av lokala stödkommittéer. Hur har de fungerat?
Vi har haft stödkommittéer i trettio olika städer. Mer än två tusen människor, till största delen unga arbetslösa - och inte som man kanske skulle kunna tro studerande -, har deltagit i arbetet. Vi har försökt göra enskilda och inte politiska grupper till ryggraden i stödkommittéerna. Grupperna fick arbeta efter egna riktlinjer. Vår uppgift har faktiskt bara varit att se till att de fungerade. Enskilda politiska grupper har beslutat att gå in i stödkommittéerna. Men i dessa har de lojalt samarbetat med såväl oorganiserade som folk från andra grupper.
Kommer de enskilda stödkommittéerna att bestå när tältprojektet är avslutat?
Vi kommer att arrangera ett seminarium i slutet av året, där vi dels kommer att göra en sammanfattning och dels diskutera hur vi ska fortsätta. Stödkommittéerna har arbetat på olika sätt och med olika förutsättningar. En del kommer säkert att upphöra, medan andra fortsätter med en självständig politisk aktivitet, t.ex. teater och forskning i den lokala arbetarrörelsens historia.
Har stödkommittéerna också använts till att ge kritik av föreställningen? Har ni t.ex. arrangerat möten med dem efter föreställningen?
Vi har träffat dem först och främst i det praktiska arbetet. Men på många platser har de diskuterat med publiken och sedan arrangerat möten där föreställningen diskuterats. Vi räknar med att få reaktioner på dessa möten nu till hösten.
För fattargruppen har haft kontakt med forskare och universitetsfolk som skulle bistå med analyser och utvärderingar under utarbetandet av föreställningen. Hur har det samarbetet fungerat?
Samarbetet har inte fungerat speciellt bra. Forskarna har haft mycket svårt att sätta sig in i de former som vi tvingats arbeta med. Vi har i hög grad varit tvungna att förenkla. Det kräver insikt och kunskaper och det är inte alltid vi lyckats. Men forskarna har inte kunnat leverera en konstruktiv kritik. "Så där kan man inte göra" har de sagt, istället för att komma med förslag till ändringar, tillägg och utelämnanden. De kunde ha varit till stor nytta om de bara insett att vårt framställningssätt måste vara förenklat.
När man vill ge arbetarklassen dess historia tillbaka, är det då inte en mycket central fråga vilken historia man menar? Har ni uppfattat den som de militanta episodernas eller de breda arbetarmassornas historia?
Vår idé var att det finns en arbetarklass i Sverige som är beredd att gå väldigt långt. Den ville vi dra fram och visa i kollektiva starka scener, där arbetarklassen på det ena eller andra sättet ger uttryck för sin vilja att förändra sin verklighet.
För att skildra arbetarklassens motstånd och kamp har ni valt en symbolisk, förenklad och mycket heroiserande stil, som vi ser mest utvecklad i den första akten. Föreställningen förmedlar utan tvekan det intrycket att den svenska arbetarklassen besitter en revolutionär beredskap och att det bara är dess egna förrädiska ledare som hindrar den från att ta det slutliga livtaget på borgarna. Är det inte nödvändigt med en annan syn på reformismen och att experimentera med andra framställnings- och uttrycksformer än de kollektiva och heroiserande, i skildringen av arbetarklassen?
Vi har använt andra uttrycksformer i vår föreställning. I första akten skildrar vi massornas kollektiva politiska aktivitet. Men i andra akten visar vi i scenen mellan den arbetslöse Svart-Erik och hans dotter Ellen, isoleringen och självtillräckligheten i arbetarklassen. I tredje akten har vi Åke, som kommunist under det kalla kriget är han en bitter och isolerad figur. Här har vi använt en individualistisk realism för att visa splittringen och förborgerligandet inom arbetarklassen. Det är möjligt att vi skulle gjort det i mycket högre grad.
Jag håller inte med om att vi framställer arbetarklassen som förrådda revolutionärer. Vi har gärna velat visa att det funnits tillfällen då den svenska arbetarklassen uppträtt samlat och revolutionärt. Men vi har också med i vår skildring hur arbetarklassen splittras, hur delar av den förborgerligas medan andra slutar i isolering och bitterhet.
Med en brett upplagd, uppsökande föreställning som den ni har gjort, har ni stått inför ett grundläggande problem: Ni skulle ge en kritisk och avslöjande bild av socialdemokratin inför en publik som till största delen kunde förväntas bestå av socialdemokrater. Har ni tänkt er föreställningen på det sättet?
Nej, vi förväntar oss inte socialdemokrater i större mängder bland publiken. De fria gruppernas publik består ju av vissa typer av människor, övervägande icke-socialdemokrater. Däremot hade vi förväntat oss att det skulle komma äldre kommunister och arbetare som inte var övertygade socialdemokrater, eller kanske till och med bittra och avståndstagande. De har vi också sett. Men vi hade inte väntat oss att se politiskt aktiva socialdemokrater.
Att skildra arbetarklassens historia i ett land som Sverige, är att skildra den i ett land där socialdemokratin har haft en nästan oantastad dominans. Ni framställer besvikelsen och isoleringen bland de aktiva arbetarna som en del av bakgrunden till denna dominans. Men har socialdemokratin inte också åtnjutit ett utbrett förtroende inom arbetarklassen på grund av sitt reformarbete?
Nu efteråt har vi förstått, att vi i mycket större utsträckning skulle ha försökt förklara orsaken till det fasta grepp som socialdemokratin har om arbetarklassen. Den frågan borde vi ha ställt oss hela vägen genom materialet. Och på samma sätt ställt frågan, varför kommunisterna aldrig kom att utgöra ett realistiskt alternativ till socialdemokratin. Om vi sen också hade dragit in borgarnas strategi och skildrat den som den reella motpolen till arbetarklassen så hade det säkert också ändrat bilden av socialdemokratin.
Kulturpolitiskt har Tältprojektet varit ett helt enastående försök till att skapa en ny bas för de fria grupperna och till att lägga upp en offensiv strategi gentemot den statliga kulturpolitiken. Bedömer du denna offensiv som en succé?
Vi har fått bevis för att de lokala stödkommittéerna kan fungera. Jag tror inte att vi kan bevara dem i den form de har nu, men vi vet att vi kan skapa nya om vi skulle ha användning för det. Vi vet också att det finns personer med vars hjälp vi kan bygga upp ett kontaktnät. Därmed har vi möjlighet att nå ut till den publik vi vill komma i kontakt med. Ekonomiskt har vi fått ett bevis för att vi kan klara oss utan statsstöd. I åratal har de enskilda grupperna kämpat för att få stöd utan att få några större summor. Och när man då plötsligt ser att man på ett år kan genomföra ett projekt som kostar fyra miljoner kronor, då får man ett helt annat perspektiv på sin kamp. Vi har visat att det omöjliga är möjligt. Det låter kanske lite patetiskt, men det är den ideologiska effekt jag hoppas Tältprojektet får.
Översättning: Lars Hansson
Från första maj till 24 september turnerade ett sextiotal fria kulturarbetare med sin cirkusföreställning "Vi äro tusenden...". Jätteprojektet drevs djärvt igång under den parollartade målsättningen "Ett brott har blivit begånget. Arbetarklassen har blivit bestulen på sin historia... Vi vill återbörda den till dess rättmätige ägare." Dessa formuleringar hänger samman med Ninne Olssons ord i intervjun, att tältet var en manifesterande föreställning, inte en debatterande eller analyserande. Vad man producerat är en propagandistisk föreställning om arbetarklassens revolutionära potential från Sundsvallsstrejken och framåt.
I själva verket rymmer den här inriktningen mitt i sin djärvhet också mycket av Tältprojektets svagheter. Varför vill tältfolket skriva arbetarklassens historia? Förmodligen har man inte gjort motiven särskilt klara ens för sig själva. Därför står man efter föreställningen som åskådare visserligen bländad av ett fullfjädrat scenmaskineri och imponerad av fina prestationer på många plan, men ändå utan att begripa vad denna historia har för nåt att lära oss. Vad är det egentligen för historia som Tältet framställer? Det är inte underligt att många misstänkt att det huvudsakliga syftet varit en enkel pajkastning mot sossarna.
Tältet försökte genom en propagandistisk historieskrivning återge arbetarklassen dess kamptraditioner och därmed stärka självförtroendet, vilket förstås är bra. Men samtidigt har man fått konstatera att denna revolutionära potential inte förverkligats - i själva verket har arbetarklassen som helhet inte någon omedelbar önskan om revolution. Trots allt härskar den borgerliga ideologin och reformismen. Och att förklara detta som resultatet av en medveten stöld av borgare och sosseförrädare är omaterialistiskt och omyndigförklarar arbetarklassen. "Ett brott är begånget"-tesen möjliggör för föreställningen att presentera just den gamla vanliga förräderiteorin där arbetarklassen hela tiden hyser en inneboende revolutionär potential och där denna kraft åter och åter tillintetgörs av ledarnas förräderi. Det är, som artikeln från Politisk Revy mycket riktigt påpekar, de förklaringar vi ärvt från Andra och Tredje Internationalen och som vi måste göra oss av med för att kunna förklara reformismen och socialdemokratin. Annars kommer vi inte längre än till ett moraliserande avslöjande. Tältets felaktiga utgångspunkter får till exempel följden, att när reformismens framväxt skall förklaras så sker det i en scen där Branting under stora våndor står och läser Kapitalet, tycker att ingenting stämmer, och uppfinner reformismen genom att slutligen hitta den förlösande formuleringen att socialismen måste finnas "inuti kapitalismen". Scenen är rolig men en riktig utgångspunkt måste vara att reformismen varken kan eller behöver uppfinnas eftersom den finns och alltid har funnits som en materiellt förankrad verklighet inom arbetarklassen. Ett reformistiskt medvetande produceras i arbetarklassens dagliga praktik, och den socialdemokratiska ideologin har väsentligen uttryckt dessa reformistiska tendenser teoretiskt-politiskt. Reformismen är inte resultatet av ett konspiratoriskt klassförräderi utan en framträdelseform för objektiva medvetandestrukturer i det borgerliga samhället (för en vidare diskussion se Göran Serins artikel i detta nummer av TEKLA).
Den fråga som Tältet borde utgått ifrån, men aldrig medvetet ställde (och här har partibyggarvänstern inte mycket mer att skryta med - den har fått den tältföreställning den förtjänar) blir därmed akut när man tittat på Tältets politiska innehåll: Hur kommer det sig att reformismen stått så stark i arbetarklassen? Vilka är den borgerliga ideologins samhälleliga-materiella rötter? Och: Var finns de möjliga öppningarna till ett övervinnande av dessa reformistiska blockeringar? Innan den frågan ställts och analyserats kan knappast Tältet påstå sig äga den arbetarklassens historia som man vill återbörda.
Med den syn på arbetarklassen, reformismen och arbetarrörelsen som Tältet speglar, följer också den konstnärliga gestaltning och det urval av bilder ur arbetarrörelsens historia vi fick se. Med förräderiteorin som bas blir det naturligt att visa upp de spektakulära händelserna på den politiska ytan. Ninne Olsson rättfärdigar också ett sådant framställningssätt när hon i intervjun antyder att det finns en motsättning mellan manifestation-propaganda och problematisering-analys. Men för det första borde väl Tältets egna förarbeten och studier varit problematiserande, även om själva föreställningen inte kunde bli någon sorts teoretisk debatt. Och för det andra håller inte en sådan mottsättning. Det vore absurt att påstå att bara förräderiteser och ytlighet kan framställas på ett effektivt sätt. Titta på Brechts pjäser, Klaus Staecks affischer och mycket av vad tältmedlemmar och andra fria grupper kunnat åstadkomma förut. Med en mindre schablonartad grundsyn skulle man ha kunnat hitta händelser och scener som belyste förhållandet mellan storpolitiska skeenden och arbetarnas vardagsliv, scener som väckte frågor, gav öppningar och ledtrådar. Därmed kunde man gjort det lättare för publiken att identifiera sig och tänka vidare själv, man hade sått frön till något nytt.
Tältet har framförallt i andra akten själv visat att det är möjligt att visa fram historien med utgångspunkt från motsättningarna i arbetarklassens dagliga praktik. Lite sådant finns redan i några avsnitt från storstrejken 1909 - motsättningarna mellan Ellens far och hennes man och mellan kvinnorna och männen i de kampformer som användes - och sådana ansatser utvecklades ännu mer i skildringen av "folkhemsbygget", Ak-arbetet - arbetslösheten och de sociala reformerna - o.s.v. Detta ger möjlighet att tränga bakom det politiska spelets ramar och begripa arbetarklassens liv och historia. Vill tältet ge arbetarklassen dess historia tillbaka, måste behållningen för arbetare bland publiken bl.a. vara en ökad självförståelse; man borde kunna känna igen sitt eget liv, hur livssammanhangen plockats sönder av det kapitalistiska samhället, och samtidigt i manegen se trådarna löpa samman till ett nytt mönster, en ny förståelse av varför.
Vilka vänder sig då Tältet till? Ninne Olsson talar om de fria gruppernas vanliga publik plus "äldre kommunister och arbetare som inte var övertygade socialdemokrater". Hon menar också att den publiken kom. I så fall vad fick den "nya" publikgruppen ut av föreställningen? Den vanliga kulturkonsumerande vänsterpubliken stärktes säkert i sin övertygelse av den mäktiga showen (se vad vi kan åstadkomma!). Men vilka identifikationsmöjligheter fanns det för den viktigaste gruppen (enligt Tältets storstilade målsättning - de som man ville återbörda arbetarklassens historia till): Arbetare som röstar socialdemokratiskt utan att för den skull vara "övertygade socialdemokrater"? Alltför få. Dessa arbetare måste ofta ha stått främmande för sin egen historia så som den rullades upp i manegen - utan möjlighet att bearbeta sina egna erfarenheter med föreställningens hjälp. När man vet att man fått det bättre medan socialdemokraterna regerat, medan kommunisterna inte åstadkommit något avgörande bättre, vad är det då för fel på socialdemokratin? Om ledarna har fört massan bakom ljuset, hur kunde den gå med på det? Är majoriteten av svenska arbetare korkade, kanske? Är man alltså själv korkad? På sådana frågor gav Tältet inga eller otillräckliga svar.
Det är en stor och betydelsefull grupp som Tältet lämnar i sticket genom att i det närmaste göra föreställningen till "Arbetarklassens historia för den nuvarande vänstern". Genom sitt politiska innehåll och sin framställningsform stod Tältet mestadels kvar på vänsterns nuvarande nivå (om ens det) och kunde knappast på ett kvalitativt nytt sätt nå och sätta igång medvetandeprocesser hos en bredare publik.
Till det mest beundransvärda hos Tältprojektet hör arbetsformerna: Det kollektiva ansvaret för projektets genomförande, försöken att binda samman olika kulturformer och politiska grupperingar och uppbygget av lokala stödkommittéer. Just dessa aspekter är de mest revolutionerande och kan få bestående politiska/kulturpolitiska följder. Men även här reser sig en del problem.
A) Sättet att ta kritik. Den kritik som från vänster riktats mot Tältet har genomgående varit respektfull och präglats av samma positiva grundsyn som vi själva har. Trots detta har tältarbetarna i massmedia haft svårt att smälta den och oftast intagit en ganska ofruktbar försvarsposition. Ninne Olssons erkännande av bristerna i framställningen av reformismens roll tillhör hittills undantagen. Nu var väl ett viktigt syfte med projektet just att få igång en diskussion, studier, ja en bred politisk utveckling utifrån föreställningens innehåll. Tältet har med sina jätteambitioner och sina revolutionerande öppningar blivit en angelägenhat för hela vänstern i vid mening. All kritik måste därför tas på allvar, som en utgångspunkt för att vidareutveckla begripandet av historien och reformismen. Spontana reaktioner, även från vanliga sosseväljare etc., borde inte stötas bort med förklaringar att att "vi har inte alls svartmålat" eller "vi hade inte tid", utan i stället förts vidare i en medveten läroprocess. I samband med att tältarbetarna i höst utvärderar sina erfarenheter börjar man genom distansen orka utveckla självkritiken. Det är bra, kamrater, vi hoppas att era erfarenheter på alla plan skall komma oss till godo!
B) Det kollektiva ansvaret. Från Tältets sida har man ständigt hänvisat till tidsbristen när det t.ex. gällt kritiken av den tredje akten, som egentligen aldrig blev färdig. Men tidsbristen kan inte förklara allt! Brist på tid och pengar duger inte som ursäkt för scener som nästan gör mer skada än nytta. Först i slutversionen fr.o.m. Stockholmsföreställningarna (alltså de allra sista veckorna av turnén) hade förräderiscenen med Palme och hans tre föregångares porträtt plockats bort. Ändå var också slutversionen en halvmesyr. Uppsvinget efter kriget förklarades med att Erlander tiggde (eller tvingade till sig? Bägge förklaringsalternativen är lika fatalt dåliga) barnbidragsmedel av Marshallhjälppengar (trots att ju Sverige aldrig mottog Marshallhjälp). Var det USA som utifrån möjliggjorde uppsvinget, precis som USA:s vietnamkrig utpekas som grundorsaken till reformismens kris och det revolutionära uppsvinget under det senaste årtiondet? Vart tog den svenska kapitalismen vägen? Varför kunde solidaritetsrörelserna med tredje världen få betydelse vid en ny vänsters födelse när inte exempelvis koreakriget startade något liknande? Var finns arbetarklassens erfarenheter i den tjusiga slutscenen? Tältprojektet är viktigt för oss alla. Därför vill vi också begripa vad som missades i förberedelserna och varför. Bortsett från vissa inslag brast t.ex. det samarbete mellan musiker och textförfattare som man tänkt sig från början. I några få avsnitt var föreställningen allt igenom en kollektiv produkt, men oftast arbetade man så att manusförfattarna först satt och knåpade och sedan gav musikerna i uppdrag att fylla i musiken (vilket de till på köpet lär ha gjort individuellt, var och en skrev sina låtar). Även om kollektiviteten måste ha utvecklats enormt under själva turnén, så bör dessa brister ha satt sina spår i föreställningen, som genom sin homogena form egentligen gav ett falskt sken av enhetlighet.
Även förhållandet mellan forskare och kulturarbetare hade sina problem, som Ninne Olsson påpekar. Forskarna har inte förmått komma med konstruktiv kritik när tältarbetarna begärt det. I stället tycks forskarna och kulturarbetarna ha kommit till samma felaktiga slutsats: Att den verkliga historien är för svår att framställa sceniskt. Så har forskarna glidit ur bilden och den gamla förräderitesen hållits fast. Varken forskare eller tältarbetare har förmått ifrågasätta denna bild och inspirera till djärva grepp för att problematisera den. En tredje svårighet är att materialet blivit för dåligt politiskt genomarbetat, samtidigt som mycket möda lagts ner på att vaska fram episoder som kunde tjäna det heroiserande huvudsyftet. Det har saknats ett medvetet växelspel mellan empirisk forskning och utarbetandet av en gemensam historiesyn.
C) Stödkommittéernas roll. Här har Tältet erbjudit möjligheter att aktivera folk kring arbetarklassens lokala historia i anknytning till föreställningen. Det har också skett, i form av utställningar m.m. Men stödkommittéernas huvuduppgift har ändå varit att agera hjälpredor åt proffsen - att sälja en redan färdig föreställning. Tankar om att göra tillägg på olika orter, eventuellt med hjälp av lokala resurser i själva föreställningen, har inte utnyttjats annat än i undantagsfall.
Tältet borde ju bli en kollektiv angelägenhet, en utgångspunkt för lokala aktiviteter även utanför proffsens skara. Spelet om Norbergsstrejken skulle kunna vara en sådan inspirationskälla. Där var det lokalt stoff och amatörernas insatser som dominerade bilden; en stor del av befolkningen drogs in som skådespelare i en pjäs som i högsta grad handlade om den egna historien. Tältet kunde i högre grad aktivt ha initierat liknande egenaktiviteter, förmedlat kontakter mellan grupper, organisationer och orter, och detta dessutom utanför det fasta sossegrepp som uppenbarligen Norbergsspelen stod under.
Kulturrörelsen är, som Ninne Olsson säger i början av intervjun (och som också framkommer tydligt i boken "Spela för livet"), mitt uppe i en kritisk period, precis som hela vänstern är det. Man har upptäckt riskerna med de ökade tendenserna till professionalisering inom kulturrörelsen, framför allt genom att kulturarbetarna avskärs från de erfarenheter som vanligt folk dagligen gör i sitt arbete. Problemet har fria grupper länge försökt lösa individuellt på skilda sätt - Nationalteatern tidigare genom att förankra sig i ett bostadsområde, Fria Pro genom att arbeta fram sina föreställningar i samarbete med de grupper de handlar om. Men grunden är och förblir utvecklingen av en bred massbas i form av en politisk rörelse med kulturpolitiska mål och aktiviteter. För närvarande upplever kulturrörelsen en stagnationsfas som hänger samman med svårigheter att komma utöver den snäva klassbas rörelsen har. Inte heller Tältet har klarat av dessa problem, även om projektet idag är ett av de viktigaste stegen i riktning mot en bredare och mer politiskt medveten kulturrörelse. Förhoppningsvis lyckas man delvis ta skadan igen genom att intensivt utveckla det kontaktnät som ännu finns kvar i de lokala stödkommittéerna.
Last updated on: 3.8.2011