Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Som en följd av det revolutionära uppsvinget i slutet på 1960-talet har intresset för arbetarrörelsens historia vuxit starkt. Detta har skett särskilt mot bakgrund av det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet. Resultatet har blivit en lång rad av böcker under det senaste decenniet som alla haft som mål att skildra den svenska arbetarklassens och arbetarrörelsens uppkomst och utveckling. Tältprojektet som i år turnerat land och rike runt kan därför närmast ses som en manifestation över den svenska vänsterns decennielånga intresse för den svenska arbetarrörelsens historia.
Gemensamt och centralt i alla dessa arbeten om den svenska arbetarklassen och arbetarrörelsen har varit försöken att förklara, varför arbetarklassens objektiva intresse av socialismen efter flera decennier av arbetarregering ännu inte förverkligats, utan istället allt fler av samhällslivets områden dragits in under kapitalets kommando. Utmärkande för dessa framställningar har också varit en strävan att göra upp med den socialdemokratiska historieskrivningen. Men man har i denna sin strävan tyvärr inte på något avgörande sätt gjort upp med den metod som är utmärkande för den socialdemokratiska historieskrivningen. Liksom socialdemokraterna har man sett arbetarrörelsens utveckling utifrån arbetarklassens eller i värsta fall utifrån rörelsens egen utveckling. Skillnaden är bara att man sett det hela ur vänster- istället för högerperspektiv. Detta historiska synsätt har medfört att dessa arbeten fått en kraftig empiristisk slagsida, där de historiska händelserna passerar revy utan att någon teoretisk bestämning av reformismen görs, som slår fast att arbetskraften under kapitalismen både existerar som en vara och som en klass.
Detta bortseende från det grundläggande faktum, att det rör sig om ett kapitalistiskt produktionssystem, och att detta produktionssystem präglas av dess egna lagar och motsättningar, leder till att grunden till reformismens ställning som dominerande medvetandeform under kapitalismen enbart bestäms utifrån detta systems historiskt specifika framträdelseformer.
En sådan förklaringsmodell är den politologiska förklaringsmodellen, d.v.s. man inskränker förklaringen till att endast medreflektera snävt politiska orsaksförhållanden, utan att relatera dessa till grundläggande lagbundenheter i kapitalismen. Ett sådant synsätt leder i värsta fall till att analysen av reformismen inskränks till borgerlig maktsociologi. Tyvärr har mycket av det som hittills skrivits i detta ämne hemfallit ät förklaringar av denna typ. Det kan här räcka med att nämna verk som Knut Bäckströms "Arbetarrörelsens historia"[1] och Gösta Hulténs "Arbetsrätt och klassherravälde"[2]. Förklaringen till att reformismen har rotats i den svenska arbetarrörelsen ses här i ren konspiratorisk dager, där ledarna har avfallit från marxismen. Arbetarrörelsen ses som en från början marxistisk rörelse, som genom ledarnas s.k. förräderi drivits över i reformismen. Ett aktuellt exempel på denna förklaringsmodell är för övrigt den historieskrivning som förs fram i tältprojektet.
En liknande, i så måtto att den tar sin utgångspunkt i en a priori revolutionär arbetarrörelse, men inte lika vulgär förklaring till reformismens etablering ger Bo Gustavsson.[3] Istället för att bara hänvisa till ledarnas "avfall" eller "förräderi" försöker han att förklara denna utveckling. Detta gör han med den s.k. byråkratiseringstesen, d.v.s. att uppbyggandet av en partihierarki på ett avgörande sätt bidragit till att pacificera arbetarklassen.
Men dessa politologiska och subjektivistiska förräderi och byråkratiseringsteser lider av en allvarlig brist. Hur skall man utifrån dessa kunna förklara reformismens obrutna dominans i arbetarrörelsen. Den logiska konsekvensen av ett sådant resonemang skulle vara att några få ledande personligheter, endast utifrån deras personlighet skulle kunna påtvinga en annars revolutionär arbetarrörelse en reformistisk politik. Skulle detta vara möjligt under en kortare period, så är det definitivt en omöjlighet under en längre period och kan därför heller inte tjäna som förklaringsgrund till reformismens dominans i arbetarrörelsen. Det är helt uteslutet att tänka sig, att den socialdemokratiska ledningen på detta sätt skulle kunna manipulera arbetarklassen, så att den under decennier skulle kunna föra en politik som går stick i stäv med dennas intressen.
Ett sätt ätt komma ur denna rena manipulationsteori och maktsociologi har varit tesen att den svenska socialdemokratin egentligen aldrig varit revolutionär och att något förräderi därför inte ägt rum. Detta menar Sune Sunesson i sin "Politik och organisation - staten och arbetarklassens organisationer".[4] Det är en tes som Claes Fredelius också använder sig av i sin bok "Det socialdemokratiska försöket".[5] Svårigheten med detta sätt att närma sig problemen, är att det inte bryter med den politologiska forskningstraditionen. Så förklarar t.ex. Sunesson socialdemokratins "statsvänlighet" med partiets nära kontakt med den tyska socialdemokratin och därmed lassallianismen och Gothaprogrammets inflytande på det svenska partiets teoriutveckling. Att en sådan påverkan förekommit genom SPD:s centrala ställning i andra internationalen är naturligtvis obestridligt. Men den ger inte svar på frågan varför det var möjligt för reformismen att få fotfäste i Sverige. Detta politologiska synsätt är i grunden omaterialistiskt, då det försöker att förklara den sociala och ekonomiska utvecklingen (d.v.s. också reformismens etablering och utveckling) utifrån idéhistorien, istället för att se idéhistorien som ett svar på de problem som den kapitalistiska utvecklingen ställer.[6]
Nu försöker visserligen Fredelius att "materialisera" Sunessons idealistiska och politologiska resonemang genom att ange en rad faktorer till att "den statsvänliga ideologin" kom att få ett sådant fotfäste som den fick. Här nämner Fredelius vissa förkapitalistiska förhållanden som skulle vara karakteristiska för Sverige som t.ex. böndernas traditionella stats- och kungavänlighet och den form industrialiseringen tog, där brukssamhällena fick en dominerande roll i industrialiseringsförloppet. Detta skulle förhindra ett abrupt avbrott med tidigare medvetandeformer. Vidare nämns den samtidiga framväxten av socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, klassmotsättningarnas lugna utveckling, arbetarklassens geografiska splittring, arbetarrörelsens centralisering o.s.v.
Ingen vill väl förneka att dessa och liknande faktorer har haft betydelse för reformismens konkreta utveckling i Sverige. Men har vi genom att hänvisa till den tyska socialdemokratins dominerande ställning i den andra internationalen och vissa för Sverige historiskt specifika faktorer kommit fram till de grundläggande orsakerna till reformismens etablering och utveckling i Sverige. Så kan inte vara fallet. Vad vi måste komma ihåg är att reformismens etablering och utveckling i denna period inte är något specifikt för Sverige, utan är utmärkande för hela den västeuropeiska kapitalismen. Istället för att förklara reformismens etablering med lassallianismens uppkomst och spridning måste frågan för en marxist vara varför den reformistiska teorin vid denna tidpunkt kom att få en sådan genomslagskraft som den fick.
För att kunna besvara ovan ställda fråga är det nödvändigt att bestämma vad reformismen egentligen är för något. Detta är något som sällan eller aldrig förekommit i den svenska reformismdiskussionen, där reformismen istället i värsta fall reducerats till den politik som förts av förrädiska eller byråkratiserade arbetarledare eller till enbart ett teorisystem, utan att se det som den grundläggande medvetandeform som reproduceras i arbetarklassen under kapitalismen. Det krävs med andra ord en allmän bestämning av reformismen, d.v.s. en logisk härledning av reformismen, som ett både medvetandemässigt och politiskt fenomen med sin rot i det kapitalistiska systemet.
Detta synsätt implicerar att man istället för att som förräderi- eller byråkratiseringsteorierna se reformismen som något som står utanför och i motsättning till en i grunden tendentiellt revolutionär arbetarrörelse, se reformismen som den dominerande medvetandeformen som reproduceras i själva arbetarklassen under kapitalismen. Redan en kort blick över den historiska utvecklingen, som klart visar reformismens styrka och dominans i arbetarrörelsen borde avfärda alla tankegångar om reformismen som något i relation till arbetarklassen utifrån kommande, antingen då i form av förrädiska arbetarledare eller reformistisk ideologi.
Hur kan det då komma sig att synen på reformismen som ett främmande element eller något som står utanför arbetarklassen fått en sådan spridning inom vänstern. Det främsta skälet har utan tvekan varit avsaknaden av en egentlig marxistisk syn på reformismen. Med detta menar vi att Marx själv i sitt vetenskapliga arbete aldrig explicit analyserade frågan om medvetandeteori och staten. Så var t.ex. en analys av staten avsedd att ingå i den fjärde av i allt sex böcker kring "kritiken av den politiska ekonomin". Som vi vet hann Marx med hjälp av Engels endast med tre band av "Kapitalet". Vad beträffar medvetandeteorin, så finns ansatser till en sådan i "Kapitalet", i relation till härledning av de olika fetischformerna, och framför allt då tredje bandet av "Kapitalet" i kapitlet "Revenyerna och deras källor", där Marx tar upp det kapitalistiska produktionssättets mest fetischerade former. Men då "Kapitalet" i den "postmarxska" traditionen främst setts som en lärobok i ekonomi har denna sida av Marx framställning inte uppmärksammats.
Denna brist har lett till att man fått gå till Marx politiska skrifter som "Det kommunistiska manifestet", "Louis Bonapartes adertonde Brumaires", och "Kritiken av Gothaprogrammet" för att få någon uppfattning om Marx syn på arbetarrörelsen och staten. Men då dessa är skrivna i agitatoriskt eller polemiskt syfte uppehåller sig inte Marx här vid några vetenskapliga bestämningar.
Ett annat sätt att avhjälpa denna brist på reformismbestämningar har varit att vända sig till senare uttolkare och "vidareutvecklare" av marxismen. Det flitigast förekommande namnet i detta sammanhang varit Lenin. Men inte heller han har sysslat med någon systematisk eller allmän bestämning av reformismen. Snarare har det varit frågan om en polemisk kritik av reformistiska strategier i konkreta historiska situationer. Detta har inneburit att Lenin framför allt riktat in sig mot reformismens framträdelseformer, t.ex. ekonomismen eller uppdelningen i politisk och ekonomisk kamp. Men han har inte lyckats att förklara varför dessa reformistiska strategier växer fram, något som först kan göras efter en allmän reformismbestämning.
När Marx inte gjort någon reformismbestämning vilken hjälp kan vi då ha av Marx produktion för att göra denna bestämning. Marx grundläggände bidrag är att han i sina huvudverk "Kapitalet" och "Grundrisse" utvecklar en metod och teori för förståelsen av det kapitalistiska produktionssystemets lagar och motsättningar - kritiken av den politiska ekonomin. Marx gör här en grundläggande bestämning av kapitalförhållandet, d.v.s. relationen mellan lönearbete och kapital, där denna relation inte reduceras till enbart en ekonomisk relation utan blir en social relation som också implicerar de sociala och politiska förhållandena, vilka blir en följd av det kapitalistiska produktionssättets utvecklingsförmågan att se kapitalförhållandet som något annat än en ekonomisk relation, och därmed reducerandet av "Kapitalet" till enbart en lärobok i ekonomi, leder till en grundläggande oförståelse för relationen mellan ekonomi och politik. Ideologi och politik kommer att på detta sätt bli självständiga områden eller "nivåer" som står utanför ekonomin. Vi har redan påtalat ett exempel på denna syn, nämligen synen på reformismen som något som tillförs arbetarklassen utifrån istället för att se den som ett resultat av arbetarklassen som en del i det kapitalistiska produktionssättet.
För att förstå relationen mellan ekonomi och politik är det nödvändigt att kort nämna det grundläggande i den marxska metoden - enheten av forskning och framställning.[7] I forskningsprocessen når vi med hjälp av realabstraktioner från de konkreta framträdelseformerna fram till det kapitalistiska produktionssättets kärna, dess mest grundläggande kategorier, nämligen varan och värdet.[8] Framställningen är däremot stigningen från det abstrakta, varan och värdet, till det konkreta genom att successivt tillföra allt fler bestämningar. Varan blir till penning, penningen blir till kapital - kapital i allmänhet, kapital i allmänhet blir till kapital i dess realitet - konkurrensen mellan många kapital.
Marx "Kapitalet" är således en framställning av den politiska ekonomin, där Marx i det första bandet utvecklar de grundläggande begreppen för den kapitalistiska produktionsprocessen; som vara, värde, mervärde och de olika formerna för mervärdeproduktion. I det andra bandet för Marx in kapitalets omedelbara cirkulationsprocess. Vad Marx gör i dessa båda band och fram till andra avdelningen i det tredje bandet är en begreppsmässig bestämning av vad kapital är, och därmed vad som skiljer detta produktionssätt från andra. Denna analysnivå benämns kapital i allmänhet. Här har Marx ännu inte fört in konkurrensen. Den förs först in i tredje bandet, i samband med förvandlingen av profiten till genomsnittsprofit, men bara i den form som svarar till dess begrepp. När Marx för in konkurrensen gör han det därför i dess rena form. Han analyserar således inte konkurrensens historiska konkreta former, kapitalet i dess realitet.[9]
Det är nödvändigt att ha denna grundläggande kännedom om metoden i Marx kritik av den politiska ekonomin,[10]för att få klart för sig den status som en medvetande- eller reformismteori med utgångspunkt i kritiken av den politiska ekonomin har. Det är således inte fråga om en konkret historisk analys av medvetandeutvecklingen utan om en allmän bestämning av medvetandeutvecklingen under kapitalismen, där medvetandeutvecklingen formgenetiskt rekonstrueras efter samma metod som Marx använder i "Kritiken av den politiska ekonomin". Det är således här endast fråga om kategoriellt bestämda väsenslogiska härledningar av allmänna medvetandeformer, som kan företagas utifrån kritiken av den politiska ekonomin. Detta innebär att lika lite som Marx i "kapitalet" uttalar sig om en specifik fas i kapitalismens utveckling, lika lite kan man utifrån dessa väsenslogiska bestämningar förklara det specifikt historiskt konkreta medvetandet. Detta innebär att reformismens etablering och livskraft inte enbart kan förklaras utifrån de kapitallogiskt härledda allmänna medvetandeformerna, utan också är en funktion av det historiskt-konkreta förloppet kapitalet underlägger sig. Detta innebär att även om vi utifrån kritiken av den politiska ekonomin kan göra en allmän reformismbestämning, så kan inte hela medvetandeutvecklingen reduceras till kapitallogik. Vad det här handlar om är "kritiken av den politiska ekonomins omfångslogiska status", d.v.s. hur mycket som kan bestämmas utifrån kapitalkategorierna och vad som faller utanför dessas giltighetsområde, d.v.s. vad som tillhör det kapitalinterna fältet och vad som är kapitalexternt och därför inte kan analyseras utifrån denna metod.[11] Efter denna brasklapp skall vi här kortfattat ta upp den grundläggande medvetandebestämningen under kapitalismen som kan göras utifrån "Kritiken av den politiska ekonomin". Som tidigare påvisats är realabstraktionen utmärkande för den marxska metoden.
Realabstraktionen - att nå fram till det abstrakta väsendet, d.v.s det som är de iakttagna fenomenens inre natur och anger de inre sammanhangen mellan fenomenen - är nödvändig eftersom det utmärkande för det kapitalistiska produktionssättet är att det framträder i förvriden form. Vad Marx gör i "Kapitalet" är att efter att ha abstraherat sig till väsendet i kapitalismen, varan och värdet, systematiskt framställer varför väsendet just tar dessa framträdelseformer.
Just detta att det kapitalistiska produktionssättet framträder i beslöjad form är också grunden för medvetandets specifika utveckling under kapitalismen. För att kunna förstå de medvetandeformer som det kapitalistiska produktionssättet skapar är det därför nödvändigt, att ta upp olika fetischformer som är en följd av detta produktionssätts specifika karaktär, något som Marx också systematiskt går igenom i de tre banden av "Kapitalet".
Den mest allmänna och grundläggande fetischformen i det kapitalistiska produktionssättet är varufetischen,[12] som framträder redan i det enkla bytet där pengarna ännu inte förts in utan där en vara byts emot en annan särskild vara. Med varans fetischkaraktär menar Marx att de produkter som människan själv skapat utvecklar en egen rörelse som vinner makt över människorna. Under tidigare produktionssätt kunde den enskilde producenten själv genomskåda produktionsförhållandena, eftersom de framträdde öppet som ett personligt förhållande mellan t.ex. livegen och feodalherre eller arbetsfördelningen i bondehushållet. Med varuproduktionens införande upphör detta förhållande. Istället för ett samhälleligt förhållande mellan människor framstår de sociala relationerna nu som relationer mellan ting som bytes på en marknad, där olika bruksvärden står emot varandra. Marx skriver om beslöjningen av de verkliga samhälleliga förhållandena genom varuproduktionens uppkomst så här:
"Det hemlighetsfulla i varuformen består helt enkelt däri, att den hos människorna återspeglar deras eget arbetes samhälleliga karaktär som själva arbetsprodukternas föremålsliga karaktär, som samhälleliga naturegenskaper hos dessa ting. Därmed återspeglas också producenternas samhälleliga förhållande till totalarbetet som ett till dem yttre existerande samhälleligt förhållande av föremål. Genom detta quidproquo blir arbetsprodukterna varor - sinnligt översinnliga eller samhälleliga ting."[13]
Vi ser alltså att redan i den för det kapitalistiska produktionssättet mest grundläggande kategori "varan" finns grunden till det kapitalistiska produktionssättets beslöjade karaktär och därmed till de förvridna medvetandeformer som blir följden av detta.
Denna beslöjning förstärks sedan när vi gör vår uppstigning från det allmänna till det konkreta genom tillfogandet av ytterligare kategorier. Så förstärks fetischkaraktären ytterligare när två bruksvärden inte längre byts direkt mot varandra, utan där detta sker med penningens förmedling. Att pengarna till sitt väsen bara är en allmän vara eller en allmän ekvivalent och därmed bara är ett uttryck för abstrakt mänskligt arbete förblir dolt för produktionsagenterna, som istället uppfattar att penningen utifrån sin specifika bruksvärdeegenskap får en magisk förmåga att kunna köpa alla andra varor. Pengarna synes genom naturen att vara värde. Genom penningfetischismens[14] sken beslöjas ytterligare arbetet som källan till värdet. Penningformen är enligt Marx, därför inget annat än varuvärldens definitiva form
"som i sak beslöjar istället för att avslöja privatarbetenas samhälleliga karaktär och därmed privatproducenternas samhälleliga förhållanden".[15]
Här ser vi således att redan i det kapitalistiska produktionssättets enklaste kategorier, som varan och penningen, utvecklas de mystifikationerna, som består i att samhälleliga förhållanden förvandlas till förhållanden mellan ting.
Men existerar denna mystifikation redan innan det kapitalistiska produktionssättet utvecklades, så förstärks denna mystifikation ytterligare när kapitalet blir den bestämmande kategorin och därmed kommer att bestämma produktionsförhållandena. Ting (pengar) ser nu ut att skapa mer pengar. Utvecklingen av de samhälleliga produktivkrafterna framträder nu som om de var en produkt av kapitalet och inte av arbetet. Cirkulationsprocessen bidrager ytterligare till denna mystifikation genom att den ursprungliga värdeproduktionens relationen ytterligare höljs i dunkel, mervärdet synes uppkomma i cirkulationen. Kapitalfetischismen innebär således att kapitalet självt synes att alstra kapital.
Genom vår gradvisa uppstigning från varu-, penning och kapitalfetischismen har vi nu sett hur den kapitalistiska produktionsprocessens väsen för de enskilda produktionsagenterna förblir osynlig och oförståelig eller som Marx själv skriver:
"som enhet av den direkta produktions- och cirkulationsprocessen åstadkommer den pågående produktionsprocessen nya formationer, i vilka ådran av inre sammanhang så småningom går förlorad, produktionsförhållandena blir självständiga gentemot varandra och värdets beståndsdelar stelnar till former som har självständiga relationer till varandra."[16]
Detta innebär att förståelsen av det kapitalistiska produktionssättet som produktion av mervärde fullständigt går förlorad. Varje spår av mervärdets källa förhölls i dunkel. Den samhälleliga rikedomen synes istället att härstamma från tre separata källor eller med Marx ord:
"Kapital - profit (företagarvinst plus ränta), jord - jordränta, arbete - arbetslön, detta är den treeniga form som inbegriper den samhälleliga produktionsprocessens alla hemligheter."[17]
Då företagarvinsten egentligen uppträder som en från kapitalet oavhängig arbetslön, reduceras ovanstående formel till kapital - ränta, jord - jordränta och arbete - arbetslön. Denna treenighet är i själva verket en omöjlig relation, då källorna till den samhälleliga rikedomen tillhör olika sfärer.
I formeln kapital - ränta ännu mer än i kapital - profit bortfaller alla förmedlande led, där kapitalet i form av en bestämd värdesumma representerat av pengar säges vara värt mer än det är värt. I relationen jord - jordränta sättes något som inte har värde i relation till bytesvärde (jordräntan). Ett socialt förhållande uppfattas här som ett ting och sättes i relation till naturen, således två oförsonliga storheter. Slutligen sättes arbetslön (arbetets pris) i relation till arbete. Att detta är ett meningslöst uttryck framgår av att arbete just är definitionen av värde.
Men oförenligheten i ovanstående relationer och källornas ursprung i olika sfärer förhindrar dock inte att deras produkter, d.v.s. revenyerna ränta, jordränta och arbetslön alla tillhör samma sfär, d.v.s. värdets. Källornas ojämförbarhet beslöjas dock av att de betraktas i sin materiella form. De betraktas som produktionsmedlen kapital, jord och arbete, vilket innebär en bortabstraktion av deras samhälleliga karaktär.
Detta hänger samman med att den kapitalistiska produktionsprocessen inte uppfattas i sin dubbla karaktär av arbets- och värdeförmeringsprocess, utan endast som arbetsprocess. Den kapitalistiska produktionsprocessen ses alltså inte som en specifik historisk samhällelig form för produktion utan endast som en ahistorisk arbetsprocess. Med detta synsätt kommer de specifika historiska samhälleliga formerna som arbetsbetingelserna (produktionsmedlen och jorden) tar i relation till lönearbetet (som också förutses som ahistorisk kategori) att bli identiska med dessas materiella existens. Kapital som är en specifik samhällelig form reduceras till och blir identisk med produktionsmedel och arbete överhuvud blir lönearbete. På detta sätt blir de specifika samhälleliga kategorierna kapital och lönearbete till ahistoriska materiella produktionsfaktorer och bägge blir källor till reveny.
Denna mystifikationsprocess innebär att revenyn (ränta, jordränta och arbetslön) inte sätts i relation till det för dem gemensamma värdet, produkten av abstrakt mänskligt arbete, utan bara till produktionsagenternas respektive produktionsfaktor, kapital, jord och arbetskraft. På detta sätt, i utvecklingen från värde till mervärde, till distributionen i form av ränta, jordränta och arbetslön, försvinner således relationen mellan produktionsagenternas inkomst och deras källa. Denna mystifikationsprocess som den kapitalistiska produktionsprocessen genomgår kan sammanfattas på följande sätt.
1) Förvandlingen av arbetskraftens värde till priset på arbete. På detta sätt beslöjas arbetskraftens värdeskapande potens. Allt arbete uppfattas som betalt arbete. Arbetarens lön uppfattas inte som en betalning för varan arbetskraft, som arbetaren säljer och därmed betalas efter sitt värde, d.v.s. den samhälleligt nödvändiga tid som åtgår för att reproducera den, utan som betalning för utfört arbete. Genom denna beslöjning av mervärdets ursprung genom löneformen försvinner därför alla spår av utsugningen av arbetskraften. Lönen synes därför att bestämmas av karaktären och mängden av det utförda arbetet. Marx skriver så här om detta:
"På denna framträdelseform, som döljer det verkliga förhållandet och snarast visar dess motsats, beror alla arbetarnas och kapitalisternas rättsföreställningar, alla det kapitalistiska produktionssättets mystifikationer, alla dess frihetsillusioner och vulgärekonomins allt apologetiska vrövel"[18]
2) Mervärdets förvandling till profit. Genom denna förvandling kommer uppspårandet av mervärdets ursprung ännu mer att försvåras. Mervärdet sätts nu inte bara i relation till det variabla kapitalet utan till det samlade kapitalet, arbetskraft och produktionsmedel. Kapitalet framträder nu i relation till sig själv, där den som ursprunglig värdesumma avskiljer sig från ett nyvärde den själv skapat. Denna mystifikationsprocess förstärks i sin tur av profitens förvandling till genomsnittsprofit och värdenas förvandling till produktionspriser.
3) Profitens uppdelning i företagarvinst och ränta. Denna uppdelning fullbordar självständiggörandet av mervärdets form och därmed fördunklandet av dess ursprung. Den ena delen, företagarvinsten, lösgör sig helt från kapitalförhållandet och framträder inte längre som om den hade sitt ursprung i exploaterandet av lönearbetet, utan framträder som kapitalisternas eget lönearbete, medan räntan synes att vara oavhängig både av arbetarens lönearbete och kapitalistens eget arbete och istället härstamma från kapitalet som en egen oavhängig källa.
4) Merprofitens förvandling till jordränta. Marx skriver:
"Genom att en del av mervärdet här inte förefaller vara direkt bundet till samhällsförhållandena, utan till ett naturelement, jorden, är formen av förfrämligande och förstelning av mervärdets skilda delar gentemot varandra fulländad, det inre sammanhanget slutgiltigt sönderslitet och dess källa fullständigt utplånad"[19].
Resultatet av den ovanför redogjorda mystifikationsprocessen blir att produktionsagenternas medvetenhet blir ett s.k. "ytmedvetande", d.v.s. medvetandet tar sin utgångspunkt i de kategorier som existerar på det kapitalistiska produktionssättets yta, vilket innebär att produktionsagenterna saknar medvetenhet om det kapitalistiska produktionssättets väsen, dess differentia specifica. Detta "ytmedvetande" eller förvrängda medvetande karaktäriseras av följande[20]:
I distributionsprocessen försvinner sammanhangen mellan orsak och verkan, så att varje spår av rikedomens källa försvinner på det kapitalistiska produktionssättets yta och därmed också för produktionsagenternas normala medvetande, genom de framträdelseformer som nyvärdets beståndsdelar antar.
Resultatet av distributionen av nyvärdet blir revenyer, d.v.s. inkomster i form av ränta, jordränta och arbetslön.
Revenyerna tillhör samma sfär, d.v.s. värdets respektive pengarnas och kan därför bara skilja sig kvantitativt ifrån varandra, d.v.s. genom revenyernas storlek, men inte kvalitativt.
Revenyerna framträder som inkomst från tre källor nämligen kapital, jord och arbete, som betraktas som reella källor och inte bara som fördelningsbas för revenyn.
Revenykällorna existerar bara i materiellt-stofflig form och kan därför bara åtskiljas genom deras materiellt-stoffliga olikhet.
Dessa det kapitalistiska produktionssättets beslöjade framträdelseformer utgör således grunden för produktionsagenternas förvrängda medvetande under kapitalismen och därmed också för deras handlande. Genom ovan nämnda förvridningar av det kapitalistiska produktionssättets väsen uppfattar de olika produktionsagenterna sig som både likställda och oavhängiga. Som revenykälleägare, som ägare av källor som uppfattas som verkliga källor till värde, verkar det som om de olika revenykälleägarna vore oberoende av varandra, eftersom deras respektive rikedom bestäms av deras utnyttjandegrad av deras revenykälla. De uppfattas också som likställda då de i materiellt-stofflig mening olika revenykällorna, kapital, jord och arbete är lika nödvändiga för själva produktionsprocessen, som här ses i sin ahistoriska form som arbetsprocess. Därmed nödvändiggörs också samarbetet mellan dem. Men detta samarbete innebär inte att revenykälleägarnas oavhängighet upphör, då det är upp till var och en att själv bestämma, utifrån dennes privata ägande av revenykällan, hur mycket reveny d.v.s. ränta, jordränta och lön hon vill dra ur denna. Det optimala utnyttjandet av den privata egendomen, d.v.s. den mängd reveny hon vill dra ur sin revenykälla, är därmed överlämnad till det enskilda subjektets egen vilja och kunnande. Denna relation mellan subjektet och dess privategendom konstituerar samtidigt kategorin 'intresse'.[21] Som subjekt och privatägare av revenykällor kommer de olika produktionsagenterna, kapitalister, jordägare och lönearbetare att ha vissa gemensamma intressen, som är oavhängiga av respektive revenykällas materiellt-stoffliga form och som framspringer ur intresset av ett optimalt utnyttjande av revenykällan. Dessa gemensamma intressen är:
1. intresse av upprätthållandet av revenykällan;
2. intresse av högsta möjliga reveny;
3. intresse av en kontinuerlig ström av reveny.
Intresset av upprätthållandet av revenykällan implicerar att den privata äganderätten respekteras, d.v.s. att det lika bytet på den kapitalistiska varumarknaden garanteras. Både kapitalisten och lönearbetaren har intresse av att förhindra att deras revenykälla tillägnas utanför de lagar som gäller för den kapitalistiska varumarknaden. Men med accepterandet av den privata äganderätten, som följer av detta intresse att upprätthålla revenykällan, följer också arbetarens omedvetna accepterande av kapitalets existens som kapital, d.v.s. som tillägnare av obetalt arbete genom det lika bytet på marknaden.
Intresset av att upprätthålla revenykällan innebär också ett intresse av att förhindra en ödeläggelse av revenykällan. Detta gemensamma intresse hos produktionsagenterna får naturligtvis olika innehåll beroende på revenykällans materiellt-stoffliga form. För revenykällorna kapital och jord innebär det intresse av att deras materiellt-stoffliga form garanteras, medan det för revenykällan arbetskraft innebär intresset av att förhindra dess fysiska och psykiska förslitning.
Det gemensamma intresset av högsta möjliga reveny, innebär för kapitalisten intresset av högsta möjliga avkastning på kapitalet, d.v.s. ränta, medan det för arbetaren innebär högsta möjliga lön. Men detta intresse kan inte realiseras i själva bytesakten, där vi tidigare sett att det gemensamma intresset är det lika bytet. Istället riktar sig intresset mot att förändra de betingelser som är bestämmande för revenyn under förutsättningen av det lika bytet på marknaden. För kapitalisten innebär det en strävan efter högsta möjliga avkastning genom en sänkning av kostnadspriset, genom en ökning av produktiviteten och arbetets intensitet. Härav följer bl.a. ett intresse av vetenskapens utveckling. För arbetaren innebär det ett intresse av högsta möjliga lön genom en höjning av arbetsproduktiviteten. Detta innebär bl.a. intresse av en förbättrad undervisning och utvecklingen av arbetskraftens allmänna reproduktionsbetingelser som t.ex. sjukvård och rekreationsanläggningar.
Intresset av en kontinuerlig tillströmning av reveny innebär ett
intresse av ett kontinuerligt utnyttjande av revenykällan. För att detta skall
möjliggöras krävs det att kapitalets reproduktionsförlopp P - V
...
Pr - V' - P'
inte bryts på något ställe, d.v.s. att värdeförmeringsprocessen förlöper
gnidningsfritt utan några kriser, så att inte produktionsfaktorerna tvingas stå
outnyttjade. För kapitalisten innebär detta ett intresse av en politik som
stärker kapitalets ackumulationsbetingelser och för arbetaren innebär det ett
intresse av att arbetsplatsen säkras.
Det är i denna syn på sig själv som enbart privatägare av revenykällor, om dock av olika materiellt-stofflig karaktär, och därav följande vissa gemensamma intressen hos de olika produktionsagenterna vi kan finna kärnan i och orsaken till den reformistiska medvetenheten i arbetarklassen. Det är mot bakgrund av dessa gemensamma intressen som det blir möjligt att förklara den reformistiska strategin, dess mål och organisering.
Ur det s.k. "ytmedvetandet" som innebär att man endast upplever sig själv som ägare till materiellt-stoffligt olika revenykällor följer nämligen också vissa allmänna intressen. Dessa intressen är allmänna i så måtto att de omfattas av alla revenykälleägare oberoende av den materiellt-stoffliga formen på deras revenykälla. Dessa intressen, som är en direkt följd av ovan nämnda intressen och som som alla ägare av revenykällor är intresserade av att de garanteras, kan summeras i två punkter:
1. upprätthållandet av den privata äganderätten
2. en stabil och hög ekonomisk tillväxttakt.
Men dessa allmänna intressen, som omfattas av revenykälleägarna oberoende av deras materiellt-stoffliga form, kan trots deras allmänna karaktär inte garanteras genom de enskilda produktionsagenternas handlande. Utmärkande för det kapitalistiska produktionssättet är nämligen att konkurrensen slår igenom som en tvångströja bakom ryggen på de enskilda produktionsagenterna. Konkurrensen i det kapitalistiska produktionssättet medför att de ovan nämnda gemensamma intressena också tar formen av särintressen. Så uttrycks t.ex. det gemensamma intresset av högsta möjliga reveny i kapitalistens särintresse av högsta möjliga avkastning av kapitalet medan det för arbetaren uttrycks i särintresset av högsta möjliga lön. För arbetaren uttrycker sig vidare de gemensamma intressena av upprätthållandet av revenykällan och en kontinuerlig tillströmning av revenyn i särintressena av att förhindra arbetskraftens förslitning och "garanterandet av arbetsplatserna".
Särintressena innebär således intressen som är gemensamma för en viss grupp i samhället. Ägarna av revenykällan arbete har sina särintressen som är bestämda av dess roll i den kapitalistiska produktionsprocessen, dess karaktärsmask, och revenykällans materiellt-stoffliga form. Samma sak gäller för övriga revenykälleägare, kapitalister och jordägare.[22]
Men problemet är att produktionsagenternas strävan att uppnå sina särintressen inte leder till att också deras allmänna intressen uppfylls. De allmänna intressena uppfylls inte genom att de olika särintressena bara läggs samman, tvärtom, som vi visat ovan, står de i konkurrens med varandra. Kapitalisternas särintresse av högsta möjliga profit står i motsättning till arbetarnas intresse av högsta möjliga lön. Produktionsagenternas strävan att uppnå sina särintressen kan därför stå i direkt motsatsställning till uppfyllandet av de allmänna intressena. Så kan t.ex. kapitalistens särintresse av högsta möjliga profit, som innebär största möjliga utsugning av arbetskraften, få till följd arbetskraftens destruktion, d.v.s. förstörelsen av mervärdets källa och därmed det kapitalistiska samhällets grundval. På samma sätt kan arbetarens strävan att uppfylla särintresset högsta möjliga lön leda till att kapitalets ackumulationsbetingelser försvåras, genom att profiten pressas så att kapitalet inte längre fungerar som kapital i produktionsprocessen. Men även arbetarklassens särintresse av högsta möjliga lön kan hota dess särintresse av att reproducera sig själv som arbetskraft och därmed också det allmänna intresset av en hög och stabil ekonomisk tillväxttakt.
Då de enskilda produktionsagenterna genom sin strävan att uppfylla sina särintressen inte kan uppfylla de allmänna intressena och då dessa allmänna intressen samtidigt är nödvändiga för att uppfylla de enskilda produktionsagenternas särintressen krävs det en institution som kan garantera dessa allmänna intressen. Denna är den borgerliga staten. I motsättningen mellan särintressen och allmänna intressen finner vi den borgerliga statens nödvändighet. Då de enskilda produktionsagenterna i konkurrensen handlar i överensstämmelse med sina särintressen, krävs det en institution som står utanför kapitalförhållandet och därför också utanför konkurrensen och som därmed också kan garantera de allmänna intressena, d.v.s. ytterst det kapitalistiska produktionssättets fortbestånd.
Denna fördubbling av revenykälleägarnas intresse i särintresse och allmänna intressen motsvaras därför av dennes fördubbling som privatägare och medborgare av samhällets fördubbling i samhälle och stat.[23]
Men att på detta sätt härleda den specifikt borgerliga statens nödvändighet ur motsättningen mellan allmänna intressen och särintressen är inte tillräckligt. Det räcker inte med att den borgerliga staten är nödvändig, den måste också vara möjlig. Men denna möjlighet konstitueras just i den "falska medvetenhet" som är ett resultat av det kapitalistiska produktionssättets beslöjade karaktär, där produktionsagenterna endast uppfattar sig som privatägare av revenykällor om än av olik materiellt-stofflig karaktär, så dock kvalitativt lika som ägare av revenykällor. Detta skapar en medvetenhet av likhet, frihet och oavhängighet hos revenykälleägarna. Klasser uppfattas i denna falska medvetenhet inte som kvalitativt utan endast som kvantitativt olika beroende på den reveny de kan pressa ur sin revenykälla. Den borgerliga staten uppfattas därför inte heller som en borgerlig klasstat, som den till sitt väsen är, utan som en förening av kvalitativt likställda revenykälleägare, vars syfte är att garantera de allmänna intressena.[24]
Det är i revenykälleägarnas utveckling av sär- och allmänna intressen, vars uppfyllande står i motsättning till varandra, som vi kan hitta orsaken till det som leninisterna brukar benämna "klyvningen i ekonomisk och politisk kamp" och som de anser vara grundläggande för reformismen. Men leninisterna nöjer sig ofta bara med att konstatera denna klyvning och låter det socialdemokratiska partiet bära ansvaret för den. Här ges ingen förklaring på varför en sådan uppdelning verkligen varit möjlig eller på vilket sätt de olika formerna för kamp hänger samman. Denna ytlighet har kritiserats utifrån att man snarare bör se reformismen som en helhet, då just enheten mellan fackföreningsrörelsen och den politiska socialdemokratin är ett specifikt drag i den svenska arbetarrörelsen. Klyvningen skall istället enligt denna syn ses som "ett resultat av en bestämd politik, en samarbetsinriktad reformism".[25]
Denna kritik är i och för sig både riktig och viktig. Men då den samtidigt bara förklarar reformismen utifrån dess framträdelseform förmår den inte förklara reformismens rötter. Det stannar vid en ytlig iakttagelse och en koppling, reformism - klyvning i ekonomi och politik.
Frågan måste istället vara varför denna klyvning i ekonomisk och politisk kamp, som är en av reformismens framträdelseformer, uppkommer. Här kommer vår tidigare upparbetade begreppsapparat med särintressen och allmänna intressen till användning. Schematiskt och kortfattat kan det uttryckas så här. Fackföreningsrörelsen kommer att stå för garanterandet av arbetarklassens särintressen medan socialdemokratin kommer att stå för arbetarklassens intresse av att de allmänna intressena upprätthålls. Varför då denna arbetsfördelning?
Denna arbetsfördelning sammanhänger med att arbetarklassens särintressen främst uppfylls i distributionskonkurrensen med andra revenykälleägare organiserade i arbetsgivarföreningar och jordbruksorganisationer. Arbetarklassen organiserar sig här i fackföreningar för att i konkurrensen med andra revenykälleägare säkra priset på sin arbetskraft eller riktigare garantera att priset på arbetskraften inte sjunker under dess värde. Fackföreningarna kommer därför att bli "ekonomistiska" organisationer som garanterar arbetarklassens särintressen i konkurrensen. Men som vi tidigare påpekade uppfylls inte de allmänna intressena automatiskt genom att man driver sina särintressen. Även arbetarklassen har ju som bekant intresse av att de allmänna intressena, en hög och stabil tillväxttakt och privategendomens garanterande, säkras för att möjliggöra realiserandet av deras särintressen. Arbetarklassen har sålunda intresse av att de allmänna intressena uppfylls samtidigt som de i distributionskonkurrensen genom fackföreningarna inte kan garantera dessa. Dessa allmänna intressen, kan som tidigare påvisats, bara garanteras av en institution, den borgerliga staten, som står utanför kapitalförhållandet och därmed utanför distributionskonkurrensen. Detta innebär, att arbetarklassen för att säkra de allmänna intressena måste ha en organisation vars politik riktar sig mot statsmakten, som representant för dessa allmänna intressen. Detta blir en uppgift som kommer att falla på det politiska partiet, d.v.s. socialdemokraterna.
Arbetarklassen organiserar sig således dubbelt med en organisation, fackföreningen, vänd mot arbetsköparna för att säkra arbetarklassens särintressen och en annan organisation, det politiska partiet socialdemokraterna, vars aktivitet riktas mot den borgerliga staten för att garantera de allmänna intressena. Klyvningen i ekonomisk och politisk kamp motsvaras således av uppdelningen i särintressen och allmänna intressen och dessas organisatoriska uttryck i intresseorganisationer typ fackföreningar respektive parlamentariska partier typ socialdemokratin.
Men att socialdemokratin för fram de allmänna intressena innebär dock inte att klassens särintressen försvinner i det politiska partiet. Detta skulle i så fall innebära att de olika partierna, konservativa, liberaler och socialdemokrater förde samma politik gentemot den borgerliga staten. Det innebär bara, att klassens särintressen i det politiska partiet kan inte gentemot den borgerliga staten, som "neutral instans" stående utanför kapitalförhållandet i första hand driva sina särintressen, då det står i motsats till den borgerliga staten som begrepp. Däremot kan partiet föra en politik som mer eller mindre präglas av arbetarklassens särintressen där dessa dock underordnas de allmänna intressena. På detta sätt framträder de olika särintressena, som de olika parlamentariska partierna står för, i t.ex. olika strategier för att lösa kapitalackumulationskrisen. Medan de borgerliga partierna står för en krislösningsstrategi som mera direkt gynnar kapitalisterna, t.ex. sänkningar av arbetsgivaravgiften och devalveringar, står socialdemokratin för en krislösningsmodell som innebär ett säkrande av kapitalackumulationens krisfria förlopp samtidigt som man försöker att uppfylla vissa av arbetarklassens intressen. Exempel på denna strategi är socialdemokraternas strävan att förse industrin med billigt kapital, alltifrån genomklubbandet av investeringsfonderna på 1930-talet över ATP-reformen på 1950-talet till dagens diskussion om Meidner-fonderna. På detta sätt hoppas man att kunna kombinera en framgångsrik sysselsättningspolitik med en aktiv politik för att förbättra kapitalets ackumulationsbetingelser. De olika parlamentariska partierna för således alla fram allmänna intressen,[26] men medlen för att uppnå dem kan i viss mån skilja sig åt beroende på de klasser och därmed de särintressen de representerar. Att dessa medel dock inte på ett avgörande sätt kan skilja sig från varandra sammanhänger med att de är bestämda utifrån det system, det kapitalistiska produktionssättet, som de är ägnade att befrämja. Och detta produktionssystem har vissa bestämda lagar och motsättningar, som bl.a. innehåller kravet om största möjliga mervärdeutpressning. Detta innebär att medlen också måste underordna sig dessa krav, härunder mervärdeimperativet.
Men även om man sålunda kan slå fast att alla parlamentariska partier måste föra fram allmänna intressen gentemot den borgerliga staten, så framträder inte dessa som allmänna intressen då de sammanknyts med klassernas särintressen, som de politiska partierna också företräder. Detta är något som gäller speciellt för de borgerliga partierna och som gör att deras politik i mindre utsträckning än socialdemokraternas anses representera de allmänna intressena. Detta hänger dels samman med dessa partiers mera direkta sammanknytning till en bestämd grupp revenykälleägare, kapitalisterna, och denna grupps starka ställning i distributionssfären.
Genom de borgerliga partiernas regeringsinnehav får denna klass både den ekonomiska och politiska makten.
Dels sammanhänger de borgerliga partiernas sammanknytning med särintressen också med historiska omständigheter, eftersom delar av dessa aktivt motarbetade utvecklingen från en halvfeodal stat, som i första hand enbart drev den härskande klassens särintressen, till en modern borgerlig stat. I motsättning till detta har socialdemokratin historiskt setts som partiet som kämpat för de allmänna intressena gentemot de borgerligas egoistiska drivande av sina särintressen. Denna strävan tog sig uttryck i socialdemokratins första och största politiska kampmål, att göra staten fri från borgarskapets särintressen och istället skapa en stat där arbetarklassen kunde ingå som likaberättigad part med de övriga revenykälleägarna. Det är mot bakgrund av detta som vi kan förstå kampen för allmän och lika rösträtt. I denna sin kamp för allmänintressena och mot klasstaten kunde socialdemokraterna vid denna tidpunkt inte ensamma representera allmänintressena. Socialdemokratin identifierades vid denna tidpunkt fortfarande med sina särintressen. I kampen mot en omaskerad klasstat nödgades socialdemokratin ofta att hårt driva arbetarklassens särintressen för att dessa skulle tillgodoses. Partiets klassbas var vid denna tidpunkt fortfarande mycket smal och inskränkte sig nästan uteslutande till arbetarklassen. Det var med andra ord ett rent arbetarparti. För att driva igenom de allmänna intressena tvingades partiet därför till allians med andra klasser med samma intressen och deras politiska företrädare. Så kännetecknades t.ex. de första decennierna av socialdemokratiskt parlamentariskt arbete av samarbete med liberalerna, bl.a. med målet att driva igenom den allmänna rösträtten.
Men med den kapitalistiska utvecklingen och därmed socialdemokratins förvandling till ett allmänt löntagarparti kom partiet allt mindre att förknippas med arbetarklassens direkta särintressen utan kom istället att representera de samhälleliga allmänintressena. Socialdemokratin behövde inte längre stöd genom koalitionssamarbete med andra partier utan kunde ensamt som ett brett "folkparti" driva dessa allmänna intressen. Något som också det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet vittnar om.
Då den socialdemokratiska politiken i mycket högre grad än den borgerliga ses som ett uttryck för de allmänna intressena har detta fått till följd att den socialdemokratiska regeringen kunnat driva en medveten politik för att stärka kapitalets ackumulationsbetingelser, utan att på något avgörande sätt stöta sig med några samhälleliga skikt. Så har t.ex. socialdemokratin under efterkrigstiden fått stöd för sina strävanden att stärka kapitalets ackumulationsbetingelser genom LO:s lanserande av den solidariska lönepolitiken. Denna tillsammans med den socialdemokratiska regeringens arbetsmarknads- och regionalpolitik kan ses som ämnade att uppfylla de allmänna intressena av en krisfri kapitalackumulation och en hög tillväxttakt, något som möjliggjort uppfyllandet av arbetarklassens särintressen i en kontinuerlig och ständigt stigande ström av reveny, d.v.s. en hög sysselsättning och ständigt stigande reallöner under 1950- och 1960-talen.
Det är tvivelaktigt om de allmänna intressena, d.v.s. förbättringen av kapitalets ackumulationsbetingelser hade kunnat garanteras i samma utsträckning under en borgerlig regering. Med de borgerliga partiernas sammanknytning med kapitalets särintressen sätts sannolikt deras trovärdighet som förespråkare för de allmänna intressena ifråga av stora samhälleliga skikt av befolkningen. Det samarbete mellan LO och statsmakten, representerad av det socialdemokratiska partiet, som varit utmärkande för perioden med socialdemokratiskt regeringsinnehav och som resulterat i den kraftiga strukturrationaliseringen under efterkrigstiden hade knappast kunna komma till stånd med en borgerlig regering. Med en borgerlig regering som av fackföreningsrörelsen uppfattas som representant för kapitalets särintressen skulle fackföreningsrörelsen knappast gå med på några åtgärder som direkt riktas mot arbetarklassen, t.ex. inkomstpolitik[27], för att garantera de allmänna intressena av en krisfri kapitalackumulation, då dessa allmänna intressen av fackföreningsrörelsen intimt skulle förknippas med kapitalets särintressen.[28]
Detta samarbete mellan LO och statsmakt som varit utmärkande för perioden med socialdemokratisk regering, och som är ett uttryck för att arbetarklassens särintressen kunnat underordnas de allmänna intressena som drivits av det socialdemokratiska partiet, har av många tagits som intäkt för att en korporativ stat av fascistisk typ håller på att växa fram, där en sammansmältning av stat och fackföreningsrörelse håller på att ske.[29]
Att likna det samarbete som vuxit fram mellan LO och statsmakten under efterkrigstiden med den fascistiska korporativa staten är dock en felaktig slutsats byggd på en analys som inte går under själva framträdelseformerna. För i bägge fallen, d.v.s. samarbetet mellan LO och statsmakten och i den fascistiska korporativa staten, framträder det som en integrering och underordning under statsmakten. Och så är också fallet. Men går man bakom denna framträdelseform, den ökande s.k. sammansmältningen, finner man helt olika drivkrafter bakom den. I det ena fallet, den korporativa staten, skedde det som ett direkt angrepp på arbetarrörelsen. Fascismen ville lösa krisen genom att krossa arbetarnas organisationer och integrera dem i den fascistiska staten. I det andra fallet, samarbetet mellan LO och staten, är det inte fråga om att krossa arbetarklassens organisationer utan här är det fråga om en medveten reformistisk strategi byggd på revenykällemedvetenheten, där arbetarklassen underordnar sina särintressen under de allmänna intressena som garanteras av den borgerliga staten. För att garantera en krisfri kapitalackumulation måste arbetarklassens särintressen underordnas detta allmänintresse, något som bäst garanteras genom en borgerlig regering. Dessa s.k. tendenser till "korporativisering" är därför också starka i perioder med socialdemokratiskt regeringsinnehav.[30] Men att vi nu inte går mot en fascistisk stat innebär inte att utvecklingen är mindre farlig. I bägge fallen rör det sig om en disciplinering av arbetarklassen. I det ena fallet genom att kapitalet direkt utnyttjar statsmakten för att krossa arbetarrörelsen. I det andra fallet sker disciplineringen genom arbetarklassens egen organisation, socialdemokratin. I sin strävan att garantera de allmänna intressena, en krisfri kapitalackumulation och ytterst det kapitalistiska produktionssättets fortbestånd kommer man att slå ned på varje försök från arbetarklassens sida att driva sina särintressen på ett sådant sätt att de allmänna intressena hotas. Socialdemokratin kommer därför att fungera som ett redskap eller polis för det härskande kapitalistiska systemet, men inte på det konspiratoriska sätt som så ofta görs gällande, på grund av det medvetande och därmed den kapitalförståelse som är en produkt av detta system.
Tidigare slog vi fast att fackföreningsrörelsen kämpade för arbetarklassens särintressen, och då speciellt intresset av högsta möjliga reveny, i kamp mot övriga revenykälleägare i distributionssfären. Lönen som uttrycker värdet på varan arbetskraft, men som för revenykälleägarna som vi tidigare påvisat framträder som priset på arbete, bestäms därför som alla andra varor av den samhälleligt nödvändiga arbetstid som åtgår för att producera den. Men detta är dock något som bara slår igenom på lång sikt. På kort sikt kan varornas priser, och därmed också lönerna, pendla över och under deras värden beroende på konkurrensen. Sammanfattningsvis kan man säga, att konkurrensen varigenom varornas pris slutgiltigt fastställs har tre sidor:
För det första pågår det en konkurrens mellan köparna av varan som driver priset på varan uppåt. Detta är fallet när den utbjudna mängden varor understiger efterfrågan på dessa.
För det andra pågår det en konkurrens mellan säljarna av varan, där man försöker att sälja så mycket som möjligt genom att sälja billigare än konkurrenterna, vilket innebär att priset på varan pressas ner.
Slutligen pågår det en konkurrens mellan köpare och säljare, där de förra vill köpa så billigt som möjligt medan de senare vill sälja så dyrt som möjligt. Resultatet av denna konkurrens kommer att vara beroende av inom vilket läger som konkurrensen är hårdast. Man kan således med Marx slå fast:
"Industrin konfronterar två härskaror med varandra, varvid det på ömse sidor åter försiggår en kamp inom de egna leden. Den här, där slagsmålet mellan de egna trupperna är minst, segrar över motståndaren."[31]
Det är i ljuset av detta faktum som vi måste se bildandet av fackföreningar. Fackföreningarna framspringer således ur konkurrensen mellan kapitalisten och arbetaren om försäljningsbetingelserna för varan arbetskraft och ur konkurrensen inbördes mellan arbetarna.[32] I det senare fallet tar konkurrensen sig uttryck i att arbetaren säljer sin vara arbetskraften billigare, arbetar mer intensivt eller skaffar sig bättre kvalifikationer.
Fackföreningarna måste också ses mot bakgrund av att arbetarklassen står sämre rustad än kapitalisterna i konkurrensen. Framför allt då genom den av kapitalackumulationen producerade industriella reservarmén, som gör att arbetarklassens konkurrensförhållande i relation till kapitalet tenderar att utveckla sig ogynnsamt. Genom utbudet av arbetskraft tvingas arbetarna som enskilda varuförsäljare ut i konkurrens med varandra och möjliggör därmed för kapitalet att sänka arbetslönerna. Också införandet av maskiner använder kapitalet som konkurrensmedel gentemot arbetaren. När arbetaren så i cirkulationssfären väl har sålt sin arbetskraft till kapitalisten, underkastas arbetskraften också direkt kapitalet, då det står kapitalisten fritt att efter eget huvud utnyttja arbetskraften i produktionsprocessen.
Mot denna koncentrerade samhälleliga makt som tillfaller kapitalet kan därför arbetaren bara sätta sitt antal. Det är endast genom att organisera sig som arbetarklassen kan upphäva den inbördes konkurrensen och därmed på detta sätt förbättra det från början ojämna styrkeförhållandet.
Organiseringen i fackföreningar blir därför, genom förbättringen av styrkeförhållandet mellan lönearbete och kapital, ett sätt för arbetarklassen att göra värdelagen gällande också på arbetsmarknaden. En värdelag som annars inte skulle gälla, på grund av de för arbetarklassen ogynnsamma utbuds- och efterfrågeförhållandena på arbetsmarknaden, som skulle medföra att arbetslönen istället för att pendla kring arbetskraftens värde. d.v.s. dess reproduktionskostnader, permanent skulle pressas ner under dess värde. Den yttersta konsekvensen av detta skulle bli, att arbetskraften inte längre skulle kunna reproducera sig själv som arbetskraft. Fackföreningarna blir därför det medel med vilket värdelagen slår igenom på arbetsmarknaden.
Resultatet av detta blir att fackföreningarna främst blir ekonomiska organisationer, vars syfte är att motverka det cykliska förlopp som lönerna är underkastade under kapitalackumulationens utveckling.
Men fackföreningarna är inte endast ekonomiska organisationer. De är dessutom inomkapitalistiska organisationer. I och med att de tar sin utgångspunkt i arbetslönen och fasthållandet av arbetskraftens värde, innebär detta att kampen på förhand blir bunden till denna reproduktionsform, d.v.s. till löneformen, och därmed till reproduktionen av det kapitalistiska produktionssättet. Detta eftersom lönearbetet är det grundläggande för det kapitalistiska produktionssättet, då lönearbetet är den form genom vilken kapitalet kan pressa merarbete ur arbetskraften och därmed reproducera sig själv som kapital.
Men det är inte nog med att fackföreningarna är inomkapitalistiska organisationer. De upprätthåller och förstärker också skenet av att de olika revenykälleägarna är kvalitativt likställda och endast skiljer sig kvantitativt genom revenyns storlek. Det är nämligen först i och med skapandet av fackföreningarna som det lika bytet blir möjligt, något som är en förutsättning för, vilket tidigare påvisats, att skenet av att de bägge produktionsagenterna är likställda bytespartners, om dock med olika materiellt-stoffliga revenykällor, skall kunna upprätthållas.
Detta sker genom att fackföreningarna tar sin utgångspunkt i lönesystemet och kämpar för en "rättfärdigare" lön eller en "rättfärdigare" inkomstfördelning. Men denna strävan efter en "rättfärdigare" inkomstfördelning innebär också att man tillerkänner övriga revenykälleägare, kapitalister och jordägare, statusen som ägare av verkliga inkomstkällor. Fackföreningarna blir medlet med vilket arbetarklassen kan förverkliga sin likställdhet i relation till övriga produktionsagenter i cirkulationssfären.[33]
Men fackföreningarnas karaktär är inte entydig. Tvärtom. Vad som utmärker dem är istället deras dubbelkaraktär av både socialpartnerorganisation och kamporganisation, där den förstnämnda är en följd av revenykällemedvetenheten och dennas beslöjande av produktionsagenternas kvalitativa skillnader. När de olika produktionsagenterna alla ses som innehavare av källor till reellt värde och där alla upplevs som nödvändiga för själva produktionsprocessen, får detta till följd utvecklandet av socialpartnermedvetenhet, där man erkänner varandras existens och därför för en politik som inte hotar övriga revenykälleägares existens. Men som vi tidigare påvisat, så är det utmärkande för fackföreningarna, att de tillkommit för att driva revenykällan arbetskrafts särintressen. De blir med andra ord också kamporganisationer. Men att de också har karaktär av kamporganisationer, innebär dock inte att de har en medvetenhet om den antagonistiska motsättningen mellan arbete och kapital. Den är inte en kamporganisation med syfte att välta det kapitalistiska produktionssättet, och är med andra ord inte kapitalnegerande.
Istället är det en kamporganisation innanför det kapitalistiska produktionssystemets ramar med syfte att i distributionskonkurrensen med övriga revenykälleägare, jordägare och kapitalister, tillförsäkra arbetarklassen en så stor del av det nyproducerade värdet som möjligt.
Denna motsägelsefullhet av både socialpartnerorganisation och kamporganisation är därför en produkt av dess inomkapitalistiska karaktär och därmed också av motsättningarna inom det kapitalistiska produktionssättet. Facket kan därför ses som en brytningspunkt för reformismen och därför också reformismens motsägelser.
Som vi tidigare påpekat räcker det inte med att arbetarklassen enbart driver sina särintressen genom fackföreningarna, de måste också genom det socialdemokratiska partiet se till att de allmänna intressena garanteras, då garanterandet av de senare intressena är en förutsättning för realiserandet av klassens särintressen. Det är nämligen endast genom den borgerliga staten, mot vilken den socialdemokratiska politiken är riktad, som de allmänna intressena kan garanteras. Detta är i sin tur en frukt av den borgerliga statens "relativa självständighet" eller uttryckt på ett annat sätt, av att "den står vid sidan av och utanför det borgerliga samhället".[34] Denna "relativa självständighet" innebär nämligen att staten står utanför konkurrensen - en konkurrens som medför att de enskilda produktionsagenterna tvingas att enbart driva sina särintressen. Genom sin "relativa självständighet" gentemot de enskilda produktionsagenterna är därför staten den enda institution som har möjlighet att säkra de allmänna intressena d.v.s. den privata äganderätten, vilket innebär ekvivalentbytet, och en kontinuerlig och hög ekonomisk tillväxttakt, något som är en förutsättning för de enskilda produktionsagenternas säkrande av sina särintressen. Men detta, att staten garanterar de allmänna intressena, innebär inte, något som vi också tidigare påvisat, att den borgerliga staten skulle vara en "klassneutral" stat vars funktion är att på ett "rättvist" sätt säkra de olika "intressegruppernas" rättigheter. Detta att staten garanterar de allmänna intressena innebär istället att den borgerliga staten, som till sitt väsen är en klasstat liksom alla tidigare stater, kommer att framträda som en klassneutral stat för de olika produktionsagenterna. Det är också till följd av denna framträdelseform som den av socialdemokratin och olika revisionistiska teorier omfattade "socialstatsillusionen" blir möjlig, d.v.s. att staten kan användas som ett neutralt instrument, för att korrigera de "orättvisor" som uppkommit i produktionssfären, bara genom att man erövrar regeringsmakten. Utmärkande för denna syn är att staten framstår som självständig gentemot den kapitalistiska produktionsprocessen, genom att relationen mellan produktions- och cirkulationssfären under kapitalismen går förlorad, något som ytterligare fördunklas av statens mellankomst. Distributionen upplevs som en självständig sfär vid sidan av produktionssfären, där staten har möjlighet att utveckla ett omfattande system av politiska åtgärder, där några principiella gränser för statens agerande inte existerar. Denna autonomisering och lösrivelse av distributionssfären från produktionssfären är också något som förstärks genom statens ständigt växande andel av bruttonationalprodukten - en andel som staten sedan fördelar på olika samhälleliga områden alltifrån försvarskonsumtion över exportkrediter till skolprojekt och socialpolitik. Här synes det som om både statsutgifternas storlek och dess fördelning på olika områden bara vore en fråga om politisk vilja. Fördelningen framträder därför inte som ett nödvändigt moment i kapitalets reproduktionsprocess, utan bara som ett område för självständiga politiska handlingar.[35] För att kunna förstå den reformistiska strategin gentemot staten och för att därmed kunna kritisera den, är det därför nödvändigt att lämna den kritik som enbart ligger på det politologiska planet, som t.ex. ofta endast uppehåller sig vid en kritik av socialdemokratins "arbetarfientliga" politik i riksdagen, och istället utveckla en kritik som har sin grund i en materialistisk statsuppfattning.
Det grundläggande för en sådan materialistisk statsuppfattning är att den borgerliga staten är ett resultat av det utvecklade varuproducerande kapitalistiska samhället. Detta innebär, att den borgerliga staten, till skillnad från den uppfattning som härskar i de reformistiska och revisionistiska statsteorierna, själv är underlagd det kapitalistiska produktionssättets motsättningar och därmed också kommer att präglas av av dessa motsättningar. Det är nämligen först mot bakgrund av en sådan förståelse som man kan förklara statens agerande, d.v.s. det är endast utifrån en förståelse av den kapitalistiska produktionsprocessen som både en arbets- och värdeförmeringsprocess som nödvändigheten av och gränserna för den statliga interventionen kan härledas.[36]
Det är bl.a. mot bakgrund av en sådan förståelse av den kapitalistiska statens natur som Altvater har gjort en systematisering av den statliga interventionen i fyra områden:[37]
1. Skapandet av allmänna materiella produktionsbetingelser (infrastruktur i borgerlig teori).[38]
2. Skapandet och säkrandet av allmänna rättsförhållanden.
3. Regleringen av konflikten mellan lönarbete och kapital och i vissa fall politiskt undertryckande av arbetarklassen, inte bara med rättsliga utan också med polisiära och militära medel.
4. Säkrandet av det nationella kapitalets existens och expansion på den kapitalistiska världsmarknaden.
Sammanfattande för dessa statsfunktioner är att de syftar till att upprätthålla det kapitalistiska produktionssättet. Detta innebär att staten får överta funktioner som de enskilda kapitalen i sitt tvång efter mervärde inte har möjlighet att utföra eller som inte kan överlåtas till de enskilda kapitalen då ett sådant överlåtande skulle kunna hota den kapitalistiska produktionsordningen. Dessa funktioner kan staten utföra genom att den står utanför konkurrensen och mervärdetvånget. Såsom relativt självständig kan därför staten säkra totalkapitalets intressen, d.v.s. det kapitalistiska produktionssättets utveckling, gentemot de enskilda produktionsagenterna.[39] Den borgerliga staten kommer därför att framträda som en fiktiv totalkapitalist.
Men även om den borgerliga staten representerar totalkapitalets intressen eller kapitalets genomsnittliga intressen, så innebär inte detta att motsättningarna i det kapitalistiska produktionssättet försvinner eller att konkurrensen som förmedlare av detta systems lagbundenheter och motsättningar upphör[40], då de enskilda kapitalen fortfarande existerar. Eller som Altvater skriver:
"... staten substituerar inte konkurrensen, den träder in vid sidan av den, och i förhållande till värdelagen, ... så innebär det inte en ersättning av den och överhuvud inte dess upphävande, utan bara dess modifikation."[41]
Även om den borgerliga staten är relativt självständig i relation till de enskilda produktionsagenterna, kan den således därför inte ses lösryckt från det kapitalistiska produktionssättet, då den borgerliga staten agerar på det kapitalistiska produktionssättets grund. Denna grundläggande förståelse av den borgerliga statens karaktär är nödvändig för att inte analysen av den borgerliga statens funktioner skall stanna vid en analys av enbart dessas framträdelseformer, d.v.s. hur de statliga funktionerna konkret har manifesterat sig vid olika historiska tidpunkter i olika former av t.ex. kredit-, utbildnings-, socialpolitiska åtgärder o.s.v. Att de statliga funktionerna varierat under skilda historiska perioder kan också lätt konstateras. Man kan också indela, kategorisera och systematisera dessa statliga åtgärder, något som också är utmärkande för borgerliga ekonomer och statsvetare. Men att bara uppehålla sig vid de empiriska framträdelseformerna och i bästa fall systematisera dessa ger ingen förståelse av varför dessa framträder, varför de gör det i just denna form och just vid en viss historisk tidpunkt. För att förstå de statliga funktionerna och dessas historiska förändring, som går utöver en förståelse som enbart relaterar sig till dessas framträdelseformer, är det därför nödvändigt att se de statliga funktionerna som resultat av skrankor i kapitalets värdeförmeringsprocess. Först genom en sådan förståelse av kapitalets värdeförmeringsprocess och de olika skrankor som ligger i denna är det möjligt att analysera och definiera de historiskt konkreta skrankorna i denna värdeförmeringsprocess och därmed de historiskt konkreta formerna för statsintervention. Det räcker således inte med att bara slå fast att staten garanterar totalkapitalets intressen och därefter indela statens funktioner i olika kategorier. För att kunna förklara den historiskt konkreta statsinterventionismen måste man också kunna förstå på vilket sätt staten kan intervenera i kapitalets reproduktionsprocess för att underlätta värdeförmeringsprocessen.
För att kunna förstå detta måste vi ta vår utgångspunkt i kapitalets kretslopp, d.v.s. kapitalets formförvandling från penningkapital till produktivt kapital i form av förvärvandet av arbetskraft och produktionsmedel till kapital i varuform för att i realiseringsprocessen åter anta formen av penningkapital och därmed utgöra grunden för ett nytt kretslopp. Schematiskt kan kapitalets kretslopp åskådliggöras på följande sätt:
P - V
... Pr ... V' - P' - V'
...
För att kapitalackumulationen skall kunna föregå gnidningsfritt, något som vi tidigare definierade som ett allmänt intresse, krävs det att det inte sker något avbrott i kapitalets kretslopp, eller som Marx skriver:
"Kapitalets kretslopp försiggår ostört, endast så länge dess olika faser utan avbrott övergår i varandra. Om kapitalet fastnar i den första fasen P - V, så stelnar kapitalet i skattbildning. Om det sker i produktionsfasen, så blir produktionsmedlen liggande till ingen nytta, medan arbetskraften förblir outnyttjad. Och om det inträffar i den sista fasen, V' - P', så hopar sig osäljbara varor och spärrar cirkulationsfloden."[42]
Det blir statens uppgift som garant för de allmänna intressena och därmed för totalkapitalets intresse att försöka att förhindra att sådana avbrott uppkommer.[43]
Redan i den första formförvandlingen P - V
kan det ske
ett avbrott i kapitalets kretslopp, genom att den kapitalistiska
produktionsprocessen både är en värdeförmeringsprocess och en arbetsprocess för
produktion av bestämda bruksvärden. Här krävs det inte bara tillgång till
arbetskraft och produktionsmedel, utan dessa måste också vara av en bestämd
beskaffenhet beroende på den specifika bruksvärdeproduktionen. Arbetskraften och
produktionsmedlen måste dessutom kunna föras samman för att produktionen skall
kunna komma till stånd, vilket kräver allmänna materiella produktionsbetingelser
i form av vägar och kommunikationsmedel.
Den andra formförvandlingen, produktionsprocessen eller den reella metamorfosen, är där själva värdeförmeringen äger rum. Detta innebär krav på bästa möjliga värdeförmeringsbetingelser, d.v.s. en hög arbetsproduktivitet och arbetsintensitet. Detta kräver en utbildad arbetskraft och en ständig utveckling av produktionsmedlen, något som i sin tur ställer krav på en högt utvecklad teknologisk forskning.[44] Då produktionsprocessen under kapitalismen i första hand är en värdeförmeringsprocess finns det också en ständig tendens till rovdrift på och därmed för tidig förslitning av arbetskraften. Staten tvingas här att ingripa för att säkra mervärdeproduktionens själva grund. Det kan ske genom lagstiftning som förhindrar rovdriften på arbetskraften som t.ex. arbetstidslagstiftning, semesterlagstiftning, miljölagstiftning o.s.v., men staten kan också intervenera genom att lindra effekterna av den kapitalistiska produktionen genom t.ex. sjuk- och socialvård.
För att möjliggöra kapitalets tredje formförvandling, från varukapital till att pånytt anta penningkapital (V' - P'), krävs det att det finns avsättningsmöjligheter för de producerade varorna. Det kan här gälla både produktions- och konsumtionsvaror. Staten kan här påverka konsumtionen genom olika former för skatte- och kreditpolitiska åtgärder. Staten kan också genom handelspolitiska avtal på världsmarknaden förbättra det nationella kapitalets avsättningsmöjligheter.
Sammanfattningsvis kan vi således slå fast, att den borgerliga staten för att garantera det allmänna intresset av en hög och kontinuerlig ekonomisk tillväxttakt också garanterar totalkapitalets intresse, vilket som vi sett innebär att de statliga funktionerna kommer att inriktas på att på olika sätt främja kapitalets ackumulationsprocess, genom att undanröja de skrankor som uppkommer i kapitalets kretslopp.[45]
Som vi tidigare påvisat kan man inte se den borgerliga staten lösryckt från det kapitalistiska produktionssättet. Även den borgerliga staten är underlagd detta produktionssätts lagbundenheter och motsättningar. Den borgerliga statens intervention i kapitalets reproduktionsprocess, i kapitalets kretslopp, kan därför inte ses som något oavhängigt i relation till denna reproduktionsprocess. Tvärtom bestäms statsinterventionismens möjligheter och gränser just av kapitalets reproduktionsprocess. För precis som statsinterventionismens nödvändighet kan bestämmas av kapitalets reproduktionsprocess kan också dess gränser bestämmas utifrån denna. För samtidigt som det grundläggande för det kapitalistiska produktionssättet är mervärdeproduktion, där tvånget att ständigt öka mervärdeutpressningen slår igenom bakom ryggen på det enskilda kapitalet, så måste den statliga interventionen finansieras genom just detta producerade mervärde. Samtidigt som den borgerliga statens intervention är nödvändig för kapitalets ackumulationsprocess, så tär den också på kapitalets samlade mervärdefond. Detta är den grundläggande motsättningen i statsinterventionismen och det är en motsättning som alltid ligger latent - en motsättning som dock utvecklas med motsättningarna i mervärdeproduktionen. Men denna motsättning i statsinterventionismen kommer dock först att framträda öppet i och med att det kapitalistiska produktionssättet befinner sig i kris. I krisen kommer nämligen kraven på ökad statlig intervention att resas, för att säkra en fortsatt och kontinuerlig produktion, samtidigt som basen för denna statsintervention kommer att krympa på grund av statens minskande finansieringsmöjligheter till följd av en avtagande kapitalackumulation.[46]
Den ständigt stigande statsinterventionismen är en logisk följd av det kapitalistiska produktionssättets utveckling. Genom profitkvotens fallande tendens kommer allt fler områden att undandras kapitalistisk produktion, då de erbjuder otillräckliga värdeförmeringsbetingelser för kapitalet. Dessa områden tvingas staten att överta, särskilt om de utgör allmänna produktionsbetingelser, och därmed är nödvändiga för kapitalets reproduktion.
Denna trend mot en ständigt stigande statsintervention förstärks också av ett ökande församhälleligande av produktionen, vilket innebär att funktioner som tidigare tillhandahölls av de enskilda kapitalen eller familjen nu bara kan garanteras av staten. Det kan gälla allmänna materiella produktionsbetingelser som kommunikationsmedel, vägar och hamnar eller faktorer som berör arbetskraftens reproduktion som daghem, utbildning, sjuk- och socialvård o.s.v. Detta var också sektorer som expanderade snabbt i samband med kapitalackumulationens utveckling under 1950- och 1960-talet, då inte bara behovet men också möjligheterna att finansiera denna stigande intervention fanns.
Men i takt med kapitalets försämrade ackumulationsbetingelser förändras också statsinterventionismens karaktär. De hinder som statens begränsade finansieringsmöjligheter utgör och de krav kapital ackumulationen ställer kommer att tvinga fram förändringar i statens politik. Istället för de dyra direkta statliga interventionerna i kapitalets produktionsprocess, kommer staten istället att försöka att använda mera generella och mindre kostnadskrävande åtgärder som penning- och finanspolitik, för att stimulera kapitalackumulationen.
Den statliga interventionens inriktning kommer också att förändras i riktning mot åtgärder som direkt förbättrar kapitalets ackumulationsbetingelser, medan det kommer att ske en nedskärning av de åtminstone på kort sikt improduktiva statsutgifterna.[47] Till detta kan också läggas statsmaktens allt mer direkta angrepp mot lönarbetarna, där dessa ses som krisens direkta orsak.[48]
Men dessa gränser för statsinterventionismen kommer också att innebära att reformismen kommer att ändra karaktär. Den yttersta konsekvensen blir att vi får en reformism utan reformer - och en reformism utan reformer är en reformism i kris. Det centrala i den reformistiska strategin har varit "socialstaten" som "rättvist" skall fördela den samhälleliga rikedomen. Vi har sett att genom att garantera kapitalackumulationen garanterar staten också de allmänna intressena, eftersom en gnidningsfri kapitalackumulation möjliggör att man samtidigt kan tillfredsställa de olika revenykälleägarna. I en uppåtgående fas av kapitalackumulationen är det således möjligt för både arbetarklassen att höja sina löner och för kapitalisterna att höja sina profiter, något som är grundläggande för utvecklandet av den reformistiska "socialpartnermedvetenheten", där arbete och kapital ses som likvärdiga produktionsfaktorer som bägge är nödvändiga för produktionen och som därför är beroende av varandras existens.
Men med en avtagande kapitalackumulation kommer denna "socialpartnermedvetenhet" att naggas i kanten. Eftersom kapitalackumulationen är den oberoende variabeln och lönen den beroende kommer det att bli allt svårare för den reformistiska arbetarrörelsen att föra fram arbetarklassens särintressen, då det inte längre existerar något att "rättvist" fördela.
Krisen ger därför en möjlighet att bryta med den reformistiska "socialpartnermedvetenheten", då det i krisen klart framgår att de olika revenykälleägarnas särintressen inte samtidigt kan garanteras, utan att kapitalackumulationen hotas. För arbetaren innebär detta, att arbete och kapital inte längre upplevs vara likvärdiga produktionsfaktorer. Då ackumulationen är den oberoende variabeln, kommer det att framstå som det är arbetarklassen som betalar för kapitalismens kris, genom stigande arbetslöshet och ökad intensifiering av arbetet utan motsvarande lönehöjning.
Det blir i krisen också möjligt att genomskåda den borgerliga statens karaktär, då staten som garanten för kapitalförhållandets upprätthållande, tvingas att allt mer kasta sin mask som klassneutral socialstat och istället direkt framstå som klasstat. Det blir med andra ord allt svårare för den borgerliga staten att framträda som garant för de allmänna intressena, då dess politik allt mer kommer att styras av kapitalets särintressen.
Krisen ger således möjlighet att bryta med "socialpartnermedvetenheten" och tränga bakom den borgerliga statens framträdelseform. Därmed ger krisen också den revolutionära möjligheten, då arbetaren i krisen upplever att den existerande produktionsordningen inte tjänar hans intressen. Men det är viktigt att poängtera att krisen bara innebär revolutionens möjlighet. Krisen öppnar också för en rad andra lösningar.
Så kan t.ex. "socialpartnermedvetenheten" i krisen förvandlas till en "militant reformism", d.v.s. att man inom det kapitalistiska systemets ramar driver arbetarklassens särintressen utan att ta hänsyn till de allmänna intressena. Denna utveckling ligger nära till hands när de reformistiska eller revisionistiska partierna befinner sig i opposition och därför inte innehar regeringsmakten och därmed inte heller har ansvaret för de allmänna intressena och då speciellt kapitalackumulationens kontinuitet. Denna omsvängning mot en "militantare reformism" är t.ex. tydlig i den svenska socialdemokratin, som i oppositionsställning gör kraftiga fraseologiska angrepp på det kapitalistiska systemet. Deras politik att i första hand rädda jobben, t.ex. avdammandet av Stålverk 80, skyddstullar för lågproduktiva branscher o.s.v., och i andra hand se till kapitalackumulationen, är ett uttryck för en sådan militant reformism.
Men där socialdemokratin sitter i regeringsställning kommer den snarare att försöka att befästa "socialpartnermedvetenheten". I sådana situationer kan idéer som förs fram av socialdemokratin som att "vi sitter alla i samma båt och endast genom att hålla sams och inte bråka inbördes kan vi klara krisen", få fotfäste. Socialdemokratin kan framträda som det enda ansvarsfulla partiet, som ser till hela nationens bästa i motsättning till "ytterlighetspartier" på bägge sidor om socialdemokratin som bara ser till sina särintressen.
Men slutligen får vi inte glömma att krisen också kan leda till direkt nederlag för arbetarklassen och krossandet av dess organisationer. Således har fascism och nazism vuxit fram ur kriser i det kapitalistiska systemet, där borgarklassen har sett avväpnandet och krossandet av arbetarklassens organisationer som ett medel att lösa krisen.
Revolutionen och därmed krossandet av kapitalförhållandet är därför bara en bland flera möjligheter i krisen. Men det är viktigt att fasthålla denna möjlighet. Hur sedan denna revolutionära möjlighet kan realiseras i krisen kan inte härledas abstrakt utan kommer att betingas av olika faktorer i den konkreta historiska utvecklingen, det konkreta läget i klasskampen, arbetarklassens styrka, dess organisering o.s.v.
[1] K. Bäckström: "Arbetarrörelsen i Sverige", del 1 och 2. Rabén & Sjögren 1973.
[2] G. Hultén: "Arbetsrätt och klassherravälde". Rabén & Sjögren 1972.
[3] B. Gustafsson: "Marxism och Revisionism". Esselte 1969.
[4] S. Sunesson: "Politik och organisation". Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia 1974.
[5] C. Fredelius: "Det socialdemokratiska försöket". Förlaget Barrikaden 1977.
[6] Om detta se för övrigt artikeln i detta nummer "Kapitalförståelse och reformism - om reformismens teorihistoriska rötter".
[7] För vidare läsning se här A. Lundkvists lättillgängliga introduktion till den marxska metoden i "Introduktionen till metoden i kapitalet", speciellt sid. 7-15.
[8] Till skillnad från formalabstraktionen, som är utmärkande för den borgerliga vetenskapen, som är en subjektiv ahistorisk generalisering, svarar realabstraktionen till ett verkligt förhållande, till en verklig process. Denna syn innebär, att teorin om den skall kunna begripa forskningsobjektet måste ta sin utgångspunkt i abstrakta bestämmelser, som i sig själva också är realobjektets abstrakta bestämmelser, för att härifrån kunna rekonstruera det verkliga objektets organisationsform och utvecklings logik i tankeprocessen. Detta synsätt innebär att de marxska kategorierna inte bara blir mätnings- eller ordningskategorier utan kategorier som avspeglar reala förhållanden. För en utförligare behandling se H-J. Schanz: "Til rekonstruktionen af kritikken af den politiske økonomis omfangslogiske status", Modtryk 1974, speciellt sid. 140-152.
[9] Mer om kapitalnivåerna kan läsas i O. F. Kirkeby: "Kapitallogik og historie", RUC boghandel og forlag, speciellt sid. 79 ff, H-J. Schanz: op.cit. sid. 133-139 samt R. Rosdolsky: "Kapitalets tillkomsthistoria", del 1, Röda Bokförlaget 1977, samt Schanz efterskrift till den andra delen av den danska upplagan av "Kapitalens tilblivelseshistorie", Modtryk, 1976.
[10] Detta innebär dock inte att Marx enbart ägnar sig åt begreppshärledningar i "Kapitalet". Karakteristiskt för Marx framställning är också att dessa begreppshärledningar är rikt illustrerade med konkreta exempel.
[11] För en grundläggande introduktion till detta problem se H-J. Schanz: "Til rekonstruktionen...", speciellt sid. 173-187, G. Rindom: "Kapitallogik og Bevidsthed", Fagtryk 13, 1975 och H-J. Thomsen: "Dobbeltlogikken i den marxske teori og nogle videnskabsteoretiske konsekvenser heraf", Fagtryk 10, 1976.
[12] Se K. Marx: Kapitalet I sid. 62-73.
[13] MEW 23 sid. 86, Kapitalet I sid. 63.
[14] Se ibid. sid. 66 och 78-81-
[15] ibid.
[16] MEW 25 sid. 836, Kapitalet III sid. 733.
[17] Kapitalet III sid. 721.
[18] MEW 23 sid. 562, Kapitalet I sid. 472.
[19] MEW 25 sid. 838, Kapitalet III sid. 734-5.
[20] Nedanstående framställning bygger i huvudsak på Flatow/Huisken: "Den borgerlige stats afledningsproblem" i Kurasje nr 10, speciellt s. 7ff.
[21] Här är det viktigt att skilja mellan begreppen 'karaktärsmask' och 'subjekt'. Som karaktärsmask d.v.s. som personifikation av allmänna ekonomiska lagbundenheter, d.v.s. som kapitalist, jordägare och lönearbetare, är produktionsagenterna underkastade det kapitalistiska produktionssättets lagbundenheter för att kunna fungera. Deras handlande bestäms därför i grunden av deras karaktärsmask, något som slår igenom bakom ryggen på de enskilda produktionsagenterna. Begreppet intresse som är knutet till den enskilde produktionsagentens medvetande kommer därför att relateras till ägandet av revenykällan. Som subjekt, d.v.s. som ägare av revenykällan, har de intresse av ett optimalt utnyttjande av revenykällan. Detta medför att de olika produktionsagenterna som privata ägare av revenykällor, trots olika karaktärsmasker, får vissa gemensamma intressen just utifrån att de är ägare av revenykällor. För en utförlig genomgång av karaktärsmaskbegreppet hänvisas till O.F. Kirkeby: "Kapitallogik og historie", spec. s. 37-47. RUC:s forlag 1975.
[22] Särintressen behöver dock inte alltid knytas till enbart produktionsagenter med samma revenykälla. Så kan t.ex. olika revenykälleägare inom en speciell bransch utveckla särintressen gentemot revenykälleägare i andra branscher. I en nedläggningshotad bransch kan t.ex. kapitalister och arbetare förenas i särintresset att förbättra branschens ackumulationsbetingelser genom t.ex. statligt stöd.
[23] Flatow/Huisken a.a. s. 21. Fördubblingsproblematiken är emellertid något som förekommer redan i Marx' ungdomsskrifter, "Om judefrågan", "Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin" och "Den tyska ideologin". Dock i outvecklad form på grund av att Marx i detta tidiga stadium ännu inte tillägnat sig verktygen för analysen av det kapitalistiska produktionssättet, nämligen kritiken av den politiska ekonomin. Detta är något som fullbordas först med "Kapitalet" och "Grundrisse". Men då Marx här inte hann med analysen av staten har olika försök till att förena "fördubblingsproblematiken" i ungdomsskrifterna med kritiken av den politiska ekonomin gjorts framförallt i Västtyskland. Förutom Flatow/Huisken kan här nämnas t.ex. D. Läpple: "Staten og de almene produktionsbetingelser", Kurasje.
[24] Med den borgerliga staten menas här den parlamentariska staten, d.v.s. den specifikt borgerliga staten som skiljer sig genom sin skenbara klassneutralitet från andra statsformer, t.ex. staten under feodalismen eller under fascismen där staten direkt framträder som klasstat. Denna skenbara klassneutralitet är ett resultat av det förvridna medvetande som är en följd av det kapitalistiska produktionssättets beslöjade karaktär. Då det utmärkande för kapitalismen är att den i sin utveckling antar allt mer fetischerade former, får detta till följd att statsformer av parlamentarisk karaktär kommer att hänföra sig till den utvecklade kapitalismen, där produktionssättets beslöjade karaktär är fullbordad och därmed utvecklandet av ett förvridet medvetande. Beträffande den fascistiska staten, som knappast kan sägas utgöra den specifika borgerliga statsformen, hänger dess framväxt samman med gränserna för den specifikt borgerliga staten, när den tvingas kasta sina slöjor och direkt framträda som klasstat. Mera härom i avsnittet om den borgerliga statens gränser.
[25] Fredelius: a.a. s. 78.
[26] Se här Brashöj m.fl.: "Det danske klassesamfund 1920-1940" i Den Jyske historiker nr 9, spec. s. 21-28. Här visas bl.a. hur de borgerliga sedan de förlorat den direkta statsmakten efter parlamentarismens genombrott tvingas organisera sig i parlamentariska partier som för fram de allmänna intressena för att på detta sätt säkra sina särintressen i staten.
[27] Man kan dock i vissa fall tänka sig inkomstpolitiska ingrepp även under borgerliga regeringar. Men då måste dessa ingrepp vara kopplade till andra åtgärder, så att politiken inte uppfattas att direkt rikta sig mot arbetarklassen. Så har t.ex. svenska LO börjat diskutera inkomstpolitiska åtgärder, men bara med vissa garantier. Här har nämnts t.ex. prisstopp, stopp för aktieutdelning o.s.v.
[28] Svårigheten att driva inkomstpolitik med en borgerlig regering visas också bl.a. av utvecklingen i England och Danmark. Under efterkrigstiden har regeringarna växlat i dessa länder, vilket medfört svårigheter att föra en konsekvent inkomstpolitik. Här har problemen särskilt uppkommit under år med en borgerlig regering, då fackföreningsrörelsen kraftigt motsatt sig en statlig inblandning, medan samma inblandning under socialdemokratiskt regeringsinnehav som "Augustforliget" i Danmark och "The Social Contract" i Storbritannien inte lett till samma protester från fackföreningsrörelsens sida. Detta är fenomen som man kan lägga märke till i Sverige idag i samband med det borgerliga regeringsövertagandet. Samarbetet mellan LO och statsmakt har snabbt försämrats. Här har de åtgärder som vidtagits av den borgerliga regeringen för att stärka kapitalets ackumulationsbetingelser av fackföreningsrörelsen stämplats som arbetarfientliga eller för att endast gå kapitalets ärenden, fastän man inte kan spåra någon grundläggande skillnad mellan den borgerliga och den socialdemokratiska krislösningsmodellen.
[29] Ett klassiskt exempel på denna syn finns i J. Svenssons bok "Korporatismen och den borgerliga klassdiktaturen". Cavefors 1969.
[30] Sammanblandningen mellan socialdemokratisk politik och korporativa tendenser tas också upp av Hansen/Torpe i "Socialdemokratiet og krisen i 30'erne" med avseende på Danmark. Modtryk 1977.
[31] K. Marx: "Lönearbete och kapital" i Marx/Engels Skrifter i urval, Ekonomiska skrifter sid. 514. Cavefors 1975.
[32] För kortfattade och grundläggande bestämningar av fackföreningarnas karaktär, se bl.a. Redaktionskollektiv Gewerkschaften: "Betingelser for socialistisk fagforeningsarbejde" i Kurasje 11 sid. 25-39, Bo Elling Nielsen: "Stat og arbejdsmarked ... 1950-74" Kurasje 1977 speciellt sid. 42-54 och Finn Hansson: "Kapitalackumulation, arbejderklasse og socialpolitik" Kurasje 1975 speciellt sid. 69-80.
[33] Denna strävan efter likställdhet med övriga revenykälleägare inom det kapitalistiska produktionssättets ramar, d.v.s. med bibehållandet av lönesystemet är således fackföreningsrörelsens grundläggande målsättning. Den går också som en röd tråd genom reformismens historia. Genom kampen för politisk demokrati säkrades den allmänna rösträtten och organisationsrätten. Detta innebar att produktionsagenterna blev likställda som samhällsmedborgare och genom skapandet av fackföreningarna, och därmed säkrandet av det lika bytet, garanterades också likställdheten i cirkulationssfären, där produktionsagenterna framstod som likställda bytespartners. Detta har sedan möjliggjort den andra målsättningen i det reformistiska likställdhetssträvandet, kampen för social demokrati, som för fackföreningsrörelsen främst tagit sig uttryck i kampen för en "rättfärdigare" inkomstfördelning. Den sista etappen i denna "likställdhetsstrategi", kampen för ekonomisk demokrati, som kännetecknat utvecklingen efter andra världskriget och som tagit sig uttryck i företagsnämndsavtal, MBL-lagstiftning och Meidnerfonder kan ses som fullbordandet av den reformistiska strategin att skapa likställdhet mellan de olika revenykälleägarna, där dessa skall ta gemensamt ansvar för produktionen. Detta innebär att det i revenykällemedvetenheten och därmed i den reformistiska strategin ligger ett klart statskapitalistiskt perspektiv, där revenykälleägarnas s.k. likställdhet skall garanteras inom ramarna för det kapitalistiska produktionssättet, något som kommer att innebära en ökad statlig intervention på allt fler områden. Mera om detta i det avslutande kapitlet.
[34] Se K. Marx: "Den tyska ideologin" i S-E. Liedmans "Människans frigörelse" Aldus 1971 sid. 166 och E. Altvater: "Några anteckningar om statsinterventionismen" i Altvater/Muller/Neusüss: "Stat och kapital - om statsinterventionism och socialstat" Röda Bokförlaget 1976, sid. 132.
[35] Denna politicism är utmärkande för reformism och revisionism, där man tror sig om att kunna genomföra avgörande ekonomiska och politiska förändringar utan att några väsentliga förändringar gjorts i produktionssfären eller som Müller/Neusüss skriver i "Socialstaten och motsättningen mellan lönearbete och kapital" i Altvater/Müller/Neusüss a.a. sid. 39 "Politicismen gör statens politiska möjligheter gentemot de ekonomiska lagarna till något absolut." För en vidare diskussion kring den reformistiska socialstatsillusionen se Müller/Neusüss op.cit.
[36] På grund av platsbrist och att det inte är en bok jag skriver, skall jag här endast schematiskt ta upp de statliga funktionerna, dess nödvändighet och gränser. Istället hänvisas till i tidigare noter nämnda statsteoretiska verk. För en pedagogisk presentation av den kapitalistiska staten och dess funktioner rekommenderas Bonnesen/Thøger: "Den kapitalistiske stat og dens funktioner - En bog om marxistisk statsteori".
[37] E. Altvater: op.cit. sid. 133-134.
[38] Det är oklart vad Altvater menar med "materiella produktionsbetingelser". Men det synes som han direkt övertagit innebörden i det borgerliga begreppet "infrastruktur" och döpt om det till "allmänna materiella produktionsbetingelser". Här ingår i så fall det som i borgerligt språkbruk kallas "socialkapital eller socialinfrastruktur", som t.ex. utbildning och socialvård. Korrektare hade varit att använda begreppen allmänna materiella produktionsbetingelser (allmänna produktionsmedel) och allmänna produktionsbetingelser som också inkluderar arbetskraftens allmänna reproduktionsbetingelser. Se Läpple op. cit. sid. 72-75.
[39] Insikten om statens relativa självständighet är viktig att ha klar för sig om man inte skall hamna i rena "instrumentteorin", d.v.s. att staten är t.ex. "monopolkapitalets instrument". Först genom förståelsen av statens relativa självständighet kan man förstå de ofta till synes oförklarliga statliga ingreppen mot enskilda kapital och då speciellt "monopolkapitalet". Se här E. Altvater: "Problemer omkring monopoler og statens rolle" i Kurasje 9.
[40] Detta är något som bl.a. förfäktas av teorin om den statsmonopolistiska kapitalismens, den s.k. STAMOKAP-teorin. För en kritik av STAMOKAP-teorin se bl.a. M. Wirth "Til kritiken af teorien om den statsmonopolistiske kapitalisme", Politiske arbejdstekster, nr 6-7 1974.
[41] E. Altvater: "Några anteckningar om statsinterventionismen" i Altvater/Müller/Neusüss: a.a. sid 133.
[42] K. Marx: Kapitalet II sid. 48.
[43] Att avbrottet kan ske i olika delar av kapitalets kretslopp innebär dock inte att krisens verkliga orsak skulle variera bara för att krisens framträdelseform varierar beroende på var i kapitalets kretslopp som den framträder, d.v.s. om den framträder som kreditkris, överproduktionskris eller underproduktionskris. I alla fallen är det fråga om en överackumulationskris - en överackumulation av kapital i alla dess former, beroende på att profitkvoten är så låg att kapitalet inte längre kan fungera som kapital.
[44] Att den statliga interventionen förändrar sig med kapitalackumulationens historiska utveckling kan här åskådliggöras med att staten där kapitalackumulationen huvudsakligen försiggår intensivt främst satsar på åtgärder som främjar en ökning av produktiviteten t.ex. utbildning av arbetskraften, medan statens främsta funktion i relation till arbetskraften under extensiv kapitalackumulation blir att säkra tillgången till en exploaterbar arbetskraft.
[45] Det är viktigt att här poängtera att man med hänvisning till kapitalets kretslopp inte kan förklara statens alla funktioner. Genom indragandet av kapitalets kretslopp kan man emellertid förstå sambandet mellan det kapitalistiska produktionssättet och de statliga funktionerna och därmed också dessas historiska förändring. Till dessa funktioner kan sedan läggas ahistoriska funktioner, funktioner som inte bara är utmärkande för den borgerliga staten utan gäller för alla statsformer, som t.ex. statens funktion som säkrare av en klass herravälde genom polis och militär, spridare av ideologi o.s.v.
[46] Dessa motsättningar i statsinterventionismen framgår i Sverige idag allt klarare med krisens utveckling. I takt med krisens utveckling utbreder sig statsinterventionismen till allt fler branscher. Under det här året har vi fått Svenska Varv, Svensk Teko och Svensk Stål. Denna massiva satsning har skett under ett år med starkt försämrade statliga finanser, som tagit sig uttryck i budgetunderskott, statlig och kommunal upplåning utomlands samt stigande inflation. Statsinterventionismens motsättning, det ökade behovet av statlig intervention och de minskade möjligheterna, framstår också klart i de långdragna förhandlingarna kring bildandet av Svensk Stål, där staten i förhandlingarna försökte att begränsa sitt bidrag. Detta är också märkbart i varvsbranschen där staten nu allt mer börjar att bli tveksam till vidare finansiellt understöd.
[47] Detta är en klar trend i Sverige idag där det skett en kraftig ökning av statens stöd till den produktiva sektorn, som t.ex. ovan nämnda branschstöd samt de lättnader som givits företagen genom minskade avgifter och skatter, samtidigt som kommunernas budgetar är hårt ansträngda vilket inneburit i det närmsta reformstopp, vilket tagit sig uttryck i överinskrivningar på daghem, stängningar av fritidsgårdar o.s.v.
[48] Grunden i den borgerliga regeringens krisförklaring har varit att Sveriges kostnadsläge har blivit för högt i relation till övriga länder, d.v.s. vi har levt över våra tillgångar och då speciellt löntagarna genom för höga löner och för höga sociala avgifter.
Last updated on: 3.8.2011