Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
En av de ledande inom Fjärde Internationalen, den belgiske ekonomen Ernest Mandel har, som Mullvaden tidigare meddelat nu portförbjudits även i Västtyskland efter att tidigare ha vägrats inresetillstånd till Frankrike, Schweiz och USA. över hela Europa arrangeras nu kampanjer för att upphäva detta brott mot de demokratiska rättigheterna, vilket hotar att också drabba andra grupper i samhället. Mandel besökte nyligen Lund för en serie föreläsningar och för ett offentligt möte. Mullvaden fick då möjlighet att intervjua honom.
Mullvaden: Vilka faktorer var avgörande för den västtyska regeringens beslut att inte släppa in dig i landet och vilka faktorer avgör utgången i kampen mot detta beslut?
EM: Den västtyska regeringen säger att jag inte bara är professor i marxistisk ekonomisk teori, utan att jag också är en revolutionär – vilket naturligtvis är sant – och att jag som revolutionär avser att störta det den kallar ”den fria demokratiska ordningen”. I den här affären finns aspekter som både är typiska och olycksbådande. Regeringen grundar sin bedömning på det faktum att 4e Internationalen – och jag är ju en av dess ledande medlemmar – arbetar för en världsrepublik baserad på arbetarråden. Och den säger att kampen för arbetarråd är mot konstitutionen. Det är uppenbart att inte bara medlemmar i 4e Internationalen är för arbetarråd. Det finns åtskilliga revolutionära organisationer och t.o.m. vänstersocialdemokratiska organisationer och tendenser inom fackföreningsrörelsens vänster som antagligen skulle hålla med om att man borde ersätta den borgerliga parlamentariska ordningen med arbetarråd. I själva verket är det här ett försök att kriminalisera en stor del av arbetarrörelsens vänstertendenser, och med administrativa medel förklara dem icke-konstitutionella och att hindra deras politiska aktiviteter eller åtminstone den slags politisk aktivitet som inte överensstämmer med den västtyska regeringens politik. Detta är en allvarlig inskränkning i de demokratiska rättigheterna för en stor del av den tyska fackföreningsrörelsens vänsterflygel, den tyska socialistiska rörelsen och hela den revolutionära rörelsen. Som den västtyska konstitutionen ser ut idag är det inte illegalt eller icke-konstitutionellt att vara revolutionär – därför att konstitutionen på ett mycket klart sätt säger att endast juridiska organ, t.ex. domare, kan förklara en politisk tendens eller organisation icke-konstitutionell – att regeringen inte har någon rätt till detta. Samtidigt som regeringen anklagar mig för brott mot konstitutionen, begår den själv brott mot samma konstitution.
Hur kan vi då förklara denna utveckling? Vi måste analysera den tyska konstitutionens ursprung. Detta är den enda borgerliga konstitution som skrevs innan dess egen borgerliga stat existerade. Vid slutet av kriget var Tyskland ockuperat och innan den nya tyska staten hade byggts upp hade konstitutionen redan skrivits. Den avspeglar vissa styrkeförhållanden som är ganska ogynnsamma för kapitalistklassen vilken vid denna tid var mycket svag i Västtyskland. Och det var under en period då kampen för kollektivt ägande av produktionsmedlen fortfarande bedömdes som möjlig inom en nära framtid. Följaktligen är konstitutionen ganska underlig; den talar inte alls om kapitalism och den talar inte ens en gång om parlamentarisk demokrati i den grundlagsmässiga, oföränderliga delen – den talar bara om individens allmänna demokratiska rättigheter. Nu tror många revolutionära marxister i Tyskland att den tyska kapitalistklassen verkligen vill ändra denna konstitution och anpassa den till vad som motsvarar behoven för ett försvar för kapitalismen. När undantagslagarna infördes 1968 var detta ett steg i den riktningen. När man nu börjar angripa vänster, innebär det ytterligare ett steg i samma riktning. Och varje gång väntar man på reaktionen för att se hur långt man kan gå. I denna bemärkelse kommer angreppet på 4e Internationalen och på min egen person vid en tidpunkt när den västtyska regeringen försöker att bereda väg för en allmän repression mot alla den yttersta vänsterns tendenser. Regeringen har nyligen utfärdat ett dekret som förbjuder anställandet av ”vänster- och högerradikaler” i statstjänst – i själva verket är dekretet bara riktat mot kommunister – detta är ett öppet brott mot deras egen konstitution som stadgar alla medborgares lika rättigheter. Nu kan inte kommunister, maoister, trotskister eller andra revolutionärer längre få statlig anställning – inte ens en vanlig lärartjänst. Detta är en ganska hård åtgärd. Och andra liknande repressiva åtgärder hotar.
Varför inträffar detta just nu? Detta är förstås den mest intressanta sidan av den här historien. Vi har haft en stark studentrörelse i Tyskland sedan 1967. Denna hade ett stort inflytande på universiteten. Men den var helt isolerad från andra sociala skikt i Tyskland, särskilt i förhållande till arbetarklassen. Idag är studentrörelsen svagare, samtidigt som andra sociala skikt radikaliseras. Vi ser början på arbetarklar sens radikalisering och många av de f.d. studentradikalerna är idag ute i arbete – som lärare, läkare. ingenjörer etc, Jag tror att den tyska kapitalistklassen är i färd med en preventiv repression. De försöker att krossa dessa grupper innan det blir en liknande utveckling som i England, Frankrike eller i Italien där revolutionära grupper som huvudsakligen har sitt ursprung i studentrörelsen lyckats få kontakt med och en operationsbas i breda samhällsskikt, bland arbetare, intellektuella och högre utbildade. Det är detta de avser att hindra – de avser att slå till preventivt mot denna fara därför att de själva inte tror att samhället är lika stabilt som under de tidigare tjugo åren och att det är fullt möjligt med en radikalisering av arbetarklassen och breda befolkningsskikt.
Mullvaden: Detta för oss över till en annan fråga. Hur skall revolutionärer arbeta för att bekämpa denna form av repression? Vilken attityd ska de inta? Vilka grupper skall de försöka att attrahera? I vilka organisationer, i vilka skikt skall de försöka att verka mot dessa repressiva åtgärder?
EM: Det största misstag som revolutionärer kan begå när de konfronteras med den borgerliga statens repressiva åtgärder är att göra repressionen till en hederssak och att begränsa försvaret och motståndet till enbart revolutionärer – att på självförsvarsfortet sätta upp skylten ”tillträde förbjudet för den som inte är revolutionär”. Detta är självmord. Man måste utgå från de realistiska förutsättningarna och göra en realistisk, bedömning av styrkeförhållandena; revolutionärerna är starkare i Europa idag än för fem år sedan – de är inte längre några hundra eller några tusen – de är nu 10.000-tals, ja kanske 100.000-tals. Men fortfarande representerar de en mycket liten minoritet, och om denna lilla minoritet låter sig isoleras och attackeras av statsmaskineriets hela koncentrerade kraft besegras de. De kommer att krossas. Jag upprepar att detta är självmord och ett fruktansvärt misstag. Det betyder ett nederlag. Det är ett politiskt misstag – om inte ett politiskt brott av högsta dignitet – därför att det speglar en bristande förståelse för kapitalisternas målsättning. Kapitalisterna avser att använda ”salami-taktiken” mot arbetarrörelsen. De vill stegvis bryta ned självförsvarsförmågan och förmågan till motstånd – i små skivor – först koncentrerar de sig på grupperna på den yttersta vänsterkanten, de som är mest sårbara. Om de lyckas att krossa dessa fortsätter de till vänstern inom fackföreningsrörelsen, och det är mycket tydligt i t.ex. Italien, England eller Frankrike – där angreppen inte längre bara är begränsade till grupperna på den yttersta vänsterkanten; utan där angrips också breda vänsterströmningar inom fackföreningsrörelsen. Och om och när de lyckas isolera och krossa dessa vänstertendenser inom fackföreningsrörelsen kommer de sedan att attackera arbetarrörelsens breda skikt – inte nödvändigtvis med terror eller repression utan de kommer att angripas med lagstiftning och politiska medel till den punkt där de blir oförmögna att försvara sig själva.
Om vi har dessa två utgångspunkter – repressionen som en historisk tendens och revolutionärernas självförsvar – får vi samma slutsats: det är en absolut nödvändighet att bygga bredast möjliga enhetsfront mot varje slags repression. De grundläggande principer revolutionärerna ska kämpa för idag i alla imperialistiska länder är att inte tillåta att någon av de grundläggande demokratiska rättigheterna tas ifrån någon tendens som representerar en fraktion – hur liten den än är – av arbetarrörelsen. Vi måste förstå att en eftergift i denna fråga, på denna punkt, kommer senare att vändas mot bredare skikt av arbetarklassen. Det är därför som vår försvarskampanj i Tyskland från början startades på en bred enhetsfrontsgrund där vi uppmanade alla – utan undantag – som representerar tendenser inom arbetarrörelsen. att slåss tillsammans, inte bara mot Ernest Mandels utvisning från Tyskland, utan mot förbudet mot att anställa kommunister och revolutionärer som lärare eller i annan statstjänst, mot alla sorters repressiva åtgärder och lagstiftning. Denna kampanjs framgång kommer att avgöras av förmågan att bredda denna enhetsfront. Enbart revolutionärer kan inte försvara de demokratiska rättigheterna för arbetarrörelsen. Revolutionärer som i denna kamp förmår leda in stora delar av arbetarrörelsen kan föra kampen till framgång, Och en framgångsrik kamp – oavsett dess storlek – betyder ett stort politiskt bakslag för de reaktionära och konservativa krafterna och en konsolidering av de demokratiska rättigheterna för hela arbetarrörelsen.
När jag blev bannlyst från Tyskland den 28 februari 1972 gjorde jag två förutsägelser, som olyckligtvis uppfylldes t.o.m. fortare än vad jag själv trodde. Jag sade att det var olycksbådande att Romfördragets bestämmelser som garanterar alla medborgare i de sex medlemsländer (som nu blir tio) att fritt röra sig inom EEC inte gällde för vissa revolutionärer. Jag sade då att detta kommer att användas mot utländska arbetare, det kommer att användas mot fackföreningsrörelsens officiella representanter. Då skrattade många och sade att det var överdrifter. Mindre än en månad senare utvisades från Frankrike en officiell engelsk fackföreningsdelegation inklusive socialdemokratiska ledamöter av det engelska parlamentet när de under folkomröstningen skulle till Frankrike för överläggningar med sina franska fackföreningskollegor i denna fråga. Detta pekar på att denna kamp mot repressionen inte bara tjänar små revolutionära gruppers självförsvar utan är hela arbetarrörelsens kollektiva intresse. Det andra exemplet gäller den andra förutsägelsen jag gjorde den 28 febr. Jag sade då att med samma argument som de slår ned på mig – att jag är för arbetarråd, att jag är för en socialistisk revolution – kan komma att användas mot många vänstersocialdemokrater, inklusive vänstersocialdemokrater som idag befinner sig i mycket höga positioner Västtyskland. Och knappt en månad senare, inför ett fullsatt parlament, attackerade Frans Josef Strauss, en av ledarna för den katolska oppositionens högerflygel, den socialdemokratiska undervisningsministern Peter von Oertzen från Niedersachsen. Strauss sade att man måste gå tillbaka till denna persons tidigare skriverier, och där skulle man finna att han hade skrivit sin doktorsavhandling om arbetarråden i Tyskland efter 1918 och han hade också skrivit några artiklar som hävdade att det var konstitutionellt att kämpa för arbetarråd i Tyskland och inte icke-konstitutionellt. Och det är helt klart att alla dessa attacker och angrepp måste tillbakavisas från början om man inte vill att det skapas en atmosfär där arbetarrörelsen kan skivas ner genom denna ”salami-taktik” och steg för steg drivas tillbaka och förtryckas.
Mullvaden kommer att i fem avsnitt berätta om Fjärde Internationalens utveckling fram till idag. I det första avsnittet, som publicerades i förra numret, berättade vi om utvecklingen i Sovjetunionen på 20-talet: byråkratins framväxt; den ideologiska likvideringen av partiets internationella perspektiv; Lenins testamente; Trotskijs formering av den ryska Vänsteroppositionen. Vi berättade hur Vänsteroppositionen krossades och dess ledare drevs i landsflykt. Trotskijs analys vid denna tid var följande: kapitalismen har inte återupprättats i Sovjetunionen, men arbetarklassens kontroll över produktionen har glidit över i byråkratins händer. Sovjetunionen måste försvaras mot imperialistiska angrepp, men kampen måste även föras för ett återupprättande av den proletära demokratin. Till en början tänkte sig Trotskij att denna kamp skulle föras som en reformering av statsapparaten och korrigeringen skulle kunna ske inom ramen för partiet och Komintern. Den händelse som innebar en förändring av denna strategi var stalinismens katastrofala politik gentemot den framväxande nazismen i Tyskland. Det krävdes nu en politisk revolution i Sovjetunionen (men inte en social) och en ny International för världsrevolutionen – Fjärde Internationalen.
* * *
Vilken situation rådde i de imperialistiska metropolerna efter nazismens maktövertagande i Tyskland? Med andra ord: Vilken politisk, ekonomisk och social konjunktur kom att betinga Fjärde Internationalen under dess uppbyggnadsperiod?
Ekonomiskt kännetecknades perioden av den världsomfattande och svårartade ekonomiska kris som började 1929 och inte övervanns förrän i slutet av 30-talet. Ekonomin stagnerade, tusentals arbetare kastades ut ur fabrikerna, reformprogrammen stannade upp.
En kris av detta slag är ingenting ovanligt för kapitalismen: de återkommer periodiskt och är en del av själva systemet. Ibland leder kriserna till en radikalisering av arbetarklassen, vilken strider för att hindra att borgarnas ekonomiska kris vältras över på deras rygg. Stabiliteten i systemet rubbas, och i kombination med andra faktorer kan krisen leda till en revolutionär situation. Men också det rakt motsatta kan inträffa: krisen leder – om den följer efter år av intensiv kamp – till en kollaps för arbetarrörelsens organisationer, till en utbredd demoralisering inom arbetarklassen, vilket driver över initiativet till borgarklassen.
Situationen i början av 30-talet fick inslag av båda dessa modeller. Krisen följde efter ett årtionde av intensiv arbetarkamp över hela Europa; det räcker med att påminner om revolutionsförsöken efter det första imperialistiska kriget. Först 1923 övervann borgarklassen den politiska krisen. Men detta tillstånd varade inte länge. Mot slutet av årtiondet uppstod nya svårartade politiska kriser, manifesterade ex.vis i den engelska generalstrejken. När krisen kom 1929 hade ingen av samhällets huvudklasser ännu hunnit återhämta sig efter de långa inbördesstriderna. Särskilt i Tyskland uppstod ett politiskt vakuum som gav rika möjligheter för nya kombinationer. Arbetarklassen var ännu utmattad och dessutom politiskt splittrad. Krisen gav en impuls till radikalisering, men denna kunde inte kanaliseras inom arbetarpartierna, vilka inte förmådde formulera en korrekt strategi. Det politiska initiativet gick till småbourgeoisin som började backa upp en politisk äventyrare som lovade den efterlängtade stabiliteten: Hitler. Möjligheten hade skapats för den fascistiska kombinationen: småborgerligt stöd och en politik i finansoligarkins intressen. Väl vid makten krossade Hitler alla arbetarorganisationer och själva stödjepunkten i den europeiska arbetarrörelsen, dess ideologiska och organisatoriska centrum alltsedan Marx” dagar utrotades på några år. Detta oerhörda bakslag för arbetarrörelsen färgade hela 30-talet; nederlaget demobiliserade arbetarna i andra länder och uppmuntrade fascistiska grupperingar.
Kampen mot fascismen blev huvudtemat för 30-talets arbetarrörelse. Hur skulle den bekämpas? Snart utvecklade sig två linjer för strategin. Den ena framfördes av SUKP och Komintern. Fiaskot för den sekteristiska politiken i Tyskland (”klass mot klass”) ledde till en total omsvängning. Tidigare hade man vägrat att gå i front med andra arbetarorganisationer; nu utarbetade man tanken på en anti-fascistisk folkfront som inom sig inte bara skulle organisera arbetarna utan även småborgarna, de intellektuella och t.o.m. borgerliga skikt, kort sagt alla ”anti-fascister” som ville vara med och kämpa. Men eftersom alla inte var kommunister blev konsekvensen att fronten skulle bildas kring en plattform, som bestod av försvar för den ”demokratiska staten”. Kommunisterna skulle avstå från alla krav på en social revolution och begränsa sig till att inom Folkfrontens ram kräva reformer i det borgerliga samhället. Den epok man stod inför påstods inte tillåta sociala revolutioner: nu gällde det att i allians med småborgerliga och borgerliga skikt försvara den borgerliga demokratin mot fascismen. För koloniernas del innebar linjen att kommunistpartierna i de kolonier som kontrollerades av demokratiska stater (ex.vis Indien och Vietnam) inställde den anti-imperialistiska kampen. Man t.o.m. fördömde uppror i kolonierna som en ”provokation” (ex.vis Palestina 1936).
Gentemot denna folkfrontslinje förde Trotskij och den internationella Vänsteroppositionen en annan analys. Man hävdade nu – liksom tidigare – att arbetarorganisationerna skulle bilda en front på klassmässig grund för att stoppa fascismen, en proletär enhetsfront, där varje parti – och naturligtvis även kommunistpartiet – skulle behålla sin organisatoriska och programmatiska självständighet. Till skillnad från Komintern var Trotskij inte pessimistisk inför nya revolutionära möjligheter. Han förutsåg att den instabila politiska och ekonomiska situationen skulle bestå och att de snabba skiftena mellan reaktion och revolution skulle känneteckna även framtiden. Ett ekonomiskt uppsving skulle innebära att arbetarklassen återfick sin kampförmåga. Det element som främst saknades för att de revolutionära situationerna skulle kunna utnyttjas var det subjektiva – partiet. Risken för fascismen var akut, men den småbourgeoisi som Komintern ville liera sig med var benägen att i en valsituation stödja fascister hellre än kommunister och front på deras villkor band därför arbetarorganisationerna. Endast en kraftfull revolutionär politik – inte denna opportunism och dessa ”minimiplattformar” – kunde attrahera småbourgeoisin och de intellektuella till arbetarklassen. Partiet kunde inte heller underordna sig de borgerliga organisationerna och se den ”demokratiska staten” som sitt kampmål – då skulle det i den instabila situationen kunna komma att spela en kontrarevolutionär roll om den försökte hindra arbetarklassens spontana aktioner.
De två linjerna – folkfront eller enhetsfront – kom att konfronteras under 30-talet på flera områden. I kolonierna ledde Kominterns linje till svåra bakslag. Framgångar kunde endast inregistreras i de länderna där kommunisterna antingen genomförde en annan sorts front – enhetsfront med borgerliga grupper, men med organisatorisk och politisk självständighet (Kina efter 1936, f.ö. en politik som låg helt i linje med vad Trotskij förespråkade för Kina) eller där stora grupper bröt med Komintern (Vietnam, Ceylon) och anslöt sig till den trotskistiska rörelsen. I Europa möttes de två linjerna i spanska inbördeskriget, där Komintern arbetade på den borgerliga republikens villkor och kom i motsatsställning till arbetarklassens spontana försök att ockupera fabriker och storgods. Denna politik – som ledde till ett inbördeskrig inom inbördeskriget – demoraliserade den spanska arbetarklassen och underlättade på så sätt Francos möjligheter att segra.
Det är mot bakgrunden av detta politiska och ekonomiska sammanhang för världskapitalismen man måste se försöken att bygga upp Fjärde Internationalen. Det allt överskuggande hotet från fascismen och stalinismens förräderi mot revolutionen innebar faktorer som försvårade uppbygget, samtidigt som epokens instabila karaktär nödvändiggjorde skapandet av ett nytt avantgarde.
Vilken var den organisatoriska bilden för den världskommunistiska rörelsen när arbetet på en International inleddes? Det fanns tre strömningar: en dominerande centertendens (”stalinismen”) som vacklade mellan olika alternativ, inte hade något perspektiv, utan kännetecknades av apparatens konservatism och av empiricism inom den politiska analysen. Stalinismen segrade definitivt inom den världskommunistiska rörelsen under 30-talet och befäste sitt organisatoriska grepp över partier och fackföreningar. Denna kontroll över apparaten blev mycket betydelsefull för den fortsatta utvecklingen. Den ekonomiska utvecklingen i Sovjetunionen – femårsplanerna, industrialiseringen, kollektiviseringen – som stod i så bjärt kontrast till den krisdrabbade kapitalismen visade styrkan i en planmässig utveckling, och många arbetare och intellektuella attraherades av det sovjetiska experimentet, och lät sina dubier om den förda politiska linjen falla in i bakhuvudet och sedermera trängas bort. Till höger fanns en opposition som var nybildad och numerärt mycket stark, och som leddes av några av de mest aktiva från Komintern från igår (Brandler, Thalheimer, Kilbom etc.), men som närmade sig socialdemokratin och förde en opportunistisk och reformistisk politik. Slutligen fanns den internationella Vänsteroppositionen som var numeriskt mycket svag, men å andra sidan hade en styrka i sin förmåga till analys och i sin marxistiska begreppsapparat. Som första steg gällde det nu att konsolidera dessa styrkor och börja utarbetandet av en politisk plattform.
Den internationella Vänsteroppositionens rekryteringsbas var under första halvan av 30-talet aktivister från de andra kommunistiska grupperna, vilka kommit i opposition till sitt byråkratiska ledarskap. ”Vår organisation bestod, med några få undantag, endast av uteslutna medlemmar från de kommunistiska ungdomsförbunden”, berättar en av Trotskijs sekreterare, Jean von Heijenoort. Efter 1933 förändrades denna situation något, vilket Trotskij påpekade i en analys: den tyska fascismens seger hade skapat en svårtartad kris för socialdemokratin och de centristiska grupperingarna, och en ny omgruppering kunde börja, särskilt inom dess ungdomskader. Men borde därför sträva efter att söka vinna över aktivister ur denna. I några länder bedrev man därför – inte utan viss framgång – politiken med den s.k. entrismen, vilket innebär att man gick in i andra organisationer och bildade en marxistisk opposition.
Denna analys och denna praxis arbetade med en omgruppering inom de internationella socialdemokratiska och kommunistiska rörelserna som det främsta verktyget för uppbygget av Internationalen. Den organisatoriska taktiken för trotskismen under 30-talet blev att gripa tag i denna omgrupperingstendens. I denna förutsägelse låg, såvitt vi kan bedöma, ett fel. Både de socialdemokratiska och kommunistiska grupperna kännetecknades av en kraftig cirkulation av medlemmar; men de som stöttes ut blev inte aktiva på nytt utan demoraliserades i stället. Analysen förbisåg dessa upplösningstendenser. Den bortsåg dessutom från den nygruppering som ägde rum parallellt och visade sig vara mycket viktig: genom det yttre politiska trycket blev nya element inom arbetarklassen radikaliserade, särskilt ungdomar, vilka tidigare inte varit aktiva inom de politiska organisationerna. De saknade visserligen politisk erfarenhet och teoretisk kunskap men å andra sidan hade de inte krossats psykiskt av de byråkratiska apparaterna. Fjärde Internationalen tycks i sin analys ha förbisett denna tendens.
Det första organisatoriska uttrycket för bygget av Internationalen blev deltagande i den konferens som 1933 sammankallades i Paris av de organisationer som uteslutits ur både Andra och Tredje Internationalen. I denna konferens deltog 14 olika nationella organisationer, de flesta av centristisk färgning. Den internationella Vänsteroppositionen deltog i syfte att visa sitt perspektiv på en ny International och utarbetandet av ett revolutionärt-marxistiskt program. Det gick naturligtvis inte att uppnå enighet kring detta perspektiv; det omedelbara resultatet blev ett programmatiskt dokument, De fyras deklaration, vilket beskrev nödvändigheten av en ny International. Förutom av den internationella Vänsteroppositionen undertecknades dokumentet av tyska SAP och två holländska kommunistiska grupper. SAP drog några månader senare tillbaka sitt stöd. De holländska kommunisterna bröt förbindelserna inför bildandet av Internationalen 1938.
Försöken att organisatoriskt knyta till sig andra grupperingar visade sig resultatlösa. Däremot hade man framgångar i arbetet på att dra över delar av dessa organisationers bas till ett revolutionärt-marxistiskt perspektiv och få dem att bryta med sin organisation. Dessa viktiga vinster motverkades dock av ett flertal splittringar inom den trotskistiska rörelsen på vitala och viktiga politiska frågor. Särskilt gäller detta frågan om Sovjetunionens klasskaraktär, där det under hela 30-talet – och särskilt efter Moskvarättegångarna – uppstod strömningar som hävdade att Sovjetunionen var kapitalistiskt och att en ny borgarklass kommit till makten. Trotskij förde en ständig polemik mot dessa strömningar. Frågan var inte akademisk, utan i högsta grad praktisk: om Sovjetunionen var kapitalistiskt skulle de revolutionära marxisterna i händelse av krig inte ta ställning utan vara neutrala och kämpa för en social revolution (”förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig”). Men om Sovjetunionen fortfarande var en arbetarstat, om än byråkratiskt degenererad – vilket var Trotskijs analys – gällde det som en första plikt för varje revolutionär marxist att försvara Sovjetunionen i händelse av ett angrepp från de kapitalistiska staterna (vilket naturligtvis inte innebar att arbetet på en politisk revolution upphörde).
Men även om det organisatoriska uppbygget gick långsamt och motverkades av splittringstendenser, hade man större framgångar med utarbetandet av ett revolutionärt program. Den organisatoriska frågan är naturligtvis inte oväsentlig – oförmågan till konsolidering och inre disciplin har plågat Internationalen under hela dess existens, men underordnad den politiska analysen och de politiska perspektiven. Det programmatiska och teoretiska arbetet kulminerade i den text som antogs vid Fjärde Internationalens grundningskonferens i sept. 1938, Övergångsprogrammet. Detta program föll inte ned från himlen. Det hade förberetts genom intensiva debatter inom den internationella Vänsteroppositionen under hela 30-talet, och dess närmaste föregångare var en nationell variant, ”Aktionsprogram för Frankrike”, som Trotskij skrev i juni 1934. Dess begreppsapparat hade utarbetats vid Kominterns fyra första kongresser, och ett flertal av dess grundläggande tankegångar byggde på en generaliserad erfarenhet av dels den ryska revolutionen 1917, dels de misslyckade revolutionerna efter första imperialistiska kriget (Tyskland, Ungern, Finland, Estland etc.) och under 20-talet (Tyskland 1923, Kina 1925-27). Övergångsprogrammets grundläggande tankegång är att den uppspaltning av programmet i en maximi- och en minimidel som genomfördes under det kapitalistiska uppsvingets epok (1890-1914) inte längre svarar mot verkligheten under det borgerliga förfallets epok. Nu rådde en skriande motsättning mellan den objektiva situationen och ett eftersläpande revolutionärt ledarskap, vilket gjorde att de revolutionära situationer inte kunde utnyttjas. För att övervinna denna motsättning och skapa en förbindelse mellan ledarskapet och massorna måste man utarbeta ”ett system av övergångskrav, som utgår från arbetarmassornas nuvarande villkor och deras nuvarande medvetenhet och som undantagslöst leder fram till samma slutsats: proletariatets erövring av makten.” Under 30-talets kaotiska förhållanden kunde sådana krav börja med paroller som skulle garantera att krisen inte vräktes över på arbetarnas axlar. Vid sidan av dessa paroller som har en mobiliserande och enande effekt gäller det att utnyttja en konfliktsituation, ex.vis en strejk, och utveckla den från en ekonomisk strid till en politisk kamp. Vägen till detta sker via fabriksockupationer, upprättandet av strejk- och fabrikskommittéer, kraven på affärshemlighetens upphävande och arbetarkontroll över industrin. Övergångsprogrammet skisserar därefter strategin i en revolutionär situation, karakteriserad av maktdualism, med paroller om kapitalets expropriering, bankernas förstatligande, proletariatets beväpning och skapandet av sovjeter (arbetarråd) inför ett övertagande av den politiska makten. Slutligen skisseras de olika kampvillkoren i kolonierna, i de fascistiska länderna och i Sovjetunionen.
Övergångsprogrammet blev Fjärde Internationalens grundningsdokument. När den nya Internationalen bildades var det organisatoriska arbetet långt ifrån färdig, men den dåvarande situationen kännetecknades just av en klyfta mellan de politiska uppgifterna och ledarskapets konsolidering. Gentemot de kritiker som ville vänta med proklamerandet av Internationalen, svarade Trotskij att deras perspektiv ökar klyftan istället för att minska den. De bortsåg från den konkreta situationen. De bortsåg från det annalkande kriget, vilket skulle kunna omintetgöra allt arbete om man inte hade en internationell organisering. Eftervärlden måste ge Trotskij rätt på den punkten. Alla de – många gångar starka – nationella grupper som motsatte sig bildandet av en International, sopades bort av andra imperialistiska kriget. Dess militanter torterades och likviderades, många av dess medlemmar demoraliserades, passiviserades eller gick över till (den demokratiske) klassfienden. Samma krafter frätte på Fjärde Internationalen. Men just tack vare sin internationella organisering förmådde man trots sin litenhet att överleva kriget. De svårigheter man mötte kommer vi att berätta om i nästa avsnitt.
K.Å.A.