Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
På papperet tillåter den borgerliga staten största tänkbara demokrati och yttrandefrihet. Men variationerna är enorma på hur mycket av denna frihet som i varje konkret situation kan förverkligas. Det fanns inga formella inskränkningar i yttrandefriheten på 1950-talet, men vi vet alla att åsikter till vänster om socialdemokratin förtrycktes och att den offentliga debatten mest var gläfs från de tingstenska gårdvararna. Friheten var större under 60-talet, men idag kan vi åter se hur de borgerliga fri- och rättigheterna alltmer inskränks. Radikala ståndpunkter kommer sällan till tals i massmedia, och då endast under starka förbehåll eller under förhållanden som avväpnar kritiken. Under den senaste tiden har vi kunnat se flera exempel på sådana inskränkningar: Radionämndens farsartade prickning av TV-serien ”Från socialism till ökad jämlikhet”, hetsen mot TRU-serien om arbetare, avskedandet av radikala skriftställare från Aftonbladet, suspensionen av chefen för Finlands rundradio m.m. I skymundan sker också en ”news black-out” i massmedia, dvs väsentliga nyheter förtigs eller förvrängs, vilket på lång sikt kommer att leda till minskad medvetenhet om förhållandena i världen.
Tendenserna mot en inskränkning av yttrandefriheten aktualiserar frågan om sambandet mellan statens karaktär och produktionssättet. Det är en fråga som nu kräver en utförlig diskussion. I den diskussionen är det också fullt legitimt att ta upp frågan om yttrandefriheten i andra samhällsformer – och allra helst i de samhällen som befinner sig i en övergång från kapitalism till socialism. Erfarenheten har visat att frågan om demokratin i de efterkapitalistiska samhällena (övergångssamhällena) inte automatiskt löser sig; tvärtom har fruktansvärda brott begåtts under ”socialismens” hamn. Ur den synpunkten kan man bara välkomna det inlägg om ”Revolution – och sedan tystnad?” som Tore Zetterholm publicerade i Aftonbladet den 17 juni.
Men tyvärr ger han frågan så snäva ramar att han i själva verket utesluter en analys och ett svar. För honom blir det något av ett axiom att tystnaden måste sänka sig över samhället efter revolutionen och att författarna (varför bara författarna f.ö.?) likriktas eller nedtystas. För Zetterholm är det en rätlinjig och enkel process. Det var vad som hände under Stalin, och det är – påstår han – vad Lenin uttryckligen sagt. För marxisterna blir frågan om yttrandefriheten bara en taktisk fråga, vilket bekräftas av att Lenin skulle ha sett demokratin som en ”småborgerlig fördom”. Inom de ramar Zetterholm bestämt för debatten, blir det en ofrånkomlig konfrontation (kollision) mellan marxism och demokrati. Det gäller att bryta de ramarna, och undersöka frågan ur en radikalt annorlunda synvinkel än den Zetterholm anlägger. Vi skall göra det genom att jämföra villkoren för en demokratisk utveckling i det kapitalistiska och det socialistiska produktionssättet och de lagar som i respektive fall kommer att styra deras utveckling.
För ett år sedan publicerade New York Times utdrag ur en hemlig regeringsrapport om kriget i Vietnam, ”Pentagon-rapporten”. Denna visade att USAs regering under hela Indokina-kriget systematiskt hade ljugit för sin egen befolkning och inför hela världen om sina avsikter och åtgärder. Publiceringen av rapporten följs nu av en rättegång, men inte mot den amerikanska statsledningen som så uppenbart missbrukat det förtroende som den fått av USAs befolkning, utan mot de två personer som lät publicera rapporten. De som ställs inför rätta är inte de som ljugit utan de som låtit avslöja sanningen. Det är en händelse som på ett fullständigt sätt belyser den borgerliga demokratins gränser.
Besluten om Vietnam-kriget har inte fattats av de folkvalda organen. Alla de verkliga, avgörande besluten har fattats i hemlighet, utan någon som helst insyn från väljarnas sida. Parlamenten och de folkvalda församlingarna blir enbart skådeplatsen för verbala, meningslösa ritualer. Och det är ingen tillfällighet. Den parlamentariska mekanismen – med långa mandatperioder utan möjlighet till återkallande, med tjänstemännens oavsättlighet, med särskiljandet av lagstiftande och verkställande makt – omöjliggör en verklig kontroll från medborgarnas sida över politiken. Under den formella demokratins yta simmar de fulaste fiskarna – korrumperade eller förslappade yrkespolitiker, maktfullkomliga byråkrater och inte minst oåtkomliga kapitalägare, vilka fattar de verkligt avgörande ekonomiska besluten utan någon som helst konsultation eller övervakning. Inför denna reella ekonomiska makt blir den politiska makten bara en skyddande slöja, en legalisering av redan fattade beslut.
Den parlamentariska diktaturen kompletteras i de kapitalistiska länderna med rent medeltida förhållanden på alla arbetsplatser; arbetarna saknat t.o.m. de formella möjligheterna att påverka sin egen arbetsmiljö och sin egen livssituation i stort. Men inte nog med att varje rätt till beslutsfattande saknas – på de flesta arbetsplatser har man t.o.m. förbjudit all form av ”politisk agitation”. Den fysiska och psykiska utsvettningen skapar knappast heller de rätta betingelserna för ett människovärdigt liv ens efter arbetets slut. Arbetarrörelsens gamla paroll om 8 timmars arbete, 8 timmars fritid och 8 timmars vila är idag med det enormt uppressade arbetstempot, de långa resorna och det jäktiga vardagslivet inte annat än ett hån.
Inför den parlamentariska oåtkomligheten och den öppna diktaturen på arbetsplatserna är den frihet som den borgerliga demokratin verkligen ger – frihet till debatt och tankeutbyte – oerhört mager, och den hotas ständigt att försättas ur spel genom samhällets ekonomiska drivkrafter. Historien visar att den borgerliga demokratins blomstringsperiod inte alls inföll under borgarklassens uppåtstigande till makten, utan först då situationen stabiliserats och feodalismen verkligen krossats. Den sätts också ur funktion i en epok som vår då revolution och krig är en del av vardagen. Den uppåtstigande bourgeoisin kunde inte skapa en demokrati, och den bourgeoisi som sedan 1917 alltmer hotats av proletära revolutioner tenderar också den att sätta demokratin ur spel och ersatta den med en öppen klassdiktatur – fascismen. Man bör knappast förvåna sig över att den borgerliga demokratin idag är mera hotad än sedan 1930–talet, ty nu står Europa och USA inför sociala oroligheter av ett omfång av samma slag som 1917-18. Men det är inte arbetarklassen som hotar demokratin, det är de makthavande själva, borgarklassen, som nu inskränker de demokratiska fri- och rättigheterna; det är de som skapar ett hetsklimat där avvikande åsikter inte kan göra sig hörda.
Men hycklar vi inte när vi talar om värdet av demokrati? Vill vi inte ”egentligen” införa diktatur, vi marxister? Kommer vi inte att avskaffa yttrandefrihet efter revolutionen? Det är Tore Zetterholm som frågar. Vi svarar: Naturligtvis inte, även om man naturligtvis måste betänka att revolutionen är en tvångsakt och att det temporärt kan bli nödvändigt att införa restriktioner. Men detta beror i så fall helt på de faktiska omständigheterna och är inte en principiell fråga. (Ingen stat tillåter fullständig frihet under inbördeskrig.) Men, säger nu Zetterholm triumferande, här finns Lenin-citat som förklarar att mötes- och yttrandefrihet är ”småborgerliga kvarlevor”. ”Detta tycks vara rätter lära”, förklarar han resignerat. ”Allt annat är revisionism och kätteri.” Detta är dock inte alls ”rätter lära”. Det är en förvrängning av Lenins teorier (en förvrängning som man dock inte bör göra Zetterholm ansvarig för). I det av Zetterholm själv åberopade verket (”Teser om den borgerliga demokratin”) kan man inte återfinna de citat han anger, eller ens passager som liknar dem.
Naturligtvis begicks det misstag i den ryska revolutionen 1917 och åren därefter, naturligtvis förmådde man inte vidta de rätta åtgärderna för att bemästra den objektiva situationen – annars skulle inte den stalinistiska byråkratin ha kunnat växa fram. Kanske förmådde man inte finna den rätta avvägningen mellan inbördeskrigets förhållanden och arbetarklassens behov av formering och upplysning – kanske var de repressiva åtgärder man tvingades vidta alltför omfattande, kanske fick de oförutsedda återverkningar inom arbetarklassen, även om repressionen under Lenins tid var avsevärt mindre och mildare – trots inbördeskriget – än den sedermera skulle bli under Stalin-epoken (då den ju stegrades och slutligen nådde en absurd kulmen i Moskvarättegångarna, där hela det gamla gardet av bolsjeviker utrotades). Men dessa repressiva åtgärder berodde inte på en önskan att införa en partidiktatur, som Zetterholm påstår, utan på de objektiva svårigheterna Den stat Lenin och hans kamrater kämpade för och som delvis förverkligades under sovjetstatens första tid var ett rådssystem, som skulle ersätta parlamentarismen. Arbetarråden (sovjeterna) byggde på samma tankar som kommit till uttryck i Pariskommunen 1871: Beslutsfattandet skulle ske under en kontinuerlig kontroll av väljarna, de förtroendevalda skulle omedelbart ha kunnat återkallas och ersättas om de misskötte sig, ingen tjänsteman skulle ha högre lön än en arbetare och i stället för en kår av yrkespolitiker och administratörer skulle man ha ett ”rullande system”, som gjorde att, för att citera Lenin, ”alla blev byråkrater och ingen byråkrat”. Sovjeterna utvecklade spontant samma praxis, både i revolutionen 1905 och 1917. I varje stad, i varje stadsdel, i varje fabrik, i varje by, i varje region uppstod sovjeter eller likvärdiga organ på olika nivåer, som stod under övervakning av sina egna väljare och som hade översikten över både politik och ekonomi. Samhällets olika funktioner centraliserades och blev just därför gripbara och förståeliga för varje arbetare i produktionen. Statens repressiva funktioner (armén, polisen) ställdes under sovjeternas kontroll. Staten i egentlig mening började dö bort.
För Lenin var tanken på rådssystemet det bärande elementet i alla hans skrifter efter 1917. Han ansåg att revolutionen nu givit skissen till den nya samhällsorganisationen, och hans tanke bekräftas av att arbetarråd uppstod spontant i varje proletär revolution, antingen denna nådde sin fullbordan eller krossades av kontrarevolution. ”Den form av proletariatets diktatur som redan utarbetats, dvs sovjeternas makt i Ryssland, rådssystemet i Tyskland, Shop Steward-kommittéerna och andra liktydiga institutioner i andra länder, innebär och förverkligar faktiskt för de arbetande klasserna, dvs för befolkningens överväldigande majoritet, en möjlighet att utnyttja de demokratiska fri- och rättigheterna, som aldrig tidigare existerat ens i de bästa och mest demokratiska borgerliga republiker” – det är vad som verkligen står i Lenins ”Teser om den borgerliga demokratin och den proletära diktaturen”.
Det innebär inte att man bara bytte ett slags institutioner mot ett annat slag. Sovjetssystemets överlägsenhet låg i att det inte krävde en byråkrati, dvs inte krävde en särskild apparat som verkställde besluten. Lenin kritiserade inte den borgerliga parlamentarismen för att den var demokratisk, utan därför att den inte var tillräckligt demokratisk. Men i de mest utvecklade borgerliga republiker var folkets massor utestängda från möjligheten att delta i administrationen. Sovjeterna innebar här en radikal omvälvning, ett skapande av institutioner av helt nytt slag. ”Här observerar man just ett av de fall då ‘kvantitet övergår till kvalitet’: demokratin, genomförd så fullständigt och konsekvent som det överhuvudtaget är tänkbart, förvandlas från borgerlig till proletär demokrati, från stat (=en speciell makt för undertryckandet av en bestämd klass) till något som ej längre är i egentlig mening stat.” (Lenin, Staten och revolutionen)
Rådssystemet förutsatte en mångfald saker, inte bara industrins nationalisering och borgarklassens krossande (i klassmässig mening), utan också en hög produktivitet, ett överflöd av produkter, höjd utbildning, mera fritid. Inga av dessa faktorer kunde omedelbart förverkligas i Sovjetunionen efter revolutionen, beroende dels på inbördeskriget och dels på landets efterblivenhet. Därför ställde Lenin och hans kamrater allt sitt hopp till en internationell revolution. När denna inte kom, lyckades man inte finna de rätta botemedlen för att hindra rådssystemets urholkning och uppkomsten av byråkrati, som alltmer lösgjorde sig från all kontroll. Liksom det gamla Ryssland inte kunde skapa en borgerlig demokrati utan endast tsarism, kunde det isolerade Sovjetunionen inte skapa en långvarig proletär demokrati utan endast stalinism. Men detta är inte detsamma som att säga att bolsjevikerna redan från början siktade på en byråkratisk diktatur eller att stalinismens seger var oundviklig – tvärtom blev dess maktövertagande en segsliten strid som varade under hela 1920-talet.
Efterblivenhet har varit kännetecknet också på de andra länder som gjort en proletär revolution – Kina, Korea, de östeuropeiska länderna, och inte heller här har man kunnat förverkliga rådssystemet. Därför krävs det en ytterligare revolution, en politisk revolution i dessa länder. Men just de objektiva faktorer som verkat i dessa länder, existerar inte i Västeuropa idag, och en proletär revolution här skulle få ett helt annorlunda förlopp. Arbetarklassen i Europa är välutbildad och har en lång tradition av demokratisk skolning i sina egna klassorganisationer. (En faktor som dock minskat i betydelse genom dess organisationers reformistiska urholkning, vilket utestänger medlemmarna från deltagande). Arbetarråden kommer att kunna förverkligas och bli verkligt styrande organ. Dessutom har vi i Västeuropa av idag en så hög arbetsproduktivitet och en så avancerad teknik att vi kommer att kunna skapa en proletärt-demokratisk infrastruktur genom hela samhället. Det är fullt möjligt att redan med dagens teknik radikalt skära ned arbetstiden, särskilt om konkurrensen upphör och de administrativa funktionerna minskas (vilket är möjligt om marknadsekonomin upphör). Den ökade fritiden och det lägre arbetstempot kommer att förvandla levnadsförhållandena för arbetarna och möjliggöra en kulturell utveckling av hittills oanade mått. Det kommer att bli fullt möjligt för alla människor att förena intellektuellt och manuellt arbete, att vara arbetare på förmiddagen och litteraturkritiker på eftermiddagen för att använda en formulering av Marx. En fri utveckling av människan kommer att vara den främsta garantin för utvecklingen av ett fritt samhälle.
Naturligtvis förutsätter den proletära demokratin förekomsten av olika partier i arbetarråden och i produktionskommittéerna. Planeringen av ekonomin och av samhällets utveckling kommer att stimulera till debatt och till bildandet av olika tendenser som har olika uppfattningar om framtiden. Sådana parti- och gruppbildningar kommer att uppmuntras inom rådssystemet. Det kommunistiska partiet har en självskriven plats i detta rådssystem. Genom sin agitatoriska, propagandistiska och organisatoriska roll i det gamla samhället, genom sin betydelse i den revolutionära omvälvningen och genom sin karaktär som bärare av den marxistiska teorin kommer det kommunistiska partiet att ha ackumulerat erfarenheter som är oundgängliga under övergångsperioden. Det blir dess uppgift att också under denna period spela en ledande roll. Men det är en ledande roll som inte kommer att utövas genom byråkratiska mekanismer eller på bekostnad av andra parti- och gruppbildningar, utan som härrör ur partiets karaktär av kaderorganisation.
Men en viktig förutsättning för den proletära demokratin är också att varje individ och varje grupp får rätt att komma till tals – inte bara de fasta partibildningarna. Den outtalade praxis som existerar i Sverige idag, där åsikterna i massmedia skall vara ett slags tvärsnitt av partiernas styrka i riksdagen, måste bestämt avvisas. Tvärtom är det massmedias uppgift att föregripa de framtida parti- och gruppbildningarna. Också här har Västeuropa avancerade möjligheter att lösa de problem som bolsjevikerna inte kunde lösa 1917: den tryckteknik som finns idag gör det möjligt för varje samhällsmedborgare att få fri tillgång till offsetanläggningar och stencilapparater. Därmed försvinner den restriktion på den offentliga debatten som skapas av Kapitalet –antingen det nu är frågan om förlagskapital som försvårar utgivningen av den allra värdefullaste litteraturen, eller kapitalet över tidningspressen, som skapar pseudonyheter och förvränger de händelser som inträffat.
Västeuropa och USA är idag nyckeln till socialismens framtid. En proletär revolution i Västerlandet utgör det viktigaste stödet i kampen mot de byråkratiska förvrängningarna i de hittillsvarande revolutionerna. Det är i Västeuropa idag som vi har möjlighet att förverkliga Lenins utopi om ett samhälle där en kokerska kan sköta staten.
Kenth-Åke Andersson
(Ovanstående inlägg sändes till AB, men refuserades med motiveringen att det hade ett alltför ”löst samband” med debatten. Mullvaden anser att det tvärtom har ett starkt samband just därför att det går utöver de ramar som Zetterholm drog upp för debatten. Inlägget har omarbetats något i den version vi publicerar. Läsarna inbjuds att i Mullvadens spalter fortsätta den debatt som AB snöpte.)
Som man kunde befara blev debatten i Aftonbladet en katastrofal uppvisning i vänsterns oförmåga att behandla statsmaktens teoretiska problem. AB hade tydligen de bästa avsikter när debatten inleddes, och föresatte sig att publicera de mest spridda röster, ”om det så vore från Sjunde Internationalen” som inläggen kom. Så blev det dock inte. Som vanligt fick bara socialdemokrater och stalinister komma till tals, (med undantag för en syndikalist). Ingen ifrågasatte de ramar Zetterholm satt för debatten; ingen ifrågasatte den Leninsyn som kom till uttryck i hans artikel. I övrigt visade man olika förfaringssätt för att lösa det problem Zetterholm satt under debatt. Medan Staffan Beckman i ett fullständigt vansinnigt inlägg gottade sig åt kommande utrensningar och lovade hårda tag, före. drog Vpk-aren Tomas Forser att dra på sig salongsmaoismens blåställ och berätta att kulturrevolutionen löst alla problem. Andra, som ex.vis författaren Bosse Gustafsson, kunde inte uttrycka annat än fromma förhoppningar att det skulle bli demokrati efter revolutionen. I radions ”kulturprogram” OBS! fick KFml-chefen Gunnar Bylin berätta den sensationella nyheten att demokratin var 100%-ig i Kina, innan han därpå övergick till att bolla med några Mao-citat. De socialdemokratiska debattörerna puffade naturligtvis fram sin reformism och berättade att denna var den enda garantin för demokratin. Det var också den väg Zetterholm slog in på i sin slutreplik, där han åkallade den ”demokratiska socialismen” – den socialism som Branting och hans partikamrater stod för. Det var en paradoxal avslutning. Zetterholm hade i sitt första inlägg med högsta gillande citerat Rosa Luxemburg. Han slutade med att hylla de ”demokratiska socialister” som 1918 lät mörda denna stora revolutionär.
Rötmånadsdebatten måste ha väckt jubel i LO-borgen, och man kan nästan tro att inläggen var specialskrivna för att passa in i LO:s och SAF:s kampanj mot vänstern. De borgerliga tidningsdrakarna DN, Expressen och Handelstidningen, har bara satt pricken över i, då de i några inlägg hävdat att endast en kapitalistisk marknadsekonomi kan garantera yttrandefriheten – ett fullständigt absurt påstående om man ser till de historiska erfarenheterna, eller om man analyserar den borgerliga demokratins reella livsvillkor. Det kommer att ta lång tid att reparera det misstroende mot marxismen som stalinisterna nu lyckats så ut.
K.Å.A.
Mullvaden kommer att i fem avsnitt berätta om Fjärde Internationalens historia. I de två första avsnitten har vi beskrivit de förhållanden som betingade Internationalens uppkomst och utveckling: kampen mot byråkratiseringen i Sovjetunionen under 1920-talet, vilken slutade med att stalinismen segrade och oppositionen deporterades. 1929 drevs oppositionens ledare, Leo Trotskij, i landsflykt, varpå han omedelbart påbörjade den internationella organiseringen av oppositionen mot stalinismen inom den kommunistiska rörelsen. Fram till 1933 höll man ståndpunkten att det gick att reformera Komintern men efter det att stalinismen visat sin totala bankrutt i politiken mot nazismen, beslöt man att påbörja organiseringen av en ny International, den Fjärde Internationalen. Under 30-talet kom man fr a att profilera sig mot Kominterns kapitulationspolitik i ”folkfronterna”, en politik som innebar att stalinisterna övergav perspektivet på en revolution och i stället sökte samarbete med den liberala bourgeoisin. Mot detta hävdade Trotskij och hans anhängare att endast en proletär enhetsfront kunde stoppa fascismen en enhetsfront som innebar att proletariatet kunde enas och det kommunistiska partiet bibehålla sin organisatoriska och politiska självständighet. Trotskijs anhängare lyckades inte bryta sin politiska isolering och nå organisatorisk stadga – ett arbete som dess utom försvårades i hög grad av epokens karaktär. Däremot vann man en det programmatiska och teoretiska framgångar, vilka kulminerade i det Övergångsprogram, som antogs vid Fjärde Internationalens grundningskonferens 1938.
* * *
När Fjärde Internationalen grundades 1938, levde dess sektioner under ordentligt svåra villkor. De numerärt svaga grupperna utsattes för en svår repression och t.o.m. för en direkt fysisk likvidering. Åren innan hade ledningen i Kreml beslutat att krossa trotskismen – ett beslut som fick sina konsekvenser i Moskvarättegångarna, där man gjorde Trotskij till huvudanklagad. Dessa kompletterades med en enorm förtalskampanj av Internationalen (”trotskisterna är fascister” etc.) och i mord på dess ledande militanter. I Sovjetunionen likviderades de tusentals trotskister som suttit i fångläger sedan slutet av 1920-talet; i Spanien upprepade GPU sina manövrar i en kopia av Moskvarättegångarna och startade ett inbördeskrig i inbördeskriget, en åtgärd som splittrade fronten mot fascismen. Flera av de ledande inom Fjärde Internationalen mördades av GPU exempelvis Trotskijs son Leon Sedov (febr. 1938), och Trotskijs två sekreterare, Rudolf Klement (juli 1938) och Erwin Wolf (1937). Samma öde rönte Ignace Reiss, en hög tjänsteman i GPU, som i juli 1938 bröt med stalinismen och anslöt sig till Fjärde Internationalen. I september samma år hittades hans kropp i Schweiz, genomborrad av kulor. Krönet på denna fysiska likvideringskampanj var mordet på Trotskij i augusti 1940 [Om mordet på Trotskij, se bilaga till detta dokument, MF anm]. Dessa mord kunde utföras desto lättare som flera av Internationalens sektioner var infiltrerade av GPU-agenter. T.o.m. ledaren för den europeiska avdelningen av Internationalen och Sedovs närmaste medarbetare, Mark Zborowski, var agent åt Stalin, och sände omedelbart över alla dokument och all information. Effekten av fysisk likvidering och infiltration är naturligtvis mycket olika, beroende på organisationens styrka. Fjärde internationalen var svag och man hade få möjligheter att ersätta de ledande kamrater som föll offer för förtrycket. Den otroliga förtalskampanjen från stalinismens sida ledde också till att Internationalen sattes ”i karantän”, vilket förstärkte den isolering som redan existerade. Utöver trakasserierna från GPU utsattes man också för förföljelser från annat håll. Samtidigt med den andra Moskvarättegången (1937) hölls ex.vis en rättegång mot en trotskistisk grupp i Danzig, anklagad för subversiv verksamhet. En liknande rättegång hölls i Hamburg. I Frankrike, Belgien, Österrike och Indokina utsattes sektioner för olika former av förtryck under slutet av 1930-talet. Den belgiska sektionen utsattes ex.vis för flera polisraider och dess militanter anklagades för att samla in vapen till Spaniens arbetare och för att genom sin propaganda om arbetarmilis förbereda inbördeskrig i Belgien. Förföljelserna skulle stegras än mer under andra världskriget. I de områden som ockuperades av Sovjetunionen sköts trotskisterna. I de områden som ockuperades av Nazi-Tyskland sändes de till koncentrationsläger, där de flesta gasades ihjäl. (Nazisternas förföljelser av trotskisterna underlättades under 1939-41 av samarbetet mellan Gestapo och GPU; den senare hade en fullständig översyn över Internationalens sektioner och lät informationen gå vidare. I USA och England arresterades trotskisterna och sattes i fängelse, anklagade för att ha underblåst och stött strejker.
Föreföljelserna mot Fjärde Internationalens sektioner innebar en kraftig åderlåtning av deras kader. När kriget var slut var sektionernas sammansättning helt annorlunda och den ledande kadrerna fick ersättas med nya och oprövade krafter.
Men det var inte bara förföljelserna som hade slagit hårt mot Internationalen. Flera sektioner hade dessutom splittrats under kriget på politiska och teoretiska frågor. För att förstå dessa splittringar måste vi gå in på Fjärde Internationalens analys av världskriget och den linje de olika sektionerna förde.
I världskrigets inledningsskede, närmare bestämt i maj 1940, höll Internationalen en i all hast inkallad extra konferens för att diskutera världskriget. Vid denna konferens antogs ett uttalande, ”Fjärde Internationalens manifest om det imperialistiska kriget och den proletära världsrevolutionen”, där man undersökte krigets orsaker och den linje revolutionärerna borde föra.
Kriget berodde, heter det i manifestet, på en konflikt mellan olika imperialistiska makter, vilka nu, liksom i det första världskriget, sökte genomföra en ny fördelning av världens råvarutillgångar. Det var inte ett krig ”för demokratin” eller för ”nationell självbestämmanderätt”; kriget berodde inte på den eller den diktatorns onda avsikter; kriget var tvärtom en logisk fortsättning på den interimperialistiska konflikt som inte fått sin lösning i det första världskriget. Nu, liksom 1914, sökte Tyskland bryta sin inringning och gripa tag i de råvaruområden, som dess expanderande industri behövde. Som Tysklands främsta rival stod USA, som nu alltmer ingrep i världspolitiken och skuffade undan England och Frankrike som imperialistiska makter. I denna interimperialistiska konflikt kunde det inte vara revolutionärernas uppgift att stödja den ena eller andra imperialistiska makten eller binda sin självständighet genom att proklamera en kamp för borgerlig demokrati. Man måste föra en defaitistisk linje, liksom revolutionärerna gjort i det första kriget och förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig. Man måste bekämpa alla socialpatrioter och socialimperialistiska stämningar inom arbetarrörelsen. Revolutionärerna måste inrikta sig på att störta kapitalismen och imperialismen genom en proletär revolution.
Men kriget var inte på alla fronter en interimperialistisk konflikt. Till skillnad från 1914 fanns det nu en arbetarstat (Sovjetunionen), vilken visserligen var byråkratiskt degenererad, men likväl en arbetarstat, vilken var progressiv i förhållande till imperialismen. Oberoende av tillfälliga allianser skulle de olika imperialistiska makterna sträva efter att upphäva det kollektiva ägandet av produktionsmedlen och återupprätta kapitalismen i Ryssland. För Fjärde Internationalens medlemmar gällde som absolut lag att försvara Sovjetunionen mot imperialistiska angrepp. Men försvaret av Sovjetunionen innebar inte ett försvar för stalinismen. I själva verket stod de i motsatsställning till varandra. Stalinismen hade genom sin katastrofala politik och genom de monstruösa utrensningarna minskat landets försvarskapacitet och formligen inbjudit de imperialistiska makterna till angrepp. Man kunde med säkerhet hävda att den stalinistiska byråkratin inte hade tillräckligt med förutseende för att förbereda landet för krig mot fascismen.
En defaitistisk politik i de imperialistiska länderna, försvar av Sovjetunionen men inte av stalinismen – det var två av de krav som förelåg Fjärde Internationalens medlemmar under kriget. Men det fanns ytterligare en faktor av utomordentlig betydelse – kriget i kolonierna. Världskriget gällde ytterst kontrollen över kolonierna. De fascistiska staterna hade redan börjat omfördelningen genom att ockupera Etiopien och Albanien (Italien) och Kina (Japan). Det var absolut nödvändigt att ge varje stöd och göra varje tänkbar insats för att stödja koloniernas motstånd och uppror mot metropolerna. Detta gällde dock inte bara i Kina och i de kolonier som kontrollerades av fascismen; det gällde också i de ”demokratiska” kolonierna. Under folkfrontsperioden 1935-39 hade Komintern fördömt kampen i dessa kolonier och kallat dem ”fascistiska provokationer”. I de ”demokratiska” kolonierna skulle man – enligt Komintern – inte föra en antiimperialistisk kamp utan endast kräva reformer. Det fanns anledning att tro att Komintern skulle återuppliva den politiken när alliansen med Hitler ersattes med en allians med västmakterna.
Mot denna defaitistiska politik i kolonierna måste Fjärde Internationalen ställa paroller om väpnad kamp mot imperialismen – en kamp som hade desto större möjligheter att lyckas när imperialismen var splittrad på flera fronter.
För att få perspektiv på Fjärde Internationalens analys av andra världskriget kan man jämföra den med den ”analys” som den andra huvudströmningen inom den kommunistiska rörelsen gjorde, d.v.s. stalinismen. Vi har redan berört deras politik gentemot de ”demokratiska” kolonierna. Deras linje gentemot dem berodde helt och hållet på de tillfälliga allianser som Sovjetunionen slutit med olika imperialistiska makter. Detta gäller också Kominterns politik i stort. Man hade ingen teori om krigets orsaker; den politik man förde berodde på Sovjetunionens tillfälliga diplomatiska intressen. Under folkfrontsperioden var fascismen huvudfienden, och man var då villig att helt underordna sig försvaret av den borgerliga demokratin. I september 1939 ingick Stalin alliansen med Hitler, vilken varade till juni 1941. Förutom att detta avtal innehöll en cynisk uppdelning av Polen, fick det också konsekvenser för den världskommunistiska rörelsen. De antifascistiska kommittéerna skrotades ned och den underjordiska kommunistiska verksamhet i de fascistiska länderna upphörde. (Som en liten present fick Führern också ta emot 570 efterlysta kommunister från GPU. De åkte direkt till Auschwitz). Under krigets två första år ”upptäckte” de olika sektionerna av Komintern att det fanns imperialism i Västeuropa, och att kriget berodde på att dessa imperialistiska stater hade angripit det fredsälskande Tyskland. Man riktade inte ett ord av kritik mot Nazi-Tyskland under dessa år. Tvärtom stödde man från stalinistiskt håll ockupationerna av Polen, Frankrike, Danmark och Norge. Kommunisterna i dessa länder vägrade ta upp kampen mot ockupationsmakterna. Ett exempel: efter den tyska ockupationen av Frankrike ansökte den kommunistiska tidningen L'Humanité om utgivningstillstånd hos ockupationsmyndigheterna och motiverade detta med att utgivningen av tidningen skulle ha en lugnande inverkan på civilbefolkningen
Den stalinistiska byråkratin kunde inte förutse att pakten med Nazi-Tyskland skulle upplösas. Inför det tyska angreppet var man fullständigt oförberedd och landet låg öppet för de tyska arméerna. Stalin sprang och gömde sig (bokstavligt talat) och landet var helt utan ledning under 14 dagar.[1] Först då hittade man Stalin i hans gömma och fick honom att muttra några ord i en radiomikrofon. De tyska trupperna hade då redan ockuperat hela Västukraina och de baltiska staterna och befann sig på frammarsch över hela fronten. Försvaret av landet och ut- drivningen av de nazistiska trupperna blev oerhört blodig och det sovjetiska folket fick betala ett högt pris för slappheten hos den byråkratiska regeringen. Sovjetunionen fick nu söka nya allierade – de imperialistiska västmakterna. Hastigt och lustigt glömde man nu bort att dessa var imperialister. Kriget blev nu, enligt Komintern, en kamp mellan Demokrati och Diktatur. Det var dags för en ny ”folkfront”. Inne i Sovjetunionen blev kriget en ursäkt för en våldsam chauvinistisk kampanj. Under ”Det Stora Fosterländska Kriget” deporterade man hela folkslag (Krimtatarer, Volgatyskar etc.) till Sibirien. I propagandan till soldaterna beskrev man kriget som en kamp mellan germaner och slaver. Arméns officerare fick nya privilegier, kyrkan återupprättades, landet fick en ny nationalsång (den gamla var ”Internationalen”) och Stalin fick prisa ”det heliga Ryssland” och utnämna det ryska folket till ”det största av alla folk i Sovjetunionen”. Den linjen fick sin naturliga kulmen i upplösningen av Komintern i maj 1943. Det var ett fullständigt logiskt steg. Vad skulle man ha en International till när det inte fanns en gemensam politisk linje för stalinismen i olika delar av världen? Vad skulle man ha en International till när man underordnade sig en imperialistisk sektor och inte förde en självständig politik? Så här motiverade man upplösningen: ”Medan det i axelländerna /d.vs. de fascistiska staterna/ är viktigt att arbetarklassen söker störta sin regering, är det tvärtom i Förenta Nationernas länder /d.v.s. de västeuropeiska allierade/ arbetarklassens plikt att stödja sin regerings krigsansträngningar.” I det arbetet hade Komintern bara blivit ett hinder. I en intervju några dagar efteråt förklarade Stalin att upplösningen kommit ”i rättan tid” och att den ”underlättade patrioternas arbete på att ena alla progressiva krafter, oberoende av parti- tillhörighet och politisk åsikt...” – en anspelning på att den kommunistiska milisen i de ockuperade länderna hade upplösts och gått in i den gemensamma fronten.
Det förste världskriget ledde till Andra Internationalens upplösning och bildandet av en ny International; det andra världskriget ledde till Kominterns upplösning. Ur kriget steg Fjärde Internationalen fram som den enda kommunistiska internationella organisationen. Dess styrkor var utomordentligt svaga – kriget hade börjat innan konsolideringen ännu slutförts. Förföljelserna hade lett till att den gamla ledningen fysiskt utrotats. Hela sektioner hade likviderats och de flesta medlemmar satt i fängelse eller koncentrationsläger under kriget. Under det första skedet hade några av de största sektionerna dessutom splittrats. Denna splittring berodde på frågan om Sovjetunionens klasskaraktär. Efter pakten med Hitler, uppstod strömningar i några sektioner, vilka menade att Sovjetunionen inte längre kunde betraktas som en arbetarstat, att Sovjets politik nu var imperialistisk och att plikten att försvara Sovjetunionen i krig skulle upphävas. Stalin-Hitlerpakten ledde hos några till filosofier om ”byråkratisk kollektivism” och om ett helt nytt statssystem som var oberoende av kapitalism eller socialism – teknokraterna och byråkraterna var en ny klass, som hade den reella beslutanderätten över produktionsmedlen. Gentemot dessa lösa funderingar hävdade Internationalens majoritet, inklusive Trotskij, att Sovjetunionen fortfarande var en arbetarstat och att det inte fanns någon anledning att ändra linje. Efter en intensiv debatt inom Internationalens sektioner i början av 1940 splittrade minoriteten ut sig och bildade egna partier, vilka snart försvann. I slutet av 1941 skedde ytterligare en splittring, denna gång inom den tyska aktionen (den del som levde i landsflykt), där man utvecklade tanken att den nationella frågan blivit en ny axel i kampen i Europa och att man skulle ersätta kampen för socialism med kampen för nationell bestämmanderätt. Den franska sektionen splittrades över en liknande fråga, medan den kinesiska sektionen splittrades på frågan om kriget mot Japan, där en minoritet menade att man skulle inta en defaitistisk linje efter det att USA gått in i kriget på Chiangs sida. Majoriteten vidhöll sin linje att delta i försvaret av Kina mot den japanska imperialismen.
När kriget upphörde blev den första uppgiften att samla ihop de nationella styrkor som varit trogna mot Internationalens principer – ett arbete som försvårades av att de internationella kontakterna varit så gott som avbrutna under hela kriget. Konsolideringen och översynen började i april 1946, då man höll en konferens. Vid denna valde man en ny politisk ledning, gjorde en översikt över politiken under kriget och analyserade de tendenser som höll på att utvecklas efter kriget. De två närmaste åren – fram till andra världskongressen 1948 – kännetecknades av den inre konsolideringen. Möjligheterna att direkt ingripa i de politiska och sociala omgestaltningarna efter kriget var små. Internationalen motarbetade som ensam kommunistisk organisation USAs konsolidering i Europa och Asien, och varnade för att alliansen mellan USA och Sovjetunionen inte skulle vara länge. Man riktade uppmärksamheten på den enorma potentialen i den koloniala revolutionen, stödde Vietnams självständighetsproklamation, den kinesiska revolutionen och motarbetade uppkomsten av den zionistiska staten Israel. Också här kan det vara skäl att jämföra med stalinismens politik: det satt kommunister i den franska regering som 1946 började bomba Hanoi, den stalinistiska byråkratin ströp revolutionen i Grekland och försökte förlänga alliansen mellan Kuomintang och kommunistpartiet i Kina. I Palestina stödde stalinisterna uppkomsten av Israel och bidrog till zionismens första krig mot arabstaterna 1948 genom att sända vapen och arbeta diplomatiskt. Stalinismens nya förräderi mot revolutionen visade allt tydligare att Fjärde Internationalen nu var den enda revolutionära organisationen. Men just dessa nya förräderier skulle också få sina återverkningar inom Internationalen –den inflammerade frågan om Sovjetunionens klasskaraktär skulle åter blossa upp efter 1948 och då få en ny intensitet genom uppkomsten av ett nytt fenomen –”folkdemokratierna” i Östeuropa. Efter andra världskriget väntade nya splittringar på Internationalen.
Internationalens utveckling under världskriget var framförallt av defensiv karaktär. Man hade att försvara sin analys mot revisionistiska och kapitulationistiska tendenser inom sektionerna, och mot avvikelser som uppkom genom trycket från omvärlden. Man lyckades hindra inflytandet från patriotismen att tränga igenom. Man försvarade den leninska taktiken i ett imperialistiskt krig. Men några avgörande framsteg i analysen gjordes inte under denna epok. Först efter 1948 blev det möjligt att börja lösa frågan om de nya proletära revolutionerna och vilka perspektiv de ställde för det fortsatta arbetet. Om detta berättar vi i nästa nummer.
K.Å.A.
[1] Kommentar: Att Stalin skulle ha ”sprungit och gömt sig” i 14 dagar är inte korrekt. Däremot agerade Stalin till en början kraftlöst och inkonsekvent. När det tyska angreppet inleddes den 22 juni vägrade han till en början att överhuvudtaget inse att det krig utbrutit (han hävdade att det nog bara var provokationer). Sedan gav han förvirrande direktiv och gjorde inget radioframträdande för att tillkännage krigsutbrottet (Molotov fick göra det i stället). Allteftersom rapporterna om tyska militära segrar och svåra sovjetiska nederlag droppade in, blev Stalin alltmer deprimerad och när Minsk (huvudstad i Vitryssland) intagits av nazisterna (28 juni) drog han sig helt tillbaka till sin datja och vägrade att ens svara på telefon. Efter 3 dagar åkte Molotov, Berija, Mikojan m fl ut till Stalins datja och övertalade honom att återvända till rodret. Stalin var således borta från ledningen c:a 3 dygn, inte 14 dagar. MF anm