Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
Idag, snart tre månader efter januariavtalets undertecknande, står det fullständigt klart att detta avtal aldrig i sig själv kommer att kunna trygga de indokinesiska folkens självbestämmanderätt, nationella oberoende och sociala frigörelse. Medan vår nyss så radikala regering lägger sordin på sitt hycklande engagemang, släpps en alltmer vildsint terror lös i Indokina. Allt tal om vapenvila, demokratiska fri- och rättigheter, frigivning av politiska fångar, rätt för de tvångsförflyttade massorna att återvända till sina byar, fria val och självbestämmande, är 'och förblir ett rent hån, så länge Thieu och hans monstruösa våldsapparat fortfarande tillåts vara intakt. Endast blinda drömmare kan inbilla sig att en regim som i åratal varit en främmande stormakts köpta redskap i en oförsonlig kamp mot det egna folkets intressen och strävanden, på grund av ett avtal skulle avstå från sin egen makt och sitt eget genomkorrupta samhällssystem. Endast ohjälpliga romantiker kan tro på en verklig fred i Indokina tillsammans med Thieu. Endast obotliga svärmare och reaktionärer kan tro på Förenta Staternas goda vilja och rena avsikter — ett Förenta Staterna som fortsätter att terrorbomba Kambodja, vägrar att montera ned sina baser och med lömska fraser om återuppbyggnadshjälp förbereder den fria företagsamhetens invasion i ett neokolonialt Indokina.
Det är sant att januariavtalet bekräftat USA-imperialismens oförmåga att militärt krossa den indokinesiska befrielsekampen. Det är sant att terrorbombningarna upphört över Vietnam och Laos, och givit FNL och DRV möjligheter att befästa sina ställningar och påbörja ett återuppbyggnadsarbete. Det är sant att de amerikanska uniformerade trupperna håller på att dragas tillbaka och troligen kommer att dragas tillbaka för gott. Men allt detta är bara en första nödvändig fas i en omfattande och ännu långvarig kamp som återstår för att Indokina äntligen skall uppnå en frihet för vilken de tvingats betala ett ohyggligt pris. Det råder ingen tvekan om att den situation av dubbelmakt som nu råder i Södra Vietnam, Laos och Kambodja förr eller senare kommer att resultera i en avgörande kraftmätning — en kraftmätning som berör diametralt skilda ekonomiska, sociala, politiska och kulturella intressen. FNLs nuvarande konsolidering av de befriade områdena, måste få till följd ett försök till inbrytning i städerna, som nu dignar under Thieuregimens terror. För det är där, i Saigon, i Hud, i Danang och de andra städerna som de sista slagen om Indokina kommer att stå. Thieu och hans hantlangare kommer att svara för att den striden inte kommer att bli lika oblodig och städad som valet till Sveriges riksdag i höst. Men det skulle vara ett direkt brott att under tiden glömma de hundratusentals fångar av allehanda politisk färg som nu utstår de ohyggligaste lidanden i Saigonregimens fängelser, att glömma de med rötterna uppryckta massorna i Saigons ”strategiska byar”, det skulle vara ett direkt brott att låta sig invaggas i några illusioner om den nuvarande s k freden i Indokina!
Vi får aldrig förvägra vietnameserna rätten att bryta avtalet — att föra sin hjältemodiga kamp till slutgiltig seger. Det är nödvändigt att med yttersta bestämdhet slå fast detta i ett läge dä inte bara den svenska regeringen, utan också en stor del av den svenska vietnamrörelsen genom sitt handlande — eller brist på handlande visar sin byråkratiska förhäxning inför avtalsbokstäver. Regeringen vägrar sin vana trogen att erkänna PRR och bryta med Saigon, i ett läge där detta blivit en alltmer central fråga. Den vägrar, som alltid, att lyfta ett enda finger mot amerikanska multinationella bolag på svensk mark som är direkt inblandade i krigföringen i Indokina. Den bröstar sig över sin ekonomiska hjälp, den skryter med sina insamlingar och sitt engagemang, men vågar inte ta ett steg som verkligen skulle ifrågasätta grunden till imperialismens förtryck. Den är och förblir en regering som i allt väsentligt är bunden till den imperialistiska världen. Vad värre är De förenade FNL-grupperna har med sin bokstavstrognad och formalism visat sig komplett oförmögna att på ett adekvat sätt svara mot den nya situation som inträtt i Indokina efter januari-avtalets undertecknande. Istället för att på bred front klargöra dubbelmaktssituationen, omöjligheten av fred tillsammans med Thieu, de faror som nu hotar befrielsekampen och villkoren för en slutgiltig seger, har man tystat ner kravet ”Bryt med Saigon” och i formalistisk nit talat om själva avtalet som en avgörande seger. En rörelse som är så oförmögen att anpassa sig till förändringar på slagfältet, som är så försjunken i opportunistiskt kvalm får svårt att göra anspråk på en ledande roll i den anti-imperialistiska kampen !
Det avgörande för solidaritetsrörelsen för Indokina måste nu vara att med alla medel göra slut på alla illusioner om fred i Indokina och att det amerikanska s k engagemanget upphört. Den får inte binda upp sig till texter och avtal som ändå alltid förblir just texter och avtal. Den måste tillerkänna de indokinesiska befrielserörelserna rätten att inte bara påbörja och utkämpa, utan också slutföra kampen för nationell enhet och självbestämmande, också om detta måste ske utom ramen ac ett avtal som redan fullständigt saboterats av USA och Thieuregimen!
Men det räcker inte längre att enbart föra det antiimperialistiska solidaritetsarbetet på nationell basis. En internationell samordning har redan länge varit ett starkt känt behov hos de antiimperialistiska militanterna i Sverige och nå andra håll i världen. Vietnameserna har själva vid upprepade tillfällen uttryckt önskemål om ett sådant initiativ.
Som ett första handfast steg i denna riktning, kan vi inom SKI nu informera om den glädjande nyheten att en överenskommelse nyligen slutits i Paris mellan ett 10-tal organisationer från hela Europa, om att inleda ett fast samarbete för att effektivisera stödet till kampen i Indokina. I en gemensam apels som avslutas med parollerna:
USA UT UR INDOKINA!
KAMPEN GÅR VIDARE!
ALLT STÖD TILL DE INDOKINESISKA FOLKENS SLUTLIGA SEGER!
har en fast grund lagts för ett kommande samarbete.
Från Sverige deltog SKI, medan DFFG trots inbjudan uteblev, och behagade inskränka sitt internationalistiska engagemang till ett kortfattat lyckönskningstelegram.
Som ett första steg mot ett allt fastare samarbete har en brett upplagd månadskampanj över hela Europa påbörjats. Kulmen kommer att utgöras av en internationell jättedemonstration i Milano den 12 maj. Inför denna manifestation, till vilken plan kommer att chartras från Skandinavien, skall den gemensamma appellen och gemensamma flygblad spridas, och möten, demonstrationer och andra aktioner att företagas i de olika länderna. I Sverige kommer ett möte med internationellt deltagande att anordnas i Göteborg i början av maj.
I den atmosfär av bedräglighet och falsk trygghet, i den anda av illusioner och fagra drömmar som den nuvarande situationen i Indokina inbjuder till, är vår vaksamhet, vårt tålamod och vår ståndaktighet mer påkallade än någonsin. Indokinas sak får inte svikas! Denna den mest hjältemodiga av frihetsstrider får aldrig kvävas!
SOLIDARITET TILL DEN SLUTLIGA SEGERN!
ERKÄNN PRR — BRYT MED SAIGON!
USA UT UR INDOKINA!
Det var genom massakrer som Diem-regimen upprättades; det var genom massakrer som den bibehöll sitt grepp. Det var genom massakrer som de efterföljande regimerna kunde bestå och det är genom massakrer som Thieu-regimen räknar med att kunna överleva ännu ett tag.
300 000 politiska fångar, tusentals av FNL:s kader i synnerhet från städerna, men även företrädare för alla de politiska krafter som någon gång under de senaste arton åren opponerat sig mot den amerikanska imperialismen och dess lakejer i Saigon, finns i Thieus fängelser. Progressiva, liberaler, buddister, katoliker vid sidan av militanta revolutionärer... men även tiotusentals personer som kastats i fängelsehålorna på blotta misstanken om att vara ”kommunister” eller hysa sympatier med FNL.
”Den förste som talar är 41 år. Han är arbetare och blev arresterad tillsammans med sin fru och sina två barn (4 och 18 månader gamla) den 26 juni 1967 i Saigon. Han säger att han har ägnat sig åt politik sedan 1955 för tillämpandet av Genèveavtalet.
Efter att ha blivit körda till ett kommissariat i stadsdelen Than-Sou-Nhut (flygplatsen i Saigon) blev de där anklagade för kommunism och torterades. Under tolv dagar och tolv nätter var de åtskilda. Med elektroder, nedsänkning i ett kar med tvålvatten upphängd i fötterna, fingrarna sönderslagna torterades de i närvaro av fem poliser och en amerikan. Barnen var närvarande vid misshandeln deras mor dömts till. Hon var havande i tredje månaden och fick missfall... Han tillbringade sedan åtskilliga månader i ett polisfängelse där han ofta blev slagen, innan han transporterades till Con-Son, där han blev instängd i en 'tigerbur'. Där satt han från 1968 till februari 1973...
Tigerburarna är nedgrävda celler på 2 gånger 1,6 meter; ovanför gallren går vakterna. Ibland var det upp till åtta personer per cell. Många dog och åtskilliga av kvinnorna blev våldtagna. Staplade på varandra väntade de på att dö framför ögonen på vakterna, som ibland stack dem med bambustavar eller kastade frätande kalk på dem.” (AFP-4 mars)
Mannen som berättar är en av dem som räddats från Thieus råtthål. Liksom hos alla de som ”frisläppts” är de nedre extremiteterna förlamade. Denna ohyggliga vittnesbörd bekräftar att de hundratusentals fångarna i Sydvietnam är utsatta för ett utrotningshot. Medan Saigonjuntan låtsas att man håller mellan 30 och 40 000 fångar, förbereder Thieu massiva avrättningar. Inte bara förbereder – dessa har redan inletts. Den 4 mars tillkännagav befrielserörelsen uppgifter om avrättningar av tusentals fängslade i Nam-Bo provinsen. ”Fiskare i Chau Hu har de senaste dagarna påträffat talrika lik sänkta i havet nära ön Hon Roi. Dessa lik var klädda i svart och bar spår efter de för Saigon-regimens fångar speciella straffen”.
”Det är uppenbart”, deklarerar FNL, ”att Saigon-administrationen har transporterat åtskilliga politiska fångar till havet för hemliga avrättningar...” Thieu har vägrat gå in i diskussioner med PRR om frisläppandet av de politiska fångarna, vilket stadgats i avtalet (brott mot kap 3, artikel 8). De politiska fångarna har istället omklassificerats som vanliga kriminella, och hotas nu istället av utrotning. Jämför här hur borgerliga massmedia slår upp Nixons välregisserade propagandautspel om påstådd ”tortyr” av några amerikanska fångar.
FRIHET FÖR DE 300 000 POLITISKA FÅNGARNA I SYDVIETNAM!
Avser USA att ”lämna” Vietnam? De systematiska brotten mot vapenvilan talar sitt tydliga språk (se den resolution som antagits av europeiska solidaritetsorganisationer, sid 11). Dessa brott bekräftar att USA-imperialismen inte på något sätt har förlikat sig med tanken på ett återtåg. Den kommer att utnyttja varje tillfälle, varje möjlighet som ges att få bibehålla ett fotfäste i södra Vietnam, att ta vidmakthålla sitt ekonomiska, sociala och politiska herravälde. Mot denna mäktiga imperialism hjälper inga ”påtryckningar”, ”opinionsyttringar”, ”vädjanden” att stå fast vid vad den lovat etc. Den kan endast bekämpas med de maktmedel den själv förstår.
Vid sidan av uppenbara och omfattande kränkningar av stilleståndsavtalet kan läggas: kvarhållandet av ”civil” amerikansk personal på upp till 17000 man, ansvariga för underhållet av dataanläggningar, flygplan, kommunikationer etc i den sydvietnamesiska armén, den massiva mängden militär hjälp som fortsätter att välla in i Sydvietnam (över 400 plan sedan oktober. värda miljarder dollar), kvarhållandet av 54000 man i Thailand, 60000 på 7:e flottan, ett totalt antal på 177000 i hela området etc. Bara en slutsats kan dras från dessa fakta: Nixon och Thieu har inte några som helst avsikter att följa avtalet; Nixon fortsätter att stödja Thieu för att kunna upprätthålla en stödjepunkt för USA-imperialismen i Indokina. Som i fallen med de militära brotten mot vapenvilan är USA:s roll som fingret på avtryckaren. Pengarna, ”rådgivarna” och t.o.m. ”tigerburarna” för fängelserna har försetts av USA.
Nästa fas av kampen i södra Vietnam kommer att innebära ett återupptagande av masskampen i städerna. Befolkningen i städerna utgör idag över hälften av den totala befolkningen. Men för att förstå de svårigheter som revolutionärerna i södra Vietnam idag står inför, måste man ta hänsyn till den enorma sociala omvälvning som amerikanarna orsakat. Dessa har beskrivits av Nguyen Khac Vien, chefredaktör för Vietnamese Studies, i en intervju med Jeune Afrique den 10 februari, ” Sedan sitt makttillträde 1969, har Nixons politik gått ut på jordförstöring och häftigt bombardemang av jordbruksområdena. Som ett resultat tvingades jordbrukarbefolkningen att fly till städerna. Miljoner bönder har inte längre något arbete. Männen måste söka värvning i armen eller polisen; kvinnorna tvingas bli prostituerade. Det finns nu miljoner människor som är beroende av amerikansk hjälp, och det är en av de största svårigheterna. Soldaterna vill inte slåss men de har ingen annan möjlighet att överleva eftersom amerikanerna har förstört allt. Armen, funktionärerna, polisen i Saigon och deras familjer utgör 5 eller 6 miljoner människor av totalt 17 miljoner invånare...”
USA kommer att göra allt för att materiellt vinna städernas invånare till sin sida. Det gäller därför för FNL och PRR att så snabbt som möjligt bygga upp de befriade områdena för att kunna ta emot alla människor som vill återvända hem och naturligtvis också vill ha möjlighet att försörja sig där. Vi måste stödja FNL både politiskt och materiellt i detta arbete.
TOTALT STÖD TILL DEN SLUTGILTIGA SEGERN!
För någon tid sedan visade TV-aktuellt bilder på fångar i Södra Vietnam som nu skulle få återvända till FNL-kontrollerade områden. Denna grupp fångar vägrade emellertid, och ropade i stället med kraftiga röster: ”Leve President Thieu och hans demokratiska rättfärdiga regim, vi tror på honom och stödjer honom, etc”.
Kan man då dra någon annan slutsats av detta än att fångarna i fråga har blivit hjärntvättade? Att de av fri vilja och eget tänkande skulle ändrat inställning förefaller otroligt. De har varit trogna FNL-soldater (revolutionärer) och på grund av detta blivit satta i ett av Saigon juntans fruktansvärda fängelser. Där har de sedan dagligen blivit utsatta för en omänsklig tortyr, levt under svältgränsen och varit helt isolerade. Att de skulle ha tagit parti för den regim som hållit dem fängslade och utsatt dem för den behandlingen förefaller minst sagt otroligt.
Ett annat bevis för Thieu-regimens och USA:s rädsla för FNL, utgör det faktum att man hittat ett flertal lik iklädda fångkläder liggande i vattnet utanför Sydvietnams kust. De fångar man inte lyckats knäcka, eller de som vari så illa torterade att man inte vågat visa upp dem har man alltså bara kastat i sjön. Detta är saker som pressen är väldigt rädda att nämna. Däremot har man smällt upp stora rubriker rörande ”tortyr av amerikanska krigsfångar”. Ett fåtal amerikanska fångar har ställt sig upp och vittnat om grov tortyr — elchocker, slag med redskap, tortyr med cigarrettglöd osv. — som man påstår sig blivit utsatta för i de nordvietnamesiska fängelserna.
Sanningshalten i dessa berättelser måste betvivlas. Varför kom inte dessa rapporter i samband med att de första amerikanska krigsfångarna blev hemsläppta? Nej, det tar naturligtvis tid att planera och organisera upp dessa falska vittnesmål. Vidare har de hemvändande fångarna noggrant läkarundersökts och då hade man inte kunnat finna några spår som tydde på tortyr. Det skulle också vara mycket märkligt om den här tortyren endast skulle ha drabbat ett 10-tal fångar av alla dem som funnits i norra Vietnam (det var nämligen bara ett 10-tal som vittnade, andra säger sig inte ha blivit illa behandlade).
Att oorganiserad brutalitet förekommit är väl realistiskt att förmoda, med tanke på att det är ett krig som pågår i Vietnam. Men skillnaden mellan oorganiserad brutalitet och den tortyrutbildning som i stor skala bedrivs i USA är enorm.
Förutom allt detta — hur många tusentals vietnameser har inte USA:s arméer torterat och dödat när de gjort raider mot byar och städer — s.k. militära mål?
M.F.
Enligt militära källor i USA kommer 8 meniga f.d. krigsfångar som kritiserat Vietnam-kriget att åtalas. Officerare som delat deras fångenskap har anmält dem för uttalanden i stil med: ”Många av oss kom till insikt om att vi blandat oss i andras affärer”, eller ”Vi vill inte slåss för er eller sådana som ni”. För sådana uttalanden riskerar alltså dessa soldater nu att hamna i fängelse.
Men i praktiken sitter de 8 redan i militärt förvar, så skillnaden skulle förstås inte bli så stor.
Den amerikanska militären har beordrat alla amerikanska krigsfångar som återvänder från Nordvietnam att hålla tyst om den behandling de fått och sina åsikter om kriget. Naturligtvis är det för fångarnas eget bästa, vidhåller Pentagon — trots att ordern kan ha den gynnsamma inverkan att antikrigs-uttalanden inte kommer in i den amerikanska pressen.
Problemet är bara att en del amerikanska medborgare som hållits av befrielsestyrkorna är civila och därför inte bundna av Pentagons order. Den 30 januari meddelade departementstalesmannen Irwin K. Teven lösningen på problemet: Hemvändande civila kommer att få samma medicinska behandling som krigsfångarna, såvida de inte uttalar sig i pressen. ”Om de uttalar sig till pressen innebär detta att de ställer sig utanför systemet” sa Teven. Han sade att civila som släppts av Hanoi skulle flygas till Clark Air Base på Filippinerna, och där ställas inför valet: Lyda Pentagonordern eller tala ut och förlora möjligheterna till medicinsk vård och fri hemtransport till USA.
Dagen efter Tevens uttalande förklarade en annan talesman att alltihop hade varit ett ”missförstånd”. Men han tillade att det inte skulle vara till ”männens bästa” att tala till reportrar.
Om de inte får tala kan de i alla fall glädja sig åt att varje amerikansk krigsfånge kommer att få ett guldfärgat pass, som berättigar till fritt inträde till alla professionella baseboll-matcher under deras livstid.
L.P.
Nedanstående brev utgör ett inlägg i debatten om det nuvarande läget i Indokina och om kampens utveckling. Liksom i alla andra signerade artiklar, står inte SKI som helhet för analysen – något som för övrigt speglar SKI:s typ av enhetsorganisation (se även faktarutan sid xx [se rutan i början av avdelningen om Indokina nr 1-73, ovan. Red anm]).
Det nuvarande läget i Vietnam är mer allvarligt och bekymmersamt än någonsin, trots diverse skryt i olika ”vänstertidningar” (Ny Dag, Gnistan, Kommentar, Vietnam-Bulletinen, etc.) om vietnamesernas eller Vietnams ”folks” seger.
Denna seger är minst sagt illa definierad, somliga menar en seger över USA-imperialismen, andra uttrycker det som en helt allmän seger över allt som kämpades mot. Alla dessa yttranden uttrycker en farlig överdrift av det som Vietnams kämpande folk egentligen gjort, eller – bättre uttryckt – tvingats göra!! Sådana yttranden kan inte ha någon annan effekt på sina läsare än att de upplever sin uppgift att kämpa tillsammans med FNL mot imperialism och för fred, oberoende och frihet (för att inte säga Socialism!) som fullgjord, allt annat som sedan uttrycks i artikeln till trots. Denna effekt skulle konkret innebära att många som förut aktivt visade sin solidaritet med befrielserörelsen och dess kamp, nu demobiliseras och passiviseras. En sådan utveckling under kampens nuvarande stadium är ingenting mindre än ett förräderi mot vietnamesernas sak. De som, medvetet eller ej, främjar sådana effekter genom att i artiklar eller tal sprida illusioner om en seger som ännu inte är vunnen, begår ingenting mindre än ett förräderi mot den vietnamesiska revolutionen – för att inte säga världsrevolutionen. Detta, därför att dessa illusioner sprids som resultatet av inget annat tvang än en felaktig uppfattning om och en felbedömning av den verkliga segerns förutsättningar och innebörd. Detta förräderi far inte tillåtas fortgå oemotsagt, utan måste med all kraft bekämpas!
Det råder ingen tvekan om att det rättfärdiggörande argumentet utgörs av att vietnameserna (FNL) själva betecknar avtalet som en seger, och således skulle förråda sin egen sak. Det är svårt att tänka sig något värre, mer orimligt nonsens!
För det första, så handlar de vietnamesiska kämparna under våldshotets tvång – något som människorna i Sverige, såvitt man vet, inte gör. Vietnameserna måste rätta sig efter detta faktum och utforma sin propaganda inom ramarna för sin politiska, diplomatiska och militära taktik.
För det andra, eftersom solidaritet kräver ovillkorligt, ömsesidigt (dvs. oberoende) stöd, på det principiella såväl som på det aktiva planet, och eftersom solidaritetsrörelsen i Sverige och de flesta andra länder inte befinner sig under USA-imperialismens våldshot eller i krigstillstånd – eller är bunden av några avtal – kan man inte överge eller inskränka de ytterst höga målen som den vietnamesiska revolutionen står för – varken i ord eller handling!
Detta innebär att man här i Sverige måste:
1. påvisa och avslöja de krafter som tvingar vietnameserna att handla som de gör och kräva att detta tvång omedelbart upphör – oavsett om kraven måste riktas mot Kina, Sovjet, USA eller något annat land. Kräv: USA ut ur Indokina! Omedelbart och villkorslöst! ! Något som vietnameserna alltid krävt och fortfarande önskar, trots det känsliga läge som de nuvarande styrkeförhållandena tvingat dem in i. Kräv: Nej till stormaktsöverenskommelser! ! Något som vietnameserna själva aldrig velat ha, men nu tvingats in i, p.g.a. Kinas och Sovjets avsaknad av handlande i den proletära internationalismens anda, och deras nuvarande osunda kompromisspolitik i den ”heliga” fredliga samexistensens namn! (se ledaren i Nhan Dan, DRVs arbetarpartis tidning, den 17 augusti 1972, översatt till svenska i Kommentar nr 1-73, sid 22).[1]
2. fortsätta att ge FNL villkorslöst stöd genom att kräva: Seger åt den vietnamesiska revolutionen! Seger åt FNL! Ner med Saigon-juntan! Bryt med Saigon – Erkänn PRR!! Inte genom att som förrädarna gör nu – Kräva att Thieu ska följa avtalet, för då binder man solidaritetsrörelsens handlingsmöjligheter på samma gång. Och inte genom att kräva att regeringen ska erkänna PRR utan att samtidigt koppla det med kravet på en brytning med Saigon – annars erkänner man ett existensberättigande för Saigonjuntan!
3. sträva efter en internationell samordning av konkreta aktioner för att effektivisera stödet till den vietnamesiska revolutionen.
4. kräva politisk asyl åt alla politiska flyktingar och visa den sanna internationalismens anda – i synnerhet nu efter ”terroristlagens” antagande i riksdagen.
Allt detta, och kanske t.o.m. mer, allteftersom kampen utvecklar sig, måste man prestera om man inte ska överge de mål som vietnameserna och verkliga socialister lägger i innebörden av ordet SEGER!
Efter allt detta, kanske man ändå undrar vad det s.k. ”freds”-avtalet verkligen representerar, och vad det skall komma att innebära för kampens utveckling i Vietnam och i hela världen. Det ska inte tas upp hår för det har redan uttryckts så väl i ledaren i INDOKINA nr 1-73, och därför föreslår jag att man söker svaren där. Konstateras kan, emellertid, att den enda framgång som avtalet hittills kan ha inneburit är att USA för tillfället har upphört att direkt utöva sin vapenmakt mot DRV och de av FNL kontrollerade områdena. Däremot har inte Thieu slutat med någonting. Tvärtom fortsätter han som han alltid har gjort. Dessutom begår han ständigt förbrytelser mot flera av avtalets punkter. Det är definitivt ingen fred i Vietnam, och vietnameserna har inte uppnått sina mål. De har inte segrat! Nu måste solidaritetsrörelsen intensifiera sin kamp tillsammans med FNL, en kamp till den slutliga segern! Men, innebär inte avtalets framgång att USA-imperialismen besegrats, frågar de förvirrade. Inte alls!! Den kan ha tvingats till en taktisk reträtt, men de dimridåer USA kastar upp är endast till för att dölja imperialismens sanna ansikte. Imperialismen är en internationell företeelse och måste besegras på den nivån. Detta är världsrevolutionens uppgift, av vilken kampen i Indokina endast är en del. Vietnameserna kan ha tvingat. USA att lämna en front, tvingat den till taktisk reträtt, men detta har ännu inte visat sig vara fallet! Det är för tidigt att bedöma om inte även USA kommer att bryta avtalet, på samma sätt som de t.ex. brutit alla avtal de slutit med Amerikas egna ”vietnameser” – indianerna.
Nej, inte på något sätt kan man säga att kampen har förts till sitt slut, att revolutionen har segrat, varken i Vietnam eller i något annat land.
USA-imperialismen har inte besegrats. Kampen fortsätter, till den SLUTLIGA SEGERN!!!!
J. Mikelsson
Le Duc Tho, DRV:s chefsförhandlare: ”någon varaktig fred kan inte uppnås så länge imperialismen består.”
På initiativ från FSI (Front Solidarité d’Indochine) har under mars månad hållits förhandlingar i Paris mellan flertalet större solidaritetsorganisationer i Europa. Syftet har varit att fä till stånd en samordning av arbetet för att effektivisera stödet till de kämpande indokinesiska folken.
Samarbetet baseras på en gemensam appell, som tar upp det nuvarande läget i Indokina. USA-imperialismen och dess marionetter samt solidaritetsrörelsens uppgifter. Det grundläggande perspektivet är att kampen i Indokina inte är slut, och att ett intensivt solidaritetsarbete är viktigare än någonsin. Appellen är inte identisk med SKI:s analyser, men den utgör en minsta gemensam nämnare, där de viktigaste perspektiven finns med. Hela samarbetet är utformat i överensstämmelse med SKI:s syn på enhetsarbetet – en minsta gemensamma nämnare, där deltagande organisationer har möjlighet att föra ut vidare paroller och analyser, förutsatt att dessa inte strider mot minimiplattformen.
Det omedelbara resultatet av förhandlingarna blev, förutom den gemensamma appellen, planerandet av en brett upplagd månadslång kampanj över hela Europa. Kampanjen baserar sig på parollerna: USA UT UR INDOKINA! KAMPEN GÅR VIDARE! ALLT STÖD TILL DE INDOKINESISKA FOLKENS SLUTGILTIGA SEGER!. En gemensam affisch har tryckts upp i Italien. Förutom affischering och spridandet av appellen, kommer möten och demonstrationer att hållas över hela Europa. Här i Sverige kommer möten med deltagare från olika länder att anordnas i början av Maj. Kampanjen kommer att avslutas med en jättedemonstration i Milano den 12 maj med deltagare från de olika länderna. Det blir ju mest frågan om symboliskt deltagande från Norra Europa p g a avstånden, men vi uppmanar alla intresserade att sluta upp.
Förutom den nu redan påbörjade kampanjen, har en permanent samordning med ett gemensamt sekretariat, utbyte av material, gemensam planering av aktioner osv kommit till stånd. En mobiliseringsplan har utarbetats, så att sa att en hastig förändring av läget i Indokinaskall kunna resultera i snabba och samtidiga aktioner i alla deltagande länder.
De som redan skrivit under appellen är följande organisationer:
FSI – Frankrike
MNSPI – Frankrike
Comitato Vietnam – Italien
Comité Indochine – Luxemburg
Indochine Vaincra – Schweiz
FUNI – Belgien
ISK – Västtyskland
ISC – Storbritannien
De danska Vietnamkommittéerna
SKI – Sverige
Ytterligare ett 10-tal organisationer i olika länder (bl a Österrike, Holland, Västtyskland, Norge och Finland) har emellertid visat intresse för att delta i samarbetet. Något slutgiltigt besked har emellertid inte kommit när detta nummer av INDOKINA går i tryck.
De Förenade FNL-grupperna (DFFG) har trots upprepade påstötningar inte visat något större intresse för att delta i något internationellt samarbete. Man har inte infunnit sig vid förhandlingarna och i övrigt inskränkt sitt internationella engagemang till ett kortfattat lyckönskningstelegram där man lyckönskade de deltagande organisationerna till det framgångsrika arbetet(!). Vi väntar fortfarande med spänning på en förklaring från DFFG-ledningen till varför man inte vill bidra till ett effektiviserande av solidaritetsarbetet genom ett internationellt samarbete.
Den samordning som nu kommit till stånd, är något som vietnameserna själva vid upprepade tillfällen manat till. Detta är ett nödvändigt steg i utvecklingen av solidaritetsarbetet till stöd för den långa kamp som ännu återstår i Indokina.
Vi uppmanar alla anti-imperialistiska organisationer och alla som stött de indokinesiska folkens heroiska befrielsekamp att ställa sig bakom appellen och delta i den internationella kampanj som påbörjats!
Den 27:e januari tvingades USA att underteckna Parisavtalet. Detta betecknar en viktig seger och markerar en ny fas i de indokinesiska folkens kamp. Avtalet bekräftar ett nederlag i USA-imperialismens blodtörstiga militära erövringspolitik. Detta visar att den tolkliga kamp som mobiliserar massornas revolutionära energi verkligen är i stånd att tvinga världskapitalismens största makt till nederlag.
General Giap uttrycker situationen så här: ”Avtalet utgör en stor seger för det vietnamesiska folket, en etapp på vägen emot erövrandet av oberoende och frihet.”
Såvida detta avtal respekteras bokstavligen och i sin helhet av USA och Saigonregimen bör det, inom ramen för en intensiv mobilisering av det vietnamesiska folket, tillåta en slutgiltig seger för kampen för nationell enhet, oberoende och fullståndig suveränitet för det vietnamesiska folket.
IMPERIALISTERNA BRYTER AVTALET
Idag ifrågasätts emellertid tillämpningen av detta avtal av de imperialistiska krafterna:
o Genom uppenbar kränkning av 8:e och 11:e artikeln i avtalet kväver marionetterna – i de områden de fortfarande behärskar – samtliga demokratiska friheter. Detta gäller såväl press- som yttrandefrihet. Samtliga oppositionella tidningar förhindras utkomma. Folket får inte manifestera åsikter och förtrycket av dem ökar. All rörelsefrihet är upphävd. (Man förhindrar speciellt flyktingar att återvända till sina byar.)
o Arresteringarna mångdubblas liksom antalet civila fångar (idag överstiger de antagligen 300.000). Deras liv är i fara. Order om avrättningar har utfärdats och har redan börjat verkställas. De grupper som opponerar sig mot Thieu-regimens terror (kommunister, katoliker, buddhister) representerar de levande krafter som marionetterna vill slå ner.
o Saigonarmén har efter något mer ån en månad begått ett otal kränkningar av stilleståndsavtalet (kränkningar av 2:a och 3:e artikeln).
o Vad beträffar USA vägrar de att nedmontera sina baser (kränkning av 6:e artikeln) och de förklär sina militära rådgivare till ”civila” (kränkning av 5:e artikeln). De uppfyller inte sina förpliktelser enligt tidsplanen när det gäller att avlägsna minorna från de nordvietnamesiska hamnarna (kränkning av 2:a artikeln). De fortsätter bombningarna av Laos och Kambodja (kränkning av 20:e artikeln och 2:a artikeln i Laosavtalet).
o Den amerikanska regeringen har till och med under senaste tiden öppet uttalat allvarliga hotelser om ett återupptagande av bombningarna över de befriade områdena, samtidigt som krigsmateriel skickas till Saigonregimen från amerikanska baser i Japan.
o Kontrollkommissionerna hindras i sin verksamhet och PRR:s och DRV:s delegationer isoleras och attackeras i de av Saigon kontrollerade områdena. Fyra militära representanter för PRR har t.o.m. dödats (kränkning av kapitel 6).
USA HAR INTE LÄMNAT INDOKINA
Antalet, omfattningen och den samlade karaktären av dessa kränkningar visar klart USA-imperialismens nuvarande politik. Trots militärt och politiskt nederlag upphör man inte med att försöka upprätthålla sin neokoloniala närvaro i de nu marionettkontrollerade områdena. Med alla tillgängliga medel håller man marionettregimerna i Saigon och Pnom Penh och de pro-imperialistiska krafterna i Laos vid liv. USA-imperialisterna håller sig redo att vid behov på nytt göra en militär intervention från Thailand och med 7:e flottan Man bidrar materiellt till Thieuregimens terror. Man använder alla sina ekonomiska resurser för att i Sydvietnam utveckla en social korruption inom en befolkning vars traditionella samhälleliga struktur brutalt förstörts av en medveten tvångsförflyttning till städerna. Man försöker att få alla andra kapitalistiska makter att delta i detta spel under täckmantel av internationell ”hjälp”.
KAMPEN GÅR VIDARE
De tre indokinesiska folken har uppnått en viktig seger. De måste emellertid fullfölja en hård sammansatt och troligen långvarig kamp för att förverkliga sin rätt till självbestämmande. Ty denna rätt kommer inte att kunna utövas så länge dessa marionettregimer tillåts bestå och bevara sin handlingsfrihet. I själva verket representerar dessa imperialistmakternas och deras allierades intressen i Indokina.
Därför är en kraftfull mobilisering till stöd för den fortsatta kampen för demokratiska fri- och rättigheter och för frisläppandet av de politiska fångarna, som stadgats i avtalet, av grundläggande betydelse i det nuvarande styrkeläget.
Sålunda utspelas en politisk kamp i Vietnam som stöder sig på befrielserörelsernas landvinningar, på dess makt och de befriade områdena, som numera är mycket omfattande. Den kommer att bedrivas på många sätt och särskilt i form av en aktiv kamp för att tvinga USA och Thieu-regimen att ”samvetsgrant respektera de undertecknade avtalens klausuler”. I Laos pågar en sådan politisk kamp, under det att i Kambodja FUNK fortsätter att genomföra en segerrik militär offensiv till marionettregimens slutliga fall.
I denna kamp, som är ett föredöme för alla världens folk som kämpar mot imperialismen och dess marionetter, förlitar sig de indokinesiska folken främst på sin egen styrka. Men man räknar också med att en militant internationell solidaritet upprätthålls. Historien visar att Washington ringaktar ingångna avtal. Ju större handlingsfrihet Washington har i USA och i övriga världen, desto lättare blir det för dem att fortsätta sina manövrer.
SOLIDARITETSRÖRELSENS ANSVAR
Detta perspektiv lägger ett större ansvar än någonsin tidigare på solidaritetsrörelsen, vad gäller intensifierat engagemang för de indokinesiska folkens kamp.
EN INTERNATIONELL KAMPENHET
Sedan två år har denna rörelse, parallellt med USA:s upptrappning, på nytt utvecklats i Västeuropa. De senaste månadernas manifestationer betecknar kulmen på detta återuppvaknande. På grund av massmediernas skriverier finns nu emellertid en viss risk för en demobilisering.
Det är för att bekämpa denna fara som undertecknade organisationer har mötts för att kunna samordna sina krafter för en gemensam kampanj. Denna intensiva kampanj kommer att avslutas med en demonstration med internationellt deltagande i Milano den 12:e maj.
Vi uppmanar högtidligen alla organisationer som har stött de indokinesiska folkens kamp och alla anti-imperialistiska militanter att, i syfte att mobilisera folken, och fr.a. arbetarklassen i Europa, för att tillsammans verka för:
o totalt och omedelbart tillbakadragande av USA:s styrkor i alla dess öppna och förklädda former från Indokina och Sydostasien, där de utgör ett ständigt hot om en ny eskalering mot Vietnam, där bombningarna fortfarande pågår i Laos, och där amerikanska B 52:or fortfarande gör dagliga raider i Kambodja.
o ett omedelbart upphörande av den amerikanska aggressionen och eskaleringen i Kambodja, och ett totalt stöd till FUNK:s offensiver fram till den slutliga segern.
o fritt utövande av demokratiska rättigheter för de sydvietnamesiska folken och en omedelbar frigivning av samtliga politiska och civila fångar som hålls av Saigon-regimen,
o avslöjande av den medbrottslighet som världen över förbinder våra regeringar med USA-regimens smutsiga hantverk,’ i synnerhet genom att fördöma varje form av neokolonial styrning av den internationella ”hjälpen”.
o politiskt och diplomatiskt erkännande av GRUNK, PRR och DRV:s regeringar, som de enda verkliga representanterna för Kambodjas och Vietnams folk.
o stöd till den amerikanska anti-krigsrörelsen och kamp för ovillkorligt upphörande av förföljelserna av dem som genom att desertera eller vägra värnplikt i USA-armén motsatt sig det smutsiga imperialistiska kriget. Stöd åt de amerikanska organisationernas krav på amnesti.
o genomförande av en militant kampanj för materiellt stöd till de tre indokinesiska folken i syfte att förlänga och stärka det politiska stödet.
o aktion för att förbjuda den amerikanska regeringen och marionettregimen att fullfölja sina manövrer och kränkningar av avtalet.
o stöd åt de indokinesiska folken i deras kamp för oberoende och nationell enhet fram till den slutliga segern.
USA UT UR INDOKINA! KAMPEN GÅR VIDARE!
ALLT STÖD TILL DE INDOKINESISKA FOLKENS SLUTLIGA SEGER!
MOBILISERING FÖR EN FRAMGÅNGSRIK EUROPEISK KAMPANJ OCH EN FRAMGÅNGSRIK INTERNATIONELL MANIFESTATION I MILANO DEN 12-E MAJ!
DEMONSTRERA I MILANO 12:E MAJ! ! ! !
Den europeiska solidaritetskampanjen kommer alltså att kulminera i en jättedemonstration i Milano med internationellt deltagande. Det är angeläget att denna manifestation blir så massiv som möjligt. Vi uppmanar alla anti-imperialister att åka med och manifestera sin solidaritet med de indokinesiska folken. Plan kommer att chartras från Köpenhamn med avresa fredagen 11/5 på eftermiddagen och återkomst söndag kväll. Priset för flygresan kommer att ligga på omkring 250 kronor. Busstransport ner till Köpenhamn fredag morgon kommer att anordnas från flera platser i landet. Logi ordnar de italienska kamraterna. Kan ni dra loss 350 kronor, så bör det klara sig med resa, uppehälle, fickpengar och allt. Intresserade bör med det snaraste kontakta:
Hans Söderström
Norhemsgatan 39
41306 Göteborg
Tel. 031/248167
Den ökände terroristen och lydige knähunden Thieu besökte i början av april sin Husse Richard Nixon. På sin PR-resa besökte han även England, Väst-tyskland och Italien.
NPAC (National Peace Action Coalition) och SMC (Student Mobilization Committé) kallade till antikrigsaktioner med anledning av marionetten Thieus besök i USA i början av april. Vid en presskonferens i Washington förklarade NPAC situationen på följande sätt:” Om vi frågar oss vad anledningen till Thieus besök är, måste vi dra slutsatsen ... att det är ett försök att återupprätta diktatorn och skapa en ny bild av honom inför det amerikanska folket. Detta kommer att förenkla återupptagandet av de amerikanska bombningarna om han råkar i svårigheter. Med hänsyn till den våg av terror från Thieus sida efter undertecknandet av avtalet, säger NPAC:
”Kom ihåg att Thieu undertecknade avtalet som ‘garanterar’ fullständiga demokratiska rättigheter för befolkningen i södra Vietnam. Det är en smutsig produkt som administrationen nu försöker sälja till det amerikanska folket”.
Tidpunkten för Thieus besök är vald med stor noggrannhet. Man har tidigare inte velat ta emot marionetten eftersom han skulle kunnat utgöra ett focus för antikrigsaktioner. När nu de amerikanska trupperna formellt dragits tillbaka, anser tydligen Nixon att det är rätt riskfritt att inbjuda Thieu.
Förutom att begära mer ekonomisk och militär hjälp, uttryckte Thieu sin glädje över USA:s bombningar i Kambodja. Han säg USA:s ingripande där som ett tecken på att president Nixon skulle återuppta flygangreppen mot DRV om de ”kvarvarande Nordvietnamesiska trupperna startade en ny offensiv.”
På sin PR-resa passade Thieu också på att försäkra sig om stöd och sitt anseende i Väst-tyskland, England och Italien. Överallt möttes han av våra kamrater i solidaritetsrörelsen, som visade honom hur man bör behandla sådana terrorister som Thieu.
Sara
I februari utkom Vietnam-Bulletinen nr 1/1973. Artikeln Vietnamrörelsen i USA var mycket intressant, men en mer missvisande bild av den amerikanska Antikrigsrörelsen får man leta efter.
Man får bl a veta att NPAC (National Peace Action Coalition – som presenterades i Indokina 1-72, se Internationell solidaritet – internationell kampenhet) har varit den andra ledande organisationen i USA ... På grund av att de aldrig stött vietnameserna (de godkänner varken 7-punktsförslaget eller det senaste fredsavtalet) är de nu på gränsen till upplösning och isolerade bland övriga vänstern,
Detta var minst sagt ”något överdrivet”. NPAC var den ledande kraften bakom demonstrationerna den 20 jan. i USA. Man organiserade demonstrationer i Chicago, San Francisco och Los Angeles, Boston och många andra ställen. För att inte tala om huvudstaden, Washington, där man samlade över 100 000 människor! Detta var minsann inte illa av en organisation som Vietnam-Bulletinen anser ”vara på gränsen till upplösning.”
De anklagelser som DFFG riktar mot NPAC har redan tidigare bemötts av NPAC. I ett öppet brev från den 16 oktober 1972 till PCPJ (Peoples Coalition for Peace and Justice), säger NPAC:
”...Sjupunktsprogrammet utgör grunden i en förhandlingsposition för vietnameserna, uppgjord för att erbjuda garantier som kan övertyga den amerikanska regeringen att dra sig tillbaka. PCPJ säger att förslaget visar ’hur en demokratisk och neutral regering kan upprättas i Södra Vietnam.’ Förslaget är sålunda en eftergift, en garanti för att vietnameserna kommer att vara ’demokratiska’ och ’neutrala’ som gengäld för ett amerikanskt tillbakadragande. Vietnameserna har all rätt att göra vilka eftergifter de anser vara nödvändiga för att stoppa förstörelsen av deras land. Men den amerikanska antikrigsrörelsen skall inte göra sitt krav på tillbakadragande avhängigt av sådana eftergifter. Vi måste betona att vilken typ av regering vietnameserna väljer, och vem denna regering än allierar sig med, så måste USA ut nu, utan att kräva några villkor eller garantier.”
De som vill läsa mer om den amerikanska anti-krigsrörelsen, kan titta i bl a Vänsterns Bulletin 7 och Barrikad 1. För de som kan utrikiska föreslår jag decembernumret av International Socialist Review. Man kan också hitta mycket i The Militant och Intercontinental Press (alla ovan nämnda skrifter kan man hitta på bokhandeln Röda Rummet)
SOLIDARITET TILL DEN SLUTGILTIGA SEGERN!
L. Weaver
De Förenade FNL-grupperna har sedan ett par år visat ett allt större intresse för att stryka paroller från sin politiska plattform. Man har helt konsekvent följt principen: Ju bättre paroller – desto snabbare ska de försvinna.
1970 började man plocka bort parollen ”Bekämpa USA-imperialismen” ur sina demonstrationer. Detta är en paroll som pekar på de grundläggande orsakerna till USA:s krigföring i Indokina – det kapitalistiska systemet växer över nationsgränserna och har behov av att lägga under sig allt större delar av världen. Denna paroll blev då ”för svår”. I stället för att försöka förklara den valde DFFG att hänga den i malpåse.
1972 började DFFG:s svansvifteri för den svenska imperialistiska regeringen och det socialdemokratiska partiet. ”Samarbete till varje pris” löd den nya linjer. Men sossarna var ofta inte så pigga på paroller som ”Seger åt FNL”, ”Stöd FNL:s kamp” o. dyl. Då tänkte DFFG-ideologerna till...”Tja, om sossarna inte är så säkra på att de vill stödja FNL – då ska vi väl inte alltid vara sämre (bättre!) vi”. Dessutom var det ju viktigt att inte störa samarbetet med folkpartiet och centerfolk med några obehagligt radikala paroller. Fritt fram alltså för att stryka paroller som uttrycker stöd till befrielserörelsernas kamp.
I stället gjordes parollen ”USA ut ur Indokina” till enda huvudparoll i DFFG:s arbete. Kring den parollen skulle hela svenska folkets enas. Och sedan hade pamparna inom SAP, Fp och Cp inte något att invända, så det måste ju vara en riktig linje.
Men ack! I höstas tänkte DFFG till igen. Det fanns ju delar av svenska folket som var moderater. Varför skulle de uteslutas ur Hela Svenska Folkets Vietnamrörelse? Parollen ”USA ut ur Indokina var kanske lite för avancerad? När DRV i oktober publicerade den överenskomna vapenstilleståndsavtalstexten så blev huvudparollen för DFFG s del: ”USA måste skriva på avtalet”. Vad sade denna paroll om orsakerna till kriget? Vad sade den om vem som var angripare i Indokina? Vad sade den om de Indokinesiska folkens heroiska befrielsekamp? Ingenting! Ingenting alls!!
Julen kom. USA-imperialisternas bombningar mot Hanoi och Haiphong kom. Och sosseregeringens namninsamling kom. DFFG jublade. Äntligen hade Hela Svenska Folket enats. Där saknades inte ens reservkaptenen Bomanssignatur. Att sen namninsamlingen lät bli att utpeka vem som var angripare, att den var ett led i sossarnas försök att leda vietnamrörelsen till (s)-märkta valurnor – detta bekymrade inte DFFG-ledningen. Anrättningen kröntes med parollen ”Sverige för fred i Vietnam”, som nu blev en ny ärtbössa i DFFG:s söndertrasade vapenarsenal.
”Bekämpa USA-imperialismen”, ”stöd Vietnams folk på deras egna villkor”, ”USA ut ur Indokina” – DFFG:s tre ursprungliga grundparoller, ställdes i mitten av 60-talet i hård kamp mot sossarnas och pacifisternas ”Fred i Vietnam”. Dessa tre paroller fick i januari i år stryka på foten för parollen ”Sverige för fred i Vietnam”.
Cirkeln är sluten.
Var botten nådd? Kunde urartningen gå längre? Man får säga vad man vill om DFFG-ideologerna, men konsekventa är dom. Ska politiken vara under isen så ska det vara konsekvent. Som DFFG:s huvudparoll under våren fick vi se ”Erkänn PRR – folkets regering”. Detta är ingen ny paroll. Och den är bra! Många stöder kravet på att regeringen ska erkänna PRR som den enda representanten för folket i södra Vietnam. Regeringen vägrar, och visar på så sätt klart en imperialistisk regerings oförmåga att kunna ge ett konsekvent stöd till en rörelse som bekämpar USA-imperialismen.
Men tidigare har parollen alltid kompletterats med ”Bryt med Saigon”. Detta har varit en självklarhet. Det har sedan PRR bildades 1969 bara funnits en regering som har representerat det sydvietnamesiska folkets intressen. Detta är PRR. Saigonjuntan har aldrig representerat något annat än USA-imperialismens intressen i Vietnam. Men nu har DFFG tänkt ont på den här punkten. Nu menar DFFG att regeringen ska kunna erkänna PRR och behålla de diplomatiska relationerna med Saigonjuntan. En fantastisk tanke! Det skulle alltså nu finnas två regeringar som båda kan göra anspråk på att representera folket. Eller är det så att folket i Saigonjuntans områden har andra intressen än folket i de befriade områdena?
Varför ändrade DFFG linje? Detta har naturligtvis att göra med DFFG:s utveckling mot att bli en liten vänlig påfösare till Sveriges imperialistiska regering. Eller som en ledande DFFG:are i Göteborg sa: ”Vi måste göra det så lätt som möjligt för regeringen att erkänna PRR”.
Parollen ”Bryt med Saigon” är en DFFG–paroll som kom bort. Ännu en.
Who’s next?
Detta är den tredje artikeln i en serie på fyra avsnitt om Vietnamkrigets historia. Denna får betraktas som ett inlägg i en diskussion som vi för inom SKI och som vi anser som mycket betydelsefull. SKI i dess helhet står därför inte för denna analys och detta gäller även de flesta andra analyser som publiceras i INDOKINA Detta speglar för övrigt helt SKI:s karaktär som enhetsorganisation (se även faktarutan på första sidan).
1954 slöts Genève-avtalet om Indokinas framtid. Efter nio år av blodiga strider hade det vietnamesiska folket i grunden besegrat de franska imperialisterna och deras lakejer. Men Vietnams överlägsna styrka på det militära och politiska fältet återspeglades inte i avtalet. Genom internationella på tryckningar tvingade man fram en kompromiss: landet skulle provisoriskt delas vid 17. breddgraden. Norr därom skulle befrielsearmén och regeringen från 1945 ha makten, söder därom skulle den franska marionettregeringen styra tills vidare. Inom två år skulle man hålla en allmän folkomröstning för att utse en gemensam regering och därefter skulle landet enas igen. Genom denna kompromiss lades grunden till ett nytt Indokinakrig. Imperialismen var slagen, men inte utdriven. Intrigerna började omedelbart för att skaffa nya imperialistiska fotfästen i området.
Men det skedde en rollväxling. Den franska imperialismen var urholkad och kraftlös. Den hade sett sina bästa dagar. Den kunde inte återkomma. I stället var det en ny girig imperialistisk makt som på allvar trädde in på scenen, en makt som tidigare diskret hållit sig i bakgrunden men invecklats i kriget genom att bekosta en allt större del av de franska krigsansträngningarna. Det var USA som nu började skaffa sig kontroll över södra Vietnam. De närmaste aren ägnades åt ett intensivt och väl planerat infiltreringsarbete. Alla ursäkter om att USA blev insyltat i Vietnam genom en serie ”olyckliga omständigheter” håller inte streck när man undersöker dokumenten. Det kan vara av intresse att här närmare dröja vid hur USA kom in i landet – det finns klara paralleller bakåt till fransmännens återkomst 1945 (se föregående nummer av INDOKINA) och vi kan också få hållpunkter för den strategi som ledningen i Vita Huset och Pentagon nu utarbetar utifrån det nya avtalet att bita sig fast i Vietnam.
Idag finns det en rik dokumentation över hur infiltrationen gick till. För några är sedan skulle historikern ha tvingats dra indirekta slutsatser, formulera hypoteser och spekulera över sannolika strategier (så som vi måste göra för att förstå dagens politiska händelser). Men nu finns dokumenten på bordet. För två år sedan publicerade New York Times delar av ”Pentagonpapperen”, som dels bestod av en utförlig historik över USAs engagemang i Vietnam som skrivits av några av USAs bästa historiker och dels av dokument som belyste denna historik. Det var topphemliga papper som enbart användes för internt bruk inom de högsta kretsarna i Pentagon. När skandalen var ett faktum tvingade några liberala kongressmän igenom en fullständig publicering av hela dokumentsamlingen. Dessa dokument är en mycket intressant läsning för att man ska förstå hur USA-imperialismen konkret arbetar för att få kontroll över ett land.
Utgångspunkten för USA-imperialismens strategi var att Viet Minh visserligen gjort eftergifter i Genève, men inte tillräckliga eftergifter för att man skulle kunna vara nöjd med läget. Det fanns ingen garanti för att läget skulle stabiliseras av sig självt. De stipulerade valen var en stor fara för att marionettregeringen skulle sopas bort. Den amerikanske delegaten i Genève fick order att inte skriva under avtalet. I de högsta kretsarna i Washington talade man t.o.m. om avtalet som en ”katastrof”. Vid ett brådskande sammanträde i Washington i augusti 1954 fastställde man ett konkret program för att USA skulle överta fransmännens roll i landet. USA skulle nu inte längre ge sin ”hjälp” genom ombud, utan definitivt manövrera ut fransmännen och börja agera mer aktivt. Militärt skulle man nu öka hjälpen kraftigt, likaså skulle den ekonomiska ”hjälpen” intensifieras. Detta skulle slutligen kombineras med en politisk omorganisering av regeringen i södra Vietnam, samtidigt som man skulle inrikta sig på att på lång sikt störta regeringen i norr och om möjligt återvinna hela landet.
Order gick ut om de nya direktiven. De imperialistiska baserna i Asien aktiverades. En av de första uppgifterna i denna nya strategi var att inleda en intensiv ”psykologisk krigföring” i Vietnam. Bland dokumenten från Pentagon finns en mycket intressant rapport från en av USAs agenttrupper, SMM/Saigon Military Mission/, som beskriver sin verksamhet i Vietnam under 1954 och 1955. Denna rapport ger en utomordentlig inblick i hur USA bedrev den psykologiska krigföringen, vilken syftade till att stärka marionettregeringen, förvirra folket och försvaga Viet Minh. Vilka medel använde man i detta värv? Ur rapporten kan man få fram följande huvudsakliga verksamhetsområden:
– falsk ryktesspridning. CIA-rapporten ger ett exempel på hur man arbetade (och hur det kunde gå när man arbetade i ett land där befolkningen var politiskt medveten och fientlig mot imperialismen): ”Den första rykteskampanjen var en försiktigt läckt historia om att kommunistkinesiska regementen i Tonkin vidtagit repressalier mot en Viet Minh-by, där kineserna våldtagit flickorna. (Detta) återuppväckte minnen av nationalistkinesiska truppers beteende före 1945 och bekräftade vietnamesernas fruktan för kinesisk ockupation under Viet Minhs styre. Historien skulle läckas av soldater tillhörande den vietnamesiska armens psykkrigavdelning i Hanoi. Soldaterna erhöll sina instruktioner under tystnad, kläddes i civila kläder, gav sig iväg på uppdragen och återvände aldrig. De hade deserterat till Viet Minh.” Man spred också ut ett rykte bland fångarna i söder att de vid den förestående fångutväxlingen skulle skeppas till Kina som slavarbetare. Inte heller denna rykteskampanj lyckades.
– spridande av falska flygblad. Så konstruerade CIA-gruppen bl.a. flygblad som falskeligen undertecknades med Viet Minhs namn och som hotade med repressalier mot civilbefolkningen. ”Dagen efter spridandet av dessa flygblad tredubblades antalet registreringar av flyktingar. Två dagar senare var den vietnamesiska valutan värd hälften av värdet före flygbladen”, konstaterar man förtjust i rapporten, där man också berättar att förfalskningen var sa skickligt gjord att t.o.m. lokala Viet Minh-kadrer trodde på dem.
– utnyttjande av folklig vidskepelse. ”Bemärkta vietnamesiska astrologer anställdes för att skriva förutsägelser om kommande katastrofer för vissa ledare inom Viet Minh och om Viet Minhs verksamhet. Och att förutsäga enhet i söder. Detta arbete utfördes under ledning av löjtnant Philipps och baserades på vår teori om hur man kan utnyttja astrologin för psykologisk krigföring i Sydostasien. Exemplar flögs till Haiphong och smugglades sedan in i Viet Minhs områden.”
– sabotage. ”Mot slutet av månaden /sept.1954/ blev det känt att det största tryckeriet i norr ämnade stanna i Hanoi och arbeta med Viet Minh. SMM gjorde ett försök att förstöra de moderna pressarna, men Viet Minhs säkerhetsagenter var redan på plats i tryckeriet och omintetgjorde försöken.” Rapporten berättar också om mera lyckosamma sabotage: ”Den norra gruppen hade tillbringat de sista dagarna i Hanoi med att förorena bussbolagets oljeförråd, så att motorerna gradvis skulle bryta samman. De hade vidtagit de första åtgärderna för fördröjt sabotage mot järnvägarna (vilket krävde samarbete med en speciell CIA-grupp i Japan som utförde sin del briljant), och gjort detaljerade anteckningar över potentiella mål för framtida paramilitära operationer. (USAs inställning till Genève-avtalet förhindrade dock SMM att utföra de sabotagehandlingar de förordade mot kraftverk, reningsverk, och pumpstationer för vattenförsörjning, hamnar och broar).
– insmuggling av agenter i norr. Agenter utbildades och sändes sedan norrut. ”Infiltrationen utfördes i försiktiga steg under en 30-dagarsperiod, en framgångsrik operation. Medlemmarna i gruppen blev normala medborgare, som utförde sina alldagliga göromål, på ytan.” Dessa agenter försågs med radioapparater, vapen och sprängämnen.
Allt detta var olika försök att undergräva moralen hos befolkningen, försök som dock till stor del misslyckades genom befolkningens politiska medvetenhet och vaksamhet. En annan viktig del av CIA-gruppens verksamhet var att försöka höja moralen och kampandan hos marionetterna i söder, vilket var en nästan lika hopplös uppgift. CIA-rapporten berättar hur man bokstavligt talat fick ta den härskande klassen i kragen för att den inte skulle rymma fältet: ”En grupp av godsägare och militärer i söder, som talade om att emigrera till Madagaskar, övertalades av SMM att stanna på sina gärdar.” Utöver dessa övertalningsförsök, utarbetade CIA-gruppen också en plan för landets pacificering, en plan som inbegrep hade en upprustning av armén och sociala ”reformer” för att ändra samhällets uppbyggnad.
Därmed är vi inne på den större ram inom vilken denna CIA-grupp och andra liknande grupper arbetade. USAs långsiktiga målsättning var att hindra Vietnam från att gå förlorat från imperialismen. Man hade all anledning att frukta att de stipulerade valen 1956 skulle gå till Viet Minhs favör (de amerikanska uppskattningarna var att 80% av befolkningen skulle stödja Viet Minh), och därför gällde det att hindra dessa val att komma till stånd. Det var en kapplöpning med tiden, men USA vann den. Man kan säga att de i detta hade god hjälp av avtalets vaga karaktär. Den paragraf som talade om framtida val var bara en symbolisk del av avtalet. Man hade inte ens brytt sig om att inrätta någon myndighet som skulle kunna iscensätta valet. Desto lättare var det för USA att sabotera förberedelserna för dem.
Men också de andra delarna av avtalet var lika vaga. Omedelbart efter 1954 påbörjade USA en intensiv återuppbyggnad av den sydvietnamesiska armen. Här bröt man mot alla delar av avtalet. I detta hade stadgats att ingen av de vietnamesiska regeringarna tick ingå en allians med främmande makt, upprätta militära baser på sitt territorium eller ta emot utländsk militär hjälp. Dessa bräckliga paragrafer hindrade inte USA, som inom några få år hade byggt upp en jättearmé i Saigon. Denna armé, som också förstärktes av en stor poliskår, blev ryggraden i marionettregeringen. 80% av USAs ”hjälp” gick till upprustningen av säkerhetsstyrkorna resten till skapandet av en infrastruktur för denna armé (byggandet av vägar etc.).
Redan från början stod det klart att marionettregeringen endast skulle kunna hälla sig kvar vid makten med terror. Dess sociala stöd var för litet för att tillrita en demokratisk regim. Den stöddes endast av ett litet skikt av rövare, opiesmugglare, bordellägare, religiösa sekter, godsägare och anställda inom statsapparaten. Det fanns inga breda skikt inom landet som ville ge regeringen sitt stöd. Regeringen kunde inte heller stabilisera läget. Ekonomiskt sett innebar inte heller den amerikanska hjälpen” någon fördel. Snarare tvärtom: den ökade inflationen i landet och skapade en serie improduktiva sektorer i näringslivet. Sydvietnam, som tidigare varit en av världens största exportörer av ris, fick t.o.m. börja importera ris för att föda befolkningen!
Den terror regeringen släppte lös ledde till att det redan 1959 fanns 100.000 politiska fångar i landet. De som drabbades av terrorn var dels arbetarna och de intellektuella i städerna, dels bönderna på landsbygden. Det var inom den sist nämnda sektorn som regeringens politik först fick sociala verkningar. Under kriget mot fransmännen hade Viet Minh genomfört jordreformer i de områden man befriat. Här hade godsägarnas jord exproprierats (beslagtagits) och överförts till bönderna. När Genève-avtalet trädde i kraft, kontrollerade Viet Minh fortfarande 60-90% av byarna i södra Vietnam (enligt franska beräkningar). Dessa områden ockuperades nu av marionettregeringens styrkor.
Därpå började omorganiseringen av makten i byarna. Regeringen genomförde sin ”jordreform”. Det var en förändring tillbaka till de gamla tiderna. Jordägarna fick tillbaka sin jord eller tvingade till sig ”ersättning” för exproprierad egendom. Den förhatliga jordräntan trädde åter i kraft. Jorden togs ifrån bönderna. Enligt Vietnam-kännaren Bernard Fall ägde 2% av befolkningen 1958 45% av jorden. Den feodala strukturen inom jordbruket hade återupprättats. Samtidigt slog man sönder byns politiska uppbyggnad. Byråden krossades och ersattes av administratörer från Saigon, som inte kontrollerades av befolkningen själv. Revolutionens vinster hade omintetgjorts.
Denna återerövring av produktionsmedlen och den politiska makten väckte naturligtvis motstånd hos bönderna. Men detta motställd tog sig under de första åren endast passiva former. Marionettregeringen lyckades ockupera de befriade områdena i söder utan att möta väpnat motstånd. De tog tillbaka jorden och planterade agenter i byarna, vilka sedan handplockade alla missnöjda element. Fängelserna fylldes av protesterande bönder. Samma fenomen inträffade i städerna, där marionettregeringen snart fann sig fullständigt isolerad från arbetarklassen och småbourgeoisin.
Under många år spred USA en propagandamyt om att ”kommunisterna” systematiskt underminerade södra Vietnam genom infiltration, sabotage och uppror för att hindra ett annars lyckosamt demokratiskt experiment. Det amerikanska engagemanget var ett försök att stoppa denna underminering. Ingenting kan emellertid vara mer fjärran från sanningen än detta. Pentagons egna dokument lämnar en samstämmig bild. Det var USA som redan från början gick in för att sabotera Genève-avtalet. Snarare kan man kritisera de vietnamesiska kamraterna för att de tog till vapen för sent – de hade alltför länge illusioner om att Genève-avtalet skulle hållas av motparten. Befrielserörelsen fick en försening på flera år. Marionettregeringen lyckades nästan radera ut den politiska kadern på landsbygden i Vietnam innan man vaknade till motstånd. Viet Minh gav sina anhängare order att inte göra motstånd i söder – man skulle avvakta tidens gäng. Det var en allvarlig felberäkning.
När upproret väl startade, var det inte planlagt eller samordnat. Tvärtom var det spontant och illa förberett. Enstaka Viet Minh-medlemmar och politiskt medvetna bönder gjorde motstånd när marionettregeringens soldater närmade sig deras by. De tog till vapen, flydde in i skogarna och upp i bergen och bildade guerilla-enheter. Tveksamt tog dessa enheter kontakt med varandra och bildade större enheter. Man började angripa militära baser för att erövra vapen. Först 1959 hade man nått så långt att man kunde säga att striderna fördes i större skala. Året därefter, i december 1960, kunde man samordna motståndsaktiviteten över hela landet och bilda en nationell organisation, Nationella Befrielsefronten. FNL hade skapats. Kampen kunde nu fortsätta i mer organiserade former.
K.Å.A.
[1] Finns på marxistarkiv.se: Vietnameserna och ”Nixondoktrinen” – ett dokument – Red