Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
är för närvarande SKI:s tidning. Inflytandet på tidningen är endast regionalt. Vi hoppas dock att detta blir det enda numret, och att en nationell tidning kommer istället.
Principen för tidningens utformning – som också kommer att gälla för den kommande nationella tidningen – är den, att osignerat material står SKI (som organisation) för. Signerade artiklar tar upp och vinklar frågor på ett sådant sätt att de ej kan representera SKI:s uppfattning.
Tidningen kommer alltså att uttrycka olika åsikter i en rad frågor, och på en rad olika punkter, t ex beträffande inställningen till Kina och Sovjet, till utvecklingen i Indokina, etc. Denna uppläggning av tidningen tror vi också speglar organisationens karaktär. Samtidigt som den ger utrymme för ett brett enhetligt material tillåter den ”individuella” analyser.
SKI är en organisation som organiserar aktivister i ett arbete till stöd för den indokinesiska befrielsekampen. Arbetet utvecklas från en politisk plattform som kan sammanfattas i följande huvudparoller:
SEGER ÅT DE INDOKINESISKA BEFRIELSERÖRELSERNA!
USA UT UR INDOKINA!
FÖRSVARA DRV!
KAMP MOT IMPERIALISMEN!
INTERNATIONELL SOLIDARITET INTERNATIONELL KAMPENHET!
Samtidigt som SKI uppmanar till ett villkorslöst materiellt och politiskt stöd till de indokinesiska befrielsekämparna så vill vi genom diskussioner, propaganda och aktioner öka medvetenheten om Indokinakrigets orsaker, om befrielsekampens utvecklingsmöjligheter och betydelse, om imperialismen, och då i synnerhet USA-imperialismen och dess samband med den svenska imperialismen, om den svenska regeringens hyckleri, om Kinas och Sovjetunionens hållning, m m.
SKI är en självständig organisation. SKI är dock positiv till, och strävar efter samarbete med andra organisationer och grupper som solidariserar sig med befrielsekampen i Indokina. Den ledande principen vid ett sådant samarbete är: Enighet i handling, utan att någon organisation förmyndaraktigt dikterar utformningen av samarbetet och helt utplånar andra organisationers ”identitet”. Varje annan organisation som accepterar samarbete med SKI på en s k minimiplattform (organisationernas minsta gemensamma nämnare) har därför rätt att framföra egna krav och paroller som ligger vid sidan om, går utöver men inte strider emot denna plattform.
SKI:s inre liv kännetecknas likaså av demokrati. Stödjer du ovanstående huvudparoller så har du full frihet att själv eller tillsammans med andra SKI:are propagera och arbeta för din inställning till de händelser och företeelser som inte preciseras av huvudparollerna. SKI är en öppen aktivistorganisation, vilket innebär att alla som är beredda att arbeta aktivt eller aktiv arbetar med SKI kan delta på alla möten, t ex stormötena. Medlemsskap i SKI söks individuellt. SKI bildades i september i år av medlemmar och sympatisörer till olika vänsterorganisationer från Göteborg, Borås och Uddevalla. Alla insåg det nödvändigt med en militant och självständig anti-imperialistisk organisation som arbetade med uppgiften att utveckla största möjliga stöd till de indokinesiska befrielserörelserna samtidigt som den skolade aktivister i politiskt arbete och ökade medvetenheten om imperialismens karaktär.
DFFG har onekligen varit den kraft som utvecklat och drivit fram den svenska solidaritetsrörelsen, och som samtidigt gjort kampen i Indokina så påträngande aktuell för så många. Samtidigt har DFFG också spelat en utomordentligt stor roll för hela den nya radikalisering som under senare år ägt rum i Sverige. De senaste åren har dock medfört en uppsplittring av DFFG:s styrkor, vilket i sin tur drivit in DFFG i positioner och ställningstaganden som är mycket tvivelaktiga. Vi skall här helt kort beröra denna utveckling och hoppas att kunna återkomma senare med en mer omfattande kritik, kanske i broschyrform.
DFFG var tidigare en självständig solidaritetsorganisation med en politisk plattform som uteslöt alla tankar på kompromisslösningar av Indokinakriget – Seger åt de indokinesiska befrielserörelserna var ett självklart perspektiv. För att kunna få med så många människor som möjligt i vietnamdemonstrationerna har DFFG emellertid tonat ned segerperspektivet, och även andra paroller som DFFG, ofta felaktigt, tror ”skrämmer bort” folk (t.ex. parollen ”Bekämpa USA-imperialismen).Kvar står endast (i stort sett) huvudparollen USA UT UR INDOKINA, en paroll som inte riktar uppmärksamheten på några andra villkor än att USA skall dra bort sina trupper från Indokina. Vi anser visserligen denna paroll som utomordentligt viktig, i synnerhet idag när USA vräker ner bomber över hela Indokina, men vi ser den som en delparoll, en otillräcklig paroll, som måste kompletteras med andra.
Det allvarliga med denna DFFG:s politiska högerglidning är framför allt att DFFG inte på något sätt tycks ta hänsyn till den anti-imperialistiska solidaritetsrörelsens dubbla funktion: att den dels utgör ett direkt och konkret stöd för de anti-imperialistiska befrielserörelserna och dels fungerar som en politiskt radikaliserande kraft i det svenska samhället självt. DFFG har stirrat sig blinda på den ena funktionen (de påverkar varandra förvisso), och reducerat det hela till enbart ett kvantitativt problem: Att samla så många som möjligt bakom sina egna krav. Vad dessa krav sedan uttrycker går sedan att modifiera nästan hur som helst – eller? DFFG:s politik har heller inte visat sig innehålla den formel som skulle öka uppslutningen i demonstrationerna. Vi får nämligen inte stirra oss blinda på utvecklingen i Stockholm, där manifestationerna verkligen varit omfattande, utan måste också se på utvecklingen ”ute i landet”. Och med DFFG:s måttstock mätt har denna utveckling varit i det närmaste katastrofal på många orter (vissa demonstrationer i Göteborg har endast samlat några hundra entusiaster).
Det mest ”framgångsrika” sättet som DFFG använt för att nå ”maximal slagkraft” är emellertid mer sinnrikt (och förnuftigt) – man har sökt samarbete med andra organisationer. Men i sin iver att få samarbetet till stånd har man varit beredd att offra varje uns av självständighet. För att t ex nå enhet med socialdemokraterna (1:sta maj och senare) stoppade man undan alla krav och paroller som socialdemokraterna tyckte var för ”Utmanande”, man började ta tillbaka allt ”styggt” man tidigare sagt om socialdemokratin och försäkrade t o m skriftligt att man i huvudsak anser regeringens vietnampolitik riktig. Vi menar inte att det vore felaktigt med ett samarbete med socialdemokratiska organisationer, men vi menar att ett sådant samarbete måste ske utan att vi helt och hållet förlorar vår politiska och organisatoriska självständighet, utan att vi måste gömma all vår kritik av den svenska, imperialistiska regeringen. För DFFG:s del vore det väl bäst att man tog konsekvenserna av sin politik och gick in i SAP, eller rättare sagt, SAP:s kommitté för Vietnam.
En sak som emellertid länge kännetecknat DFFG är dess sekterism, precis som mycket annat, inplanterad och uppmuntrad av KFML. Denna har under åren som gått varit av olika karaktär, riktad sig än mot den ena gruppen, än mot den andra. Idag riktar den sig främst åt vänster, och har resulterat i att den ena vänsterorganisationen efter den andra givit upp sitt stöd till DFFG. DFFG har på många platser helt enkelt vägrat samarbete om dom inte själva fått diktera villkoren Under senare år har vi därför ofta fått beskåda en rad demonstrationer där olika grupperingar varit ivriga att föra fram sina paroller och sin politik för att mötas av DFFG:s politiska ”poliser” och avskärmas från demonstrationståget; många rumphuggna demonstrationer har tågat fram på dom svenska gatorna. Samtidigt har en slags sekterism också existerat inom organisationen, där abnorma politiska ”avrättningar” lett till flera uteslutningar. Så, DFFG kunde aldrig vara ett alternativ för oss. Det är emellertid inte uteslutet, tror vi, att DFFg i förutsättningen kan komma att ta initiativet till politiskt korrekta manifestationer. Vi kommer då att stödja dessa. Vår inställning till DFFG är emellertid den att vi betraktar DFFG som en (1) bland andra solidaritetsorganisationer.
Beträffande SFIF, KFMLr:s f d vietnamorganisation, behöver vi endast konstatera att den i konsekvens med sin sekterism förvandlats till moderorganisationens ungdomsavdelning.
SKI kommer inte att favorisera eller flirta med någon annan speciell organisation. Vi ser oss som en del av hela den svenska och internationella vietnamrörelsen och hoppas kunna bli en livskraftig solidaritetsorganisation, som varken låter sig förföras av ”det stora partiet” eller av någon vänstersekt,
Stödet åt de indokinesiska befrielserörelserna och DRV kommer vi i första hand att utveckla genom propagandaspridning (tidning, flygbladsutdelning m m). Basgrupperna, indelade efter skola, arbetsplats eller bostadsort, skall här ges stor självständighet i arbetet, och vi kommer att göra allt för att utnyttja och arbeta med alla tänkbara propagandaformer (t ex gatuteater, film, ”teachins”, informella möten, rörliga, ”flygande” demonstrationer) som kan underlätta för oss att sprida en förståelse om vad som händer i Indokina. Bössinsamlingar är något som vi också kommer att hålla igång med ständigt.
Det direkt uttalade stödet för befrielserörelserna kommer givetvis också att kompletteras med aktioner och demonstrationer mot framför allt USA-imperialismen, genom aktioner mot amerikanska symboler och annat som har med USA-imperialismen att göra. För att demonstrera imperialismens och kapitalismens internationella karaktär kommer vi att delta i internationella solidaritetsdemonstrationer och även stödja befrielserörelser i andra delar av världen.
FÖR EN LIVSKRAFTIG SOLIDARITETSRÖRELSE – GÅ MED I SKI
Det är omöjligt att förstå Nixons Vietnampolitik om vi inte också försöker aktualisera frågan om ”det diplomatiska spelet” mellan USA-Kina-Sovjet. Med en sådan diskunion riskerar vi visserligen att irritera och förarga en del svenska vänsterorganisationer, framförallt de som alltid betraktat Kina som ”socialismens orubbliga bålverk”. Men det enda alternativa sättet för mig att diskutera Nixons diplomatiska strategi skulle vara att inte diskutera den alls, d v s tystnad, och onekligen en ganska pinsam sådan. De mer radikala svenska tidningarna har dessutom överhuvudtaget varit mycket sparsamma i sina försök att lägga ihop pusselbitarna. Jag vill därmed inte antyda att det som här följer är någon särskilt märkvärdig bild, snarare en injektion för fortsatt diskussion - en diskussion jag gärna ser fortsättningen på här.
Utgångspunkten är Nixons vårresor till Peking och Moskva. Vad hade Nixon i kikaren? Vilka garantier trodde han sig kunna få, och vilka fick han egentligen? Det är uppenbart att Nixon-administrationen ständigt måste bekymras av följande fråga: Hur mycket kan vi trappa upp kriget i Vietnam innan Kina och/eller Sovjet griper in militärt; massivt, disciplinerat och med avsikten att hjälpa befrielserörelserna till en så snar seger som möjligt ? Redan 1965 hade USA fått svar som bl a förvånade den dåvarande presidenten. Efter den kraftigt ökade truppinsatsen och bombningarna av Nord-Vietnam sa Johnson: ”De mest intressanta reaktionerna är naturligtvis de som 'blockländerna' stod för. Som CIA:s oktoberrapport 1964 förutsade, var de två kommunistiska huvudmakternas reaktioner på USA:s begränsade repressalieaktioner relativt återhållsamma. Både Moskva och Peking uppmanade till mer ospecificerat stöd till Hanoi...” Beträffande Sovjet borde de amerikanska strategerna inte ha saknat mer klara tecken: De sovjetiska ledarna hade sedan många år tillbaka sällan tvekat att sätta statsintressen före ett villkorslöst stöd till revolutionära rörelser. Och om så USA gick Sovjet till mötes på punkter som inte direkt berörde Vietnam, så skulle det kanske vara möjligt att Sovjet inte ingrep alltför aktivt mot USA:s vietnampolitik...?
Det mer oklara och osäkra kortet i Nixons diplomatiska spel var då snarare Kina. Det är dock mycket troligt även här att Kinas agerande i en rad olika situationer och länder – Pakistan; Ceylon t ex – fått många att uppfatta en färgskiftning – i vilket fall som helst måste Nixon ha sett Kinas utrikespolitik som ett bekännande av färg, som ett bevis på att Kina inte var ute för att sprida revolutionen i varje läge, till varje pris. Dessutom hade Kina länge varit hänvisat till internationell isolering, en isolering som de kinesiska ledarna började bli alltmer angelägna ork att häva. Ett utspel av Nixon, följt av förbättrade relationer USA-Kina, skulle därför kunna öppna vägen för den önskade kinesiska islossningen ( idag kan vi också konstatera att detta blev resultatet, ex Kinas inträde i FN och den nu nyligen snabba uppgörelsen med Japan). Med denna bakgrund var det också självklart att Nixon var tvungen att först besöka Peking, sedan Moskva.
Både de kinesiska och sovjetiska ledarna mötte alltså Nixon; och skålade i champagne (om det nu betyder något). Överenskommelser, antagligen både outtalade och offentligt deklarerade, kom till stånd. Beträffande Sovjet är det inte ovanligt med överenskommelser med USA. Jag vill heller inte påstå att överenskommelser med just USA skulle vara förkastliga, eller att enbart Nixon dikterat villkoren och motparten accepterat. Den kritik mot Sovjet som är berättigad riktar sig mot överenskommelsens huvudsakliga innehåll (samförståndet) och det faktum att de utan protest från de sovjetiska ledarna undertecknades strax efter det att USA-imperialisterna genomfört sin hittills mest utmanande aktion – mineringen av Haiphongs hamn. Mer överraskande var det då att Kina gått Nixon till mötes, ty även om det skulle vara en kinesisk ”diplomatisk offensiv” vi här bevittnade – som våra maoistiska vänner hävdar – så kan ingen komma ifrån att denna offensiv också krönt Nixon med många lagrar och avsevärt förbättrat hans positioner i Vietnam, där USA-imperialisterna uppenbarligen får härja nästan hur som helst och endast hotas av vietnameserna själva.
Också jag inser att varje socialistisk stat måste göra kompromisser, men ett uteblivet motstånd mot imperialistisk aggression har oftast den konsekvensen att de imperialistiska krafterna – snarare an att blidkas – stimuleras, stärks och samlar sig till nya angrepp. Faran för världskrig är ofta överdriven vid dessa ”första” konfrontationer, snarare ökar risken med alltför många eftergifter till imperialismen.
Varje politiskt intresserad person måste också idag fråga sig hur Kinas utrikespolitik hänger ihop med dess inrikes förhållanden.. Jag tänker inte göra något analysförsök, utan tänker endast genom den amerikanske kritikern David Horowitz peka på ett par relevanta förändringar (Ramparts,aug-72). ”...de gängse kinesiska reaktionerna (eller frånvaron av reaktioner) på Washingtons upptrappning av kriget i Indokina är uppenbarligen inte en reflex av kinesisk svaghet, som många inom vänstern påstår, utan de härstammar från ett avsiktligt politiskt val. Ty Kina var betydligt svagare visavi USA på den tiden dess hållning var mer militant, exempelvis när Kina bistod med trupper i Korea 1951, när det besköt öarna Quemoy och Matsu 1955 och 1958, och då framkallade en internationell kris av första rang, eller när det genom en kraftfull vedergällningsaktion tog itu med den indiska armén under gränsstriderna 1962. De politiska – i motsats till de militära – orsakerna till Kinas nuvarande fogliga hållning, kan kanske bäst förstås genom alla uteblivna demonstrationer som svar på mineringen av Haiphongs hamn. Detta kan ställas i kontrast till Kinas svar på invasionen i Kambodja, för bara två år sedan, då en miljon demonstranter marscherade fram på Pekings gator. Även inom ramen för nuvarande försiktiga förbindelser skulle en sådan demonstration varit i sin ordning”. Bakom dessa förändringar ligger en förändrad utrikespolitik, som i sin tur, menar Horowitz, är resultatet av en politisk kamp inom det kinesiska kommunistpartiet, en kamp som bl a eliminerat Lin Piao. Det förstnämnda är tecken, och tydliga sådana, på att det skett en förändring i de kinesiska ledarnas hållning. Hur det är med det sistnämnda måste en djupare analys klarlägga.
I denna tid av fördrag, överenskommelser och vänskaps betygelser mellan olika stater är det emellertid en relation som tycks helt orubblig, helt låst, helt frusen: den mellan Kina och Sovjet. (De ideologiska, sociala och politiska orsakerna till denna mycket komplexa splittring har jag absolut inga möjligheter att gå in på – ett försök att klarlägga denna ”spricka” är dock utomordentligt angeläget, och det är skandalöst så lite material marxister har kunnat frambringa om detta mycket infekterade område). Det tycks dessutom som om hela den nuvarande utvecklingen avtecknar sig mot denna ”spricka”. Nixon har utnyttjat den och till fullo insett vad en ”enhetsfront” mellan Kina och Sovjet skulle ha betytt för de vietnamesiska kämparna. Nixon har istället manövrerat fram en sådan ”enhetsfront” mellan de båda staterna när det gäller reaktionen på hans eget fräcka intrigerande. Men som I.F. Stone konstaterar i New York Review of Books (21 sept 72):
”Om splittringen mellan Kina-Sovjet utgjort ’grunden’ för Nixons ’lyckade’ manövrer, så har den paradoxalt nog även givit vietnameserna en styrka och självständighet som de annars inte haft. Kina och Sovjet är nämligen båda engagerade i en kamp om inflytandet i Asien och ’tredje världen’ i allmänhet. Ingen av dem kan avbryta understödet till Hanoi utan att enormt öka den andres prestige på bekostnad av sitt eget inflytande i alla freds- och antiimperialistiska rörelser. Det finns en gräns bortom vilken Kina och Sovjet inte längre kan gå Nixon till mötes”.
Hanoi har också varit medvetet om Nixons politik och uttalat sina varningar. I Nhan Dan 17 aug, en dagstidning i Hanoi, skriver man att Nixon försöker utnyttja splittringen mellan ”huvudkomponenterna i det socialistiska systemet ... för att ge USA-imperialisterna total frihet att med våld stoppa de nationella befrielserörelserna”. Samtidigt kommenterar man Nixons besök i Kina och Sovjet genom att rikta en varning åt dessa båda stater. Man säger att befrielserörelsernas seger skall ”tjäna som en allvarlig varning åt de som utgår från tidens stora, ’all-erövrande’ revolutionära tänkande, och som ömkligt sjunker ned i kompromissernas mörka, gyttjiga väg”. (citat ur ovan nämnda artikel)
Det är uppenbart att Nixons diplomati också ingått som en del i försöken att bli återvald som USA:s president. Resorna till Peking och Moskva har ökat hans prestige enormt, och det är inte för mycket att säga att både Kinas och Sovjets hållning bidragit till denna prestigeökning. Nixons motståndare – McGovern – är visserligen också ett borgerligt partis kandidat, men han har ändå ett bortdragande av de amerikanska trupperna från Vietnam på sitt program. Nixon kan emellertid kontra McGoverns Vietnampolitik genom att peka på att det ju är han som dragit hem en massa trupper från Vietnam. Det är inte heller omöjligt att tänka sig en Nixonsk invit till fredsförhandlingar i valkampanjens slutskede, förhandlingar som dagen efter valet inte förpliktigar till något alls.
Med tanke på USA:s relationer till Kina och Sovjet skall jag göra en kort genomgång av några av Nixon-administrationens handlingsalternativ (spekulativa element blir läsaren kanske tvungen att själv gardera sig mot).
1. En intensifiering av kriget för att nå ett snabbt avgörande på slagfältet. En sådan upptrappning måste dock anta både groteska och fruktansvärda former, eftersom befrielsestyrkornas kamp visat sig utomordentligt segerrik; även sedan offensivens inledning överöst också DRV med bomber, så har saigontrupperna inte kunnat registrera en enda framgång. En militär seger skulle därför kräva en fantastisk amerikansk satsning; och endast ett fåtal stridsmetoder och vapen är ännu oprövade. Även om Thieu och flera av hans generaler förespråkat en sådan linje (omvittnat i ex Stones artikel) så aktar sig säkert Nixon mycket noga; världsopinionen och den amerikanska anti-krigsrörelsen skulle reagera oerhört kraftigt, och ”samförståndet” med Kina och Sovjet är naturligtvis av ganska bräcklig karaktär.
2. Ett vapenstillestånd och en snar förhandlingslösning. Detta skulle med tanke på dagens styrkeförhållanden på slagfältet endast kunna möjliggöras genom att USA på något sätt gick PRR/FNL:s fredsplan till mötes, dvs genom ett direkt nederlag för USA, och ett nederlag som samtidigt skulle öppna vägen för en snar socialistisk återförening av norra och södra Vietnam. Det enda sättet att få PRR att modifiera sina krav skulle vara påtryckningar från Kina och Sovjet, dvs någon slags överenskommelse på stormaktsnivå. Men är dessa stater beredda att ta ett sådant steg? Chou-en-lai försäkrade så sent som i våras att någon stormaktskonferens liknande den i Genève 1954 kommer Kina aldrig att deltaga i.
3. En fortsättning av kriget, utan ”upptrappning”, men med ett systematiskt ihållande bombardemang, kanske för flera år framöver, om det visar sig nödvändigt. Att ett sådant perspektiv inte är på något sätt främmande för amerikanska officerare och högre tjänstemän visar I.F. Stone i en övertygande och initierad artikel med rubriken ”Will the war go on until 1976?” (Kommer kriget att fortsätta till 1976) (New York Review of Books, sept 72) Där redovisas uttalanden av den ene toppersonen efter den andre. Där trängs en hel rad utsagor av typen ”Det är sannolikt att ...”. Det finns ingenting som hindrar...” etc., att USA kommer att fortsätta kriget flera år till. En förlängning av kriget innebär dessutom kanske att Nixon tror sig kunna intrigera med Kina och Sovjet ännu mer ohöljt och fräckt. Den kraft som kan hindra Nixons planer är vietnameserna själva. Men även om deras stridsvilja idag enligt rapporter är ”as high as ever” och de kambodjanska och laotiska kämparna stärker sina positioner ofantligt och samordnar sitt arbete med FNL, så är naturligtvis flera års bombardemang ett fruktansvärt perspektiv, vars katastrofala resultat endast kan undvikas genom att befrielsestyrkorna själva intensifierar och utvecklar sin egen offensiv, att de satsar hela sin styrka på ett maktövertagande. Är inte detta det troliga perspektivet?
Bo B.
Den revolutionära kampen i Indokina går nu in i en avgörande period. Aldrig tidigare har frågan om seger eller fortsatt långvarigt krig stått så klar som nu. FNL:s offensiv under våren/sommaren -72 har nått sitt mål: Att krossa ”vietnamiseringspolitiken” genom att slå hål på dess centrala delar – Saigonsarméns reguljära divisioner, de som skulle ersätta USA:s egen armé i södra Vietnam, och det s.k. pacificeringsprogrammet, programmet för att upprätta Saigon-administrationens auktoritet och styre på den vietnamesiska landsbygden.
FNL har aldrig haft några illusioner, vilket inte heller vi får ha, om att i en enda offensiv-stöt kunna krossa USA:s maktpositioner i Vietnam och Indokina. USA:s rent tekniska överlägsenhet är för stor - de enorma baserna i Thailand för B-52orna, 7:e flottan i Tonkinbukten, 6 hangarfartyg, etc.
FNL:s strategi är att skaffa sig en militär styrka på slagfältet och utnyttja den i politisk och diplomatisk kamp mot Nixon och Thieu. Detta har man nu gjort. Medan FNL:s reguljära styrkor malt sönder Saigonsarméns divisioner vid An Loc, centrala höglandet och Quang Tri så har FNL byggt upp sin politiska makt på landsbygden, främst i de områden som varit traditionellt starka fästen för den revolutionära kampen och som är de viktigaste jordbruksprovinserna: Binh Dinh och Quang Ngai vid centrala kustlandet och provinserna i Mekongdeltat. FNL och DRV har vidare genom sin militära kamp tvingat USA till förhandlingsbordet i Paris igen för att där kunna föra den diplomatiska kampen.
Man kan klart se hur tyngdpunkten i FNL:s offensiv har skiftat mellan dessa olika plan. Under april och maj såg vi den starka militära offensiven som fick Saigonarmén att slänga in sina sista reserver och USA att mångdubbla sin bombflotta för att förhindra totalt sammanbrott. Under juni och juli hade FNL en koncentration på uppbygge och konsolidering av de befriade områdena. Under augusti, september och oktober har vi så sett en intensiv diplomatisk aktivitet från FNL:s och DRV:s sida. Och den diplomatiska offensiven blev möjlig först då, efter den militära styrkan upprättats – och efter det att de vietnamesiska kämparna visat att Nixons och Kissingers ”stormaktsdiplomati” i Moskva och Peking inte på något sätt kunde bidra med att lösa vietnamfrågan. FNL och DRV tvingade USA att förhandla direkt och enbart med dem själva.
I den diplomatiska offensiven måste man se FNL:s och DRV:s utspel – kravet på en koalitionsregering bestående av tre delar, den långtgående kompromissen att inte kräva Saigonadministrationens upplösning utan enbart Thieus avgång och ett slut på vietnamiseringspolitiken, frigivandet av de tre piloterna, etc. – som försök att omsätta militär styrka i södra Vietnam i politiska vinster vid förhandlingsbordet, där Nixon skulle tvingas uppge den svaga position han har.
Om den diplomatiska offensiven inte leder till resultat kommer FNL att gå till förnyad militär offensiv. Perspektivet på en ny stor offensiv i södra Vietnam i slutet av oktober och början av november verkar därför troligt.
Nixon kommer inte att gå med på PRR:s fredsförslag som läget är nu. Han har gång på gång deklarerat att USA inte ”överger sina allierade” och att ”USA:s ära står på spel i Vietnam”. Nixon vet att USA-imperialismen skulle bli starkt försvagad av ett nederlag i Indokina och han är beredd att gå mycket långt för att undvika det. Samtidigt vill han dämpa fredsopinionen i USA och ta vind ur seglen på McGoverns valskuta genom att låta Kissinger föra hemliga förhandlingar med DRV i Paris. Nixons avsikt med förhandlingarna är att få ökat stöd i valrörelsen och att slå dunster i ögonen på den internationella opinionen mot kriget. Dubbelspelet blir tydligt om man ser de nya upptrappningar av kriget han samtidigt gör: skickar två divisioner av USA:s modernaste attackplan till Thailand (F-111, ett plan som kan ta 18 ton bomber och flyga på mycket låg höjd i alla väder), och nu det senaste steget att bomba de centrala delarna av Hanoi. De vietnamesiska befrielsekämparna har förberett sig på att förhandlingarna kommer att stranda. De vet också att Nixon har större möjligheter att driva sin krigspolitik efter presidentvalet. Många tecken tyder på en FNL-offensiv innan valet.
Först måste vi konstatera att FNL bevarat sin offensiva kraft trots de mest omfattande terrorbombningar någonsin och trots mineringen av hamnarna i norr. Liksom i den tidigare bombperioden 1965-68 har USA inte heller denna gång lyckats skära av kommunikationslederna från norr till söder. FNL får det material de behöver. En CIA-rapport (citerad i New York Times 12:e september) berättar att en oljeledning byggts från DRV till den strategiskt viktiga A Shau-dalen i södra Vietnam för att underhålla pansarstyrkorna i söder med bränsle, och att det var så gott som omöjligt att bomba ut ledningen eftersom vietnameserna har ett system för omedelbara reparationer. FNL-trupperna får hela tiden nya raketer och granater som sätts in mot Saigontrupperna och mot de amerikanska baserna. Så t.ex. beskjuts Saigontrupperna vid Quang Tri med 2000 granater per dag och ett angrepp för några veckor sedan mot den stora flygbasen Bien Hoa ödelade över 100 flygplan.
FNL har under de senaste månaderna förberett den nya offensiven. I augusti intogs Que Son-dalen söder om Da Nang, den näst största staden i södra Vietnam, och genom detta är Da Nang direkt hotat. I augusti-september har FNL stärkt sina ställningar i Mekongdeltat och runt Saigon. Samma CIA-rapport meddelar att FNL:s reguljära styrkor i Mekongdeltat är de största hittills under kriget, mellan 20 och 30 000 i jämförelse med 3000 för ett år sedan. FNL har vid flera tillfällen skurit av väg 4 som går från deltat till Saigon och som kallas för Saigons navelsträng. Väg 4 går genom My Tho-provinsen, som är ett starkt basområde för FNL, och vid nästa offensiv har FNL möjlighet att permanent skära av vägen och på det sättet isolera Saigon från deltat och därigenom försvåra Saigons försörjning..
FNL har under de senaste veckorna skickat in väpnade förband mycket nära Saigon för att öka trycket på staden. Detta kan man göra därför att offensiven i april kring An Loc och väg 13 norr om Saigon slog hål på den yttre försvarsringen kring staden och möjliggjorde FNL:s inträngande i den ”fästning” som området kring Saigon förvandlats till. Men det viktigaste elementet är att FNL ända sedan kriget mot fransmännen haft starka baser i byarna norr om Saigon (Cu Chi, Ben Cat, m.fl.) där bönderna fortsätter att stödja FNL trots att bombmattorna för många år sedan totalt förintat all bebyggelse och växtgifterna förstört alla skördar. Städerna Kontum och Pleiku i centrala höglandet är omgivna av befriade områden och deras försvarsbaser är intagna av FNL. Båda städerna måste försörjas med helikoptrar.
Vi har alltså det nya läget inför en offensiv i södra Vietnam att alla de tre stora städerna är direkt hotade – Saigon, Hue och Da Nang – och några av de viktigaste provinshuvudstäderna – Kontum och Pleiku – och de två största städerna i deltat – Can Tho och My Tho.
FNL måste gripa det politiskt rätta ögonblicket vid ett anfall av dessa städer för att inte utsätta dem och befolkningen för förödande terrorbombningar. Quang Tri och An Loc har ju totalt ödelagts av USA-flyg och artilleri. Här spelar läget i Laos och Kambodja in. En samordnad offensiv skulle försätta Nixon i en närmast hopplös situation och inför hela världen visa vilket korthus Nixon byggt upp genom att stödja marionettregimerna i de tre länderna.
I Kambodja har FUNK redan startat en offensiv som avser att skära av Phnom Penh från övriga landet. Väg 1, som går från Phnom Penh till Saigon, är avskuren och väg 5 till de risproducerande västra provinserna likaså (dessa är livsviktiga
för Phnom Penh). Samtliga provinser i östra Kambodja, som gränsar till södra Vietnam, är nu så gott som helt befriade vilket förbättrar både FUNK:s och FNL:s stridsmöjligheter, bl.a. kan Ho Chi Minh-leden dras genom dessa provinser ända ner till Mekongdeltat,
I Laos behåller Pathet Lao sina positioner på den viktiga Krukslätten. Denna har tidigare traditionellt gått över i Vientianeregimens och USA:s händer under regnperioden och återtagits av Pathet Lao i torrperioden. Denna gång har Pathet Lao slagit tillbaka den CIA-betalda legoarméns motoffensiv och därigenom fått starkare utgångsläge för nya offensiver i torrperioden. Vid förra torrperioden var Pathet Lao nära att erövra Long Cheng, den centrala basen i hela Laos. centrum för CIA-arméns operationer. Denna gång kan man göra det.
Allting tyder på att vi för första gången kommer att få se en verkligt samordnad offensiv i de tre länderna under nästa torrperiod (november till maj). Det är inte otroligt att den kommer att- inledas före presidentvalet i USA.
Aldrig någonsin har behovet av en internationell solidaritet varit större. Det gäller nu verkligen att konkret försvåra Nixons möjligheter att med utökad terror möta denna offensiv.
SEGER ÅT DE INDOKINESISKA BEFRIELSERÖRELSERNA – SEGER ÅT FNL, FUNK, PATHET LAO
Under många år har det rått oenighet inom den amerikanska anti-krigsrörelsen om hur kampen mot det imperialistiska kriget i Indokina skall föras. Den har gällt plattformen för rörelsen (vilka paroller den bör upprättas kring), taktiska frågor (som förhållningssättet till vietnamesernas diplomatiska utspel och amerikanska presidentkandidater) samt vilka kampmetoder som bör användas. De skilda synsätten reflekteras i inriktningen av de olika aktionerna under hösten.
NPAC, National Peace Action Coalition, försöker bygga bredast möjliga aktioner kring det enda kravet OUT NOW! (= USA, ut ur Indokina NU!). Det är en s.k. single-issuerörelse, vilken bygger på en gemensam inställning i en fråga (att USA omedelbart, villkorslöst och fullständigt skall lämna Indokina). NPAC vägrar att engagera sig för den ena eller andra presidentkandidaten med argumentet att det är den amerikanska anti-krigsrörelsens uppgift att göra det omöjligt för varje regim (antingen den leds av en Nixon eller en McGovern) att fortsätta kriget. ”Det är de självständiga aktionerna på gatorna som är av vikt, inte ett eller annat löfte till amerikanska TV-tittare.” NPAC har understrukit denna inställning genom att mobilisera till ”picket”-demonstrationer den 26 okt och massdemonstrationer 18 nov. kring ovan nämnda krav.
Genom att redan nu kalla till en demonstration den 18.11 – alltså efter presidentvalet – vill NPAC visa att det är nödvändigt att inte förlita sig på att USA:s president skall stoppa kriget, utan att det är det amerikanska folkets massdemonstrationer som tillsammans med indokinesernas kamp kan tvinga fram ett slut.
Till skillnad från NPAC är PCPJ, Peoples Coalition for Peace and Justice, en multi-issuerörelse, som tar upp en serie olika frågor, mer eller mindre knutna till kampen i Indokina. Den intar en annan taktisk hållning än NPAC till vietnamesernas 7-punktsprogram och anser det vara ett grundläggande krav att den amerikanska anti-krigsrörelsen ansluter sig till det. Den engagerar sig aktivt i valrörelsen och använder där som slogan DUMP NIXON (dvs Avsätt Nixon), utan att för den skull uttalat ta ställning för McGovern. PCPJ anordnar den 14 okt aktioner i USA kring två slogans: STÖD PRR:s 7-PUNKTSPROGRAM och AVSÄTT NIXON. När detta skrivs är det ännu oklart om PCPJ är berett att demonstrera tillsammans med NPAC i oktober och november (vilket NPAC föreslagit i enlighet med den breda koalitionens intressen).
Det imperialistiska systemet under amerikansk ledning är ett världsomspännande system med en internationell kontrarevolutionär strategi. För att på bästa sätt kunna bekämpa detta system krävs en internationell samordning av kampen – en internationell revolutionär motstrategi. Vi kan här urskilja två aspekter av kampen mot imperialismen idag. Den ena rör arbetarkampen i de kapitalistiska länderna – den direkt antikapitalistiska kampen, den andra den internationella solidaritetsrörelsens kamp – den målinriktat anti-imperialistiska kampen.
NPAC kallar till massdemonstrationer den 18 nov. I Frankrike gör solidaritetsfronten för Indokina (FSI) likadant. I England följer man exemplet. I Belgien, Kanada och Australien likaså. I... och i Sverige kommer SKI att arbeta för att även vi den 18 nov hakar på den internationella kedjan av massprotester mot USA-imperialismen.
Det är otvivelaktigt arbetarklassen i de kapitalistiska länderna som genom sin strejkkamp kan rikta de mest förödande slagen mot det imperialistiska systemet.[2] Den internationella klasskampens betydelse för indokinakriget framstår klart mot bakgrund av det amerikanska kapitalets internationalisering. Bruttovärdet av produktionen i de amerikanska företagen utanför USA uppgår till över 100 miljarder dollar årligen, d v s att de tillsammans har en större bruttoproduktion än något annat land i världen bortsett från USA och Sovjetunionen: Dessa företags försäljning är årligen dubbelt så stor som den amerikanska exporten. Dessutom går ca 75% av de amerikanska direktinvesteringarna utomlands till Västeuropa och Kanada.[3]
De europeiska arbetarnas strejkkamp har således, förutom att det drabbat det imperialistiska systemet i sin helhet, också direkt drabbat USA-imperialismen. Hade arbetarklassen idag varit redo att erövra den politiska makten i de kapitalistiska länderna hade den andra aspekten av kampen som jag här ska ta upp varit helt ointressant. Så är det nu tyvärr inte.
Med sin självvalda begränsning har en anti-imperialistisk organisation möjlighet att på kort sikt uppnå en större slagstyrka än en uttalad antikapitalistisk-socialistisk organisation. Genom att utgå från någon slags minimiplattform typ: ”Seger åt de indokinesiska befrielserörelserna”, ”Kamp mot (USA-)imperialismen”, kan en sådan organisation samla olika vänsterorganisationer med olika syn på socialismen och övergångsstrategin, och dessutom attrahera människor som är omedvetna om imperialismens orsaker.
En anti-imperialistisk organisation har många olika funktioner. Jag skall här koncentrera mig på tre i sammanhanget intressanta:
1. Om man utgår från att imperialismen är en nödvändig följd av kapitalismen måste man medvetandegöra folk om detta, och påvisa dess globala karaktär.
2. När arbetare går ut i öppen kamp mot kapitalet (genom strejker, fabriksockupationer m m) är det nödvändigt att sammanknyta antikapitalistisk och antiimperialistisk propaganda och förklara det inbördes sammanhanget mellan kapitalism och imperialism. På det viset får talet om solidaritet en reell innebörd.
3. Arbeta för en samordning av den antiimperialistiska kampen i internationell skala. Fördelarna med en sådan samordning är uppenbara. Om man genomför samtidiga aktioner över hela världen ökar varje enskild aktions propagandistiska värde. Man bör nog inte fastna i konventioner och bara inskränka sig till fredliga demonstrationer. En antiimperialistisk rörelse bör absolut kunna ta initiativ till strejker och ockupationer av amerikanska eller andra företag som profiterar på folkmord. Vilken effekt skulle inte en samtidig strejk i t ex alla General Motors fabriker världen över få, både rent ekonomiskt och propagandistiskt.
Försök till samordning har gjorts. Den 6:e november förra året, på den amerikanska anti-krigsrörelsens mönstringsdag, genomfördes solidaritetsdemonstrationer för de indokinesiska folken över hela världen. I Paris demonstrerade ca 20 000 personer, i Kanada genomförde 60 000 arbetare en proteststrejk mot kriget etc... Det sista halvårets strider i Indokina, speciellt FNL:s framgångsrika offensiv har medfört ett enormt uppsving för den antiimperialistiska rörelsen över hela världen. Speciellt märkbara har dessa framgångar varit i Frankrike, där nästan allt organiserat Indokina-arbete hade legat nere sedan i maj-68. I april organiserade den franska solidaritetskommittén demonstrationer över hela Frankrike, bl a två i Paris som samlade 10 000 respektive 25 000 människor. I Melbourne och Brisbane, Australien demonstrerade 20 000, i Väst-Berlin 10 000, i New York 100 000, i San Francisco 30 000 etc.
Rudi
Det finns en hel rad multinationella företag som inriktat sin produktion på krigsmateriel av det mest fruktansvärda slag. Vi har t.ex. IBM med sin elektroniska apparatur, Honeywell med sina utstuderade ”anti-personella” terrorvapen, DOW-Chemical med sin napalm. Dessa företag tjänar stora pengar på kriget och använder nu Indokina som forsknings- och experimentlaboratorium, där de utvecklar den mest fantastiska cynism i sina försök att komma på nya vapen och metoder. Se t.ex. vad Honeywell har i sin katalog:
SPIW (Special Purpose Individual Weapons) - ett gevär eller en granatkastare som slungar iväg ett hundratal småpilar.
BLU 26/B - en bomb (7 cm i diameter, 425 g i vikt) som vid detonationen skickar iväg bortåt ett par hundra plast- eller stålkulor åt alla håll.
”Grusminan” XM41E1 - en mina som sprids ut på marken från flygplan. Minan skall smälta samman med växtligheten och avser att spränga bort fötter och ben på människor.
(Man undrar egentligen hur det ser ut i dessa uppfinnarhjärnor).
Honeywell har kontor i Sverige, och det finns flera amerikanska företag i Sverige som på detta sätt stödjer och profiterar på USA-imperialismens krig i Indokina. Det finns också svenska företag som direkt stöder detta krig (t.ex. Boliden genom sin arseniktillverkning).
Dessa företag börjar emellertid nu att avslöjas och angripas av militanta aktivister över hela världen. Det har skett i Minneapolis, Paris, Toulose, Köpenhamn, Malmö och Göteborg. SKI kommer också att arbeta för att avslöja dessa USA-imperialismens smutsigaste hantlangare och leverantörer. Vi kommer redan snart att ge ut en broschyr om Honeywell (SKI-dokument nr 1).
KAMPENHET MOT KRIGSPROFITÖRERNA;
SKI (Göteborg) har redan genomfört mötesserier på en rad Göteborgsskolor. Mötena har handlat om kampen i Indokina och avslutats med en introduktion av SKI. På alla skolor har åtminstone ett par kontakter knutits, på några ett flertal. Förutom välbesökta möten på ett par skolor har det positiva också varit att 12-15 SKI-aktivister varit engagerade i ”talhållning”, något som bådar gott för framtiden. Nu förbereds nya möten i Göteborg – i Uddevalla och Borås är vi också startklara.
[1] Det som följer är en kritik av DFFG:s politiska linje. Kritiken gäller inte bara DFFG:s linje i Indokina-frågan, utan även – och i synnerhet – DFFG:s hantering av ”oppositionella” åsikter. Detta nämns i kritiken, men denna aspekt bör betonas, ty det faktum att DFFG utestängde ”trotskister”, gjorde det helt omöjligt att arbeta i DFFG. Om DFFG haft en annan politik i detta avseende så skulle nog aldrig SKI bildats. – Red
[2] Detta bör understrykas eftersom många, speciellt i DFFG, tenderar att enbart identifiera antiimperialistisk kamp med demonstrationer, insamlingar till FNL, och namninsamlingar.
[3] Se Harry Magdoff: Imperialismens politiska ekonomi sid. 36-41