Original titel: "Zur Anwendung der Psychoanalyse in der Geschichtsforschung"
Publicerat: 1934
Översättning: Tomas Böhm
Digitalisering: Jonas Holmgren
Utforskningen av den psykiska strukturbildningen är en uppgift för den naturvetenskapliga psykologin. Som sådan kan bara en sådan psykologi komma ifråga, som förfogar över de nödvändiga metoderna for att gripa tag i och kunna framställa den psykiska processens dynamik och ekonomi. I mitt arbete om relationerna mellan psykoanalysen och den dialektiska materialismen[1] försökte jag påvisa att psykoanalysen är det frö, ur vilket man ska utveckla en dialektiskt-materialistisk psykologi.
Då naturvetenskaparnas borgerliga världsåskådning brukar dra in förvrängningar och falska grundåskådningar i sina egna discipliner, så står den metodologiska kritiken i ingången till varje försök att skapa en dialektiskt-materialistisk psykologi. Jag avvisade där möjligheten att avleda en sociologi ur psykoanalysen, eftersom psykologins metod, om den tillämpas på samhällsprocessens sakförhållanden, absolut måste leda till metafysiska och idealistiska resultat, vilket den också redan gjort. Detta ledde till svåra angrepp på mig från psykoanalytiker som bedriver "vild sociologi". Lika klart som det var för mig då att ingen psykologisk metod kan tillämpas på sociologiska problem, lika säkert var det å andra sidan att sociologin inte kan undvara psykologin, så snart det handlar om frågeställningar gällande ideologibildningen och människans så kallade "subjektiva verksamhet". När jag slutligen fann en provisorisk formel, som försökte ge psykoanalysen dess plats inom sociologin, angreps jag av Sapir[2] med den förebråelsen, att jag skulle ha motsagt mig själv. Då jag nämligen själv förnekade psykoanalysens användning inom sociologin, men å andra sidan gav den en bestämd plats, var det inte svårt att komma med ett sådant angrepp. Mina kritiker hade det visserligen lättare än jag. Några fortsatte obekymrat att använda sin "psykoanalytiska sociologi", som slutligen för en tid sedan firade sin triumf i följande tes: polisens existens bör förklaras ur massans straffbehov.[3] Några andra klarar av hela det svåra problemet med tesen (som vittnar om att det inte finns någon ansträngning eller beredskap att klara upp problem) att psykoanalysen är en "idealistisk" disciplin och det bästa man kan göra är att inte alls bry sig om den.
Somliga kritiker, som exempelvis Sapir, hamnade visserligen i motsägelser med sig själva, när de samtidigt med detta påstående måste medge att psykoanalysen har gjort en rad grundläggande upptäckter, att den har format den bästa sexualteorin, att den har upptäckt det omedvetna och sexualbortträngningen och på så sätt den psykiska processen och så vidare. På min fråga, hur det är möjligt att en idealistisk disciplin kan göra viktiga upptäckter, blev man emellertid svaret skyldig.
Den hittillsvarande diskussionen om psykoanalysens sociologiska betydelse kännetecknas av att två uppfattningar står emot varandra: den ena är att psykoanalysen såsom individualpsykologi inte kan förklara något samhälleligt, och den andra är, att psykoanalysen inte bara är individualpsykologi, utan också socialpsykologi och därför mycket väl är kompetent för de samhälleliga sakförhållandena. Det bör noteras att diskussionen rört sig om ord, utan att man försökt pröva påståendena på reella sakförhållanden. När jag 1920 avvisade den psykoanalytiska metodens användning på det samhälleliga, stödde jag mig på den vid denna tid från psykoanalytisk sida utförda tillämpningen av den psykoanalytiska metoden inom sociologin, som stod i strikt motsägelse till de marxistiska metoderna och visade sig vara falsk. Att psykoanalysen skulle ha ett viktigt ord med inom sociologin var ju klart: frågan var bara hur man skulle kunna undvika de absurditeter, som dittills hade visat sig, och vilken väg man skulle slå in på för att nå de skatter, som visserligen var synliga, men vid detta tillfälle ändå otillgängliga. Visserligen hade jag avvisat användandet av den psykoanalytiska metoden inom sociologin i "Banner", men samtidigt anvisat en provisorisk väg, vilket Sapir förebrådde mig för som inkonsekvent. Jag skrev:
"Dessa överväganden tillåter emellertid antagandet, att psykoanalysen i kraft av sin metod kan upptäcka de driftmässiga rötterna till individens samhälleliga verksamhet och i kraft av sin dialektiska driftlära är lämpad att förklara produktionsförhållandenas psykiska effekt på individen, det vill säga detaljerat kunna förklara ideologiernas bildande i 'människohuvudet'."
"Mellan de ändpunkter som utgöres av samhällets ekonomiska struktur och dess ideologiska överbyggnad, vars kausalsamband rent allmänt har tagits upp av den materialistiska historieuppfattningen, kopplar man in en rad mellanled genom att psykoanalytiskt gripa tag i den församhälleligade människans psykologi. Den kan visa, att samhällets ekonomiska struktur inte omedelbart omsätter sig till ideologier i "människans huvud", utan att näringsbehovet, som i sina yttringsformer är avhängigt av de aktuella ekonomiska förhållandena, påverkar och ändrar den mycket mer plastiska sexualenergins funktioner. Och vidare att denna samhälleliga påverkan på sexualbehoven genom inskränkning av dess mål alltid överför nya produktivkrafter i libidons sublimerade former till den samhälleliga arbetsprocessen. Detta sker dels direkt i form av arbetskraft, och dels indirekt i form av högre utvecklade resultat av sexualsublimeringen, såsom exempelvis religion, moral rent allmänt, könsmoralen speciellt, vetenskap, och så vidare. Detta innebär en meningsfull inordning av psykoanalysen i den materialistiska historieuppfattningen på en helt bestämd, för denna adekvat punkt; nämligen där de psykologiska problemen börjar, som avslöjas av Marx sats, att det materiella tillvarosättet omsätter sig till idéer i människans huvud. Libidoprocessen i samhällsutvecklingen är alltså sekundär, avhängig av utvecklingen, även om den själv ingriper i den på ett avgörande sätt genom att den sublimerade libidon såsom arbetskraft blir till produktivkraft."[4]
Idag skulle jag ha kunnat formulera något av detta klarare. Således skulle jag inte ha framställt religionen och moralen som driftsublimering. På den tiden föresvävade mig det enkla sakförhållande, som jag sedan dess har förstått att värdera i mycket högre utsträckning: att exempelvis den kristna arbeterskans psykiska struktur, hon som följer Zentrum eller Fascismen och som trots alla vanliga ansträngningar utifrån inte avviker från sin politiska riktning, att hennes psyke måste vara av ett bestämt slag, som skiljer sig från den kommunistiska arbeterskans psykiska struktur. Alltså att hennes materiella och auktoritära avhängighet av föräldrarna i barndomen och av maken i vuxen ålder tvingade henne att tränga bort sina sexuella anspråk, varigenom hon förfaller till den lätt påvisbara karaktärsmässiga ängslan och sexualrädslan, som gör henne oförmögen att över huvudtaget begripa den kommunistiska parollen om självbestämmanderätt för kvinnan.
Vidare att ett visst mått av överskridande eller vissa former av framställd sexualbortträngning binder henne fastare till kyrkan och den borgerliga ordningen och gör henne oförmögen till kritik. Betydelsen av denna fråga framgår inte bara av det faktum att det finns miljoner sådana kvinnor, utan ännu mer av det oundvikliga konstaterandet, att sådant tänkande inte beror på "fördumning" eller "fördimning", utan på en grundläggande förändring av den mänskliga strukturen i den härskande ordningens intresse. Inför den praktiska räckvidden av denna och liknande frågor inom masspsykologin kunde jag inte ge efter för mina marxistiska vänners tryck att genast teoretiskt besvara Sapirs kritik. Teoretiska diskussioner[5] brukar bli ofruktbara, när man inte ställer dem på fast mark av konkreta praktiska frågor. Man måste med ledning av enskilda frågor i den politiska rörelsen tvinga fram ett avgörande om psykoanalysens betydelse för klasskampen. I handling visade sig denna väg vara den mera fruktbara, såväl med hänsyn till kritiken av de metafysiska teorierna i psykoanalysen som även beträffande psykoanalysens teoretiska inordnande i den marxistiska historieforskningen.[6]
Detta inordnande måste utgå från den klara insikten, att sociologiska frågeställningar inte kan angripas med psykologiska metoder. Emellertid kan samtidigt stora möjligheter öppnas för att befrukta den marxistiska historie- och politiska forskningen genom att dra in psykoanalysens insikter (inte dess metod) på vissa områden, såsom ideologibildning, ideologins återverkning och så vidare. Detta spärrar vägen till sociologin för den sociologiskt obildade psykologen och tvingar honom att tillägna sig historieforskningens metod. Samtidigt tvingas ekonomisten att erkänna sin motsägelse, när han talar om klassmedvetande.
När alltså analytiker säger till mig idag, att jag skulle ha mildrat min stränga ståndpunkt i uteslutandet av psykoanalysen ur den sociologiska forskningen, därför att jag själv angriper massfenomen med psykoanalytiska "synpunkter", så måste jag be dem att återigen läsa mina arbeten från 1929 och däri övertygas om att så inte är fallet. Jag skrev där:
"Psykoanalysens egentliga ämnesområde är själslivet hos den församhälleligade människan. Massans själsliv kommer bara i så måtto i betraktande som individuella fenomen framträder i massan (exempelvis ledareproblemet), vidare i så måtto som man kan klargöra 'massjälens' yttringar såsom ångest, panik, lydnad och så vidare ur sina erfarenheter från individen. Men det verkar som om klassmedvetandets fenomen knappast skulle vara tillgängligt för psykoanalysen, och problem som massrörelsen, politiken, strejken, som hör till samhällsläran, kan inte bli objekt för dess metod. Den kan alltså inte ersätta samhällsläran, och inte heller ur sig utveckla en samhällslära."
Av den hittills förda diskussionen står det klart att dessa satser håller och endast kräver en viss precisering. Fortfarande kan vi inte tyda samhälleliga problem psykoanalytiskt, det vi' säga de kan inte vara objekt för den psykoanalytiska metoden. Frågan om klassmedvetandet var då oklar, och därför hette det: "det verkar som om ...". Idag kan vi dock redan ge bestämdare formuleringar.
Då vi fick fler erfarenheter visade det sig, så som vi endast antytt i Bannerartikeln, att den första förutsättningen för att psykologiskt gripa tag i problemet klassmedvetande utgörs av ett skarpt åtskiljande av dess objektiva och subjektiva sidor. Det visade sig vidare att klassmedvetandets positiva element och drivkrafter inte kunde tydas psykoanalytiskt; däremot att hämningarna för dess utveckling endast kunde förstås psykologiskt, eftersom dessa härrör från irrationella källor.
Mina kritiker var och är ofta alltför snabba i sina omdömen. När vetenskapen beträder ett nytt fält, måste den först skjuta många gamla uppfattningar åt sidan, för att förutsättningslöst kunna se på tingen på nytt. Den kommer säkert i sina första formuleringar att framställa eller formulera den ena eller andra punkten felaktigt. För att sålunda kunna utveckla en korrekt marxistisk psykologi, måste man först sluta med att använda den psykoanalytiska tolkningstekniken på det sociologiska området.
Först senare kan man avgöra hur mycket i klassmedvetandets problematik som är rationellt eller irrationellt, det vill säga hur mycket utrymme man kan ge åt tolkning av irrationella fenomen. Om jag, för att ge ett exempel, tolkar den revolutionära viljan såsom revolt mot fadern i varje förekommande fall, även i den sociologiska sfären så hamnar jag i den politiska reaktionens ideologi. Om jag emellertid undersöker konkret i vilken utsträckning den revolutionära viljan motsvarar en rationell situation, i vilken utsträckning bristen på en sådan vilja är irrationell, när revolutionär vilja verkligen motsvarar en omedveten revolt mot fadern och så vidare - då har jag fört den borgerliga "förutsättningslösa" vetenskapen ad absurdum och själv presterat äkta vetenskapligt arbete och därigenom gjort arbetarrörelsen en tjänst och inte den politiska reaktionen. Ty den marxistiska vetenskapen är inget annat än den omutliga upptäckten av reella sammanhang.
Klarhet över metodologin vid inordnandet av psykoanalysen i historieforskningen är av avgörande betydelse för alla. Det är därför viktigt, att närmare befatta sig med Fromms kritik, alltså den han förde fram i sitt arbete "Über Methode und Aufgaben einer analytischen Sozialpsychologie"[7] mot min tidigare citerade formulering i arbetet "Dialektisk materialism och psykoanalys". Fromm skriver:
"Man måste försöka att med psykoanalysens medel finna den hemliga meningen i och orsaken till de uppenbart irrationella förhållningssätt som finns i det samhälleliga livet, såsom de yttrar sig i religion och folkseder, men också inom politiken och uppfostran ... När psykoanalysen har hittat nyckeln till förståelse av mänskliga förhållningssätt i driftlivet, i det omedvetna, så måste den också ha rätt och vara i stånd att säga väsentliga saker om bakgrunden till samhälleliga förhållningssätt. Ty även 'samhället' består av enskilda individer, som inte kan lyda under andra psykologiska lagar, än de som psykoanalysen har upptäckt inom individen. Därför förefaller det oss också oriktigt när man, som Wilhelm Reich, reserverar psykoanalysen för personlighetspsykologin och principiellt bestrider dess användbarhet inför samhälleliga uttryck som politik, klassmedvetande och så vidare."
"Det faktum att ett fenomen behandlas av samhällsläran, betyder ingalunda att den inte kan vara objekt för psykoanalysen (lika lite som det är riktigt att ett föremål som man undersöker med fysikaliska infallsvinklar, inte också kan undersökas med kemiska infallsvinklar). Detta betyder bara att dessa fenomen, om psykiska faktorer spelar en roll i dem, är objekt för psykologin och speciellt för socialpsykologin, som har till uppgift att fastställa de psykiska yttringarnas samhälleliga bakgrund och funktioner."
Tyvärr har Fromm endast citerat min uteslutning, och utelämnat mina entydiga formuleringar om den plats som psykoanalysen bör inta i den sociologiska forskningen, den enda plats som finns att ta, att visa hur det materiella omsätts till ideellt i människohuvudet. Att psykoanalysen (ensam) kan förklara irrationella förhållningssätt såsom allt slags religiöst och mystiskt står helt klart, eftersom endast psykoanalysen kan utforska det omedvetnas driftmässiga reaktioner. Men detta kan endast ske på ett riktigt sätt när den inte bara "tar hänsyn till" de "ekonomiska faktorerna", utan när den ger noggrann redovisning om att de omedvetna strukturerna (som reagerar på detta irrationella sätt) själv uppstod genom historiska samhälleligt-ekonomiska processer; att alltså motiveringen till dessa irrationella förhållningssätt genom omedvetna mekanismer på intet sätt kan ställas mot de ekonomiska mekanismerna, utan endast kan betraktas som krafter som står förmedlande mellan samhälleligt vara och mänskliga reaktionssätt.
När emellertid Fromm hävdar utöver detta, att psykoanalysen skulle kunna uttrycka väsentligheter om den "samhälleliga bakgrunden" till beteenden, eftersom samhället består av enskilda individer, så föreligger här ett diffust uttryck, som åter öppnar dörrar och portar för de missbruk av psykologin, som Fromm vill komma bort ifrån. Så länge man med "samhälleligt beteende", menar människans beteende i det samhälleliga livet så blir det meningslöst att ställa personligt och samhälleligt beteende mot varandra, ty något annat än det samhälleliga beteendet finns inte. Även beteendet i dagdrömmen är ett samhälleligt beteende, betingat både av samhälleliga sakförhållanden och kännetecknat av fantiserade relationer till objekt.
Vi måste här - för att förhoppningsvis slutgiltigt - kunna skapa klarhet, utvidga Fromms kritik av den officiella psykoanalytiska sociologin. Det handlar inte om minutiösa subtiliteter, utan om mycket grova angelägenheter. Det finns gott om samhälleliga beteenden hos människorna, där den ovan beskrivna och vid andra fenomen så avgörande förmedlarfunktionen av omedvetna driftmekanismer spelar en obetydlig roll vid den mänskliga aktionen. Det är viktigt att veta att småspararnas förhållningssätt vid bankens ekonomiska krasch eller böndernas revolt vid ett fall av spannmålspriserna inte kan förklaras med omedvetna libidinösa motiv eller med revolt mot fadern. Det är avgörande att veta att psykologin endast kan säga något om verkan på förhållningssättet i dessa fall och ingenting om orsakerna eller bakgrunden till förhållningssättet. Det är vidare viktigt att fastslå att kapitalismen inte kan förklaras med människans analsadistiska struktur, utan att denna struktur kan förklaras med patriarkatets sexualordning.
Och samhället består inte bara av enskilda människor utan av en mängd individer som bestäms i sina liv och tänkande just genom de mellan dem och på dem verkande produktionsförhållandena, vilka är fullkomligt oavhängiga av människornas vilja och drifter. Dock bestäms de på ett sådant sätt att produktionsförhållandena på de avgörande punkterna förändrar just driftstrukturen, såsom exempelvis i det ekonomiska systemets ideologiska och strukturella reproduktion, som vi kommer att behandla senare. När vi alltså hävdar att vi kan klargöra bakgrunden, så är det avgörande att vi noggrant kan fastställa vilken denna är. Och detta är egentligen det väsentliga som skiljer oss från den gängse "socialpsykologins" bekämpade riktningar, nämligen att vi redovisar psykologins gränser och avhängigheter; att vi vet att vi bara kan klargöra de förmedlande mellanleden mellan bas och överbyggnad, bara den "ämnesomsättningsprocess" som äger rum mellan natur och människa i dess psykiska representation. Dessutom är det en avgörande viktig sidovinst, att vi på detta sätt även kan förklara ideologins återverkan på basen genom de till struktur blivna produktionsförhållandena. Varför är denna noggranna avgränsning så utomordentligt viktig?
Eftersom det är här som gränsen går mellan idealistisk och dialektisk-materialistisk användning av psykologin på samhällsområdet. Frukterna, som denna användning utlovar, kommer att belöna de mest mödosamma och noggranna klargörandena. Sammanfattningen av dessa är att vi inte kan säga något om mänskliga förhållningssätts bakgrunder, som finns i det utompsykiska, att vi inte kan säga något om de ekonomiska lagar, som bestämmer den samhälleliga processen och om de fysiologiska lagar, som behärskar driftapparaturen, utan att meddetsamma sluta förbund med metafysiken.
Det finns ytterligare en punkt, som omedelbart ansluter sig till denna skiljelinje, där jag måste gå emot såväl Fromm som andra vänner av mina övriga åsikter. Fromm företräder uppfattningen att mitt avvisande av den psykoanalytiska metodens användning på samhälliga fenomen (strejker och så vidare) skulle vara felaktig. Från andra marxistiska vänners sida svarade man mig, att man ändå kan använda den psykoanalytiska metoden på samhälleliga fenomen, eftersom den till sina grunddrag är dialektiskt- materialistisk. Fromm själv menar, att jag "glädjande nog" skulle ha ändrat min ståndpunkt i mina sociologiskt-empiriska arbeten. Så är inte fallet. Liksom tidigare undviker jag att använda den psykoanalytiska metoden på samhälleliga faktorer, och detta av följande skäl, som jag här kan formulera noggrant för första gången. Det är riktigt: Med den dialektiska materialismens metod undersöker vi samhälleliga fenomen; det är riktigt: psykoanalysen är en dialektisk-materialistisk undersökningsmetod. Alltså måste, skulle den abstrakte logikern mena, den psykoanalytiska metoden "helt logiskt" kunna användas på samhälleliga fenomen, utan att göra skada. Mina vänner hemfaller här omedvetet åt abstrakt, idealistiskt-logiskt tänkande. De har rätt enligt den abstrakta logikens lagar; de irrar betänkligt enligt dialektikens lagar. - Spetsfundigheter? - Nej, det är ett mycket enkelt faktum; den dialektiska materialismens metod är visserligen en enhetlig metod, var vi än använder den. Överallt gäller satsen om motsatsernas enhet, kvantitetens omslående i kvalitet, och så vidare.
Och ändå är den materialistiska dialektiken en annan inom kemin, en annan inom sociologin och åter en annan inom psykologin. Ty dess undersökningsmetod hänger inte i luften, utan bestäms till sitt särskilda väsen av det föremål, som den används på. Just här visar sig riktigheten i satsen om tänkandets och varats enhet. På grund av detta kan man inte byta ut särfallet med den sociologiska metodens materialistiska dialektik mot det andra särfallet med den psykologiska metoden. Den som företräder ståndpunkten att man skulle kunna lösa sociologiska frågor riktigt med den psykoanalytiska metoden, intar samtidigt, vare sig han vill det eller inte, också den andra ståndpunkten, att man kan förklara exempelvis kapitalismen med den kemiska analysens metoder. Argumentationen vore densamma som vid erkännandet av den psykoanalytiska metodens giltighet för samhälleliga sakförhållanden; ty den samhälleliga processen har ju otvivelaktigt att göra med både material och människor. Om man alltså utan vidare kan undersöka psykologiskt, varför då inte också kemiskt?
Man ser av detta exempel, vart Fromms ståndpunkt skulle leda, om man följde den konsekvent. Fromm har inte rätt, när han påstår, att analytikerna kom ull felaktiga resultat på det sociologiska området, eftersom de avvek från den analytiska metoden inom sociologin. Nej. - De var helt konsekventa i användandet av metoden att tolka meningsfulla psykiska innehåll, i att återföra de samhälleliga fenomenen till psykiska fenomen och omedvetna driftmekanismer, som exempelvis kapitalistiska eller monogama organisationer. Och just därför kom de fel, ty samhället har inget psyke, inget omedvetet, ingen drift, inget överjag, såsom Freud antar i "Vi vantrivs i kulturen". Sålunda blev de verkliga sakförhållandena, på vilka varje speciell användning av den materialistiska dialektiken är upphängd, indragna i andra slags processer, där de inte förefinns objektivt, och därmed blir resultatet nonsens. Det stämmer inte heller, såsom Fromm antar, att ett och samma föremål samtidigt kan undersökas kemiskt och fysikaliskt. Fysiken kan inte bestämma den kemiska sammansättningen, och kemin kan inte bestämma fallhastigheten. Detta undersöks ju med olika metoder, som båda är dialektiskt-materialistiska. Och undersökningen gäller olika funktioner eller egenskaper hos samma föremål.
Precis detsamma gäller för sociologin. De enda som förmår att förklara samma samhälleliga sakförhållande på ett psykologiskt och ett sociologiskt-ekonomiskt sätt är de vetenskapens jonglörer, som är av en bestämd välbekant typ. Detta är eklekticism av värsta sorten. Att undersöka samma fenomens olika funktioner med lämpliga metoder och därvid lära känna dessa funktioners ömsesidiga inordning och avhängighet är att använda den dialektiska materialismen. När därför Fromm säger, att socialpsykologin undersöker "de samhälleliga bakgrunderna och funktionerna hos de psykiska yttringarna", så är detta oriktigt.
Ett exempel: Religionens och moralens (och så vidare) samhälleliga bakgrund och funktion är sociologiskt-ekonomiska funktioner av en klassrelation, av produktionsförhållandet arbetare-kapitalist. Detta bestäms av det privata ägandet av produktionsmedlen, genom skillnader mellan bruksvärde och bytesvärde av varan arbetskraft, det vill säga sociologiska kategorier. Detta produktionsförhållande förankrar sig på grund av den härskande klassens ekonomiska maktåtgärder i samhällsmedlemmarnas psykiska strukturer, särskilt i den behärskade klassen, genom att speciella institutioner såsom familjen, skolan, kyrkan och så vidare hjälper att förändra deras strukturer och skapar en kroniskt på ett typiskt sätt reagerande formation. Vi har då framför oss en socialpsykologisk yttring, exempelvis förhållandet mellan far och son i sin dubbelhet: beroende och uppror mot auktoriteten, som primärt stöder sig på den ekonomiska relationen och sekundärt på den irrationella känslomässiga inställningen. Enligt den officiella psykoanalytiska åsikten skapar detta känslomässiga förhållande relationen far-son, alltså framträdelsen av den auktoritära relationen mellan exempelvis kapitalist och arbetare, medan denna auktoritära relation i verkligheten existerar p.g.a. klassrelationen före det känslomässiga förhållandet. Undersökningen med den sociologiska-ekonomiska metoden leder till avslöjandet av klassrelationen. Undersökningen med psykoanalysens medel leder till avslöjandet av dess derivat, alltså inte till klargörandet av de samhälleliga funktionerna, utan endast till deras psykiska förankring.
Om man gör omvänt, behandlar man olika individer från två klasser och deras relation såsom två psykiska instanser i en och samma människa, då kommer man (utan att från födseln behöva vara en särskilt dålig människa) till samma åsikt som en gång en ledande analytiker yttrade till mig: bourgeoisin är överjaget, proletariatet är detet i den sociala organismen, och bourgeoisin uppfyller bara överjagets funktion att hålla detta i styr. Jag är övertygad om att Laforgue är en hjärtegod människa. Trots detta måste han nödvändigtvis komma till slutsatsen att polisen kan förklaras med massans straffbehov, eftersom han undersöker polisen som social institution psykologiskt istället för att psykologiskt undersöka dess psykologi och effekt på de behärskade.
Jag har i olika empiriskt-sociologiska arbeten använt de psykoanalytiska resultaten i sociologin, utan att därvid speciellt dryfta den använda metodens frågor. Jag vill nu förtydliga dessa med ett exempel:
Strejken är en sociologisk yttring i den samhälleliga utvecklingens kapitalistiska fas. Den marxistiska sociologin undersöker de processer, som leder till strejk, i det att den utforskar produktionsförhållandet mellan arbetare och kapitalist, liksom den kapitalistiska ekonomins lagar, enligt vilka varan arbetskraft köpes och förbrukas av ägaren till produktionsmedlen, precis som vilken annan vara som helst; där företagarnas konkurrens leder till lönereduktion för att höja profiten och så vidare. Men denna strejk försiggår genom de aktuella arbetarnas vilja och medvetande, det vill säga ett sociologiskt faktum representeras psykiskt på ett visst sätt. Alltså måste psykologin ha något att säga här, men hur? Ty på detta beror vad den kommer att säga. Nu blir det genast uppenbart att psykoanalysen av en eller flera strejkande arbetares omedvetna inte kommer att kunna säga något om strejken som samhälleligt företeelse eller om dess "bakgrund", ja inte ens särskilt mycket om de motiv, som låg bakom arbetarnas deltagande i strejken.
Även om vi griper tag i det gemensamma för dessa arbetare, alltså bedriver socialpsykologi, kommer vi inte att kunna säga något om varför strejker över huvudtaget förekommer, det vill säga inte heller socialpsykologin kan förklara strejken. Ty avslöjandet av arbetarnas infantila konflikter med sina fäder och mödrar har inget att göra med den aktuella strejken, utan endast - och detta är vad vi måste hålla noga fast vid - med den gemensamma historiskt-ekonomiska grunden (kapitalistisk respektive privatekonomisk samhällsstruktur), ur vilken såväl strejker som de välkända barn-föräldrakonflikterna härrör. Om man ändå försöker använda det, som man finner vid analysen av arbetaren, för att förklara företeelsen "strejk", så kommer man till slutsatsen att strejken är en revolt mot fadern. Att man därvid sätter likhetstecken mellan "strejk" och "psykiskt beteende i strejken" undgår uppmärksamheten. Denna skillnad är emellertid avgörande. Antingen förbiser man det på grund av metodologisk oklarhet eller på grund av medvetna eller omedvetna reaktionära motiv, ty den sociologiska tolkningen leder till andra konsekvenser än den psykologiska; den förra till insikt om klassamhällets lagar, den senare till dess döljande.
Strejken kan finnas invävd i det omedvetnas psykiska arbete, kanske i form av en dröm, varvid strejken verkar som dagsrest. Märkvärdigt nog är detta mycket mer sällan fallet än vid sakförhållanden som härrör från sexualsfären. Men att förklara strejken ur detta sakförhållande leder till det samma, som psykoanalysens officiella kulturforskare Roheim gör, det vill säga att uttala sig om de primitiva kulturerna p.g.a. de primitiva människornas drömmar, i stället för att förklara drömmarnas konfliktinnehåll ur den primitiva kulturen.
Med psykologin griper vi alltså tag i arbetarens beteende i strejken, dock inte strejken själv. I så måtto som arbetarens beteende emellertid är med och bestämmer strejkens resultat så "spelar psykiska faktorer" in. Något annat är dock när vi ser att den sociologiskt-ekonomiska situationen egentligen borde medföra en strejk, men denna ändå uteblir. I detta fall misslyckas den sociologiskt-ekonomiska undersökningen, när den vill finna en omedelbar sociologisk-ekonomisk relation, ty här störs den sociologiska processens förlopp av en tredje faktor.
Denna tredje faktor är ett psykologiskt (social- eller masspsykologiskt) faktum, till exempel bristande förtroende för strejkens initiativtagare alltså till ledningen. Denna faktor beror kanske på en bindning till reformistiska fackföreningsledare som saboterar strejken, eller ängslig rädsla för företagaren. I andra fall kan rädsla för de materiella svårigheterna i ett strejkläge vara utslagsgivande. Men även detta förhållningssätt, som naturligtvis har ett utslagsgivande inflytande på klasskampens förlopp, kan inte återigen endast förklaras direkt psykologiskt, utan måste förklaras indirekt sociologiskt. Ty bindningen till de reformistiska fackföreningsledarna är ett resultat av en bestämd, i sista hand sociologisk relation. I det ena fallet kan det vara den ytliga anledningen, rädslan för avskedande, i det andra fallet kan det vara den djupare anledningen, rädslan för uppror mot auktoriteten, som härstammar från den infantila fadersbindningen.
Men varifrån kommer fadersbindningen och den auktoritära rädslan? - Återigen från den familjära situationen, som själv vilar på sociologiskekonomisk grund. Psykologins användning handlar alltså alltid bara om insikten om de mer eller mindre talrika mellanleden mellan den ekonomiska, processen och människans agerande i densamma. Ju rationellare beteendet är, desto trängre är uppgiftsområdet för det omedvetnas psykologi; ju irrationellare, desto större behov av psykologin som hjälp i sociologin. Detta gäller framför allt den förtryckta klassens förhållningssätt i klasskampen. Att en industriarbetare eller industriarbetarklassen strävar mot att anpassa tillägnelseformen till produktionsformen, fordrar endast den kompletterande anmärkningen, att de därvid följer lust-olustprincipens enkla lagar.
Att emellertid breda skikt av den förtryckta klassen bejakar eller till och med understödjer utsugningen i den ena eller andra formen, kan endast förstås direkt psykologiskt och först indirekt sociologiskt. Den hittillsvarande analytiska sociologin gjorde omvänt, när den försökte förklara upproret psykologiskt; däremot tog den bejakandet och stödjandet av utsugningen som något givet, som inte behövde någon förklaring. Detta beror på denna sociologis uppfattning om realitetsprincipen, där man menar att lustprincipen hos den vuxne avlöses av en anpassning till realitetens fordringar.
Till realiteten hör emellertid inte bara den kapitalistiska utsugningslagen, utan även den egna medvetenheten därom, som är en lidandets medvetenhet och därför får icke-anpassning till följd. Den officiella åsikten förklarar icke-anpassning som ett infantilt, irrationellt förhållningssätt. Här står världsåskådning mot världsåskådning. En sak är säker: vi förnekar inte som våra motståndare vår politiska ståndpunkt. Men vi håller fast vid följande: Skillnaden mellan dessa politiska ställningstaganden beror på att de ena psykologiskt tolkar något, som borde förklaras sociologiskt-ekonomiskt som ett anlag i det mänskliga väsendet. Vidare att man förbiser det som man skulle förklara, nämligen hämningen i de sociologiska processernas förlopp, vilket i bägge fallen medför, att man fjärmar sig från verkligheten. Det andra ställningstagandet kopplar däremot inte bort något ur den mänskliga insiktsförmågans räckvidd, det har det helt motsatta intresset att dra in allt inom vetenskapens område, att nå fram till en vetenskaplig världsåskådning genom en grundlig användning av den materialistiska dialektikens metod på, alla områden och därmed göra filosofin överflödig, såvida den utgör vetenskapen om det okända.
Sammanfattningsvis visar det sig att den dialektiska materialismens medvetna eller omedvetna användning på psykologins område leder fram till den kliniska psykoanalysens resultat. Att användningen av dessa resultat inom sociologin och politiken leder till en marxistisk socialpsykologi, medan användningen av den psykoanalytiska metoden på sociologins och politikens problem måste sluta med en metafysisk, psykologiserande och framför allt reaktionär sociologi.
[1] "Dialektischer Materialismus und Psychoanalyse". (Unter dem Banner des Marxismus, 1929).
[2] Sapir, Freudianismus, Soziologie, Psychologie. (Unter dem Banner des Marxismus, 1929, 1930.)
[3] F. Laforgue, Psychoanalyse der Politik. ("Psychoanalytische Bewegung", 1931.) Detta arbete har redan underkastats en metodologisk och innehållsmässig kritik av Fenichel ("Psychoanalytische Bewegung", 1932).
[4] Sidan 763.
[5] Sapir betraktas numera, efter vad jag har hört, inte längre som kompetent i Sovjetunionen, eftersom han var elev till Deborin, det vill säga idealist.
[6] Jämför här "Massenpsychologie des Faschismus". (Verlag für Sex.-Pol., 1933.)
[7] Zeitschrift für Sozialforschung, 1932, häfte 1-2.