Original titel: "Dialektischer Materialismus und Psychoanalyse"
Publicerat: 1929
Översättning: Tomas Böhm
Digitalisering: Jonas Holmgren
Det stora intresset för den föreliggande första sammanfattningen av relationerna mellan dialektisk materialism och psykoanalys föranledde förlaget för sexualpolitik, att i broschyrform ge ut den avhandling som skrevs 1927/ 1928 och 1929 gavs ut på ryska och tyska i tidskriften "Unter dem Banner des Marxismus". Den finns även på franska, översatt i "La crise sexuelle", Paris, Edition social int., 1933.
När jag ställdes inför frågan, att genom nybearbetning få avhandlingen till min nuvarande åskådningsnivå eller att återigen ge ut den till offentligheten i sin dåtida form, beslöt jag mig för det andra. Jag har ingenting att ändra i det principiella; det är sant att insikterna under loppet av dessa sex år väsentligt har breddats, ibland även har korrigerats och preciserats. Men i det stora hela befinner sig den konkreta bearbetningen av det sexualekonomiska området, som här behandlats, ännu alltigenom i utveckling och är belastat med en svår ny problematik. Jag föredrog därför att till att börja med ge ut avhandlingen i sin gamla form och endast påvisa med kompletterande fotnoter, vilka ställen som utarbetats annorstädes, vilka som behövde korrigeras och var nya problem och lösningar har uppstått under tiden. Avhandlingen förblir alltså bara en orienterande inledning i psykoanalysen ur marxistisk ståndpunkt. En utförlig angivelse av de sen dess utkomna publikationerna kommer förhoppningsvis göra läsaren i stånd att uppsöka kompletteringarna respektive de grundläggande framställningarna i mina skrifter.
För korrekthetens skull kan jag inte längre förtiga, att alla berörda parter distanserade sig från de här framställda sammanhangen. Freud avvisade principiellt sambandet mellan marxism och psykoanalys och betecknade bägge discipliner som ömsesidigt konträra. Samma ståndpunkt intar Kominterns officiella företrädare. I bägge läger ställdes jag inför alternativet, att välja mellan psykoanalysen och den revolutionära marxismen. Jag överlåter åt offentligheten att bedöma, och framtiden att avgöra, vem som här har rätt. Kanske lyckas jag en gång sammanställa de orsaker som föranledde dessa ställningstaganden.
Slutligen måste jag också tänka på de många andra försök, som gjorts för att förstå de i luften svävande sammanhangen mellan marxism och psykologi. Utan att nu sakligt ta ställning till dem, måste jag dock företa avgränsningen på det mest avgörande stället: De går alla förbi kärnfrågan, den sexuella nöden i världsbefolkningens massa och finner ingen anslutning till den av mig företrädda åskådningen och praktiken. De är antingen akademisktteoretiskt reserverade eller utpräglat liberala i sammanfogningen mellan sociologi och psykologi. Dock fordrar just komplexiteten i verkligheten och dess betydelse för revolutionens kulturpolitik de allra noggrannaste avgränsningar och den skarpaste representation av de en gång uppnådda synpunkterna i den dimma, som den ideologiska och kulturella processen i vår existens fortfarande utgör. Jag måste alltså också avvisa allt ansvar för alla produktioner inom området för dialektiskt-materialistisk psykologi och sexuologi, som inte härstammar från mig eller mina elever, detsamma gäller för sådana arbeten, som visserligen övertar bestämda grundåskådningar från mig, men som genom utelämnande av det väsentligaste redan nu förflackar dessa och som dessutom uppenbarligen ser det som en fara eller en förminskning av den egna äran, att omnämna de övertagna åsikternas härkomst.
Oktober 1934
Wilhelm Reich
Denna avhandlings uppgift är att undersöka om, och i vilken utsträckning, Freuds psykoanalys har samband med Marx' och Engels' dialektiska materialism. Från det svar, som vi kan ge på denna fråga, kommer att avhänga, om det finns en bas för en diskussion om dess samband med den proletära revolutionen och klasskampen. De få bidrag till temat "Psykoanalys och socialism", som hittills finns i litteraturen, lider därav, att diskussionen antingen saknar den erforderliga orienteringen i psykoanalysen eller i marxismen. På marxistisk sida var kritiken mot användandet av psykoanalytiska insikter inom samhällsläran till en del berättigad. De få bidragen av psykoanalytiker till detta tema saknar en erforderlig orientering i den dialektiska materialismens principiella frågor och bortser dessutom fullständigt från den marxistiska sociologins centrala fråga, klasskampen. Därigenom blir de obrukbara för den marxistiske sociologen, liksom en avhandling över psykologiska problem blir betydelselös för psykoanalytikern, om den inte beaktar fakta i barnets sexualutveckling, sexualförträngningen, det omedvetna själslivet och sexualmotståndet.
Det sorgligaste alstret av denna typ är Kolnais arbete om "Psychoanalyse und Soziologie";[1] en författare, som under tiden, utan att någonsin verkligen ha varit analytiker, har landat hos Scheler[A*], efter att han officiellt har lösgjort sig från psykoanalysen (tyvärr inte redan innan han författade sin pamflett om sociologi), eftersom psykoanalysen - som han sade - inte längre motsvarade hans åskådningar ... Hans arbete är fullproppat med falska, metafysiska och idealistiska utläggningar om fakta som psykoanalysen upptäckt. Det kan inte komma i betraktelse för vår diskussion här. Förvirrande nog framställdes han av Jurinetz, som tog Kolnais arbete som utgångspunkt för en kritik av psykoanalysen, som "en av Freuds ivrigaste elever".[2]
Vi kan här inte gå in på Jurinetz' arbete i detalj, men måste ändå förutskicka det principiella klargörandet, att de marxistiska teoretikernas avvisande kritik av psykoanalysen är berättigad i två punkter.
1. Så snart man lämnar psykoanalysens egentliga mark och särskilt när man försöker använda den på samhällsproblem, blir den genast utbyggd till världsåskådning. Som en psykologisk världsåskådning, som predikar förnuftets herravälde ställer den sig då mot den marxistiska, med anspråket, att kunna förbereda en bättre samhällelig existens genom förnuftig reglering av de mänskliga förhållandena och genom uppfostran till medvetet behärskande av driftlivet. Denna utopiska rationalism, som dessutom förråder en individualistisk uppfattning om de samhälleliga händelserna, är varken originell eller revolutionär och går utan tvekan utanför psykoanalysens befogenheter. Den är nämligen, enligt dess skapares definition, ingenting annat än en psykologisk metod, som med naturvetenskapliga medel försöker beskriva och förklara själslivet som ett särskilt område i naturen. Då psykoanalysen varken är eller kan utveckla en världsåskådning, kan den inte heller ersätta den materialistiska historieuppfattningen, inte heller komplettera den. Som naturvetenskap är den disparat från den marxistiska historieuppfattningen.[3]
2. Psykoanalysens egentliga ämnesområde är den församhälligade människans själsliv. Massans själsliv kommer bara i betraktande för den i så måtto som individuella fenomen framträder i massan (exempelvis ledareproblemet), vidare i så måtto den kan klargöra "massjälens" yttringar såsom ångest, panik, lydnad och så vidare ur sina erfarenheter från individen. Men det verkar som om klassmedvetandets fenomen knappast skulle vara tillgängligt för psykoanalysen, och problem som massrörelsen, politiken, strejken, som hör till samhällsläran, kan inte bli objekt för dess metod. Den kan alltså inte ersätta samhällsläran, liksom den inte kan utveckla en samhällslära. Emellertid kan den mycket väl i form av socialpsykologi bli en hjälpvetenskap till samhällsläran. Den kan kanske avslöja de irrationella motiv som fick en ledarnatur att ansluta sig till just den socialistiska eller nationalistiska rörelsen.[4] Den kan vidare följa verkningen av den samhälleliga ideologin på den enskildes själsliga utveckling.[5] De marxistiska kritikerna har alltså rätt, när de förebrår somliga företrädare för psykoanalysen, att de försöker förklara det som inte kan förklaras med denna metod. De gör emellertid felet att identifiera metoden med dem som använder den, och felaktigt tillskrivet deras fel metoden som sådan.
De två behandlade punkterna leder över till en nödvändig, men i den marxistiska litteraturen inte alltid klart framträdande skillnad mellan marxismen som samhällslära, alltså vetenskap, och marxismen som undersökningsmetod och proletariatets världsåskådningsmässiga praktik.[6] Den marxistiska samhällsläran är resultatet av den marxistiska metodens användande på det samhälleliga varats område. Som vetenskap är psykoanalysen jämställd med den marxistiska samhällsläran: Den förra behandlar de själsliga, den senare de samhälleliga yttringarna. Och bara så tillvida som samhälleliga fakta skall undersökas i själslivet, eller omvänt själsliga i det samhälleliga varat, så förhåller de sig respektive till varandra som hjälpvetenskaper. Samhällsläran kan alltså inte heller klargöra några neurotiska yttringar, störningar av arbetsförmågan eller den sexuella funktionen. Det förhåller sig annorlunda beträffande den dialektiska materialismen. Här finns det bara två möjligheter: Antingen motsäger psykoanalysen som metod den, det vill säga den är idealistisk och odialektisk, eller så kan man påvisa, att psykoanalysen, om än omedvetet, som så många naturvetenskaper inom sina områden, verkligen har använt den materialistiska dialektiken och utvecklat motsvarande teorier. Beträffande metoden kan psykoanalysen endast antingen motsäga marxismen eller överensstämma med den. I det första fallet, om nämligen dess resultat inte skulle vara dialektiskt-materialistiska, skulle marxisten behöva avvisa den, i det senare fallet skulle han emellertid veta, att han har en vetenskap framför sig, söm inte motsäger socialismen.[7][8]
Det har riktats två invändningar från marxistisk sida mot psykoanalysen som en inom socialismen berättigad disciplin:
1. Den är ett tecken på det undergående borgerskapets förfall. Denna invändning förråder en spricka i det dialektiska tänkandet beträffande psykoanalysen. Är inte också den marxistiska samhällsläran ett "tecken på borgerskapets förfall"? Den var en "förfallsyttring" så tillvida, att den aldrig hade kunnat uppstå utan motsägelsen mellan produktivkrafterna och de kapitalistiska produktionsförhållandena, men den var insikten och därmed samtidigt det ideologiska fröet för den nya samhällsordningen, som utvecklade sig i det gamlas sköte. Psykoanalysens sociologiska ställning kommer vi att behandla senare, dock bemöter vi denna invändning bäst med marxisten Wittfogels ord.[9]
2. Den är en idealistisk vetenskap. Något mer sakkännedom skulle ha besparat kritikerna detta omdöme, och någon objektivitet gentemot disciplinen skulle inte ha förmått dem att glömma, att varje vetenskap, den må vara än så materialistiskt grundad, förvärvar och måste förvärva idealistiska avvikelser i det borgerliga samhället. I teoribildningen, som avlägsnar sig från erfarenheten om än bara med ett enda steg, är en idealistisk avvikelse begriplig och säger ingenting om vetenskapens sanna natur. Jurinetz har använt stor möda på att just framhålla psykoanalysens idealistiska avvikelser. Visst, det finns sådana avvikelser, till och med i stort antal, men frågan är, hur teorins element är, de principiella uppfattningarna om de själsliga förloppen.
Mycket ofta omnämns psykoanalysen i samband med diskussionen om reformistiska riktningar i politiken (Thalheimer, Deborin). Tenoren i detta sammankopplande är att de reformistiska filosoferna gärna åberopar psykoanalysen, ja, de Man[B*] har i själva verket spelat ut psykoanalysen på ett reaktionärt sätt mot marxismen. Men jag påstår - och jag kan här åberopa vänstermarxister - att man, om man vill, även kan spela ut "marxism" på ett reaktionärt sätt mot marxism. Det skulle emellertid aldrig falla en verklig kännare av psykoanalysen in, att sätta de Mans "psykoanalys" i samband med Freuds psykoanalys, som Deborin gjorde.[10] Vad har de Mans sentimentala stämningssocialism att göra med libidoteorin, även om han åberopar den av honom aldrig förstådda psykoanalysen? Jag skall försöka visa i det sista avsnittet, att detsamma försiggår med psykoanalysen i reformismens händer[11] som med den levande marxismen, nämligen förflackning och utspädning.
Vi skall i tur och ordning behandla följande frågor:
1. Den psykoanalytiska teorins materialistiska grund.
2. Själslivets dialektik.
3. Psykoanalysens samhälleliga ställning.
Innan vi visar det stora framsteg, som psykoanalysen innebär i materialistisk riktning gentemot den övervägande idealistiska och formalistiska psykologin dessförinnan, måste vi avgränsa oss från en även i marxistiska kretsar vitt utbredd och förvirrande "materialistisk" uppfattning om själslivet. Det är den mekanistiska materialismen, såsom den företräddes av de franska materialisterna på 1700-talet och av Büchner[C*], och som fortsätter hos de vulgärmarxistiska.[12] Denna hävdar, att själsliga fenomen inte är materiella i sig och att en konsekvent materialist inte kan se någonting annat i det själsliga än kroppsliga förlopp. För sådana materialister tycks redan begreppet "själ" vara ett idealistiskt och dualistiskt misstag, något som utan tvivel är en extrem reaktion på den in i den borgerliga filosofin fortsättande platonska idealismen. De hävdar att själen inte skulle vara verklig och materiell, utan endast dess motsvarande kroppsliga realiteter, alltså inte de subjektiva, utan de objektiva, mät- och vägbara realiteterna. Det mekanistiska misstaget består i att man identifierar mät- och vägbarhet eller berörbart stoff med det materiella.
"Huvudbristen i all hittillsvarande materialism", säger Marx, "är att föremålet, verkligheten, sinnligheten endast uppfattas i formen av ett objekt eller iakttagande. Dock inte som en mänskligt sinnlig verksamhet, praktik, inte subjektivt. Därav kom det sig, att den verksamma sidan, i motsats till materialismen, utvecklades av idealismen, men endast abstrakt, då ju idealismen naturligtvis inte känner den verkligt sinnliga verksamheten som sådan. Feuerbach vill ha sinnliga, av tankeobjekten verkligen skilda objekt; men han uppfattar inte själva den mänskliga verksamheten som en föremålslig verksamhet"[13].
Frågan om föremålsligheten, alltså om den själsliga verksamhetens materiella verklighet ("Det mänskliga tänkandet") anser Marx vara en rent skolastisk fråga, om man isolerar den från praktiken. Men:
"Den materialistiska läran, att människorna är produkter av omständigheterna och uppfostran, att alltså förändrade människor är produkter av andra omständigheter och förändrad uppfostran, glömmer, att omständigheterna förändras just av människorna och att uppfostran själv måste uppfostras."[14]
Det är alltså hos Marx inget tal om en förnekelse av den materiella verkligheten i den själsliga verksamheten. Om man emellertid erkänner att det mänskliga själslivets fenomen är praktiskt materiella, måste man även principiellt medge möjligheten av en materialistisk psykologi, även om denna inte förklarar denna själsliga verksamhet genom organiska förlopp. Är man inte av denna åsikt, finns det ingen bas för en marxistisk diskussion över en rent psykologisk metod. Då får man emellertid inte heller i konsekvensens namn tala om klassmedvetande, revolutionär vilja, religiös ideologi och så vidare, utan man måste vänta, tills kemin har förstått de motsvarande kroppsliga förloppen i formler eller tills reflexologin har upptäckt de motsvarande reflexerna. Då en sådan psykologi nödvändigtvis fastnar i kausal formalism och inte kommer fram till föreställningarnas och känslornas praktiska innehåll, kommer man inte att förstå ett jota mer om vad lust eller lidande eller klassmedvetande är. Det är i detta övervägande man beslutar sig för nödvändigheten av en psykologi, som omfattar psykiska fenomen med psykologiska och inte organiska metoder inom marxismens ram.
Naturligtvis räcker det inte att kalla en psykologi för materialistisk bara för att den befattar sig med själslivets materiella begivenheter. Den måste fastmera ta entydig ställning till frågan om den betraktar den själsliga verksamheten som metafysisk, det vill säga bortom det organiskas realiteter eller som sekundär, utvecklande sig ur det organiska med en till dess existens bunden funktion.[15] Enligt Engels skiljer sig[16] materialism och idealism principiellt därigenom, att den senare uppfattar "anden", den förra den (organiska) materien, naturen som det ursprungliga, och han betonar, att han inte använder de bägge begreppen i någon annan betydelse. Ytterligare en skillnad gjorde Lenin i "Materialism och empiriokriticism"[17] till tema i sin kunskapskritiska undersökning: nämligen ställningstagandet till kunskapsteorins fråga, om världen är reell, om den finns utanför och oavhängigt från vårt tänkande (materialism), eller om den bara existerar i vårt huvud som föreställning, känsla och förnimmelse (idealism). En tredje skillnad, som sammanhänger med den förstnämnda, är om man är av den åsikten, att kroppen bygger upp själen eller omvänt.
I stället för att svara på dessa frågor i allmänhet för psykoanalysen, börjar vi med framställningen av dess grundläggande teorier. Att bedöma om de fakta, som psykoanalysen stödjer sig på, är riktiga eller falska, kan aldrig bli en metodologisk, utan bara en empirisk kritik. Felet, att utan tillräcklig sakkännedom kritisera den psykoanalytiska teorin empiriskt och bestrida dess upptäckter, har gjorts av Thalheimer bland marxisterna,[18] medan Jurinetz endast utövade metodologisk kritik, visserligen likaså utan tillräcklig kännedom om den analytiska empirin. Vi skall inte försöka bevisa de psykoanalytiska teorierna. Ett sådant förehavande skulle säkert överskrida ramen för detta arbete och vore dessutom fruktlös. Bevisen kan endast finnas i den egna empiriska erfarenheten.
Basen för den psykoanalytiska teorin är dess driftlära och dess bäst grundade del är i synnerhet libidoteorin, läran om sexualdriftens dynamik.[19]
Driften är ett "gränsbegrepp mellan själsligt och somatiskt". Med libido menar Freud[20] sexualdriftens energi. Libidons källa är enligt Freud en ännu inte helt känd kemisk process i organismen, särskilt i sexualapparaten och i de så kallade "erogena zonerna". Kroppsdelar, som är särskilt sexuellt retbara och utgör koncentrerade ställen för den kroppsliga sexuella retningen.[21] Över dessa sexualretningens källor höjer sig den mäktiga överbyggnaden av de själsliga libidofunktionerna, som är bunden till sin bas, förändrar sig med den - kvantitativt såväl som kvalitativt - som exempelvis i puberteten, och även börjar slockna med sin bas såsom efter klimakteriet. I medvetandet återspeglar sig libidon som kroppslig och själslig längtan efter sexuell tillfredsställelse, det vill säga lustfylld avspänning.
Freud har uttalat den bestämda förhoppningen, att psykoanalysen en gång skall ställas på sitt organiska fundament, och begreppet sexualkemism spelar en väsentlig roll som hjälpföreställning i hans libidoteori. Emellertid kan psykoanalysen inte metodiskt närma sig de konkreta förloppen i det organiska, detta är förbehållet fysiologin.[22] Det freudianska libidobegreppets materiella natur visar sig mycket bra däri, att hans lära om den infantila sexualiteten senare har bekräftats av fysiologer, i det att de redan hos nyfödda har funnit en utveckling av den organiska sexualapparaturen.
Freud städade bort uppfattningen, att könsdriften först "vaknar i puberteten". Han visade att libidon genomgår bestämda utvecklingssteg från födseln, innan den når det genitala könslivets stadium. Han utvidgade sexualitetsbegreppet genom att dra in alla de lustfunktioner, som inte är bundna till det genitala, men otvetydigt är av sexuell natur, som munerotiken, analerotiken och så vidare. Dessa "pregenitala", infantila former för sexuell verksamhet underordnar sig senare det genitala primatet, herraväldet över den egentliga könsapparaten.
Varje utvecklingsfas hos libidon, om vars dialektiska karaktär vi senare kommer att tala, kännetecknas av barnets existensbetingelser, såsom det orala stadium kännetecknas av näringsupptagandet, och det anala utvecklas ur tömningsfunktionerna och uppfostran till renlighet. Före Freud förbisåg den i den borgerliga moralen fångade vetenskapen helt denna verklighet och bekräftade därigenom den populära uppfattningen om barnets "renhet". Det samhälleliga sexualförtrycket hade blivit ett hinder för forskningen.
Bland drifterna skilde Freud på två psykologiskt inte längre delbara huvudgrupper, självbevarelsedriften och sexualdriften, i anslutning till den populära skillnaden mellan hunger och kärlek. Alla andra drifter, viljan till makt, äregirigheten, profitbegäret och så vidare uppfattade Freud endast som sekundära bildningar, som avkomlingar till dessa bägge grundbehov. För socialpsykologin borde denna freudska sats vinna stor betydelse, att sexualdriften först yttrar sig i anslutning till näringsdriften såvida det lyckas att finna ett samband med Marx likalydande tes, att näringsbehovet i den samhälleliga existensen också är grunden för samhällets könsfunktioner.[23] Senare har Freud ställt sexualdriften mot destruktionsdriften och därvid inordnat näringsdriften i eros som funktion av självkärlekens intresse (självbevarelsedrift - narcissism).[24] Sambandet mellan den nya driftsindelningen och den gamla har ännu inte klart utarbetats. De nya begreppen i driftsläran: Eros - Dödsdrift (sexualdrift - destruktionsdrift) har bildats i anslutning till de bägge grundfunktionerna i den organiska substansen, assimilation (uppbyggnad) och dissimilation (nedrivning). Eros omfattar alla de strävanden i den själsliga organismen, som bygger upp, sammanfattar, tränger framåt, destruktionsdriften däremot är de drifter som river ned, förstör, driver tillbaka till det ursprungliga tillståndet.
Den själsliga utvecklingen skulle alltså på detta sätt komma ur kampen mellan dessa två motsatta tendenser, vilket motsvarar en alltigenom dialektisk uppfattning om utvecklingen.[25] Men svårigheten är en annan. Medan den kroppsliga basen för sexual- och näringsbehovet är entydig, saknar dödsbegreppet en sådan klar materiell bas, ty åberopandet på den organiska dissimilationsprocessen hänvisar för närvarande mer till en formell analogi än till ett innehållsmässigt släktskap. Bara i så måtto som det finns ett reellt samband hos "dödsdriften" med organismens självförstörande process, är den materialistisk. Men man kan inte bestrida, att dess oklara innehåll och omöjligheten att fatta den som sådan, som t.ex. libidon, lätt gör den till ett kryphål för idealistisk och metafysisk spekulation om själslivet.
Den har redan lett till många missförstånd inom psykoanalysen, till finalistiska teoribildningar och överdrifter av de moraliska funktionerna, något som vi betraktar som en idealistisk avvikelse i psykoanalysen. Enligt Freuds eget uttalande är "dödsdriften" en hypotes bortom kliniken; det kan emellertid inte vara någon tillfällighet, att man så gärna opererar med den och att den har öppnat dörrar och portar för onödiga spekulationer i psykoanalysen. Som en reaktion på den idealistiska riktningen, som har utvecklats med den nyare drifthypotesen inom psykoanalysen, gör jag ett försök[26] att också uppfatta destruktionsdriften som avhängig av libidon, alltså att inordna den i den materialistiska libidoteorin. Detta försök grundar sig på den kliniska iakttagelsen, att en människas hatberedskap och hennes skuldkänslor åtminstone till sin intensitet avhänger av libidoekonomins tillstånd, att sexuell otillfredsställelse ökar aggressionen, att tillfredsställelse minskar den. Enligt denna uppfattning är destruktionsdriften en psykologisk reaktion på försakelsen av en drifttillfredsställelse och dess kroppsliga grund är förskjutandet av libidinösa retningar av muskelsystemet.
Man kan dock inte tvivla på, att aggressionsdrifter också är ett instrument för näringsdriften och att den ökar särskilt, när näringsbehovet inte är tillräckligt tillfredsställt. Destruktionsdriften är enligt min uppfattning en sen, sekundär bildning i organismen, som bestäms av de förhållanden, i vilka näringsdriften och sexualiteten tillfredsställs.
Driftlivets regulator är "lust-olustprincipen". Allt driftmässigt strävar efter lust och vill undvika olust. Den olustmässiga behovsspänningen kan endast hävas genom tillfredsställelse av behoven. Driftens mål är alltså upphävande av driftspänningen genom undanröjandet av retningen vid driftkällan. Denna tillfredsställelse är lustfylld. En kroppslig retning på exempelvis genitalzonen betingar en retning, som framkallar ett behov (en drift), att undanröja denna spänning. En organisk spänning i näringsorganen framkallar hunger och driver till ätande.[27] Detta kausala betraktelsesätt innesluter det finala, ty målet som driften strävar efter är bestämt genom retningskällan. Här står psykoanalysen som materialistisk-kausal lära helt i motsatsställning till Alfred Adlers[D*] endast finalt orienterade individualpsykologi.
Då allt det, som medför lust attraherar, och det som medför olust stöter bort, betingar lustprincipen rörelse, förändring i situationen. Denna funktions källa är den organiska driftapparaten, särskilt sexualkemismen. Liksom en fjäder spänner sig driftapparaten efter varje behovstillfredsställelse alltid på nytt efter en vilopaus. Som orsak till denna spänning kommer ämnesomsättningsförloppen i betraktande.[28]
Arbetssättet hos bägge dessa människans grundbehov får emellertid först sin egentliga form genom individens samhälleliga existens, i det att denna inskränker drifttillfredsställelserna. Alla inskränkningar och samhälleliga nödvändigheter att minska behoven eller att uppskjuta deras tillfredsställelse sammanfattade Freud i formuleringen om "realitetsprincipen". Denna framträder alltså till en del som motsats till lustprincipen, i så måtto att den helt förnekar vissa tillfredsställelser, och till en del bildar den en modifikation av den sista, i så måtto att den tvingar individen till ersättningstillfredsställelse eller till att skjuta upp en tillfredsställelse. Spädbarnet får till exempel bara inta sin näring vid bestämda tider, tonårsflickan får i dagens samhälle inte omedelbart tillfredsställa sina naturliga sexualbehov. De ekonomiska (den borgerliga skulle säga: kulturella) intressena tvingar flickan att bevara sin kyskhet till äktenskapet, om hon inte vill riskera utstötning eller vill göra det svårare att hitta en make. Förhindrandet av den direkta analerotiska tillfredsställelsen, såsom barnet utövar den, är likaså en verkan av realitetsprincipen.
Definitionen att realitetsprincipen skulle vara ett krav av samhället, förblir emellertid formalistisk, om den inte konkret innesluter också att realitetsprincipen, såsom vi har den framför oss idag, utgör det kapitalistiska respektive privatekonomiska samhällets princip. Beträffande uppfattningen om realitetsprincipen finns det inom psykoanalysen rikligt med idealistiska avvikelser. Så framställs ofta realitetsprincipen som en absolut realitet. Med realitetsanpassning förstår man helt enkelt anpassning till samhället, något som använts inom pedagogiken och neurosterapin, och vilket utan tvekan är en konservativ formulering. Konkret: den kapitalistiska tidsåldern realitetsprincip fordrar yttersta inskränkning av proletariatets behov, inte utan att därvid åberopa religiösa krav på undergivenhet och beskedlighet. Den fordrar också den monogama sexualformen och ytterligare annat. Allt detta är grundat i de ekonomiska förhållandena; den härskande klassen har en realitetsprincip som tjänar vidmakthållandet av dess makt. Om man uppfostrar proletären till denna realitetsprincip, om man framställer den som absolut giltig i kulturens namn, betyder detta en bejakelse av hans utsugning, en bejakelse av det kapitalistiska samhället. Det måste bli klart, att realitetsprincipens begrepp, såsom den idag uppfattas av många inom psykoanalysen, motsvarar en konservativ inställning (även om den är omedveten) och därigenom står i motsatsställning till psykoanalysens objektivt revolutionära karaktär. Realitetsprincipen hade tidigare andra innehåll och kommer att ändra sig i den utsträckning som samhällsordningen kommer att ändra sig.
Inte heller det konkreta innehållet i lustprincipen är naturligt nog absolut. Det växlar också med den samhälleliga existensen. Till exempel måste den anala tillfredsställelsen i en tidsålder, som ägnar så stor uppmärksamhet åt renligheten, vara en annan, nämligen en ringare, och strävandet efter den måste vara något större än exempelvis i det primitiva samhället, något som även yttrar sig kvalitativt i alstrandet av bestämda karaktärsdrag. Man kan bara tänka på esteticismen som bygger på analerotiken och på skillnaden i dess betydelse i den borgerliga tidsåldern och exempelvis i ett primitivt samhälle eller under medeltiden. Vilka innehåll i luststrävandet som betonas starkare och vilka som betonas svagare, är naturligtvis också avhängigt av den klass, som barnet tillhör. Så tycks exempelvis de anala strävandena inom borgerskapet vara mycket starkare utpräglade än inom proletariatet, medan omvänt de genitala drifterna är intensivare i proletariatet. Men detta hänger även ihop med uppfostran och boendeförhållanden.
Skillnaden torde ju inte vara särskilt stor eller utslagsgivande i det biologiska anlaget. Men den sociala miljön börjar forma lustprincipens innehåll redan vid födseln. Och huruvida skillnader i näringsförhållandena inverkar på driftkonstitutionen redan i fröanlaget och på så sätt påverkar strävandenas intensitet och kvalitet utgör en fråga för den framtida forskningen.[29]
Freud skilde på tre system i den själsliga apparaten:
1. Det medvetna, som omfattar sinnesapparatens förnimmelsefunktion och alla föreställningar och känslor, som just är medvetna.
2. Det förmedvetna. Detta omfattar alla de föreställningar och inställningar, som för tillfället inte är medvetna, men när som helst kan bli medvetna. Dessa båda system var välkända för den föranalytiska psykologin. Det som icke-psykoanalytiska forskare betecknar som "omedvetet ("bredvidmedvetet", "undermedvetet") hör fortfarande helt till det förmedvetna i Freuds system. Den egentliga upptäckten som Freud gjorde avsåg
3. det undermedvetna, som karaktäriseras av att dess innehåll inte kan bli medvetet,[30] eftersom en "förmedveten" censur förbjuder det att bli medvetet. Denna censur är inget mystiskt, utan den omfattar förbud och områden som övertagits från yttervärlden och som själva blivit omedvetna.
Det omedvetna omfattar inte bara de ogillade önskningarna och föreställningarna som inte kan bli medvetna, utan också (sannolikt) nedärvda representanter, som motsvaras av symbolerna. Att emellertid också det undermedvetna förändrar sig med tiden, visar den intressanta kliniska erfarenheten, att det med teknikens utveckling förvärvar nya symboler. Sålunda drömde många patienter vid tiden för zeppelinarna om luftskepp som bilder för det manliga könsorganet.
Då det under forskningens lopp blev klart, att det undermedvetna, förutom det egentligen bortträngda innehöll ännu mycket mer, beslöt sig Freud för att komplettera teorin om den själsliga apparatens struktur. Han skilde på Detet, Jaget och Överjaget.
Detet är återigen ingenting översinnligt, utan det är ett uttryck för personlighetens biologiska andel. En del av Det är det omedvetna i den tidigare beskrivna betydelsen, det egentligen bortträngda.
Vad är då bortträngning? Det är en process, som utspelar sig mellan Jagets och Detets strävanden. Varje barn kommer till världen med drifter och förvärvar i barndomen önskningar, som det inte får leva ut, eftersom det vidare och det trängre samhället, familjen, inte tål detta (incestönskningar, analitet, exhibitionism, sadism och så vidare). Den samhälleliga existensen fordrar nu i uppfostrarens gestalt, att barnet skall undertrycka dessa drifter. Detta lyckas för barnet, som endast förfogar över ett svagt Jag och övervägande följer lustprincipen, ofta bara därigenom, att det bannlyser önskningarna från sitt medvetande, inte själv vill veta någonting om dem. Dessa önskningar blir omedvetna genom bortträngningen. En annan socialt viktig handling i avverkandet av icke uppfyllbara önskningar är sublimeringen, som är ett motstycke till bortträngningen; det vill säga i stället för att tränga bort avleds endast driften till en socialt möjlig verksamhet.[31]
Vi ser alltså, att psykoanalysen inte kan tänka sig barnet utan samhället, att barnet existerar för analysen endast som församhälleligat väsen. Den samhälleliga existensen inverkar oupphörligt inskränkande, ombildande och fordrande på de primitiva drifterna. Därvid förhåller sig de bägge grunddrifterna olika. Hungern är envisare, omutligare, strävar häftigare efter omedelbar tillfredsställelse än sexualdriften. I varje fall kan den inte trängas bort som sexualdriften. Denna är å andra sidan modifierbar, plastisk, sublimerbar, dess partialtendenser är omvändbara i sin motsats, utan att ändock helt kunna avstå från tillfredsställelse. Energin, som använts till de sociala prestationer, även till dem som tillfredsställer näringsdriften, härstammar från libidon. Den är den själsliga utvecklingens drivkraft, så snart den kommer under samhällets inflytande.
Bortträngningens motor är Jagets självbevarelsedrift. Denna bemästrar sexualdriften; ur konflikten mellan de båda uppkommer den själsliga utvecklingen. Bortträngningen är, om man bortser från den som mekanism och från dess verkningar, ett samhälleligt problem, eftersom bortträngningens innehåll och former är avhängiga av individens samhälleliga existens. Denna samhälleliga existens är ideologiskt koncentrerad i en summa av föreskrifter, förbud, påbud, i Överjaget. Stora delar därav är i själva verket omedvetna.
Psykoanalysen återför all mänsklig moral till uppfostringens inflytande, tillbakavisar alltså antagandet av moralens metafysiska karaktär i exempelvis det kantska moralbegreppets betydelse. Den upplöser moralbegreppet materialistiskt, i det att begreppet återförs till upplevelser och till självbevarelsedriften liksom till rädsla för straff. All moral uppstår hos barnet antingen ur rädslan för straff eller ur kärleken till uppfostrarpersonerna. När Freud till sist talar om en "omedveten moral" och om en "omedveten skuldkänsla", menar han med detta bara, att vissa element i skuldkänslan trängs bort med de förbjudna önskningarna, som till exempel incestförbudet. Jurinetz har helt missförstått den omedvetna skuldkänslans begrepp, när han menar, att ett antagande om Jagets ursprungligen moraliska väsen har nästlat sig in i betydelsen av en metafysisk skuld. Vissa analytiker har av olika skäl en benägenhet att tro på det ursprungliga moraliska och gudliga i människorna, trots den psykoanalys som de utövar. Detta är inte givet i den analytiska teorin, utan det är just det motsatta som är sant. Psykoanalysen förintar slutgiltigt naturvetenskapligt en sådan tro i det att den fråntar filosofin moraldiskussionen. Man kan överlåta åt den enskilde analytikern att klara av konflikten, hur han kan förena tron på en metafysisk moral och gud med sin psykoanalytiska övertygelse. Det finns all anledning att vara bekymrad över psykoanalysen, när den börjar dra jämnt med metafysiska åskådningar.[32] Teorin om den omedvetna skuldkänslan kastar alltså på inte sätt teorin om det omedvetna över ända, såsom Jurinetz fruktar, utan den återför tvärtom även förvärvandet av moralen till det materiella.
Hittills har vi visat, att såväl Detet som Överjaget är långt avlägsna från att vara metafysiska konstruktioner, och att de till sitt innehåll helt kan återföras till behov respektive reella förvärv från yttervärlden. Varifrån Jurinetz hämtar förebråelsen, att "liksom hos Schopenhauer, så även hos Freud så utgörs världen av det egna 'Jagets' produktion med målsättningen att reglera våra drifter",[33] är fullständigt oförståeligt för mig. Precis motsatsen har framställts av Freud på talrika ställen, som för övrigt även citeras av Jurinetz, nämligen att Jaget är ett resultat av den reella yttervärldens inverkan på driftorganismen, att Jaget uppstår som retningsskydd. Till och med i den skrift av Freud som Jurinetz huvudsakligen tar som grund för sin kritik, nämligen den medvetet spekulativa "Bortom lustprincipen", är det inte tal om att den reella världen skapas genom Jaget. Jurinetz har misslyckats med projektionsbegreppet, som inte dryftas närmare i denna skrift. Han skulle kunna ha blivit klar över detta i Freuds kliniska arbeten. Jaget tror, att föreställningar, som det tränger bort, som det har i sig och vars tryck det känner finns till i yttervärlden. Detta och ingenting annat än projektionen. Just genom denna materialistiska teori kunde Freud klargöra hallucinationernas väsen hos de sinnessjuka. Stämmorna som de hör är i verkligheten endast omedvetna förebråelser eller önskningar, men de finns ändå inte reellt i yttervärlden.
Det kan medges att "Bortom lustprincipen" var ägnad att framkalla oriktiga uppfattningar om psykoanalysen. Emellertid har Freud själv yttrat sin kritiska inställning till detta arbete såväl i broschyren som även i upprepade muntliga uttalanden, det vill säga att man bör se denna skrift som liggande utanför den kliniska psykoanalysen. Att den emellertid trots detta kunde bli utgångspunkt för helt ohållbara spekulationer med dödsdrifthypotesen beror sannolikt på den för den borgerliga ideologin ömtåliga libidoteorin, som man gärna vill byta ut mot en mindre farlig hypotes.
Jagets materiella natur är redan därför obestridlig, eftersom den är ansluten till sinnesorganens förnimmelsesystem. Vidare härleder sig Jaget enligt Freud, som redan sagts, ur de materiella retningarnas inverkan på driftapparaten. Det är enligt Freud endast en särskilt differentierad del av Detet, en buffert eller ett skyddsorgan mellan Detet och den reella världen. I sina handlingar är Jaget inte fritt, utan avhängigt av Detet och Överjaget, alltså av det biologiska och samhälleliga. Psykoanalysen bestrider alltså viljans frihet, och dess uppfattning om detta stämmer överens med Engels: "Viljans frihet betyder ingenting annat, än förmågan att kunna avgöra med sakkännedom." Överensstämmelsen är så fullständig, att den till och med kommer till uttryck i grunduppfattningen om den analytiska neurosterapin: den sjuke skall erhålla förmågan att besluta sig därigenom att han får kännedom om sina bortträngningar, att det omedvetna blir medvetet, "med mer sakkännedom", än det var möjligt för honom under förutsättningen att hans väsentliga strävanden var omedvetna. Naturligtvis är detta fortfarande ingen frihet för viljan i metafysikerns betydelse, utan den är begränsad genom de naturliga behovens anspråk. När sexualönskningarna blivit medvetna, kan man inte bestämma sig för att åter tränga bort dem. Det är då också omöjligt att bestämma sig för långvarig asketism. Emellertid kan man bestämma sig för att leva asketiskt under en tid. Jaget blir inte mindre avhängigt av Detet och samhället efter en lyckad analys, det kan bara klara konflikterna bättre.
Det framgår ur uppkomstbetingelserna, att Jaget till hälften, Överjaget som helhet, vad beträffar deras konkreta innehåll innesluter frågor om det samhälleliga livet. De religiösa och etiska fordringarna växlar med samhällsordningen. Kvinnans Överjag är i den platoniska tidsåldern helt olikt det i det kapitalistiska samhället och i den utsträckning, som det nya samhället förbereder sig ideologiskt i det bestående samhället, ändrar sig naturligtvis Överjagets innehåll. Detta gäller för sexualmoralen liksom för ideologin om privategendomens oantastlighet vad beträffar produktionsmedlen. Den växlar naturligtvis också med individens ställning i produktionsprocessen.
Men på vilket sätt inverkar den samhälleliga ideologin på individen? Den marxistiska samhällsläran måste lämna denna fråga öppen såsom liggande utanför sitt område. Däremot kan psykoanalysen besvara den: för barnet är familjen, som är fullsugen med samhällets ideologier, ja, som just är samhällets ideologiska fröcell, den aktuella representanten för samhället över huvudtaget, även innan barnet står i den egentliga produktionsprocessen. I oidipalförhållandet är inte bara de driftmässiga inställningarna inbegripna, utan arten och sättet med vilket barnet genomgår och övervinner oidipuskomplexet är indirekt betingat såväl av den allmänna samhälleliga ideologin, som av föräldrarnas ställning i produktionsprocessen. Följaktligen är oidipuskomplexets öde till syvende och sist som allt annat avhängigt av samhällets ekonomiska struktur. Ja, det är till och med så att den av samhället betingade, speciella familjestrukturen kan tillskrivas det faktum att ett oidipuskomplex över huvudtaget kommer till stånd. Dock kan vi först i nästa kapitel behandla frågan om oidipuskomplexets historiska natur, inte bara formernas, utan även dess existens.
Vi går nu över till frågan om analysens materialistiska insikter också har avslöjat de själsliga processernas dialektik. Dock skall vi till att börja med återkalla de huvudsakliga principerna i den dialektiska metoden ur minnet, såsom de uppställdes av Marx och Engels och vidareutvecklades av deras elever.
Marx' materialistiska dialektik uppträdde som motsats till Hegels idealistiska dialektik, den egentlige grundaren av den dialektiska metoden. Hegel såg begreppens dialektik som det ursprungligen dynamiska i den historiska utvecklingen, och den reella världen blott som en spegelbild av de dialektiskt vidareutvecklande idéerna eller begreppen. Marx vände däremot betraktelsen av världen i materialistisk riktning, det vill säga att han ställde Hegels byggnad "På benen" (enligt hans eget uttryck), i det att han erkände det materialistiska skeendet som det ursprungliga och idéerna som avhängiga av detta. Men medan han övertog Hegels dialektiska betraktelsesätt av skeendet, städade han samtidigt upp med Hegels metafysiska idealism och med den mekanistiska materialismen hos 1700-talets materialister. Huvudprinciperna i den dialektiska materialismen är:
1. Dialektiken är inte bara en form av tänkande, utan den är given i materian oavhängigt av tänkandet, det vill säga materiens rörelser sker objektivt dialektiskt. Den materialistiske dialektikern lägger alltså inte in något i materian, som bara finns i hans tänkande, utan han uppfattar genom sina sinnesorgan och sitt tänkande, som själva är underordnat dialektikens lagar, omedelbart den objektiva verklighetens materiella skeende. Det är klart, att denna inställning står extremt emot Kants idealistiska.[34]
2. Utvecklingen, inte bara av samhället, utan också av naturfenomenen, följer inte av en "utvecklingsprincip" eller "en i tingen inneboende utvecklingstendens" (såsom varje typ av metafysik hävdar, vare sig det är den idealistiska eller den materialistiska), utan den uppstår ur en inre motsägelse; ur motsatser som finns i materien, och ur dessa motsatsers konflikter, som inte kan lösas under det givna tillvarosättet, så att motsatserna spränger materiens bestående existensförhållanden och skapar nya, i vilka sedan nya motsättningar uppstår, och så vidare.
3. Allt, som frambringar dialektisk utveckling är objektivt varken gott eller ont, utan nödvändigt. Men det som först var befrämjande under en utvecklingsperiod, kan senare bli hämmande. Sålunda befrämjade det kapitalistiska produktionssättet först enormt de tekniska produktivkrafterna, men senare blev det emellertid en hämning för deras utveckling på grund av sina inneboende motsägelser. Befrielsen från denna hämning kommer med det socialistiska produktionssättet.
4. Genom den beskrivna dialektiska utvecklingen ur motsättningar är ingenting varaktigt; allt som uppstår, bär också redan fröet till sin undergång i sig. En klass, som vill befästa sitt herravälde, kan inte acceptera det dialektiska betraktelsesättet, eftersom den annars uttalar sin egen dödsdom. Enligt Marx utvecklade den kapitalistiska bourgeoisin under sin uppgång en klass, proletariatet, som ur sina existensbetingelser innebär bourgeoisins undergång. Därför kan också bara den proletära klassen godta dialektiken fullt och praktiskt, medan borgerskapet nödvändigtvis måste fastna i absolut idealism.
5. Varje utveckling är ett uttryck och en följd av en dubbel negation: negationens negation. För att illustrera detta tar vi åter ett exempel från den samhälleliga utvecklingen. Varuproduktionen var en negation av urkommunismen, i vilken endast produktion av bruksvärden härskade. Den socialistiska ekonomiska ordningen är negation av den första negationen, den förnekar varuproduktionen och når på detta vis spiralformat till en högre nivå av bejakelse av det först förnekade, alltså produktionen av bruksvärden, till kommunismen.[35]
6. Motsatser är inte absoluta, utan genomtränger varandra. Kvantitet slår om i kvalitet vid en bestämd punkt. Varje orsak till en verkan är samtidigt verkan av denna verkan såsom orsak. Detta är inte helt enkelt växelverkan mellan fenomen, som är strängt skilda från varandra, utan ett ömsesidigt genomträngande och en ömsesidig verkan på varandra. Vidare kan ett element under givna betingelser slå om i sin motsats.[36]
7. Den dialektiska utvecklingen sker visserligen successivt, men blir språngartad på bestämda ställen. Vid fortskridande avkylning blir vatten inte successivt is, utan kvaliteten vatten omvandlar sig vid en bestämd punkt plötsligt till kvaliteten is. Detta innebär emellertid inte, att den språngartade förändringen plötsligt uppstår ur intet, utan den har successivt utvecklat sig dialektiskt fram till den språngartade förändringen. Sålunda upplöser även dialektiken motsättningen mellan evolution och revolution, utan att upphäva den. Samhällsordningens sociala förändring förbereds till att börja med genom evolution (arbetets församhälleligande, utarmningen av majoriteten och så vidare), och genomförs sedan revolutionärt.
Vi skall nu försöka påvisa dialektiken i några typiska förlopp i det mänskliga själslivet, som analysen har påvisat, förlopp som enligt vårt påstående inte hade kunnat bli upptäckta utan den psykoanalytiska metoden.
Först tar vi symptombildningen vid neurosen som exempel på den dialektiska utvecklingen, såsom den först uppfattades och beskrevs av Freud. Enligt Freud uppstår ett neurotiskt symptom genom att det samhälleligt bundna Jaget först avvärjer en driftyttring och sedan tränger bort den. Men bortträngningen av en driftyttring framkallar inte ensamt något symptom, därtill är det nödvändigt att den bortträngda driften åter genombryter bortträngningen och yttrar sig i förställd form som symptom. Symptomet innehåller enligt Freud såväl de avvärjda driftyttringarna som också avvärjningen (eller försvaret) självt; symptomet tar alltså hänsyn till de båda motsatta tendenserna. Vari ligger nu symptombildningens dialektik?
Den aktuella människans Jag står under trycket av en "psykisk konflikt". Den motsägelsefulla situationen, att å ena sidan ha ett driftanspråk, å den andra sidan realiteten som förvägrar eller straffar tillfredsställelsen, kräver en lösning. Jaget är alltför svagt för att trotsa realiteten, men också för svagt för att behärska driften. Denna svaghet i Jaget, vilken själv redan är en följd av en tidigare utveckling, för vilken symptombildningen bara innebär en fas - denna svaghet är således också den ram, inom vilken konflikten utspelar sig. Den klaras nu på så sätt, att Jaget tränger bort driften i de samhälleliga kravens tjänst, i verkligheten, för att inte gå under eller bli bestraffad, alltså av självbevarelsedrift.[37]
Bortträngningen är alltså en följd av en motsägelse, som inte kan lösas under det medvetnas betingelser. När driften blir omedveten är detta en tillfällig, om också patologisk lösning av konflikten. I den andra fasen, efter bortträngningen av önskningen som lika mycket förnekades som bejakades av Jaget, är Jaget själv förändrat, dess medvetande har blivit en beståndsdel (driften) fattigare och om en annan (övergående lugn) rikare. Driften kan emellertid lika litet avstå från tillfredsställelsen i bortträngningen som i det medvetna tillståndet, snarare mindre, eftersom den nu inte ens är utsatt för det medvetnas kontroll. Bortträngningen framkallar sin egen undergång, då driftsenergin ökas mäktigt på grund av bortträngningen, för att slutligen tränga igenom bortträngningen. Den nya processen med bortträngningens genombrott är ett resultat av motsägelsen bortträngning - driftsuppdämning, liksom bortträngningen själv var en följd av motsägelsen mellan driftsönskan och yttervärldens avslag (under betingelsen Jagsvaghet).
Det finns alltså ingen "tendens" till symptombildning, utan utvecklingen sker som vi kunde se ur den själsliga konfliktens motsägelser. Med bortträngningen var även betingelsen för dess genombrott given, uppdämningen av den otillfredsställda driftens energi. Är det ursprungliga tillståndet återställt genom bortträngningens genombrott i den andra fasen? Ja och nej. Ja så tillvida som driften åter behärskar Jaget, och nej så tillvida som driften ju är förändrad och nu finns i förställd form i medvetandet, som symptom. Detta innehåller det gamla, driften, men samtidigt också dess motsättning, Jagets avvänjning. I den tredje fasen (symptom) är alltså de ursprungliga motsättningarna förenade i en och samma yttring. Denna är själv en negation (genombrottet) av negationen (bortträngningen). Vi stannar tillfälligt här, för att demonstrera detta på ett konkret exempel ur den psykoanalytiska erfarenheten.
Vi tar fallet med en gift kvinna, som är rädd för inbrottstjuvar, som skulle kunna överfalla henne med kniv. Hon kan inte vara ensam i rummet och tror att hon skall finna en grym inbrottstjuv i varje gömsle. Analysen av denna hustru till en arbetare gav följande:
Första fasen: Psykisk konflikt och bortträngning:
Kvinnan hade före sitt äktenskap lärt känna en man, som kom med förslag, som hon gärna velat följa om hon inte hade varit moraliskt hämmad. Hon kunde uppskjuta lösningen av denna konflikt genom att trösta sig med det senare giftermålet. Mannen försvann, hon gifte sig med en annan, utan att kunna glömma den förste. Tanken på honom störde henne oavbrutet. När hon åter en gång mötte honom, kom hon på nytt i en svår konflikt mellan sitt begär efter honom och sitt krav på äktenskaplig trohet. Under dessa betingelser blev konflikten outhärdlig och olöslig, begäret efter honom var lika starkt som hennes moral. Hon började att undvika honom (avvänjning) och slutligen glömde hon honom skenbart. Det var emellertid ingen verklig glömska, utan bara bortträngning. Hon trodde sig vara botad och tänkte medvetet inte mer på honom.
Andra fasen: Genombrott av bortträngningen:
Någon tid senare hade hon ett häftigt gräl med sin man, eftersom han flirtade med en annan kvinna. Under detta gräl tänkte hon, vilket visade sig mycket senare: "Om du får, så är jag dum om jag inte tillåter mig det." Därvid hade hon för ett ögonblick bilden av sin förste älskare framför sig. Tanken var emellertid alltför farlig, den kunde ju åter frambesvärja hela den gamla konflikten, och sålunda sysslade hon inte med tanken medvetet längre: hon hade trängt bort honom på nytt. Men på natten uppkom ett ångesttillstånd. Hon fick plötsligt idén, att en främmande man smög sig fram till hennes säng för att våldta henne. Driften hade i förställd form åter trängt fram för hennes medvetande, ja, till yttermera visso som sin direkta motsats. I stället för önskan efter den främmande mannen hade hon rädsla för honom. Denna förställning var (tredje fasen) orsaken till hennes symptombildning. Om vi nu analyserar själva symptomet, ser vi i fantasiföreställningen om att en främmande man smyger sig fram till hennes säng i natten, ett uppfyllande av den bortträngda önskan att begå äktenskapsbrott (analysen visade i detalj att hon utan att veta det fantiserade om sin första älskade: figur, hårfärg och så vidare var detsamma). Samma symptom innehåller emellertid också avvänjningen, rädslan inför driften, som yttrar sig som fruktan för mannen. Senare försvann elementet "att bli våldtagen" ur ångesten och ersattes av "mördad": motsvarande alltså ytterligare en föreställning av symptomets dittillsvarande, alltför tydliga innehåll.
Vi ser i detta exempel inte bara ursprungligt skilda motsatser förenade i ett fenomen, utan också hur ett fenomen förvandlar sig i sin motsats, önskan i ångest. I denna omvandling av den sexuella energin till ångest, en av de första och mest grundläggande av Freuds upptäckter, finns det faktum, att samma energi under den ena betingelsen kan alstra det rakt motsatta under en annan betingelse.
Ytterligare en annan dialektiskt erfarenhetsprincip kommer till uttryck i vårt exempel. I det nya, i symptomet, finns det gamla, sexualönskan, och likväl är det gamla inte längre sig självt, utan samtidigt något helt nytt, nämligen ångest. Den dialektiska motsättningen mellan libido och ångest kan emellertid också lösas på annat sätt, nämligen ur motsättningen mellan Jag och yttervärld.[38] Men innan vi går över till detta, skall vi visa på ytterligare dialektik i det själsliga med några mindre exempel. Angående kvantitetens omslående till kvalitet: Bortträngningen av en driftyttring ur det medvetna eller till och med blotta undertryckandet är lustfyllt för Jaget intill en viss gräns, eftersom det undanröjer en konflikt. Utöver en bestämd gräns slår emellertid lusten över i olust. En liten retning av en erogen zon, som inte har förmågan till slutlig tillfredsställelse är lustfylld. Dröjer retningen alltför länge, slår den över i olust.
Ytterligare dialektiska processer är spänningen och avspänningen. Detta kan bäst visas på sexualdriften. Spänningen i en sexuell retning höjer begäret, sänker emellertid samtidigt spänningen genom tillfredsställelse av retningen, är alltså samtidigt avspänning. Men spänningen förbereder också de kommande avspänningen, liksom den mekaniska spänningen i urets fjädrar förbereder sin avspänning. Omvänt är avspänningen förbunden med den högsta spänning - exempelvis i den sexuella akten, eller den avspännande spänningen vid ett upprörande drama - men den är också orsaken till den förnyade spänningen.
Principen om motsatsernas identitet kan påvisas på den narcissistiska libidons och objektlibidons processer. Enligt Freud är självkärleken och kärleken till ett objekt inte bara motsatser; objektkärleken uppstår ur den narcissistiska libidon och kan när som helst åter förvandlas till denna; men i så måtto som bägge föreställer kärlekstendenser, är de identiska. Inte minst kan de återföras på en gemensam källa, den somatiska sexualapparaten och "urnarcissismen". - Vidare begreppen "medvetet" och "omedvetet": de är motsatser, men vid tvångsneurosen kan man visa, att de samtidigt kan vara motsatta och identiska. De sjuka tränger bort föreställningar ur sitt medvetande på så sätt att det endast tar bort uppmärksamheten på föreställningen, det vill säga affektladdningen. Den "bortträngda" föreställningen är hela tiden medveten och ändå omedveten, det vill säga den sjuke kan producera den, men han känner inte dess betydelse. - Begreppen Det och Jag uttrycker likaså identiska motsatser: Jaget är å ena sidan bara en särskilt differentierad del, men det blir emellertid samtidigt under yttervärldens inflytande en motståndare, en funktionell motpart för Detet.
Begreppet identifiering motsvarar inte bara ett dialektiskt förlopp, utan också motsatsernas identitet. Enligt Freud uppkommer identifieringen genom att man t.ex. "i sig tar upp" en uppfostrarperson, som samtidigt är älskad och hatad (identifierar sig med henne), det vill säga gör hennes egenskaper eller påbud till sina egna. Därvid går vanligen objektrelationen under. Identifieringen avlöser objektrelationens tillstånd, är alltså dess motsats, dess förnekelse, men samtidigt ett upprätthållande av objektrelationen i annan form, alltså också en bejakelse. Detta är orsaken till följande motsägelse eller konflikt "Jag älskar X. Som min uppfostrare förbjuder han mig mycket, varför jag hatar honom. Jag skulle vilja förstöra och undanröja honom, men jag älskar honom också, och vill alltså också bevara honom." Ur denna motsägelsefulla situation, som inte kan bestå som sådan vid en viss intensitet av de motsatta sinnesrörelserna, finns följande utväg: "Jag absorberar honom, jag 'identifierar' mig med honom, jag förintar honom (det vill säga min relation till honom) i yttervärlden, behåller honom emellertid inuti mig i förändrad form i fortsättningen. Jag har alltså förintat honom och ändå behållit honom."
I de faktorer, som i psykoanalysens omfattas med begreppet ambivalens, ett samtidigt ja och nej, finns ännu en mängd dialektiska fenomen, av vilka vi bara skall dra fram det mest framträdande, nämligen förvandlingen från kärlek till hat och omvänt. Hat kan i verkligheten betyda kärlek och omvänt. De är identiska, i så måtto att bägge möjliggör intensiva bindningar till medmänniskan. Omvandlingen i motsatsen är en egenskap, som Freud tillskriver drifterna i allmänhet. Vid omvandlingen går emellertid det gamla inte under, utan det behålls helt i sin motsats.
Också motsatserna perversion och neuros kan upplösas dialektiskt i det att varje neuros är en negerad perversion och omvänt.
Ett vackert exempel på dialektisk utveckling kan visas genom den sekulära sexualbortträngningen. Hos primitiva folk finns en skarp motsatsställning mellan incesttabut beträffande systern (och modern) och den sexuella friheten beträffande andra kvinnor. Sexualinskränkningen utbreder sig emellertid alltmer. Till att börja med bara till kusinerna och senare till alla kvinnor i samma släkt för att slutligen genom ytterligare utbredning slå om till en kvalitativt annan inställning till sexualiteten överhuvudtaget, som exempelvis i patriarkatet och särskilt under kristendomens epok. Den starkare bortträngningen av sexualiteten över huvudtaget alstrar emellertid sin motsats i form av att tabut idag för relationerna mellan bror och syster de facto är genombrutna vad som gäller barndomen. De vuxna vet som en följd av den mycket starka sexualbortträngningen över huvudtaget ingenting längre om barnsexualiteten, varför idag sexuella lekar mellan bror och syster inte längre ses som sexuella och därmed också hör till självklarheterna i de mest "förnäma" barnkammare. Den primitive får inte ens titta på sin syster, men är sexuellt obunden i övrigt. Den civiliserade lever ut sin barnsexualitet på sin syster, men är i övrigt bunden av de skarpaste moraliska påbud.[39]
Låt oss nu gå över till frågan, i vilken utsträckning psykoanalysen har påvisat det själsligas dialektik även beträffande individens allmänna utveckling i samhället. Vi kommer då att behöva behandla två väsentliga frågor.
För det första, om inte det själsligas dialektik kan återföras till (den åter upplösbara) urmotsättningen mellan Jaget (drift) och yttervärlden.
För det andra, hur den rationella och den irrationella betraktelsen av individuella realiteter motsäger varandra och ändå övergår i varandra.
Vi framförde redan i första avsnittet den freudska psykoanalysens uppfattning, att individen ur själslig synpunkt kommer till världen som ett knippe behov och med de därtill hörande drifterna. Med dessa behov ställs han genast in i samhället som församhälleligat väsen, inte bara i familjens trängre samhälle, utan indirekt genom familjeexistensens ekonomiska betingelser, även i det vidare samhället. Om man tillämpar den enklaste formel, träder samhällets ekonomiska struktur - genom många mellanled: föräldrarnas klasstillhörighet, familjens ekonomiska förhållanden, ideologier, förhållandet mellan föräldrarna och så vidare - i en växelverkan med den nyföddes drift-Jag. Såsom detta förändrar sin omgivning, så återverkar den förändrade omgivningen på det. Behoven tillfredsställs till en del, så tillvida finns överensstämmelse. Men till största delen uppstår en motsättning mellan driftsbehoven och den samhälleliga ordningen, vars representant familjen och senare skolan fungerar som. Denna motsättning resulterar i en konflikt, som leder till en förändring, och då individen är den svagare motståndaren, till en förändring i hans psykiska struktur. Sådana konflikter till följd av motsättningar, som är olösliga vid oföränderlig struktur hos barnet, uppstår dagligen och stundligen och bildar det egentligen framdrivande elementet. Visserligen talar man inom psykoanalysen om ett anlag, om utvecklingstendenser och annat, men de fakta, som hittills kommit till erfarenheten om barnets tidiga utveckling, talar endast för den ovan skildrade dialektiska utvecklingen, för rörelsen framåt i motsättningar från steg till steg.
Man skiljer på libidons utvecklingssteg, och säger att libidon "genomgår" dessa utvecklingssteg. Men iakttagelsen visar, att inget steg verkligen aktiveras utan förnekelse av drifttillfredsställelsen på det förra steget. Sålunda blir anslaget av drifttillfredsställelsen genom den konflikt, som den förorsakar hos barnet, motorn för dess utveckling. Vi negligerar den genom ärftligheten fasta delen av denna utveckling, som, exempelvis när det gäller anlagen till de erogena zonerna och till varseblivningsapparaten, är svår att framställa ren som sådan. Den utgör fortfarande ett ganska dunkelt område inom den biologiska forskningen. Frågan om arten av dess dialektik hör inte hit. Vi måste räkna med den, men nöjer oss i övrigt med Freuds formel, att driftsanlaget är delaktigt i utvecklingen på samma sätt som upplevelsen.[40]
Bland upplevelserna intar bredvid drifttillfredsställelserna även driftavslagen en framträdande roll som motorer för utvecklingen. Motsättningen mellan drift-Jaget och yttervärlden blir slutligen en inre motsägelse, genom att ett hämmande organ i den själsliga apparaten börjar utbilda sig just på grund av yttervärldens inflytande, Överjaget. Det som ursprungligen var rädsla för straff, blir nu moralisk hämning. Konflikten mellan drift och yttervärld blir till en konflikt mellan drift-Jag och Överjag. Men vi skall inte glömma, att bägge är av materiell natur, att det förra matas direkt organiskt, och att det senare egentligen upprättades i intresse av Jagets självbevarelsedrift.
Självbevarelsedriften (narcissismen) inskränker sexualdriften och aggressiviteten. Så träder två grundläggande behov, som ursprungligen bildat en enhet på spädbarnsstadiet och även senare i många situationer, i motsättning till varandra och driver utvecklingen framåt från konflikt till konflikt, men inte bara med anledning av, utan helt enkelt genom den samhälleliga bundenheten.[41] Om den inre och yttre konflikten bestämmer utvecklingen helt i allmänhet, uppfyller det samhälleliga varat såväl driftsmålen som även de moraliska hämningarna med sina tidsenliga föreställningar och innehåll.
Psykoanalysen kan alltså helt bekräfta Marx' princip, att varat bestämmer "medvetandet", det vill säga förställningarna, driftsmålen, de moraliska ideologierna och så vidare, och inte omvänt. Psykoanalysen uppfyller till yttermera visso denna princip med konkret innehåll beträffande barnets utveckling. Men detta utesluter inte, att såväl behovens intensitet, som är somatiskt betingad, liksom även kvalitativa utvecklingsskillnader förorsakas av driftsapparaten. Detta är ingen "idealistisk urspårning", såsom somliga marxister förebrått mig i diskussioner om detta ämne, utan det motsvarar helt Marx' princip, att människorna själva gör sin historia, fast under bestämda förutsättningar och betingelser av samhällelig natur.[42] Engels reserverar sig i ett brev uttryckligen mot uppfattningen, att det verkliga livets produktion och reproduktion skulle vara det enda bestämmande momentet för ideologiernas utveckling. Det är bara det i sista instansen bestämmande momentet.[43]
Om man översätter detta sociologiskt, betyder Freuds centrala tes om oidipuskomplexets betydelse för individens utveckling ingenting annat än att det samhälleliga varat bestämmer denna utveckling. De mänskliga anlagen och drifterna, tomma former för upptagandet av samhälleliga innehåll, går igenom de (samhälleliga) ödena av relationerna till fadern, modern och uppfostrarpersonerna och får först nu sin slutgiltiga form och innehåll. Den själsliga utvecklingens dialektik visar sig inte bara i att motsatta resultat kan uppkomma ur varje konfliktsituation, i enlighet med motsättningarnas kraftförhållanden, utan den kliniska erfarenheten påvisar även, att karaktärsegenskaper i motsvarande konfliktsituationer, kan slå om till sin raka motsats till vilken redan fröet redan fanns vid den första konfliktlösningen. Ett grymt barn kan bli en människa full av medlidande, men inte utan att en ingående analys kan påvisa den gamla grymheten i medlidandet. Det smutsälskande barnet kan senare bli en renlighetspedant, det nyfikna en pinsamt diskret människa. Sinnlighet slår lätt om till askes. Ja, ju intensivare en egenskap utvecklar sig, desto lättare slår den om i sin motsats vid motsvarande anledningar (reaktionsbildning).
Men å andra sidan går inte det gamla helt förlorat genom omvandling vid utvecklingens fortskridande. Medan en del av egenskaperna ombildar sig till sin motsats, förblir en annan del bestående oförändrad, inte utan att genomgå formella förändringar till följd av förändringen i hela personligheten under tidens lopp. Det freudska upprepningsbegreppet spelar stor roll i den själsliga utvecklingens psykologi och visar sig vid närmare betraktande vara alltigenom dialektiskt.[44] Det upprepade är nämligen alltid såväl det gamla som också alltigenom nytt; gammalt i ny beklädnad eller ny funktion. Det såg vi redan vid symptomet. Men så är det också vid sublimeringen. När ett barn, som gärna lekte med sin avföring, senare lika gärna bygger sandslott och som vuxen slutligen kommer att utveckla ett stort intresse för byggnader, finns det gamla kvar i alla tre faserna och ändå i annan form och annan funktion. Ett annat exempel är historien om kirurgen eller kvinnoläkaren. Den förste sublimerar kanske sin sadism i att operera, den andre sin infantila lust att titta och beröra. Bedömningen av dessa resultats riktighet kan inte bli föremål för metodologisk, utan enbart för empirisk kritik. Den som inte har analyserat någon kirurg, kan inte bestrida detta påstående. Men han kan metodologiskt komma med en riktig invändning, nämligen avhängigheten av människans verksamhet av de ekonomiska existensbetingelserna. Men psykoanalysen hävdar ingenting annat än att de ena eller de andra krafterna är verksamma i verksamheten.[45]
Bredvid denna subjektiva drift är naturligtvis sublimeringsformen alltigenom ekonomiskt betingad, ty om en människa sublimerar sin sadism som slaktare, som kirurg eller som detektiv, bestäms framför allt av hans samhälleliga ställning. En sublimering kan även vara omöjlig på grund av samhälleliga orsaker, och detta leder till en otillfredsställelse med det av samhället påtvingade yrket. Man måste vidare fråga sig, hur verksamhetens obestridligt rationella karaktär är förenlig med dess likaså obestridligt irrationella innehåll. Målaren målar, teknikern bygger, kirurgen skär, kvinnoläkaren undersöker ju, för att försörja sig, alltså av ekonomiska, av rationella skäl.
Dessutom är arbetet en samhällelig, alltså en alltigenom rationell faktor. Hur går detta ihop med psykoanalysens förklaring att den arbetande sublimerar en drift i sin verksamhet och på så sätt tillfredsställer denna. Somliga analytiker värderar inte den mänskliga verksamhetens rationella karaktär i tillräcklig utsträckning. Hos dessa analytiker kan man fastställa en världsuppfattning, som i den mänskliga verksamhetens produkter inte vill se annat än projektioner och tillfredställelser av drifter.[46] Mot detta har en annan analytiker en gång anmärkt på skämt, att flygplan ju visserligen är penissymboler, men att man ändå kan flyga med dem från Berlin till Wien.
Problematiken med förhållanden mellan rationellt och irrationellt[47] är ett resultat också av följande sakförhållande. Att bearbeta jorden med verktyg och att plantera frön betyder för samhället och för den enskilde att producera livsmedel. Men det får också incestens symboliska värde med modern ("Moder Jord"). Det rationella närmar sig det symboliska, det fyller sig med symboliskt värde. Den rationella verksamhetens relation till denna verksamhets irrationella, symboliska betydelse är given i bägge funktioners rytm, när ett verktyg borras in i ett material, ett frö planteras och i produktionen av en frukt hos det på detta sätt bearbetade materialet. Symboliken är alltså berättigad. Vi ser också att det till synes meningslösa har en meningsfull kärna, att symboliken har en reell bakgrund i det faktum att modern liksom jorden bär frukter efter bearbetning med ett verktyg (penissymbol). Många primitiva folk brukar ställa upp konstgjorda fallosar på odlade fält som en fruktbarhetsrit, en objektiv icke-ändamålsenlig handling av magisk natur, som belyser en bestämd sida av förhållandet mellan rationellt och irrationellt: här handlar det om ett magiskt försök att nå ett bestämt mål med irrationella medel på ett lättare och bättre sätt. Fördenskull underlåts dock inte det rationella handlandet, i detta fall det reella plöjandet och odlandet av jorden. Och det som förefaller vara ett symboliskt irrationellt element i jordbruket, nämligen könsumgänget, är i sig betydelsefullt och ändamålsenligt; den tjänar som tillfredsställelse av sexualbehoven, så som säden tjänar för självbevarelsen. Vi ser alltså åter att det inte finns några absoluta motsättningar, att också motsättningen mellan rationellt och irrationellt kan lösas dialektiskt.
Det dialektiska faktum, att det rationella innehåller irrationalitet och omvänt, kräver närmare skärskådande. Svaret på detta kan ges ur den psykoanalytiska erfarenhetens kliniska detaljer. De visar att människornas samhälleligt ändamålsenliga aktiviteter kan få symbolisk betydelse, de behöver dock inte få detta. Också när en kniv eller ett träd dyker upp i en dröm, kan detta vara en penissymbol, det behöver dock inte vara det; det kan vara en verklig kniv eller ett verkligt träd. Och när det dyker upp som symbol i drömmen, är därmed den rationella betydelsen på intet sätt utesluten, ty när man frågar sig analytiskt, varför penis framställs just som ett träd eller en kniv och inte som en stav, finner man i många fall en rationell anledning därtill. På så vis masturberade en sjuk nymfoman med en kniv, som otvivelaktigt symboliserade en penis. Valet av kniven grundades emellertid därpå, att hennes mor hade kastat en kniv efter henne en gång och att hon därvid hade blivit skadad. I onanin fanns även idén, att hon måste förstöra sig med kniven. Detta handlande, som senare blev irrationellt, var ursprungligen alltigenom rationellt, det tjänade nämligen sexualtillfredsställelsen. Vi ser ur dessa exempel och kan även visa genom andra, att allt som i ögonblicket verkar irrationellt en gång har haft en rationell funktion. Varje symptom, som i sig är irrationellt, har så mening och funktion om man analytiskt leder det tillbaka till sin uppkomst. Resultatet av denna betraktelse är att allt barnsligt - driftmässigt handlande som står i tjänst hos det rationella strävandet efter lust, blir till irrationellt handlande om dess öde blir bortträngning eller något liknande. Det rationella är alltså det primära.
Om vi i stället tar konstruerandet av en maskin, finner vi i detta irrationella element, t.ex. symbolisk tillfredsställelse av en omedveten önskning. I sublimeringen avledes en drivkraft, som en gång i barndomen rationellt var inriktad på tillfredsställelse genom uppfostran från sitt ursprungliga mål. Men i det ögonblick, när det reella målet gavs upp, men kvarstod i fantasin, blev strävandet därigenom irrationellt. Om driften finner ett nytt mål i sublimeringen, blandar sig det gamla, nu irrationella strävandet med det nya rationella handlandet och framträder här som irrationell motivering för detta handlande. Detta kan summariskt visas exempelvis i den sexuella vetgirigheten, som senare manifesterar sig i exempelvis gynekologens verksamhet.
Fas 1: Den sexuella vetgirigheten inriktar sig rationellt på betraktandet av den nakna kroppen och av könsorganen. Rationellt mål: Tillfredsställelse av vetgirigheten.
Fas 2: Försakelse av den direkta aktiviteten: driften förlorar sin tillfredsställelse, driften blir irrationell med hänvisning till den aktuella samhälleliga situationen.
Fas 3: Driften finner en ny verksamhet som har samband med innehållet av den första. Vederbörande blir läkare och betraktar nu åter nakna kroppar och könsorgan liksom han en gång gjorde som barn. Han gör alltså detsamma men ändå något annat; i så måtto som han gör det samma som när han var barn, så länge hans aktivitet står i samband med hans situation som barn, så är den aktuellt menings- och ändamålslös; i så måtto som den har samband med hans nuvarande samhälleliga funktion är den meningsfull.
Detta betyder emellertid att en verksamhets rationalitet eller irrationalitet avgörs av dess samhälleliga funktion. När en aktivitets karaktär förvandlas från det rationella till det irrationella eller omvänt, så är detta också avhängigt av individens momentana samhälleliga position. Samma aktivitet, som är meningslös i doktorns mottagningsrum, blir meningsfull i hans privatliv i exempelvis kärleksakten, och det som är meningsfullt på mottagningen förlorar sin rationella karaktär i samma privata situation. Dessa överväganden tillåter följande antagande: I kraft av sin metod att kunna upptäcka de driftsmässiga rötterna till individens samhälleliga aktivitet och i kraft av sin dialektiska driftlära, så behövs psykoanalysen för att i detalj klargöra produktivkrafternas psykiska effekt på individen, det vill säga hur ideologierna bildas i "människohuvudet". Mellan de ändpunkter som utgöres av samhällets ekonomiska struktur och dess ideologiska överbyggnad, vars kausalsamband rent allmänt har förståtts av den materialistiska historieuppfattningen, kopplar den psykoanalytiska uppfattningen om den församhälleligade människans psykologi in en rad mellanled. Den kan visa, att samhällets ekonomiska struktur inte omedelbart omsätter sig i ideologier i "människans huvud", utan att näringsbehovet i sina yttringsformer avhängigt av de aktuella ekonomiska förhållandena, påverkar den mycket mer plastiska sexualenergins funktioner. Och vidare att den samhälleliga inverkan på sexualbehoven genom inskränkning av dess mål alltid överför nya produktivkrafter i form av sublimerade libida till den samhälleliga processen, dels direkt i form av arbetskraft, dels indirekt i form av högre utvecklade resultat av sexualsublimeringen, såsom exempelvis religion, moral i allmänhet, könsmoralen speciellt, vetenskap och så vidare. Detta innebär en meningsfull inordning av psykoanalysen i den materialistiska historieuppfattningen på en helt bestämd, adekvat punkt; nämligen där de psykologiska problemen börjar, som upptäcks av Marx' sats, att den materiella existensen omsätts till idéer i människornas huvuden. Libidoprocessen i samhällsutvecklingen är alltså sekundär, avhängig av utvecklingen, även om den själv ingriper i den på ett avgörande sätt, genom att den sublimerade libidon i form av arbetskraft, övergår i produktivkraft.[48]
Om man emellertid betraktar libidoprocessen[49] som sekundär, så måste vi fråga oss om oidipuskomplexets historiska betydelse. Vi har sett att psykoanalysen, om än omedvetet, uppfattar alla själsliga processer som dialektiska. Endast oidipuskomplexet tycks vara en vilopunkt i den psykoanalytiska teorin, mitt i de rörliga yttringarna. Detta kan ha två orsaker. Antingen uppfattas oidipuskomplexet ohistoriskt såsom oförändrat och oföränderligt faktum, givet i människans natur. Den andra orsaken skulle kunna vara att familjeformen, som är grunden till dagens oidipuskomplex, har förhållit sig relativt oförändrad sedan årtusenden. Jones[E*][50] förefaller vara av den första åsikten, då han i diskussionen med Malinowski[F*][51] om oidipuskomplexet i matriarkatet fäller yttrandet, att oidipuskomplexet skulle vara "fons et origo" [källan och ursprunget] av allt. Denna uppfattning är utan tvekan felaktig, eftersom ett försök att framställa de idag upptäckta relationerna mellan barnet och dess föräldrar såsom eviga, det vill säga att de skulle vara sig lika i varje samhälle, bara är förenligt med uppfattningen om det samhälleliga varats oföränderlighet.
Om man förevigar oidipuskomplexet innebär detta, att man uppfattar den 'familjeform som grundlägger oidipuskomplexet såsom absolut och evig något som skulle betyda, att människan skapats ur naturen på det sätt som hon framträder för oss idag. Oidipuskomplexets antagande stämmer för alla former av patriarkaliska samhällen. Dock är barnets relationer till föräldrarna så olika (enligt Malinowskis forskningar om matriarkatet) att beteckningen knappast längre förtjänas. Enligt Malinowski är oidipuskomplexet ett samhälleligt betingat faktum, som förändrar sin form med samhällsstrukturen. Oidipuskomplexet måste gå under i ett socialistiskt samhälle, eftersom dess samhälleliga grund, den patriarkaliska familjen, går under och förlorar sitt berättigande. Och den avsedda kollektiva barnuppfostran är så ogynnsam för uppkomsten av de själsliga inställningar, som idag uppkommer i familjen, så mycket mer rörlig och mångsidig är relationen mellan barnen och gentemot uppfostrarna, att beteckningen "oidipuskomplex", som har det bestämda innehållet att man åtrår modern och vill döda fadern som rival, helt kommer att förlora sin mening. Det är bara en definitionsfråga, om man vill beteckna den reella incesten, såsom den gestaltade sig i urtiden som "oidipuskomplex", eller om man reserverar denna benämning för den försakade incestönskan och rivaliteten med den verklige fadern. Detta betyder endast en inskränkning av giltigheten i en analytisk grundtes på bestämda samhällsformer. Det betyder emellertid också att man karaktäriserar oidipuskomplexet som ett åtminstone till sina former samhälleligt avhängigt, och sist och slutligen ekonomiskt betingat faktum.
Frågan om sexualbortträngningens ursprung kan fortfarande inte lösas i den oenighet som härskar bland etnologerna.[52] Freud, som i "Totem och tabu" stödjer sig på den darwinska teorin om urstammen, uppfattar oidipuskomplexet såsom orsak till sexualbortträngningen. Därvid kommer emellertid matriarkatet i betraktningen uppenbarligen till korta. Den forskning som Bachofen - Morgan - Engels bedrev visar på möjligheter att uppfatta oidipuskomplexet respektive den för komplexet grundläggande familjeformen såsom en följd av den en gång insättande sexualborträngningen. - Hur detta än må ligga till: Psykoanalysen skulle säkert beröva sig vidare forskningsmöjligheter inom det samhälleliga och pedagogiska området, om den beträffande oidipuskomplexet skulle negera den dialektik, som den själv har upptäckt inom själslivet.[53]
Om vi nu tar psykoanalysen såsom objekt för sociologisk betraktelse, stöter vi på följande frågeställningar:
1. Ur vilka samhälleliga faktorer uppstår psykoanalysen? Vilken sociologisk mening har den?
2. Vilken är dess ställning i dagens samhälle?
3. Vilken uppgift har den i socialismen?
Add 1. Som alla andra samhälleliga fenomen är även psykoanalysen bunden till ett bestämt stadium i samhällsutvecklingen. Den har också sina existensvillkor i ett bestämt läge av produktionsförhållandena. Den är liksom marxismen en produkt av den kapitalistiska tidsåldern, dock har den inte samma omedelbara relation till samhällets ekonomiska bas. Emellertid kan dess indirekta relationer påvisas på ett klart sätt: den är en reaktion på de kulturella och moraliska förhållanden, som den församhälleligade människan lever i. Här menar vi framför allt de sexualförhållanden, som utvecklade sig ur de kyrkliga sexualideologierna. Artonhundratalets borgerliga revolution sopade undan det feodalistiska produktionssättet till största delen och uppträdde med frihetliga tankar mot religionen och dess morallagar. Men brottet med den religiösa moralen var redan i görningen i den franska revolutionens tidsskede, exempelvis i Frankrike. Det verkade som om borgerskapet skulle bära fröet till en ny moral inom sig. En ny moral, som var motsatt den kyrkliga moralen i allmänhet och som skulle vara en ny sexualmoral i synnerhet. Men på samma sätt som borgerligheten åter blev reaktionär när dess makt och den kapitalistiska ekonomin blev befäst och åter tog till sig kyrkan, eftersom den behövde denna för att hålla nere det under tiden uppkomna proletariatet så övertog den också i något omstöpt form, men i huvudsak oförändrat, den kyrkliga sexualmoralen. Attacken mot sinnligheten, det monogama äktenskapet, flickornas kyskhet och därmed också den manliga sexualitetens splittring fick nu en ny ekonomisk, denna gång kapitalistisk mening. Borgerskapet som störtade feodalismen, övertog till stor del de feodala levnadsvanorna och kulturella behoven. Den måste också spärra av sig från "folket" genom egna morallagar och inskränkte på så sätt sexualbehoven allt mer. I den borgerliga klassen är den sexuella friheten helt inskränkt ända tills äktenskapets ingående, och detta av ekonomiska skäl. Den manliga ungdomen söker sexualitetens sinnliga tillfredsställelse hos kvinnor och flickor i proletariatet. Genom detta och genom den ideologiska klassmotsättningen skärps fordringarna på kyskhet hos den borgerliga flickan. Den dubbla könsmoralen har uppstått på nytt, men på kapitalistisk bas. Som i en cirkel verkar den dubbla könsmoralen på förslitande på mannens sexualitet och förstörande på kvinnans sexualitet. Hon blir genom denna utveckling också inom äktenskapet innerligt "kysk", det vill säga kall, ja bortstötande.
Detta befäster åter den dubbla moralen. Mannen fortsätter att söka sin tillfredsställelse hos den proletära kvinnan, som han föraktar genom sitt klassmedvetande, och han tvingas att utåt visa upp en hedersam "sedlighet". Han sätter sig innerligt emot sin hustru, visar motsatsen utåt, överför sin ideologi till son och dotter. Den fortgående sexualbortträngningen och förnedringen blir emellertid på ett dialektiskt sätt ett förstörande element i den äktenskapliga institutionen och den sexualmoraliska ideologin. Till en början kommer den första etappen i den borgerliga moralens sammanbrott: De själsliga sjukdomarna tar överhanden. Den officiella vetenskapen som själv är fångad i sexualbortträngningen, föraktar sexualiteten såsom forskningsobjekt och ser föraktfullt ned på de diktare och skriftställare, som allt intensivare sysselsätter sig med denna brännande fråga. De själsliga sjukdomarna, hysterin och den allmänna nervositeten, som ständigt ökar, förklaras såsom "inbillning", såsom följder av att man är "utarbetad". Vid slutet av 1800-talet uppträder som reaktion mot den moraliskt snärjda vetenskapen och som tecken på den andra vetenskapliga fasen i den borgerliga moralens nedgång en forskare som själv kommer från den borgerliga klassen och som påstår att den moderna nervositeten är en följd av den kulturella sexualmoralen.[54] Att neuroserna i allmänhet till sitt specifika väsen beror på överdriven sexualinskränkning. Denne forskare, Freud, blir vetenskapligt fredlös, bannlyst och framställs som en charlatan. Han hävdar sin position helt ensam och förblir ohörd under flera årtionden. Under denna tid föds psykoanalysen, till avsky och fasa för hela den borgerliga världen, inte bara för vetenskapen, ty den berör sexualbortträngningens rötter, som är en av grundpelarna för många konservativa ideologier (religion, moral och så vidare).[55]
Den framträder i den samhälleliga existensen vid samma tid, som även annorstädes i det borgerliga lägret självt tecken uppstår på en revolutionär rörelse mot dess ideologier. Den borgerliga ungdomen protesterar mot det borgerliga föräldrahemmet och skapar en egen ungdomsrörelse ("Jugendbewegung"). Dess hemliga mening är strävan efter sexuell frihet. Då den emellertid försummar anslutningen till den proletära rörelsen, går den under i och med att den blev betydelselös efter att delvis ha uppnått målet. Liberala borgerliga tidningsröster attackerar åter häftigare det kyrkliga förmyndarskapet. Den borgerliga litteraturen börjar att inta en allt friare ståndpunkt i moraliska frågor. Men alla dessa yttringar, som till en del ledsagade psykoanalysens uppkomst, till en del låg före den i utvecklingen - försvinner, sipprar bort så fort det blir allvar av. Ingen vågar att tänka frågan till slut, att dra konsekvenserna; de ekonomiska intressena går före och åstadkommer till och med ett förbund mellan borgerlig liberalism och kyrkan.
Liksom marxismen sociologiskt var ett uttryck för medvetenheten om ekonomins lagar, utsugningen av ett flertal genom en minoritet, så är psykoanalysen ett uttryck för medvetenheten om det samhälleliga sexualförtrycket. Detta är den huvudsakliga samhälleliga meningen av Freuds psykoanalys. Emellertid finns det en väsentlig skillnad. Medan en klass suger ut, och den andra blir utsugen, är sexualbortträngningen ett fenomen som omfattar bägge klasser. Den är till och med historiskt (människohistorien) äldre än den ena klassens utsugning av den andra. Den är emellertid inte kvantitativt lika i bägge klasser. Vid tiden för proletariatets första differentiering, vid kapitalismens begynnelse, fanns så gott som ingen inskränkning eller bortträngning av sexualiteten inom proletariatet (enligt Marx' rapporter i "Kapitalet" och enligt Engels' "Den engelska arbetarklassens läge").[56]
Proletariatets sexualform var endast kännetecknad och påverkad av dess desolata sociala läge såsom exempelvis ännu idag "trasproletariatets" sexualform. Men under loppet av den kapitalistiska utvecklingen, då den härskande klassen tillgrep socialpolitiska mått och steg (så långt som det fordrades för den egna existensen och de egna profitintressena), och när den började omhulda "omsorgen" satte en idag alltmer ökande tendens in, som innebar ett ideologiskt förborgerligande av proletariatet. Därigenom förskjöts sexualbortträngningens verkan också till proletariatet, dock utan att här nå de dimensioner, som finns i småborgerligheten, som blev mera påvlig än påven och som följer sin förebilds, nämligen storborgerlighetens moraliska ideal, strängare än denna själv gör, storborgerligheten, som sedan länge har likviderat sin inre moral.
Frågan om borgerlighetens ställning till sexualbortträngning respektive dess upphävande hänger också samman med psykoanalysens öde i det borgerliga samhället.
Add 2. Frågan är: kan borgerskapet tåla psykoanalysen i det långa loppet, utan att ta skada av den? Naturligtvis förutsatt att dess insikter och formuleringar inte späds ut och att man inte så småningom förflackar dess mening, utan att dess företrädare är medvetna därom.
Psykoanalysens skapare har själv inte profeterat något gott för dess framtid. Han menade, att världen i någon form skulle utplåna hans upptäckter, eftersom de inte kunde uthärdas. Han tänkte därvid uppenbarligen endast på den ena hälften, den borgerliga klassen. Proletariatet vet ännu ingenting om psykoanalysen, har ännu inte skaffat någon kunskap om den. Medan vi ännu inte kan veta hur proletariatet kommer att ställa sig till psykoanalysen, har vi tillräckliga tecken för att studera den borgerliga världens inställning.[57]
Det faktum att psykoanalysen blir avvisad hänger omedelbart ihop med sexualbortträngningens samhälleliga betydelse. Men vad gör den borgerliga världen med psykoanalysen, om den inte bannlyser den? Där finns å ena sidan vetenskapen, framför allt psykologin och psykiatrin, å andra sidan lekmannapubliken. För bägge gäller det som Freud en gång på ett skämtsamt sätt uttryckte som tvivel. Frågan var, menade han, om man accepterade psykoanalysen för att bevara den eller för att förstöra den.
När man träffar på psykoanalysen i icke verkligt analytiskt utbildade händer (snarare huvuden), känner man inte igen den längre såsom Freuds verk. Det där med sexualiteten stämmer ju, men överdrifter ... Och var finns det etiska i människan? Analys må ju vara riktigt, men ... syntes är inte mindre nödvändigt. Och först då Freud började bygga upp jag-psykologin på sin sexualteori, gick en hörbar lättnadens suck genom den vetenskapliga världen: äntligen börjar Freud inskränka på sina absurditeter, äntligen kommer också det "högre" inom människan till orda, och över huvudtaget moralen ... Och det dröjde inte länge förrän man bara hörde talas om jag-ideal och för sexualiteten gällde den stereotypa ursäkten att den ju "självklart var förutsatt". Man pratade om en ny era i psykoanalysen, om en renässans ... Psykoanalysen blev med andra ord rumsren.[58] Inte mindre tröstlöst, nej snarare mer motbjudande, ser det ut hos den breda publiken. Under den borgerliga sexualmoralens tryck har man upptagit psykoanalysen som en begärlig, tillfredsställande modeangelägenhet; man analyserar varandras komplex, talar i salongerna under eftermiddagsteet om drömsymboler, man strider utan den minsta sakkännedom, och bara för att det handlar om sexualitet för och emot analysen. Den ene är entusiastisk över den storartade "hypotesen", den andre som inte är mindre okunnig, är övertygad om att Freud är en charlatan och att hans teori är en såpbubbla. Och över huvudtaget detta "ensidiga överskattande av sexualiteten, som om det inte fanns något annat 'högre' ", och därvid talar "kritikern" inte om någonting annat än sexualiteten. I Amerika uppstod föreningar och diskussionsklubbar för psykoanalys, konjekturen är bra, den måste användas, man lever ut sin otillfredsställda sexualitet och tjänar dessutom mycket pengar med en attityd som man vågar kalla psykoanalys. "Psykoanalys" har blivit en god affär. Så ser det ut utanför psykoanalysen.
Och hur ser det ut inom psykoanalysen? Den ena avfallsrörelsen efter den andra, forskarna kan inte hålla stånd mot sexualbortträningens tryck. Jung[G*] ställer hela den analytiska teorin på huvudet och gör en religion av den, där man inte längre talar om sexualitet.[59] Likaså leder sexualbortträngningen hos Adler till tesen, att sexualiteten endast är ett uttryck för viljan efter makt och därmed till ett frångående från analysen och ett grundande av en etisk församling. Rank, som tidigare var en av Freuds mest begåvade elever, nådde genom att späda ut libidobegreppet på ett jag-psykologiskt sätt, till en moderlivs- och födelsedrömteori och förnekar slutligen de mest väsentliga analytiska insikterna. Åter och åter igen verkar sexualbortträngningen mot psykoanalysen. Även annars kan man i de psykoanalytiska kretsarna se det samhälleliga och ekonomiska tvånget i deras mildrande, och kompromissbildande arbete. Efter utgivningen av "Jaget och detet" talades det inte på flera år om libidon. I stället försöker man ändra om hela neurosläran efter jag-termerna, man förkunnar, att Freuds stordåd var upptäckten av den omedvetna skuldkänslan och att man nu först nått fram till det egentliga och väsentliga.
Inom neurosterapin, där det rör sig om den praktiska användningen av en alltigenom revolutionär teori om människan i det kapitalistiska samhället, framträder tydligast benägenheten till kompromisser och kapitulation inför den borgerliga sexualmoralen. Analytikerns samhälleliga existens förbjuder, ja, gör det omöjligt för honom att offentligt tala om den radikala psykoanalytiska neurosterapins oförenlighet med dagens sexualmoral, äktenskapet, den borgerliga familjen, den borgerliga uppfostran. Fastän man å ena sidan erkänner, att de familjära förhållandena är tröstlösa, att den sjukes omgivning vanligen utgör det största hindret för hans tillfrisknande, skyggar man - fullt förståeligt - för att ta konsekvenserna av dessa slutsatser. Sålunda kommer det sig också att man med realitetsprincip och realitetsanpassning inte menar realitetsduglighet, utan många gånger total underkastelse under samma samhälleliga krav, som har skapat neurosen. Att detta är skadligt för psykoanalysens praktiska användning vid neurosens botande är uppenbart.
På så sätt kväver den momentana kapitalistiska existensformen av psykoanalysen denna både utifrån och inifrån. Freud fick rätt: hans vetenskap går under - vi tillfogar emellertid: i det borgerliga samhället. Säkert, om den inte anpassas till det. Om den emellertid anpassar sig, lider den samma död, som marxismen lider hos de reformistiska socialisterna, nämligen förflackningens död, framför allt genom negligeringen av libidoteorin. Den officiella vetenskapen kommer liksom tidigare inte att vilja veta av den, eftersom psykoanalysen inte kan accepteras i vetenskapens klassmässiga bundenhet. De analytiker, som är optimistiska beträffande analysens utbredning misstar sig enormt. Just denna utbredning är ett tecken på dess begynnande undergång.
Eftersom psykoanalysen (när den används outspädd) undergräver den borgerliga ideologin, och eftersom den socialistiska ekonomin utgör grunden för intellektets och sexualitetens fria utveckling, har psykoanalysen en framtid endast i socialismen.[60]
Add 3. Vi har sett: Psykoanalysen kan ur sig själv inte utveckla någon världsåskådning, och den kan alltså inte heller ersätta en världsåskådning. Men den för med sig en omvärdering av värdena, den förstör i sin praktiska tillämpning på den enskilde religionen, den borgerliga sexualideologin och befriar sexualiteten. Men detta är just marxismens ideologiska funktioner. Denna störtar de gamla värdena genom ekonomisk revolution och materialistisk världsåskådning. Psykoanalysen gör detsamma, eller skulle kunna göra detsamma psykologiskt. Men då den måste förbli samhälleligt verkningslös i det borgerliga samhället, kan den först uppnå denna verkan efter fullbordad social revolution. Somliga analytiker tror, att psykoanalysen på evolutionens väg kan omvandla världen och därmed ersätta den sociala revolutionen. Detta är en utopi, som är baserad på fullständig okunnighet om det samhälleliga och politiska varat.[61]
Psykoanalysens samhälleliga betydelse tycks i framtiden komma att ligga inom tre områden:
1. Utforskningen av mänsklighetens urhistoria såsom en hjälpvetenskap inom den historiska materialismens ram. Denna urhistoria, kondenserad i de myter, folkloristiska seder och bruk, som finns kondenserade hos de idag levande primitiva folken, är inte metodologiskt tillgänglig för den marxistiska samhällsläran. Men detta arbete kan bara bli framgångsrikt, om analytikernas sociologiska och ekonomiska utbildning blir mycket grundlig, och man då uppger den individualistiska och idealistiska uppfattningen om den samhälleliga utvecklingen.
2. Inom den själsliga hygienens område, som bara kan utvecklas på basen av en socialistisk samhällsordning. På en ordnad ekonomis grund kan också anspråket på en ordnad libidoekonomi i det själsliga hushållet göra sig gällande, något som är helt uteslutet för massan i den borgerliga livsformen och annars endast blir aktuellt för enskilda individer. För här skulle den individuella neurosterapin finna sitt vederbörliga verksamhetsområde.[62]
3. På uppfostringens område såsom psykologisk grund för den socialistiska uppfostran överhuvudtaget. På grund av sina insikter om barnets själsliga utveckling måste man här beteckna psykoanalysen såsom oundgänglig. I det borgerliga samhället är den dömd till ofruktbarhet som hjälpvetenskap inom pedagogiken, om inte till något ännu värre. Eftersom man i ett borgerligt samhälle endast kan ge uppfostran för detta, då en uppfostran för ett annat samhälle skulle bli praktiskt illusorisk, så kan psykoanalysen endast användas i det borgerliga samhällets mening före den sociala revolutionen. De psykoanalytiska pedagoger, som försöker förändra detta samhälle kommer emellertid snart att nå ett öde liknande prästens, som besökte en gudlös döende försäkringsagent för att omvända honom, men därvid bara själv återvände med en ny försäkring. Samhället är starkare än dess enskilda medlemmars strävanden.
[A*] Max Scheler - 1874-1928, tysk filosof och sociolog. För en tid en av katolicismens främsta filosofer.
[B*] Hendrik de Man - f. 1885, belgisk skriftställare och politiker, bland annat "Zur Psychologie des Sozialismus". Var socialdemokratisk minister 1939, senare nationalsocialist.
[C*] Büchner - troligen avser R. Ludwig B., författare till "Kraft und Stoff".
[D*] Alfred Adler - 1870-1937, elev till Freud. Förkastade tidigt neurosernas övervägande sexuella grund, såg "fegheten", "mindervärdeskänslan". Blev alltmer pedagogiskt inriktad, livsåskådningmässig.
[E*] Ernst Jones - psykoanalytiker, elev till Freud, skrivit biografi över Freud.
[F*] B. Malinowski - 1884-1942, polsk-engelsk kulturantropolog. Grundare av den så kallade funktionella skolan (Crime and Custom in Savage Society).
[G*] C. G. Jung - f. 1875, schweizisk nervläkare, bröt med Freud (och Adler). Skapade begreppen "arketyper", "kollektivt omedvetna". Hans psykoanalys kombinerades med "uppbyggnad av personligheten".
[1] Internationaler Psychoanalytischer Verlag, 1923.
[2] "Psychoanalyse und Marxismus", "Unter dem Banner des Marxismus", 1:a årgången, 1:a häftet, s. 93.
[3] (1934) Detta betyder ingalunda att inga samhälleliga konsekvenser resulterar ur de analytiska insikterna. Varje vetenskap uppkommer ur ett praktiskt ställningstagande till existentiella frågor, och på så sätt uppkommer även psykoanalysen ur frågan om förståelse och läkning av de psykiska sjukdomarna. Praktiska nödvändigheter ligger alltså till grund för varje vetenskaplig forskning. Den naturvetenskaplige forskaren kan prestera det mest fruktbara arbetet utan att själv komma fram till världsåskådningsmässiga konsekvenser. Vanligtvis blir dock hans forskningar lidande, om hans på annat håll förvärvade världsåskådning motsäger hans forskning. Om han sedan förhindrar andra, vars verksamhet är världsåskådningsmässig praktik, att dra konsekvenserna ur hans lära, den konsekvensen som han själv avvisar eller inte ser, då har han hamnat i konflikt med sig själv: ett öde, som de största av våra forskare inte förskonades ifrån. Det var alltså inte Freuds plikt, att som naturforskare dra de samhälleliga konsekvenserna av sin lära; detta förbehölls de praktiska sociologerna att göra. Men det är självklart, att detta skiljande mellan forskning och konsekvens bara är en egendomlighet i det borgerliga samhället, och alltså måste upphöra under socialismen.
[4] Jämför E. Kohn, "Lassalle, der Führer". Internationaler Psychoanalytischer Verlag, 1926.
[5] (1934) Dessa formuleringar angreps mycket skarpt av psykoanalytiska sociologer. Jämför här med min uppsats "Zur Anwendung der Psychoanalyse in der Geschichtsforschung", Zeitschrift für politische Psych. und Socialökonomie, häfte 1, 1934.
Angående frågan om användningen av psykoanalytiska insikter i frågor om klassmedvetandet, jämför det ur min krets härrörande arbetet av Ernst Parell, "Was ist Klassenbewusstsein?", Verlag für Sex.-Pol., 1934.
[6] Naturligtvis kan man inte praktiskt skilja mellan metod och vetenskap: de är inflätade i varandra. Jämför "Zur Anwendung der Psychoanalyse".
[7] Angående begreppet den "proletära" och "borgerliga" vetenskapen, jämför Wittfogel, "Die Wissenschaft in der bürgerlichen Gesellschaft", Malik-Verlag.
[8] (1934) Då skulle man emellertid inte bara erkänna den, utan också bygga in den i den dialektiskt-materialistiska världsåskådningens byggnad. Detta skulle inte sakna inflytande på de hittillsvarande åskådningarna och teorierna. Marx och Engels betonade alltid, att varje ny naturvetenskaplig upptäckt skulle förändra den dialektiska materialismens världsbild och föra den framåt. När bornerade marxister så ofta värjer sig mot inbyggandet av nya vetenskaper, gör de detta visserligen i sin bästa övertygelse om att bevara "marxismen ren". De begår dock det svåra felet, att de förväxlar den dialektiskt-materialistiska världsåskådningen och metoden med den marxistiska faktateorin. Denna förra är mycket mer omfattande, mer allmän och beständigare än den senare, som liksom alla teoribildningar över fakta är underkastad omvandlingen. En teori om medelklassen, som uppställts 1849 kan omöjligen ha en oinskränkt giltighet för medelklassen 1934. Dock är alltjämt metoden densamma med vilken man nådde riktiga insikter om medelklassen på den tiden och med vilken man gör det nu. Undersökningsmetoden är alltid viktigare än teorin.
[9] A.a., s. 18. "Enstaka marxistiska kritiker" - "Bildstormarna" - gör det väldigt lätt för sig i sina omdömen om den idag bestående vetenskapen. De mumlar med en sammanfattande gest: "Borgerlig vetenskap!" Och därmed är hela vetenskapen avverkad för dem, problemet är löst. En sådan metod (Aftermetod!) arbetar med barbarernas rustning. Dessa kritiker har inte övertagit något annat från Marx och hans dialektiska tänkesätt än namnet (tyvärr). Dialektikern vet, att en kultur inte är enhetlig som en tallrik ärtor, utan att varje samhällsordning har sina motsägelser och att i deras sköte är utgångspunkterna för nya samhällsepoker förberedda på fröstadiet. For dialektikern är det alltså ingalunda så, att allt som skapats av borgerliga händer i den borgerliga tidsåldern skulle ha mindre värde och vara icke-användbart för framtidens samhälle.
[10] Deborin, "Ein neuer Feldzug gegen den Marxismus", Unter dem Banner des Marxismus, årgång 2, häfte 1/2.
[11] (1934) och i ekonomismens händer.
[12] "Förra århundradets materialism var övervägande mekanistisk, eftersom av alla naturvetenskaper på den tiden endast mekaniken ... hade kommit till ett visst slut. Kemin existerade bara i sin barnsliga, flogistiska gestalt. Biologin låg ännu i blöjor; växt- och djurorganismer hade bara undersökts grovt och förklarades med rent mekaniska orsaker. Såsom djuret var en maskin för Descartes, så var också människan en maskin för 1700-talets materialister. Detta uteslutande användande av mekaniken på förlopp av kemisk och organisk natur utgör en specifik, men i sin tid oundviklig inskränkthet i den klassiska franska materialismen. I dessa förlopp gäller visserligen också de mekaniska lagarna, men trängs i bakgrunden av andra högre lagar." (Engels, "Feuerbach", Verlag für Literatur und Politik, s. 32 f.)
(1934) Så småningom lyckades det sexualekonomin att konkret inleda lösningen på några grundläggande frågor om den materiella naturen i det psykiska dock utan att ännu ha kommit fram till brukbara, klara resultat. Jämför här "Der Urgegensatz des vegetativen Lebens", Verlag f. Sex-Pol., 1934, där jag försöker framställa det psykofysiskas funktionella identitet och dess motsatsfullhet.
[13] Tillägg till Engels, "Feuerbach", Marxistische Bibliothek, band 3, s. 73.
[14] A.a., s. 74.
[15] (1934) Denna formulering motsvarade det psykoanalytiska vetandet vid den tid då denna avhandling skrevs. Sedan dess har sakförhållandet kunnat uppfattas mer precist: Psykoanalysen upptäckte till att börja med lagar som var kännetecknande speciellt för själslivet, såsom exempelvis projektionen. Freud antog alltid att det psykiska byggde på det organiska, dock utan att utveckla den psykiska lagbundenheten ur det organiska. Sexualekonomin, som måste uppfatta sexualprocessen i alla sina funktioner, psykiska likaväl som fysiologiska, biologiska likaväl som grundläggande samhälleliga funktioner, (om den vill bli en korrekt vetenskaplig disciplin) måste spåra upp de sexuella grundlagarna i alla deras funktioner. På så sätt står den inför den svåra uppgiften, att härleda de sexualpsykiska funktionerna ur de sexualbiologiska. Härvid kommer den dialektiska metoden till hjälp, som den medvetet använder. Principiellt kan sägas: Det psykiska har utan tvekan kommit ur det organiska, och måste därför visa upp samma lagar som detta. Emellertid står det också samtidigt som motsats till det organiska och utvecklar i denna funktion en egen, bara det psykiska tillhörig lagbundenhet. Endast utforskningen av den senare kunde vara psykoanalysens uppgift; den har i stort sett utförts. Man kan vänta sig, att sexualekonomin kan lyckas att på ett grundläggande sätt lösa frågan om det kroppsligtsjälsliga funktionsrelationerna. Om detta verkligen skall lyckas, beror ännu på okontrollerbara förhållanden. Jämför "Der Urgegensatz des vegetativen Lebens", Zeitschr. f. politische Psych. und Sexualökon., häfte 2-4, 1934.
[16] Engels, "Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut", 1886. [Noten saknas i vår upplaga - MIA.]
[17] Lenin, Sämtliche Werke, band 8, Verlag für Literatur und Politik, 1927.
[18] (1934) Auflösung des Austromarxismus, Unter dem Banner des Marxismus, årgång 1, häfte 3, s. 517 f.
[19] (1934) Den dialektiskt-materialistiska granskningen och den kliniskt-empiriska fullföljningen av Freuds driftslära resulterade i en uppfattning om driftdynamiken, som utvecklade de ursprungliga freudska uppfattningarna till någorlunda tillfredsställande resultat. (Jämför "Charakteranalyse", sista kapitlet, Verlag f. Sex.-Pol., 1933.)
[20] "Drei Abhandlungen zur Sexualtheorie", Gesammelte Schriften, band 5. Internat. Psychoanalyt. Verlag.
[21] (1934) Nyare kliniska iakttagelser i samband med den moderna organfysiologins forskningar förändrar denna uppfattning till den andras förmån, att det skulle röra sig om elektrofysiologiska laddnings- och urladdningsförlopp i organismen. Jämför här "Der Organismus als elektrophysiologische Entladung", Zeitschr. f. polit. Psych. u. Sex.-Ök., häfte 1, 1934, och de avsnitt i "Der Urgegensatz des vegetativen Lebens" som behandlar F R Kraus' forskningar. Den så kallade sexuella keminismen tycks bara vara en funktion av en allmänt organisk energetik. Här är det mesta ännu höljt i dunkel.
[22] (1934) Jämför korrigeringen av denna uppfattning i not 15.
[23] (1934) I frågan om näringsbehovets relation till sexualbehovet kunde de sexualekonomiska övervägandena leda några steg vidare. Näringsbehovet motsvarar en spänningssänkning respektive en sänkning i organismens energi, sexualbehovet motsvarar däremot en ökning av spänning respektive energi. Det förra kan därför endast tillfredsställas genom energitillskott, det senare endast genom energiavtappning eller -avgivelse. Därvid kan man förklara, att hungern inte eller endast indirekt är delaktig i den psykiska apparaturens uppbyggande, medan sexualenergin utgör den egentligen uppbyggande, positiva, produktiva kraften för det psykiska. Jag förbereder en detaljerad framställning av denna frågeställning. Det är uppenbart, att detta faktum är av avgörande betydelse för frågan om struktur- och ideologibildningens energetiska natur.
[24] "Jenseits des Lustprinzips" och "Das Ich und das Es" Gesammelte Schriften, Psykoanalyt. Verlag.
[25] (1934) Denna uppfattning måste korrigeras. Jämför de två sista kapitlen i "Charakteranalyse", Verl. f. Sex.-Pol., 1933.
[26] Reich, "Die Funktion des Orgasmus", kapitlet om destruktionsdriftens avhängighet av libidouppdämning, Psychonal. Verlag, 1927. Vidare vederläggandet av dödsdriftläran i "Der masochistische Charakter" (Charakteranalyse).
[27] (1934) Jämför not 23.
[28] (1934) Jämför not 21.
[29] (1934) Dessa antydningar kräver en mycket grundlig redogörelse. Sättet på vilket ett samhälleligt system reproducerar sig strukturellt i människorna kan endast fattas konkret teoretiskt och praktiskt, om man genomskådat på vilket sätt som de samhälleliga institutionerna, ideologierna, livsformerna etc. formar driftsapparaten. Massindividens tankestruktur, som är avhängig av driftstrukturen, bestämmer nämligen återigen den samhälleliga ideologins reproduktion, dess psykiska förankring, i korthet återverkningen av ideologin på den socialekonomiska strukturen i samhället, "traditionens" makt och så vidare. Detta område diskuteras i konkreta historiska processer i "Der Einbruch der Sexualmoral", (Verl. f. Sex.-Pol., 1934, 2:a upplagan) och i "Die Massenpsychologie des Faschismus" (2:a upplagan, 1934).
[30] Hur mycket Jurinetz har missförstått psykoanalysen framgår av följande mening i hans arbete "Psychoanalyse und Marxismus" (Unter dem Banner des Marxismus, häfte 1, s. 98): "Hur kan man hänvisa till det omedvetnas innehåll, när man inte är i stånd att analysera det, då det aldrig når över det medvetnas tröskel?"
En förvånansvärt naiv fråga! Freud har ju upptäckt det undermedvetna just genom sin metod med de fria associationerna, genom att koppla bort censuren. Hela den analytiska terapin består ju i att man medvetandegör det tidigare omedvetna. Det kan bara inte bli medvetet under de vanliga omständigheterna.
[31] Freud har aldrig, såsom Jurinetz hävdar, ersatt teorin om bortträngningen med en teori om "fördömande". Han har missförstått vad Freud menade med satsen att en drift kan fördömas av jaget, om den har blivit medveten genom analysen. Fördömande är motsatsen till bortträngning: "att freudianerna alltmer förintade sin teori om det omedvetna", som Jurinetz skriver (a.a., s. 110) stämmer inte. Denna Jurinetz' åsikt härstammar ur den förvirring, som den nyare teorin om detet, jaget och överjaget bringade honom i. Den är inte en negation till läran om det omedvetna, utan innesluter denna.
[32] (1934) Denna farhåga, som här kom till uttryck, visade sig så småningom vara alltigenom välgrundad. Idag har hela den psykoanalytiska rörelsen hamnat i en svår kris, inte minst under inflytande av den sedan dess ökade politiska reaktionen. Denna kris kännetecknas som uttryck för motsägelsen mellan den psykoanalytiska sexualteorins revolutionära åskådningar och många ledande analytikers borgerligt-religiöst-etiska världsåskådning. De teoretiska kampområdena mellan den naturvetenskapligt-marxistiska och den borgerligt-världsåskådningsmässiga riktningen inom psykoanalysen utgörs väsentligen av frågorna om sexualbortträngningens härkomst, det genitala könslivets roll för den psykiska hälsan, existensen av en biologiskt given, självförstörande drift liksom tekniskt terapeutiska problem.
[33] A.a., s. 103.
[34] Jämför här Lenins "Materialismus und Empiriokriticismus", Verlag für Literatur und Politik, 1927.
[35] (1934) Detsamma gäller, vilket man sedan dess kunde göra tillgängligt, också för utvecklingen av sexualformerna och sexualideologin. I ursamhället, som hushållar urkommunistiskt, är könslivet bejakat och tillgodosett. I och med utvecklingen till varu- och privathushållning slår samtidigt sexualbejakelsen om i sexualförnekelse såväl i samhället som i den mänskliga strukturen. Det blir då enligt de dialektiska utvecklingslagarna ett nödvändigt antagande, att sexualförnekelsen åter kommer att slå om till en högre nivå av samhällelig och strukturell sexualbejakelse. Vi befinner oss för närvarande inte bara i motsättning mellan tendensen till upphävande av varuhushållningen och dess bevarande, utan också i en alltmer tillspetsad konflikt mellan en samhällelig tendens att skärpa sexualförtrycket och dess motsats att återupprätta den naturliga sexuella ekonomin i stället för moralisk styrning och förtryck. I Sovjetunionen framträdde båda de framåtsträvande tendenserna klart under de första åren. På det sexuella området avbröts de åter. En återgång följde, vars orsaker och väsen först behöver utforskas. Jämför "Der Einbruch der Sexualmoral". Teorin om den samhälleliga sexualekonomin kan uppfattas som den subjektiva insikten, som en teoretisk medvetenhet och om denna samhälleliga motsägelse. Den är inte bara okänd för den proletära rörelsens nuvarande ledande riktning, utan dess upptäckt framkallade till och med ett häftigt motstånd i de tongivande kretsarna. Jämför "Die Geschichte der Sex.-Pol.", Zeitchr. f. polit. Psych. u. Sex.-Pol., från häfte 3/4.
[36] (1934) Just i fråga om den fascistiska massrörelsen kunde detta förlopp nästan förstås handgripligt. Det tyska folkets antikapitalistiska massrevolt, som står i skarpaste motsättning till fascismens objektiva funktion, flätas samman med denna och slår därigenom för en tid själv om i sin motsats, i ett befästande av det tyska kapitalets herravälde.
Här antyds endast ett problem, som kommer att behandlas mycket ingående på andra ställen. Den marxistiska politikens väsen består i förutseendet av möjliga utvecklingstendenser och i befrämjandet av alla de förlopp, som motsvarar den sociala revolutionen. Kominterns ledning, som anförtrotts världsrevolutionens öde, urartade i sin teori till ekonomistiskt och mekanistiskt tänkesätt och släpade därigenom alltmer efter. Den kunde inte förutse någonting, utan förbisåg till exempel de revolutionära tendenserna i den fascistiska massrörelsen. Därför kunde den heller inte uträtta någonting. I fascismen förenades och förenas tillfälligt de revolutionära och reaktionära tendenserna. Under SA-ledarnas masslakt den 30 juni 1934 gick motsatserna åter isär. Om det var slutgiltigt denna gång, kommer så småningom att visa sig. Allt detta skulle ha varit möjligt att förutse som en möjlighet. Det finns bara en bestämd väg för att lära sig något av detta. Om de lyckas att i tid se de inre motsägelserna i varje väsentlig samhällelig företeelse, blir förutsägelser om utvecklingsmöjligheterna tillgängliga. Jämför här "Massenpsychologie des Faschismus" (Verlag f. Sex.-Pol., 2:a upplagan, 1934), som innehåller ett försök till analys av fascismens ideologiska motsägelser.
[37] (1934) Den engelska psykoanalytiska skolan förbisåg det faktum, att denna jag-svaghet är ett konstgjort uttryck som följd av drifthämningen. Om ingen konflikt fanns mellan Jaget och sexualanspråken, skulle Jaget kunna få vederbörlig tillfredsställelse i det aktuella utvecklingsstadiet, då skulle det inte frukta driften. Den framkallade svagheten betraktas emellertid av dessa och många andra analytiker såsom biologiskt grundad. Därav skulle följa att sexualbortträngningen skulle vara en biologisk nödvändighet.
[38] (1934) Motsättningen mellan den uppfattning om driftdualismen som man idag kan kalla sexualekonomisk och Freuds uppfattning kan formuleras enligt följande efter dagens vetande: Freud fastställde å ena sidan motsättningen mellan Jaget och yttervärlden, och senare, oavhängigt av denna, de två urdrifternas inre dualism. Freud höll alltid fast vid den psykiska processens dualistiska karaktär, som han själv upptäckte. Sexualekonomin uppfattar den inre driftdualismen annorlunda, nämligen inte absolut, utan dialektiskt och härleder framför allt de inre driftkonflikterna ur urmotsättningen, Jaget - yttervärld. Det skulle föra alltför långt att här framställa dessa mycket komplicerade frågor utförligt, särskilt om man skulle visa, hur den sexualekonomiska driftläran växte fram ur den freudska läran, vad den därvid övertog, och vad den ersatte med andra uppfattningar eller vidareutvecklade. Somliga av sexualekonomins vänner har här en benägenhet att tillskriva Freud uppfattningar, som han själv avvisar. Då sexualekonomin bland annat utgör den mest konsekventa fortsättningen på den psykoanalytiska naturvetenskapen, är det självklart, att många av dess grunduppfattningar finns antydda eller latent förberedda i den psykoanalytiska forskningens väsen. Detta utgör svårigheten att skilja de bägge disciplinerna åt. Emellertid räcker en blick i litteraturen för att fastslå, hur oförenlig dagens sexualekonomiska sexual- och driftlära är med dagens psykoanalytiska lära. Och jag skulle i motsats till somliga mycket vänligt sinnade vänner till de båda disciplinerna vilja undvika att förena något oförenligt. Om ansatserna till den sexualekonomiska driftläran informerar det sista kapitlet i "Charakteranalyse" och "Der Urgegensatz des vegetativen Lebens", Zeitschr. f. polit. Psych. u. Sexualök., 1934.
[39] (1934) Detta avsnitt kräver en korrigering: När jag först skrev det, stod jag under inflytande av den borgerliga teorin, att den patriarkaliska familjen skulle vara ursamhällets könsliga enhet. Detta stämde överens med Freuds uppfattning i "Totem och tabu". Kännedom om de avgörande utvecklingsprocesser, som förvandlar matriarkatet till patriarkat, tvingade mig att inse, att inte bara den köttsliga systern, utan även alla flickor i samma klan i förväg är underkastade detta tabu. Angående motsägelsen mellan familj och klan, jämför min diskussion i "Der Einbruch der Sexualmoral".
[40] (1934) Också denna formulering kräver en utförlig korrigering. Uppfattningen om driftanlagets absoluta natur ersätter sexualekonomin med en annan uppfattning: För det första att anlaget bara skulle kunna vara givet i skillnaderna hos den biologisktfysiologiska energiproduktionen, för det andra att skillnaderna först kan framträda som "hereditära anlag", när utvecklingen skapar betingelser härför. Detta innebär, att detsamma, som i det ena fallet imponerar som "anlag" till neuros, i det andra fallet inte alls skulle framträda som sådant. Ofullständigheten i vårt konkreta vetande om dessa förlopp betingar också de teoretiska formuleringarnas ofullständighet. Ett första framställningsförsök finns i efterskriften till "Einbruch der Sexualmoral". Det är inte troligt att den framtida dialektiskt-materialistiska naturvetenskapen kommer att överta mycket av dagens arvsvetenskap, som är ett kraftcentrum av första rang i hela den borgerliga kulturuppfattningen. Den grundar sig i huvudsak på moraliska värderingar och kan endast uppvisa sparsamt med naturvetenskapliga element. Dess klimax har hittills nåtts i Hitlers storhetsvansinniga ras-"teori".
[41] (1934) Här anknyter frågan, hur de inre motsägelserna, som frambringar den inre själsliga konflikten härleder sig ur urkonflikten mellan Jag och yttervärld och hur de sedan blir självständiga. Denna centrala fråga om den "dialektiska utvecklingslagens" natur dök upp först nyligen, då karaktärsbildningens problem drog intresset till sig. Jag kan för närvarande inte bedöma hur långt Hegel eller Marx har gripit tag i detta konkret. Jag föredrar att närma mig detta nya område förutsättningslöst, det område som utgörs av dialektiken i det själsliga, för att så småningom kunna utveckla problemet ur det. Marx tycks inte ha svarat på frågan, hur de inre motsägelserna bildas. Dock kan det vara så, att jag vid tiden för mina studier av den marxistiska filosofin inte var inställd på att uppfatta detta problem och därför förbisåg det.
[42] (1934) Då dagens ekonomistiska marxism i Karl Marx' namn polemiserar mot sexualekonomin, visar jag här på ett citat, som uttrycker hur mycket Marx värderade behoven som bas för produktionen och samhället. För mig står det därvid klart, att det idag inte är avgörande med sakliga klargöranden i de vetenskapliga stridsfrågorna, utan att det i stället är prestigepolitiken som är avgörande, varför citat inte gör någon nytta. "Individerna utgick alltid och under alla omständigheter från sig själva", men då de inte var självtillräckliga i den meningen, att det inte skulle vara nödvändigt med några relationer sinsemellan, då deras behov (alltså deras natur, och det sätt som de blev tillfredsställda på) relaterade dem till varandra (könsförhållanden, utbyte, uppdelning av arbetet), så måste de ingå förhållanden med varandra. Då de vidare inte trädde i förbindelse med varandra såsom rena Jag, utan som individer på en bestämd utvecklingsnivå av sina produktivkrafter och behov, en förbindelse som å sin sida åter bestämde produktionen och behoven, så var det just individernas personliga, individuella förhållningssätt, deras förhållningssätt som individer till varandra, som dagligen skapade och nyskapar de bestående förhållandena. De trädde i förbindelse med varandra som det som de var, de utgick "från sig själva", hur de var, och här är det likgiltigt vilken "livsåskådning" de hade. "Livsåskådningen", även filosofins illa tilltygade livsåskådning, kunde naturligtvis alltid bara bestämmas ur deras verkliga liv. (Marx/ Engels, Die deutsche Ideologie, Wien-Berlin, 1932, s. 16.)
[43] "Om nu någon förvränger det dithän, att det ekonomiska momentet skulle vara det enda bestämmande, så förvandlar han denna sats till en intetsägande, abstrakt, absurd fras." (Engels-Brevier, Wien, 1920, s. 124.)
[44] (1934) Läran om återupprepningstvånget bortom lustprincipen visade sig under tiden vara en särskilt framfödd hypotes i syfte att avsexualisera den psykiska processen. Dess utförliga kliniska tillbakavisande finns beskrivet i kapitlet "Der masochistische Charakter" i Charakteranalyse, 1933. Dialektiskt i ovanstående textformulerings bemärkelse är återupprepningen endast inom lust-olustprincipen, vilken redan av heuristiska intressen inte får inskränkas, om man inte återigen vill öppna den breda dörren för den nyligen utskrivna metafysiken.
[45] (1934) På den tiden bedömde jag psykoanalysens ställning i förhållande till dess egna grundåskådningar alltför gynnsamt. Att den psykiska verksamhetens innehåll är rationella formationer av yttervärlden och att endast energibesättningarna härstammar från innervärlden, kommer ingen icke-marxistisk analytiker att gå med på. Detta visar sig i det att man till exempel på allvar förklarar kapitalismen genom driftlivet. Emellertid förbiser vi här inte det viktiga, ännu ouppklarade problemet, hur den psykiska energiapparaten gör, när den gestaltar retningar från yttervärlden, som träffar den, i föreställningar om yttervärlden, som sedan kan reproducera sig oavhängigt från yttre retningar. Detta problem ligger på samma linje som problemet med den inre motsägelsens uppkomst. Det är utan tvivel samtidigt problemet med medvetandets uppkomst överhuvudtaget. Här finns det inte ens brukbara ansatser till en tillfredsställande lösning.
[46] (1934) Hos Freud själv endast i svagt antydda ansatser, såsom exempelvis i uppfattningen om eldens uppfinning. Dessa ansatser till en idealistisk världsuppfattning, som hos Freud försvinner i jämförelse med hans materialistiska upptäckter och teorier, framhävdes särskilt mycket av metafysiskt och etiskt tänkande analytiker och vidareutvecklades till groteska uppfattningar.
[47] "Rationell" används här alltigenom i betydelsen meningsfull, ändamålsenlig; "irrationell" används i betydelsen meningslös, icke-ändamålsenlig.
[48] (1934) Ovanstående avsnitt gäller väsentligen fortfarande, men är enligt dagens kunnande mycket primitivt och oprecist. Vi behöver inte längre betvivla att produktivkraften "arbetskraft" i sin energetiska kärna utgör ett problem för människans sexualekonomi, det vill säga för de öden, som hennes libido erfor under sin utveckling. Man behöver lika litet betvivla, att de ekonomistiska marxisterna i detta tycks se en förolämpning av arbetet, och att de därvid upphör att vara marxister, när de skarpt avvisar denna möjlighet. Dock måste det sägas, att vi ännu vet föga om den strukturella och dynamiska uppbyggnaden av arbetskraften, fastän detta problem utgör kärnfrågan i den socialistiska kulturrevolutionen och den så kallade "människoplaneringen", som måste följa på planeringen av ekonomin, om denna skall kunna förankra sig strukturellt.
[49] (1934) Accenten ligger här på "-process". Man förstår av sig själv, att den sexuella livsenergin finns som levande drivkraft före all produktion.
[50] Imago, 1928.
[51] Sex and Repression in Savage Society, London.
[52] (1934) Under tiden kunde man skapa en användbar uppfattning om sexualbortträngningens samhälleliga härkomst. Jämför "Einbruch der Sexualmoral", 1934.
[53] (1934) Denna farhåga har sedermera visat sig vara mycket berättigad. Den psykoanalytiska pedagogiken hämmas i sin utveckling av två världsåskådningsmässiga hinder hos de borgerliga analytikerna. För det första genom negligerandet av motsägelsen mellan upphävandet av sexualbortträngningen och den borgerliga sexualhämningen hos barn och ungdomar. För det andra genom den biologiska uppfattningen om barn-föräldrakonflikten.
[54] Freud, "Die kulturelle Sexualmoral und die moderne Nervosität". Vidare hans arbeten om neurosläran.
[55] (1934) Denna åsikt accepteras av Freud själv endast beträffande religionen, dock inte beträffande moralen. Freud återförde de motstånd, som han stötte på, till de infantila komplexen och dessas bortträngningar hos dem som gjorde motstånd. Detta är riktigt, men det minst betydelsefulla däri. De som skarpast bekämpar och har bekämpat de freudianska teorierna om det omedvetna, barnets sexualutveckling etc., handlar helt omedvetet som verkställande organ för samhälleligt-reaktionära intressen, också när det är marxister som står för detta bekämpande. Sexualförtrycket står i klassherraväldets tjänst. Detta har reproducerat sig ideologiskt och strukturellt i de behärskade, och bildar i denna gestalt den starkaste, ännu okända makten av alla typer av förtryck. Det borgerliga samhället värjde sig mot Freud, eftersom han tycktes hota beståendet av dess ideologiska apparat till det yttersta. Freud själv har aldrig erkänt denna orsak och ogillade t.o.m. när den avslöjades. Sexualekonomin fortsätter psykoanalysens funktion i samhälleligt avseende på samma ställe, som företrädarna för psykoanalysen avvisade den.
[56] (1934) Denna formulering behöver korrigeras. Den sexuella bortträngningen fattades inte hos proletariatet, utan yttrade sig endast på annat sätt genom den skilda samhälleliga situationen. Även härom vet vi ännu för litet. Det proletära barnet erfar en stor sexuell frihet vid samtidigt strängt sexualförtryck. Detta skapar en särskild struktur som skiljer sig i grunden från exempelvis den småborgerliga.
[57] (1934) Utvecklingen sedan dess har utan tvivel visat, att den obildade arbetaren från början möter psykoanalysens upptäcker med en naturlig förståelse, till skillnad från den uppåtstigande funktionären. Man får bara inte förmedla de psykoanalytiska insikterna med en psykoanalytisk terminologi, utan man måste klargöra sakförhållandena ur massans könsliv. Den tyska sexpol-rörelsen, som spred sig snabbt, visade den naturvetenskapliga sexualteorins politiska kraft. Jämför här sexpol-rörelsens historia i "Zeitschr. f. polit. Psych. und Sex.-Pol", 1934.
[58] (1934) Detta bekräftades sedermera på ett tragiskt sätt genom att man mer och mer prisgav sexualteorin (Adler, Jung). Detta sakförhållande förtjänar en grundlig framställning. Även inom psykoanalysen är det många som överger sexualteorin.
[59] (1934) Jung framträdde först nyligen såsom företrädare för fascismen inom psykoanalysen. Den internationella psykoanalytiska föreningen har ingen aning om dessa tilldragelsers samhällelig-kulturella betydelse och härkomst. Den värjer sig snarare emot dess avslöjande. Man kan visa, att samtliga avfallsrörelser inom psykoanalysen har det gemensamma kännetecknet, att de utgår från motsägelsen mellan analytisk sexualteori och analytikernas borgerliga existens. Detta gäller både när det handlar om den analytiska terapins frågeställningar (Rank, Stekel) eller när det rör sig om uppfattningar om teorin (Adler, Jung). Dessa fakta kräver en grundlig framställning, eftersom de som inga andra röjer psykoanalysens samhälleliga betydelse.
[60] (1934) I Sovjetunionen kunde psykoanalysen inte utvecklas. Den mötte där samma svårigheter som i de borgerliga länderna, med en mycket viktig skillnad, nämligen att analytiker som enskilda personer bekläder viktiga funktioner. Samhälleligt blir den dock outvecklad. Detta beror sannolikt på att ledarna i Sovjetunionen ännu inte har insett motsägelsen, som sexual- och kulturrevolutionen befinner sig i där. Detta problemområde är så omfattande och rikt på problematik, att vi här inte kan säga något mer, hur brännande problemet än är. Om Stalin, såsom jag hört, medgav att placeringen av människan i motsats till planeringen av ekonomin inte kan betecknas som lyckad, kan detta i enlighet med våra insikter återföras på den uteblivna sexuella omstruktureringen av människan. Jag vet vilken indignation detta påstående kommer att väcka. Emellertid kan jag inte göra mer nu än att förtrösta mig på en grundlig undersökning av detta problem, som förhoppningsvis kommer att bli tillräckligt mogen inom en inte alltför avlägsen framtid, för att kunna läggas fram för offentligheten.
[61] (1934) Uppfattningen, att psykoanalysen först kan utveckla sin verkan som samhällelig kraft efter verkställd revolution, var en kortsiktig eftergift för den ultra-vänsteristiska ekonomistiska marxismen. Erfarenheterna i Tyskland, särskilt den snabba reaktionen från ungdomar ur alla skikt på de första sexualpolitiska försöken till att politisera privatlivet, lärde oss, att den masspsykologiska uppluckringen av motsägelserna mellan sexuella behov och moraliska hämningar kommer att bli en viktig, kulturpolitisk central hävstång i det revolutionära arbetet. Jämför framställningen av den sexualpolitiska problematiken i "Massenpsychologie des Faschismus".
[62] (1934) Utforskningen av den mänskliga strukturbildningen har vunnit allt större betydelse under de senaste åren. Utan denna forskning är det omöjligt att få en allvarlig naturvetenskaplig uppfattning om neurosprofylaxen, om religiositetens stadigt minskande grepp om människorna, om en planmässig utformning av produktivkraften arbetskraft och ett medvetet genomdrivande av det socialistiska samhällssystemets strukturella förankring.