Originalets titel: "Über die Psychoanalyse als Keim einer zukünftigen dialektisch-materialistischen Psychologie".
Publicerat: i Zeitschrift für Politische Psychologie und Sexualökonomie, bd 1, 1934.
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
Försök att formulera en dialektisk-materialistisk psykologi möter motstånd från två håll: å ena sidan från den idealism som hävdar en principiell skiljelinje mellan kropp och själ och betraktar själen som något "högre", mer fundamentalt än "sinnevärlden", å andra sidan från en falsk materialistisk uppfattning - vi skulle kunna kalla den en pseudomaterialism - som helt förnekar förekomsten av en själ, ett psyke. Det första motståndet är förvisso det viktigaste utifrån den speciella psykologiska vetenskapens ståndpunkt, men bland anhängare av den historiska materialismen är det ändå uppenbarligen nödvändigt att inte förlora den andra fronten ur sikte.
Det är inget tvivel om att man ofta påträffar en djup misstro mot psykologi i dessa kretsar. Det måste hävdas att denna misstro är helt oberättigad, även om den är begriplig med tanke på vad de flesta psykologiska skolor hittills erbjudit som vetenskap.
Det som hittills lärts ut kan till stor del inte sägas vara vetenskap. Det går under namnet Geisteswissenschaft och lärs ut på universiteten inte i samband med biologi utan med "filosofi". Om man ser lite närmare på läroböckerna i filosofisk psykologi, finner man spekulativa diskussioner om metafysiska problem beträffande viljans frihet, själens säregenheter och till och med odödlighet - problem som härrör från det fält som en gång tillhörde teologerna. Att framhäva själen som motsats till kroppen är i princip samma sak som att tala om mänskligt och gudomligt, om naturligt och övernaturligt. Det är inte så länge sedan religiösa fördomar förhindrade anatomer från att vetenskapligt undersöka den mänskliga kroppen. Både anatomin och fysiologin har befriat sig från dessa fördomar, men psykologin är fortfarande i stor utsträckning påverkad av dem.
Många skolor inom psykologin karaktäriseras inte bara av idealistiskt tänkande, utan i samband härmed finns det även ett nästan totalt förnekande av en social verklighet och dess betydelse. Människans konkreta tänkande och känslor behandlas ofta som om de hängde i luften av egen kraft och oberoende av den konkreta historiska och sociala situation i vilken den tänkande och kännande människan vistats. Av dessa skäl är det förståeligt att en materialist misstror psykologin. Inte desto mindre är denna misstro oberättigad. Det berättas att en materialistisk anatom i en diskussion om själsliga ting har sagt: "Jag har dissekerat 5.000 kroppar i mitt liv och jag har aldrig funnit någon själ." De tidiga 1800-talsmaterialisternas slagord: "Själen är ett sekret från hjärnan" är också välbekant.
Anatomen har fel. Vad vi kan uppfatta genom direkta sinnesintryck eller indirekt genom en nödvändig slutsats, uttömmer inte allt som är verkligt och "materiellt". Anatomen fann förvisso inte någon själ i kroppen, men han har som alla andra känt och tänkt, varit lycklig och olycklig etc. Realiteten av data från vårt medvetande är inte mindre än realiteten av data från den yttre naturen, det är endast kvalitativa skillnader dem emellan, de förra är exempelvis inte utsträckta i rummet. Vad beträffar frasen "ett sekret från hjärnan" så har den naturligtvis biologiskt sett inget värde, men bortsett från det så sluter vi oss inte från kunskapen om att gallan är ett sekret från levern till att endast leverns anatomi är vetenskap och till att gallans fysiologiska kemi inte är det. Förekomsten av psykiska händelser må vara en produkt av hjärnan likaväl som avsöndrandet av galla är en produkt av levern. Icke desto mindre är de psykiska händelser som uppkommer en produkt av naturen, styrd av sina egna lagar och förtjänar ett vetenskapligt studium med samma omsorg som gallans karaktäristika.
Därför är det uppenbarligen från grunden falskt att framhålla att det är idealistiskt att intressera sig för det psykiska eftersom en materialist endast tror på det "kroppsliga". Denna uppfattning är isig ett resultat av idealistiskt tänkande, ett tänkande som placerar kropp och själ i en oförenlig motsättning. Nej, den är en materialist som i det han finner en verklighet - och den finner han genom observation av likaväl inre som yttre händelser - erkänner den och försöker förstå dess orsak och uppkomst i nuets inneboende villkor och inte i någon "bortre" värld. Marx tänkte inte på något annat sätt, vilket kan påvisas genom talrika citat. Här är det tillräckligt att erinra om att den materiella bas som sätter igång produktionsprocessen är de mänskliga behoven och dessa behov är av psykisk natur, även om de, som senare skall diskuteras, har en somatisk källa.
En materialistisk psykologi erkänner alltså existensen av det psykiska som ett speciellt område av naturen och förklarar de speciella former i vilka det psykiska framträder som resultat av den materiella verkligheten (människans kropp såväl som den konkreta omgivningen som påverkar henne genom sin stimulering).
Det psykiska är verkligt eftersom det är direkt givet de inre perceptionerna. Men vad har hittills gjorts beträffande detta givna och vad kan och borde göras? Vetenskapligt tänkande utvecklas långsamt i motsats till religiöst tänkande. Naturvetenskaperna som ger upphov till och påskyndar vissa utvecklingsmässiga stadier i den mänskliga ekonomiska produktionen när dess framväxt har blivit en teknisk nödvändighet, beskriver och förklarar händelser i verkligheten. Vad som menas med "verkligheten" och "förklaring" stå klart utan att vi behöver gå in på en utförligare filosofisk och teoretisk diskussion. Om vi säger att "verklighet" är det som är givet i vår erfarenhetsvärld, så är vi inte det minsta intresserade av huruvida det finns något metafysiskt härutöver. Att förklara en händelse innebär att man kan göra prediktioner och speciellt att man kan dra teknisk nytta av den. Inom fysiken eller astronomin finns inget "moraliskt gott", det finns endast "sant" eller "falskt". Det är helt uppenbart att "vetenskaplig sanning" är ett högst begränsat begrepp; "absolut sanning" är en fiktion från den borgerliga vetenskapen. Det är självklart att kunskap inom fysikens fält beror på yttre styrfaktorer som i hur hög grad anslag utgår, från vem anslagen kommer och i vilket syfte anslagen utgått. Fiktionen om den absoluta sanningen hänför sig emellertid till borgerlig vetenskap och det skulle aldrig inträffa att någon tillbakavisade existensen av ett fysiskt fenomen genom att säga att dess resultat var fult eller omoraliskt.
Den allmänna reaktionen på den psykiska verkligheten är helt annorlunda. Här finns ingen kausalitet, ingen kvantifiering och ingen rationell ordning. Fastän vissa skillnader mellan den fysiska världens och den psykiska världens åtkomlighet för vetenskapligt studium, har uppmärksammats på ett tendentiöst sätt, så har man negligerat likheterna dem emellan, även om de som naturfenomen borde undersökas vetenskapligt med likartade metoder. Det skulle knappast vara svårt att ge en marxistisk förklaring till varför detta är fallet med det skulle här leda oss för långt.
Om vi begär att den psykiska naturen skall förstås vetenskapligt på samma sätt som den övriga naturen, så måste vi besvara två frågor: hur skall detta göras och varför?
Det vore orättvist mot psykologin att säga att dess historia endast består av filosofiska spekulationer. Det finns och har funnits vissa psykologiska tankeskolor som måste karaktäriseras som vetenskapliga i sin orientering. Jag skulle vilja beteckna experimentalpsykologin som en sådan tankeriktning, även om den inte utgör en enhetlig bild eftersom den omfattar olika slags tänkande och undersökningsområden. Den sovjetryska reflexologin kan inkluderas och även psykofysiken. Men vare sig experimentalpsykologin eller psykofysiken förefaller uppfylla de minsta kriteria av relevans för en dialektiskt materialistisk psykologi. Den förra må vara vetenskapligt fri från invändningar och därför förete forskningsresultat som överensstämmer med dialektiskt tänkande, men den omfattar bara en eller annan isolerad psykisk funktion, detaljer som är lösryckta från upplevandets kontinuitet. Vad som i vardagligt tal kallas "upplevande", det psykiska livets hela komplexitet och dess motivation, är inte tillgängligt för denna tankeskola. Den senare, psykofysiken, analyserar psykiska och fysiska händelser på ett alltför pseudomaterialistiskt sätt. Finns det något sätt på vilket vi kan vetenskapligt undersöka hela komplexiteten hos mänsklig erfarenhet och upplevande som tidigare varit oåtkomligt för rationell förståelse och öppen endast för poetens intuitiva beskrivning, ett sätt som i sista hand strävar efter psykologisk prediktion och efter tekniker att påverka människor med samma vetenskaplig säkerhet som fysikens tekniker erbjuder?
Vilka krav skall kunna ställas på en sådan psykologi?
1. Den måste grupperas samman med de biologiska vetenskaperna. Psykiska händelser uppträder endast i levande organismer, de är endast en del av livsprocesserna. De allmänna lagar som gäller för organiskt liv måste också gälla det psykiska. Till dessa läggs de speciella utvecklingslinjer det psykiska beskriver.
2. Som varje naturvetenskap måste den undersöka lagbundenheter och får inte nöja sig med endast beskrivningar av unika händelser. Dess studieobjekt är inte personen X utan regelbundenheter i mänskligt mentalt liv: under vilka omständigheter inträffar händelserna a, b och c? Vilka slags krafter influerar upplevandets form och innehåll? På vilket sätt kan dessa krafter påverkas och med vilket resultat?
3. En materialistisk psykologi måste vara absolut fri från värderingar. Där får inte finnas något som kallas bra eller dåligt, ingenting moraliskt eller omoraliskt, inget "borde vara". För en sådan psykologi är bra och dåligt, moraliskt och omoraliskt och "du skall" uttryck för mänskligt tänkande och bör som sådant undersökas som uppkomna ur materiella betingelser. Den tillåter inga utifrån kommande värderingar i vilken skepnad det än må vara.
Om psykiskt upplevande skall förstås, principiellt sett, i termer av de materiella villkor som formar dess bas, så finns det bara två slags sådana villkor, vars samspel det är den materiella psykologins unika uppgift att inrikta sina undersökningar på. För det första är det organismens i fråga biologiska konstitution, vars uppkomst inte baseras på psykologin utan på den biologiska ontogenesen, den s.k. fylogenesen. För det andra är det den omgivning som modifierar denna biologiska struktur. Denna enkla reflektion pekar klart på var att bygga den huvudsakliga bryggan från psykologi till biologi: alla levande varelser har retbarhet, vilket innebär att de tar upp energiväxlingar i omgivningen som stimulus och bearbetar dem till retningstillstånd och reaktioner, varigenom exitationen på nytt upplöses. Varje psykisk händelse kan i yttersta led beskrivas i termer av detta reflexschema. Det är nämligen ett allmänt schema för motiverad handling. Ett stimulus påverkar varje given struktur. Detta leder till ett retningstillstånd som strävar mot en reaktion eller ett utlopp. Detta utlopp inträffar i och med övervinnandet av alla inskjutna hinder, vars uppkomst den materiella psykologin menar ligger i relationen mellan den biologiska strukturen och dess yttre omgivning. Psykiskt beteende skiljer sig från rent reflexbeteende genom de varierande och opredicerbara hinder det pålägger sig självt.
Denna uppfattning om det psykiska livet som uppkommer ur krafter som strävar efter utlopp och krafter som förhindrar detta utlopp kan kallas en dynamisk uppfattning. Denna uppfattning tolkar psykiskt liv som det är givet vårt medvetande som resultatet av krafter man måste sluta sig till från deras konsekvenser. Om hela psykologin skall förbli materialistisk så måste dessa krafter som tidigare påpekats, bestå av behov som uppkommit i kroppen och som har sitt ursprung i den biologiska ontogenesen, d.v.s. så kallade drifter, och deras modifikationer genom inflytande av den yttre omgivningen. Ett tredje "något", en medfödd princip för "perfektion" eller liknande, har ingen plats i en materialistisk psykologi. En dynamisk psykologi är alltid först och främst en psykologi om drifter. Betyder det att den endast erkänner drifter och att allt annat som exempelvis de fenomen som är direkt givna medvetandet helt förnekas? Nej. Men det betyder att den betraktar andra fenomen som konsekvenser av yttervärldens inflytande på drifterna.
I detta sammanhang tycks en uppsats av Freud, Die Verneinung, vara av heuristiskt synnerligen stort värde, även om dess innehåll kanske är i behov av en kritisk revision. Den försöker påvisa att en psykisk funktion som omdömesförmåga, hur avlägset det än må tyckas vara från drifterna, i själva verket inte är någonting annat än en drift som modifierats genom inflytandet från yttervärlden. Ingen filosofisk invändning som "det psykiska kan inte kvantifieras" kan avhålla oss från att som en arbetshypotes hålla före att det existerar krafter (analoga till energi i den fysiska världen) och att dessa krafter besitter olika intensitet och har sin effekt i olika riktningar (att påskynda eller inhibera utlopp). Den ekonomiska ståndpunkten tillsammans med den tidigare nämnda dynamiska ståndpunkten utsäger att man bör studera skillnader i dessa intensiteter och deras inbördes relationer. Ett sådant sätt att tänka tar en psykisk händelse för vad den vid första intrycket förefaller vara, nämligen ett flytande, hela tiden föränderligt fenomen som bör förstås i sitt slutresultat. Begreppet psykisk energi vars totala summa är oföränderlig och vars delar kan förskjutas från en kraft till en annan, kommer att användas så länge det tjänar syftet att från samma utgångspunkt förklara synbarligen helt skilda fenomen samt tillåter användbara prediktioner och teknisk användning.
Som tidigare påpekats förklaras psykiska skeenden utifrån effekten av yttre krafter på inre krafter. De inre krafterna är till syvende og sidst de biologiska drifterna. Vilka är då de yttre krafterna? De är de verkliga materiella villkor som påverkar organismen. Det finns ingen psykologi i Dührings "två-mannavärld" som flyter omkring i luften och som Engels med rätta skämtade om. (Referensen är till Friedrich Engels bok Anti-Dühring i vilken han kritiserar Dührings användande av den matematiska modellen på historia, moral och lagar: Dühring säger "det enklaste samhället består av minst två människor. Med dessa två människor opereras nu axiomatiskt. Och då uppstår helt naturligt detta moraliska grundaxiom: 'Tvenne mänskliga viljor är som sådana varandra fullständigt likställda och den ena har till att börja med ingenting att fordra av den andra.' Därmed är 'grundformen för den moraliska rätten given', och likaså för den juridiska, ty 'för att utveckla de principiella rättsbegreppen behöver vi endast det synnerligen enkla och elementära förhållandet mellan två människor'. Att två människor eller två mänskliga viljor är så fullständigt lika i relation till varandra är inget axiom utan en stor överdrift.") "There is psychology only in a momentarily concrete social situation at a definite point in this temporarily concrete society."
Detta har kanske fört oss en bit ifrån det egentliga ämnet och det är bäst att återvända till den andra frågan - vilket praktiskt syfte en dialektisk psykologi kunde tjäna - och bli mer konkreta i vårt svar.
Ett grovt exempel: I borgerlig psykologisk litteratur spelar den s.k. brottspsykologin en stor roll. Invecklade teorier har uppställts för att förklara varför den eller den personen stjäl. Det är i detta sammanhang vanligt att på ett groteskt sätt bortse från den borgerliga sociala organisationen som är sådan att tillräckliga resurser finns för att tillfredsställa alla behov, men att möjligheten till behovstillfredsställelsen förnekas majoriteten människor. Att var och en önskar tillfredsställa sina biologiska behov är verkligen ett psykologiskt faktum som inte behöver någon vidare bevisning. Det är självklart. Det är under sådana omständigheter mer adekvat att fråga sig varför inte fler människor stjäl. Vad för omständigheter i yttervärlden hindrar människor från att tillfredsställa sina behov? Ett första svar blir att den härskande klassen genom att skapa en institution (straff för brott) har skapat en kraft (rädsla för straff) som arbetar mot behovet (tillfredsställelsen) och ofta visar sig vara den starkare. Men utan tvekan är det så att många, fast de är säkra på att undgå upptäckt, ändå inte kan stjäla. (Detta syns ännu tydligare i andra "asociala" och "anti-sociala" handlingar än stöld.) Miljöinflytandet har modifierat impulsen så att den inte bara skapar ångest utan inflytandet från uppfostran har så förändrat driftstrukturen att energin att följa impulsen vänts mot själva impulsen och motverkar dess fortsatta utveckling. En dialektisk-materialistisk psykologi undersöker hur en sådan strukturell förändring äger rum.
Uppfattningen att de existerande lagarna och ideologin i ett samhälle ibland förändrar den psykiska strukturen hos dess medborgare är långt ifrån ny och förvisso inte anti-marxistisk. Det skulle vara anti-marxistiskt endast om idéerna ansågs tillhöra en annan värld och vara motsatt de existerande ekonomiska villkoren.
Ideologin uppkommer ur produktionsmedlen, dess inneboende motsättningar och i den härskande klassens intressen. Marx har många tänkvärda saker att säga om ideologins uppkomst, betydelse och sätt att fungera. Han påvisar att produktionsmedlen ger upphov till idéer hos människan, hur detta kommer till stånd och hur dessa idéer i sin tur genom människans handlingar återverkar på den ekonomiska basen. Men Marx kunde inte i detalj förklara hur detta skedde eftersom det då inte fanns någon dialektisk-materialistisk psykologi. De marxister som från detta sluter sig till att detaljerna är oviktiga har helt fel. Det ligger en fara i deras upprepade försäkran att den härskande klassen kontrollerar skolan, religionen och pressen och att det revolutionära partiet är svagt och kraftlöst. Deras okunnighet om den dynamiska interaktionens detaljer kan bli ett allvarligt hinder för deras strävanden. Därför borde de ha all anledning att studera de processer varigenom människor påverkas av skola, religion, press och radio. I det de försöker att hierarkiskt ordna ideologins olika nivåer kanske de kommer att upptäcka än mer effektiva sådana nivåer som exempelvis familjeinstitutionen och samhällets undertryckande av sexualiteten. Reich placerade dessa faktorer i dess rätta ljus. Om människan är en produkt av sina materiella förhållanden, måste hon förstås i den dubbla mening Marx tänkte sig. Ekonomiska omständigheter påverkar individen direkt, men också indirekt genom förändringar i hennes psykiska struktur.
Av detta skäl följer den dialektiskt-materialistiska psykologins viktigaste praktiska uppgift direkt. Den härskande klassens ideologi kunde bekämpas endast sedan dess objektiva funktion hade avslöjats. Men det är viktigt att förstå varför detta lett till så lite. Ideologiskt inflytande leder alltid till förvirring i intellektuellt arbete. En entusiast kan inte påverkas av argument. Det kan invändas att entusiasm inte är ett normalt tillstånd och att behandling av just detta speciella tillstånd är ett viktigt problem. Men när det kan påvisas att mekanismer som kan benämnas "omedveten entusiasm" verkar inom alla människor blir detta problem av praktisk betydelse. Denna "omedvetna entusiasm" är så konstruerad att logiskt tänkande och rationellt handlande vid vissa tillfällen och på speciella sätt blir underkastade restriktioner liknande de restriktioner som verkar vid manifest entusiasm. Kunskap inom detta område måste avsevärt påverka och förändra "det pedagogiska arbetet". Men det skulle också vara viktigt för politiska beslut som skulle vara helt förfelade om de endast beslöts på ekonomiska grunder d.v.s. med hänsyn till den materiella ekonomiska basen utan hänsyn till dess dialektiska motsvarighet i mänskligt tänkande. Detta kan visas i en rad exempel. Det mest påfallande och viktiga av dessa exempel är det i förhållande till den "ekonomiska basen" eftersläpande revolutionära uppsvinget hos proletariatet. Detta kan endast förklaras från en psykologisk utgångspunkt. Ett annat exempel: en marxistisk kritik har förvisso ofta riktats mot utbildningssystemet som en social institution för indoktrinering; men det systemet skulle bedömas helt annorlunda om vi hade en bättre psykoanalytisk kunskap om djupet hos de livslånga band som binder oss inte bara till innehållet i en rad upplevelser under barndomen utan även till de former under vilka dessa händelser inträffat, former som till exempel familjeinstitutionen (Oedipuskomplexet och överjaget).
En kritik av existerande institutioner vars sociala signifikans helt kan upptäckas endast med psykologin erbjuder naturligtvis en rad positiva möjligheter för applicering av denna kunskap. Vad psykoanalysen i dag kan åstadkomma är terapi av neuroser. Denna terapi riktar sig till en enskild individ som ges en daglig behandling under månader och år. Något annat kan psykoanalysen inte göra. Om man betänker mänsklighetens enorma neurotiska misär, kan en sådan behandling inte samtidigt ägna sin uppmärksamhet åt den lika enorma materiella misären. (Man bör för den saken skull inte förakta den långa, arbetsamma analysen av en enskild patient: denna terapi, om än till vissa delar inadekvat, är den enda tillgängliga forskningsmetoden den blivande dialektisk-materialistiska psykologin kan bygga på.) Den mycket viktigare frågan om profylax mot neuroser har än så länge knappast berörts. Detta är orsakat av samma förhållanden som ligger till grund för att man ägnat sig åt terapi snarare än åt profylax inom andra områden av den borgerliga medicinen och sjukvården; för det andra så betalas den enskilde läkaren av patienter för just terapi; ett studium av profylax skulle leda läkaren till kunskap om de djupa rötter neuroser har i det sociala livet och till ett erkännande av vårt samhälles hela patologiska karaktär. Borgerliga läkare föredrar att undvika denna kunskap. Om en marxist drog nytta av den kunskap den nya psykologin kan erbjuda, skulle detta innebära en början av inte bara möjligheten till en framgångsrik profylax mot neuroser utan man skulle även kunna möta de krav på en vetenskapligt grundad utbildning, något som borgerliga pedagoger förgäves strävat efter under århundraden. Borgerlig pedagogik förmår inte uppfylla dessa krav.
Det skulle vara intressant att substantiera dessa anmärkningar med exempel, men först måste vi göra något annat. Det är omöjligt att undvika ett erkännande att psykoanalysen, fastän den fortfarande innehåller en del idealistiska element som en marxist måste förkasta, ändå till sin natur är den enda empiriska vetenskap om psyket som uppfyller de krav som framförts på en dialektisk-materialistisk psykologi och den innehåller därmed kärnan till en sådan psykologi i framtiden. För erfarna psykoanalytiker som samtidigt känner till principerna för den dialektiska materialismen är det inte svårt att bevisa detta sista påstående. Sådana bevis har framlagts i detalj av ett flertal författare, mest framgångsrikt av Reich i hans bok Dialektischer Materialismus und Psychoanalyse. Men det är mycket svårt att de ett sammandrag av dessa bevis för en socialist som känner till litet eller intet om psykoanalysen eller som kanske till och med har fördomar mot den. Jag tror att sådana socialister först och främst måste övertygas om det legitima behovet av och kriterierna för en sådan allmän psykologi. Därefter skulle en introduktionskurs i psykoanalysen vara nödvändig för att sätta dem i stånd att själva bedöma i hur hög grad nödvändigheten och kriterierna uppfylls av denna unga vetenskap. Vi måste emellertid här nöja oss med att ge några exempel på psykoanalysens kvalifikationer att uppfylla dessa krav. Slutligen skall vi beröra vissa slags fenomen inom psykoanalysen som helt måste förkastas eftersom de avviker från psykoanalysens fundamentala principer.
Som en preliminär kommentar måste sägas att de ovan anförda principerna för ett dynamiskt och ekonomiskt synsätt på en materialistisk psykologi liksom synen på effekterna av ideologi, i sig själva härstammar från och uttrycker det psykoanalytiska freudianska tänkesättet.
Marx applicerade sin metod, den dialektiska materialismen, på sitt eget vetenskapliga fält, sociologin, och skapade därmed den dialektiska politiska ekonomin, marxismen, i en snävare bemärkelse. Att vara marxist måste inom andra vetenskaper innebära att man inom sitt område applicerar samma principer som Marx använde inom den politiska ekonomin. Freud, som var främmande för marxismen och till och med missförstod den, polemiserade mot den, så det var allt annat än hans medvetna intention att inom sitt område vara en dialektisk materialist. Det talar än mer för sanningen i hans upptäckter att de ändå har en dialektisk materialistisk karaktär. En formell överensstämmelse mellan psykoanalys och marxism är uppenbar men har utvärderats olika av författare med olika uppfattningar. Båda är de avslöjande vetenskaper, varmed menas att de inte nöjer sig med vad som visar sig på ytan utan ser det som resultatet av dolda krafter. Båda är de övertygade om att vad som erbjuds som motiv för en händelse är en förevändning avsedd att dölja de faktiska sammanhangen och de sanna orsakerna. Vad som utgör de sanna dolda orsakerna är emellertid långt ifrån samma sak: i det ena fallet är det de ekonomiska förhållandena, klassmotsättningarna och de konflikter som härigenom skapas, i det andra fallet är det det "omedvetna" d.v.s. de primitiva biologiska behoven och det inre försvar mot dem som skapats genom inflytande från yttervärlden. Om nu psykoanalytiker genom att felaktigt sätta likhetstecken mellan enskilt liv och sociala händelser försöker applicera psykologisk kunskap på sociala skeenden och söker finna låt oss säga en "omedveten social motivationsfaktor", och därmed bortser från de materiella orsakerna till sociala fenomen, så har en marxist rätt att framhålla att detta vore nonsens. Men marxister har fel om de tror att detta sätt att tänka är förenligt med psykoanalytisk teori, och om de tror att detta (som psykoanalysen på samma sätt som marxismen försöker avslöja) är farligare än att använda en mindre tillförlitlig psykologi, eftersom det som skall avslöjas är så åtskilt; i det ena fallet de rådande materiella produktionsförhållandena, och i det andra fallet det "mystiska" omedvetna.
De har fel eftersom de inte vet att det omedvetna inte längre är mystiskt utan minst lika reellt som produktionsförhållanden. Den psykoanalys som präglas av borgerlig ideologi har gjort det ursäktliga felet att bortse från områdenas skillnader och med psykologisk metod vilja undersöka sociala faktorer, som inte är åtkomliga med en sådan metod. (Vi skall delvis återkomma till den svåra men viktiga frågan om förhållandet mellan psykologi och sociologi vad beträffar dess objekt och metoder, men detta kräver en utförligare behandling.) Om vi håller oss till psykologin så måste vi fråga oss exakt vad som konstituerar det omedvetna som skall upptäckas bakom de medvetna fenomen i psyket som en orsak analog till produktionssättet, som ligger bakom de anförda skälen till sociala förändringar. Dessa är återigen först och främst de biologiska drifterna hos människan och sekundärt de modifikationer av drifterna som åstadkommits genom påverkan från den yttre världen. De biologiska drifterna är materiella fakta som ingen marxist kan förneka. Människans grundläggande psykiska struktur måste på samma sätt som hennes anatomiska och fysiologiska egenskaper betraktas som en naturlig konstant liggande vid basen av produktionsmedlen. Men dessa drifter förändras i sin tur genom produktionspraktiken på samma sätt som klimatet och jorden i vilka man producerar är underkastade sådana förändringar. Det väsentliga beroendet av miljöfaktorer på de konkreta sociala relationer som en individ befinner sig i är uppenbara. Därför tycks psykoanalysens krav "vi måste söka bakom de konkreta medvetna fenomenen efter det omedvetna" vara samma princip som marxisternas krav på det sociologiska planet "vi måste söka bakom de förevändningar som anförs för historiska händelser efter de dolda produktionsförhållanden som är de egentliga orsakerna".
Att undersöka en människa psykoanalytiskt innebär att man undersöker henne historiskt-genetiskt. På detta sätt utröner vi hur de yttre omständigheternas totalitet och deras samspel med den biologiska konstitutionen har skapat den psykiska strukturen. När det gäller formation av denna struktur ställer den utom tvivel den oerhörda dominansen av händelser upplevda i den tidiga barndomen. Men det är inte tillräckligt att etablera en individs historiska utveckling, den undersöker på samma sätt så många individer som möjligt, jämför dem och deducerar därifrån de generella lagarna i konflikten mellan den biologiska konstitutionen och omgivningens påverkan. När man kallar psykoanalysen en historisk vetenskap, rör det sig om en materialistisk historieuppfattning man använder sig av då man undersöker en given individs historia. I konsekvens härmed syftar den mot en vetenskap om människans i allmänhet materialistiska historia. Om den kunskap som därigenom erhålles till sin natur är otvetydigt dialektisk, så talar det för det värdefulla i den kunskapen. Orsaken till detta framgår förhoppningsvis av följande exempel. Inom många psykologiska riktningar existerar en mekanisk dikotomisering av det psykiska fältet, en uppdelning i högre och lägre, i gott och ont, i instinktuellt och moraliskt. Detta leder naturligtvis till idealism, t.ex. teologi. Instinktuellt avser det jordiska och moraliskt avser det gudomliga hos människan. Psykoanalysen har visat hur det moraliska har blivit historiskt och har utvecklats genom inflytandet från den äldre till den yngre generationen. I det att de utövar ett sådant inflytande leds den äldre generationen först av sitt egenintresse och för det andra av den rådande sociala ideologin och den materiella basen för de existerande produktionsmedlen. Därför är det riktigt att framhålla att psykoanalysen är materialistisk. Det sätt på vilket psykoanalysen avslöjar den "moralism" som föreges vara gudomlig och påvisar dess jordbundenhet exemplifierar den nytta psykoanalysen kan vara till för marxistisk kritik av borgerlig ideologi. Men den visar vidare att de krafter som föder moralitetsimpulser är relaterade till biologiska drifter inte på ett fixerat sätt utan i ett dialektiskt förhållande. De moraliska aspekterna uppstod ur dessa impulser genom att omgivningen lyckades fånga upp en del av energin i impulsen och vända den tillbaka mot den ovälkomna impulsen. Denna process börjar redan hos det lilla barnet som på grund av sin biologiska hjälplöshet är beroende av hjälp från vuxna för alla sina önskningar. Eftersom det är den vuxna världen som tillfredsställer barnets behov, utvecklas hos barnet ett beroendeförhållande till omgivningen, ett beroendeförhållande som barnet senare inte kan leva utan på samma sätt som det tidigare inte kunde leva utan modersmjölken. Att bli älskat blir ett uttalat behov hos barnet. Detta återstår inom parentes sagt att analyseras. Detta behov blir desto starkare eftersom det lilla barnets självförtroende är beroende av dess tilldelning av kärlek. Detta "narcissistiska" beroende, som det kallas, av tillgivenhet från omgivningen, vilket säkerligen är ett instinktuellt behov, förser omgivningen med medel att påverka barnet, en påverkan som vänds mot andra behov och impulser. "Om du inte ger upp den eller den önskningen, så kommer jag inte längre att älska dig" är tillsammans med hotet "om du inte slutar så slår jag dig" de medel uppfostraren använder sig av. Barnet växer således upp i en konfliktsituation och måste bestämma sig för vad som är viktigast, den önskan som är misshaglig för de vuxna eller önskan att bli älskad. På detta sätt vänds en del av människans instinktuella energi till nedtryckandet av impulser. Tillsammans med den direkta uppkomsten av ångest är detta i allmänna ordalag den enklaste modellen för omgivningens inflytande på driftstrukturen.
Resultatet av denna process är naturligtvis ännu inte någon utvecklad inte känsla för moral, utan endast en ångest som lägger band på en rad aktiviteter och detta på grund av en rädsla för hur de vuxna skulle reagera. Senare blir saker mer komplicerade. (Vi vill här bara klargöra dialektiken i denna konstruktion, den som betvivlar detta skulle behöva en mycket mer detaljerad bevisföring.) Barnet älskar vissa personer i dess omgivning och det med en otvetydigt av sexualitet präglad kärlek. De vuxna förbjuder emellertid barnet att tillfredsställelse av denna sexuella drift. Härav följer att det otillfredsställda barnet måste söka kompensation för dess sexuella önskningar. Människor vars önskningar inte uppfyllts har alltid att ta sin tillflykt till det förgångna, att ta till mekanismer som en gång erbjöd tillfredsställelse men som sedan övergivits. Det besvikna barnet återfaller till primitiva mekanismer. Den tidigaste formen av kärlek, om något så allmänt och något som existerat innan den egentliga sexuella kärleken kan kallas kärlek, har som sitt mål den fullständiga inkorporationen av objektet för att bli likt det, att så att säga äta upp det för att alltid ha det inom sig själv. På detta sätt kan ett barn när dess föräldrar förbjudit sexuella önskningar ta in sina föräldrar i sig själv och en del av barnets jag som förändrats genom denna inkorporation talar nu inom barnet på samma sätt som föräldrarna tidigare talade utanför barnet. Energin från den ursprungliga sexuella impulsen kommer härigenom att i fortsättningen intensifiera föräldrarnas förbud och att borttränga snarare än att tillfredsställa driften.
Man har anklagat psykoanalysen för att reducera allting till sexualitet. Så gör nu emellertid inte psykoanalysen. Det är sant att den reducerar mycket mer än vad man tidigare gjort till sexualitet. Psykoanalysen har en kvalitet som marxister måste erkänna, den har ett skarpt öga för verkligheten. Psykoanalysen har upptäckt något som inte tidigare var känt fastän detta något fanns alldeles framför våra ögon. Idag när Freud har öppnat våra ögon är det möjligt att förstå varför en sak som barnsexualitet kunde förbises. Det märkliga faktum att dessa fenomen inte var kända kan endast förklaras utifrån en marxistisk analys, genom att avslöja den sociala betydelsen av att hålla fast vid illusionen att barn inte har några sexuella känslor. Ingenstans har man så totalt som inom den borgerliga sexologin bortsett från kravet på att vetenskap skall vara fri från värderingar och moralism. Överallt där man givit sig an att utforska och undersöka sexuella problem har man förföljts av den moraliska koden. Kunskap om sexuella impulser är av speciell betydelse för psykologin eftersom denna energi i motsats till energin från andra drifter kan förskjutas. Därigenom kan vi finna en sexuell faktor bakom en lång rad fenomen där man minst av allt hade väntat sig det. Det är värt att notera att medelklassfördomar om karaktären hos sexuella impulser (kanske beträffande deras relation till reproduktion eller nödvändigheten att av moraliska skäl borttränga den) har utsträckt sig till och påverkat marxistiska kretsar. Psykoanalytisk sexologisk kunskap skulle här också kunna demonstrera ideologins sociala funktion att dölja verkligheten. Uppfattningen om att ett barn är en liten instinktuell varelse som söker sexuell njutning på skilda (polymorft perversa) sätt och som gradvis blir medveten om omvärlden genom dess mer eller mindre uttalade påverkan, denna uppfattning utgör början till en psykologi som på ett realistiskt sätt kan förklara fakta. Den socialt betingade bortträngningen av sexualitet, dess roll och funktion att predisponera människosläktet att vara ett offer för ideologin är obestridlig. Frågan är emellertid om inte en viss grad av sexuell bortträngning under uppfostran är en förutsättning för en social existens, oberoende av dess specifika form, den spelar mindre roll, men snarare beroende av att ett helt ohämmat sexualliv skulle leda till ett socialt sönderfall. Att utförligare gå in på detta skulle emellertid föra oss för långt; det bör här räcka med att peka på att det finns och har funnits kulturer utan bortträngning av barnsexualitet och att detta talar emot den ovannämnda invändningen. Men även om invändningen vore korrekt så skulle dess giltighet ändå i hög grad bero på den sexuella bortträngningens styrka, innehåll och form. Marxister tycker inte om att höra talas om "kultur i allmänhet". Den bortträngning som existerar i dag och de neuroser som blivit följden härav är produkter av vår nutida kulturs materiella villkor. När en marxist talar om "biologiska behov", då tänker han oftast på hunger. Han betvivlar inte att komplicerande ekonomiska faktorer har utövat störning på ett materiellt biologiskt substratum när det gäller fenomen som exempelvis äktenskap, prostitution o.s.v. Men eftersom han inte har någon kunskap om att sexuella impulser kan förskjutas, är han benägen att tro att hunger är den enda driften som har en materiell bas och att se på andra drifter som överstrukturer. Detta är emellertid ett allvarligt fel. Den marxistiska praktiken måste här av psykoanalysen lära det korrekta sättet att bedöma betydelsen av sexuella upplevelser i allt mänskligt tänkande och handlande.
Efter dessa tämligen inadekvata anmärkningar om psykoanalysen avsedda endast att göra det lättare att närmare studera ämnet, måste det klargöras att det finns vissa delar av den psykoanalytiska litteraturen som ovillkorligen måste förkastas. Denna litteraturs sanna väsen kan bedömas endast utifrån en vetenskaplig dynamisk-materialistisk psykologi. Härvid avses inte böcker som skrivits av psykoanalytiker (t.o.m. av Freud) om filosofi och som uttryckligen behandlar filosofiska och inte psykoanalytiska frågeställningar. En kritik av dessa böcker berör inte psykoanalysen som vetenskap även om kritik som sådan ofta är befogad.
Det vore ett mirakel om psykoanalytisk forskning inte gång efter annan återföll till idealism eftersom den arbetar i ett fält som så länge varit utsatt för idealistiskt tänkande. Från marxistisk synvinkel är det intressant att sådana återfall till idealism varit mindre frekventa i fredstid än under krig då psykoanalytiker har känt sin egen materiella existens hotad. Faran med dessa återfall är naturligtvis störst när det gäller teorin och då speciellt i samband med driftsteorin. Bryggan mellan biologi och psykologi skulle lätt kunna raseras genom en felaktig uppfattning av drifterna. Denna brygga är nödvändig för driftsteorin. Misstag beträffande teoretiska formuleringar kan lätt leda till spekulationer som är avskurna från praktikens grundval och således leder till en farlig separation från empiricismen. De omtvistade frågor som här behandlats är svåra att klargöra för en person som inte är bevandrad i ämnet. Misstagen blir klarare när man försöker applicera psykoanalysen på problem rörande masspsykologi eller på sociologiska frågor. Ett flertal arbeten har dykt upp som visar en krass okunnighet om sociala processer. Vi instämmer helt och hållet i antianalytiska marxisters fördömande av sådana arbeten. Men ett felaktigt användande av en vetenskap får inte uppfattas som vetenskapen som sådan. I varje fall måste vi medge att kritiken av sådana arbeten hittills inte alltid varit tillräckligt otvetydig. Ändå har också några utmärkt klara arbeten av marxistisk karaktär publicerats och bland dessa några som sökt visa på ett korrekt användande av psykoanalytiskt tänkesätt och kunskap om sociologiska frågor. Förutom Reich's arbeten vill jag särskilt peka på Fromms programmatiska Über Methode und Aufgabe einer Analytischen Sozialpsychologie.
Enbart termen masspsykologi är tillräcklig för att väcka misstro och indignation. Men ansvarlig för en sådan reaktion är den falska masspsykologin. Vad gäller masspsykologiska fenomen så avser vi förvisso inte den slags "spirit of the mass" som huserar i borgerliga psykologier och som kontrasteras mot "the individual soul" på ungefär samma sätt som C. G. Jung, när psykoanalysen hade upptäckt ett omedvetet mentalt liv förutom det medvetna, kom dragande med den ytterligare uppfinningen av "det kollektiva omedvetna". Nej, för en vetenskapsman uppträder psykiska fenomen endast hos den enskilda personen. En masspsykologi kan undersöka händelser endast hos individer. Den skiljer sig från individualpsykologin blott och bart i det den undersöker händelser hos individer under vissa betingelser. Detta har Freuds Massenpsychologie und Ich-Analyse klargjort för oss. Gruppsykologin undersöker händelser hos en individ försåvitt hon tillhör en grupp. Men i vilken utsträckning tillhör någon en grupp eller grupper av varierande psykiska kvaliteter? Sådana psykiska kvaliteter är gruppsykologins studieobjekt. Denna begreppsförklaring är av största heuristiska betydelse. Varifrån kommer de psykologiska kvaliteternas uniformitet? De är deriverade från externa stimuli som påverkar människorna på samma sätt. Vilka stimuli påverkar en hel grupp på samma sätt? I sista hand: de ekonomiska villkoren. Detta är metodologiskt viktigt och vederlägger den större delen av den existerande idealistiska psykoanalytiska sociologin.
Det huvudsakliga felet med denna typ av psykoanalytisk sociologi kan formuleras på följande sätt. Vi har fastslagit att i princip psykoanalysen försöker förklara psykiska fenomen som uppkomna ur interaktionen mellan yttre påverkan och motivationell struktur. Dessa driftsstrukturer består av det biologiskt givna och efterföljande modifieringar. En psykologisk förklaring måste därför alltid avspegla aktuella upplevelser och en aktuell struktur. Nu finns det en kategori fenomen, för vilka man relativt sett kan bortse från aktuella upplevelser och rikta hela uppmärksamheten på strukturen. Detta gäller de neurotiska fenomenen, vilka utmärks av att just individen inte reagerar adekvat på yttre omständigheter utan reagerar med schematiska reaktioner, vars ursprung är att finna i individens barndom eller under senare år. Beskrivningen är då avhängig en förståelse av individens barndom, och det hon för tillfället upplever kan man relativt sett bortse från. (Förvisso kan man inte helt bortse från det. Många analytiker begår allvarliga fel i det de avsiktligt bortser från den aktuella realiteten.) När analytiker, vars huvudsakliga arbetsuppgifter är behandling av neuroser, undersöker icke-neurotiska fenomen lockas de lätt att bortse från betydelsen av det närvarande i förhållande till det strukturella. Men det finns en kategori fenomen för vilka det exakt motsatta förhållandet råder. I detta fall är strukturen relativt sett av mindre betydelse och här är det närvarande relevant. Detta gäller alla gruppsykologiska händelser och då speciellt alla historiskt viktiga gruppfenomen. I den mån historiska händelser är tillgängliga för psykologisk förståelse så är de naturligtvis det genom att det strukturella tas för en naturlig konstant. Människans driftsstruktur har förblivit relativt konstant under loppet av historisk tid och därför kan den inte vara av särskild vikt när det gäller att förstå förändringar som inträffar under denna tid. Tvärtom är det verkligheten, det närvarande, som är viktigt d.v.s. den yttre stimulering som på grund av materiella skillnader på olika sätt påverkar den relativt konstanta strukturen. Bland dessa yttre stimuleringar är endast de av gruppsykologisk betydelse som berör massorna på samma eller liknande sätt d.v.s. de verkliga materiella förhållandena. Detta står klart för dem som förstått den materialistiska historieuppfattningen, men psykoanalytikern som är van vid neuroser har bortsett från detta. Sådana förbiseenden har lett till försök att på ett idealistiskt sätt förklara historia utifrån individuella biografiers struktur och då speciellt utifrån deras driftsmotiverade "komplet". Detta är dessa arbetens huvudsakliga fel. Men det skulle också vara fel att hemfalla till den andra extremen och tolka historien som enbart en fråga om ekonomi d.v.s. att inte inse att de materiella villkoren påverkar människans psykiska struktur, får henne att tänka och handla på vissa sätt och därmed vara beroende av historien. Detta skulle säkert bättre kunna demonstreras genom en korrekt utförd psykoanalytisk utforskning av historien än genom en abstrakt diskussion men utrymmet tillåter endast en hänvisning till några exempel på sådana analyser, till Fromms utmärkta Die Entwicklung des Christusdogmas och till vissa delar av Reichs Die Massenpsychologie des Faschismus.
Ett extremt exempel på konsekvenserna av felaktiga sådana analyser är den psykoanalytiska etnologen Róheims kostsamma expedition för att undersöka olika primitiva folkslag. Hans avsikt var att för första gången applicera psykoanalysen på etnologiskt fältarbete. Men hur skulle det gå till? Freuds psykoanalys gör det möjligt att gissa hur omedvetna psykiska processer opererar utifrån fria associationer hos människor vars livsvillkor och medvetna tänkande är kända (annars skulle vi inte kunna leva oss in i hennes tankevärld eller förstå hennes associationer). För att kunna analysera människor från en helt annorlunda social organisation och annorlunda kulturella relationer, är det därför nödvändigt att först länge och ingående studera rådande förhållanden d.v.s. dessa människors sociala och kulturella bakgrund och deras medvetna sätt att tänka. Först när man arbetat så tillräckligt länge och blivit expert på den kulturen, är det möjligt att applicera psykoanalys för en förståelse av de omedvetna strukturerna. Róheim försökte emellertid göra det motsatta. Hans avsikt var inte att berika psykoanalysen med kunskap om en given kultur, utan att undersöka den givna kulturen med hjälp av psykoanalys av individer som härstammade från denna kultur. Naturligtvis kom han på detta sätt endast att hos infödingarna läsa in våra egna komplex.
En kritiker som tillbakavisar en sådan metodologi skulle emellertid kunna bedra sig själv, om han uttalade något i stil med följande: "Psykoanalysen utvecklades genom behandling av rika patienter, men proletariatet lever i en värld som skiljer sig från de rikas värld lika mycket som de primitiva folkens. En generalisering av psykoanalytiska rön skulle kunna ge insikt i förhållanden som är signifikativa för överklassen, men som inte gäller för proletärer. Det är möjligt att neuroser och komplex är en lyx för de rika som inte har något annat allvarligt att bekymra sig om."
Det är helt oförståeligt hur en läkare med en proletär patientkrets, som dagligen kommer i kontakt med massornas neurotiska misär - som på intet sätt är mindre än deras materiella misär - kan tro att neuroser är lyx för de rika. Det kan socialt förklaras endast på bas av en "vilja att inte se", på samma sätt som man kunde bortse från barnsexualiteten. Det är heller inte sant att inga proletärer har analyserats. Psykoanalytiska kliniker som gratis analyserar människor existerar i en rad städer, och ett flertal fallbeskrivningar av proletärer har publicerats av analytiker. Å andra sidan är det sant att en psykoanalytiker med borgerliga fördomar och utan någon förståelse för proletärers livsvillkor lika lite kan förstå dessa människor som Róheim kunde förstå de infödingar han undersökte. Men det är också sant att många analytiker som inte varit lika begränsade i sina synsätt, har analyserat proletärer och fastslagit att de vetenskapliga lagar om mänskligt psyke som psykoanalytisk forskning funnit är allmänt giltiga oberoende av klasskillnader. De har dessutom påvisat att vår kulturs neuroser är påfallande lika i olika klasser, att de skillnader som ändå finns beror på skillnader i uppväxtförhållanden för medelklassbarn och barn från proletariatet, och att proletariatets moralföreställningar på grund av att ett samhälles ideologi är den härskande klassens ideologi, överallt är påfallande lika den breda medelklassens moralföreställningar, i varje fall tillräckligt lika för att en vidsynt människa skall kunna ta kontakt med människor från en annan klass. Róheim föreställde sig infödingar mer lika civiliserade människor än de i själva verket är och han försökte dessutom analysera den primitiva kulturen med hjälp av psykoanalys. Detta är naturligtvis lika omöjligt som att analysera proletariseringens väsen eller orsaker genom att analysera proletärer.
Vi dialektiska-materialistiska psykoanalytiker har klart tagit avstånd från försök att förklara och bli av med krig genom psykoanalytiska studier av sadism, men ett förnekande av sådant nonsens får inte uppfattas som ett fördömande av psykoanalysen.
Vi skall härmed avsluta diskussionen kring och kritiken av enskilda analytikers misstag. Än viktigare är psykoanalysens positiva sidor, vad den kan ge och vad endast den kan ge. Borgerliga fördomar finns närvarande inom alla vetenskaper, även inom fysiken, men fysiken är oundgänglig som en bas för socialistisk produktion och den marxist som förkastade fysiken som borgerlig vore en idiot. En marxist borde grundligt studera den vetenskap som är av speciell betydelse för honom, vetenskapen om det mänskliga psyket. Om denna artikel lyckats förklara detta och påverkat någon att djupare studera denna vetenskap så har den uppnått sitt syfte.
Man hör ofta följande invändning: "I dessa tider kan man inte tillåta sig lyxen att studera en enskild individs känslor." Intet kan vara mer felaktigt. Mänskliga behov, återspeglade i försmådda känslor, är basen för allt som händer i samhället. Den produktion som skulle tillgodose dessa behov, men beroende av sina egna inneboende lagar inte längre förmår fullgöra denna funktion, påverkar på hundratals sätt, direkt och indirekt, människans psykologi i bestämda riktningar. Den materiella basen omformas i en överbyggnad i det mänskliga psyket som har återverkningar på den ursprungliga basen. Psykoanalysen förser oss med medel att undersöka denna process. Den framställer inte det psykologiska som motsatta den historiska materialismen utan reducerar psykologiska fakta till historiskt-materialistiskt tänkesätt och inrangerar dem på den plats som redan anvisats av Marx i teorin om sociala processer. Denna plats har hittills stått tom eftersom det inte funnits någon dialektisk-materialistisk psykologi.