Originalets titel: "Les classes sociales dans le capitalisme aujourd'hui".
Översättning: Inga Brandell
Digitalisering: Jonas Holmgren
Det är nödvändigt att till sist påminna om hur den traditionella småbourgeoisin utsätts för en process för närvarande som alltefter begränsar den. Denna begränsning hänger ihop med att monopolkapitalismens upplösande verkan i den nuvarande fasen är dominerande inom de enkla handelsformerna. I Frankrike visade sig alltså mellan 1954 och 1968 en karaktäristisk minskning av denna småbourgeoisi[1]:
| 1954 | 1962 | 1968 | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Hantverkare (% av totala aktiva befolkningen) |
734.280 | 637.897 (3,3) |
619.808 (3,0) |
||||||
| Småhandlare (% av totala aktiva befolkningen) |
1.268.740 | 1.133.965 (5,9) |
1.026.216 (5,0) |
||||||
Det är nödvändigt med några anmärkningar:
1) Denna process som för närvarande upptrappas är inte något nytt. Den visade sig och befästes i alla avancerade kapitalistiska länder, inbegripet Frankrike, under mellankrigstiden, d.v.s. under monopolkapitalismens övergångs- och konsolideringsfaser. Men i Frankrike har förloppet varit längre och mer utdraget på grund av det karaktäristiska stöd den franska bourgeoisin funnit i denna småbourgeoisi gentemot arbetarklassen.
2) Den nuvarande begränsningen av denna småbourgeoisi är visserligen betydande, men den är långt från att nå den omfattning och de verkliga former för eliminering som drabbar framförallt de fattiga bönderna (jordbrukarnas del av hela den aktiva befolkningen har gått från ungefär 19 % 1954 till omkring 11 % för närvarande).
3) En visserligen relativt liten del av dem som tvingas bort från denna småbourgeoisi blir inte helt enkelt proletariserad, utan går från denna småbourgeoisi över till det icke monopolistiska kapitalet som ständigt återuppstår under monopolkapitalismen. Medan "hantverksföretag" med mindre än 5 anställda mellan 1954 och 1966 minskat med 127.000, har antalet med mellan 6 och 9 anställda ökat med 73.000, och en del av denna ökning består i att småborgare gått över och fått status som småkapitalister.
4) Men det som här konstaterats ska vägas mot ett annat faktum, nämligen att ett antal i allmänhet unga arbetare gått över till denna småbourgeoisi. Mellan 1959 och 1964 t.ex. öppnade 40.000 yrkesarbetare och okvalificerade arbetare "eget" som hantverkare (en tredjedel var söner till hantverkare), ett mindre antal blev småhandlare eller gick till tjänstesektorn (det här gäller också, men ett mycket mindre antal av de småbönder som lämnar jorden). Om detta tas i beaktande står det klart att den hastighet med vilken dessa småborgare tvingas iväg är högre än den hastighet med vilken denna småbourgeoisis plats krymper såsom det framträder i denna statistik. Att nya agerande kommer in i den traditionella småbourgeoisin döljer att lika många f.d. traditionella småborgare försvinner, till största delen till arbetarklassen, och i mindre utsträckning till den nya småbourgeoisin. De "företag" som ingår i den traditionella småbourgeoisin har alltså en betydligt kortare livslängd än tidigare, något som starkt påverkar dessa agerandes osäkra levnadsvillkor.
Men frågan om begränsningen av den traditionella småbourgeoisin är inte den enda. Vidare måste beaktas att dess levnadsvillkor stadigt försämras, särskilt på grund av att profiten i denna sektor i växande omfattning överförs till monopolkapitalet. Det visar sig tydligt i förhållandet mellan småhandeln och det koncentrerade handelskapitalets stora varuhus. Men försämringen måste alltid betraktas i förhållande till arbetarklassens levnadsvillkor, och t.o.m. i förhållande till levnadsvillkoren för de fraktioner inom den nya småbourgeoisin som tidigare tagits upp (särskilt handels- och kontorsanställda). På grund av den franska statistikens brister när det gäller bl.a. frågan om icke löntagares inkomster kan exakta siffror inte läggas fram. Men vi kan hålla i minnet den franska bourgeoisins politik när det gäller skatter, som för närvarande mycket tydligt är fördelaktig för denna småbourgeoisi, isynnerhet småhandeln, i förhållande till arbetarklassen och de fraktioner av den nya småbourgeoisin som det är frågan om. De sistnämnda får betala priset för bourgeoisins desperata försök att behålla stödet från den traditionella småbourgeoisin bl.a. genom att de avdrag som gällde löntagarna, arbetarna och den nya småbourgeoisins fraktioner, och som kompenserade den traditionella småbourgeoisins möjligheter till skattefusk, nyligen har avskaffats. Inflationens och prishöjningens mekanismer ska inte heller förglömmas. Med dem återtar bourgeoisin de lönehöjningar som massan av löntagare bland folket kämpat sig till, samtidigt som den avstår från några smulor till småhandeln på massornas bekostnad.
Till sist kan även i denna småbourgeoisi fraktioner urskiljas. Det är bl.a. känt att hantverkarna på grund av själva karaktären på deras arbete och den speciella öppenheten i förhållande till arbetarklassen alltid har uppvisat en mycket tydligare objektiv proletär polarisering än småhandeln. Hantverket var den revolutionära syndikalismens vagga och kamptraditionen är särskilt levande där.
När det gäller småhandeln är det känt bl.a. att dess osäkra situation nyligen har lett till livlig kamp (CID-Unati, G. Nicouds rörelse o.s.v.), som antagligen för första gången i dessa rörelsers historia sedan 1920 i Frankrike tycks bryta det traditionella stödet till bourgeoisin som bl.a. visade sig i att bourgeoisin kanaliserade kampen i organisationer över klassgränserna som t.ex. PME (små och medelstora företag). Men här gäller det att se: a) dels att på grund av de nuvarande förändringarna i denna sektors situation skulle det säkert vara felaktigt att jämställa dessa rörelser med den traditionella poujadismen, och a priori misstänka dem på grund av det förflutna för att bära fascismens frö inom sig som molnet för med sig oväder. b) Men å andra sidan leder de "nuvarande" förändringarna långt ifrån automatiskt till klass-ståndpunkter som för denna sektor närmare arbetarklassen. Det är självklart att den kommersiella småbourgeoisins markanta svårigheter inte är helt nya. De fanns redan där då dess fascistoida rörelser uppstod i Europa och var just ett av skälen till dessa rörelser. Det gäller också poujadismen i Frankrike. Visserligen blir de objektiva grunderna för ett stöd från denna småbourgeoisi till bourgeoisin allt svagare, trots en del uppryckningar som nyligen den småhandelsvänliga "Royer-lagen". Men det går inte att bortse från att också när det gällde fascismerna utmärktes inte småbourgeoisins stöd till bourgeoisin av att den verkligen gjorde några eftergifter till småbourgeoisin, som istället (tillsammans med de fattiga bönderna) blev fascismens viktigaste ekonomiska offer. De ideologiska och politiska faktorerna har fortfarande en avgörande vikt här. Det ska påpekas på grund av problemets betydelse att det alltså inte här rör sig om icke monopolistiskt kapital och "småföretag", utan om agerande som inte exploaterar lönarbete, åtminstone inte huvudsakligen, och att denna småbourgeoisi inte kan föras till kapitalet och ses som en "mindre" bourgeoisi än övriga (dessa skillnader fördunklas ofta av den officiella statistiken).[2] Det vore att göra det motsatta felet mot kommunistpartiet, som ju betraktar det icke monopolistiska kapitalet som del av denna småbourgeoisi. I tecken av sammanföranden som t.ex. små och medelstora företag eller "småkapital" leds man i det ena fallet till att bredda arbetarklassens allianser till det icke monopolistiska kapitalet (vissa delar av bourgeoisin) genom att inbegripa det kapitalet i småbourgeoisin, och i det andra fallet till att från början begränsa allianserna genom att inbegripa denna småbourgeoisi i kapitalet och bortse från dess möjligheter att beroende på konjunkturen alliera sig med arbetarklassen. Det förblir likväl sant att när det gäller denna småbourgeoisi (särskilt småhandeln) verkar möjligheterna för allians med visshet mer begränsade än när det gäller de objektivt proletärt polariserade fraktionerna i den nya småbourgeoisin, d.v.s. de icke produktiva löneanställda. Det beror inte bara på ekonomiska faktorer (småegendom), utan också på politiskt-ideologiska faktorer, som i Frankrike hänger samman med klasskampens historiska tradition.
[1] Källor: INSEE's folkräkningar.
[2] Se ovan, s. 107 o. följ.
Last updated on: 9.28.2008