Originalets titel: "Les classes sociales dans le capitalisme aujourd'hui".
Översättning: Inga Brandell
Digitalisering: Jonas Holmgren
Vi kan nu försöka dra vissa slutsatser. Jag ska börja med en första viktig punkt: Vi är tvungna att konstatera att i de europeiska länderna, för att bara ta upp dem, har polariseringen av dessa småborgerliga fraktioners klasståndpunkter fram till nu inte sammanfallit med den objektiva polariseringen som med de nuvarande förändringarna utmärker deras klassbestämning. Med andra ord förverkligas ännu inte alliansen mellan betydande delar av dessa fraktioner och arbetarklassen för en socialistisk revolutions kampmål. Om man inte sammanblandar en revolutionär process med de olika socialdemokratiska regeringarna är detta en självklarhet.
Frågan är avgörande, bl.a. i Frankrike, och gäller i själva verket först och främst den nya småbourgeoisin. Det är meningslöst att som en åkallan upprepa dogmerna om den "privilegierade" alliansen mellan arbetare och bönder. Fakta är som de är, och det är nödvändigt att förstå det. Å ena sidan gäller det sektorer som kommer att fortsätta att öka betydligt i de utvecklade kapitalistiska länderna och att spela en roll i reproduktionen av samhällsförhållandena, alltså också i revolutionariseringen av dem, och å andra sidan är de folkliga massorna på landsbygden, isynnerhet småbönderna, oåterkalleligt dömda att i alla europeiska länder med visserligen skiftande hastighet snabbt försvinna, både vad gäller deras tyngd i samhället och deras antal. Frankrike har de senaste åren varit ett helt karaktäristiskt exempel på den oerhört snabba rytm detta sker med.
Jag går så långt att jag vill påstå, även om jag riskerar att utpekas som avfälling, att det här gäller den socialistiska revolutionens historiska chans, alldeles särskilt i Frankrike. På nytt ska här påminnas om det tydliga fenomen som utmärkt klasskampens historia i Frankrike: de franska bönderna, också småbönderna, har utgjort en av den borgerliga ordningens väsentligaste förskansningar, och ett av de huvudsakliga hindren för en socialistisk revolution i ett land som utmärks av att arbetarklassen har en exceptionell och föredömlig kampvilja. Den franska bourgeoisins historiska styrka (för sig själv) har varit att genom en rad viktiga kompromisser stödja sig på de små jordbruken, vars stöd under de avgörande vändningarna i klasskampen nästan aldrig mankerat. Från de två Bonaparte till Kommunen, till krisen efter första världskriget, Folkfronten och gaullismen ... listan kan göras lång. Å andra sidan var arbetarklassens lednings historiska misslyckande att inte ha kunnat, eller velat, smida och befästa en revolutionär allians mellan arbetare och bönder i Frankrike, förutom antagligen när det gäller en del av småbönderna under andra världskriget och motståndsrörelsen. Det gäller inte här att på något sätt fördela ansvar, bara att konstatera fakta. De franska småbönderna har dyrt fått betala, och får fortfarande betala, sitt stöd till bourgeoisin mot arbetarklassen. Men också arbetarklassen har fått betala. Det finns visserligen skäl att tro att de som finns kvar av småbönderna lyckats bli medvetna om sina verkliga klassintressen, även om deras attityd just under de senaste årens snabba elimineringsförlopp visar hur tungt det förflutna vilar på dem. Men även om denna allians förblir mycket viktig kan man säga att hursomhelst är spelet redan avgjort. Perspektivet i detta sammanhang är inte längre så mycket småbönderna som klass på landsbygden, utan småböndernas barn som fördrivna från jorden arbetar i fabrikerna och i städerna, liksom "arbetar-bönderna".[1]
Den starka utvecklingen av lönesystemet och av den nya småbourgeoisin i städerna, sammanlänkad med den objektiva proletära polariseringen av de fraktioner som omfattar den överväldigande majoriteten av de småborgerliga löneanställda, är alltså den socialistiska revolutionens historiska möjlighet i Frankrike. Förhållandet är inte det att den franska borgerligheten inte försökt, och under lång tid lyckats, stödja sig också på småbourgeoisin i städerna: bl.a. den radikala jakobinismen bär vittnesbörd om det. Men försöken har lyckats framförallt när det gäller den traditionella småbourgeoisin, som är en del av det förhållande att den franska bourgeoisin under lång tid stött sig på småproduktion och små ägor. Det stöd som bourgeoisin försäkrat sig om hos den nya småbourgeoisin, och som alltid varit relativt begränsat, har visat sig på ett specifikt sätt, nämligen i form just av republikansk radikalism eftersom den franska nya småbourgeoisin knappast berörts av fascistiska massrörelser, som fallet varit i vissa avancerade kapitalistiska länder.
Men under monopolkapitalismens nuvarande förlopp undergrävs själva de objektiva grunderna för detta stöd, och det på ett avgörande sätt när det gäller de omtalade fraktionerna av den nya småbourgeoisin, som ju utvecklas starkt. Det är ett av de grundläggande skälen till den dolda hegemonikris som drabbar den franska bourgeoisin för närvarande (och för övrigt inte bara den) och som kan ha avgörande inverkan.
Den kan leda till en allians mellan arbetarklassen och dessa fraktioner av den nya småbourgeoisin i ett långt socialistiskt revolutionärt förlopp, d.v.s. som sker oavbrutet och i etapper. I klartext betyder det att den inte nödvändigtvis har denna inverkan. Det är nödvändigt att en gång för alla göra sig av med alla de illusioner, som ofta invaggat den revolutionära rörelsen i falska förhoppningar under hela dess historia, enligt vilka en objektiv proletär polarisering av klassbestämningen nödvändigtvis till slut måste leda till polarisering av klasståndpunkten.
Vi kommer då till frågans andra del: polariseringen av den nya småbourgeoisin i riktning mot proletära klasståndpunkter beror på ett visst sätt på styrkeförhållandet mellan bourgeoisin och arbetarklassen. Ett av kännetecknen för småbourgeoisins typiska "vacklan" är att den polariseras i det strategiska förhållandet mellan de kapitalistiska formationernas två huvudkrafter, bourgeoisin och proletariatet, och att den har desto mer tendens att anta proletära klasståndpunkter ju starkare arbetarklassen är i förhållande till bourgeoisin. Kärnan i problemet är då att själva styrkeförhållandet mellan bourgeoisin och arbetarklassen inte kan förändras radikalt annat än allt eftersom arbetarklassen skapar allianser med andra folkliga klasser och klassfraktioner, d.v.s. allt eftersom "folket" blir starkare gentemot bourgeoisin.
Det leder oss till ett andra konstaterande: polariseringen av den nya småbourgeoisin i riktning mot de proletära klass-ståndpunkterna beror väsentligen på arbetarklassens och dess klasskampsorganisationers strategi gentemot den. Småbourgeoisin har alltså ingen autonom klasståndpunkt på lång sikt, och kan som historien visat i allmänhet inte ha några egna politiska organisationer: småborgerliga politiska partier i egentlig mening, d.v.s. partier som verkligen och på lång sikt framförallt representerar småbourgeoisins specifika intressen har sällan existerat. Vad man däremot träffar på oftare är borgerliga partier med småborgerligt (och också arbetar-) klientel, d.v.s. partier som framförallt representerar borgerliga intressen, men som kunnat skaffa sig stöd bland småbourgeoisin.
Detta har stor betydelse. Polariseringen av småbourgeoisin i riktning mot de proletära klasståndpunkterna beror på om den representeras av arbetarklassens egna klasskampsorganisationer och inte bara "hänsyn tas" till den, som en black om foten man måste släpa med sig. Polariseringen beror alltså väsentligen på dessa organisationers strategi för att i kampens förlopp mellan klasser och allianser ena folket under arbetarklassens hegemoni. Den är alltså avhängig av arbetarklassens ledning i den folkliga alliansen.
Det rör sig alltså om ett oavbrutet förlopp i etapper. Det är inte frågan om någon "stor dag" som arbetarklassen själv tvingat fram, då man hoppas att småbourgeoisin helst ska svänga till arbetarklassens sida, eller i värsta fall hållas neutral. Dessa småborgerliga fraktioner ska inte betraktas som till sin natur och väsen orörliga, som bara kan vinnas för arbetarklassens sak genom enkla "kompromisser" och "eftergifter" till dem.
Det betyder å andra sidan att folkets enhet under arbetarklassens hegemoni bara kan grundas på klasskillnader mellan de klasser och fraktioner som ingår i alliansen. Enandet kommer samtidigt som den etappvisa lösningen av "motsättningar inom folket". Men å andra sidan rör det sig just om en process när enandet sker och när arbetarklassens hegemoni skapas bland dessa klasser och fraktioner. De förändras själva i den kamp som i etapper utmärker denna process, och intar alltså arbetarklassens ståndpunkter. Dessa ståndpunkter skapas själva endast progressivt när alliansen och hegemonin etableras - inte i form av egentliga eftergifter från arbetarklassens sida till dess allierade tagna som de är, utan genom att kampmål ställs upp som i den etappvisa oavbrutna kampen under arbetarklassens ledning kan förändra de allierade om hänsyn tas till deras egen klassbestämning och den specifika polarisering som utmärker dem.
Jag är medveten om att dessa anmärkningar bara utgör kortfattade indikationer, men de har enbart som syfte att visa var det egentliga problemet finns, inte att påstå sig vara ett svar på frågan: vad ska då göras och på vilket sätt? Förutom att det inte ankommer mig att ge svaret på denna fråga, som är kärnan i den nuvarande debatten om den revolutionära strategin, var det inte heller syftet med denna studie. För detta skulle det bland annat varit nödvändigt att genomföra en studie av arbetarrörelsens och den internationella revolutionära rörelsens historia och erfarenheter, om dess organisationer, de olika uppfattningarna och svängningarna angående det revolutionära förloppets problem, om organiserandet (parti-fackförening), allianser o.s.v. för att närmare förstå de socialdemokratiska strömningarnas betydelse och grunder. Mitt syfte med denna studie har varit att bidra till en mer exakt kunskap om de allierade och deras objektiva bestämningar och den kamp som äger rum för närvarande, samtidigt som ett försök att dra lärdom och varna för vissa samtida teoretiskt-politiska uppfattningar. Det beror på att jag är övertygad om att det är hög tid att komma längre i denna kunskap och göra exakta undersökningar, även om vägen dit är svår. Utan denna kunskap riskerar de olika strategierna som utarbetas att i bästa fall inte få någon betydelse, och i värsta fall att leda till allvarliga nederlag.
[1] "Paysans travailleurs" (bönder arbetare) kallar sig i Frankrike en radikal strömning bland bönderna som genom sitt beroende av statsapparaten, olika livsmedelsföretag o.dyl. uppfattar sig som arbetare. ö.a.
Last updated on: 9.28.2008