Originalets titel: "Les classes sociales dans le capitalisme aujourd'hui".
Översättning: Inga Brandell
Digitalisering: Jonas Holmgren
Jag behandlar först dessa problem i samband med den nya småbourgeoisin. Eftersom jag betraktar den omtalade nuvarande ökningen av denna småbourgeoisi i förhållande till arbetarklassen i de utvecklade kapitalistiska länderna som en effekt av det huvudsakliga problemet, kommer jag inte att dröja vid den frågan och nöjer mig med några korta anmärkningar.
De olika uppfattningar om den "tertiära" sektorns utveckling i världen som redan uppträdde mellan de två världskrigen och som mångfaldigats efter 1945, grundar sig huvudsakligen på följande: a) En teknisk uppfattning om "teknologiska framsteg" (automatisering o.s.v.), som förutsätter en "teknisk och vetenskaplig revolution", och som utvecklas oberoende av produktionsförhållandena, och som sådan och i sig implicerar en radikal minskning av arbetarklassen. b) en fantastisk manipulering av statistik där det tydligaste ideologiska exemplet är distinktionen mellan "primär", "sekundär" och "tertiär" sektor i förhållande till vilken INSEE's "socio-professionella" kategorier framstår som exemplariskt stringenta, och det vill inte säga lite. c) U.S.A. framställs som föregångaren på den enda väg som de andra imperialistiska metropolerna, isynnerhet Europa, men också de "underutvecklade" länderna, oundvikligen kommer att följa.
Det felaktiga i de två första förutsättningarna är alltför uppenbart för att jag ska behöva ta upp det. Men jag griper tillfället för att, i samband med den sista punkten, först och främst säga att i de kapitalistiska förhållandenas nuvarande internationaliseringsfas måste arbetarklassens relativa och absoluta ökning först ses i hela den imperialistiska kedjan, och inte enbart i metropol-zonen eller i en viss metropol. För att ta ytterligare ett steg står det klart att U.S.A:s situation inte kan betraktas som Europas förebild. Den amerikanska arbetarklassens stora absoluta och relativa minskning i förhållande till ökningen av de icke produktiva löneanställda i U.S.A., som är tydlig framförallt efter andra världskriget, beror huvudsakligen dels på omfattningen av den amerikanska kapitalexporten, och dels på att U.S.A. på sätt och vis blivit världens administrativa centrum (det är inte ett exempel som Europa kan tänkas följa. Jag nöjer mig här med ett bevis a contrario: situationen i Storbritannien, där antalet icke produktiva löneanställda, som hade ökat betydligt, minskade anmärkningsvärt från den stund landet slutade vara en imperialistisk makt av högsta rang.
Likväl är det så att den snabba ökningen av icke produktiva löneanställda är ett reellt och betydelsefullt faktum i de viktigaste utvecklade kapitalistiska länderna. Samtidigt som jag inte tar risken att framföra exakta siffror (vilket kräver ett stringent och omfattande arbete och som enligt mig ännu inte genomförts[1]) vill jag säga följande vad gäller Frankrike: arbetarklassen befinner sig i absolut och relativ ökning och har från 1954 till 1968 ökat med omkring 5,6 % (nu utgör den mellan 41 och 42 % av den aktiva befolkningen), de icke produktiva löneanställda har ökat i snabbare takt, omkring 10 %. Man måste alltid ha begrepp om de absoluta siffror som dessa procenttal gäller: arbetarklassens 5,6 % ökning betyder i absoluta siffror en ökning av individer betydligt större än de icke produktiva löneanställdas 10 %.
Hur det än ligger till med det är de huvudsakliga skälen till detta fenomen, om vi bortser från de särskilda dragen i varje samhällsformation, monopolkapitalismens utmärkande drag, isynnerhet i den nuvarande fasen:
a) dominantens skiftning i exploateringen av arbetarklassen i riktning mot intensiv utsugning av arbetet (som inbegriper frågan om arbetets produktivitet och de teknologiska omvandlingarna) och som betecknar en minskning av delen levande arbete i förhållande till det döda arbetet;
b) löneformens spridning genom radikal underkastelse av arbetskraften i de icke produktiva sektorerna under monopolkapitalet, samtidigt med den nuvarande upplösande inverkan monopolkapitalismen har på andra produktionsformer (minskning av olika "oberoende" producenter);
c) beaktansvärd, men underordnad ökning av den verksamhet som har att göra med kommersialiseringen av produkter och varornas cirkulation (diversifiering av slutprodukter), och också med kapitalets realisering (penningkapital, banker, försäkringar o.s.v.);
d) den likaså beaktansvärda ökningen av antalet Statstjänstemän (inräknat alla allmänna tjänster) som har en stor del i den allmänna ökningen av det icke produktiva lönarbetet, och som hänger ihop med Statens ökande ingripande funktioner, som är typiska för monopolkapitalismen, och isynnerhet för dess nuvarande fas.
Men jag vill upprepa att när de olika ideologierna om den "tertiära" sektorn förts åt sidan, återstår att denna aspekt på problemet inte är den viktigaste. Dels därför att arbetarklassens hegemoniroll inte kan bedömas på grundval av statistik och siffror, dels därför att den väsentliga frågan, idag mer än någonsin gäller arbetarklassens allianser.
Jag kommer då tillbaka till frågan om den nya småbourgeoisins klassfraktioner. Det gemensamma i klassbestämningen av den nya småbourgeoisin och dess ideologiska verkan visar helt enkelt (men redan det är mycket viktigt) att den och dess delar skiljer sig från arbetarklassen: dels kan de alltid polariseras i bourgeoisins riktning, och dels förblir de även när de är polariserade i arbetarklassens riktning, ofta i sina ståndpunkter markerade av den ideologiska påverkan som är typisk för deras klass.
Men vi har redan lagt märke till att den samhälleliga arbetsdelningens klassbestämning, när det gäller utsugningen, när det gäller uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete, när det gäller byråkratisering av arbetsprocessen (ideologiskt-politiska förhållanden), och när det gäller reproduktionen av de agerande, visserligen avgränsar en gemensam plats för hela den nya småbourgeoisin, men dels inte utmärker den i dess helhet på samma sätt, och dels samtidigt inför klyftor inom den nya småbourgeoisin.
Det är dessa klyftor vi nu kommer att understryka och då införa några särskilda element som gäller den aktuella situationen. Men vi får inte förlora ur sikte:
a) att när vi nu understryker dessa element är det just för att visa att de inte ändrar något vad gäller hela den nya småbourgeoisins klasstillhörighet, och den förblir småborgerlig (vilket är väsentligt när det gäller allianser);
b) att dessa element inte framträder för första gången i monopolkapitalismens nuvarande fas, utan enbart är en förstärkning av tendenser som verkade redan under mellankrigstiden, d.v.s. under monopolkapitalismens konsolideringsfas. Det är ett indirekt svar till dem som hävdar att de aktuella elementen ofelbart leder till automatiska förändringar av klasståndpunkten hos dessa agerande i förhållande till "tidigare" klass-ståndpunkter.
Emellertid är de nuvarande förändringarna mycket viktiga: de sammankopplas med de klyftor som klassbestämningen drar upp inom småbourgeoisin och förstärker dessa klyftor. Dessa klyftor tecknar redan konturen till den nya småbourgeoisins fraktioner, varav vissa uppvisar objektiva villkor, som för närvarande är tydliga, för att inta proletära klasståndpunkter. Det är just det delvisa sammanfallandet mellan dessa dubbla klyvningar som visar på de särskilda objektiva villkoren för en allians mellan dessa fraktioner och arbetarklassen. Förändringar inom den nya småbourgeoisin, isynnerhet i riktning mot en "försämring av levnadsvillkoren" koncentreras just, och inte av en händelse, till vissa fraktioner som redan kan urskiljas i den strukturella klassbestämningen. De dubbla klyvningarna visar att det under de nuvarande förändringarna varken rör sig om konjunkturella element, eller om element som utan urskiljning utmärker hela den nya småbourgeoisin, som ofta hävdas. Dessa förändringar innebär alltså inte någon objektiv polarisering i riktning mot arbetarklassen av hela den nya småbourgeoisin, men de förstärker ytterligare polariseringen av vissa fraktioner, eftersom förändringarna starkt koncentreras till dem.
Dessa förändringar leder till en uppspaltning av den småborgerliga underideologin, som i sina grundvalar är gemensam för hela småbourgeoisin, i olika former i de olika fraktionerna. Sammanlänkningen av den borgerliga ideologin och den proletära ideologin med de småborgerliga ideologiska elementen visar sig inte på samma sätt i hela den nya småbourgeoisin. De nuvarande förändringarna förstärker ytterligare de proletära elementen som redan på grund av den strukturella klassbestämningen är starkare i dessa fraktioner.
Att understryka denna fraktionering är viktigt i två avseenden. Det räcker med att nämna FKP:s analyser inom den allmänna ramen för Statsmonopolkapitalismen.[2] Förutom det som redan sagts om dessa analyser för de praktiskt taget inte in någon differentiering i denna mening inom de omtalade "löneanställda mellanskikten". Differentieringen mellan skikten grundas på empiriska kriterier (handel, tjänster, allmän tjänst o.s.v.) och de klyvningar som den objektiva polariseringen för in i själva den nya småbourgeoisin saknas nästan helt. Alla dessa skikt, från toppen till de mest underordnade, antas alla beröras, på samma sätt, av den objektiva polariseringen från arbetarklassens sida, från ingenjören till försäljerskan i varuhuset, från docenten på universitetet till den vikarierande småskolläraren, från tjänstemannen till den affärsanställde (mellanskikt = antimonopolistiska skikt). Dessa analyser har en motsatt verkan mot de som tidigare påpekats. Genom att inte fastställa klasskillnaden mellan den nya småbourgeoisin och arbetarklassen och låta förstå att dessa vandrande "mellanskikt" i sin helhet "faller ut" på arbetarklassens sida, förleds man nödvändigtvis att samtidigt underskatta de klyftor som finns där, och därför missa de verkliga möjligheterna när man söker efter en så bred allians som möjligt för en ny allians mellan arbetarklassen och vissa fraktioner inom denna nya småbourgeoisi.
Men att understryka fraktioneringen av den nya småbourgeoisin är också av vikt av ett annat skäl. Arbetarklassen utgör som känt inte heller någon "homogen" enhet, och ofta existerar viktiga skillnader för att ta ett utmärkande exempel, mellan de franska yrkesarbetarna och de invandrade okvalificerade arbetarna. Nu försämras levnadsvillkoren för vissa fraktioner av småbourgeoisin i förhållande till vissa arbetarskikt. Men det får inte dölja att det finns en avgörande skillnad mellan en försäljerska i ett varuhus och en yrkesarbetare, även om den sistnämnde från vissa synpunkter kan framstå som privilegierad i förhållande till den förstnämnda (lönen t.ex.). Den skillnaden är en klasskillnad eftersom den ene är arbetare och den andra småborgare vilket har betydande inverkan på möjligheterna att verkligen inta proletär klasståndpunkt. När jag understryker det är det därför att en rad vänsteruppfattningar för närvarande döljer klassklyftorna med en helt idealistisk användning av ord som "folket" eller de "folkliga massorna". Enligt dessa uppfattningar har vissa "proletariserade" småborgerliga agerande idag större "revolutionära" möjligheter än vissa arbetare som på det hela taget antas ingå i arbetararistokratin. (Det är absolut fel eftersom arbetararistokratin inte bestäms uteslutande av ekonomiska kriterier som lönestorlek o.s.v. Om det vore fallet skulle Lip-arbetarna mer än andra anses tillhöra "arbetararistokratin"!)
De viktigaste nuvarande förändringarna inom det icke produktiva lönearbetets sektor är följande:
1. En kraftig ökning av kvinnorna i det icke produktiva lönearbetet, som hänger ihop med flera olika faktorer, bl.a. den kraftiga ökningen av icke produktiva löneanställda, och kvinnornas massiva inträde i det "aktiva liv" som är underkastat den kapitalistiska arbetsutsugningen. I Frankrike har mellan 1946 och 1968 delen kvinnor i arbetarklassen förblivit ungefär konstant, medan den har ökat med 40 % i den s.k. "tertiära" sektorn. På grund av den enorma bristen på precision i denna "tertiära" sektor kan proportionerna få riktigare dimensioner om man tar yrkeskategorier. 1954 tillhörde 486 av 1000 aktiva kvinnor någon kategori av icke produktivt lönarbete, 1962 var siffran 563. Efter nödvändig korrigering, och om alla aktiva (män och kvinnor) beaktas har fenomenet mindre omfattande dimensioner. Men det rör sig hursomhelst om en mycket tydlig tendens.[3]
Men detta har inte skett, och sker inte, på något likformigt sätt. När kvinnorna inträtt i dessa verksamhetsgrenar, som i skiftande grad inträffat i alla kapitalistiska länder, har det gällt de okvalificerade arbetena bland de icke produktiva tjänsterna ("anställda" inom handel, kontor, tjänster, medan delen kvinnor bland medelhöga tjänstemän i stort sett inte ändrats), på de mest underordnade platserna i auktoritetshierarkin (och det gäller här i skiftande grad alla verksamhetsgrenar för icke produktiva löneanställda), och de är slutligen de lägst betalda i lönehierarkin. Kvinnornas inträde i det intellektuella arbetet är inte den främsta orsaken till att detta arbete socialt nedvärderas, byråkratiseras och att de relativa löneskillnaderna i förhållande till arbetarklassen för närvarande minskar, som "prestige"- och social "status"-teoretikerna hävdar. Men det är ändå a) framförallt kvinnorna som är offer för detta, och det är naturligtvis inte en slump, och b) kvinnornas stora intrång i dessa sektorer, som i sin tur verkligen förstärker dessa tendenser på grund av den särskilda utsugning, dominans och förtryck som utmärker det kvinnliga arbetet som sådant, och som enbart är uttryck för en vidare arbetsdelning enligt kön.
Kvinnorna är inte bara de som framförallt utsätts för reproduktionen av den samhälleliga arbetsdelningen i det icke produktiva lönarbetet. Till detta kommer i deras fall de olika formerna för könsförtryck i utsugnings- och det politiskt-ideologiska dominansförhållandet i själva deras arbete. Detta element spelar en egen roll. Det räcker att nämna som analogi rasismen som de invandrade arbetarna utsätts för.
Men frågan om ökningen av kvinnorna i det icke produktiva lönarbetet kan enbart behandlas i sin komplicerade verkan i förhållande till familjestrukturen, och isynnerhet i förhållande till den klass, och klassfraktion, som mannen tillhör, när kvinnan tillhör den ena eller andra fraktionen inom den nya småbourgeoisin. Det faktum att dessa kvinnors lön i familjeapparaten betraktas som ett "tillskott" till "familjen", kan som känt ha negativ betydelse för dessa kvinnors kamp.
Bortsett från det kommer denna förändring sedd inom ramen för kvinnornas ökande kamp säkert att få stora återverkningar i en nära framtid. Strejkerna i Frankrike nyligen, på Nouvelles Galeries i Thionville, på Postgirot och Sjukkassan är lysande exempel på det.
2. Utvecklingen av de produktiva arbetarnas löner (arbetarlönerna) i förhållande till utvecklingen av de icke produktiva arbetarnas löner för närvarande. I allmänhet ses detta, av många författare, som en tendens till minskning av löneskillnaden mellan arbetarnas "medellön" och "medellönen" i den tertiära sektorn, och som en förlust för hela den tertiära sektorn av "löneprivilegier" i förhållande till arbetarklassen. Men det är väl känt att jämförelser mellan "medellöner" inte har särskilt mycket innebörd.
Givetvis rör det sig om en allmän tendens till minskning av löneskillnaden mellan icke produktivt arbete och produktivt arbete i kapitalismens utvidgade utveckling, och till sjunkande lön för icke produktivt arbete, som redan Marx påpekade, särskilt för cirkulationssektorn (hans påpekanden gäller mer allmänt): "Handelsarbetaren tillhör den bäst betalade löneanställda kategorin, vars medellön befinner sig över medelarbetet. Ändå har hans lön tendens att sjunka med det kapitalistiska produktionssättets framsteg. Det beror först på arbetsdelningen inom kontoret ... Sedan har hans lön tendens att sjunka på grund av att yrkesutbildningen, kunskaper i handel och språkkunskaper sprids allt snabbare, allt lättare, allt allmännare och blir allt billigare. Det ökar tillströmningen och följaktligen konkurrensen, och nedvärderar ... alltefter den kapitalistiska produktionens utveckling dessa handelsanställdas arbetskraft."[4] Till det kan läggas ytterligare faktorer som förstärker denna tendens, och som hänger samman med spridningen av monopolkapitalismens nuvarande utsugningsformer, de nuvarande formerna för fördelning av mervärdet mellan kapitalfraktionerna, och profitnivåns utjämning m.m.
Med beaktande av de politiska faktorer som kommer in i spelet om lönehierarkin, förverkligas denna allmänna tendens inte alls på samma sätt för hela den nya småbourgeoisin. Tendensen till minskning av löneskillnaden mellan "medellön" hos arbetare och småborgare, som redan börjat efter första världskriget och under mellankrigsperioden i större eller mindre omfattning, förstärks nu, efter en tillbakagång i Frankrike mellan 1945 och 1950,[5] och förverkligas framförallt i en betydande minskning av skillnaden mellan de agerande som innehar vissa underordnade och föga kvalificerade platser inom småbourgeoisin (lägre anställda inom handel, tjänster, kontor, lägre statstjänstemän) och vissa skikt inom arbetarklassen.
Detta rör sig här verkligen om den huvudsakliga formen för tendensens förverkligande och den konkreta utformningen beror på politiska faktorer som kommer in i lönehierarkin. Det är den huvudsakliga formen för tendensens förverkligande, t.o.m. i de kapitalistiska länder (Storbritannien och Tyskland o.s.v.) där tendensen också visar sig i en svag minskning av lönehierarkin i hela småbourgeoisin, och alltså innebär en relativ minskning av avståndet mellan dessa löner som helhet och arbetarlönerna[6] (något som naturligtvis inte utesluter andra former för betalning av managers och kapitalets ledare). Men förhållandet är ett annat i Frankrike som tydligt visar de politiska faktorernas inverkan. Som löneutvecklingens historia fram till 1968 visar är det de olika mellantjänstemännen som inom den nya småbourgeoisin erhållit relativa lönehöjningar, mycket mer än de andra småborgerliga grupperna (de "anställda") och arbetarklassen.[7] Det gör att arbetarklassen i Frankrike är sämre betald än i andra europeiska länder (isynnerhet Tyskland och Storbritannien), men de högre nivåerna i den nya småbourgeoisin (olika mellantjänstemän, liksom gruppen ingenjörer-tekniker) är bättre betalda.[8] Med andra ord har klyftan mellan arbetarlöner och lönerna på dessa nivåer ökat under de senaste åren i Frankrike. Det visar sig empiriskt i den för Frankrike helt utmärkande ökningen av lönespridningen för arbetar- och småborgarlöner, och beror på dessa mellantjänstemäns särskilda relativa lönehöjning. Mellan 1962 och 1968 har den nominella årliga medellönen ökat för arbetare med 52 % och för anställda 49,6 %. I detta ligger väsentligen ett genomgående drag i den franska bourgeoisins allmänna politik som utmärkt den under hela dess historia, alltså sökandet efter ett speciellt "stöd" från småbourgeoisin gentemot arbetarklassens mobilisering och kamp. Den franska bourgeoisin hade denna strategi gentemot den traditionella småbourgeoisin redan efter Revolutionen 1789 - då i form av "radikal jakobism".[9] Det har länge resulterat i en mycket långsammare takt för småbourgeoisins eliminering jämfört med de nämnda länderna. Denna politik fortsätter i förhållande till den nya småbourgeoisin och har visat sig i en mycket långsammare minskning av löneklyftan mellan den nya småbourgeoisins lägsta nivåer och arbetarklassen än i andra kapitalistiska länder. Men de senaste åren har denna politik tagit en annan form. Den koncentreras till de högre nivåerna inom den nya småbourgeoisin (mellantjänstemännen). På grund av monopolkapitalets med nödvändighet ökande utsugning av småbourgeoisin tar denna politik mycket selektiva former och förstärker då ytterligare klyvningarna inom småbourgeoisin eftersom lönespridningen ökas. Under samma tidsperiod har lönespridningen inom arbetarklassen minskat, isynnerhet efter minimilönens höjning genom Grenelle-avtalen 1968.
Hursomhelst framgår vikten av minskningen av de relativa löneklyftorna mellan vissa fraktioner av den nya småbourgeoisin och arbetarklassen: en (kvinnlig) anställd inom handel, på kontor, i tjänstesektorn, på underordnad nivå i allmän tjänst, har ofta, isynnerhet i början av sitt yrkesliv en lägre grundlön än många yrkesarbetare (fast de anställda har i genomsnitt 2,4 timmars lägre genomsnittlig arbetstid i förhållande till arbetarna). Den viktigaste sidan av frågan är inte den relativa utarmningen (förhållande lön/profit) som dessa fraktioner utsätts för (ty även arbetarklassen berörs) utan det jag vill kalla den relationella utarmningen (i förhållande till arbetarklassen).
Men för att gå vidare och återknyta till frågan om det ökande kvinnliga icke produktiva arbetet, kan bourgeoisins selektiva strategi även i de fraktioner av småbourgeoisin som objektivt polariseras i riktning mot arbetarklassen, klart urskiljas och dess effekter måste noga beaktas. Det är riktigt att en kvinnlig anställd i handel, på kontor o.s.v. ofta, isynnerhet i början, får en lägre lön än många manliga arbetare, men i allmänhet får hon en betydligt högre lön än en kvinnlig arbeterska, d.v.s. den lön hon själv skulle ha fått i produktionen. Medan löneklyftan mellan arbetarnas och småborgarnas medellön är mellan 8 och 10 % är den omkring 20 % mellan den kvinnliga anställda och arbeterskan. Med andra ord berör den relationella utarmningen mycket mindre de icke produktiva löneanställda kvinnorna i förhållande till kvinnliga arbetare, med allt vad det kan ha som inverkan på dessa kvinnliga anställda. För att tala på ett beskrivande sätt kan det mycket väl tänkas att det betyder mindre för en kvinnlig anställds klasståndpunkt att tjäna mindre än en arbetare än att tjäna bra mycket mer än en arbeterska.
3. Reproduktionen av uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete inom själva det intellektuella arbetet, som jag påtalat. Uppdelningen markerar klyvningar inom själva den nya småbourgeoisin: uppsplittring av kunskapen och standardisering av arbetsuppgifterna inom vissa sektorer och på vissa nivåer, inre uppdelning i den byråkratiserade småbourgeoisin mellan beslutsnivåer och utförandenivåer, ett inre kvalifikations/dekvalifikationsförlopp av det intellektuella arbetet med samband till "rationaliseringen" av deras arbete o.s.v.
Dessa klyftor beror bara till en viss del på införandet av maskineri i dessa anställdas arbete och följaktligen mekanisering av arbetet (delarbete). Redan 1930 hävdades att mekaniseringen "genomförde den tekniska proletariseringen" av detta arbete. Men dels tar mekaniseringen speciella former när det gäller det intellektuella arbetet, och dels är den långt ifrån så omfattande som den ofta påstås vara. Maskinerna här är i allmänhet "hjälpmedel" i arbetet (räknemaskiner, skrivmaskiner, bokföringsmaskiner o.s.v.). En mekanisering av arbetet där arbetaren blir, som Marx uttryckte det "maskinens kroppsliga bihang" är här ganska sällsynt (i vissa fall av användning av datorer t.ex.).
Enligt Lockwood[10] berördes i England 1952 bara 3,5 % av det totala antalet anställda av maskiner som inför ett verkligt arbete vid löpande bandet (arbetshastighet som beror på maskinens "autonoma" rytm). Visserligen har detta spritt sig sedan dess, men det kan inte jämföras på långa vägar med det som händer i arbetarnas arbete: införandet där av "tekniska framsteg" och den ständiga "revolutionariseringen" av produktionsmedlen är tätt sammankopplade med produktion och utpressning av mervärde (relativt mervärde). Men även här finns samhälleliga hinder (de kapitalistiska förhållandena) som den tekniska utvecklingen, som i själva verket alltid är underordnad produktionens samhälleliga villkor, stöter mot. Det finns inga skäl att tro att under de nuvarande samhälleliga arbetsvillkoren för de icke produktiva anställda (uppdelning intellektuellt/manuellt arbete, sjunkande löner som gör det möjligt att exploatera dem billigt genom deras lönenivå, ökande överskott av denna arbetskraft o.s.v.) tendensen till teknisk omvandling någonsin kommer att få omfattande proportioner. Frågans huvuddel är här också utsugningsnivån och profitnivån: arbetets produktivitet har inte samma mening här som när det gäller mervärdesproduktion.
Emellertid ska fenomenet inte heller underskattas, ty där det inträffar förstärker det ofta på ett indirekt sätt uppsplittringen av arbetsuppgifter och kunskap och minskar det intellektuella arbetets kvalifikationer.
Men förutom dessa fall inträffar samma sak, fast i andra former, isynnerhet inom ramen för byråkratiseringen. I motsats till vissa analyser som ställer mot varandra mekanisering och byråkratisering, och bara medger minskande kvalifikation av det intellektuella arbetet i det första fallet, är det nödvändigt att inse att byråkratiseringen, som i detta fall bara är den verkan "åtskillnaden" av intellektuellt och manuellt arbete får, inom sig reproducerar samma uppdelning. Det är här den nuvarande "rationaliseringen" av detta arbete kommer in som tenderar att öka dess produktivitet.
Minskningen av det intellektuella arbetets kvalifikationer visar sig till slut också i den omfattande användningen av de agerande på arbetsposter som i förhållande till deras utbildning ligger lägre inom det intellektuella arbetet, om vi samtidigt håller i minnet de påpekanden som gjorts angående det intellektuella arbetets kvalifikation genom skolan. Den här formen är särskilt viktig för oss. Den berör huvudsakligen de unga och vissa grupper i den nya småbourgeoisin (handelsanställda och kontorsanställda på lägre nivåer) som genom sin skolutbildning" hoppats finna ett "högre" arbete. Här finns betydelsefulla fenomen: det visar sig att i fördelningen av betyg bland aktiva under 25 år enligt yrkeskategorier går mellan 1962 och 1968 delen studenter bland anställda från 10,5 % till 21,6 % (bland arbetare från 3,5 till 6,2 %), delen med högre betyg än studentexamen från 4,8 till 8,1 % (för arbetare från 2,5 till 4 %). Om man dessutom tar i beaktande andra delar av undersökningen visar det sig tydligt att ungdom med universitetsexamen har betydligt mindre chanser att bli höga tjänstemän eller t.o.m. medelhöga tjänstemän 1968 än 1962.[11] Betygens sjunkande värde som hänger samman med det intellektuella arbetets minskande kvalifikationer bidrar också till att begränsa möjligheterna för dessa agerande att avancera internt.
4. Ytterligare ett förhållande gäller de aktuella arbetslöshetsvillkoren i det intellektuella arbetet. Vi har ännu inte tillräcklig information i detta avseende. Det är ett relativt nytt fenomen som i sina former och stora omfattning uppträtt de senaste åren i de flesta kapitalistiska länder. I själva verket tog arbetslösheten bland icke produktiva löneanställda större proportioner efter krisen 1930 och har sedan dess tillhört dessa agerandes existensvillkor på arbetsmarknaden.[12] Men aldrig någonsin förr har det tillnärmelsevis haft samma omfattning som den industriella reservarmén i arbetarklassen.
Emellertid verkar allt som om vi de senaste åren i de flesta utvecklade kapitalistiska länder bevittnar uppbyggnaden av en egentlig intellektuell reservarmé som går långt utöver enkla konjunkturella fenomen. Det är för övrigt inte ägnat att förvåna med tanke på monopolkapitalets omfattande investeringar i det icke produktiva arbetets sektorer. I Frankrike var delen arbetslösa 1972, enligt en arbetskraftsundersökning, 2,1 % bland arbetare, 2,3 % bland anställda, 1,4 % bland tjänstemän. Mellan 1971 och 1972 var proportionen stabil vad gäller arbetarna, men gick från 2,0 till 2,3 % för de anställda, och från 1,1 till 1,4 % för mellantjänstemännen.[13]
Men den ökning som denna arbetslöshet nyligen fått gör att den i sina nya former huvudsakligen visar sig hos de unga som genom sin skolutbildning är särskilt inriktade på intellektuellt lönarbete. Givetvis får vi inte förlora ur sikte att ungdomsarbetslösheten (yngre än 25 år som nyligen inträtt i yrkesverksamt liv) som är större än för de vuxna både träffar arbetare och fraktioner inom småbourgeoisin. Men redan när det gäller arbetslöshet i allmänhet kan betydelsefulla fenomen fastställas. I INSEE's undersökning utgjorde bland alla arbetslösa ungdomar under 25 år de som hade teknisk examen (CAP) 17,6 %, de som hade studentexamen 3 %, och de som hade examen från högre undervisning 0,6 %. 1968 var delen av hela den aktiva befolkningen under 24 år (inbegripet arbetslösa) med CAP-examen 19 %, delen med studentexamen 3,3 %, och högre examina 0,8 %.[14] Naturligtvis bör hänsyn tas till avståndet i tiden mellan de två undersökningarna, men tendensen som framgår är att de som har studentexamen och högre examina är överrepresenterade i förhållande till de som har CAP bland arbetslös ungdom. Det är en anmärkningsvärd förändring i förhållande till ett nära förflutet.
Men vad som är ännu viktigare är de olika och mångfaldiga former för dold arbetslöshet bland dessa ungdomar: olika slag av undersysselsättning, svart arbete, korttidsarbeten och vikariat o.s.v. Det är överflödigt att understryka att ett betydande antal av de unga faller utanför statistiken. I Frankrike antas mellan 300.000 och 500.000 unga leva på olika småtjänster och småhantverk. Det är dessa som av olika ideologer gärna framställs som "marginella" (drop-outs) som av inre övertygelse förkastar dagens "alienerade arbete".
5. Till slut uppträder också viktiga förändringar i dessa löneanställdas levnadsvillkor utanför arbetsförhållandena.[15] Kapitalet intar för närvarande direkt alla sektorer utanför arbetets ekonomiska förhållanden i strikt bemärkelse, vare sig det gäller arbetskraftens reproduktion (urbanisering, bostäder, transport) eller icke-arbetets område ("fritiden", "nöjen" o.s.v.). Dessutom tvingar finanskapitalet fram kollektiv konsumtion av produkter/varor på grund av cirkulationssfärens nuvarande underordning under finanskapitalet i kapitalets koncentrationsförlopp. Här gäller det att ta i beaktande att dessa förhållandens direkta underkastelse under kapitalet sker under de ideologiskt-politiska förhållandenas dominans, genom vilka kapitalet reproducerar uppdelningar i de utsugna och dominerande klasserna (i urbaniseringen, i bostäderna, fritiden o.s.v. har kapitalet som politiskt syfte att skilja den nya småbourgeoisin från arbetarklassen). Men å andra sidan a) förlorar vissa fraktioner av den nya småbourgeoisin i allt snabbare fart sina löneprivilegier i förhållande till arbetarklassen, och b) den nya småbourgeoisin är särskilt känslig för de villkor det är frågan om, eftersom den upplever sitt förhållande till arbetet utanför produktionen: det är känt att vissa konsumtionsmodeller spelar stor roll för den nya småbourgeoisin, och c) kvinnorna har en särskild ställning i detta avseende eftersom till deras utsugning i arbetet läggs "hemarbetet" i familjeorganisationen.
Det finns alla skäl att tro, och noggrannare analyser tycks visa det, att sammankopplingen av dessa olika sakförhållanden förstärker klyftorna inom den nya småbourgeoisin inom andra sektorer än arbetsförhållandena, och verkar i riktning mot en ökad objektiv polarisering av vissa fraktioner runt arbetarklassen: levnadsvillkoren ("livskvalitén") har allteftersom försämrats på ett relativt sätt, d.v.s. relationellt, för dessa fraktioner. Det visar sig att klasskampen inom dessa sektorer och runt de objekt som de gäller (kampen i städerna t.ex., eftersom den nya småbourgeoisin liksom arbetarklassen är helt koncentrerad till större urbana centra) ofta på ett nu särskilt tydligt sätt förverkligar klassallianser mellan dessa fraktioner och arbetarklassen.
Hur viktigt detta än är, går jag inte nu igenom denna fråga. Det är självklart att dessa olika element bara existerar i förening med produktionsförhållanden och arbetsprocessens förhållanden, en förening som inte bara ligger i reproduktionen av arbetskraften, utan i hela de samhälleliga förhållandenas (klassförhållandenas) reproduktionsförlopp, men där produktionsförhållandena har den bestämmande rollen.[16]
Genom att samtidigt beakta de klyftor som uppkommer i den nya småbourgeoisin på grund av dess klassbestämning, och på grund av de nuvarande förändringarna (de två sammanfaller ofta) kan den nya småbourgeoisins fraktioner avgränsas:
Den nya småbourgeoisin polariseras i klasskampen mellan bourgeoisin och arbetarklassen och det är i förhållande till polariseringen som fraktioneringen ska uppfattas. Jag tar här alltså bara upp de fraktioner inom den nya småbourgeoisin som är tydligt polariserade i klassbestämningen och i förändringarnas verkan i riktning mot arbetarklassen. För övriga fraktioner nöjer jag mig med ovanstående påpekanden. Det betyder inte att dessa andra småborgerliga fraktioner tillhör bourgeoisin, liksom de fraktioner det blir frågan om här inte tillhör arbetarklassen. Det betyder alltså inte att de fraktioner jag inte tar upp här för alltid är dömda till avgrunden.
De fraktioner det här är frågan om är de som uppvisar de mest fördelaktiga objektiva villkoren för en helt specifik allians med arbetarklassen under dess ledning, en allians som för närvarande har en avgörande betydelse. Deras klassbestämning inbegriper dem i det småborgerliga lägret som är på ett tydligt sätt objektivt polariserat runt arbetarklassen. Men det småborgerliga proletärt polariserade lägret är inte enat: det är just fraktionerat. Det polariseras i förhållande till arbetarklassen, på grund av de småborgerliga agerandes heterogena levnadsvillkor och arbetsvillkor, runt specifika krav och speciella aspekter. Det är därför nödvändigt att tala om den nya småbourgeoisins proletärt polariserade fraktioner, vars konturer dras upp med hjälp av alla deras klassbestämningar, och inte helt enkelt, som ibland sker, om den nya småbourgeoisins proletärt polariserade del, även om dessa fraktioner tillsammans uppvisar en klyfta till övriga småborgerliga fraktioner, eftersom de befinner sig i det proletärt polariserade lägret. Detta förhållande visar sig i klasståndpunkterna i konjunkturen: denna "del" av den nya småbourgeoisin har inte någon egen politisk enhet i konjunkturen, utan kan bara bli enad om den förenar sig med arbetarklassen under dess ledning och hegemoni.
Det är just i denna mening fraktionerna-klyftorna i den nya småbourgeoisins proletärt polariserade läger ska förstås, d.v.s. i betydelsen av specifika vägar för polariseringen. Det gäller ju verkligen inte heller att genomföra en klassifikation av olika typer, som ibland görs nuförtiden, där man söker efter skillnaderna i något "mått" på "graden" av objektiv proletär polarisering i strikt mening. Det är inte så att det inte finns några "olikheter" mellan fraktionerna, men den frågan avgörs direkt genom klasskampen i bestämda konjunkturer. Fraktionernas egentliga klasståndpunkt kan inte reduceras till dessa olikheter, eftersom fraktionerna redan är belägna inom det objektivt proletärt polariserade lägret. Det är kort sagt så att en småskollärare och en försäljerska i ett varuhus, samtidigt som de tillhör samma läger, ändå (och det är viktigt) tillhör olika fraktioner av det, och polariseras på specifikt olika vägar till arbetarklassen. Men det är meningslöst att därav försöka dra mekaniska slutsatser angående den enas eller den andras "större möjligheter" att inta en proletär ståndpunkt som följd av den objektiva polariseringens olikheter.
Detta får mig att påminna om att varken den huvudsakliga klyftan inom den nya småbourgeoisin mellan proletärt polariserade fraktioner och de andra, eller dessa fraktioners konturer helt enkelt sammanfaller med de ekonomiska förhållanden som agenterna befinner sig inom.[17] En medelhög handelstjänsteman inom cirkulationssfären som betalas av kapitalets 'faux frais' skiljs genom huvudklyftan från en försäljerska i ett varuhus som också tillhör cirkulationssfären och samma handelskapital, och betalas av samma 'faux frais', medan han inte skiljs från en annan tjänsteman, inom tjänstesektorn t.ex., som ändå betalas med inkomst (reveny). Att vidare försäljerskan i varuhuset inte tillhör samma fraktion som en småskollärare beror inte på att hon betalas av 'faux frais' och han i strikt bemärkelse av inkomst (reveny)-skatt. Och till slut kan en enda fraktion av den nya småbourgeoisin, objektivt proletärt polariserad, omfatta löneanställda från handelscirkulationen, bankernas realisation och tjänstesektorn.
I själva verket är det den samhälleliga arbetsdelningens helhet som tecknar fraktionernas konturer. Visserligen har de ur de ekonomiska förhållandenas synvinkel gemensamt och i förhållande till de andra småborgerliga fraktionerna att de utsätts för en särskilt intensiv utsugning.
Men det vore helt felaktigt att:
a) försöka bestämma deras konturer bara genom den ekonomiska exploateringens former (kapitalcirkulation, tjänster, allmän tjänst i Staten o.s.v.) som de utsätts för. I detta avseende finns bara en avgörande skillnad, nämligen den som skiljer denna utsugning från den som arbetarklassen utsätts för i mervärdesutvinningen. Här hänvisas till våra analyser av produktivt och icke produktivt arbete;
b) eller att hålla sig till ett strikt mått på utsugningsgraden som de utsätts för: en låg tjänsteman, en försäljerska och en sekreterare kan utsättas för samma grad av utsugning. Men det innebär inte att det inte finns några klyftor mellan dem.
Dessa småborgerliga fraktioner ska slutligen betraktas som vissa tendenser som klassbestämningen och de nuvarande förändringarna skapar, och inte som empiriska och stela gränser, t.ex. som en "statistisk" klassificering. Särskilt ska här läggas märke till att INSEE's statistik med de olika "socio-professionella" yrkeskategorierna som redan är missvisande när det gäller klassgränser blir än mer oanvändbara i de fall som vi nu intresserar oss för. I allmänhet omfattar dess "småborgerliga" kategorier grupper av agerande som i själva verket tillhör helt olika fraktioner.
Den första fraktionen bland de icke produktiva löneanställda omfattar den största delen av de lägsta löneanställda inom handelssektorn (de "handelsanställda") som utsätts för koncentrationen inom handelssektorn, t.ex. storvaruhus, och vidare de löneanställda som inom den icke produktiva sektorn berörs av införandet av maskiner och påverkas starkt av arbetets mekanisering (vare sig de tillhör kapitalets cirkulations- och realisationssfär, eller tjänstesektorn, eller Statsapparaternas personal), och slutligen de anställda inom vissa tjänstesektorer: anställda på restauranger, kaféer, biografer, teatrar, de lägsta anställda inom hälsosektorn (biträden på storsjukhus o.s.v.). a) Inom ramen för den samhälleliga arbetsdelningen mellan intellektuellt och manuellt arbete är det dessa icke produktiva löneanställda som befinner sig närmast den gräns som skiljer småbourgeoisi och arbetarklass när det gäller kunskapen och de symboliskt-ideologiska riter som den står för. De löneanställda som direkt underkastas införandet av maskiner inom det icke produktiva arbetet i sin tur berörs mycket speciellt av reproduktionen av uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete inom själva det intellektuella arbetet (uppdelning av arbetsuppgifterna). Alla dessa agerande polariseras tydligt i riktning mot det manuella arbetet och det syns tydligt i deras utbildningsförlopp. Utbildningen skiljer sig från den som arbetarklassen utsätts för, men den skiljer sig också för den stora massan av dessa agerande relativt mycket från de andra småborgerliga fraktionerna. Det är särskilt tydligt när det gäller kvinnorna. Bland kvinnor födda 1918 och efter hade 1964 21 % av de handelsanställda inte ens avgångsexamen från folkskola, medan detsamma var fallet för bara 8 % av de kontorsanställda kvinnorna. Omkring 20 % av de handelsanställda kvinnorna hade examen högre än folkskolans avgångsbetyg medan 55 % av de kontorsanställda hade det. En större del av de sistnämnda hade gått igenom en allmän, inte teknisk utbildning. När det gäller männen är situationen inte lika markant: omkring 39 % av de handelsanställda männen har högre examen än folkskola, mot omkring 55 % av de kontorsanställda männen.[18] Det beror på att alla platser inom ledningen (medelhöga tjänstemän) så gott som monopoliseras i handelssektorn av männen.
b) Dessa agerande är i förhållande till andra fraktioner av småbourgeoisin de som minst berörs av att det icke produktiva arbetet tenderar att byråkratiseras. Det hänger ihop med att de befinner sig närmast gränsen till det manuella arbetet. När det gäller dem som direkt berörs av att maskiner införs beror den föga omfattande byråkratiseringen på att uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete reproduceras inom det intellektuella arbetets läger. På ett deskriptivt sätt kan sägas att även när dessa anställda ingår i sektorer med stark byråkratisering befinner de sig relativt sett i randen av den privata och allmänna byråkratiska hierarkin och dess olika "nivåer". Det kan förstås bara om man bryter med den institutionalistiska uppfattningen av byråkratisering-byråkrati som "organisationsteori". Ett varuhus eller ett stort sjukhus uppvisar tendenser till byråkratisering samtidigt som försäljerskorna och sjuksköterskorna faller relativt sett utanför den byråkratiska hierarkin som andra agerande på stället ingår i, medan de ändå berörs av byråkratiseringens effekter och verkan av att uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete reproduceras. Det är lätt att lägga märke till den särskilda isoleringen mellan försäljare/försäljerskor i stora varuhus som bl.a. genomförs medelst utmärkelser/isolering av olika avdelningar beroende på hur "fina" de produkter är som säljs (de som säljer lyx-produkter blir "intellektuella"), skillnaden mellan demonstratriser och dem som arbetar manuellt o.s.v. Det är på så sätt för denna grupp som arbetsförloppets omgivning är mest öppet repressiv. c) Frågan om "karriär" och "avancemang" ställs här på ett sätt som skiljer sig relativt mycket från övriga småborgerliga grupper, även om situationen förblir en annan än när det gäller arbetarklassen. De verkliga möjligheterna för en "karriär" är begränsade här beroende på arbetets organisering och dess uppsplittring, och också på den för denna sektor utmärkande instabila anställningssituationen. Lönespridningen och hierarkin är isynnerhet för de handelsanställda relativt begränsad, d.v.s. utanför den byråkratiska hierarkin.[19] Den del av de agerande som under sitt yrkesverksamma liv skjuter iväg uppåt inom sin egen klass (blir medelhöga tjänstemän t.ex.) är mer begränsad när det gäller de handelsanställda än de som i statistiken förs in som "kontorsanställda", liksom för statstjänstemännen.
Det här visar sig först och främst i sammanförande av den statistik som gäller löner: a) i fördelningen i procenttal av löneanställda på ekonomisk verksamhet och per årlig nettolön (1968) uppvisar de som tillhör handel och underhåll den minsta spridningen mellan löner och den kraftigaste koncentrationen vid en viss lönenivå; b) om dessa löner sammanförs med åldersgrupper kan man se att dessa anställdas löner når sin topp omkring 45-50 år, medan lönestoppet inträffar senare för den nya småbourgeoisins andra fraktioner (55-60 år). Det visar sig också att de handelsanställda blir tjänstemän i mycket mindre omfattning (28,7 % av dem som förflyttas blir tjänstemän, 28 % blir arbetare) än de "kontorsanställda" (47,7 % blir tjänstemän, 25 % blir arbetare). Och till slut är den årliga genomsnittliga nettolönen lägre för de handelsanställda (12.344) än för de "kontorsanställda" (13.350), medan lönerna enligt kön uppvisar en motsatt bild: de "manliga" lönerna bland "handelsanställda" är högre (16.071) än de manliga "kontorsanställdas" löner (15.028). Skillnaden mellan helheterna beror på att de kvinnliga löneskillnaderna är betydliga: kvinnliga "handelsanställda" 9.283, och kvinnliga "kontorsanställda" 12.336. Detta bekräftar att de "ledande" arbetena i handelssektorn praktiskt taget monopoliseras av männen.[20]
För att återgå till frågan om reproduktionen av de agerande inom denna fraktion kan ett likartat förhållande konstateras när det gäller dessa agerandes barn. Till detta kommer skolans och skolutbildningens mindre avgörande roll både på arbetsmarknaden och när det gäller dessa agerandes förflyttning inom sin klass.
Det visar sig i de fall av förflyttning som innebär klassövergång, vare sig det är under dessa agerandes yrkesverksamma liv eller mellan generationerna. Övergång i riktning mot bourgeoisin är färre här än när det gäller andra småborgerliga objektivt proletärt polariserade grupper.
Det är tvärtom intressant att lägga märke till formerna för att dessa agerandes fördelning ligger oerhört nära arbetarklassen, i två olika bemärkelser:
1) Delen agerande och barn till agerande som faller från småbourgeoisin till arbetarklassen är mer betydande än när det gäller övriga småborgerliga fraktioner.
2) De arbeterskor som under sitt yrkesverksamma liv går över till den nya småbourgeoisin tycks komma just till denna fraktion. Detta förhållande gäller framförallt kvinnorna. De manliga arbetare som lämnar produktionen går i allmänhet till de "oberoende producenternas" sektor, medan de kvinnliga arbetare som lämnar produktionen kommer främst hit (blir handelsanställda, och anställda inom olika tjänstesektorer). Det är till slut också här som den största delen av de arbetarhustrur som innehar den nya småbourgeoisins platser finns.
Vi får givetvis inte bortse från den stelhet som utmärker arbetarklassen i dess helhet, inte heller det faktum att den största delen yrkesverksamma kvinnor (omkring 80 %) tillhör samma klass som sina män. Det hindrar emellertid inte att i det fall som nu upptar oss är många handelsanställda kvinnor gifta med arbetare (omkring 40 % av de gifta handelsanställda kvinnorna, som 1968 var yngre än 55 år). Det är kort sagt huvudsakligen genom det kvinnliga arbetet som den karaktäristiska närheten till arbetarklassen finns. d) Till dessa uppgifter om den polariserade klassbestämningen kommer ytterligare minskningen av löneskillnaden, och också den absoluta löneminskningen i förhållande till arbetarklassen. Det är ofta inom denna fraktion som de lägsta lönerna inom hela den objektivt proletärt polariserade småbourgeoisin finns. Men det gäller inte alltid för helheten. Samtidigt finns en tendens till utjämning av de låga lönerna mellan liknande småborgerliga fraktioner, isynnerhet de lägsta statstjänstemännen, och denna fraktion. De olika löneformer som hänger samman med avkastningen, de olika pålägg som görs är viktigare här, även om det gamla systemet med vinstandel nu ersätts med olika tillägg som integreras direkt i lönen, även om situationen fortfarande skiljer sig i detta avseende från arbetarklassen där bara en liten del har fast månadslön. Däremot är nog handelssektorn den enda i de utvecklade kapitalistiska formationerna där den verkliga arbetstiden tenderar att öka (kvälls- och söndagsöppet "för att betjäna konsumenterna").
Det ökade kvinnliga inslaget i denna fraktion är särskilt tydligt bland dem som utsätts för införandet av det icke produktiva arbetets mekanisering. I den statistik vi tidigare hänvisat till visar det sig att den del av hela den nya småbourgeoisin som 1952 berördes av mekaniseringen var 3,5 %, men den var hela 9,5 % av den kvinnliga delen av den nya småbourgeoisin. Inom denna fraktion skulle man också kunna skilja ut särskilda skikt enligt dessa linjer. Det viktiga är då distinktionen mellan starkt koncentrerade sektorer (varuhus), och de sektorer som utsätts för en mycket svag koncentration (de anställda inom småhandeln vars andel fortfarande är relativt omfattande: omkring 40 % av de handelsanställda finns på företag med mellan 0 och 5 löneanställda). De sistnämnda utsätts för en lika betydande utsugning som de förstnämnda, men de uppvisar ändå en tendens att identifiera sig med sin arbetsköpare. De befinner sig också i ett personligt klientelförhållande som var utmärkande för den småborgerliga ideologi som handelsanställda hade förr i världen. Det är väl känt att kampen är minst utvecklad inom småhandelssektorn och att antalet medlemmar i fackföreningar där är oerhört lågt.[21]
Distinktionen mellan dessa sektorer har hittills dragit till sig uppmärksamheten, isynnerhet i samband med den ökande kampen under mellankrigstiden i de stora varuhusen, som i Frankrike kröntes med de varuhusanställdas aktiva medverkan i de stora strejkerna 1936.[22] Men en annan distinktion, ännu viktigare än denna, har hittills inte tillräckligt uppmärksammats och först nyligen analyserats av de aktiva i CFDT:s Tjänstefederation.[23] För närvarande pågår inom den koncentrerade handelssektorn en differentiering mellan å ena sidan de traditionella varuhusen och å andra sidan stormarknader och köpcentra (snabbvaruhus, olika kedjor med varuhus för en bred publik o.s.v., i Frankrike Carrefour, Euromarché o.s.v.). Det är det slags koncentration som framförallt visar sig i den nuvarande utvecklingen: 1972 öppnades omkring 62 stormarknader (mot 30, 1971) och 265 köpcentra (253, 1971) medan antalet varuhus ökade långsammare och vissa av dem började göras om till stormarknader.
Dessa stormarknader ändrar de anställdas arbete på ett betydelsefullt sätt. Med ett system där kunderna "betjänar" sig själva upptas de anställda till stor del med enkla sysslor inom lagerhållningen, förpackning, uppställande av varor ("fördelning av ett visst antal varor på kortast möjliga tid" ersätter nu "konsten att sälja"). Som vi såg i analysen av det produktiva arbetet ingår dessa sysslor liksom varutransporten i den mest strikta marxistiska analys i det mervärdesproducerande arbetet i egentlig mening. De som utför det tenderar alltså att tillhöra arbetarklassen. Det är den enda del av den nya småbourgeoisin där det sker en egentlig proletarisering i begreppets rätta bemärkelse, d.v.s. i själva arbetet. Den minskande grad av kvalifikation som krävs för dessa uppgifter visar att dessa agerande tillhör det manuella arbetet. De utsätts inte heller för den omtalade direktkontakten med kunderna som har stor vikt för den borgerliga mimetism, som tillsammans med fetischismen inför varorna-föremålen gör att försäljerskorna i traditionella varuhus framstår som "värdinnor" ("konsten" att klä sig, att tala, god "smak" o.s.v.). Till och med de försäljare som finns kvar här blir mer och mer enkla demonstratörer utan löne- och anställningsgarantier. Kassörskornas monotona och uppsplittrade arbete är välkänt. Det är också de som i denna sektor utgör spjutspetsen i kampen.[24]
Det är för tidigt att nu göra några förutsägelser om denna utvecklingstendens. Men det är där kampen inom handelssektorn stått hårdast sedan 1970. I sin helhet var handelssektorn relativt lugn under strejkerna 1968. Sedan dess har dessa stormarknader o.dyl. ökat flera gånger om och anställt en majoritet av ungdom.
Den andra fraktionen av den objektivt proletärt polariserade nya småbourgeoisin omfattar de underordnade inom privata och allmänna byråkratiserade sektorer. Här finns bl.a. de olika "kontorsanställda", oberoende av om de tillhör kapitalets cirkulationssfär och handelskapitalet (försäljningskontor, reklambyråer, marknadsföring), eller kapitalets realiseringssfär och bank- och finanskapitalet (olika sektorer inom forskning och informationsverksamhet), eller Statsapparaterna (allmän tjänst, lägre statstjänstemän).
Denna fraktion skiljer sig från den föregående. Den "intellektuella" sidan i dessa agerandes arbete framstår tydligare i förhållande till det manuella arbetet, och byråkratiseringen har viktiga konsekvenser för de förhållanden de är underkastade. Denna fraktion berörs mer av "uppåtstigandet" och "karriären" och skolutbildningen spelar en större roll. Olika examina och utbildningar är av betydelse, liksom tjänstgöringstiden som spelar en större roll än när det gäller handelsanställda. Dessutom kan man lägga märke till att dessa agerande flyttar mer både inom sin klass och över till bourgeoisin, både under den enskildes yrkesverksamma liv och mellan generationerna. Slutligen har olika system med "del i vinsten" och "gratifikationer" av olika slag en särskild betydelse här.
Det står alltså klart att huvudklyftan mellan dem som objektivt polariseras runt proletariatet och övriga skär rakt igenom de sektorer där dessa agerande finns. Det kan omedelbart konstateras att inget är mer felaktigt än att i småbourgeoisin i allmänhet urskilja (i Dahrendorfs fotspår) alla de som uppifrån och ned tillhör de privata och allmänna "byråkratierna" (och som enligt Dahrendorf ingår i bourgeoisin) och alla de som inte hör dit (som enligt samme författare skulle tillhöra arbetarklassen).
Den objektiva proletära polariseringen inom denna sektor följer i själva verket specifika vägar. Det sker genom att gränser dras inom den nya småbourgeoisin mellan de underordnade nivåerna och de agerande som hör dit, och de småborgerliga nivåerna högre upp i hierarkin. "Byråkratin" utgör ju inte en likformig och kontinuerlig pyramid från den borgerliga toppen till de småborgerliga nivåerna (en reell och omedelbart synlig klasskillnad finns), och är inte heller för själva de småborgerliga nivåerna en "organisation" av den typen (genom dem skär den objektiva polariseringsgränsen).
Denna fraktion som är objektivt polariserad i riktning mot arbetarklassen berörs i förhållande till föregående fraktion på ett särskilt sätt av reproduktionen av uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete inom det intellektuella arbetet, som är en tendens med samma innehåll som byråkratiseringen: uppsplittring och standardisering av den största mängden av de underordnades arbetsuppgifter, döljande av kunskap, som berör alla, upprepade utförande arbetsuppgifter som sänker arbetets kvalifikation (det klassiska exemplet är maskinskriverskornas "pool") och i samband med det förstärkning av de auktoritära-hierarkiska förhållandena som dessa utsätts för av arbetsprocessens ledning. Inom bank- och försäkringssektorn t.ex. (för att inte tala om Postgirot, som nyligen uppmärksammats) inskränker sig de underordnades behandling av dokument till att sätta kryss i samma rutor. Då ser man den indirekta verkan användningen av "datatekniken" har. Det har gått så långt att dessa kan kallas kontorsarbetets linjearbetare.
Samtidigt som löneformen sprider sig bland dessa anställda och deras antal ökar, minskar möjligheterna att "göra karriär" eller "avancera". Man stiger uppåt från och med en viss tröskel, men massan av de anställda når alltmer sällan denna tröskel (olika kategorier av medelhöga tjänstemän). Tröskeln till det område där man kan förflyttas stiger allt högre. Ett tecken på det är att ökningen av olika tjänstemän inom den privata sektorn har varit mycket mindre de senaste åren än ökningen av de lägsta anställda. De kontorsanställda skiljer sig när det gäller den interna hierarkiska förflyttningen och övergången till bourgeoisin, från de handelsanställda, både under det verksamma livet och mellan generationerna. Men en mycket bredare klyfta skiljer de kontorsanställda från olika kategorier av medelhöga tjänstemän.
Det är här den nuvarande nedvärderingen av skolexamina och betyg kommer in, eftersom de har så stor betydelse på arbetsmarknaden och när det gäller dessa agerandes avancemang. Det visar sig i att underordnade tjänster nu i stor omfattning innehas av agerande vars skolutbildning gett dem hopp om något annat. Hit kommer massan av ungdomar som har devaluerade högre examina. Det får till resultat olika former av dold arbetslöshet som grasserar i den här sektorn: olika former av svart arbete, vikariat, korttidsarbeten och extra ordinarie tjänster. Det existerar inom alla de fraktioner som är objektivt proletärt polariserade, men är mer markant här. Det är också denna fraktion som de senaste åren uppvisat den mest utpräglade tendensen till ökat kvinnligt arbete (banker, försäkringssektorn, administration). Där återfinns en betydlig förstärkning av den hierarkiska uppspaltningen mellan de lägre, så gott som helt kvinnliga, nivåerna och ledningen.
Det är viktigt att se att den allmänna försämringen av dessa anställdas situation i de avancerade kapitalistiska länderna sedan andra världskriget inte har visat sig på samma sätt för alla. Det gäller isynnerhet dem som redan var yrkesverksamma vid denna tid. På grund av att sektorn blivit större och att den kvinnliga arbetskraften ökat, har en stor del av dessa fått arbetsledande uppgifter medan försämringen framförallt drabbat kvinnorna och förstärkt den interna uppspaltningen. Genom att flera faktorer samverkar berör den inom denna sektor nu framförallt de unga och kvinnorna.
Men följande punkter måste ändå klargöras: 1) De konkreta klyftor, som skär igenom den nya småbourgeoisins arbetssektorer och utmärker denna objektivt proletariserade fraktion, beror på själva den samhälleliga arbetsdelningen i grenar, sektorer o.s.v. Klyftans konkreta avgränsning är avhängig av arbetsdelningen. En statstjänsteman t.ex. som, om han betraktas "abstrakt", "formellt", kan likställas med en "medelhög banktjänsteman" och inte med en enkel bankanställd, kan ändå liksom den sistnämnde tillhöra den objektivt proletärt polariserade fraktionen, på grund av den samhälleliga arbetsdelning som utmärker den Statsapparat som han tillhör, medan den medelhöge banktjänstemannen inte hör dit. Man bör påminna om följande: a) det utmärkande och utpräglade godtycke som finns i det intellektuella arbetets "kvalifikationer" och beskrivningar av det, som fackföreningsfolk känner väl till, och som gör att "samma" arbete i olika sektorer kan betyda helt olika situationer, medan arbetarnas arbetsbestämning har sin motsvarighet i den kapitalistiska produktions"logiken"; b) godtycket i de statistiska (INSEE's) klassifikationerna enligt "yrken" och socio-professionella kategorier, eftersom de fraktioner det här är frågan om inte sammanfaller med de statistiska klassifikationer, som bara kan användas som ett indicium. Det räcker med att påminna om att INSEE betraktar en vanlig förskollärare som tillhörande "medelhöga tjänstemän" på samma sätt som en "medelhög tjänsteman" inom administrationen, medan den förstnämnde befinner sig längst ned i lärarkårens hierarki och den sistnämnde däremot har en privilegierad plats i förhållande till de enkla anställda som tillhör den arbetsprocess han också tillhör. INSEE's medelhöga tjänstemän utövar långt ifrån alla i samma omfattning en reell arbetsledande funktion. 2) I denna fraktion kan man genom att följa samma riktlinjer vidare avgränsa särskilda skikt. Det gäller t.ex. forskning och undervisning. När det gäller den forskning och de som utför den som inte finns direkt inom det produktiva arbetet, kan man för närvarande förutom en markant ökning av denna sektor, urskilja en tydlig byråkratisering och förstärkning av löneförhållandet och vidare nya former för starkare arbetslöshet (t.ex. vikariatsförordnanden): det är forskningslaboratoriernas situation som har studerats utförligt de senaste åren.[25] De underordnade i denna sektor som tidigare åtnjöt verkliga kastprivilegier, drabbas nu av att det intellektuella arbetet nedvärderas och uppsplittras. Här tar det särskilda former, bl.a. att de högre nivåerna (de olika "forskningsledarna") verkligen intellektuellt roffar åt sig deras arbete, och vidare att de alltmer underkastas den monopolistiska produktionens direkta syften. Till det kommer avsevärda lönesänkningar på de underordnade nivåerna och begränsning av deras möjligheter att avancera. Det är inom denna verkliga intellektuella reservarmé som ifrågasättandet av det kapitalistiska intellektuella arbetet troligen är mest utvecklat. Liknande fenomen finns på de lägsta nivåerna inom lärarkåren (extra ordinarie och timanställda), med nedvärdering och uppsplittring av det intellektuella arbetet som förstärker klyftan mellan dem och de högre nivåerna (fast anställda gymnasie- och universitetslärare). På grund av dessa agerandes sociala funktioner spelar förutom dessa faktorer bourgeoisins nuvarande ideologiska kris en ytterst viktig roll.
3) En speciell anmärkning måste göras angående de lägsta statstjänstemannen, d.v.s. de underordnade i allmän tjänst. Dessa tillhör den samhällskategori som Statsapparaternas personal utgör. Liksom mellannivåerna har de en småborgerlig klasstillhörighet, medan apparaternas "toppar" har en borgerlig klasstillhörighet. Såsom medlemmar av denna samhällskategori är de underordnade inom den allmänna tjänsten särskilt underkastade dessa apparaters egen interna ideologi.
Men den försämrade situationen för de småborgerliga underordnade nivåerna inom denna samhällskategori är tydlig. Deras lön har utjämnats i förhållande till andra objektivt proletärt polariserade småborgerliga grupper på grund av att lönerna i den statliga sektorn allmänt hållits tillbaka i förhållande till den privata sektorn, och löneskillnaden till arbetarklassen har minskat. Den genomsnittliga årliga skattepliktiga inkomsten per familj enligt "familjeöverhuvudets" socio-professionella kategori 1962 var 15.637 för medelhöga tjänstemän i statlig tjänst, men 23.210 för de medelhöga tjänstemännen inom privat sektor, 10.588 för lägre anställda i statlig tjänst, men 11.755 för de lägre anställda i privat sektor.[26] Sedan 1968 har lönerna i statlig tjänst betydligt ökat sin eftersläpning till lönerna inom den privata sektorn.[27] Samtidigt minskar de traditionella "privilegierna" i statlig tjänst som bidrog att ge det välkända "Beamntentum" dess karaktär av kast. Det sker på två sätt: vissa fördelar när det gäller anställningstrygghet o.s.v. har i stort sett utvidgats till att gälla också övriga småborgerliga skikt och fraktioner, eller också utmärker de fortfarande den statliga tjänsten, men ifrågasätts när det gäller de lägre nivåerna. Även här finns alltmer extra ordinarie och vikariatarbete (ingen tjänstetillsättning sker), samtidigt som antalet anställda ökar betydligt beroende på Statens ökande interventionistiska funktion inom alla sektorer av det allmänna (det går från de underordnade inom de olika grenarna av den statliga tjänstesektorn, till socialassistenter och "kulturarbetare" på lokalplan, till personalen på ungdomsgårdar o.dyl., till de anställda på sjukkassan o.s.v.).
Den sista fraktionen av den objektivt proletärt polariserade småbourgeoisin är den som tagits upp tidigare, som består av underordnade tekniker och ingenjörer direkt inblandade i det produktiva arbetet, i mervärdesproduktionen. Denna fraktion har fortfarande en småborgerlig klasstillhörighet, men de uppspaltningar som avgränsar den skär tvärs igenom gruppen ITT (Ingenjörer-Tekniker-Tjänstemän). Denna fraktions situation är emellertid en annan än de andra objektivt proletärt polariserade småborgerliga fraktionerna. Samtidigt som den är direkt inblandad i produktionen av mervärde, och därför har säkra objektiva betingelser för att bli medveten om den kapitalistiska utsugningens väsentliga mekanismer, är den ändå påverkad av sin plats i de politiskt-ideologiska förhållandena i företaget som apparat. Kampformerna inom denna fraktion har de senaste åren visat att den skiljer sig från olika mellan-ingenjörer och tjänstemän, men också tvetydigheten i dess förhållande till arbetarklassen (såsom "arbetsledning"). Jag ska inte ta upp sådant som redan är väl känt. Jag vill bara påpeka att, utom de skäl jag redan pekat på (prat om "automatisering" och "specialarbetarnas försvinnande"), berodde den speciella roll denna fraktion tilldelades i kampen under 60-talet på de särskilda möjligheter de antogs ha att blockera produktionen, enligt olika tekniska uppfattningar. Sedan dess har det visat sig att den kapitalistiska arbetsorganisationen verkligen erbjuder nya kampmöjligheter (flaskhalsstrejker eller proppstrejker) men just för de okvalificerade arbetarna.
[1] Här vill jag påpeka de mycket intressanta artiklar vad gäller reservationerna gentemot den statsmonopolistiska synen som Cl. Quin och Ch. Lucas publicerats i Economie et Politique, juni 1973.
[2] Detta framgår mycket klart i det omnämnda Traité, del I, s. 226-51.
[3] Källor: INSEE's folkräkning från 1954, 1962 och 1968. Se också R. Leparce, "Capitalisme et patriarcat" i Critiques de l'économie politique, n. 11-12, s. 154-169.
[4] Kapitalet Tredje Boken s. 273.
[5] H. Mercillon, La Rémunération des employés, 1954. Se också serien av artiklar om de anställda i Economie et Politique, n. 228, juli 1973.
[6] D. Lockwood, a.a. s. 43 o. följ., R. Hamilton, Einkommen und Klassenstruktur in BRD, i Der "neue" Arbeiter, utg. K. Hörning, 1971.
[7] Källor: INSEE "Données statistiques sur l'évolution des rémunérations salariales de 1938 ā 1964", Etudes et Conjonctures, augusti 1965, "Salaires, prestations sociales et pouvoir d'achat depuis 1968", collections de l'INSEE, M 9, april 1971, "Les salaires dans l'industrie, le commerce et les services en 1969" i collections de l'INSEE, M 20, januari 1973.
[8] Le Monde, Dossiers et documents: "L'inégalité des revenus en France", maj 1973.
[9] Politisk makt och sociala klasser, a.a.
[10] The blackcoated worker, a.a. s. 87 o. följ.
[11] Cl. Delcourt, "Les jeunes dans la vie active" i Economie et Statistiques, INSEE, n. 18, dec. 1970, s. 10 o. följ.
[12] R. Ledrut, La sociologie du chômage, 1966.
[13] Les collections de l'Insee, "Démographie et Emploi", n. 19, s. 76 och 87. På grund av den enorma officiella manipuleringen av arbetslöshetssiffror kan dessa naturligtvis bara användas som tecken på tendenser.
[14] Economie et Statistiques, n. 18. a.a.
[15] Bl.a. Fr. Godard, "De la notion de besoin au concept de pratique de classe", i La Pensée, n. 166, dec. 1972, M. Castells, Luttes urbaines, 1973.
[16] Slutligen går jag här inte heller in på en genomgång av de konjunkturelement som f.n. påverkar den nya småbourgeoisin. Men analyserna ovan som fastställer dess klassbestämning och de nuvarande förändringarna inom hela den samhälleliga arbetsfördelningen, gör det just möjligt att begripa de olika konjunkturelementens betydelse i detta avseende. Ett av de avgörande elementen på grund av den nya småbourgeoisins särskilda plats i de politiskt-ideologiska förhållandena och den småborgerliga underideologins särtecken består i den ideologiska kris som f.n. drabbar bourgeoisin. Den krisen får direkt återverkningar på småbourgeoisin (och särskild inverkan på dess klasståndpunkter). Men denna ideologiska kris berör inte på samma sätt hela den nya småbourgeoisin, dess inverkan följer klassbestämningens interna uppspaltningar.
[17] I motsats till vad t.ex. P. Salarna hävdar i Critiques de l'économie politique, a.a.
[18] Undersökning av INSEE som redan hänvisats till i Economie et Statistique, n. 9 feb. 1970, s. 55.
[19] Information som ges av CFDT Service' undersökningar i Inform'action. Se också J. Chatain, "L'évolution de l'appareil commercial" i Economie et Politique, juli 1973.
[20] I collections de l'INSEE, a.a. s. 52, 54, 56 o. följ.
[21] P. Delon, Les Employés (Ed. sociales).
[22] Fr. Parent, Les Demoiselles de magasin, 1970.
[23] Bl.a. Inform'actions broschyrer och M. Appert, Situation professionnelle des vendeuses de grands magasins et magasins populaires, 1967.
[24] Det ska påpekas att just denna slags koncentration leder till omfattande förändringar av de löneanställdas struktur inom handeln: antalet proletariserade tjänster (lagerarbetare etc.) minskar starkt, medan den administrativa personalen ökar.
[25] J-M Lévy-Leblond och A. Jaubert, (Auto)critique de la science, 1973, som samlar en rad analyser av denna fråga.
[26] Tablå som framställts av C. Seibel och J-P Ruault i Darras, Le Partage des bénéfices, 1966, s. 91. (ev. ö.a.)
[27] Le Monde 31 maj, 1973.
Last updated on: 9.28.2008