Se även den engelska utgåvan.
Högt ärade herr Starkenburg!
Här följer svaret på Era frågor:
1. Vi anser att vissa ekonomiska förhållanden utgör den avgörande grundvalen för samhällets utveckling genom århundradena; med detta uttryck avser vi det sätt och de metoder enligt vilka människorna i ett samhälle producerar sina existensmedel och sinsemellan utbyter dessa produkter (i den mån det förekommer en arbetsfördelning). Hela produktions- och transporttekniken inräknas sålunda här. Enligt vår uppfattning bestämmer denna teknik även formerna för utbytet och distributionen av produkter; och därigenom får den också, efter det tidigare samhällets sönderfall, en avgörande betydelse för uppdelningen i olika samhällsklasser - för relationerna mellan herrar och drängar och sålunda även för statsbildningen, lagstiftningen och politiken. När man bedömer de ekonomiska förhållandena får man inte heller glömma bort den geografiska grund de figurerar på och de i realiteten från tidigare ekonomiska utvecklingsstadier övertagna faktorer som överlevt, antingen genom tradition eller också helt enkelt tack vare tröghetens lag; den yttre omgivning som så att säga utgör samhällstypens ram måste självfallet också tas med i beräkningen.
Om tekniken, som Ni säger, i så hög grad är beroende av vad som uppnåtts av vetenskapen, är å andra sidan vetenskapen i ännu högre grad beroende av vad som uppnåtts och vad som krävs av tekniken. Om samhället har ett starkt behov av teknik, blir detta en faktor som stimulerar vetenskapen mer än vad tio universitet förmår göra. Alla upptäckter inom hydrostatiken (av Torricelli m.fl.) kom till stånd därför att det under femton- och sextonhundratalen tedde sig nödvändigt att på något sätt reglera de italienska bergsfloderna. Och om elektriciteten visste vi inte mycket, innan det visade sig att den kunde användas inom tekniken. I Tyskland har man dock, beklagligt nog, fått för vana att skriva vetenskapernas historia på ett sätt som kan ge läsaren ett intryck av att de fallit ner ifrån himmelen.
2. Enligt vår uppfattning är det de ekonomiska förhållandena som ytterst avgör den historiska utvecklingen. Även rasen kan här ses som en ekonomisk faktor. I detta sammanhang finns det dock två punkter som man inte får förbise:
a) Den politiska, juridiska, filosofiska, religiösa, konstnärliga, litterära etc. utvecklingen är baserad på den ekonomiska utvecklingen. Men dessa olika utvecklingslinjer påverkar i sin tur såväl varandra som den gemensamma ekonomiska grundvalen. Det är fel att uppfatta den ekonomiska situationen som enbart orsak - som en alltid aktiv faktor - och tro att allt annat endast kan uppträda som passiv verkan. Det rör sig i stället om en växelverkan, där den som grundval fungerande ekonomiska nödvändigheten spelar en avgörande roll i den yttersta prövningen. En faktor som staten blir ju - genom skyddstullar, frihandel, god eller dålig förvaltning - av en viss betydelse, och inte ens de tyska kälkborgarnas ytterliga kraftlöshet och oförmåga, som föddes ur landets eländiga ekonomiska läge under perioden 1648-1830 och som efter att först ha blommat ut i pietismen kom att ta sig uttryck i sentimentala excesser och undersåtligt kryperi för adel och furstehus, har undgått att i någon mån påverka ekonomin. Häri låg länge ett av de största hindren för en återhämtning, och en ändring uppnåddes inte förrän i samband med Napoleon-krigen, då det kroniska dilemmat blev av mer akut natur. Det förhåller sig alltså ingalunda så som man ofta av intellektuell lättja föredrar att tro - den ekonomiska situationen har inte någon automatisk verkan. Människorna skapar tvärtom själva sin historia; det är bara det att detta sker inom en given, för villkoren avgörande miljö, och på en grundval av redan existerande förhållanden, av vilka de ekonomiska ändå till sist spelar den avgörande rollen - hur mycket de än kan påverkas av andra, politiska och ideologiska förhållanden, utgör de i alla fall den röda tråd som man måste känna till för att kunna överblicka utvecklingen.
b) Att människorna själva skapar sin historia betyder ännu inte att de i kollektivt samförstånd följer en gemensamt utarbetad plan; det innebär inte ens att de verkar inom en given, bestämt avgränsad samhällsform. Deras strävanden korsar varandra, och därför måste deras samhällen styras av nödvändigheten, som tar sig uttryck i sin kompletterade form: tillfälligheten. I alla tillfälligheter som bildar ett skede röjer sig en nödvändighet, som även den till sin innersta kärna utgörs av det ekonomiskt nödvändiga. Det är här de så kallade stora männens roll kommer in i bilden. När en nationell ledare stiger fram, beror det självfallet på en tillfällighet att just den mannen vid den tidpunkten dyker upp i just det landet. Men om han försvinner ur bilden behövs det genast ett substitut, och ett sådant - bra eller dåligt - kommer man också att finna så småningom. Det var en tillfällighet att just korsikanen Napoleon skulle bli den militärdiktator som behövdes inom den genom sin krigföring försvagade franska republiken; men om det inte funnits någon Napoleon till hands, hade säkerligen någon annan skaffat sig denna ställning. I historien har det nämligen alltid varit så att ledarna kunnat stiga fram i de ögonblick då läget krävt det: man behöver bara tänka på hur män som Caesar, Augustus, Cromwell etc. nått maktens tinnar. När Marx lanserade den historisk-materialistiska analysen hade Thierry, Mignet, Guizot och alla engelska historieskrivare fram till 1850 sökt nå en lösning av denna typ, och Morgans upptäckt av samma förhållanden visar klart att tiden var mogen: denna upptäckt måste helt enkelt göras under detta skede.
På samma sätt förhåller det sig med de övriga - verkliga eller skenbara - tillfälligheterna i historien. Ju mer den särskilda sfär vi utforskar avlägsnas från ekonomiska sammanhang och i stället förs in mot abstrakt ideologiska, desto ojämnare och desto mer beroende av tillfälligheter ter sig dess utvecklingslinje. Studerar man denna utveckling på ett mer överblickande sätt, skall man emellertid finna att den i allt högre grad följer den ekonomiska utvecklingens väg ju längre tidsperiod och ju vidare verksamhetsfält den omspänner.
Svårigheterna när det gäller att skapa klarhet kring dessa ting beror i Tyskland främst på att våra skribenter på ett ansvarslöst sätt försummat att skaffa sig kunskaper i ekonomisk historia. Det är så svårt att frigöra sig från den historieuppfattning man tvingades att svälja i skolan, och ännu svårare är det tydligen att studera ämnet tillräckligt noggrant för att möjliggöra en självständig bedömning. Hur många har ens läst den gamle G. von Gulichs verk - där det torra materialsamlandet trots allt hjälper läsaren att bättre förstå en mängd politiska fakta?
För övrigt tror jag emellertid att det utmärkta exempel Marx givit i sitt verk om "Den adertonde brumaire" kan besvara Era frågor på ett tillfredsställande sätt - just därför att det rör sig om ett praktiskt exempel. Jag tror också att de flesta punkterna redan berörts i det sista avsnittet av "Feuerbach" och i de olika delarna av "Anti-Dühring" (kapitlen 9-11 i del I, 2-4 i del II samt inledningen och det första kapitlet i del III).
Jag måste be Er att inte väga vart ord i det ovan sagda på guldvåg utan endast ta fasta på själva helheten. Tyvärr har jag inte tid att i detta brev uttrycka mig lika skrupulöst avvägt som i de deklarationer jag låter publicera ...