Se även den engelska utgåvan.
Käre Kautsky!
De gratulationsrader jag i all hast skickade Dig i förrgår har Du väl nu hunnit få. Låt oss alltså återgå till vårt gamla ämne: Marx' brev.[1]
Rädslan för att utvecklingen skulle ge våra motståndare vapen i händerna visade sig vara ogrundad. Illvilliga insinuationer förekommer ju i alla sammanhang, men först och främst har våra motståndare blivit utomordentligt häpna och förbryllade inför denna skonlösa självkritik, och huvudintrycket har blivit att ett parti som kan kosta på sig sådant måste besitta en oerhörd inre styrka. Det framgår av deras pressuttalanden, såväl de som Du sänt mig (för vilket jag ber att få tacka!) som de jag kunnat studera på annat håll. Och ärligt talat: det var just denna verkan jag ville uppnå genom att publicera aktstycket ifråga. Jag var fullt medveten om att somliga inte skulle kunna undgå att till en början känna sig obehagligt berörda av det, men dessa oundvikliga olägenheter vägde enligt min mening lätt mot dokumentets sakliga innehåll. Dessutom visste jag att partiet var alldeles för starkt för att behöva riskera någonting för denna avhyvlings skull; jag räknade med att man i dag skulle kunna svälja det uppriktiga språk Marx använde för femton år sedan - att man med berättigad stolthet skulle peka på detta styrkeprov och fråga vilket parti som kunde våga sig på någonting liknande. Den saken har man dock överlåtit åt "Züricher Post" och åt "Arbeiter-Zeitung"i Wien.
Att Du i det tjugoförsta numret av "Neue Zeit" vill ta på Dig ansvaret för publiceringen är mycket vänligt av Dig, men när allt kommer omkring var det ju faktiskt så att jag både gav Dig uppslaget och mer eller mindre tvingade Dig att genomföra det. Därför vill jag själv stå som den främst ansvarige. Beträffande de enskilda detaljerna kan man självfallet ha olika åsikter. Jag har gjort strykningar och ändringar på alla de punkter där Du och Dietz gjorde invändningar, och om Dietz velat ha ännu fler saker ändrade skulle jag ha gjort mitt bästa för att om möjligt uppträda tillmötesgående även då - den saken tror jag mig ha kunnat ge många bevis på. När det gäller huvudfrågan menar jag dock att det var min skyldighet att publicera aktstycket, så snart programmet blivit föremål för diskussion. Därtill kommer att Liebknecht tillåtit sig att dels behandla utdrag ur det som sina egna tillhörigheter och dels polemisera mot det utan att namnge det - efter ett sådant tilltag skulle Marx säkerligen ha låtit allmänheten ta del av brevet i dess korrekta version, och därför blev det nu min plikt att göra detta i hans ställe. Beklagligt nog hade jag då inte genast dokumentet till hands, och det dröjde tyvärr ganska länge innan jag lyckades leta fram det.
Du säger att Bebel nu klagar över att Marx' attityd mot Lassalle vållat ont blod hos gamla lassalleaner. Det kanske är riktigt. Dessa människor känner nämligen inte till det verkliga sammanhanget, och det tycks inte ha inträffat någonting som skulle kunna upplysa dem om hur det verkligen förhöll sig. Lassalles hela storhet berodde på att han i åratal tilläts att stoltsera med Marx' forskningsresultat som om de vore hans egna; hans bristande kunskaper om ekonomi gjorde dessutom att han förvrängde dem en hel del - detta känner hans gamla anhängare alltså inte till, men det är inte mitt fel. Jag måste handla i enlighet med min plikt som Marx' testamentsexekutör.
Lassalle har nu i tjugosex år tillhört historien. På undantagslagens tid avstod man från att historiskt-kritiskt granska hans insatser, men nu kan det vara på tiden att en sådan granskning får klargöra hans ställning i förhållande till Marx. Den legend som förhärligar Lassalle intill oigenkännlighet får inte förvandlas till någon trosartikel inom partiet. Hur högt man än vill skatta de tjänster Lassalle gjort arbetarrörelsen, förblir det dock ett faktum att hans historiska roll i den är högst tvetydig. Hans positiva socialistiska drag följdes hela tiden tätt i spåren av hans demagogiska olater. Hans gärning som agitator och organisatör röjer hela tiden också hans talang som advokat; man slås av skrupelfriheten vid valet av medel och fallenheten för att omge sig med korrumperade och tvivelaktiga personer, vilka efter att ha använts snabbt kunde förpassas ur bilden. Ända fram till 1862 uppträdde han i praktiken som en preussisk vulgärdemokrat med en stark dragning åt bonapartismen (jag har just gått igenom hans brev till Marx); av högst personliga skäl kom han sedan att ändra attityd och börja briljera som agitator; innan två år hunnit förflyta propagerade han för att arbetarna i sin kamp mot bourgeoisien skulle ställa sig på monarkins sida, och med Bismarck - en karaktär av besläktad typ - började han smida intriger av ett slag som säkerligen skulle ha utvecklats till öppet förräderi, om han inte haft turen att bli skjuten i tid. I hans propagandaskrifter är de riktiga påpekanden han övertagit från Marx till den grad hoptrasslade med hans egna, alltigenom falska utläggningar, att det blivit nästan omöjligt att skilja de båda inslagen från varandra. De arbetargrupper som tagit illa vid sig av Marx' omdöme vet alldeles för litet om Lassalle; det enda de känner till är hans två år som agitator, och till och med detta skede har skildrats i starkt förskönande ordalag. Men den historiska kritiken kan inte i evighet stå underdånigt passiv inför sådana förvanskningar. Det var helt enkelt min plikt att äntligen ge en klar bild av det verkliga förhållandet bakom motsättningarna mellan Marx och Lassalle. Nu har jag gjort det, och därmed kan jag tillsvidare låta mig nöja. Själv har jag nu andra uppgifter att ta itu med, och Marx' nu publicerade skonlösa karakteristik av Lassalle kommer att tala för sig själv och ge andra mod att instämma. Men blir jag tvungen att på allvar ta till orda, ser jag intet annat val än att en gång för alla sopa undan hela den förljugna Lassalle-legenden.
Talet i partiets riksdagsgrupp om att man skulle börja censurera "Neue Zeit" är verkligen en skön historia. Är det gruppens forna diktatur som spökar? (På antisocialistlagens tid var den naturligtvis nödvändig, och den genomfördes ju på ett föredömligt sätt.) Eller tänker man på von Schweitzers stränga regemente? Förvisso är det en ljus idé detta att den socialistiska vetenskapen - efter att ha blivit kvitt Bismarcks socialistlag - skall ställas under en ny socialistförordning, denna gång på partistyrelsens egen begäran och under dess beskydd. Världen är ju nu en gång inrättad så, att inga träd tillåts att växa ända upp till himlen.
Artikeln i "Vorwärts"[2] lämnar mig rätt oberörd. Jag skall vänta tills Liebknecht sänt mig en redogörelse för vad som hänt; därefter svarar jag både honom och tidningen i så milda ordalag som möjligt. När det gäller artikeln är det endast några felaktigheter som bör korrigeras (exempelvis att vi inte ville att man skulle uppnå enighet, eller påståendet att Marx' tankar inte bekräftats av utvecklingen, etc.) och en del självklarheter som bör påpekas. Med detta svar får diskussionen vara avslutad för min del, såvida inte nya angrepp eller oriktiga beskyllningar tvingar mig att ta till orda på nytt.
Du kan meddela Dietz att jag håller på som bäst med bearbetningen inför den nya upplagan[3]. I dag skriver emellertid Fischer och ber att få tre nya förord!
Vännen
F. E.
[1] Marx' kritik av Gotha-programmet.
[2] I en ledare i "Vorwärts" fördömdes Marx' kritik av Gothaprogrammet och hans omdöme om Ferdinand Lassalle i skarpa ordalag.
[3] Den fjärde upplagan av Engels verk "Familjens, privategendomens och statens ursprung".