Se även den engelska utgåvan.
Högt ärade herre!
Tyvärr kan jag inte uppfylla Er önskan om att skriva ett brev till Er, som Ni kan utnyttja mot herr Bahr[1]. Det skulle ha invecklat mig i en offentlig polemik med honom, och för det måste jag bokstavligt talat ha stulit tid. Vad jag skriver till Er är därför bara för Er privata information.
Dessutom är det som Ni kallar den nordiska kvinnorörelsen totalt okänd för mig; jag känner bara till några av Ibsens dramer och vet absolut inte, om och i vilken mån man kan göra Ibsen ansvarig för de mer eller mindre hysteriska lukubrationerna[2] av borgerliga och småborgerliga kvinnliga strebrar.
Det område, som man vant sig att beteckna med namnet kvinnofrågan, är också så vidlyftigt, att man inom ramen av ett brev inte kan säga något uttömmande eller ens någorlunda tillfredsställande därom. Blott så mycket är säkert som att Marx aldrig kunde ha "burit sig åt" så som herr Bahr tillskriver honom. Så förryckt var han inte.
Vad Ert försök att behandla saken materialistiskt angår, måste jag framför allt säga, att den materialistiska metoden slår om i sin motsats, när den inte behandlas som en ledtråd vid det historiska studiet utan som en färdig schablon, efter vilken man skär till de historiska fakta för sig. Och när herr Bahr tror sig ertappa Er på detta villospår, tycks han mig ha en liten smula rätt för sig.
Ni sammanfattar hela Norge och allt vad som där sker under den enda kategorin "kälkborgerlighet" och likställer sedan utan betänkande Er uppfattning om den tyska kälkborgerligheten med denna norska kälkborgerlighet. Men då ställer sig två fakta tvärs i vägen.
För det första: då hela Europa segern över Napoleon framstod som reaktionens seger över revolutionen, och revolutionen blott i sitt franska moderland ännu ingav så mycket skräck, att den kunde avtvinga den återvändande legitima regimen en borgerlig liberal författning, fann Norge tillfälle att åt sig erövra en författning, som var vida mer demokratisk än någon annan samtidig i Europa.
Och för det andra har Norge under de sista 20 åren upplevt ett litterärt uppsving, som inget annat land utom Ryssland samtidigt kan uppvisa. Kälkborgare eller inte, dessa människor presterar vida mer än de andra och sätter sin prägel också på andra länders litteratur, inte minst den tyska.
Dessa fakta gör det i mina ögon nödvändigt att i någon mån undersöka den norska kälkborgerligheten i fråga om dess säregenheter.
Och då skall Ni sannolikt finna, att en mycket väsentlig skillnad träder i dagen. I Tyskland är kälkborgerligheten frukten av en strandad revolution, en avbruten, tillbakaträngd utveckling, och har erhållit sin egendomliga, abnormt utbildade karaktär av feghet, inskränkthet, hjälplöshet och oförmåga till varje initiativ genom Trettioåriga kriget och den därefter följande tiden - just då nästan alla andra stora folk raskt svingade sig upp. Denna karaktär har den behållit, även då den historiska rörelsen åter grep Tyskland; den var stark nog att trycka sin stämpel också på alla andra tyska samhällsklasser som en mer eller mindre allmän tysk typ, tills vår arbetarklass slutligen bröt igenom dessa trånga skrankor. De tyska arbetarna är mest avgjort "fosterlandslösa" just däri, att de alldeles skakat av sig den kälkborgerliga tyska inskränktheten.
Den tyska kälkborgerligheten är alltså inte någon normal historisk fas utan en till sin spets driven karikatyr, ett stycke degeneration precis som den polske juden är en karikatyr på judarna. Den engelske, franske o.s.v. småborgaren står ingalunda på samma nivå som den tyske.
I Norge däremot är småbonde- och småborgarväldet med en ringa tillsats av medelklassvälde - ungefär som det var i England och Frankrike på 1600-talet - sedan flera århundraden samhällets normala tillstånd. Här är inte tal om ett våldsamt återfall i föråldrade tillstånd genom en strandad stor rörelse och ett trettioårigt krig. Landet är efterblivet genom isolering och naturförhållanden, men dess tillstånd motsvarade alltid dess produktionsförhållanden och var därför normalt. Först på allra sista tiden har en smula storindustri sporadiskt kommit in i landet, men för kapitalkoncentrationens starkaste hävstång, börsen, finns ingen plats, och sedan verkar också just sjöhandelns väldiga utbredning konserverande. Ty medan överallt annorstädes ångan tränger ut segelfartygen, utvidgar Norge sin segelsjöfart enormt och har, om inte den största, så säkert den näst största segelflottan i världen, för det mesta i små och medelstora redares ägo liksom i England så där omkring 1720. Men därmed har det dock kommit in rörelse i den gamla stagnerande tillvaron, och denna rörelse uttrycks väl också i det litterära uppsvinget.
Den norske bonden var aldrig livegen, och det ger en helt annan bakgrund åt hela utvecklingen, på liknande sätt som i Kastilien. Den norske småborgaren är den frie bondens son och är under dessa omständigheter en man gentemot den förkomne tyske kälkborgaren. Och därför står också den norska småborgarfrun himmelshögt över den tyska kälkborgarhustrun. Och vad t.ex. Ibsens dramer än kan ha för fel, återspeglar de för oss en visserligen liten och medelklassbetonad men från den tyska himmelsvitt skild värld, en värld, där människorna ännu har karaktär och initiativ och handlar självständigt, om också efter utländska begrepp ofta besynnerligt. Något sådant föredrar jag att grundligt lära känna, innan jag fäller någon dom.
[1] Bahr, Hermann (1863-1934), österrikisk skriftställare och litteraturkritiker.
[2] Lukubration - utgjutelse.