Se även den engelska utgåvan.
Käre Sorge!
Jag har mottagit Dina brev av den 8 och den 29 oktober. Tack! Det kommer inte att gå så bra som att det Socialistiska Arbetarpartiet blir likviderat. Rosenberg har många andra arvtagare än Schewitsch, och de inbilskt doktrinära tyskarna vill säkert inte avstå från den dryga attityd de anlagt som lärare åt de "omogna" amerikanarna. Då skulle de förlora all betydelse.
Här har det visat sig att det inte är så lätt att skola en hel nation efter dogmer och doktriner, inte ens om man kan undervisa i enlighet med de bästa teorier, utformade efter dess egna levnadsförhållanden - och inte heller hjälper det att lärarna står på ett något högre plan än det "Socialistiska Arbetarpartiet". Rörelsen har nu äntligen kommit igång på allvar, och jag tror inte att man skall kunna stoppa den. Men den är inte avgjort socialistisk, och de engelsmän som bäst förstått vår lära saknas alltjämt där - Hyndman därför att han är en hopplöst avundsjuk intrigör och Bax därför att han är en instängd kammarlärd. Formellt är rörelsen framför allt en fackföreningsrörelse, men av helt annat slag än de gamla fackföreningarna med deras arbetararistokrati.
Nu sätter folket in sina krafter på ett helt annat sätt; man drar med sig vida större skaror ut i striden, skakar samhället i dess innersta grundvalar och framför avsevärt mer långtgående krav: åtta timmars arbetsdag, absolut solidaritet och en sammanslagning av de olika organisationerna. Gasarbetarnas och de vanliga arbetarnas organisation har nu genom Tussys[1] försorg för första gången erhållit kvinnliga avdelningar. Vad man nu kräver uppfattar man dessutom endast som provisoriska lösningar, trots att arbetarna själva ännu inte vet vilket slutligt mål de strävar för att nå. Men de har inom sig en dunkel aning som är tillräckligt starkt och djupt rotad för att de skall begära en klart uttryckt socialism av sina ledare. Liksom alla andra människor är de hänvisade till att hämta lärdom ur en egen erfarenhet, att lära sig av sina egna misstag. Men eftersom de, i motsats till de gamla fackförbunden, insett det löjliga i varje tal om gemensamma intressen för kapitalister och arbetare, behöver denna lärotid inte bli långvarig.
Det mest motbjudande här är enligt min mening den känsla för det borgerligt "respektabla" som har så starka rötter även inom arbetarklassen. Samhällets uppdelning i en oändlig mängd lager, vart och ett med sin egen stolthet men också med en nedärvd respekt för "finare folk", är så gammal och så allmänt accepterad att de borgerligas lockbeten alltjämt tycks vara mycket attraktiva. Jag är sålunda långt ifrån säker på att inte John Burns i all hemlighet är stoltare över sina goda förbindelser med kardinal Manning, lordmayorn, än över sin popularitet inom de egna leden. Och exlöjtnanten Champion har i åratal på ett synnerligen tvivelaktigt sätt fraterniserat med borgerliga (huvudsakligen konservativa) grupper och predikat socialism för prästerna på en kyrklig kongress. Till och med Tom Mann, som enligt min mening är den bäste av dem allihop, visar tydligt en viss stolthet när han skall äta lunch tillsammans med lordmayorn. När man jämför detta med andan i Frankrike, då fattar man vad en revolution i alla fall kan åstadkomma ...
[1] Karl Marx' yngsta dotter Eleanor.