Se även den engelska utgåvan.
Käre Sorge!
I morse erhöll förläggaren det sista korrekturet av mitt förord[1], så nu kan jag äntligen slippa från att ha den saken hängande över mig i fortsättningen. Jag hoppas att Du skall kunna få ett exemplar av översättningen om ett par veckor. I övermorgon kommer fru Liebknecht hit för att invänta sin make, som avreste från New York så sent som i förrgår.
Henry Georges framgångar[2] har naturligtvis fört fram en mängd humbug i rampljuset, och jag är glad över att jag inte var där. Men det var trots allt en epokgörande dag. Tyskarna har inte förstått att på rätt sätt använda sin teori som den hävstång med vilken de amerikanska massorna skulle kunna försättas i rörelse; de flesta av dem begriper själva inte denna teori helt och hållet - de behandlar den doktrinärt och dogmatiskt som någonting som man måste lära sig utantill och som sedan utan vidare kan täcka alla behov. Den är för dem en trosbekännelse och inte något handlingsprogram. Dessutom undviker de av princip att lära sig någon engelska. Följden blev att de amerikanska massorna själva måste försöka hitta ett program, och för närvarande tycks man ha funnit det hos "The Knights of Labor"[3] vilkas förvirrade idéer och smått löjliga organisation bildar en utmärkt motsvarighet till massornas egen förvirring. Enligt vad jag inhämtat är dessa "Knights of Labor" emellertid en makt att verkligen räkna med, särskilt i New England och i de västra delarna, och de blir för var dag allt starkare på grund av kapitalisternas brutala motstånd. Jag tror att det kan bli nödvändigt att arbeta inom denna organisation, att i denna ännu mycket formbara församling skapa en kärna av personer som har kännedom om arbetarrörelsens egentliga syften och som därför kan stå redo att överta ledningen - åtminstone för en begränsad sektion - när den nuvarande "ordens" oundvikliga sammanbrott en dag inträffar. Dess mest motbjudande drag var förut den politiska neutralitet som gav folk som Powderly möjlighet att i många frågor inta en direkt bedräglig attityd; sådant har dock nu blivit helt omöjligt tack vare massornas uppträdande vid novembervalen, särskilt i New York. Det första stora steget - av utomordentlig betydelse för alla länder där arbetarrörelsen börjat få fotfäste - är alltid att organisera arbetarna i ett självständigt politiskt parti. De yttre formerna spelar här inte så stor roll, bara det blir frågan om ett klart och medvetet arbetarparti. Huvudsaken är att detta steg tas, och det har nu skett på mycket kortare tid än vad vi haft rätt att vänta oss. Att det första partiprogrammet blivit förvirrat och otillräckligt och präglats av Henry Georges idéer får räknas till den sortens olägenheter som är oundvikliga men också av övergående natur. Massorna måste få tid och möjlighet att utvecklas, och en sådan möjlighet kan de endast erhålla genom att i en rörelse, som är deras egen, ta varning av sina egna misstag och lära sig att gå förbi dem och arbeta vidare. Situationen i Amerika påminner om läget i vårt eget land före 1848; de verkligt klartänkta människorna får där spela samma roll som kommunisterna före 1848 hade inom våra arbetarförbund. En viktig skillnad är dock att utvecklingen kommer att gå oändligt mycket snabbare i Amerika. Ingen hade väl kunnat förutse att ett parti, som endast existerat i knappa åtta månader, skulle kunna skörda sådana valframgångar. Och det som ännu återstår kommer säkert snart till stånd tack vare borgarnas uppträdande; ingenstans i hela världen uppträder de med större fräckhet eller värre översittarfasoner än där ute - och i jämförelse med era domare är Bismarcks juridiska skurkar rena amatörer. Att borgarna börjat kämpa med sådana medel tyder på att ett avgörande är nära förestående; och här i Europa blir vi tvungna att öka takten, om vi inte vill att amerikanarna skall gå om oss. För ögonblicket är det emellertid utomordentligt viktigt att vi har en del av vårt folk där. Vad som behövs är teoretiskt kunniga och taktiskt erfarna personer som kan tala och skriva engelska. Av lätt insedda skäl är amerikanarna i alla teoretiska frågor långt efter oss; från Europa tog de visserligen inte med sig några medeltidsmässiga institutioner, men i gengäld fick de med sig så mycket mer tvivelaktigt arv av annat slag - vidskepelse, spiritism, feodala rättsbegrepp och fanatisk religiositet - kort sagt, alla de slag av idioti som inte var direkt skadliga för affärslivet. De kommer nu utmärkt till pass i de allmänna fördumningssträvandena. Om man på platsen har personer som har klara begrepp om de teoretiska frågorna, som i förväg kan upplysa om vilka konsekvenser ett misstag kan få för partiet och som kan göra klart för alla att alla strävanden är dömda att misslyckas, om partiet inte hela tiden är på det klara med att lönesystemets sammanbrott är det slutliga målet - då kan man undvika åtskilliga dumma missförstånd och i väsentlig grad påskynda utvecklingen. Detta måste emellertid göras på ett sätt som är anpassat till den engelskspråkiga miljön, och herrarna som skriver i "Sozialist" är knappast de rätta männen för detta - De på "Volkszeitung" är skickligare som affärsmän men ungefär lika olämpliga i de flesta andra avseenden.
De amerikanska novembervalen har fått oerhörda återverkningar i Europa. Att varken England eller Amerika tidigare haft någon arbetarrörelse är ett faktum som länge tjänat som ett trumfkort för radikala republikaner på olika håll, särskilt i Frankrike. Nu har argumentet fastnat i halsen på dessa herrar: hela grundvalen för Clemenceaus politik föll samman den 2 november. "Se på Amerika", förkunnade han ständigt och jämt, "där man har en verklig republik finns det varken rum för någon fattigdom eller för någon arbetarrörelse!" På samma sätt har det gått för liknande grupper här och i Tyskland. Att en så skarpt markerad arbetarrörelse kunnat växa fram med en sådan hastighet och kraft har gjort dem nära nog mållösa av häpnad.
Frånvaron av konkurrerande arbetarpartier har här - med benäget bistånd av regeringens enfaldiga politik - gjort det möjligt för herrarna inom S.D.F.[4] att erövra en position som de för tre månader sedan aldrig skulle ha vågat drömma om. Man planerade en tid - dock knappast någonsin på fullt allvar - att arrangera ett demonstrationståg efter lordmayorns procession den 9 november; detta vållade ett bråk som ökade i styrka inför det allvarligt menade mötet vid Trafalgar Square den 21 november - innan regeringen slog till reträtt hade det till och med varit tal om att sätta in artilleri. Den upprörda stämningen gjorde att partiherrarna blev tvungna att genomföra detta möte på ett mycket hyfsat sätt - utan tomma skrytdeklamationer och skenrevolutionär pöbeldemonstrationer - och detta fick till följd att många plötsligt kom att få respekt för en rörelse som förmådde uppträda så städat, trots att den i så hög grad lyckats sätta känslorna i svallning. S.D.F. vinner också med lätthet stora skaror för sitt program, eftersom inget annat parti bryr sig om de arbetslösa, som har det mycket svårt och som på grund av den ekonomiska stagnationen blir ganska många varje vinter. Arbetarrörelsen har kommit igång på allvar - och om S.D.F. blir först på plan när det gäller att få skörda dess frukter, beror detta säkerligen på radikalernas feghet och "Socialist League"[5]-folkets dumhet. Den sistnämnda gruppen har trassel med sina anarkistiska element och kan inte bli kvitt dem; därför har man där inte tid att för närvarande ta notis om den levande rörelsen och dess möjligheter. Hur länge Hyndman & C:o kommer att hålla fast vid sin nuvarande, relativt sansade politik är å andra sidan självfallet svårt att förutse. Min tro är att de rätt snart kommer att göra sig skyldiga till nya stora tabbar - de har nämligen alldeles för bråttom. Och då kommer de att få lära sig att de måste byta taktik, om de även i fortsättningen vill bli tagna på allvar.
I Tyskland blir det bättre och bättre dag för dag. För "upproriskhet" har folk i Leipzig dömts till straffarbete i upp till fyra år! Man vill tydligen till varje pris provocera fram dramatiska ting.
Kvar på mitt skrivbord ligger nu sju mindre skrivuppgifter som jag måste ta itu med - översättningar till italienska och franska, förord, nya upplagor etc. - och sedan får jag utan avbrott gå över till den tredje volymen.
Din gamle vän
F. E.
[1] Till den engelska upplagan av "Kapitalets" första del.
[2] Henry George erhöll över 67 000 röster vid borgmästarvalet i New York detta år.
[3] "Arbetets riddare", en amerikansk "orden": som upplevde sina största framgångar 1886; den hade då över 700 000 medlemmar.
[4] "The Social-Democratic Federation" grundades i England år 1884. Dess ledare Hyndman kritiserades ofta hårt av Engels, som fann partiets politik alltför opportunistisk.
[5] En vänstergrupp som brutit sig loss från S.D.F. Starka tendenser till anarkism gjorde att detta nya parti hade svårt att anpassa sig till den rådande situationen.