Kära fru Kautsky!
(Tillåt mig detta enkla tilltal. Varför skall två människor som vi göra krusiduller.) Första och främst mitt hjärtliga tack för att Ni tänker på mig så vänligt. Det har gjort mig mycket ont att inte längre kunna vara tillsammans med Er här, jag försäkrar Er, att det har gjort mig oändligt gott att en gång lära känna en tysk författarinna, som inte upphört att samtidigt vara en enkel kvinna. Jag har ju haft den olyckan att i detta hänseende endast ha lärt känna tillgjorda, "bildade" berlinskor av det slag, som man inte bör räcka grytsleven, därför att de skulle ställa till ännu värre olyckor med den än med pennan. Och så hoppas jag, att Ni om en inte alltför avlägsen framtid åter en gång kommer över det smala vattnet, så att jag sedan kan ströva omkring en smula med Er i London och dess omgivningar, och vi kan berätta en massa tokerier för varandra och se till att samtalet inte blir alltför allvarligt.
Att Ni tycker illa om London tror jag gärna. Det var likadant för mig i många år. Man vänjer sig bara långsamt vid den tjocka luften och de för det mesta tjockhudade människorna, vid ensligheten, klassindelningen i sällskapslivet, livet i stängda rum så som klimatet föreskriver. Man måste något skruva ner de från kontinenten medförda livsandarna och låta livslustens barometer sjunka ungefär från 760 till 750 millimeter, innan man så småningom vant sig. Sedan finner man sig så småningom i saken och upptäcker, att den också har sina goda sidor, att människorna i allmänhet är mera rakt på sak och tillförlitligare än annorstädes, att ingen stad är så lämpad för vetenskapligt arbete som London, och att frånvaron av polistrakasserier uppväger många andra ting. Jag känner och älskar Paris, men om jag finge välja, ville jag hellre bo permanent i London än där. Paris kan man njuta riktigt av, endast om man själv är parisare, med parisarens alla fördomar, med den invanda tanken, att Paris är världens centrum, att det är allt i ett. London är fulare men dock storslagnare än Paris, det är världshandelns verkliga centrum och långt mera mångfaldigt. Men London tillåter också den fullständiga neutralitet gentemot hela omgivningen som är nödvändig för vetenskaplig och t.o.m. konstnärlig opartiskhet. För Paris och Wien svärmar man, Berlin hatar man, gentemot London förblir man i en neutral likgiltighet och objektivitet. Och det är också värt något.
På tal om Berlin. Det gläder mig, att detta olycksnäste äntligen lyckats bli världsstad. Men Rahel Varnhagen[1] sade redan för 70 år sedan: I Berlin blir allting skamfilat, och så tycks Berlin vilja visa världen, hur skamfilad en världsstad kan vara. Låt förgifta alla "bildade" berlinare och trolla dit en åtminstone dräglig omgivning och bygg sedan om hela nästet från golv till tak, då kan det kanske bli något anständigt av det hela. Men så länge den dialekten talas där, blir det svårt.
"Die Alten und die Neuen"[2], som jag tackar Er hjärtligt för, har jag nu läst. Skildringarna från saltarbetarnas liv är lika mästerliga som de från bondelivet i "Stefan"[3]. Också de från Wiens sällskapsliv är till största delen mycket bra. Wien är ju den enda tyska stad, som har något sällskapsliv. Berlin har bara "vissa kretsar" och ännu fler ovissa, varför endast författar-, ämbetsmanna- och skådespelarromanen där har någon groningsgrund. Huruvida motiveringen för handlingen i denna del av Ert verk på sina ställen går något för hastigt, kan Ni bedöma bättre än jag. Mycket av vad som förefaller var och en av oss så, kan vara helt naturligt i Wien men dess egendomligt internationella karaktär, tillsatt med sydliga och östeuropeiska element. På båda områdena finner jag också den vanliga skarpa individualiseringen av karaktärerna. Varje person är en typ men även en bestämd individ, en "denne" som gamle Hegel uttrycker sig, och så måste det vara. Men nu måste jag för opartiskhetens skull finna något att kritisera, och då kommer jag in på Arnold. Han är faktiskt alltför hederlig, och när han slutligen omkommer vid en bergolycka, så kan man förena detta med den poetiska rättfärdigheten, genom att blott säga: Han var för god för denna världen. Det är emellertid alltid illa, när diktaren svärmar för sin egen hjälte, och detta fel synes Ni mig i någon mån ha begått. Hos Elsa finns en viss individualisering - om också mer idealisering - men hos Arnold övergår personligheten till princip.
Varur denna brist uppstått, märker man i själva romanen. Tydligen kände Ni i denna bok behov av att offentligen ta parti, att för hela världen avlägga vittnesmål om Er övertygelse. Det har nu skett, det har Ni bakom Er och behöver inte upprepa det i denna form. Jag är ingalunda motståndare till tendensdikten som sådan. Tragedins fader, Aiskylos, och komedins fader, Aristofanes, var båda utpräglade tendensdiktare liksom Dante och Cervantes, och det bästa med Schillers "Kabale und Liebe" (Intriger och kärlek) är, att det är det första tyska politiska tendensdramat. De moderna ryssarna och norrmännen, som skapar utmärkta romaner, är alla tendensdiktare. Men jag anser, att tendensen måste springa fram ur situationen och handlingen själv, utan att man uttryckligen hänvisar till densamma, och diktaren är inte tvungen att till läsaren överräcka den framtida historiska lösningen av de sociala konflikter han skildrar. Därtill kommer att romanen under våra förhållanden företrädesvis vänder sig till läsare ur borgerliga kretsar, d.v.s. sådana som inte direkt hör till oss, och då uppfyller också den socialistiska tendensromanen enligt min mening fullständigt sin kallelse, om den genom en trogen skildring av de verkliga förhållandena sliter sönder de konventionella illusioner, som råder om dessa, skakar den borgerliga världens optimism, gör tvivlet på det beståendes eviga giltighet oundvikligt, även utan att själv direkt erbjuda en lösning, ja, under vissa omständigheter utan att själv öppet ta parti. Er noggranna kännedom såväl om den österrikiska bondeklassen som om den wienska "societeten" samt Er underbart levnadsfriska framställning därav ger Er stoff och möjligheter i mängd, och att Ni också kan behandla Era hjältar med den fina ironi, som dokumenterar diktarens herravälde över sina gestalter, har Ni bevisat i "Stefan".
I hjärtlig vänskap och uppriktig vördnad
Er F. Engels.
[1] Rahel Varnhagen - gift med Karl Varnhagen von Ense, ägde ett stort inflytande i Tysklands liberala, litterära kretsar 1840-1860.
[2] Minna Kautskys roman "Die Alten und die Neuen". (De gamla och de nya) utkom 1884 i den socialdemokratiska tidskriften "Die Neue Welt" (Den nya världen) och samma år som bok.
[3] Minna Kautskys roman "Stefan von Grillenhof" utkom 1879 likaledas i "Die Neue Welt".