Se även den engelska utgåvan.
Högt ärade medborgarinna.
Jag är fortfarande skyldig Er ett svar på brevet av den 14 februari. Orsakerna till förseningen har emellertid ingalunda någonting med lättja att göra. Men för att kunna svara på Er fråga om vad jag anser om Plechhanovs bok måste jag ju först ha läst den. Visserligen brukar jag kunna läsa ryska texter utan några större svårigheter, bara jag har tid att ägna dem ett extra ingående studium, men ibland har jag så fulltecknade arbetsperioder att det inte blir någon tid över till detta - då hinner jag förlora en hel del av mitt tidigare grepp om språket och blir senare tvungen att så att säga ta nya tag igen. Det är just vad som hänt mig när det gäller denna bok.
Marx' manuskript, som en sekreterare skriver ut efter min diktamen, ger mig full sysselsättning hela dagen. På kvällarna dyker det upp besökare, som man inte gärna kan kasta ut med detsamma; dessutom har jag korrektur som måste gås igenom och en mängd brev som skall besvaras, och slutligen måste jag ägna en viss uppmärksamhet åt de översättningar (bl.a. till italienska och danska) som man nu gör av mitt arbete om "Familjens, privategendomens och statens ursprung" - man har nämligen bett mig läsa igenom dessa, och detta kontrollarbete har visat sig vara både nödvändigt och mödosamt. Allt detta har nu gjort att jag ännu inte hunnit längre än till sid. 60 i Plechhanovs bok. Om jag bara finge tre ostörda dagar på mig, skulle jag säkerligen hinna läsa den till slut - och dessutom få mina kunskaper i det ryska språket en smula upptränade.
Jag tror dock att jag, redan genom de stycken jag hittills läst, i viss utsträckning förstått vilka meningsskiljaktigheter författaren syftar på.
Först och främst vill jag än en gång förklara att jag är stolt över att det inom den ryska ungdomen bildats ett parti, som öppet och utan omsvep accepterar Marx' analys av de ekonomiska och historiska sammanhangen och som tagit avstånd från de tidigare ryska socialisternas anarkism och tendenser till panslavism. Jag vet att min stolthet skulle ha delats av Marx själv, om han fått leva tillräckligt länge för att kunna bevittna denna utveckling, som betyder ett stort steg framåt för de revolutionära krafterna i Ert land. Marx' teori ter sig för mig som en nödvändig förutsättning för att man skall kunna skapa någon sammanhängande och konsekvent revolutionär taktik; genom att tillämpa denna teori på det aktuella landets ekonomiska och politiska förhållanden kommer man snart till klarhet om vilken taktik som är fördelaktigast.
Detta kräver emellertid att man verkligen känner till de rådande politiska och ekonomiska förhållandena, och själv blir jag här tvungen att bekänna att mina kunskaper om den aktuella situationen i Ryssland är alltför bristfälliga för att jag skulle kunna ge några verkligt detaljerade rekommendationer om den lämpligaste taktiken. Dessutom vet jag nästan ingenting om Ert revolutionära partis inre, inofficiella historia. Särskilt de senaste årens ställningstaganden är jag nära nog helt okunnig om; mina ryska vänner har aldrig dryftat dem med mig. Detta gör det ännu svårare för mig att ge något utlåtande om den för ögonblicket rådande situationen.
Vissa underrättelser om det allmänna läget i Ryssland har emellertid nått mig; de tyder på att man närmar sig ett nytt 1789. Inom en relativt begränsad tidsperiod måste revolutionen komma, och den kan bryta ut när som helst. Hela riket ter sig som en färdigställd sprängladdning; det är endast den antändande lågan som fattas. Efter mordet på Alexander II har atmosfären blivit ännu mer hotfull. Här har vi ett av de relativt sällan förekommande fall där ett litet antal sammansvurna kan sätta igång en revolution; man kan med andra ord medelst en lätt stöt störta ett helt samhällssystem, som - för att tala med Plechhanov - fått allt svårare att behålla sin jämvikt. Det är alltså möjligt att genom en i sig själv obetydlig handling släppa lös väldiga och efter en tid okontrollerbara krafter. Om någonsin Blanquis idéer - hans fantasier om att en liten grupp konspiratörer skulle kunna åstadkomma en total samhällsomvälvning - kan sägas ha ägt ett visst existensberättigande, så är det förvisso nu i Petersburg. Så snart krutet nåtts av den tändande gnistan, så att sprängkraften lösgöres och man erhåller en kinetisk nationell energi i stället för en potentiell (för att återigen citera ett av Plechanovs välfunna älsklingsuttryck) kommer de personer som svarade för antändningen att slungas undan av explosionen, inför vilkens styrka de blir helt maktlösa; utbrottets konsekvenser kommer i stället att bestämmas av de ekonomiska faktorerna i landet.
Om nu dessa personer tror att de kan ta makten - vad spelar det egentligen för roll? Förutsatt att de verkligen lyckas bryta fördämningarna, kommer de framvältrande flodmassorna snart nog att beröva dem den illusionen. Men det finns väl inte något skäl att klaga över att denna illusion bättrar på deras viljekraft? Folk som skryter med att ha gjort en revolution får alltid dagen efter upptäcka att de inte haft en aning om vad de hållit på med - den revolution man gjort påminner inte det minsta om den som de avsett att genomföra. Det är detta som Hegel kallar historiens ironi, och få historiska personligheter har undgått att råka ut för den. Se bara på Bismarck, som mot sin vilja blivit revolutionär, eller Gladstone, som nu råkat i luven på sin så högt lovprisade tsar.
För mig är det viktigaste i detta sammanhang att man i Ryssland ger den avgörande impulsen, så att revolutionen bryter ut. Från vilken partigrupp signalerna kommer förefaller mig vara av mindre betydelse: det viktiga är att anfallet kommer, inte vilket banér man rycker fram under. En grupp vanliga palatsrevolutionärer skulle genast själva sopas undan. När läget är så spänt, när de revolutionära elementen förstärkts i så hög grad, när de ekonomiska villkoren för folkflertalet inom denna väldiga nation för var dag blir allt mera outhärdliga, när den samhälleliga utvecklingens alla stadier finns representerade - från den primitivaste bygemenskap till den modernaste storfinans och industri i väldig skala, då tycks det mig som om Ert 1789 snart kan komma att följas av ett 1793, eftersom de ovan nämnda motsättningarna tvingats ihop med hjälp av ett exempellöst despotiskt program, vilket ungdomen, som här representerar nationens intelligens och värdighet, betraktar med en ständigt växande avsky.
Kära medborgarinna, nu får jag säga farväl för denna gång. Klockan är halv tre på natten, och i morgon hinner jag inte göra något tillägg innan posten skall iväg. Skriv gärna till mig på ryska, om Ni föredrar det, men Ni får ha vänligheten att då komma ihåg att jag inte är så van vid att läsa rysk skrivstil.
Er tillgivne
F. Engels