... Egentligen är jag glad över att antisocialistlagen ännu inte blivit upphävd. Den liberala brackan skulle annars ha sett till att de konservativa vunnit en stor valseger. För att rädda denna lag går han gärna inte endast genom eld och vatten utan också genom den ruskigaste dynga, och resultatet hade blivit en ny och ännu hårdare lag. Nu verkar det närmast som om man förlängt den för sista gången, och i praktiken skulle den snart upphöra att fungera, om njurkoliken bara behagade hjälpa gubben Wilm att kila vidare. Att Centern och de tyska frisinnade råkade så illa ut vid omröstningen kan vara värt en hel del, men detta gäller i ännu högre grad om Bismarcks idé med arbetsrätt. Denne tokskalles utspel på detta område har ökat våra möjligheter att bli kvitt olyckskorpar av Geisers typ. Det krävs verkligen en Bismarck för att så dumma och utmanande åtgärder skall kunna vidtagas mot en arbetarrörelse, som man inte kan hålla i schack ens med hjälp av undantagslagar. Nu gör vårt folk alldeles rätt i att låta honom pressas av kravet på realiserande av en hel rad idéer; bara karlen tar några nya steg på den här vägen (vilket han dock knappast gör i brådrasket) kommer allt hans skrävel att förvandlas till vanliga preussiska maktfasoner. Enbart fraser duger förbannat illa som valprogram.
Resonemanget om arbetsrätt kommer ursprungligen från Fourier, som dock endast ville föra fram det under klart markerade förutsättningar. Hans lärjungar - de fredsälskande brackor som gav ut tidningen "Démocratie pacifique" - förde denna fras vidare, just för att den lät tillräckligt menlös för att passa dem. 1848 kom Paris-arbetarna att ta upp den, dels därför att de teoretiskt sett var mycket illa orienterade och dels därför att den lät så praktisk, så utförbar och så litet utopisk. Regeringen förverkligade tanken på det enda sätt den kunde förverkligas på i ett kapitalistiskt samhälle - genom att bygga meningslösa statliga verkstäder. Här i Lancashire förverkligades arbetsrätten på samma sätt under bomullskrisen 1861-64, då man byggde en rad kommunala verkstäder. I Tyskland har man genomfört samma sak genom att till kälkborgarnas förtjusning inrätta en rad svält- och prygelkolonier för arbetarna. På annat sätt kan man inte heller förverkliga arbetsrätten, så länge denna uppfattas som ett isolerat krav. Man begär av det kapitalistiska samhället att det skall genomföra en sak, som det emellertid bara kan utföra i enlighet med sina egna livsvillkor. Att av det kapitalistiska samhället kräva ett genomdrivande av arbetsrätten - det är detsamma som att kräva införandet av statliga verkstäder, arbetshus och kolonier. Men om kravet på arbetsrätt indirekt skulle innebära att man krävt en radikal förändring av det kapitalistiska produktionssystemet, då vore detta en feg reträtt från rörelsens nuvarande position, ett rättfärdigande av antisocialistlagen, en fras utan vettigt syfte, som hos arbetarna endast kunde skapa förvirring och ovisshet rörande de mål man måste uppnå och de förutsättningar under vilka dessa mål kan bli gripbara ...