Se även den engelska utgåvan.
Käre Sorge!
I dag på kvällen fick jag Ditt telegram. Hjärtligt tack!
Det gick inte att regelbundet hålla Dig underrättad om Marx' hälsotillstånd; det skiftade nämligen hela tiden. Här skall jag i korthet redogöra för det viktigaste i förloppet.
Strax innan hustrun dog fick han lunginflammation - det var i oktober 1881. När han tillfrisknat fick han fara till Alger i februari 1882; på resan råkade han ut för kallt och fuktigt väder, och när han kom fram hade han drabbats av en ny lunginflammation. Det avskyvärda vädret fortsatte, och så snart han blivit bättre skickades han till Monte Carlo (Monaco) för att inte behöva utsättas för den väntade sommarhettan. Vid ankomsten hade han återigen fått lunginflammation - denna gång dock inte fullt så allvarlig. Avskyvärt väder även där. När han äntligen blivit frisk for han till Argenteuil i närheten av Paris för att hälsa på hos sin dotter, Madame Longuet. Då kunde han besöka svavelkällorna i det närbelägna Enghien för att försöka lindra den bronchitis han så länge besvärats av. Även här blev vädret gräsligt, men behandlingen gjorde en viss nytta. Därefter for han till Vevey och stannade där i sex veckor; när han sedan återvände verkade han nästan helt botad. Nu fick han tillbringa vintern på Englands sydkust. Och han var så trött på att flacka omkring overksam, att en ny exil i Sydeuropa förmodligen skulle ha verkat lika nedbrytande i psykiskt hänseende som den kunde ha varit nyttig för hans fysik. När londonfogen började bli besvärlig skickade man honom till Isle of Wight. Där regnade det hela tiden, och han blev återigen förkyld. Schorlemmer och jag hade tänkt hälsa på honom vid nyåret - då kom det underrättelser som gjorde att Tussy måste ge sig iväg genast. Kort därefter dog Jenny[1], och vid hemkomsten hade Marx fått ett nytt anfall av sin bronchitis. Detta var en farlig sak, med tanke på hans ålder och den senaste tidens händelser. En rad komplikationer tillstötte; han fick varbildning i en lunga och blev hastigt allt svagare. Trots detta tycktes allmäntillståndet utveckla sig på ett tillfredsställande sätt, och så sent som i fredags fick vi en mycket optimistisk redogörelse av den av honom mest anlitade läkaren, en av Londons mest framstående yngre läkare, vilken särskilt rekommenderats av Edwin Ray Lankester. Men alla som någon gång i ett mikroskop studerat hur en lungvävnad är beskaffad vet hur lätt ett blodkärl kan brista vid ett sådant här tillfälle. Under de senaste sex veckorna var jag därför varje morgon fruktansvärt rädd för att jag, när jag passerade gathörnet, skulle finna att gardinerna blivit fördragna. I går klockan halv tre på eftermiddagen - den tid på dagen som varit bäst lämpat för sjukbesök - besannades mina onda aningar. Alla i hans hem grät, och det tycktes som om slutet var nära förestående. Jag frågade vad som hänt, för att få en uppfattning om situationen och för att kunna ge någon tröst. Han hade haft en blödning: den hade varit relativt obetydlig, men därefter hade han plötsligt börjat domna bort alltmer. Vår präktiga gamla Lenchen, som skött honom med större omsorg än en mor brukar ägna sina barn, gick upp till hans rum och kom sedan ned igen. Jag kunde följa med henne, sade hon; han hade till hälften somnat in. Och när vi kom in i rummet, låg han där försänkt i en djup sömn som han aldrig skulle vakna ur. Ingen puls, inga andetag. Under loppet av dessa två minuter hade han hunnit slumra in, stilla och utan plågor.
Alla händelser som av en absolut naturnödvändighet måste komma förr eller senare kan genom själva sin oundviklighet också erbjuda oss en viss tröst, hur förfärliga de än kan te sig. Det gäller även i detta fall. Läkarvetenskapen skulle möjligen ha kunnat rädda honom till ytterligare några års liv i stillhet, till en hjälplös tillvaro, där han för att glädja den medicinska sakkunskapen skulle få dö bit för bit i stället för att förunnas en snabb och lätt död. Vår Marx skulle aldrig ha kunnat stå ut med det. Att leva vidare, plågad av sin lust att fortsätta arbetet och sin oförmåga att fullborda de många oavslutade verken - det hade för honom varit ett tusen gånger grymmare öde än den lätta död han mötte. Han brukade citera Epicuros' ord om att "det är för de efterlevande och inte för den döde som döden är svår att bära". Och att se denne starke och genialiske man förvandlas till en ruin, till triumf för läkarna men till spott och spe för de filistrar som han i sin krafts dagar så ofta slagit sönder och samman - nej, tusen gånger bättre är det som skett, tusenfalt bättre är det att vi i övermorgon får bära honom till den grav där hans hustru vilar.
Och efter allt som hänt tidigare, och som inte ens läkarna känner till så väl som jag, var detta enligt min åsikt det enda som kunnat ske.
Honom kan vi inte beklaga. Men mänskligheten har mist den mest betydande tänkaren i vår tid. Arbetarrörelsen kommer att fortsätta på den inslagna vägen, men vi har förlorat den centralgestalt som fransmän, ryssar, amerikanare och tyskar alltid velat rådfråga i de avgörande ögonblicken, då de varit i behov av sådana besked som endast snillet och den fulländade sakkunskapen kunnat ge dem. Lokala profeter och blygsammare begåvningar - kanske också rena charlataner - kommer nu att kunna härja fritt. Den slutliga segern hotas inte, men de begränsade och tillfälliga misstagen, som inte ens tidigare kunnat undvikas helt och hållet, kommer nu att bli fler än någonsin. Det är nu en svårighet som vi måste kämpa oss igenom - vad har vi annars i striden att göra? Sådana prövningar skall inte få oss att tappa modet.
Din
F. Engels
[1] Marx' äldsta dotter.