Se även den engelska utgåvan.
... Den andra artikeln[1] fick jag nöja mig med att läsa igenom ganska hastigt, eftersom jag omkring mig hade folk som pratade hela tiden. Annars skulle jag nog ha känt igen vännen Vollmar på det franskinfluerade sättet att skildra revolutionen. Den sidan har Du ju uppfattat helt korrekt. Här har vi till slut det drömda förverkligandet av uttrycket "en enda reaktionär massa". På den ena sidan ser vi alla officiella partier i en enda klump, på den andra sidan har vi de förenade socialisterna, och efter ett stort avgörande slag kan vi med ens konstatera att vi segrat över hela linjen. I verkligheten går det dock inte fullt så enkelt till. Där föds revolutionen - vilket även Du påpekar - genom att folkets stora flertal, även majoriteten av de stora partiernas medlemmar, i samlad tropp vänder sig mot regeringen, som därigenom isoleras och störtas. Först efter det att de partier som sedan blivit kvar under en tid fått ägna sig åt att sabotera varandras arbete - först därefter kommer det avgörande ögonblick Vollmar drömmer om, den situation då vi får vår chans att gripa makten. Det försöket skulle gå jämmerligt illa, om vi följde Vollmars recept och lät revolutionsdramat börja med den sista akten ...
Den söndring som nu ägt rum i Frankrike har varit väntad länge. När partiet bildades var det säkerligen oundvikligt att Guesde och Lafargue förenade sig med Malon och Brousse, men Marx och jag gjorde oss aldrig några illusioner om att detta samgående skulle kunna hålla i längden. Det gäller en ren principfråga: skall kampen föras som en proletariatets klasskamp mot bourgeoisien, eller skall man med sann opportunism (possibilism kallas det i socialistisk översättning) överge rörelsens hela program och klasskaraktär, så snart man därigenom kan vinna nya anhängares röster? Genom att förklara sig föredra det senare alternativet har Malon och Brousse svikit rörelsens karaktär och sålunda gjort sig omöjliga för samarbete i fortsättningen. Lika gott det. Proletariatet utvecklas på alla håll under inre stridigheter, och Frankrike, som nu för första gången erhåller ett arbetarparti, utgör inte något undantag. I Tyskland har vi passerat den inre kampens första fas, men vi kommer att få gå igenom fler. Enighet är en utmärkt sak, så länge den är möjlig att bibehålla, men det finns ting som är ännu viktigare. Och när man som Marx och jag kämpat hårdare mot förmenta socialister än mot några andra (borgarna har vi alltid betraktat som en klass och knappast någonsin angripit som individer), då kan man knappast sörja så mycket över att den oundvikliga kampen brutit ut.
Jag hoppas att Du får dessa rader innan Du hamnar bakom galler. Tussy[2] och Marx sänder sina hjärtligaste hälsningar. Marx är på god väg att bli helt återställd, och slipper han få tillbaka sin lunginflammation kommer han att till hösten vara i bättre form än på åratal. Om Du träffar Liebknecht i finkan - hälsa honom då å det hjärtligaste från oss alla.
Din
F. E.
[1] Vollmars andra artikel i "Sozialdemokrat" om den antisocialistiska undantagslagens eventuella upphävande.
[2] Marx' dotter Eleanors smeknamn.