Se även den engelska utgåvan.
Käre M. Lavroff!
Nyss återkommen från en resa till Tyskland har jag nu äntligen läst Er artikel[1], som i hög grad intresserade mig. När jag nu redogör för mina synpunkter på den väljer jag för säkerhets skull att skriva på tyska, för att kunna uttrycka mig så koncist som möjligt.
1. Jag tror på den darwinska utvecklingsläran, men Darwins bevisföring (talet om kampen för tillvaron och det naturliga urvalet) accepterar jag endast som ett primitivt, provisoriskt och ofullkomligt uttryck för en faktisk nyupptäckt. Just de tänkare, som nu i alla sammanhang vill finna bevis för kampen för tillvaron (Vogt, Büchner, Moleschott etc.), betonade före Darwins tid med samma iver den samverkan som ägde rum inom den organiska naturen, där djurriket och växtriket gav varandra näring enligt det sinnrika system som särskilt Liebig beskrivit med ett sådant eftertryck. Båda dessa betraktelsesätt kan i viss mån vara berättigade, men som generell lag betraktat kan inget av dem undgå att bli uppfattat som ett tecken på intellektuell enkelriktning och trångsynthet. Relationerna mellan olika faktorer i naturen - levande såväl som döda - omfattar både harmoni och konflikter, både samarbete och kamp. Därför är det ett meningslöst företag, på förhand dömt att misslyckas, när en självutnämnd naturvetenskapare har djärvheten att pressa samman hela den historiska utvecklingen, i all dess rikedom och inkonsekvens, i den trånga och intetsägande frasen om "kampen för tillvaron" - en fras som redan inom naturvetenskapen måste tas med en rejäl nypa salt.
2. Av de tre "övertygade darwinister" som Ni citerar är Hellwald enligt min mening den ende som här förtjänar att tas på allvar. Seidlitz kan inte med bästa vilja i världen räknas till de större profeterna, och Robert Byr är en romanförfattare som just nu offentliggjort ett prov på sin diktning i "Über Land und Meer".[3] Det är förvisso också en plats där hans utgjutelser hör hemma.
3. Jag vill ingalunda förneka att Era angreppsmetoder har vissa förtjänster av så att säga psykologisk art, men själv skulle jag ha valt en annan strategi. Alla påverkas vi mer eller mindre av de intellektuella uttrycksmedel som används mest i vår egen omgivning. Ni känner ju den ryska publiken bättre än jag, och i ett propagandablad som vädjar till samhörighetskänslan - det moraliska medvetandet - är Er metod troligen den bästa. I Tyskland däremot, där den falska sentimentaliteten förorsakat så stora skador och alltjämt är så besvärlig att komma tillrätta med - där skulle dessa uttryckssätt vara ytterst olämpliga; de skulle bli missförstådda och sentimentalt förvanskade. I vårt land behövs det mer hat än kärlek, åtminstone för ögonblicket, och först och främst måste vi bli kvitt den idealistiska jargongens sista rester, så att elementära materiella fakta tillerkänns sin rättmätiga plats i det historiska sammanhanget. Därför skulle jag vilja angripa dessa borgerliga darwinister på följande sätt (kanske kommer jag också en gång att få tillfälle därtill):
Hela den darwinska läran om kampen för tillvaron innebär endast att man på naturen tillämpat Hobbes' idéer om bellum omnium contra omnes,[2] påbättrade med de borgerliga ekonomernas konkurrenslära och Malthus' uppfattning i befolkningsfrågan. När man väl utfört detta konststycke (vars absoluta berättigande jag, som jag påpekat under punkt 1, ingalunda erkänner - särskilt är jag kritisk mot åberopandet av Malthus' idéer), överför man samma teorier från den organiska naturen tillbaka till den historiska utvecklingen, och nu hävdas det att man bevisat att de fungerar som eviga lagar för människans samhällsbyggande. Det gymnasiala draget i dessa tankeövningar är så uppenbart att kommentarer är överflödiga. Men om jag önskade ge en mera utförlig karakteristik - då skulle jag välja att i första hand skildra dem som dåliga ekonomer, och inte förrän därefter skulle jag ta upp deras tillkortakommanden som filosofer och naturforskare.
4. Den viktigaste skillnaden mellan det mänskliga samhället och en del djurarters samhällen består i att djuren på sin höjd samlar, medan människan producerar. Denna utomordentligt betydelsefulla skillnad gör att man inte utan vidare kan tillämpa djurvärldens lagar på mänsklighetens sociala förhållanden. Människan kan även, som Ni så riktigt påpekar, "kämpa för andra ting än den egna tillvaron, och det står i hennes makt att avstå från lägre njutningar för att uppnå de högsta". Utan att vilja diskutera de slutsatser Ni sedan drar av detta påpekande skulle jag själv vilja göra följande tillägg: På ett visst stadium uppnår den mänskliga produktionen därför en så hög nivå att man inte endast tillverkar nödvändiga ting utan även lyxvaror - låt vara att dessa till en början endast kan avnjutas av en minoritet. Kampen för tillvaron - låt oss för ett ögonblick acceptera detta uttryck - förvandlas sålunda till en kamp för större njutning; vad man försöker skapa är inte längre medel för att överleva utan medel för vidareutveckling, socialt producerade utvecklingsmedel, och på detta stadium kan de lagar vi övertagit från djurvärlden inte längre tillämpas. Men om läget sedan blir sådant som det nu är, så att den kapitalistiskt präglade produktionen framställer långt mer än vad det kapitalistiska samhället förmår konsumera, eftersom det inte tillåter det stora flertalet av de verkliga producenterna att komma i åtnjutande av dessa medel för överlevande och vidareutveckling; om det kapitalistiska samhället på ett efter dess egna förutsättningar nödvändigt sätt oavbrutet ökar den produktion som redan är överdimensionerad och därför var tionde år tvingas att förstöra såväl produktivkrafter som en stor mängd produkter - hur passar då denna situation in i talet om en "kamp för tillvaron"? Det rätta sättet att tillämpa existenskampens lagar måste här vara att låta den producerande samhällsklassen överta ansvaret för produktion och distribution från den klass som nu grundligt visat sin inkompetens att organisera dessa ting - och i så fall är det just den socialistiska revolutionen som kommer in i bilden.
Redan den enklaste analys av historien fram till våra dagar som en serie av kämpande klassmotsättningar räcker för övrigt för att man skall få klart för sig hur ytligt talet om en i det stora hela oförändrad "kamp för tillvaron" egentligen är. Därför skulle det aldrig falla mig in att offra åt denna falska naturalism.
5. Av samma skäl skulle jag själv ha valt ett annat formuleringssätt för att understryka Ert i sak helt riktiga påpekande att solidaritetstanken, för att underlätta kampen, kunde komma att omfatta hela mänskligheten och låta denna stå som ett broderligt förbund i trots mot omvärlden - djurens och växternas värld. 6. Jag kan å andra sidan inte hålla med Er om att begreppet "allas krig mot alla" måste ha präglat den mänskliga utvecklingens första fas. Enligt min åsikt måste tvärtom gemenskapskänslan ha varit en av de viktigaste faktorerna bland de drag som kom att skilja människan från djuren. De första människorna måste ha hållit samman i flockar - så långt forskningen har kunnat blicka tillbaka har man också fått detta bekräftat.
Den 17 november. Jag har tyvärr blivit avbruten i arbetet med detta brev, som jag emellertid skall försöka få färdigt och avsänt i dag. Som Ni ser gäller mina anmärkningar mera formen än innehållet i Er polemik. Jag hoppas att Ni skall kunna finna dem tillräckligt tydliga - dessvärre har jag måst skriva ner dem i all hast, och vid genomläsningen i dag har jag egentligen god lust att ändra på åtskilliga uttryck, men jag fruktar att texten då blir mer än lovligt oläslig.
Med hjärtliga hälsningar
F. Engels
[1] "Socialismen och kampen för tillvaron", publicerad i tidskriften "Wperjod".
[2] Allas krig mot alla.
[3] Över land och hav.