Käre Bebel!
Ert brev bekräftar i alla avseenden att samgåendet var ett förhastat drag från vår sida och att det kommer att leda till splittring i framtiden. Det vore bra om denna splittring inte behövde bli skönjbar förrän efter nästa riksdagsval ...
Programmet, sådant som det nu utformats, sönderfaller i tre delar: 1) Lassalle-gruppens slagord, trossatser av en typ vars antagande utgör en skam för vårt parti. När två grupper vill sätta ihop ett gemensamt program, tar de upp alla punkter som de är eniga om och tiger ihjäl alla frågor där man inte lyckats uppnå en sådan enighet. Det är riktigt att statsstödet i Lassalles anda nämns i Eisenachprogrammet, men endast som ett av de drag som kan komma att bli berättigade under ett övergångsskede, och enligt vad man sagt mig skulle man på Brackes förslag troligen ha strukit denna punkt vid årets kongress, om inte enighetssträvandena lagt hinder i vägen. Nu har man gått med på att det skall framstå som en ofelbar och allena saliggörande patentmedicin mot alla sociala bristfälligheter. Det innebär ett oerhört moraliskt nederlag för vårt parti, att man kunnat ställa sig bakom lassalleanska fraser om "järnhårda löneregler" och annat. Här har man uppträtt precis som om man blivit omvänd till den lassalleanska trosbekännelsen - den saken går bara inte att förklara bort. Denna del av programmet tjänar endast som bevis på hur vårt parti förödmjukat sig för att offra åt den helgonförklarade Lassalles minne.
2) Demokratiska krav, som helt utformats av Folkpartiet till såväl innehåll som ordalydelse.
3) Krav som särskilt ställs på "dagens samhälle" (en formulering som får en att undra vilken adressat de övriga "kraven" tänks vara riktade till) och som verkar utomordentligt virriga och ologiska.
4) Allmänna grundsatser, som till största delen hämtats från "Manifestet" och från Internationalens stadgar men som stuvats om till den milda grad att de antingen blivit helt missvisande eller också förvandlats till rent dravel - ett faktum som även Ni kan finna klarlagt med stor grundlighet i Marx' uppsats[1].
Hela programtexten har blivit generande slarvigt, förvirrat, osammanhängande och ologiskt formulerad. Om den borgerliga pressen ägt en enda kompetent kritiker, skulle denne ha smulat sönder hela programmet, analyserat frasernas egentliga innebörd och obarmhärtigt avslöjat alla självmotsägelserna och grodorna i detta kvasivetenskapliga svammel (se t.ex. orden om att "arbetsmedlen i dag helt behärskas av kapitalistklassen" - precis som om det inte funnes några jordägare - eller talet om att "befria arbetet" i stället för att befria arbetarklassen - som om inte själva arbetet redan blivit i friaste laget!). En sådan analys skulle ha gjort att partiet tett sig direkt löjligt för omvärldens ögon. Men våra korkade borgerliga tidningar har tvärtom tagit programmet på fullaste allvar, och på grund av en del drag som man felaktigt har tyckt sig finna där har man uppfattat det som kommunistiskt. Det tycks även arbetarna ha gjort. Det är endast denna omständighet som gjort att Marx och jag inte ansett oss tvungna att offentligt ta avstånd från detta program. Så länge både arbetarna och våra motståndare tror att programmet är hållet i vår anda, kan vi finna det lämpligt att inte uttala oss om det.
Om Ni verkligen är nöjd med valet av ledamöter, måste Ni ha prutat ner våra ursprungliga pretentioner en hel del. Tre lassalleaner och endast två representanter för vår egen grupp! Inte ens här uppträder vi som jämställda bundsförvanter. Också i detta sammanhang har vi låtit oss besegras och bli bortröstade. Vad vi hört om kommitténs åtgärder är inte heller några uppbyggliga ting. Först har vi beslutet att på listan över våra partiskrifter inte ta med Wilhelm Brackes och Bernhard Beckers kritiska verk om lassalleanismen - eventuella ändringar på denna punkt kommer knappast att bero på kommittén eller Liebknecht. Sedan har vi meddelandet om att Vahlteich förbjudits att ta den korrespondentplats som "Frankfurter Zeitung" erbjudit honom genom Sonnemann. Sonnemann berättade det själv för Marx, då denne råkade honom under en resa. Kommitténs fräckhet är anmärkningsvärd, liksom den flathet Vahlteich visade i stället för att be dem flyga och fara, men vad som förvånar mig allra mest är tilltagets otroliga dumhet. Kommittén borde i stället se till att alla platser inom ett blad som "Frankfurter Zeitung" innehas av vårt folk ...
Ni har alldeles rätt i att detta är ett lärorikt experiment som trots allt kan ge oss stora fördelar. Samgåendet som sådant kommer att te sig som en stor framgång, om enigheten bara varar i två års tid. Men denna framgång hade utan tvivel kunnat erhållas till ett mycket billigare pris ...
[1] Marx' bekanta kritik av Gotha-programmet.