Friedrich Engels

Från Engels till A. Bebel

1873


Digitaliserat av Jonas Holmgren.

Se även den engelska utgåvan.


London den 20 juni 1873

Käre Bebel!

Jag svarar först på Ert brev, eftersom Liebknechts fortfarande befinner sig hos Marx, som för ögonblicket inte är riktigt säker på var han lagt det någonstans.

Det var inte Hepner som väckte vår oro här. Det av kommittén undertecknade brev York sände honom har däremot skrämt oss en del; vad vi fruktade var att den olyckligtvis starkt Lassalle-påverkade partistyrelsen med anledning av Er fångenskap skulle passa på att förvandla "Volksstaat" till någonting helt i stil med "Neuen Social-Demokrat". York gjorde ingen hemlighet av att han önskade detta, och eftersom kommittén anser sig ha rätt att efter behag tillsätta och entlediga redaktörer tedde sig faran ytterst reell. Den förestående deportationen av Hepner gjorde att risken tilltog ytterligare. Under sådana omständigheter blev denna korrespondens nödvändig för att vi skulle kunna få tillfredsställande informationer om läget.

Vad partiets inställning till Lassalles idéer beträffar, har Ni självfallet större möjlighet att bedöma vilken taktik som är den lämpligaste, särskilt i de enskilda fallen, än vad vi kan ha. Men det finns också en annan synpunkt som inte bör glömmas bort. När man som Ni i en del avseenden uppträder som en konkurrentorganisation till det Allmänna Tyska Arbetarförbundet, är det lätt hänt att man fäster för stort avseende vid sin medtävlare och alltid först och främst tänker på honom. Men både detta förbund och det Socialdemokratiska Arbetarpartiet företräder ju än så länge endast små minoriteter inom den tyska arbetarklassen. Enligt vår åsikt - som en lång tids erfarenhet kommit oss att i allt högre grad hålla fast vid - är det viktigare att man påverkar den väldiga gruppen ännu passiva arbetare än att man då och då lyckas beröva sitt konkurrentparti ett obetydligt antal medlemmar. En enda ny partimedlem, som man själv lyckats ge politisk medvetenhet, är mera värd än tio överlöpare från motståndarsidan, vilkas vilseledande idéer lätt följer dem i spåren och ställer till svårigheter för deras nya parti. Detta skulle man kanske ändå kunna klara av, om det bara var själva partigrupperna man behövde ta emot - men man blir alltid tvungen att på köpet acceptera en hel skock av deras lokala ledare. Dessa är kanske inte precis så fixerade vid sina tidigare åsikter, men de måste svara för vad de en gång uttalat, och därför vill de nu först och främst bevisa att de ingalunda svikit sina principer: tvärtom är det det Socialdemokratiska Arbetarpartiet som nu plötsligt företräder den sanna lassalleanismen. Denna beklagliga utveckling gick möjligen inte att undvika vid Eisenach-kongressen, men det råder knappast något tvivel om att den blev skadlig för partiet, som i alla händelser inte erhöll någon förstärkning genom att dessa element tilläts vara med. Enligt min mening vore det ytterst skadligt om man nu lät dessa tvivelaktiga grupper få större inflytande än de hittills haft.

Man bör inte låta sig vilseledas av skriandet efter "enighet". De som oftast tar det ordet i sin mun är just de som själva älskar att utså split inom partiet; vi har ett utmärkt exempel på detta i de schweiziska Jura-bakuninisternas agerande - trots att dessa orsakat flera tvister än någon annan grupp, tröttnar de aldrig på att högljutt prisa den åstundade "enigheten". Dessa enighetsfanatiker kan vara personer med skralt omdöme, som vill föra samman alla riktningar i en enda obestämd röra, där det så småningom kommer att börja jäsa desto mera eftersom så många olika idéer tvingats ner i samma form (se den grupp som i Tyskland vill propagera för en försoning mellan arbetarklassen och småborgarna); det kan också vara fråga om folk som omedvetet (jag tänker här på personer som Mülberger) eller medvetet söker förvränga våra paroller. Här har vi förklaringen till att de mest utpräglade sekteristerna och de värsta skurkarna och bråkmakarna kan bli de som skriker ivrigast efter enighet. Inga problemfigurer har i vår tid skadat och förrått partiets sak mer än dessa skränfockar.

Självfallet vill varje partiledning se resultat, och det är i och för sig helt i sin ordning. Men det finns situationer då man måste ha mod att offra tillfälliga framgångar för att inte riskera att mista sådant som är viktigare. När ett parti vuxit i styrka på ett så överväldigande sätt som vi sett det Socialdemokratiska arbetarpartiet göra under vår tid, och när den slutliga segern är så säker som i detta fall - då är tillfälliga mindre framgångar av underordnad betydelse. Tänk exempelvis på Internationalen! Efter Kommunen fick den en oerhörd framgång. Inom den samlade borgerligheten trodde man att den förmådde vad som helst, och majoriteten av dess medlemmar trodde att läget skulle förbli likadant i all framtid. Vi visste emellertid att bubblan måste brista. En mängd slödder anslöt sig till Internationalen, och sekteristerna inbillade sig i sitt övermod att de ostraffat kunde missbruka den på det mest tarvliga och enfaldiga sätt man kunde föreställa sig. Vi vägrade att tillåta detta. Vår förvissning om att bubblan förr eller senare skulle brista gjorde att vi inte företog oss någonting för att försöka uppskjuta denna katastrof; i stället satte vi in alla våra ansträngningar för att möjliggöra att Internationalen återuppstod i en ren och oförfalskad utformning. Vid Haag-kongressen sprack bubblan mycket riktigt, och som Ni kan erinra Er rådde det sedan stor jämmer och klagan bland de hemvändande kongressdeltagarna. Ändå är det ett faktum att alla dessa besvikna stackare, som trott att de i Internationalen funnit en mönsterorganisation av försoning och broderskärlek, hemma hos sig var invecklade i betydligt ilsknare tvister än den som bröt ut i Haag! Nu predikar de sekteristiska grälmakarna allmän försoning och beskyller oss för intolerans och diktatorsfasoner. Och om vi i Haag uppträtt med all tänkbar diplomati och försökt dölja den splittring som uppstått - vad hade då blivit följden? Sekteristerna, och främst bland dem Bakunin-gruppen - skulle i ännu ett års tid ha kunnat missbruka Internationalens namn för att ge spridning åt sina egna intriganta beskyllningar och dumheter, som skulle ha fått de ledande nationernas arbetare att med avsky vända sig ifrån oss; och bubblan skulle inte ha spruckit - men den skulle ha blivit föremål för en mängd lömska nålstick och långsamt ha sjunkit ihop, och vid nästa kongress, där man aldrig skulle ha kunnat hålla krisen tillbaka, skulle de nedrigaste personliga angrepp ha blivit följden, eftersom Internationalens principer offrats redan i Haag! Då hade organisationen helt ramlat isär - för "enighetens" skull! I stället har vi nu på ett hedersamt sätt lyckats bli kvitt de tvivelaktiga element som åstadkommit så mycken skada. De medlemmar av Kommunen, som var närvarande vid den sista och avgörande sessionen, förklarade att inga sammankomster inom Kommunen gjort ett så starkt intryck på dem som denna session, där man samlats för att avkunna domen över de förrädare som svikit det europeiska proletariatets sak. Under tio månader lät vi dem uppbåda alla sina krafter för att häva ur sig lögner och lömskt förtal och sköta sina intriger - och var har vi dem nu? Dessa herrar, som då påstod sig företräda en väldig majoritet inom Internationalen, meddelar nu att de inte vågar infinna sig vid nästa kongress. (Ytterligare detaljer i denna sak kan studeras i den artikel - avsedd för "Volksstaat" - som medföljer i detta brev.) Och om samma situation inträffade en gång till skulle vi i det stora hela uppträda på samma sätt som tidigare - att man i fråga om detaljer kan begå taktiska fel skall däremot inte bestridas, men det är ju en sak för sig.

Jag tror i alla händelser att de mer värdefulla elementen bland lassalleanerna självmant kommer att så småningom sälla sig till Ert parti, och därför vore det oklokt av Er att försöka plocka denna frukt innan den är mogen - det är ju just vad enighetsivrarna vill att Ni skall göra.

Dessutom sade gamle Hegel en gång så här: "Ett parti kan visa sin förmåga att segra genom att låta sig splittras utan att detta blir katastrofalt för partiet". En arbetarrörelse måste genomgå många olika utvecklingsstadier; vid varje steg som tas finns det folk som stöts tillbaka och inte vill marschera med längre - endast detta kan förklara att alla de olika partigrupperingarna anser sig handla "solidariskt med proletariatet" då de bekämpar varandra lika intensivt som de kristna sekterna i Rom under den värsta förföljelseperioden.

Ni bör också komma ihåg, att om exempelvis "Neue Social-Demokrat" har flera prenumeranter än "Volksstaat", då beror detta på att en sekt måste få ett drag av fanatism, som gör att den särskilt inom områden där den utgör någonting relativt nytt (som det Allmänna Tyska Arbetarförbundet i Schleswig-Holstein) kan skörda tillfälliga framgångar som är svårare att vinna för Ert parti, vilket utan några spännande sekteristiska egenheter helt enkelt företräder den verkliga arbetarrörelsen. Men en följd av detta är också att fanatismen inte blir så långlivad.

Nu måste jag sluta, om jag skall hinna få brevet avsänt i dag. Låt mig bara i all hast meddela att Marx inte kan ge sig på Lassalle förrän den franska översättningen av "Kapitalets" första del blivit färdig (det bör den vara omkring slutet av juli), och sedan behöver han vila ut ordentligt, eftersom han ansträngt sig alldeles för hårt.

Det var roligt att höra att Ni fördrar fängelsevistelsen med jämnmod och har ork att fortsätta med Era forskningar. Vi gläder oss alla åt att få ta emot Er här om ett år.

Hjärtliga hälsningar till Liebknecht.

Er vän
F. Engels