Käre Kugelmann!
I Ditt senaste brev meddelade Du att Du återigen blivit sämre; det var mycket tråkigt. Min egen hälsa har under höst- och vintermånaderna varit någorlunda skaplig, men jag har alltjämt besvär av den hosta jag fick som ett minne av mitt senaste besök i Hannover.
Jag skickade Dig det nummer av "Daily News" som innehöll mitt öppna brev. Det har tydligen fastnat i censuren, precis som de skrifter jag tidigare sänt Dig. I dagens brev bifogar jag klippet samt Centralrådets första adress. Det öppna brevet innehåller egentligen ingenting annat än kalla fakta, men just därför har det haft en viss verkan.
Du vet vad jag anser om medelklasshjältarna. M. Jules Favre (herostratiskt ryktbar för sina insatser under Cavaignacs och den provisoriska regeringens tid) och hans anhang har dock överträffat mina värsta förväntningar. Först lät de "den renläriga sabeln", "den militära idioten", för att citera Blanquis träffande karakteristik av Trochu, sätta sin "plan" i verket. Denna plan bestod helt enkelt i man skulle låta Paris' befolkning fortsätta sitt "passiva motstånd" till det yttersta, med andra ord till svältgränsen, medan offensiven inskränktes till meningslösa manövrer och skenutfall. Jag vet vad jag talar om. Jag har fått ta del av innehållet i ett brev, som Jules Favre själv skrivit till Gambetta, där det klagas över att Favre och andra medlemmar av den regeringsgrupp som gömt sig i Paris inte lyckats övertala Trochu att på allvar vidta några verkligt offensiva åtgärder. Trochu svarade alltid att man då skulle ge "de parisiska demagogerna" vind i seglen. "Det är er själv ni dömt med de orden", svarade Gambetta. Att besegra preussarna var för Trochu inte på långt när så viktigt som att hålla de röda i Paris i schack med hjälp av det bretagniska livgardet, som han anförtrodde samma uppgifter som korsikanerna fått sköta åt Louis Bonaparte. Detta är den verkliga förklaringen till nederlagen, inte endast i Paris utan även på en mängd andra håll i Frankrike, där bourgeoisien, oftast helt i samråd med de lokala myndigheterna, handlat efter samma riktlinjer.
Så snart Trochus plan följts fram till sin höjdpunkt - den situation som tvingade parisarna att antingen ge upp eller också försmäkta av svält - behövde Jules Favre & C:o endast göra som fästningskommendanten i Toul. Han kapitulerade inte, utan förklarade endast för preussarna, att han på grund av livsmedelsbrist tvingades att öppna portarna och ge upp motståndet. Nu kunde tyskarna alltså göra som de behagade.
Men Jules Favre har inte låtit sig nöja med att underteckna en otvetydig kapitulation. Efter det att han förklarat sig själv, sina regeringskollegor och hela sin huvudstad vara den preussiske kungens krigsfångar, har han dessutom mage att säga sig handla i hela Frankrikes namn. Vad visste han om situationen på den franska landsbygden? Absolut ingenting, så när som på det som Bismarck haft den stora älskvärdheten att meddela honom.
Och inte nog med det. Dessa herrar krigsfångar går ännu längre och förklarar att den del av Frankrikes regering som ännu befinner sig i frihet i Bordeaux inte äger någon fullmakt att handla annat än i samförstånd med dem själva - alltså med den preussiske kungens krigsfångar. Eftersom krigsfångar knappast kan handla mot sin besegrares vilja, innebär detta i realiteten att Preussens kung erkänns som Frankrikes statsöverhuvud.
En sådan oblyghet visade inte ens Louis Bonaparte, när han kapitulerat och tillfångatagits vid Sedan. Bismarcks förslag bemöttes av honom med förklaringen att han i egenskap av preussisk fånge inte kunde göra några som helst anspråk på att få förhandla å Frankrikes vägnar.
Jules Favre kunde på sin höjd ha gått med på ett villkorligt vapenstillestånd för hela Frankrike - under den förutsättningen att detta var acceptabelt för regeringen i Bordeaux, som endast den kunde ha något bemyndigande att förhandla med preussarna om vilka former detta stillestånd skulle erhålla. Då skulle preussarna i alla händelser aldrig tillåtits att göra ett undantag för den östra delen av krigsscenen. Man skulle aldrig ha kunnat gå med på att låta ockupationsmakten förstärka sina positioner i så stor utsträckning.
Den förhävelse de tyska krigsfångarna gett prov på - genom att alltjämt vilja erkännas som Frankrikes regering - har också fått Bismarck att fräckna till, så att han helt skamlöst börjat blanda sig i inre franska angelägenheter. Han protesterar i högstämda ordalag mot Gambettas dekret angående de allmänna valen, för dessa måste vara helt fria, säger han. Jojo! Gambetta borde svara med en protest mot det tyska belägringstillståndet och andra påfund som i Tyskland gör verkligt fria riksdagsval omöjliga.
Jag hoppas att Bismarck håller fast vid sina fredsvillkor! 400 millioner pund sterling i krigsskadestånd - halva den engelska statsskulden! Inte ens de franska borgarna kan undgå att bli betänksamma; kanske kommer de äntligen att inse att de endast kan vinna på att fortsätta motståndet.
Pöbeln, fattiga som rika, dömer efter skenet, fasaden, det kortsiktiga resultatet. Under de senaste tjugo åren har den över hela världen sjungit Louis Bonapartes lov. Själv har jag alltid, även under hans glansdagar, påpekat att han aldrig varit någonting annat än en skurkaktig medelmåtta. Det är också min åsikt om den karske herr Bismarck ...