Se även den engelska utgåvan.
... I övermorgon (den 11 april) skall jag skicka Er allt jag har av handlingar rörande Internationalen. (I dag är det för sent att posta dem.) Jag skickar också litet mer material om kongressen i Basel.
Bland det material Ni får skickat till Er kommer Ni också att firma några av Generalrådets resolutioner av den 30 november angående den irländska amnestin (Ni känner redan till dessa av mig författade aktstycken). Sändningen innehåller också en irländsk pamflett om de fångna medlemmarna av Fenian-rörelsen.
Min avsikt var att komplettera detta med några resolutioner om nödvändigheten av att den nuvarande unionen (med andra ord: förslavandet av Irland) omvandlas till en på frihet och jämställdhet baserad federation med Storbritannien. Det faktum att jag inte haft möjlighet att närvara vid Generalrådets sammanträden har gjort att framställandet av dessa allmänna resolutioner tillsvidare måst uppskjutas. Ingen av Rådets övriga medlemmar har den kunskap om de irländska frågorna eller det anseende bland de engelska medlemmarna som krävs av den som skulle kunna ersätta mig här.
Jag har dock inte låtit tiden gå tillspillo utan vill nu be Er med särskild uppmärksamhet ta del av följande:
Efter att i många års tid ha studerat det irländska problemet har jag kommit till den slutsatsen att det avgörande slaget mot de engelska härskande klasserna (en politisk handling som kommer att få en oerhörd betydelse för arbetarrörelsen i alla världens länder) inte kan utdelas på engelsk mark utan måste riktas mot dessa klassers ställning på Irland.
Den 1 januari 1870 utsände Generalrådet ett hemligt, av mig författat cirkulärbrev, skrivet på franska (för en önskvärd återverkan i England är detta språk lämpligare än det tyska). Skrivelsen behandlade sambandet mellan de irländska nationalisternas kamp och arbetarklassens frigörelse och hade därför en del att säga om vilken attityd Internationalen bör inta i Irlands-frågan.
Här kan jag endast i korthet redogöra för de viktigaste punkterna.
Irland fungerar som en högborg för den engelska jordägararistokratin. Exploaterandet av Irland är inte bara en av de viktigaste källorna till denna aristokratis materiella välstånd. Det utgör också den starkaste grundpelaren för dess moraliska maktställning - genom att bekräfta Englands herravälde över Irland. Därför tjänar Irland som ett av de främsta medlen för den engelska aristokratins sätt att hävda sin maktställning även i hemlandet England.
Om man i morgon kallade hem den engelska polisen och militären från Irland, skulle bondbefolkningen där omedelbart göra uppror. Störtas den engelska aristokratin från sin maktställning på Irland, följer som en oundviklig konsekvens att den också mister sitt herravälde över det engelska folket, och detta skulle i England skapa ett lämpligt utgångsläge för en arbetarrevolution. Att besegra den engelska jordägararistokratin är på Irland ett oändligt mycket lättare företag än i England, eftersom den sociala frågan bland irländarna hittills endast kommit till uttryck i landfrågan, som för den irländska folkmajoriteten är av så utomordentligt stor vikt - den gäller liv och död - samtidigt som den på ett oupplösligt sätt hänger samman med den nationella frågan - alldeles bortsett från att irländarna dessutom har ett mer eldfängt och revolutionärt lynne än engelsmännen.
Vad den engelska bourgeoisien anbelangar, har den först och främst samma intresse som aristokratin av att Irland förvandlas till ett enda stort betesområde, från vilket den engelska marknaden kan erhålla kött och ull till lägsta tänkbara priser. På samma sätt sammanfaller de båda gruppernas intressen när det gäller att genom vräkning och framtvingad emigration hålla den irländska befolkningen nere i ett så lågt antal att engelskt kapital (arrendekapital) kan fungera där "mot erforderlig säkerhet". Man ser lika gärna bondbefolkningen bortsopad från Irland som från de engelska och de skotska jordbruksområdena. Man får inte heller glömma bort de jättesummor som årligen skickas från Irland till i London bosatta storgodsägare.
Men den engelska bourgeoisien har även andra - och vida viktigare, intressen av att Irlands ekonomi bevaras i sitt nuvarande skick.
På grund av sina hela tiden tilltagande koncentrationssträvanden inom jordbruket måste Irland regelbundet skicka sitt överskott av arbetskraft till den engelska marknaden, och därigenom kan lönerna hållas nere, samtidigt som den engelska arbetarklassen demoraliseras och tvingas att ytterligare sänka sina materiella anspråk.
Och viktigast av allt: varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot "niggrerna" i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap.
Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras. Den utgör helt enkelt förklaringen till att den engelska arbetarklassen - trots sin rätt långt hunna organisation - alltjämt står så maktlös. Här ligger hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen mycket väl medveten om.
Det är emellertid inte nog med det. Detta elände sträcker sig också tvärs över världshavet. Antagonismen mellan irländare och engelsmän är den dolda bakgrunden till konflikten mellan Amerika och England. Den gör att de båda ländernas arbetarorganisationer aldrig på allvar kan samarbeta med varann - och att deras regeringar, närhelst de så finner lämpligt, kan neutralisera inre konflikter genom att underblåsa denna nationella aggression, som i nödfall även kan förvandlas till ett öppet krig.
England, kapitalismens centralmakt, som hittills behärskat världsmarknaden, är i dagens läge det mest intressanta landet för de grupper som förbereder den proletära revolutionen; dessutom är det hittills det enda landet där de materiella förutsättningarna för en sådan revolution nått en tillräcklig mognadsgrad. Det Internationella Arbetarförbundets viktigaste uppgift är därför att påskynda en samhällsomvälvning i detta land, och det kan endast ske genom att man gör Irland självständigt.
Sålunda är det Internationalens plikt att i alla sammanhang ställa konflikten mellan England och Irland i förgrunden - och samtidigt öppet ta ställning för Irland. Och Centralrådet i London måste se som sin speciella uppgift att få de engelska arbetarna att inse att Irlands nationella frigörelse är den viktigaste förutsättningen för att de själva skall kunna uppnå en social frigörelse - att sluta upp på irländarnas sida blir således ingalunda någon sentimental hjälpaktion; det ligger lika mycket i engelsmännens eget intresse.
Detta är i korthet vad som framhölls i cirkulärbrevet, där jag samtidigt redogjorde för motiven bakom Centralrådets resolutioner apropå den irländska amnestin. Strax därefter sände jag "Internationale" (organ för vår belgiska centralkommitté i Bryssel) en anonym artikel, där jag smädade Gladstone och i pepprade ordalag tog upp engelsmännens sätt att behandla fenianerna. I denna artikel klagade jag också över att de franska republikanerna (i "Marseillaise" hade den bedrövliga olyckan Talandier skrivit en stollig uppsats om Irland) i sin nationella egoism sparade all sin vrede för inrikes bruk.
Det tog skruv. Min dotter Jenny skrev en artikelserie för den nämnda tidningen; artiklarna var signerade J. Williams (i sitt privata brev till redaktionen hade hon kallat sig Jenny Williams) och innehöll, bland mycket annat, ett återgivande av O'Donovan Rossas brev. Resultatet blev ett fruktansvärt rabalder.
Gladstone blev nu också tvungen att gå med på en parlamentarisk undersökning rörande behandlingen av de irländska fångarna - efter att i åratal cyniskt ha avvisat alla sådana förslag. Jenny återkommer nu regelbundet som den franska tidningens korrespondent i irländska frågor. (Detta bör självfallet förbli en hemlighet oss emellan.) Både regeringen och pressen här är ursinniga över att Irlands-problemet nu tagits upp på allvar även i Frankrike, så att skurkstrecken mot Irland via Paris blir bevakade och uppenbarade för hela kontinenten.
Till råga på allt slog vi här två flugor i en smäll: vi har nämligen fått de irländska ledarna, journalisterna etc. i Dublin att ta kontakt med oss - någonting som inte ens Generalrådet lyckats uppnå tidigare!
I Amerika har Ni nu ett jättelikt arbetsfält att bearbeta enligt samma riktlinjer. Skapandet av en koalition mellan de tyska och de irländska arbetarna (där självfallet även de engelska och amerikanska arbetare som så önskade skulle få vara med) är i dagens läge något av det allra bästa Ni kunde försöka Er på. En sådan sak måste i så fall genomföras i Internationalens namn. Man måste klarlägga den irländska frågans sociala aspekter.
Nästa gång kan vi gå närmare in på de engelska arbetarnas ställning.
Med broderliga hälsningar
Karl Marx