Se även den engelska utgåvan.
... För att försöka ursäkta min långa och i en del avseenden närmast brottsliga tystnad får jag påminna dels om de dryga arbetsuppgifter jag haft att klara av (inte bara mina vetenskapliga studier utan också en hel del arbete för Internationalen), dels om att jag måst plugga ryska med anledning av att man från Petersburg skickat mig en bok om arbetarklassens (och naturligtvis även böndernas) förhållanden i Ryssland - slutligen måste jag erkänna att mitt hälsotillstånd är allt annat än tillfredsställande.
I "Volksstaat" har Du troligen läst om de fördömanden jag föreslagit att man skulle rikta mot Gladstones agerande i den irländska frågan. Precis som jag tidigare angripit Palmerston har jag denna gång angripit Gladstone, och det har väckt ett visst uppseende här. De landsflyktiga demagogerna här föredrar att från ett betryggande avstånd rikta sina salvor mot kontinentens despoter. Sådant tilltalar mig endast när det sker vultu instantis tyranni[1].
Såväl mitt ställningstagande i den här irländska amnestifrågan som mitt tidigare förslag att centralrådet skulle ta upp frågan om den engelska arbetarklassens inställning till Irland (och göra den till föremål för klara resolutioner) har självfallet dock även andra syften än att högt och tydligt tala för de förtryckta irländarnas rättigheter gentemot sina förtryckare.
Jag har blivit alltmer övertygad - det gäller bara att få den engelska arbetarklassen att dela denna övertygelse - om att arbetarrörelsen aldrig kommer att kunna åstadkomma några avgörande resultat här i England förrän den å det bestämdaste tar avstånd från de härskande klassernas Irlands-politik. Man måste inte endast göra gemensam sak med irländarna utan även ta initiativet för att upplösa den union som kom till 1801 och i dess ställe skapa ett förbund mellan verkligt självständiga stater. Inte bara solidariteten med Irlands folk utan även det engelska proletariatets egen sak gör detta nödvändigt. Om det inte sker, kommer Englands folk att förbli tvunget att gå i de styrande klassernas ledband, eftersom arbetarna då måste ställa upp på härskarnas sida i konflikten med Irland. Alla folkliga frigörelsesträvanden i England förlamas av motsättningen gentemot irländarna, som ju också utgör en betydande del av den engelska arbetarklassen. Det främsta villkoret för att man skall kunna åstadkomma en frigörelse här - störtandet av den engelska markoligarkin - förblir en omöjlighet, så länge man inte vågar angripa denna oligarkis starka förskansningar på Irland. Där ligger det helt annorlunda till: så snart det irländska folket erhållit självständighet och suveränitet, kommer man där att med mycket större lätthet kunna oskadliggöra markägararistokratin (som till stor del består av våra egna jorddrottar) - på Irland är detta nämligen inte endast ett ekonomiskt problem utan även en nationell fråga. I England har jordägarna sedan gammalt spelat rollen av ledare och folkrepresentanter, men på Irland framstår de enbart som hatade dödsfiender till de nationella frihetssträvandena. Och det är inte bara den inre samhällsutvecklingen i England som hämmas på grund av den nuvarande politiken gentemot Irland - även utrikespolitiken blir lidande, särskilt i fråga om relationerna med Ryssland och Förenta staterna.
Eftersom den engelska arbetarklassen emellertid äger den avgörande tyngd som krävs för att kasta det allmänna samhällstvånget överända, gäller det att anbringa hävstången här. Den engelska revolutionen under Cromwell led faktiskt nederlag just på - Irland. Non bis in idem![2] Irländarna har spelat den engelska regeringen att dråpligt spratt genom att välja "Straffången" O'Donovan Rossa till parlamentsledamot. Regeringens språkrör hotar redan med ett nytt terrorsystem, där man återigen skulle upphäva sin "Habeas Corpus Act"[3]. I själva verket har England aldrig styrt Irland på annat sätt än genom de mest avskyvärda terrormetoder och den mest genomruttna korruption, och så länge de nuvarande förhållandena råder kan dess förvaltning helt enkelt inte fungera på annat sätt ...
[1] Öga mot öga med tyrannen.
[2] Detta skall inte ske två gånger!
[3] En år 1679 stiftad lag, enligt vilken ingen för någon längre tid fick hållas fängslad utan rättegång.