Se även den engelska utgåvan.
Käre vän.
Barnen håller nu på att tillfriskna, men de är alltjämt ganska svaga. Hjärtligt tack för de paket Ni sänt. Skriv inte till Faucher - vi får inte låta denne Mannequin piss gripas av storhetsvansinne. Det enda han åstadkommit är att jag i nästa upplaga[1] kommer att ge Bastiat ett par välförtjänta snärtar i de partier där värdestorleken kommer på tal. I den första upplagan brydde jag mig inte om det, eftersom band 3 kommer att innehålla ett särskilt och utförligt kapitel om herrar vulgärekonomer. För övrigt kommer Ni att finna det helt naturligt att Faucher et consortes i sitt svamliga resonemang härleder "bytesvärdet" ur "inbesparat arbete", alltså inte ur mängden av förbrukad arbetskraft utan i stället ur frånvaron av sådan förbrukning. Och den värde Bastiat har inte ens själv gjort denna för honom och hans meningsfränder så välkomna "upptäckt" utan endast "skrivit av" långt tidigare författare, precis som han alltid brukat göra. Hans källor är självfallet okända för Faucher et consortes.
Vad "Centralbladet" anbelangar, gör karlen det största medgivande man kan tänka sig genom att erkänna att den som överhuvud taget föreställer sig något om värdet måste godkänna mina slutledningar. Den stackars karlen inser inte att även om det inte i min bok finns något särskilt kapitel om "värdet", så innehåller min analys av de verkliga förhållandena påpekanden och bevis som också ger en bild av de sanna värdeförhållandena. Allt hans prat om att det är nödvändigt att bevisa värdebegreppet beror enbart på att han inte har det ringaste hum vare sig om ämnet eller om vetenskaplig metodik. Minsta barn kan fatta att en nation är dömd att gå under om den inställer arbetet, man behöver inte säga för ett år; det räcker med ett par veckor. På samma sätt inser alla att den mängd av produkter som motsvarar de olika behoven kräver olika, kvantitativt bestämda mängder av arbetsinsatserna inom samhället. Det säger sig självt att denna nödvändiga fördelning av det samhälleliga arbetet inte kan undvikas genom någon särskild form av samhällsarbete: det är endast dess yttre drag som påverkas av sådant. Naturlagar kan man aldrig upphäva. Vad man under olika historiska förhållanden kan ändra är endast den form i vilken dessa lagar gör sig gällande. Och i ett samhällssystem där det samhälleliga arbetets sammanhang tar sig uttryck i ett privatutbyte av de individuella arbetsprodukterna, där präglas formen för denna proportionella arbetsfördelning just av dessa produkters bytesvärde.
Vetenskapens uppgift är just att utveckla hur värdelagen slår igenom. Om man ville börja med att "förklara" alla de fenomen som skenbart strider mot lagen, skulle man alltså bli hänvisad till en vetenskap före vetenskapen. Felet med Ricardo är just att han i sitt första kapitel om värdet vill påvisa överensstämmelser mellan värdelagen och alla möjliga kategorier, som först borde ha utvecklats men som han förutsätter som givna.
Som Ni påpekat visar å andra sidan teorins historia förvisso att uppfattningen om värdeförhållandet alltid varit densamma - endast klarheten i utformningen och den vetenskapliga verklighetsförankringen har varierat. Eftersom även tankeprocessen växer fram ur förhållandena och själv är en naturprocess, förblir det verkligt förstående tänkandet alltid detsamma och kan särskiljas endast gradvis efter utvecklingens mognad, som också innefattar tankeorganets mognad. Allt annat är nonsens.
Vulgärekonomen har inte den ringaste aning om att de verkliga, dagliga utbytesförhållandena aldrig är något begrepp som kan uppfattas som direkt identiskt med värdestorleken. Hela vitsen med det borgerliga samhället består ju i att man inte har någon i förväg utarbetad samhällelig reglering av produktionen. Det rationella och naturnödvändiga gör sig gällande endast som ett blint verkande genomsnitt. Vulgärtänkaren tror sig sedan ha gjort en stor upptäckt, när han gentemot avslöjandet av det inre sammanhanget envist hävdar att sakerna ter sig annorlunda i sin yttre gestaltning. Det innebär i realiteten att han envisas med att dröja kvar vid det yttre skenet och uppfatta det som sanningen. Vad skall då vetenskapen överhuvud taget tjäna till?
Här finns emellertid också en annan bakgrund. För den som får insikt i sammanhangen måste all teoretisk tro på de bestående förhållandenas permanenta nödvändighet rasa ihop före det praktiska sammanbrottet. Här ligger det alltså i de härskande klassernas absoluta intresse att föreviga den tanklösa förvirringen. Och varför skulle man annars betala dessa förrädiska pratmakare, som inte kan spela ut något annat vetenskapligt trumfkort än den åsikten att man inom den politiska ekonomin inte bör tänka någonting alls?
Men nog och mer än nog om den saken. Det märks i alla fall hur det gått utför med dessa borgerliga profeter, när arbetare och till och med fabrikanter och köpmän förstått min bok och kunnat orientera sig i den, medan dessa skriftlärde beklagar sig över att jag ställer alldeles för hårda krav på deras fattningsgåvor.
Jag skulle inte råda Er att trycka av Schweitzers artikel, även om Schweitzer skaffat bra material åt sin tidning.
Det vore vänligt om Ni ville skicka mig några exemplar av "Staatsanzeiger".
Schnakes adress bör "Elberfelder Zeitung" kunna ge besked om.
De bästa hälsningar till Er maka och till Fränzchen.
Er
K. M.
Jag kan förresten passa på att meddela att jag av Dietzgen fått en artikel om min bok. Jag skickar uppsatsen till Liebknecht.
[1] Den andra upplagan av "Kapitalet", band ett.