Se även den engelska utgåvan.
Käre Fred.
I går hade jag tänkt skriva till Dig från muséet, men plötsligt kände jag mig så dålig att jag blev tvungen att slå igen den högst intressanta bok jag var sysselsatt med att studera. Först var det som en svart dimma för ögonen, och därefter fick jag känna på en fruktansvärd huvudvärk och smärtor i bröstet. Det blev att släpa sig hem. Ljuset och luften gjorde mig gott, och hemma kunde jag sova ett tag. Mitt tillstånd är väl sådant att jag egentligen borde avstå från varje form av arbete och tankemöda för en tid framåt, men det skulle jag nog inte kunna förmå mig till - inte ens om jag hade råd att ligga på latsidan.
Om Maurer har jag den uppfattningen att hans författarskap är av utomordentligt stor betydelse. Han har på ett helt nytt sätt lyckats gestalta väldiga historiska sammanhang: inte endast de allra tidigaste epokerna utan också hela den senare utvecklingen i fråga om de fria riksstäderna, de privilegierade storgodsägarna och de offentliga myndigheterna har han ställt i ny belysning, liksom även böndernas kamp på gränsen mellan frihet och livegenskap.
Historieforskningen påminner en hel del om paleontologin. Till och med de allra mest framstående vetenskapsmännen kan ofta på grund av förutfattade meningar bli blinda för fakta som de har mitt framför näsan på sig. När sedan det rätta ögonblicket för en upptäckt äntligen kommit, förvånar sig forskarna över att överallt hitta bekräftelser på vad man under så lång tid inte velat inse. Den första reaktionen mot den franska revolutionen och upplysningsläran blev självfallet en böjelse för att uppfatta allting i ett medeltidsmässigt romantiskt sken - inte ens folk som Grimm har helt lyckats motstå den frestelsen. Den andra reaktionen är att vända blicken från medeltiden och skåda vidare tillbaka in mot varje folks tidigaste historia - och detta överensstämmer med den socialistiska inställningen, fastän de lärde inte tycks ha en aning om detta samband. Men till sin häpnad återfinner de sina allra nyaste rön i de allra äldsta sammanhangen - och detta i en utsträckning som skulle ha gjort den gode Proudhon förskräckt.
Vi har alla svårt att undvika denna speciella form av blindhet. I närheten av mina egna trakter har det gammaltyska systemet levat kvar ända tills helt nyligen - jag minns nu själv hur min far som advokat skildrat det för mig! Ett annat exempel: precis som geologerna, till och med när de varit så framstående som Cuvier, ofta på ett helt galet sätt presenterat sina upptäckter - på samma sätt kan så kvalificerade filologer som Grimm felöversätta de enklaste latinska sentenser; det är inflytandet från Mösers och med honom likställda tänkares skriverier som här spelar in. Tacitus' bekanta ord "arva per annos mutant et superest ager" som betyder att "de fördelar åkrarna mellan sig (genom lottning, i enlighet med alla mer utvecklade lagtexter som barbarfolken ägt) och de landområden som blir kvar blir till allmänningar", vill Grimm et consortes sålunda översätta på följande sätt: "de uppodlar nya områden varje år, och det blir alltid orörd mark kvar!"
På samma sätt inbillar man sig att "colunt discreti ac diversi"[1] betyder att germanerna alltifrån urminnes tider idkat jordbruk inom enskilda gårdar i de westfaliska junkrarnas stil. I fortsättningen på samma stycke står det emellertid så här: "vicos locant non i nostrum morem connexis et cohaerentibus aedificiis: suum quisque locum spatio circumdat"[2] - och primitiva germanska byar av den typ som beskrivs här finns ännu på en del platser i Danmark. Skandinavien måste naturligtvis bli lika betydelsefullt för den tyska rättsvetenskapen som för den tyska mytologin. Och vi bör utgå därifrån, om vi skall ha någon möjlighet att åter dechiffrera vårt förflutna. Dessutom kan till och med Grimm et consortes läsa i Caesars verk att germanerna alltid bodde samman släktvis i stället för att individuellt söka sig boplatser: "gentibus cognationibusque, qui uno coierant[3]."
Men jag undrar vad den gamle Hegel skulle säga i sin himmel, om han fick höra att man med ett uttryck som "det allmänna" i detta forngermanska sammanhang helt enkelt menar allmänningar - och att "det särskilda" endast betyder enskilda, från en allmänning avstyckade områden! Lik förbaskat finns det alltså ett samband mellan de logiska kategorierna och våra "samhälleliga förbindelser".
Fraas' arbete "Klima und Pflanzenwelt in der Zeit, eine Geschichte beider"[4] är mycket intressant, särskilt när författaren klargör hur klimatet och floran förändrats i historisk tid. Han uttrycker sig som en darwinist före Darwin och försöker skildra hur till och med arterna kommit till i historisk tid. Men han är också agronom. Han hävdar att odling, särskilt i större skala, gör att jorden mister den av bönderna så högt skattade "fuktigheten" (en följd härav blir växternas gradvisa vandring från söder mot norr) och marken blir sakta alltmer ofruktbar. Uppodlingen kan till en början vara nyttig för jorden, men till slut får skogsavverkningen och liknande åtgärder till resultat att marken förvandlas till ökenområden. Denne man är en högst kompetent bedömare, både som filolog (han har skrivit böcker på grekiska) och som kemist, agronom etc. Slutsatsen måste bli att åkerbruk skapar öknar, om inte dess utveckling begränsas och utsätts för en regelbunden kontroll (eftersom han själv är borgerlig, drar han dock inte denna oundvikliga konsekvens av sitt resonemang) - som exempel nämns Persien, Mesopotamien, Grekland med flera liknande länder. Även här möter man alltså en omedvetet socialistisk förkunnelse! ...
[1] Var och en har sitt enskilda jordbruk.
[2] "De bygger inte sina byar på vårt sätt, med byggnader som ligger tätt intill varandra; i stället omges varje byggnad av ett fritt, öppet område."
[3] I familjer och släkter, som bodde på samma plats.
[4] Klimatets och växtvärldens utveckling genom tiderna.